Tintagiles dödPoetisk hyllning till teaterns kärna

Lena Endre som Ygraine och Stina Ekblad som Tintagiles i medeltidssagan ”Tintagiles död”.
Lena Endre som Ygraine och Stina Ekblad som Tintagiles i medeltidssagan ”Tintagiles död”. Foto: Mats Bäcker

Teaterhistoria behöver inte vara tråkigt. Maurice Maeterlincks symbolistdrama från 1894 blir på Dramaten Play en legering av röst och foto – en spröd, poetisk utsaga om riktigt starka känslor.

Under strecket
Publicerad
Stina Ekblad och Lena Endre i ”Tintagiles död”. Pjäsen från 1894 skrevs ursprungligen som ett drama för marionetter.

Stina Ekblad och Lena Endre i ”Tintagiles död”. Pjäsen från 1894 skrevs ursprungligen som ett drama för marionetter.

Foto: Mats Bäcker
Annons

Få vet idag något om belgaren, symbolisten Maurice Maeterlinck. Han stred på 1890-talet för en ny, djärv syn på vad teater kan vara. Då var den parisiska teaterscenen ett slagfält, där ny teknik blandades med en stark vilja att göra scenkonsten mer angelägen.

Maeterlinck skrev en mängd pjäser, idag närmast bortglömda, och han fick Nobelpriset 1911. Han var en av dem som ansåg att teater var ett sätt att nå skikt inom människan om vilka man knappast kan tala, att fånga djupa känslor. På ett sätt, och formmässigt helt annorlunda, föregick han existentialister som Samuel Beckett.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons