En klase syrenerPoeten som visste mer om döden än de döda

Arsenij Tarkovskij
Arsenij Tarkovskij Foto: Okänd

Han debuterade vid 55 års ålder och blev uppmärksammad främst tack vare sin son, den kända filmskaparen. Kristoffer Leandoer återupptäcker Arsenij Tarkovskij, en poet som skrev för upplevelsen snarare än intellektet och såg ikonmålarens anonymitet som konstnärligt ideal.

Under strecket
Publicerad

Ett fotografi taget av Arsenij Tarkovskij cirka 1930.

Foto: Okänd
Foto: POV Books
Annons

Denna till omfånget anspråkslösa bok är nog lyrikårets mest glädjande överraskning. Visserligen rör det sig om en nyutgåva, varsamt reviderad och försedd med ett nytt efterord: men det är tjugofem år sedan Per-Arne Bodins urvalsvolym ”En klase syrener” första gången utkom på Arbetarkultur, och den har länge varit omöjlig att hitta.

”En klase syrener” innehåller en av de vackraste dikter jag känner till, ”Och om detta drömde jag”, som på fjorton rader fångar tidens och återkomstens mysterium; den ändlösa kedjan av död och återväxt, drömmen som rymmer mer verklighet än det vakna tillståndet. Det är en dikt som, liksom Eliots ”Fyra kvartetter” eller Ekelöfs mogna diktning, genom att lösa upp tid och rum (”Jag behöver inga datum”) ställer människan i ett större sammanhang, länkar henne till framtid och dåtid, natur och tradition; men samtidigt utestänger henne från alla sammanhang, isolerar henne ”som ett föräldralöst barn”.

Annons
Annons
Annons