Annons
X
Annons
X

Lena Kåreland: Poeten Brenner stormaktstidens ironiska pionjär

(uppdaterad)

Efter sin död konkurrerades hon ut från parnassen av Hedvig Charlotta Nordenflycht, men nu ökar litteraturhistorikernas intresse igen för Sophia Elisabet Brenner. Antologin ”Wår lärda skalde-fru” är en viktig bok om en pionjär som behärskade dubbeltydigheten.

Sophia Elisabet Brenner (1659–1730).
Sophia Elisabet Brenner (1659–1730).

Hon har kallats den första feministen och den första kvinnliga diktaren i Sverige. Hon var en ny Sapfo, den tionde musan, som elegant behärskade lärdomens språk latin och dessutom tyska, italienska, franska och holländska. Hon var internationellt uppmärksammad, och många hyllningar och hedersbetygelser kom henne till del. Det handlar om Sophia Elisabet Brenner (1659–1730), verksam som författare både när Sverige alltjämt var en stormakt och under den tidiga frihetstiden.

I dag är hon knappast känd ens av den så kallade bildade allmänheten, och hon finns vanligen inte med på kurslistorna vid de litteraturvetenskapliga institutionerna. Men mycket tyder på att Sophia Elisabet Brenner går mot en renässans. Nutidens intresse för kvinnliga poeter omfattar även henne. Svenska Vitterhetssamfundet är i färd med att ge ut hennes diktning, ett projekt som leds av Valborg Lindgärde. En första del har redan kommit ut och flera är under arbete. Elisabet Göransson har i ”A learned ladys letters” (2006) publicerat Brenners brevväxling på latin med den danske professorn Otto Sperling. År 1996 utkom Carina Burmans uppmärksammade roman ”Den tionde sånggudinnan” som ledde till ett intresse för Brenner även utanför den akademiska världen. Där skildras en kvinnlig litteraturvetares ivriga resande runt om i Europa för att i olika arkiv söka information om Sophia Elisabet Brenner. Samma år publicerades även Valborg Lindgärdes doktorsavhandling om svenska passionsdikter under 1600- och 1700-talen. Brenner, väl förtrogen både med teologi och retorik, behandlas där i sin egenskap av författare till andlig poesi.

Valborg Lindgärde är också en av de tre redaktörerna till praktverket Wår lärda skalde-fru. Sophia Elisabet Brenner och hennes tid (Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet, Skåneförlaget, 536 s). De andra är Arne Jönsson och Elisabet Göransson. Boken har förberetts genom ett symposium i Lund 2009 om ”Sapfo i Sverige”. De flesta av symposiedeltagarna medverkar också i boken, vars 24 uppsatser belyser olika sidor av Brenners liv och diktning samt sätter in henne i ett vidare europeiskt kultursammanhang.

Annons
X

Författarna representerar en rad specialområden, inte bara litteraturhistoria utan även konsthistoria, idéhistoria, musikvetenskap, språkvetenskap, bokhistoria och numismatik. Denna spännvidd beträffande specialistkunskaper fördjupar perspektivet på Brenner och hennes tid. Brett upplagda artiklar samsas med specialstudier, till exempel Verner Egerlands uppsats om Brenners förhållande till den italienska petrarkismen och Walter Haas undersökning av Brenners tyskspråkiga dikter. Anna Perälä ägnar sitt bidrag åt Sophia Elisabet Brenner i tryck och diskuterar författarinnans estetiska krav gällande det typografiska.

Två uppsatser handlar om Brenners man, Elias Brenner, framstående numismatiker och miniatyrmålare, som genom det stöd och den uppmuntran han gav sin hustru betydde mycket för hennes framgångar. Tack vare sina förbindelser med både universitetsvärlden och hovet kunde han förmedla kontakter och förse sin hustru med viktig information. Görel Cavalli-Björkman skriver om konstnären Brenner, och Torbjörn Sundquist behandlar Brenners numismatiska mästerverk ”Thesaurus nummorum”.

Med Sophia Elisabet Brenner fick Sverige en kvinnlig skald i nivå med skrivande och lärda kvinnor ute i Europa, som Anna Maria Schurman i Holland eller Anne Lefèvre Dacier i Frankrike. Bokens titel ”Wår lärda skalde-fru” betonar just lärdomen hos Brenner. Den lärda kvinnan, som var sällsynt under det sena 1600-talet, fick under den tidiga upplysningen en funktion som motbild till den driftstyrda kvinnan. Lärdomen skulle dock enligt de regler som gällde förenas med dygd och förnuft. För en kvinna från borgerliga kretsar som Brenner var det viktigt att inte briljera med sin vitterhet utan anta en passande blygsamhet. Men kvinnoidealen förändrades, och under senare delen av 1700-talet kom den lärda kvinnan att betraktas som oglamorös och oromantisk. I linje med Rousseaus naturlära betonades i stället kvinnans sensibilitet. Flera av bokens uppsatser utvecklar ur olika aspekter temat kön i förhållande till lärdom och makt. Jon Helgason visar hur synen på Sapfo skiftat över tid och vilka konnotationer namnet Sapfo hade i Brenners samtid. Erland Sellberg diskuterar utifrån några svenska avhandlingar från 1700-talet kvinnans möjlighet att verka utanför hemmets sfär. Kunde kvinnan utöva verklig makt och vara medlem av den så kallade lärda republiken?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Spänningen mellan den lärda och den sensibla kvinnan, som löper genom det sena 1600- talet och hela 1700-talet, tog sig olika uttryck. Imitation ställdes mot inspiration, förnuft mot känsla. Brenner diskuterade själv i sin diktning frågan om den lärda kvinnan, ett begrepp som egentligen var något av en anomali. Då lärdom främst förknippades med kyrkan och prästämbetet, kunde inte en kvinna göra anspråk på att vara lärd. Men Brenner försvarade kvinnans rätt till kunskap. I en av sina dikter skriver hon att om kvinnan nu anses svag, finns det än starkare skäl för att hon ska ges möjlighet att utveckla sitt förnuft genom läsning och studier. Motsättningen mellan lärdom och sensibilitet blir särskilt tydlig i relationen mellan Sophia Elisabeth Brenner och Hedvig Charlotta Nordenflycht, Sveriges två kvinnliga författare av betydelse från denna tid. Vi kan se hur Brenners författarskap omvärderades efter hennes död, då nya smakdomare trädde fram. Nordenflycht konkurrerade då ut Brenner från parnassen, och i en dikt om svenska poeter karakteriserar hon sin diktarkollega som ”torr och mager”. Och Kellgren utnämner i ”Mina löjen” Nordenflycht, inte Brenner, till den svenska Sapfo.

    Tråkighetsstämpeln fick Brenner ha kvar även under romantiken. Atterbom såg henne enbart som en ”versmakerska”, och längre fram på 1800-talet beskrevs hon som en ”löjlig blåstrumpa”. Lorenzo Hammarskiöld använde ordet ”käringcharakter” om hennes rimmerier, och en litteraturhistoriker som Henrik Schück tyckte att Brenners dikter var tämligen ”snusförnuftiga”. De innehöll mest alldagliga reflektioner. Carl Fehrman ansåg att hon var mer intressant som kulturtyp än som skaldinna. En viss förändring i synen på Brenner inträdde i och med 1960-talets intresse för kvinnohistoria. Karin Westman Berg lyfte då fram Brenner som en frisk fläkt i 1600-talets litteratur. Både Carina Burman och Valborg Lindgärde ger i sina bidrag exempel på eftervärldens syn på Brenner.

    Av betydelse för Brenners framgång var att hon växte upp under gynnsamma förutsättningar. Hon fick till exempel tidigt lära sig latin, vilket var ovanligt för flickor. År 1680 gifte hon sig med den tolv år äldre Elias Brenner, och i familjen föddes femton barn, av vilka endast några nådde vuxen ålder. Makarna hade ett stort umgänge, och i det brennerska hemmet, känt för sin gästfrihet, etablerades en svensk salongskultur. Att den i många avseenden kan jämföras med den franska är något som Karin Sidén argumenterar för i sin artikel.

    Sophia Elisabet Brenner var medveten om sin diktarförmåga och arbetade hårt på sin författarroll. Hennes dikter trycktes redan under hennes livstid, vilket var mindre vanligt. År 1713 utkom samlingen ”Poetiske Dikter” som bidrog till hennes ryktbarhet även utanför Sveriges gränser. Marianne Alenius skriver i en av bokens längre artiklar om Brennerreceptionen i Danmark. Att Brenner månade om sin marknadsföring var säkert nödvändigt för en kvinna med ambitionen att verka på en publik scen i 1600-talets mansdominerade samhälle. Hon kan ses som en tidig yrkesförfattare, och diktandet gav henne levebröd. Detta blev av betydelse särskilt efter mannens död, då Brenners ekonomi var ansträngd.

    Spännvidden i Brenners diktning är stor. Hon kunde rikta tröstande ord till barnsängskvinnorna i deras vånda, och hon kunde skriva lättsamt och gracilt om burfågeln Pierro som råkade bli ihjältrampad. Denna dikt är exempel på djurgravpoesi, en diktart som Daniel Möller behandlar i sitt bidrag. Brenner förärade också Olof Rudbeck en gratulationsdikt till hans storverk ”Atlantica” (1679), besjöng Karl XII:s seger vid Narva, hyllade fredsslutet 1721 och skrev på det svenska kvinnokönets vägnar en sorgesång vid Ulrika Eleonora den äldres bortgång. När några hovdamer med Aurora Köningsmarck i spetsen 1684 satte upp Racines drama ”Iphigénie” uppmärksammade Brenner denna feministiska manifestation med en dikt. Hennes viktigaste genre var alltså tillfällespoesi, särskilt till bröllop och begravningar. Den typen av litteratur var efterfrågad, nådde stora läsargrupper och tillät sin författare att röra sig någorlunda fritt i ett strikt hierarkiskt samhälle. Den kunde också bidra till att öka det sociala och kulturella kapitalet, då den gav värdefulla kontakter med adeln och också med kungahuset.

    Stina Hansson skriver om bröllopsdikten i allmänhet och om Brenners roll som förnyare av genren i synnerhet. I bröllopsdikterna pläderar Brenner gärna för jämlikhet i äktenskapet och för kvinnans rätt att efter eget val välja en make. Kristina Sevrin diskuterar kvinnliga strategier för sorg och tröst i sin artikel om Brenners begravningsdikter, skrivna på fulländade alexandriner. Brenners utländska diktarkolleger uppmärksammas bland annat av Anders Cullhed. I hans artikel om barock feminism möter vi den mexikanska nunnan Sor Juana Inés de la Cruz. Hon valde ett liv i klostercellen, där hon trodde att hennes längtan efter studier bäst skulle kunna tillfredsställas. Var och en på sitt sätt ifrågasatte Brenner och Sor Juana den patriarkala könsordningen.

    Även om Brenner var språkkunnig och flyhänt kunde åstadkomma dikter på främmande språk försvarade hon svenskan som litteraturspråk. Lars Wollin behandlar i sitt bidrag Brenners roll i svensk språkhistoria och redogör för dåtidens livliga debatt om svenska språkets företräden och svagheter. Brenners eget inlägg i den språkpolitiska debatten var en dikt om den amerikanska aloen som blommade praktfullt en hel vinter på herrgården Noor i Uppland. Aloen som reste sig så mäktig ur den svenska myllan fick både symbolisera poesins möjlighet att blomstra i vårt land och det svenska språkets lämplighet för diktning även i den höga stilen. Också beträffande musiken var språkfrågan på tapeten. Johan Helmich Roman ville använda svenskan i kyrkomusiken, och hans tonsättningar till några texter av Brenner studeras av Eva Helenius i en artikel om Roman och svenska språket. Arne Jönsson tar övergripande upp Brenners roll i den språkpatriotiska debatten, medan hennes inställning till det nordiska och särskilt till göticismen behandlas av Mats Malm. Han hävdar att det även finns fog att se Brenner som den första kvinnliga ironikern i Sverige, på grund av den undanglidande dubbeltydighet som ofta präglar hennes diktning.

    ”Wår lärda skalde-fru” är en viktig bok om en poet som länge varit ganska bortglömd. Här finns ett solitt underlag för fortsatta studier om Sophia Elisabet Brenner, men boken står stadigt på egna ben genom den stora kunskapsmängd som här presenteras. Det rikhaltiga bildmaterialet förtjänar en särskild eloge. De utsökta färgbilderna och illustrationerna i svartvitt levandegör miljöer och personer, och tack vare de många exemplen på tryckalstrens grafiska utformning åskådliggörs också hur dåtidens bokproduktion rent fysiskt tog sig ut.

    Lena Kåreland
    är professor em i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och kritiker i SvD.

    Annons

    Sophia Elisabet Brenner (1659–1730).

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X