X
Annons
X

John Swedenmark: Poesins betydelse för Island har blivit större

Poesin har alltid varit viktig på Island men sedan några år upplever landet något av en boom i poesiutgivningen. Bakom utvecklingen står ett antal småförlag som med stark vilja och en sorglös inställning till givna format och metoder ritat om och förstärkt genrens förutsättningar.

Exempel ur poesiserien Meðgönguljóð med den karaktäristiska kafferingen på omslaget: Guðrún Heiður Ísaksdóttirs ”Mörufeldur, móðurhamur”.
Exempel ur poesiserien Meðgönguljóð med den karaktäristiska kafferingen på omslaget: Guðrún Heiður Ísaksdóttirs ”Mörufeldur, móðurhamur”. Foto: Partus

Poesin är det område där språket förnyas och anpassar sig till en föränderlig verklighet, ­ungefär så som hjärnans celler ständigt är
i färd med att omorganisera sig – åtminstone för den som fortfarande lever ett spännande liv. Den som ger sig i kast med poesin vässar sitt tänkande och sin uttrycksförmåga och kan förstå världen bättre. Många romanförfattare börjar som poeter och tar hemligen poesin med sig in i prosan.

Samtidigt är poesin marginaliserad i vår köpslagna tid. Som läsare behöver man nästan vara specialist för att hitta rätt på den och antalet recensioner har minskat drastiskt. Den som vill bli utgiven har därför en lång väg att gå för att hitta ett förlag som vill satsa tid och pengar på en utgivning som sedan saknar naturliga kanaler för att hitta fram.

Sverige har kvar några poesitidskrifter och några ­modiga förlag, främst i Skåne. Och det finns intressanta projekt som använder moderna medier för att nå ut med böcker och kritik. Men det skulle behövas mycket mer och jag vill därför rikta blicken mot vårt nordiska grannland mitt i Atlanten där det händer spännande saker.

Annons
X

Island upplever sedan några år tillbaka en boom inom poesi­utgivningen och det är småförlagen som driver den genom att ge ut böcker i ytterst begränsade upplagor. På så vis skapas både nya författare och en ny publik, till båtnad för hela det litterära systemet.

Visserligen har poesin i alla tider stått högt i kurs på ­Island: från den ännu levande muntliga traditionen, över den diktning som inspirerade självständighetssträvan på 1800-talet, fram till en mängd folkkära skalder, rimmare såväl som modernister, under 1900-talet. 

Och visserligen har det alltid funnits småförlag världen över, ja så länge det funnits tryckpressar dit allmänheten haft tillträde, med hoppfull egenutgivning eller nischade serier, ofta drivna av hängivna förläggare. Inte minst på sistone när ny teknik har gjort framställning och tryck mycket billigare och enklare.

Men den isländska utvecklingen är likafullt speciell. Och i synnerhet har ett förlag utmärkt sig genom att ­arbeta utifrån verkligt fruktbara principer som tar fram det bästa hos såväl blivande författare som publik.

Meðgönguljóð grundades 2013 av Valgerður Þóroddsdóttir och Kári Túllinius och det första de gav ut var ett litterärt experiment som de själva stod för. De skrev dikter tillsammans enligt ett på förhand uppgjort system och resultatet blev den mycket läsvärda "Þungir forsetar" (Tunga presidenter). Därmed var utgivningen igång enligt principer som sedan dess har följts.

Allra viktigast är kanske att den gröna författare som antas för utgivning tilldelas en rutinerad redaktör: en författare, förläggare eller kritiker. Dikterna är således fullständigt genomarbetade när de utkommer. I gengäld är böckerna korta, med en inlaga på 24 sidor utan förord, med en kort presentation av författaren på innerfliken och en lista över tidigare utgivning samt en kort, återkommande programförklaring: "Denna bok tillhör serien Graviditetsdikter där lovande poeter får provspela med kortare verk." Meðgönguljóð betyder nämligen "graviditetsdikter", samtidigt som ordet också anspelar på take away-kaffe. 

I Ana Stanićevićs innehållsrika mastersuppsats om ­isländska mikroförlag finns en närmare diskussion av namnet: "Möjligtvis är det dikter som en poet är havande med och dikter som ännu inte blivit födda. Det antyder att Meðgönguljóð fanns till redan innan alla dessa ofödda dikter eller ofödda röster hunnit höras. Förlaget siktar nämligen enbart på att ge ut diktsamlingar av poeter som inte har publicerats tidigare. Namnet innehåller också en ordlek. Om ordet delas i tre kan man läsa det så här með göngu ljoð (dikter gick med). Det är dikter man kan ta med sig, precis som en kopp kaffe."

Böckerna har en omisskännlig utformning: dyrt bokpapper och ett gultonat omslag med en färglagd teckning som tolkar innehållet. Samt den gimmick som har blivit seriens kännemärke: den cirkelformade kaffefläcken längst ner på boken, över vikningen, från framsida till baksida. Fläcken har att göra med att böckerna skulle kosta lika mycket som en kopp kaffe i pappmugg på stan. I början framställdes de för hand, arken syddes dessutom ihop, och då gick det att hålla den pris–nivån. Numera är de klammerhäftade och tryckta på ett tryckeri och kostar runt 200 svenska kronor. Men attityden har inte förändrats, trots att man lämnat do it yourself-tiden bakom sig.

En annan förändring som skett med tiden är att det ­numera är förlaget Partus (latin för "förlossning") som ger ut Meðgönguljóð och flera andra fristående böcker, bland annat förra årets succé "Millilending" av Jónas Reynir Gunnarsson – en hisnande skildring av ett dygn i Reykjavík mellan två flighter. Mycket riktigt debuterade Jónas Reynir i Meðgönguljóð häromåret.

Men trots uppsnofsningen är det fortfarande en fröjd att läsa dessa välgjorda böcker och drömma om vad de nya författarskapen kommer att ha för inflytande i framtiden. En jämförelse som ligger nära till hands är Bonniers lilla lyrikserie under 1950-talet som till utförande och attityd påminner om Meðgönguljoð. Utifrån min ­erfarenhet av att undervisa på skrivarutbildningar kan jag också vittna om det stora värdet av att slutföra ­någonting helgjutet ­istället för att försöka sälja in en hel diktsamling. Det är en utgivningsform som skapar en mellanstation.

Stanićevićs uppsats sätter in Meðgönguljóð i flera olika sammanhang och argumenterar väl för seriens unika plats. Fiffigt visar hon att serien anknyter till den avantgardistiska traditionen genom att vara vanlig och lågmäld i sin framtoning – på ett sätt som får mig att associera till 1960-talets svenska nyenkelhet. Slagordet är "uppriktiga dikter", myntat av poeten Dagur Hjartarsson, själv verksam som mikroförläggare. Därför uppfattar jag ett slags självreferens när en av de senaste diktsamlingarna, "Glasfällor" av Megan Auður, inleds med följande dikt:

Jag slickar mig om läpparna

suger på dem

låter tänderna sjunka in

och hoppas på blod

nånting som kommer

direkt från hjärtat.

Jag suger i mig 

förgiftar mig med uppriktighet.

En annan intressant poäng hos Stanićević är iakttagelsen att denna utgivningsform ligger nära performancekonsten. Själva utgivningspartyt är den centrala spridningsformen och ofta det enda sättet att få tag i boken. Mikroförlaget Tunglið (Månen) bränner till och med de överblivna exemplaren vid den releasefest som äger rum vid fullmåne – för en upplaga på 69 exemplar. Den senaste boken av ­Islandsvännen Anne Carson sålde dock slut på stört.

Huvuddelen av Stanićević uppsats syftar till att placera in Meðgönguljóð i det litterära systemet. Poängen – att det avantgardistiska numera ligger i att jobba med enkla ­åthävor – lyfts fram genom en jämförelse med det betydligt bullrigare förlaget Nýhil, en av vars förgrundsgestalter var den också i Sverige uppmärksammade Eiríkur Örn Norddahl. 

"Uppriktighet" som samlande slagord har alltså både varit en attityd och en strategi – Stanićević lånar begreppet "genresignatur" från den danske forskaren Jacob ­Ølgaard Nyboe inom ramen för en allmän diskussion av det paratextuella: det vill säga hur litteraturens förpackning och presentation skapar förväntningar på litteraturen och därmed påverkar den. 

Jag associerar till lyrikens trångmål i Sverige idag. Frånsett en viss bevakning i de stora medierna, de litterära priserna och den viktiga insats som görs av projekt som Örnen & Kråkan och Podpoesi.nu, så är det bokreleaserna som har blivit det viktigaste forumet för att få tag
i ­nyutkomna diktsamlingar och alls få reda på att de existerar. Om så bara en handfull personer dyker upp är själva inbjudan den viktigaste och för många enda indikationen på att boken överhuvudtaget existerar.

Det händer också mycket annat på Island. Dagur Hjartarssons mikroförlag Tunglið har slagit sig in på poesi i form av ett förseglat brev som uteslutande distribueras till dem som har förhandsbeställt det. Jag missade nummer ett och två men går nu i spänd väntan på trean och ser ­ivrigt fram emot vad som ska hända härnäst.

Avslutningsvis måste i sammanhanget nämnas ett av de mest egenartade projekt jag stött på (även om bok­historien säkert kan uppvisa motsvarigheter). Ett gäng författare, översättare och essäister tröttnade för några år sen på svårigheten att bli publicerade: de grundade I00V (ettusenfem) med föresatsen att hålla ut i exakt tre år. Varje "nummer" består av en lös pärm i kartong, sammanhållen av ett grovt svart gummiband. Innehållet ­består av ett konstverk, en innehållsförteckning och en samling inlagor utan omslag, av varierande tjocklek och limhäftade. Däribland romaner, antologier, diktsamlingar, långessäer och översättningar av klassiska modernistiska kortromaner.

Hur något sådant ska registreras och ställas upp satte myror i huvudet på bibliotekarier, stipendienämnder och priskommittéer. Varje enskilt häfte är ju ett verk, men samtidigt del av en tidskrift. Och flera av bidragen blev ­nominerade till de finaste litterära priserna. På så vis ­bidrog de tre årgångarna (2013–15) inte bara till litteraturen som innehåll utan även till den pågående omförhandlingen av vad som menas med en bok eller en tidskrift i en tid när vi som träget håller på har degraderats från centrala aktörer till en liten om än ack så viktig subkultur. Jag hade ett samtal med en av utgivarna till I00V på Island, och hen sammanfattade deras affärsidé med en typiskt isländsk ­lakonism: "Vi tillverkar brist." Við framleiðum skort.

Annons
X
Annons
X

Exempel ur poesiserien Meðgönguljóð med den karaktäristiska kafferingen på omslaget: Guðrún Heiður Ísaksdóttirs ”Mörufeldur, móðurhamur”.

Foto: Partus Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X