Annons

Poesi som trotsar döden

På filmfestivalen i Göteborg visas A room and a half, Andrej Chrzjanovskijs film om Nobelpristagaren Joseph Brodsky. SvD:s kulturchef Stefan Eklund har sett den och slås av en poetisk kraft som ingen makt kan kuva.

Uppdaterad
Publicerad
Joseph Brodsky vid Nobelprisutdelningen 1987. Till vänster en scen ur filmen om Joseph Brodsky. Sergej Jurskij och  Alisa Freindlich spelar Brodskys föräldrar.
Joseph Brodsky vid Nobelprisutdelningen 1987. Till vänster en scen ur filmen om Joseph Brodsky. Sergej Jurskij och Alisa Freindlich spelar Brodskys föräldrar. Foto: ANDERS HOLMSTRÖM, SCANPIX SAMT BILD UR FILMEN A ROOM AND A HALF

STEFAN EKLUND | OM LITTERATUR

Den landsförvisade poeten Joseph Brodsky återvände aldrig till Sankt Petersburg för att träffa sina föräldrar.

Men i den ryske regissören Andrej Chrzjanovskij film A room and a half gör han det. Den åldrade författaren sitter och äter tillsammans med sin döda mamma och pappa. De småpratar, minns, och till och med Brodskys fråga om hur det gick till när de dog diskuteras med en lätthet som inte hör livet till.

Det är en scen typisk för Chrzjanovskijs film, som visades på filmfestivalen i Göteborg i veckan.

Annons

Chrzjanovskij, framför allt känd som en mästerlig animatör, har gjort en fiktiv dokumentär om Nobelpristagaren Joseph Brodsky som är lika intensivt romantisk och vemodig som själva föremålets dikter.

Journalfilmer, spelscener, animerade sekvenser – allt blandas ihop på ett sätt som för tankarna till Chagall och Magritte, två konstnärer som gärna upphävde tyngdlagen i sina verk. Det gör Chrzjanovskij också och lägger sig därmed nära den poetiska tradition som, med Lautréamonts ord, berättar om ”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”.

Vad som helst kan ske, således, och filmen är en hyllning till det poetiska ordets kraft att överleva allt, även döden. Poeter kommer alltid tillbaka, konstaterar Brodsky, porträttlikt spelad av Grigorij Ditiatkovskij, mot slutet av filmen.

Trots att A room and a half formmässigt är full av infall följer den länge Joseph Brodskys liv tämligen troget, från hans uppväxt tillsammans med föräldrarna i en liten lägenhet (som titeln A room and a half syftar på) i det krigshärjade Ryssland. Joseph hade inga syskon, under de magra krigsåren vågade man sällan skaffa sig mer än ett barn. Ungdomstiden efter kriget, med en ökande fascination för den västerländska kulturen (här finns en rolig scen där en förtrollad biopublik ser Johnny Weissmullers Tarzan vrålande svinga sig fram i djungeln) skildras med en dokumentär närhet.

Den unge Josephs intresse för poesi leder fram till en ödesdiger vändning i hans liv. 1964, 23 år gammal, grips han och utsätts för en parodisk rättegång. Han fälls för ”social parasitism” och döms till fem års förvisning i ett läger utanför Archangelsk. Rättegångsprotokollet smugglades ut och Brodskys svar på frågan vem som har lärt honom att skriva poesi har blivit legendariskt:

”Jag tror att… att det kommer från Gud.”

Chrzjanovskij skildrar tiden i förvisning med ett animerat avsnitt, starkt stiliserat. Det gör inte brottet mot individens frihet mindre tydligt.

Efter tiden i lägret, som blev reducerad tidsmässigt efter internationella påtryckningar, fortsatte Brodsky att leva ett utsatt liv som poet. 1972 fick den sovjetiska staten nog och Brodsky utvisades. Då var han 32 år gammal och skulle aldrig mer återse sina föräldrar.

Det är här, i saknaden efter föräldrarna, som A room and a half väger tyngst, just för att den mänskliga tragedin som en konsekvens av ett politiskt förtryck blir så uppenbar. I filmen skildras föräldrarnas kamp för att få utresetillstånd. De nekas gång på gång. I en lång text publicerad i The New York review of books 1986 med rubriken In a room and a half, rimligen en första inspirationskälla för Chrzjanovskij, skriver Brodsky med anledning av föräldrarnas utsiktslösa försök att få träffa sin son: ”All in vain: the system, from top to bottom, never made a single mistake. /…/ But then inhumanity is always easier to structure than anything else.”

Omänskligheten är alltid lättare att strukturera, hand i hand med ett förtryck går ofta en obönhörlig rationalitet.

Brodskys text skildrar, precis som filmen, de många telefonsamtal som utspinner sig mellan sonen i USA och föräldrarna i Sankt Petersburg. ”Det enda som håller mig igång är hoppet om att få se dig igen”, säger modern under ett av telefonsamtalen och frågar sedan ”Vad gjorde du för fem minuter sedan?” Brodsky svarar: ”Jag diskade.” Modern: ”Det är bra. Det är en bra sak att göra. Att diska kan vara väldigt terapeutiskt.”

Föräldrarna dör i mitten av 80-talet, med något års mellanrum, nästan 25 år efter att Brodsky lämnat Sovjetunionen. De hinner inte vara med om att han får Nobelpriset, 1987. Inte i verkligheten i alla fall. I Chrzjanovskijs film sitter de framför tv:n och ser sin son ta emot priset ur Carl XVI:e Gustafs hand. Chrzjanovskij låter helt enkelt poesin krossa makten, låter den återupprätta det som aldrig tilläts ske och då är vi tillbaka hos den splittrade familjen igen, i avslutningsscenen, döda, men milt samtalande med varandra.

Ja, det verkar faktiskt som om Chrzjanovskij går till storms mot Brodskys egen uppgivenhet, den som framskymtar i en minnesdikt över den döda modern, In memorian (1985):

Hur ska en mor och hennes kastruller kunna överleva

i ett perspektiv som sonens liv dagligen förlänger!

Men överlever gör hon, och hennes kastruller, såväl genom Brodskys dikt som Khrzhanovskys film.

Annons
Annons

Joseph Brodsky vid Nobelprisutdelningen 1987. Till vänster en scen ur filmen om Joseph Brodsky. Sergej Jurskij och Alisa Freindlich spelar Brodskys föräldrar.

Foto: ANDERS HOLMSTRÖM, SCANPIX SAMT BILD UR FILMEN A ROOM AND A HALF Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons