Annons

Vilhelm Ekelund:Poesi, kritik, sanningsliv

Vilhelm Ekelund (1880–1949).
Vilhelm Ekelund (1880–1949). Foto: E Lindegaard
Under strecket
Publicerad

Denna artikel publicerades i SvD den 10 maj 1921.

Foto: SvD:s arkiv Bild 1 av 1

Själva den rörelse i själen, varmed man söker betvinga vanställning, förfalskning och överdrift, måste vara av värde: den måste med tiden göra ett spår, en väg i sinnet, en förbindelseled med rätts- och klarhetsmakterna. Ja, själva spelet och förställningen ha sitt stora värde och kunna vara av moraliskt förberedande betydelse! Vad som först var kalkyl blir småningom natur. Vad som först var maskering blir verklig kärlek. När en Rousseau blint överlämnar sig åt sin kränkthets alla demoner och kastar människorna oupphörliga anklagelser i ansiktet, icke blott ger han därmed sina fiender de tydligaste intyg om sin svaghet (och sina vänner om sin själslitenhet) men han ökar den olycksaliga branden i sitt hjärta och ödelägger till sist varje nobelt frö som fanns i hans natur.

Det är med det beska som med det ljuva: det går in i blodet på dig, ju mer du anropar det och åberopar dig på det. En ödesdiger invocatio! Ägnar man sin uppmärksamhet åt gallan – undra på att man icke får muserna till sällskap. Går man i Rom, som Platen, och tänker på alla som stuckit, en vinner man ej klassicitet i själen, hur mycket man också talar därom. Men Rom ar ju överallt. Förstår man icke att välja annars, förstår man det heller ej där.

Annons
Annons

Man liknade ju Sophokles vid biet – och somliga ha tytt detta såsom helt enkelt hänsyftande på den säregna sötman och mildheten i hans språk och verser, alltså just så som i fråga om Xenophon ("attiska biet”); men andra ha sett mer i liknelsen: för dem tydde den till denna den Sophokleiska naturens egna och lyckliga konst att med gudomlig instinkt välja överallt det bästa, visaste, frommaste, lyckligaste bland hela den kulturrikedom som förefanns i hans folk och tid. Att Goethe och Sophokles så ofta nämnts tillsamman var riktigt; och just i den egenskap som gav Sophokles tillnamnet närma de sig allra mest.

Av allt mänskligt förstod Goethe alltid och överallt att välja det gudomliga, d.v.s. det mänskligaste, och ingen har tydligare än han själv angivit som källan till sin lycka denna konst att välja det bästa och nära sig av det bästa, konsten att "aus tausend Rosen ein Fläschehen Rosenöl auszuziehen”.

Om det i själva verket finns någon verklig originalitet annat än tack vare sådan lärgirighet, sådana honestis studiis? Svarar ej gång på gång Goethe, när man frågar honom hur han blev den han var och hur han varit i stånd att beständigt förnya sig: "jag satt till bords med de bästa; jag fröjdade mig beständigt åt det stora.”

*

Snålheten bedrager visheten! Vad är det nu man vill med all denna kulturpsykologi och kulturkritik – vart syftar detta psykologiska raseri bland vår tids andligt industriella? Vill man sin egen kultur? Vill man klarhet och lycka för de andra?

Man vill prata omkull folk. Icke ett spår annat. Man vill överrösta de andra kulturpladdrarna; det är källan till hela ens brinnande intresse för kulturen, det är hela den ädla vishetsinspirationen.

Annons
Annons

Denna artikel publicerades i SvD den 10 maj 1921.

Foto: SvD:s arkiv Bild 1 av 1
Denna artikel publicerades i SvD den 10 maj 1921.
Denna artikel publicerades i SvD den 10 maj 1921. Foto: SvD:s arkiv

De som verkligen, innerligt med blödande längtan vilja något – ja, dem känner man ju, och gud bevare oss för dem! Det är ju några högst patologiska subjekt, misstänkta, förfelade individer – vad ha vi med dem att skaffa! Det är en annan tids docenter som skola tjäna sina sporrar på dem.

Om de ändå åtminstone hörde till den sortens i en kraftigare mening snålhetsbedragna, om vilka Pascal utbrister: "Quoy, ils ont connu Dieu, et n'ont pas désiré uniquement que les hommes l'aymassent, mais que les hommes s'arrestassent à eux.”

*

Människor med förmåga av djup mänsklig erfarenhet och psykologisk kunnighet: oftast kännetecknade av en viss brist på slughet, fintlighet och sådana egenskaper som i allmänhet anses oumbärliga för s.k. skarpsinnighet och skarpsynthet. Och de magra resultaten av moderna psykologiska ansträngningar äro esomoftast att skriva på räkningen av just ett överflöd på – "skarpsinnighet!.

*

Kritikern, kulturpsykologen måste ha en viss botaniker-blick. Ha en hemlighetsfullt utbildad sans för sällsynta örters "lokal”.

Detta gäller framför allt om moralisten, och i allra högsta grad om den art av moralisk spekulation, vars tema är de mänskliga lyckomöjligheterna. För honom gäller det att ha en indianlikt utbildad sans, ett osvikligt spårsinne för den lättaste av alla gudomligheters fotsteg: lyckans. Ja, det finns platser i historiens, i den mänskliga kulturens skog, där denna gud berört marken och andats oförgänglig doft över tingen; platser som aningslöst beträdas av de aningslösa, men med bävande sällhet av de vetande.

Annons
Annons

*

Vad är att hålla sig till? Även om man måste frånkänna sig motiv av högsta klass (renhet), kan man genom uppövande av sin inre synkraft skapa sig en uppgift och kanske i någon grad bliva delaktig av känslan att uträtta något i det mänskligas tjänst. Det är väl möjligt att den som länge ställt sig själv under kravet på genomträngande och vittöverskådande syn så småningom närmar sig ett tillstånd som liknar deras, vilkas existens helt och hållet burits av den moraliska vissheten om mission i mänsklighetens tjänst. En troget vårdad kärlek till tradition är grund att leva på. Ja, det finns ett Limbo, som står i en helt annan dager än det Danteska, ett Limbo vari egentligen alla friska och klara och riktigt mänskligt sinnade människor ha levat och trivts och färdats med sina bästa tankar, och som de ej skulle velat undvara för allt i världen. Att ha vänner är en stor makt; och mången som synts fattig på vänner har haft de bästa. De dagar man varit uppfylld av helig aktning för en stor hädangången äro kanske de lyckligaste man levat.

*

Den psykologiska, i större mening biografiska synpunkten måste vara den förhärskande. Vad gäller frågan? Att från karaktär och upplevelse söka bestämma huru långt förtroende må räcka och var misstroende begynna; – se hur den betydliga människan fungerar; icke hennes vetenskap; – hur det mänskliga ser ut, hur det rör sig, känner och lever däri, när behovet av förhållande till sanning har bemäktigat sig detsamma.

*

Inre erfarenheter, troget uppmärksammade, noga förföljda och vid hemligaste vink åtlydda, utbilda i en människa så småningom en äkta clairvoyance.

Annons
Annons

*

Man kunde vara frestad tycka ibland, när man ser hur år och upplevelser ändra oss, och hur vad som syntes oss högsta visdom på ena stadiet i nästa är tomt väder – man kunde tycka att det vore nonsens att någonsin vilja bemöda sig om en enhetlig fattning av mänskligt liv och situation. Dock, där är många klasser i denna skola! Och skolan är icke av den art att det ges garantier för rad som serveras. Även för det falska och skeva finns det klasser där, och även det kan ha sin roll och uppgift i livsdieten. Av misstag och felräkning kunde man kanske lära se skarpare och längre ut omkring än man annars skulle nått till.

Det finns vetgirighet som man måste betala för; det finns sjukdomar, förgiftningar som äro nyttiga. För att det sunda må komma till sin rätt skadar understundom ej att det sunda har något att, med entusiasm, taga hämnd på.

*

De desperata tankarna om högre strävandens lönlöshet äro många böjda för att vilja se i en nobel dager, men intet är falskare. Sådana tankar och tillstånd ha ytterst sällan någon annan källa än en högst vulgär, en högst plebejisk själviskhet och självgodhet. Man borde aldrig hos sig själv uttyda sådana böjelser annat än som tillkännagivande att man gjort sig skyldig till otrohet mot kraftens rike. Man ser av en sak just så långt som ens egen rätt till delaktighet sträcker sig. Det borde man aldrig upphöra att ha för ögonen. Tvivel på ideala strävandens äkthet, möjligheten av relativ osjälviskhet, möjligheten av äkta sanningsliv, hos sig själv och hos andra, behövde ej avskräcka. Så långt såg du alltså! Har du lust och mod att se vidare i dessa ting, så sörj för att din rätt till delaktighet i desamma tilltager. Men därtill krävas kanske experiment som tarva annat till sitt utförande än forskande och studerande och kritiserande – dessvärre. Här hjälper ingen steril nyfikenhet och vetgirighet.

Annons
Annons

*

Kritik har intet större praktiskt problem än jämnheten (ethos): veta, att månget för stunden vunnet är förlust i längden; och månget för stunden förlorat är vinst i längden. Förneka pathos: livets stora lära, den delphiska.

Det skarpsinta och skarpsynta är i nio fall av tio motsatsen av det kritiska.

Det epigrammatiska (i bästa fall…) förhäxar oss alla; liksom esprit’n fransmännen. För en ljuseffekt glömma vi – solen.

Vi tro oss psykologer därför att vi äro hemma i alla vrår och vinklar, råtthål och klärobskyrer av den "moderna själen”, dess fröjder och lystnader och ledsamheter. Psykologi vore något helt annat! Framför allt kanske att avvänja sig från detta plirande i råtthål. Psykologisk upptäcktsglädje i stort, i storlinjigt, i enkelt, sakna vi – och längta knappt därefter. I smått och spetsigt ligger vår värld.

*

Vår kritik, vårt kulturpsykologiserande – hur ofta äro de ej av det slag som osökt frammanar tanken på folk som gå och klottra på de storas äreminnen, på statyer, monument…

Hur komma ifrån det pedantiska subtilitetsmakeriet annat än genom att bevara sig i gemenskap med det humanas princip, se stort, tragiskt, religiöst, se till källan. Är där någon psykologisk mikrologi i Gamla testamentet? Sådant gör själsögat friskt, ungt, starkt.

Till källan, till roten! Dit syfta alla de kloka och lusthungrande som vetat, att leva och tänka resolut är det enda som lönar sig. Nietzsche må reservera sig mot sådana som sträva ut mot kunskapens gränser (Emerson och andra), men allt visar att han själv, i själ och hjärta, hör till dessa som man alltid har att söka ute på gränserna: på gränserna är finaste ljuset, på randen, på – guldranden av de bästa tingen.

Annons
Annons

*

De som sett djupast i tiderna ha icke varit de som vetat mest om historien. De ha förstått att fråga sig fram och däri låg deras produktiva kraft.

*

Produktiv kritik är nödvändigt partisk. "Ich plädiere die Sache des Geistes!” Att resa en ärestod över en människa är att resa en ärestod över – det större.

Jag känner er! utropar den indignerade Goethe – "euch, nicht ihm, setzt ihr Monumente!” Och med rätta; men han träffar på samma gång något annat.

De som verkligen hade något att lära bort. De höra alla till den lilla skaran av med nobel desperation förälskade: förälskade i den hart när drömlika, hart när visionslika möjlighet, som de skönja i det mänskliga, till lycka, klarhet, skönhet; förälskade i den mänsklighetens genius, vars uppenbarelse för dem är deras väsentliga upplevelse, utan vilken det ej skulle varit dem möjligt att bevara sin personliga enhet under det våldsamma trycket av otillfredsställbara affektiva behov. Här hjärtpunkten i den geniala människans psykologi, här nyckeln till den värld som det vetenskapliga förgäves söker tränga in i med alla sina trubbiga instrument. Och mer. Här är i själva verket enda räddningen för alla människor av nobla behov: vad hade den geniala mänskoupplevelsen för mening, och vartill skulle det tjäna att söka intränga i den, om den skilde sig väsentligt från den vanliga? Den skiljer sig ju endast genom sin större tydlighet från vår egen.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons