Annons
X
Annons
X

Plötsligt var araberna inte längre araber

ETT ÅR SENARE Plötsligt började araberna tala med varandra som fria individer. Man vågade blotta sig som ateist, som kvinna eller som homosexuell, skriver den marockanske författaren Abdellah Taïa i SvD.

Arabiska våren

UTBLICK

I dagarna för ett år sedan återupptäckte arabvärlden revolutionen, ja själva tanken på att protester och uppror var möjliga och kunde leda till något. Ett folk, som ansetts vara dömt till evig fatalism och politisk och religiös underkastelse, gick ut på gatorna, ropade ut sina krav och störtade med stort mod sina diktatorer. De rev samtidigt ned fruktans länge oöverstigliga mur. Plötsligt var araberna inte längre araber. De blev äntligen medvetna om att deras öde och deras land var deras. De hade rättigheter, även om många ihärdigt försökt övertyga dem om motsatsen. De kunde kräva dem och medverka till förändringar. Inte bara det: de har tänt en eld.

Detta har inträffat i Tunisien, Egypten, Libyen, Bahrain, Marocko, Syrien, Jordanien, Jemen och Mauretanien.

Det arabiska folket har kommit i rörelse, upptäckt sin egen sanning. Denna väg var möjlig. Att blotta sig var möjligt. Att bruka ett kritiskt sinne likaså. Framför allt visade den arabiska ungdomen, som alla så länge struntat i, vad den var kapabel till. Det får man inte glömma. Den arabiska revolutionen utlöstes inte av de intellektuella, av författare och konstnärer. Nej och åter nej. Det var de unga, som man blundat för, ignorerat och marginaliserat, som slog oss med häpnad genom sin förmåga att förstå dagens värld och dra fördel av ny teknik för att göra sin syn gällande, sin desperation, sitt mod, sina öronbedövande skrik och även sitt mer än nödvändiga våld.

Annons
X

Jag är en marockansk författare. Arab. Muslim. Homosexuell. Jag är 38 år. Jag vill inte här dagdrömma, hålla drömmar vid liv som aldrig kommer att förverkligas. Tvärtom. Eftersom jag, som paria bland så många andra parias i arabvärlden, i så hög grad känt igen mig i denna okända arabiska ungdom, eftersom jag genom den upplevt det utan tvekan största ögonblicket i mitt liv, måste jag här vittna om denna inspiration, och i min tur bidra till att bära upp denna rörelse som väckt så många araber till liv. Det som möjliggjort detta mirakel är att araberna börjat tala med varandra. De använder måhända inte samma språk och det är kanske lika så gott. Ty vad vi mest behöver i denna del av världen är att man upptäcker och godtar en motsägelsefull debatt mellan fria individer. Att man lösgör sig från den politiska, sociala och religiösa rädslan. Att man kan vara arab och kvinna. Arab och ateist. Arab och homosexuell. Arab och mystiker. Arab och motsatsen till arab. Att vara arab och skriva det som är sant – och kätterskt. Förstå det angelägna i att återuppväcka den vänster som deltog i våra länders frigörelse, att modernisera och aktualisera dess projekt för det arabiska folket. Erinra sig att det för inte så länge sedan fanns kvinnor och män som kämpade för erkännandet av denna så nödvändiga arabiska individualitet, som än idag inte är riktigt närvarande och förstådd av alla, inte riktigt skyddad av lagarna.

Ja, islamisterna håller på att vinna valen. Men vem av oss kan säga att det är en överraskning? De har ju funnits länge bland oss. De har, till stor del finansierade av gulfstaternas petrodollar, vunnit insteg i åtskilliga sociala skikt, inte bara bland de fattigaste.

Jag håller förvisso inte med dem. Jag delar varken deras principer eller metoder. Men till och med i min familj finns det några som påverkats av deras ideologi, deras syn på livet och på framtiden. Vad gör jag i en sådan situation? Vänder mina anhöriga ryggen? Betraktar dem som idioter – eller fiender? Jag tror den motsatta attityden är riktigare. Jag vet vad övergivenhet vill säga. Jag vet hur det känns att bo i deklasserade människors kvarter och förorter och jag har ingen lust att agera på samma vis.

Gentemot islamisterna måste vi vara pragmatiska. Definitivt låta bli att vara rädda. Vi måste låta fruktan släppa taget om våra magar, hänga upp den på en vägg och utmana den. Tala ett sant och uppriktigt politiskt språk. Förbereda fortsättningen.

Det är inte fråga om desillusion. Inte alls. Araberna håller på att upptäcka demokratin, dess djupa innebörd, invecklade mekanismer och märkligt världsliga sida. Vare sig man gillar det eller inte har islamisterna segrat på demokratisk väg. Det är ett faktum. Istället för att uppträda som dåliga förlorare tycker jag vi bör hjälpa dem som utlöst revolutionen att utarbeta ett program och nå ut med sina idéer till befolkningen. Och detta måste vi sätta i gång med nu. Omedelbart.

Denna revolution, detta historiska uppvaknande är ett fantastiskt tillfälle. Frimodiga personer har påverkat oss på djupet, satt det ädlaste och stridbaraste inom oss i dallring. Vi har blivit romantiker och vi har vågat ge oss ut på gatorna. Jag har som homosexuell marockan tack vare denna revolution kunnat återuppta kontakten med en del av min familj. Det uppstod ett tag ett utrymme, där det gick att säga sanningar, om än skandalösa och chockerande. Jag är inte blind. Men jag kommer aldrig att glömma detta, denna faktiska öppning i min familj förutom vad jag märkt hos mina syskonbarn.

Ansatser och antydningar har gjorts som inte utan vidare kan klassas i arkiv. De finns i våra aktiva minnen. De ledsagar våra strider. De visar att det finns en reell förmåga att överskrida gränser hos unga araber. Som till exempel rapsångaren Mouad L7a9ed, som kommer från Casablancas fattigkvarter och är med i den marockanska 20 februari-rörelsen. Han har i sina sånger vågat utmana Marockos alla makthavare, inklusive kungen.

Vidare har vi den unga, inspirerande Aliaa Magda Elmahdy, som på internet lagt ut en nakenbild av sig själv för att stödja revolutionen. En enkel gest, men tydlig, vacker, politisk, konstnärlig, otrolig och omöjlig att tänka sig för bara några månader sedan. Denna kvinna är min hjälte. Hennes kamp är min kamp. Från första stund har jag skrivit för att göra samma sak, gång på gång, gå till botten med min värld och blotta mig i allas åsyn. Åter bli, som Albert Camus skrev, den första människan. Liksom han ropa genom min hud och min själ. Och inte bara för egen räkning.

Den arabiska revolutionen har bara börjat. Trots mörka moln och hot har araberna återfått hoppet. Det måste de absolut bevara.

Översättning: Ingvar Rydberg

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X