Annons
X
Annons
X
Sport
Krönika

Ola Wenström: Plötsligt är allt sin egen motsats

NEW YORK. ”Allt går över i sin motsats”, sade eller skrev tydligen den gamle greken Herakleitos redan för typ två och ett halvt tusen år sedan. Filosofiskt värre, och förbaskat rätt, också en random vecka år 2017. Ändå är inte mycket som förr.

Till att börja med: Zlatan kan inte nicka. Ej heller försvara. Och spelar för sig själv i första hand. Var vi inte något sånär överens om det? Ju fler timmar och dygn som har gått sedan ligacupfinalen, desto starkare blir intrycken; Zlatan Ibrahimovic fläkte sig för laget som ingen annan superstar, rensade i eget straffområde och avgjorde i motståndarnas. På nick. Med huvudet. I slutminuterna. Världens bästa fotbollssvensk har som 35-åring blivit sin egen alldeles underbara antites.

Att Paris Saint-Germain samtidigt, några få månader efter allt zlatanerande i Frankrike, ser bättre ut än någonsin är väl bara ett sätt att understryka. Att Harry Kane har spelat fem timmar mindre ligafotboll och ändå, en aning mer lågmält, har gjort två mål fler än han som ena veckan ser sig själv som Indiana Jones och nästa ett lejon kan förmodligen också sorteras in på samma tema. Allt är en motsats. Efter pokallyft väntar Bournemouth.

La La Land utropas som vinnare, Moonlight får priset. Nils i stället för Carl. Bildt, alltså. Bajkal-Energy mötte Vodnik i Archangelsk och vann med 11–9. Alla var självmål.

Annons
X

Claudio Ranieri stod i fronten för tidernas mest överraskande fotbollsseger. Han bjöd spelarna på öl och pizza och fick pris som världens bästa tränare. Nio månader senare dög han inte längre åt medelmåttorna i Midlands, sparkades brutalt men tackade för sig genom att donera en och en halv miljon kronor till välgörenhet i Leicester-fansens regi.

Här i väst bygger som bekant Donald Trump murar mot de som kom och gjorde landet ”great” en gång. Ju mer etablissemanget hånar och slår ner mot presidenten desto större avstånd mellan folk och elit. Normalitet och verklighet är i opposition på alla plan och planer. ”And the winner is: Lallarland”.

I veckan såg jag och intervjuade en 23-årig svensk NHL-spelare från 08-området med finsk mamma och iransk pappa. Resten av familjen har svårt att ens hälsa på. Det var några få steg från ishallen till vintermånaden, från Madison Square Garden till februari. Och ändå nästan midsommarvarmt. Det är banne mig inte bara kuverten som har blandats ihop.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X