Annons
Recension

PlayFönster mot samtiden

Foto: Plattform

Med sin tredje film etablerar sig Ruben Östlund som en av de stora regissörerna inte bara i Sverige utan även internationellt, där Play blivit vederbörligen prisad. Men det är en smärtsam bild av nutiden han ger.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ruben Östlund bedriver något som kunde beskrivas som psykologisk krigföring mot publiken. Han hittar våra ömmaste punkter, även de vi inte visste att vi hade, och trycker på dem tills vi kvider. För varje film har han tryckt allt hårdare. Det finns inte hans like vad jag vet.

Han har liknats vid Roy Andersson, men denne skapar medvetet artificiella och hårt skruvade tablåer för att förmedla sitt budskap. Snarare kan man jämföra Östlund med Mike Leigh i sitt borrande sanningssökande. Ruben Östlunds teknik är att skapa scener med stillastående kamera som blir som fönster till verkligheten. En verklighet vi helst inte vill se, men som han tvingar oss att titta på. Det är mirakulöst hur han i Play får barn, och för den delen även vuxna, att spela långa och komplicerade scener så övertygande realistiskt.

Annons
Annons
Annons