Annons
Recension

Begravningsplatsen i PragPlatt, fånigt och poänglöst

Umberto Ecos senaste roman utspelar sig bland frimurare, tempelriddare och andra ljusskygga figurer. Men historien saknar driv och tyngs ner av tusen onödiga detaljer.

Uppdaterad
Publicerad

Umberto Eco är författaren till ”Rosens namn”. Det har han varit i 30 år nu. Precis som Paul Auster alltid kommer att vara författaren till ”New York-trilogin”, oavsett hur många böcker han skriver. Bägge har försökt, ingen lyckats övertrumfa debuten. Skillnaden är att medan Auster blir en allt skickligare författare som skriver allt tråkigare böcker, skriver Eco bara allt tråkigare böcker.

Den nya romanen är inget undantag. ”Begravningsplatsen i Prag” rör sig i samma förrädiska terräng som ”Foucaults pendel”, bland konspiratoriska frimurare, tempelriddare och andra ljusskygga figurer: spioner och förfalskare, teosofer och satanister, hemliga agenter, dubbelagenter och skenagenter. Och också här spelar det antisemitiska falsifikatet ”Sions vises protokoll” en viktig roll.

Annons
Annons
Annons