Platsen som är riktigt hemma

LIVSLÅNGT UNIVERSITET Min relation till litteraturen är så elementär att den knappt låter sig dissekeras, den slinker smidigt undan alla vasst slipade dissektionsverktyg, skriver författaren Anne Swärd i SvD Kulturs serie om det fundamentala i livet.

Under strecket
Publicerad

Anne Swärd.

Foto: JANNE NÆSS
Annons

Min farfar dog för snart trettio år sedan men jag kan fortfarande se honom sitta vid köksfönstret med en tallrik smolanedi och en bok uppslagen på vaxduken. Blicken han fick när han läste, kontakten mellan honom och texten, det där stillsamma spänningsfältet. Under sitt långa arbetsliv hade han en dröm som överskuggade allt annat, och det var att få läsa – något som det varken fanns tid, ork eller möjlighet till under de slitiga åren som rallare och järnvägare i Norrbotten.

Efter pensionen och flytten söderöver förverkligade han sin dröm och fick över tio år av intensivt läsande. Vad det egentligen var han läste, var jag för ung för att reflektera över då, och det får jag väl aldrig riktigt veta. Inte heller vet jag hur denna dröm en gång väcktes i honom. Jag vet bara att det som förmedlades till mig som barn var att läsandet är en ofattbar lyx. Och jag tror att det lockade in mig i läsningen liksom bakvägen.

Annons
Annons
Annons