Recension

Lyckliga människorPlanhammar har handlag med tragiska människor

Under strecket
Publicerad
Annons

Den fyrtioårige läkaren Thomas skriver inte sonetter till sin Laura. Han är definitivt inte någon Petrarca. Hos Per Planhammar är det i stället Thomas samtalspartner Laura som är författare, eller hans brevpartner.
Per Planhammars nya bok Lyckliga människor är en brevroman. En gång var Thomas och Laura fästefolk. Det har gått 15 år sedan Laura bröt upp ur förhållandet, när hon söker upp Thomas. Hon är döende i cancer och vill ha ett löfte från honom, ett löfte om att hjälpa henne på vägen om plågorna blir för svåra. Thomas vägrar och Laura åker till Grekland. Hon har tidigare bott där långa perioder för att skriva. Nu söker hon sig till ett kloster för att dö. Tystnaden passar henne, och hon sluter sig i sig själv. Vår stumma syster, kallar nunnorna henne.
Men hon öppnar sig i breven. Och Thomas öppnar sig i svaren. Men något egentligt samtal blir det knappast. Laura skriver om sin sjukdom, om vad som hände mellan dem och
sina känslor inför döden. Thomas skriver om förhållandet, om sin kärlek och om sveken. Han må vara läkare, men som tröstare är han usel. Hans forna fästmö håller på att dö, själv ältar han deras förhållande, trots att han gått vidare i sitt liv.

Annars var Thomas den till synes självutgivande, och Laura var den självförbrännande konstnärssjälen. Men Per Planhammar är en alltför driven författare för att ge efter för en lättköpt dualism. I breven framträder Thomas som en egoist, oförmögen till djupare känslor. Empati tycks honom helt okänt. Även han är inkapslad i sig själv.
Det är typiskt att Thomas språk draperar, mer än det öppnar sig för bikt. Ältandet av vad som varit blir en besvärjelse av det som är. Kanske försöker Thoams hålla sin egen rädsla på avstånd. Där Laura ser döden, ser Thomas bara sig själv.

Annons
Annons
Annons