Pjäsernas pjäs får två premiärer

Under strecket
Publicerad
Annons

Philip Zandén tänker göra Hamlet på Stockholms stadsteater till teaterhappening. Ett skådespel där både aktörer och publik är med i pjäsen. Huvudrollen har Stadsteaterns starkaste fixstjärna – Helena Bergström.
”Full sula! Var barn! Glassa lite! TA IN MUSIKEN! Nej, nu går jag å röker.”
Efter långköraren ”Ett dockhem” är Philip Zandén tillbaka på Stockholms stadsteater och regisserar en stor ensemble, åter med Helena Bergström i fokus. Hans ”Hamlet” inkluderar mycket musik och körer och utspelar sig på just teatern.
– Vi avstår från att berätta om Helsingör och en blond dansk ung prins, eftersom det inte är så vansinnigt viktigt. Vi är mer på den teatrala nivån. Hamlet är i första hand en passionerad teateramatör – och han är både sin egen skådespelare, regissör, författare och scenograf.
– Han iscensätter sig själv; så när är han sig själv? Det är ju den stora frågan: vem är jag, frågar sig Philip Zandén innan han och Helena Bergström brister ut i ett gemensamt gapflabb över Hamlets och hans medmänniskors förvirrade försök att få livet att gå ihop.
Zandén vill tro att Shakespeare gjorde en sorts överenskommelse med sig själv om hur långt han kunde gå när han skrev Hamlet, om det fanns några gränser.
– Det hade han inte. ”Poetry unlimited”, skriver han ju i Hamlet. Därför ska man passa sig noga för att säga saker som att den här pjäsen handlar om de ungas revolt mot makten eller ett barns protest mot en svekfull mor. Man ska låta bli det, för det handlar tamejfan om allt.

Annons

Hur spelar man då Hamlet? Regissörens uppmaningar om ”Full sula!” på repetitionen handlar om att ta tillvaro på ensemblens styrka: det teatrala uttrycket.
– Vi ska försöka göra bra underhållning, det är vårt jobb. Men vi måste låta pjäsen komma till oss, inte tvärtom, så att den liksom tar oss i nacken. På det sättet kan vi kanske berätta om vilka vi är i dag. Jag försöker avstå från någon Hamlettävling. Och en stor bricka i att slippa det är naturligtvis att Helena (Bergström) gör Hamlet. Det känns som en stor befrielse att det inte kommer in en ung man utan en, höll jag på att säga, medelålders tvåbarnsmorsa.
– Helena är bra på att snacka med publiken och publiken har förtroende för henne. Det gör att vi plötsligt kan höra texten, istället för att Torkel Petersson, Micke Nyqvist eller vem du vill som är ett mycket mer upplagt val skulle komma in och försöka gestalta det här. Jag tror nämligen inte att det går att gestalta, för Hamlet är ingen person eller normal karaktär. Hamlet är en idé, en poetisk produkt, fortsätter Philip Zandén.
Nu är det inte heller första gången ”Hamlet” spelas av en kvinna. Redan 1899 blev Sarah Bernhardt en Hamlet, liksom den danska skådespelerskan Asta Nielsen 20 år senare. Helena Bergström gör rollen precis som den är. Dagens genusforskare gör sig sålunda kärt besvär förgäves. Enda konsekvensen av rollvalet är att Hamlets vapendragare Horatius också spelas av en kvinna (Sanna Krepper), liksom det komiska dödgrävarparet – Meta Velander och Marika Lindström.
– Jag tycker det är roligt med teaterns frihet att det egentligen inte spelar så stor roll vem som spelar vad, bara man är en bra scenkonstnär. Det här är ju en sandlåda, säger Philip Zandén.

Annons
Annons
Annons