Annons
X
Annons
X

Piratkrigets förlorare

Kriget mellan skivbolag och fildelare är över. Alla vann. Men när filmen om Pirate bay nu har premiär ska huvudpersonen Peter Sunde Kolmisoppi in i fängelse. Förklaringen: han är en retsticka.

Peter Sunde Kolmisoppi, en av grundarna av Pirate Bay, är dömd till fängelse för medhjälp till upphovsrättsbrott.
Peter Sunde Kolmisoppi, en av grundarna av Pirate Bay, är dömd till fängelse för medhjälp till upphovsrättsbrott. Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER

Här kan du se hela filmen.

I maj 2012 fick flera av Peter Sunde Kolmisoppis vänner ett brev på posten. Liksom han hörde de till en liten krets svenskar som satt ett outplånligt avtryck i den internationella diskussionen om internet. Tillsammans hade de skapat en av världens mest besökta sajter, hjälpt arabiska oppositionsgrupper i deras kamp för frihet och fört upp integritet och upphovsrätt på dagordningen.

Brevet var från Carl Bildt. Utrikesministern och hans departement tackade för deras insatser för öppenhet och demokrati på nätet.

Annons
X

Någon månad tidigare hade Peter själv fått post från svenska staten, med en annan myndighetslogotyp i hörnet. Ett blågult vapen prytt av två nycklar.

Det stod att han hade blivit tilldelad en plats. Anstalten Västervik Norra.

Vi har gått genom ett ödsligt, parallellt universum av sten, sand och gulnat gräs. Inte sett en annan människa på timmar. Och här, mitt på slätten, står en ensam lyktstolpe.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –Jag tänker mig det så här. Det har varit ett krig. Mänskligheten har dött ut. Naturen startar om och det finns bara några små rester kvar efter atomkriget, säger Peter Sunde Kolmisoppi.

    I mer än ett sekel bröt man kalk i Limhamns dagbrott. När det stängde för 20 år sedan var alltihop vitt. Sedan gjorde växtligheten entré. Nu, sommaren 2012, befinner vi oss 60 meter under havsnivån i en miljö som liknar ett slagfält mellan det vildvuxna och det döda.

    –Jag gillar att man kan vara helt själv i det här gigantiska området. Och så är det helt tyst när man kommer ner, säger Peter.

    De senaste åren har det mesta av hans tid gått åt till det han kallar evangelismen – att resa runt och tala om nätpolitik. Han säger att han förra året besökte 42 länder. Malmö är det närmaste han kommer ett hem. Förutom Limhamns kalkbrott finns här företaget Flattr, mikrobetalningstjänsten som han startade 2007.

    Peter är en udda it-företagsgrundare. Inte bara för att han vid sidan av företagandet är ansiktet utåt för Pirate bay och en av världens mest kända nätpirater.

    Han har skrivit in i Flattrs bolagsstadgar att företaget inte får betala för varor där djur har kommit till skada i produktionen. Personalen kan därför inte köpa en skinnstol till kontoret eller bjuda en affärskontakt på kött till lunch. De anställda – som alla har ”ninja” som sin officiella yrkestitel – tjänar exakt lika mycket.

    –Jag vill inte ha det samhälle som vi har idag. Samtidigt lever jag i en värld där man måste vara entreprenör. Då kan man antingen stå bredvid och vara grinig eller så kan man vara en positiv förebild. En gång hade jag ett litet företag som gick med vinst. Då gav jag bort den till Djurrättsalliansen. När jag nu kan bestämma att ett helt bolag inte får använda pengar till animaliska produkter, är det klart att jag gör det.

    Peter halvspringer bort mot kalkbrottets silo. När vi kliver in i entréhallen är han redan långt framför oss. Det ekar när han ropar:

    –Kolla vad nån har målat här!

    På ett elskåp står ett bibelord sprejat, Matteus 16:26: ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”

    Han föddes som Peter Kolmisoppi 1978 i Uddevalla. Under uppväxten var hans mamma allvarligt sjuk. Trots att hon bytte läkare gång på gång blev hon aldrig bättre. Peter tyckte att samhället verkade strunta i sådana som henne – ensamstående, sjuka kvinnor. Han blev socialist.

    Det mesta av sin uppmärksamhet ägnade han dock åt något annat än politik. Datorer.

    När Peter var nio hade han och hans bror fått en dator i julklapp. Den fascinerade honom. Efter några år åkte han på kopieringsfester där spelare träffades för att byta kopierade spel. När han fyllt 20 fick han jobb på ett företag i Skara som bland annat gjorde hemsidor åt Bert Karlssons skivbolag.

    I perioder mådde han dåligt psykiskt. Han blev flera gånger sjukskriven. Först slet han ut sig på jobbet i Skara och blev deprimerad. Sedan flyttade han till Norge och fick ett jobb på Siemens, men kollapsade under en jobbresa och svimmade. När han vaknade förstod han inte var han var.

    I huvudsak var dock det sena 90-talets it-boom en rolig tid. I Sverige, där staten investerat stort i den nya informationsteknologin, fanns det många som Peter. Han umgicks dag och natt med andra teknikintresserade på chattnätverket IRC, oftast i kanalen #hack.se.

    I september 2003 skickade ett gäng hackare och vänsteraktivister från #hack.se ut ett pressmeddelande som inleddes: ”Piratkopiering är bra!”. Denna lösa gruppering kallade sig Piratbyrån. De hävdade att fildelning var bra för kulturen, och såg kopiering och utbyte av filer som självklara rättigheter på internet. Ett av deras officiella uttalanden löd:

    –Hur det går för musikindustrin skiter vi i.

    Med den sortens åsikter och framtoning fick de mycket medialt utrymme.

    Under 2000-talets första år hade flera branscher, med skivbolagen i täten, inlett en kamp mot fildelning av upphovsrättsskyddat material. Den utlösande faktorn var Napster, en gratis mjukvara för utbyte av mp3-filer. Napster stämdes och lade ner, men fick efterföljare.

    Så fort ett nytt fildelningsprogram dök upp hörde skivbranschens advokater av sig och hotade med enorma skadestånd. Det ledde så gott som alltid till att tjänsterna försvann. Piratbyrån ville vara en motpol i debatten.

    Som ett led i det arbetet startade man en egen fildelningstjänst med så kallad bittorrent-teknik. Två av de mer renodlade hackarna i gruppen, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg, fick sköta den. Inte främst för att andra i Piratbyrån var oroliga för att bryta mot lagen, utan för att det var de två som klarade av det rent tekniskt.

    Och efterfrågan fanns. Redan efter ett år var tjänsten, Pirate bay, världens största bittorrent-tracker. När Gottfrid och Fredrik behövde programmeringshjälp tipsade någon om en bekant från #hack.se. Han hette Peter Kolmisoppi.

    –Det var framförallt den tekniska utmaningen som lockade mig. Det var en sajt som växte kraftigt och man kunde programmera jäkligt snyggt, säger Peter.

    Snart var han aktiv både i Piratbyrån och Pirate bay.

    –Har jag berättat om när jag sökte jobbet som landshövding på Gotland?

    Peter flinar. En lång historia följer, om hur han reagerade på att politiker alltid tillsätter kollegor som landshövdingar. När Gotlands landshövding tvingades avgå sökte han därför själv jobbet. ”Som person är jag ärlig, lojal, principfast, ödmjuk och humoristisk” stod det i ansökningsbrevet.

    Under vår dag tillsammans har Peter hunnit berätta ett antal liknande anekdoter. En handlar om Sealand, militärplattformen utanför Englands kust som Pirate bay försökte köpa för att skapa en nation utan upphovsrättslagar. En annan är den om kopimismen, fildelarreligionen som Peter var med och hittade på. Det Missionerande Kopimistsamfundet är officiellt registrerat som trossamfund.

    –Mormonerna säger att alla de kommer i kontakt med är präster. Det kan vi också säga. Och om du tittar på exempelvis Datalagringsdirektivet så har det ett undantag för religiös kommunikation. Det betyder att det blir olagligt att övervaka oss som gör delar filer. Så varje gång någon i Sverige anmäls för fildelning har man begått ett brott mot deras religion. Det är ju jätteroligt!

    Ju mer tid vi tillbringar tillsammans, desto mer märks en annan sida av Peter än idealisten som donerar sin vinst till Djurrättsalliansen. Någon jag snarare skulle kalla retstickan.

    En som under en föreläsning i Beirut flyttar om bokstäverna på scenen så att det istället för ”S.H.A.R.E.” står ”A.R.S.E.”. Som, när jag nämner att jag en gång jobbade på en Scan-fabrik, säger att han blir glad varje gång en slaktare begår självmord. Och som plötsligt slänger ur sig:

    –En sak jag har tänkt på. Varför har feta tjejer oftare mustasch?

    När jag senare frågar en av Peters bekanta om denne känner igen sin vän så som han skildras i medierna, svarar kompisen:

    –Han är mer barnslig privat.

    Kanske var det just detta som gjorde att Peter kom överens med Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij. De tre hade annars inte mycket gemensamt.

    Gottfrid var en utpräglad hackartyp med libertarianska värderingar. Fredrik var en partyprisse som knappt brydde sig om politik. Men allihop tyckte de om att retas.

    Skillnaden mellan Pirate bay och tidigare fildelningstjänster låg inte heller i den tekniska lösningen, utan i attityden. Istället för att sälja eller lägga ner för att undvika en stämning provocerade trion medvetet skiv- och filmbranschen. Hot om stämningar besvarade de med brev där bolagen uppmanades att stoppa upp taggtråd i baken.

    Det var onekligen dumdristigt. Men Peter, Gottfrid och Fredrik trodde nog på riktigt att de höll sig inom lagens ramar. Pirate bay varken lagrade eller spred upphovsrättsskyddade verk. Det var därmed inte de själva som bröt mot lagen. De hjälpte bara sina användare att göra det.

    Och medan piratskeppet seglade gick skivbranschen på knäna. Mellan 1999 och 2006 hade intäkterna från försäljning av inspelad musik i Sverige mer än halverats. Inom skivbolagen var man överens. Allt var fildelningens fel.

    Det tycktes emellertid allt mer fruktlöst att peka finger mot fildelarna. Undersökningar visade att 2,8 miljoner svenskar hade laddat hem musik illegalt. Skivbranschen behövde en annan fiende.

    I maj 2006 genomförde polisen en razzia mot Pirate bay. De stängde ner sajten, beslagtog 160 servrar och grep Gottfrid och Fredrik.

    Peter, däremot, låg hemma och sov. Polisen hade inte förstått att han var inblandad.

    För många hade nog det naturliga i det läget varit att tona ner sitt engagemang. Inte för retstickan Peter. Dagarna efter tillslaget framträdde han officiellt som talesperson för sajten och lovade att Pirate bay snart skulle vara tillbaka.

    I ett land med miljoner fildelare fanns det många som stöttade honom. Piratpartiet, som bildats ett halvår tidigare, tredubblade sitt medlemsantal inom loppet av två veckor. Det talades allt oftare om de svenska fildelarna som en folkrörelse – piratrörelsen – och den uppmärksammades över hela världen.

    Mitt i denna storms öga stod Peter Kolmisoppi, eller rättare sagt Peter Sunde. Med familjen i åtanke uppgav han alltid sitt norska mellannamn när han intervjuades, istället för det mer iögonfallande finska.

    Den anonyme programmeraren hade förvandlats till politisk aktivist. Inte bara det, han hade blivit en hel rörelses ansikte utåt. Det var kanske att be om trubbel. Strax innan förundersökningen avslutades blev han delgiven misstanke om medhjälp och förberedelse till upphovsrättsbrott.

    I april 2009 tillkännagav Stockholms tingsrätt sin dom i vad som utvecklats till fildelningskrigets största slag, rättegången mot Pirate bay. Över 30 miljoner kronor i skadestånd. Fängelsestraff för samtliga åtalade.

    I en intervju inför rättegången hade jag frågat Peter om han var rädd för ett eventuellt straff.

    –Det är ingenting jag oroar mig för. De kan ju inte sätta oss i fängelse, svarade han då.

    Nu höll han en presskonferens. Det vill säga, han sände en videointervju hemifrån från soffan.

    De hundratusentals tittarna fick möta en flamsande Peter Sunde. Han bar en keps på sned, tillägnad ”alla som minns TV3 och Skurt”, och beskrev domslutet som den första cliffhangern i Pirate bay-dramat.

    –Ser man det som en film så är det här ungefär när hjältarna har fått den första stora motgången. Det har varit små motgångar innan det, som i Karate kid när han blir mobbad. Sen får han spö och det är i det stadiet vi är nu. Vi har fått lite spö. Men i slutändan så vet man, tack Hollywood, det har ni ju lärt oss, att i slutändan så vinner de bra.

    Han visade upp en hemmagjord skuldsedel med texten ”I OWE U 31000000 SEK” skrivet med kulspetspenna på linjerat papper, samt längre ner, ”J.K.”, nätslang för ”just kidding”.

    Men sorglösheten var inte helt uppriktig.

    Tre år senare beskriver Peter hur han med åren har börjat betrakta ”Peter Sunde” som en teaterroll.

    –När man väl har hamnat i en kategori människor som förväntas vara lite konstiga, då kan man göra precis vad som faller en in. Jag kan komma in på jobbet, ta av mig till bara kallingar och lägga mig på golvet, även om det kommer in någon på ett möte. Ingen tycker att det är konstigt. Det är snarare så att de förväntar sig det.

    I själva verket var Peter, den som heter Kolmisoppi, ganska skärrad av tingsrättens dom.

    När vi ses i Malmö kan Peter inte sluta prata om processen, som han säger är en rättsskandal. Det handlar om förundersökningsledaren som började jobba på Warner Brothers, om domaren som var medlem i upphovsrättsföreningar, om skärmdumpar som inte bevisade det de påstods göra.

    –Alla tror att det är rättssäkert i Sverige. Jag hade också den inställningen, att det var safe att gå till rättegång här. Jag visste ju att jag inte hade gjort något fel. Det är uppenbart att vi inte har förlorat på grund av det juridiska, utan på grund av de som styr det juridiska.

    Han berättar att han har ett antal motdrag förberedda. En resningsansökan, en nådeansökan och ett klagomål till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Han har även polisanmält Kriminalvården för brott mot Fängelselagen, eftersom han inte kommer att kunna utöva sin kopimistiska religion – det vill säga utbyta filer – på en anstalt utan internet.

    Bötesbeloppet, som de dömda ska betala tillsammans, har med räntan redan växt till drygt 75 miljoner kronor. Peter kommer aldrig att kunna betala tillbaka det. Följden blir att han inte kan ha tillgångar i Sverige utan att de beslagtas av Kronofogden. Bolaget Flattr har han överlåtit på ett brittiskt företag, som i sin tur ägs av en stiftelse registrerad på Isle of man.

    Ju längre vi pratar, desto svårare blir det att undvika det som verkligen tycks bekymra Peter. Fängelsestraffet. Åtta månader som inlåst. Hur gör han för att hantera det?

    –Alltså, jag har fortfarande inte riktigt tappat hoppet. Fängelse finns inte på min karta. Om jag får nekat på resningsansökan, då får jag väl börja tänka på vad som ska hända sen. Innan dess tänker jag inte gå med på att det finns.

    Peter suckar. Hans kollegor Gottfrid och Fredrik har flyttat till Kambodja respektive Laos. Jag frågar om han har funderat på att göra likadant – fly till ett land som saknar utlämningsavtal med Sverige.

    –När jag träffade Brasiliens president föreslog han att jag skulle komma dit om jag hade problem. Så det är klart att jag har tänkt på det. Men jag tänker inte ge mig i första taget.

    Under månaderna efter besöket i kalkbrottet blir det allt svårare att nå Peter. Vid ett tillfälle ringer han upp, förklarar att han har ”behövt ta en paus från allt”, att han är på väg in till ett läkarbesök men snart har möjlighet att prata mer. Jag tänker direkt på hans sjukskrivningar under andra pressade perioder.

    Efter det samtalet hör jag inte av honom mer.

    –Peter är en väldigt stolt person som inte viker sig. Det är egentligen en bra sak, men det kan också göra att man blir personligt drabbad. Hela rättegångshistorien har slitit på honom. Hans principfasthet och stolthet har nog varit krävande, säger en kompis från Piratbyrån, Marcin de Kaminski.

    Under hösten som går försvinner Peters chanser att undvika fängelsestraffet, en efter en. Hans nådeansökan avslås, resningsansökan också. Samtidigt stöter hans Pirate bay-kollegor på problem utomlands.

    I augusti är Fredrik Neij nära att missa sitt eget barns födsel, sedan ambassaden dragit in hans pass. Han kan därför inte resa ut ur Laos för att närvara vid sitt barns förlossning på ett thailändskt sjukhus. Fredrik överklagar beslutet, med motiveringen att hans brott inte är allvarligt nog för den åtgärden, och får till slut rätt.

    Månaden därpå grips Gottfrid Svartholm Warg av kambodjansk polis. Han flygs hem och placeras i svenskt häkte, misstänkt för inblandning i ett dataintrång mot företaget Logica. I december 2012 börjar han avtjäna sitt fängelsestraff.

    Piratbyrån avvecklades formellt sommaren 2010, men hade då redan knoppat av sig i nya grupperingar, som aktivistnätverket Telecomix och lobbygruppen Juliagruppen. Ingen av dessa grupperingar kallar sig pirater.

    Fildelningen? Den har till och med Piratpartiet slutat prata om, fast den pågår för fullt.

    Men idéer om ett fritt och öppet internet, sådant som Piratbyrån förespråkade redan för tio år sedan, har blivit allmängods i debatten. Det har växt fram en internationell opinion för nätfrihet och personlig integritet – en opinion som i viss mån föddes ur ilskan över razzian mot Pirate bay.

    Diskussionen om det digitala har gått vidare. Mognat. Blivit mer nyanserad.

    När Peter idag träffar sina kompisar från Piratbyrån-tiden har flera av dem gjort karriär. De är kulturredaktörer, författare och disputerade forskare. En ur kretsen, Christopher Kullenberg, utsågs 2011 till ”Årets svensk” av tidskriften Fokus, för sin nätaktivism under den arabiska våren.

    Andra svenskar som skapat fildelningstjänster har blivit hyllade entreprenörer. Ludvig Strigeus, programmeraren bakom mjukvaran µTorrent – som en stor andel av alla som laddar ner upphovsrättsskyddat material från Pirate bay använder – är delägare i Spotify. Niklas Zennström, som lanserade fildelningsprogrammet Kazaa, har tjänat miljardbelopp och fick nyligen medalj av kungen. Men så är de också affärsmän, inte retstickor.

    Själv framstår Peter som fildelningskrigets snudd på enda förlorare.

    Till och med inom skivbranschen, vars kräftgång startade fildelningskriget, pekar alla kurvor uppåt. 2009 ökade musikförsäljningen i Sverige för första gången på åtta år. 2012 motsvarade intäkterna hur det såg 2005. Om utvecklingen fortsätter är skivbolagen snart uppe i samma omsättning som under de riktiga guldåren.

    Detta trots att nedladdningen – den som påstod orsaka branschkrisen – inte har minskat.

    Sommaren 2011 är jag på ett föredrag där vd:n för Universal music, Per Sundin, talar om musikbranschens nya guldålder. Räddningen, säger han, är Spotify. Han fortsätter:

    –Det här kanske jag egentligen inte får säga högt, men utan Pirate bay hade inte branschen kunnat förändras så mycket som den gjort. Utan Pirate bay hade Spotify aldrig sett dagens ljus.

    Det var en vecka efter razzian mot Pirate bay. Tre månader kvar till valet. Då, i juni 2006, frågade en tv-reporter Fredrik Reinfeldt hur de borgerliga skulle hantera piratkopieringen. Hans svar skulle komma att bli en ständigt citerad del av debatten.

    –Vi kan inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration, sa den blivande statsministern.

    Och sedan var det precis vad han gjorde.

    Så lyder den gängse versionen av händelsen. Under de gångna åren har jag hört den återberättas oräkneliga gånger. Reinfeldts citat brukar lyftas fram som en symbol för politikernas hyckleri i fildelningsfrågan.

    När jag nu går tillbaka till den där Rapportsändningen visar det sig dock att Fredrik Reinfeldt aldrig sa så där. Han sa:

    –Vi kan inte jaga en hel ungdomsgeneration.

    Utifrån Peters historia tycks det helt logiskt. Kriminaliserade en hel generation, det gjorde man nämligen. På papperet. Men vi tre miljoner svenskar som då och då laddar hem en mp3:a, vi har blivit lämnade i fred. Vi har inte blivit jagade.

    De senaste åren har inte mer än en handfull svenskar fällts för att ha fildelat illegalt. Istället hittade man en annan syndabock.

    Pirate bay-grundarna dömdes inte för upphovsrättsbrott. De dömdes för medhjälp till upphovsrättsbrott. Själva brottet var det vi andra som begick.

    Sedan Peters nådeansökan avslogs har han inte längre några giltiga skäl att få sin fängelsevistelse uppskjuten. Han borde ha infunnit sig på anstalten redan tidigt i höstas. När detta skrivs har han fortfarande inte gjort det.

    Kriminalvården har rätt att skicka polisen för att leta efter fångar som uteblir från fängelser. Om så har skett eller inte i Peters fall är oklart. Hur som helst har de inte hittat honom.

    I oktober 2012 gör Peter sitt enda svenska medieframträdande under hösten, i tv-programmet Hübinette. Intervjun är filmad i Beirut. När inslaget är slut säger programledaren Karin Hübinette:

    –Just nu är han i Brasilien.

    Artikeln är ett bearbetat utdrag ur det sista numret av musiktidskriften Novell, som finns i butik i slutet av februari.

    Annons
    Annons
    X

    Peter Sunde Kolmisoppi, en av grundarna av Pirate Bay, är dömd till fängelse för medhjälp till upphovsrättsbrott.

    Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER Bild 1 av 5

    SvD:s Adam Svanell träffade Peter Sunde Kolmisoppi för ett reportage i musiktidskriften Novell. Det här är ett utdrag ur reportaget.

    Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER Bild 2 av 5

    Limhamns kalkbrott i Malmö är en favoritplats för Pirate Bays talesperson Peter Sunde Kolmisoppi.

    Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER Bild 3 av 5

    Filmaren Simon Klose följde Pirate Bay under fyra års tid. Resultatet blev dokumentären TPB AFK, som släpps i dag på nätet.

    Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER Bild 4 av 5

    Filmaren Simon Klose följde Pirate Bay under fyra års tid. Resultatet blev dokumentären TPB AFK, som släpps i dag på nätet.

    Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X