Annons
Recension

Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelsePiratkliché med reglagen på max

Under strecket
Publicerad

När världen nästan står i brand, i alla fall osar bränt här och där, tycker Walt Disney Pictures att det är läge för ett gammaldags sjörövaräventyr för (nästan) hela familjen - där till och med skurkarna är hjältar och har en hederskodex. ”Pirates of the Caribbean” hade lika gärna kunnat vara en tecknad jätteproduktion - det är lätt att tänka sig karaktärerna som tvådimensionella Disney-figurer. Manuset är skrivet av Ted Elliot och Terry Rossio (Shrek), och här ryms en genusmetamorfos där fina flickan till slut kastar av sig snörlivet, drar på sig ett par byxor och tar över rodret, bokstavligt talat. Bortsett från denna sympatiska, men samtidigt ganska förväntade gest, håller sig ”Pirates of the Caribbean” inom de traditionella, småtramsiga äventyrsramarna. Det är lättlurade soldater och koppärriga pirater med papegojor på axeln, det är underjordiska floder som leder till fuktiga skattkammargrottor och hemliga hamnstäder med yppiga, rosenkindade prostituerade. Och en öde ö förstås. Under den väl tilltagna speltiden tappar man räkningen på alla plundringar och fäktningsdueller. Och man får lära sig att det är otur att ha en kvinna med ombord.

Den sagoprinsessvackra guvernörsdottern Elisabeth får som liten vara med och rädda en pojke från ett av pirater plundrat skepp. Runt pojkens hals hänger en sjövrövaraktig medaljong - Elisabeth gömmer den och räddar Will från misstankar. De växer upp tillsammans och är förstås i hemlighet sugna på att leka doktor, men Elisabeth är mer eller mindre bortlovad till den tjusiga kommendör Norrington, befälhavare på brittiska flottans flottaste skuta i Västindien. En dag dyker en underlig figur upp i hamnen. Det är Johnny Depp som återvänder till sin klichémättade ”Chocolat”-roll som zigenarcharmör - med alla reglage uppdragna till max. Den knasige sjörövarkaptenen Jack Sparrow är en svartsminkad, stirrig individ med vaxade mustascher, glaspärlor i håret och ett rörelsemönster som hos en gammal narkoman; en knarkig Errol Flynn för 2000-talet.

Annons
Annons
Annons