Annons
X
Annons
X

Sara Kristoffersson: Pionjärerna som lärde oss skilja på fint och fult

SVENSK DESIGN. För hundra år sedan pågick en massiv fostran av folkets känsla för smak. Ellen Keys ”Skönhet för alla” är en av de avgörande texter för svensk form och ­arkitektur som nu äntligen finns översatta till engelska.

Svensk design och arkitektur är världsberömd – men knappast den bakomliggande teoribildningen. Det vill säga artiklar, essäer, föreläsningar och böcker som på ett genomgripande sätt har påverkat utformningen av verken i fråga. Saker och ting skapas ju som bekant inte i ett tomrum utan snarare i ett större sammanhang som i samband med debatter och samtal. Design- och arkitekturhistoria handlar om betydligt mer än föremål och bebyggelse, något som inte minst bevisas i ”Modern Swedish Design: Three Founding Texts” (2008).

Genom att för första gången presentera tre texter som haft avgörande betydelse för svensk form och arkitektur i engelsk översättning – Ellen Keys ”Skönhet för alla” (1899), Gregor Paulssons ”Vackrare vardagsvara” (1919) och ”acceptera” (1931) – lyfter boken förtjänstfullt fram teorins betydelse i den svenska designhistorien. Den sistnämnda programförklaringen diskuteras också ingående av Helena Mattsson och Sven-Olov Wallenstein i ”1930/1931: Den svenska modernismen vid vägskälet” (Axl Books, 2009).

Det finns visserligen en uppsjö med böcker om svensk form men ofta saknas kritisk analys och istället hyllas den svenska formen på ett tämligen oreserverat sätt med hjälp av förföriska stereotyper eller klichéer. Till exempel romantiska föreställningar om att en utpräglad känsla för det nordiska ljuset och den vilda nordiska naturen – djupa skogar och kristallklart vatten – skulle ligga till grund för formgivningen.

Annons
X

Engelskspråkiga läsare som velat ta sig bortom de schablonmässiga skildringarna har emellertid inte haft det lätt, vilket även konstateras av redaktörerna Barbara Miller Lane, Helena Kåberg och Lucy Creagh i ”Modern Swedish Design” som dessutom introducerar de svenska milstolparna. Boken innehåller även en essä där den brittiska arkitekturhistorikern Kenneth Frampton resonerar kring den svenska modernismen utifrån ett internationellt perspektiv.

Först ut är Ellen Key som hör till det förra sekelskiftets mest tongivande samhällsdebattörer och tänkare vilken bland annat spelade en viktig roll inom kvinnorörelsen. Men mest känd är hon känd för ”Barnets århundrade” (1900) som översattes till en lång rad språk och gjorde författaren internationellt omtalad. Den banbrytande boken gick ut på att barn borde få tid och möjlighet att utveckla fri lek, fantasi och känsla.

Men Key hade även idéer om hemmets betydelse och var övertygad om att skönhet kunde förändra och förädla människan. I hennes ögon fanns det med andra ord ett samband mellan det yttre och det inre, en vacker miljö kunde göra folk till bättre och lyckligare människor: man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker man omger sig med. Lika betydelsefullt är författarens sociala och demokratiska patos: skönhet är något alla ska ha rätt till.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Detta resulterade i en betydande pedagogisk verksamhet riktad mot arbetarklassen. Bland annat inredde hon en enkel enrumslägenhet tillsammans med Richard Bergh och konstnärens hustru Gerda på Stockholms arbetareinstitut, men ännu mer betydelsefullt blev häftet ”Skönhet för alla” (1899). Med inspiration från William Morris och den brittiska Arts & Craftsrörelsen kopplar Key ihop skönhet med enkelhet, ändamålsenlighet, harmoni och ärlighet.

    Key kritiserar inte arbetarklassens hem utan snarare den uppåtsträvande borgarklassens nyrika stil. Hon avskyr mörka och överlastade heminredningar med kopior av dyrbara material, stoppade stilmöbler, tunga draperier, fransar, tofsar och prydnadssaker. Istället lyfts Carl och Karin Larssons ljusa och barnvänliga hem i Sundborn fram som ett ideal.

    Men författaren har också en rad handfasta heminredningstips som att köpa billiga tapeter men sätta upp dem med baksidan utåt för att slippa se mönstret. Hennes allra bästa tips är att undvika vridna och tillkrånglade former eller pråliga, mångbrokiga och skrikande färger, och välja enkla former och entoniga färger. Det råder inga tvivel om att ”Skönhet för alla” går ut på att smakfostra den stora, okultiverade massan, vilket författaren ser som en angelägen uppgift med politiska implikationer. På längre sikt leder ju en god smak till ett moraliskt mer högtstående och kultiverat samhälle.

    Från Key är steget inte långt till Paulssons ”Vackrare vardagsvara” (1919) där idéerna om konstens sociala uppgift utvecklas. Den samhällsengagerade konsthistorikern var djupt inspirerad av Key men påverkades också av Deutscher Werkbunds idéer. I likhet med framstående debattörer inom den tyska organisationen, som Hermann Muthesius, menade han att konstnärer borde knytas till industrin. Om folk skulle få tillgång till vackra och billiga varor krävdes helt enkelt rationell maskintillverkning.

    Redan 1917 hade Paulsson gestaltat visionerna i Hemutställningen på Liljevalchs som invigdes med tal om skönhetens demokratisering. I den utställningen visades ett slags förebilder för industrin, det vill säga saker som var tänkta att kunna tillverkas på löpande band. Bland annat Edward Halds servis Turbin som dessutom förde tankarna till ett vattenkraftsverk som producerar el. Ett annat exempel är Wilhelm Kåges blomsterdekor Liljeblå som inte krävde någon precision av målarna på fabriken i Gustavsberg.

    Att Kåges servis kallades för Arbetarservisen är förstås ingen tillfällighet utan vittnar med all tydlighet om vem man vände sig till. Men det var knappast arbetarna som köpte Kåges tallrikar utan snarare en bildad borgarklass. Många menar också att det fanns ett glapp mellan utställningsmakarnas vision och verkligheten – arbetarklassen hade varken tid eller råd att komma till konsthallen på Djurgården och det dröjde innan konstnärer knöts till industrin på allvar.

    Istället dominerades 1920-talet av elegans och exklusivitet. Formgivare och arkitekter ägnade sig åt offentliga byggnader med påkostade inredningar, till exempel Stadshuset, Konserthuset och Stadsbiblioteket i Stockholm, snarare än bostäder för gemene man. Samtidigt slog svenskt glas världen med häpnad. På Parisutställningen 1925 visades dyrbara pjäser av Simon Gate och Edward Hald och så småningom myntades begreppet
    swedish grace av den lyriska, engelska skribenten Morton Shand. Men när Paulsson blickade tillbaka på decenniet menade han att det var en stilepok utan morgondag (1968).

    Mot slutet av 1920-talet drog han tillsammans med Gunnar Asplund upp riktlinjerna för Stockholmsutställningen 1930 där de modernistiska idéerna lanserades på bred front. På bostadsavdelningen visades ett slags funktionalistiska mönsterbostäder ritade av bland andra Kurt von Schmalensee, Uno Åhrén, Olof Thunström och Sven Markelius. Många hade dock svårt att acceptera det geometriska formspråket och i samband med utställningen uppstod en hätsk debatt (Slöjdstriden) mellan framförallt Paulsson och Carl Malmsten: funkis mot tradis.

    Den framstående möbelsnickaren anklagade Paulsson för att favorisera funktionalismen vilken han upplevde som mekanisk och ett hot mot det individuella. Paulsson å andra sidan menade att man inte kunde ta hänsyn till detta i kampen mot bostadsproblemen i samhället. Istället måste man acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet.

    Den här texten skrev han tillsammans med fem av de arkitekter som medverkat i Stockholmsutställningen – Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Eskil Sundahl och Uno Åhrén – i ”acceptera” som gavs ut ett år efter att utställningen slagit igen portarna. Bara bokens omslag med ett foto av en stor anonym massa av människor vittnar om att kollektivet stod i centrum. Titeln är skriven med gemener, det vill säga ett slags referens till Bauhaus där man av rationella skäl gärna använde bara gemener.

    I boken slår författarna fast att lösningen på bostadsbrist och eländiga levnadsförhållanden är ett rationaliserat byggande. Vid den här tiden var bostadsproblemen minst sagt akuta, så det är inte konstigt att arkitekterna fick starkt stöd av det socialdemokratiska partiet som bildade regering 1932. Boken gavs ut på partiets eget förlag Tiden och snart bosatte sig Per Albin Hansson i ett funktionalistiskt radhus i Bromma ritat av Paul Hedqvist.

    I ”1930/1931. Den svenska modernismen vid vägskälet” av Helena Mattsson och Sven-Olov Wallenstein framstår den svenska modernismen, vilken ofta skildras som en mjuk medelväg, delvis i ett nytt ljus. Författarna menar helt enkelt att den svenska varianten av modernism i själva verket var en tämligen hård och kompromisslös ideologisk hörnsten i den svenska modellen – ett slags ömsesidigt samförstånd mellan arbete och kapital.

    ”acceptera” handlar med andra ord inte bara om vägen till bra och billiga bostäder utan även om konsumtion där författarna lovordar den standardiserade, funktionella vardagsvaran som ideal. Man resonerar kring sanna och falska begär och vill på fullt allvar formulera en objektiv varukunskap. Men på vilket sätt övertygar man människor om att konsumera det sanna och rätta? Hur får man folk att begära det standardiserade?

    Från de radikala arkitekternas diskussion drar Mattsson och Wallenstein en oväntad men kvick och intressant koppling till brittisk popkonst. Under efterkrigstiden blev skapade behov centralt inom reklam och marknadsföring. Konstnären Richard Hamilton menade att marknaden inte skulle formge för konsumenten, utan först formge en konsument. Detta är också vad Mattsson och Wallenstein menar att ”acceptera” går ut på, även om arkitekterna diskuterar varan som sådan snarare än marknadsföringen.

    Det finns flera likheter mellan ”Skönhet för alla”, ”Vackrare vardagsvara” och ”acceptera”, till exempel synen på design och arkitektur som viktiga redskap i samhällsutvecklingen. En annan gemensam nämnare är att de utpräglat normativa texterna har ett tydligt ovanifrånperspektiv med drag av paternalism. Utan att blinka förklarar författarna vad som är rätt och fel, sant och falskt, fint och fult. I efterhand har både Key och Paulsson anklagats för elitism och blivit hånade för sin naiva inställning till smak, men ibland har den kritiken varit rätt onyanserad. Det kan vara lika meningsfullt att se författarna som barn av sin tid. Key är tvärsäker och har ingen som helst känsla eller förståelse för att det finns olika estetiska preferenser men vid förra sekelskiftet hade inte heller några postmoderna diskussioner om smak och relativism ägt rum.

    ”Skönhet för alla”, ”Vackrare vardagsvara” och ”acceptera” är tvärtom präglade av en modernistisk inställning och historiesyn, en tro på utveckling och framsteg där morgondagen alltid är ljusare och bättre. I efterhand kan man dock reflektera över om kravet på skönhetens demokratisering inte spelat de kommersiella krafterna i händerna. Under de senaste decennierna har till exempel företag som H&M och Ikea massproducerat billiga varor åt gemene man, men det handlar snarare om lönsamhet än samhällsengagemang.

    Det råder inga tvivel om att Key och Paulsson har påverkat svensk design och arkitektur på olika sätt. Under årens lopp har de blivit både hyllade och angripna från olika håll och kanter, men vare sig man gillar deras synsätt eller inte ger texterna en fördjupad förståelse av området. Att de betydelsefulla källorna inte blivit översatta tidigare är med andra ord ganska uppseendeväckande – men å andra sidan, bättre sent än aldrig.

    Sara Kristoffersson
    är fil dr, kritiker i SvD och gästlektor i designhistoria på Konstfack.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X