Annons
X
Annons
X

Pinsamt historielös konstdiskussion

Historielöst och intellektuellt vingligt. Såväl angripare som försvarare av utställningen Figurationer är ute på tunn is, menar konstskribenten Lars O Ericsson.

DEBATT | FIGURATIONER

Debatten om utställningen och boken Figurationer på Edsviks Konsthall utgör en utmärkt illustration till hur intellektuellt vinglig och pinsamt historielös den svenska konstdiskussionen ofta är. Både de som försvarar och de som angriper Figurationer gör det med minst sagt märkliga argument.

Först kritikerna. Apropå deltagarna i Figurationer skriver Eva Ström (Sydsvenskan, 25/7) bland annat att ”dessa neoromantiska och neokonservativa konstnärer som vill bortse från att modernismen ägt rum, och helst vill skapa en annan kanon”. År 2009 är det en minst sagt sällsam upplevelse att läsa en ännu verksam konstkritiker, för vilken modernismen och dess kanon fortfarande utgör måttstock och som upprörs över att någon vill ”bortse” från denna måttstock.

Bortser man för övrigt från modernismen om man blankt struntar i dess estetiska ideologi eller arbetar i rakt motsatt riktning? I så fall ”bortsåg” modernismen från all tidigare konst, vilket är uppenbart falskt.

Annons
X

Än konstigare är att Ström i sin kritik av Figurationer helt blundar för att en uppgörelse med modernismen, dess estetik och abstrakta formalism i sin tur för länge sedan ägt rum. Den uppgörelsen inleddes på 1960-talet (med nydadaism och popkonst – bägge figurativa) och fullbordades på 1980-talet. Alltså för mer än 20 år sedan. Man undrar om postmodernismens kritik av modernismen är ett sådant trauma för Eva Ström att denna kritik fortfarande måste förträngas.

Eva Ström förfalskar konsthistorien, när hon talar om ”den modernism som dominerat de sista 100 åren”. Bortsett från det ofrivilligt apokalyptiska i denna formulering, så är det faktiskt så att modernismen långt ifrån dominerat de senaste hundra årens konst. Sanningen är istället den att modernismen varit ifrågasatt och kritiserad sönder och samman de senaste 50 åren. Föreställningen om en ”retrogardistisk” figurativ konst är en modernistisk idé som somnade in redan för ett halvsekel sedan. Någon avantgardistisk konst går följaktligen inte heller att tala om. Konsten gör inga framsteg (det har den aldrig gjort), den bara förändras. Och den förändras därför att verkligheten och våra levnadsvillkor förändras.

Sen detta med figuration. Det borde stå klart för varje tänkande människa att problemet inte är figuration (eller abstraktion) i sig, utan vilken figuration det rör sig om. Figuration i sig är självfallet varken unken, grumlig, retroavantgardistisk eller nazianstruken. Däremot kan figuration användas för såväl unkna, grumliga som nazianstrukna syften (liksom för motsatsen) genom det sätt på vilken figurationen används och gestaltas. Eva Ströms koppling mellan det antimoderna och nazism/konservatism är ett lika billigt som utnött debattknep.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Själv har jag aldrig varit någon beundrare av Odd Nerdrum och hans skola. Även om jag tycker att Nerdrums målning ”Mordet på Andreas Baader” är ett tekniskt imponerande arbete. När det gäller Nerdrum-skolans måleri bör en distinktion göras mellan hantverksmässig virtuositet och konstnärligt värde. Målningar kan vara tekniskt virtuosa – såsom Nerdrums ofta är – utan att vara bra. Handens virtuositet är bara tom om den inte gestaltar något av betydelse. Vissa av Nerdrums målningar gör det. Åtskilliga av hans elever tycks däremot böka omkring i något slags mytiskt, ockult, nostalgiskt eller existentiellt rötslam.

    Sen till försvararna av Figurationer, främst Johan Lundberg och Christopher Rådlund. De beskriver sitt projekt som ett antimodernistiskt projekt. Och det må de väl kunna göra, låt vara att antimodernismen som sagt har minst 50 år på nacken. Rykande aktuell är den i vart fall inte.

    Nyfigurationen dök upp i Berlin i slutet av 1970-talet och spred sig sen över Europa och även till USA. Men dess historia blev kort. 1983 var det hela i stort sett över.

    Ingen koppling till denna historia görs dock av Lundberg/Rådlund. Deras intresse tycks nämligen inte vara figuration, utan en form av figuration som i sin ikonografi utgör ett slags visuell motsvarighet till Nordmans musik. Och häri ligger månne mer än en hund begraven.

    Till försvararna sällar sig också, inte oväntat, Peter Luthersson (SvD, 8/8). Luthersson har ju givit ut boken Figurationer och man kan därför knappast vänta sig att han skulle tycka att det är en skitbok. Men bortsett från detta så anför också han märkligt historieförfalskande argument. ”Oslokonstnärerna”, skriver han, ”får något sagt om en modernism som blivit hegemonisk”. Liksom Eva Ström tycks han alltså leva i vanföreställningen att modernismen fortfarande är dominerande.

    ”En ny tid kräver nya uttryck”, skriver Luthersson vidare. Och häri är det bara att instämma. Men är det inte just det som är problemet med Nerdrum-skolan? De håller upp en gammal rostig spegel, i vilken den som har nutida ögon inte kan spegla sig.

    Lars O Ericsson är konstskribent och var 1987–2004 kritiker i Dagens Nyheter.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X