Annons
Recension

Och du ser den |Pilsnabb diktning övertygar än en gång

Under strecket
Publicerad

En ganska ny poet som det finns anledning att hålla ögonen på och följa på hennes resa in i diktens värld är Kerro Holmberg, som tidigare främst har varit verksam som som bildkonstnär, men som debuterade som lyriker 2002 med ”Där jag är där du är”. Debuten fick på sina håll berättigat beröm, kanske mer för ansatserna än för att den alltigenom blev riktigt lyckad. Kerro Holmbergs första bok innehåller alltför stor estetisk variation och ter sig som en ganska stökig uppvisning: Titta vad jag kan!
Redan i hennes andra diktsamling ”I lianer” (2004) var denna påfrestande charmoffensiv praktiskt taget bortblåst. I den boken presenterar hon en poesi som är beredd att hugga tag i verkligheten, samtidigt som den har spänst att hoppa högt upp i det blå. Kerro Holmberg är bekant med shoppingcentra och förortstristess, men också med änglar och bibliska visioner. Hos henne finns en spännvidd, en beredskap att öppna sin poesi inte bara för det
himmelshöga och ödesmättade utan även för det låga och efterhängset triviala.
Hennes tredje diktsamling Och du ser den är minst lika övertygande som den föregående. Den har fart och fläkt, sätter stundtals en otrolig snurr på associationerna och fläker i hastigheten ut den ena överraskande metaforen efter den andra. I vissa dikter går det verkligen undan, men ändå är den estetiska kontrollen betryggande.
Kerro Holmberg har känsla för rytm, och när hon någon gång bryter den, till exempel genom ett abrupt radslut, är det för att betona någon poäng. Hon är helt klart medveten om när hon kastar grus i maskineriet, så hon är långtifrån någon versteknisk klåpare utan en poet som behärskar den fria versens möjligheter och utnyttjar dem. Det är bra.

”Du har Kristus och så har du kättjan”, skriver hon i den långa dikt om ”de två K:na” som styr hennes liv. Dikten, hela 20 sidor lång, avslutar boken och ger läsaren en del nycklar till en djupare förståelse av den livskänsla som bärs fram av Kerro Holmbergs poesi.
Det är en dikt som i enskildheter är uttrycksfull och intensiv, men helheten blir inte övertygande. Dikten blir tungrodd, kanske främst för att för många årtag drar åt olika håll. Ändå är man som läsare tacksam för att dikten finns med i boken, just eftersom den ger oss några nycklar till Kerro Holmbergs i övrigt mer lakoniska dikter.
En gång lyckas hon med en längre dikt, ett slags surrealistisk katalogdikt som rent tekniskt leder tanken till Artur Lundkvist. Det är en fantasifull och luxuöst formulerad dikt som handlar om poetens ”alla döttrar”, och de är oräkneligt många och känner en frihet utan gränser. Det är en sorts uppsluppet visionär feministisk dikt, samtidigt något av en hallucinatorisk moderskapsmyt i modern tappning.

Annons
Annons
Annons