Fear street part 2: 1978Piggt skräckkoncept – men ruset är övergående

Kiana Madeira och Gillian Jacbos slåss mot ondskan.
Kiana Madeira och Gillian Jacbos slåss mot ondskan. Foto: Netflix

Sommarens skräcktrilogi på Netflix knyts ihop av de avslutande delarna ”1978” och ”1666”. Men SvD:s recensent låter sig inte övertygas helt när cirkeln nu sluts.

Under strecket
Publicerad
Emily Rudd och Sadie Sink i tredje filmen i ”Fear street”-serien.

Emily Rudd och Sadie Sink i tredje filmen i ”Fear street”-serien.

Foto: Netflix
Annons

Den inledande filmen i Leigh Janiaks ”Fear street”-trilogi, efter barn- och ungdomsförfattaren R L Stines bokserie, var mer lovande än tillfredsställande. Framför allt lyckades förstlingen sälja in trilogins koncept: en retrofest som både flirtar med det förflutna och rör sig bakåt handlingsmässigt, närmare häxan Sarah Fier och den förbannelse som en gång kastades över småstaden Shadyside.

Om ”Fear street part 1: 1994” var en smårolig karaokeversion av 1990-talets postmoderna slashercykel, med Wes Cravens ”Scream” som pelarhelgon, närmar sig ”Fear street part 2: 1978” de kåta sommarlägerfilmer som blev poppis i slutet av 1970-talet (tänk Ivan Reitmans tramsiga ”Klantskallarna” från 1979 och den våg av lägerslakter som tog fart året därpå med ”Fredagen den 13:e”).

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons