Recension

Lilo & StitchPigg film ur Musses verkstad

Under strecket
Publicerad
Annons

Den lilla föräldralösa flickan Lilo ser en stjärna falla och önskar sig en kompis, en ängel. Och hon får hunden Stitch, eller rättare sagt Experiment 626, en förrymd monsterbyracka från yttre rymden, dna-klippt och skuren att förgöra allt i sin väg och stjäla allas vänstra sko.
Ja, det är en ny Happy meal-stolpe i Disneys historia. Och det var väl på tiden. Med undantag av Pixarsamarbetena har de senaste produktionerna från Musses hus inte varit särskilt pigga. Eller sammanhängande. Eller personliga.
Och det här är... en familjefilm. Rätt igenom. På alla sätt. Det hawaiianska familjebegreppet ”ohana” stöts och nöts (dubbningsöversatt till att ingen blir lämnad utanför, ingen blir bortglömd). Men det finns också mycket att fästa uppmärksamheten på, även när man som förälder tvingas att se om och om och om den på video.
Från bakgrunderna i vattenfärg, som Disney är mäkta retrostolta över. Till den visuella slapsticken och de sparsamma datorstödda animationerna (i rymdjakter, som kan tolkas som en pik mot att burkarna har invaderat och sugit musten ur den så traditionstyngda handanimationskonsten.) Och de små fingertoppskänsliga skiftningar i ansiktsdrag och kroppsspråk och magveck som får uttrycka de inre stormar som annars så Disneyfika musikalnummer och one-liners får göra... Det är Hawaii som glad aloha, Elvis som Elvis och båda som kitsch. Manuset är - förstås - en känslovåg som piskar från det gråtvilda till skrattlättnad.

Annons

Ja, egentligen borde filmen ha hetat Lilo & Nani eftersom den handlar om den lilla hawaiianska flickan som är (av naturliga skäl) en skrikande, bitande bråkstake, vars enda någorlunda försonande drag är en märklig passion för ”mönsterinvånaren” Elvis Presley. Och så hennes storasyster Nani, tjugonågonting och (av lika naturliga skäl) något oorganiserad, som försöker fungera som låtsasförälder.
Den lilla trasiga familjen splittras både av den stora (till kroppshydda och hjärta) socialarbetaren Cobra Bubbles och den adopterade hunden/utomjordingen/Lilotvillingsjälen Stitch, som i sin tur jagas av sin skapare och en intergalaktisk miljökämpe. Det finns ingen riktig skurk i filmen, men barn med fullt utvecklade empatispröt kan bli illa berörda av Bambibettet i storyn, även om den slutar obligatoriskt överlyckligt.
Filmen har ett förenklat... ja, okej, övertydligt teckenspråk - med Lilo och Stitch som två fula ankungar och andra modernare sagolikheter ur Star Wars, ET, Hajen, Men in black - så att även de minsta kan förstå bakgrunden till karaktärernas beteenden och deras ofrånkomliga förvandling. Och förhoppningsvis slukar de små kakan om att de udda i tillvaron kan hitta en gemenskap, inte den om att även den mest utomvärldslige anarkisten tjänar på att bli en duktig vovve.

Annons
Annons
Annons