Recension

”...explosante-fixe...”Pierre Boulez - ”...explosante-fixe...”

Under strecket
Publicerad
Annons

Vad har Pierre Boulez gemensamt med Lully, Wagner eller Theodorakis? Det är en kuggfråga, för svaret ligger ingalunda i deras musik utan i deras position i samhället.
Boulez torde vara det närmaste en statsman en fransk tonsättare kan komma; en minister – förvisso utan portfölj men med ett eget ”departement”. Sedan 1976 leder han Institute de Recherche et de Coordination Acoustique/Musique, alias IRCAM, som blivit en vallfartsort för skaror av unga komponister, däribland flera svenskar.

Om fransmännen inte krigat i Indokina skulle han ha blivit musik-etnolog – frukten av studierna för Olivier Messiaen. Men Allan Petterssons lärare René Leibowitz uppenbarade för honom den seriella musikens mysterium. Som son till en ingenjör lärde han sig betrakta de statiska formerna i musiken som något ont som måste fördrivas med en ständig vilja till förändring. Han upphävde tyngdlagen och fördelade en stämma i flera vitt åtskilda register. Stundom såg han sig sväva i ett plasma som lät honom växla plats och röra sig i olika riktningar, allt samtidigt.
När han 1996 välförtjänt fick Polarpriset, var det som plåster på såret efter hans enda, misslyckade gästspel i Stockholm. Noterna hann nämligen inte fram i tid. Men till hans 80-årsdag den 26 mars var Deutsche Grammophon bättre förberedd med tre utsökta retrospektiva skivor. Att den hetlevrade polemikern ännu har alla tänder kvar intygar skivan ...explosante-fixe... medan cd-n med de tre sonaterna från 1946-57 visar att alla toner är sköna på ett piano om tangenterna hanteras så kärleksfullt och sensuellt som av finländaren Paavali Jumppanen.
Snart är det dags för nästa jubileum. Den 18 juni är det femtio år sedan hans mest balinesiska komposition, Le marteau sans maître, uruppfördes i Baden-Baden. Vad som under mellantiden har hänt framstår chockerande tydligt vid en jämförelsen mellan den äldsta och den yngsta inspelningen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons