Pichler: ”Jag älskade MTV och missförstod Strindberg”

Krimböcker för barn, knäppa musikvideos och läxor i svenska väckte berättarlusten hos "Amatörer"-aktuella Gabriela Pichler. Berättelser är en drivkraft, men "det perfekta manuset" ger hon inte mycket för.

Läs mer om Månadens berättare
Med kameran i handen blir bioaktuella Gabriela Pichler modigare.
Med kameran i handen blir bioaktuella Gabriela Pichler modigare. Foto: Cecilia Burman

För filmregissören och manusförfattaren Gabriela Pichler har manuset inget egenvärde.

Hon beskriver det så icke-romantiserande som "en manual till att bli en film, ett led i en tillblivelseprocess", till skillnad från romanen, där bilderna skapas av författaren redan på papperet.

– Jag tror att det är lätt att fastna i skrivandet. Man kan fylla en hel byrå med manus som aldrig blev och därför har min strategi alltid varit att jobba praktiskt med filmen under tiden som manus skrivs, berättar Gabriela Pichler.

Hennes film "Amatörer" går just nu på bio. Men innan den nådde dit stöptes manuset om otaliga gånger, allt eftersom nya personer rollsattes och inspelningen pågick.

Rörligheten innebär att man ständigt måste motivera sig och vara inkännande, menar Pichler. Känns detta rätt och ärligt?

– På inspelningsplats kan det vara så att en replik inte funkar när den väl ska sägas, kanske för att den som spelar inte kan säga repliken så som den är skriven. Då ber jag dem säga det på sitt sätt, så som de hade uttryckt sig.

Arbetssättet är ett knep för att inte fastna på idéstadiet alltför länge, och istället få saker gjorda. Samma syn har hon på böcker och läsning, i synnerhet kanonlitteratur som har en tendens att placeras på piedestal.

Bättre att knuffa ner dem och tjuvläsa litet än inget alls, menar hon.

– Jag kunde ha favoritböcker som jag var alldeles för ung för att ge mig på, men de öppnade upp något otydligt, en fantasivärld, som ändå gav något. Jag tror inte på att ha för stor respekt för de svårare böckerna för då blir det att man aldrig läser dem.

Under uppväxten lånade familjen hem massvis med böcker från biblioteket. Man behövde ju inte läsa allihopa, utan det gick bra att bläddra och bestämma sig senare.

Gabrielas mamma, Ružica Pichler, som är med i såväl "Äta sova dö" som "Amatörer" arbetade som städare, och på somrarna städade hon biblioteket efter stängning.

– Jag hängde ofta med dit. Det var nedsläckt och tomt och man kunde liksom ha biblioteket för sig själv, det var en sådan lyx.

Favoritböckerna var signerade Maria Gripe och barndeckarna "Betongrosorna" av Olov Svedelid. I skolan kastade hon sig över hemuppgifter som innebar att skriva berättelser.

Men det var MTV:s musikvideos som gjorde starkast intryck på en ung Gabriela Pichler, som ofta hade teven som sällskap.

– Att få sådana här små kortfilmer till musik, det var nog en ingång till skapandet för mig. Och de var helt sjuka, det var den stolligaste idén efter den andra, minns hon och skrattar.

Gabriela Pichler och några av skådespelarna från filmen ”Amatörer” på invigningen av Göteborgs filmfestival tidigare i år. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / TT NYHETSBYRÅN

Hon kallar gärna kameran för sin penna. Ett verktyg som tillåter henne att närma sig andra människor – och ta plats.

Med "Amatörer", som Pichler skrev tillsammans med författaren Jonas Hassen Khemiri, ville hon göra en humoristisk, men vass film om "bilden av Sverige i dag".

Det andra temat handlar om kraften och energin i amatörskapet. Att göra det man älskar, vilket är ordets latinska ursprung.

– Om det så är skrivarlust eller filmarlust är den kraften fantastisk, för den gör ju att man inte ger sig, och vågar bryta regler för hur det ska vara. Och jag tror att det som väckte mig, när jag fick hålla i en kamera första gången, var att jag hade lust.

Att använda sig av amatörskådespelare som hon gör i sina filmer innebär en viss risk, men Gabriela Pichler tror att alla har potential att ställa sig framför kameran. Det handlar bara om att våga leka.

Det har blivit ett normalt sätt att kommunicera. Vilket också gör att man nu måste börja anta perspektivet: ’Vad är rätt att filma?’

Olika roller spelar vi redan, menar hon, på arbetsplatsen, med bästa kompisen och bland främlingar på bussen.

– Det som krävs sedan är självförtroende och uppmuntran, att man säger: du kan. Men om man gör det halvdant så funkar det liksom inte.

I dag kan vem som helst även ställa sig bakom kameran, eftersom verktygen finns i mobilen.

– Det har blivit ett normalt sätt att kommunicera. Vilket också gör att man nu måste börja anta perspektivet: "Vad är rätt att filma?" Som när man filmar en annan människa och lägger upp det någonstans. I vilket syfte? Vad är sant, vad är inte sant? De frågorna måste diskuteras i skolan, och borde vara ett ämne precis som svenska språket och att skriva.

Med kameran i handen blir bioaktuella Gabriela Pichler modigare.

Foto: Cecilia Burman Bild 1 av 2

Gabriela Pichler och några av skådespelarna från filmen ”Amatörer” på invigningen av Göteborgs filmfestival tidigare i år.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / TT NYHETSBYRÅN Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X