Annons
Recension

We own the nightPhoenix tar över alltihop

Under strecket
Publicerad

Två män på varsin sida om lagen - så lika men ändå så olika, eller? - och så lojaliteten mot the family: Vi såg det nyligen i The Departed/Infernal affairs och i American gangster, för att nämna några, och man får väl säga att temat skruvas lite snyggare där. James Gray jobbar liksom i föregångaren The Yards med Joaquin Phoenix och Mark Wahlberg: Phoenix är familjens svarta får som driver en nattklubb i Brooklyn 1988, medan hans bror, Wahlberg, har gått i pappa polischefens fotspår. Maffian är rysk den här gången, och de äger nattklubben. När vi kommer in i handlingen har verkligheten hunnit ifatt den förlorade sonen, NYPD planerar ett tillslag mot El Caribe, som är epicentrum för stans crack-kommers, vilket i förlängningen blir en form av offentlig risbastu för Bobby (Phoenix). Han har redan bytt ut sin stränge far mot den faderlige ryske maffiabossen, och använder sin mammas flicknamn. Men det har blivit dags att vakna upp och känna lukten av blod (det där som är tjockare än vatten.)

Vi har Mark Wahlberg, Robert Duvall, Eva Mendes inte att förglömma även om hon har en hopplös roll, men det man slås av är Joaquin Phoenix och hur han tar över alltihop bara genom att synas i bild, och faktiskt genom att vara relativt nedtonad. Och vi har ett väldigt snyggt upplägg, laddade miljöer, mycket puls redan från start, och vilket ljud- och ljusarbete. Men, We own the night tappar greppet halvvägs, för att sen försöka samla ihop alla trådarna i en upplösning som känns lite för snabbt ihopslängd. Det blir en film om killar som måste göra ”det som måste göras”, i ett moln av röken från en nödraket. En irriterande detalj är soundtracket, som består av bra men sönderspelade låtar, inte från 1988 utan från början av 80-talet. Det kanske finns någon logisk förklaring men det känns osynkat.

Annons
Annons
Annons