Annons
Recension

Jag förbannar tidens flodPetterssons hjälte kommer inte in i matchen

Publicerad

Sveket var huvudtema i norske
Per Petterssons förra roman, ”Ut och stjäla hästar”. En pojke sviks av sin älskade far, och sitter sedan på ålderns höst och kontemplerar ett liv som aldrig riktigt kom igång. Hur – och om – man blir ”hjälten i sitt eget liv”, för att parafrasera Charles Dickens, var den stora frågeställningen. Uppföljaren
Jag förbannar tidens flod – som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2009 – har inte samma omedelbara tilltal som den förra, men känslan av livspassivitet och svek återkommer. Här är det den vilsne Arvid som försöker närma sig sin mor med vilken kommunikationen brustit sedan de upplevde ett ömsesidigt svek. Modern har aldrig kunnat förlåta Arvid att han hoppade av sina studier för att i 70-talets maoistiska yra istället bli industriarbetare.

Arvid har sedan dess lidit av moderns undfallenhet och uppenbara favoriserande av bröderna. Nu är det 1989, muren faller i Berlin, Arvids äktenskap har kraschat och modern diagnosticeras med dödlig cancer. Arvid följer henne på en resa till sommarhuset i Danmark med något slags outsagd plan att ställa allt tillrätta medan tid finns.

Annons
Annons
Annons