Annons

Petrarcas självanalys fullt modern

Äregirig, arbetsskygg och trolös horkarl, men samtidigt sin tids litterära superstar. När Petrarca – 700 år i dag – går till botten med sin kluvna natur gör han det med en uppriktighet som förebådar våra dagars kval i terapisoffan.

Under strecket
Publicerad

I fjol Birgitta, i år Petrarca. Jubileerna duggar tätt. Francesco Petrarca, poet, humanist och antiksvärmare, är bara ett år yngre än Heliga Birgitta, det är i dag alltså hans tur att bli 700 år, och man kan kanske anta att italienarna firar sin store son med samma pådrag som vi ägnade vår Birgitta. Eller kan man det? I ett land som Italien, där Petrarca bara är ett av de många namn som virvlar omkring i sitt lands historia, är en 1300-talskändis nog inte riktigt lika gammal som hos oss. Går man från Petrarca ytterligare 1 300 år tillbaka, till tiden omkring Kristi födelse, hamnar man i ett välorganiserat samhälle. Rom är redan en miljonstad med modernt hektisk puls och med människor som sedan generationer är urbaniserade; Vergilius och Horatius har publicerat sig och den augusteiska tidens guldålder råder.

Annons
Annons

Den romerska kulturen var den jätte på vars axlar Petrarca satt. Han kunde därför av självklara skäl hålla sig med en vidare intellektuell utblick än Birgitta, som trots sin nordiska högborenhet i jämförelse måste ha framstått som en obildad lantis, monolitisk i sin världsuppfattning, trosvisst trygg i sin självklara övertygelse om att den sanning som stod i Bibeln onödiggjorde all vidare läsning. Sin samtidighet till trots skulle därför den intellektuelle världsmannen Petrarca och vår Birgitta knappast ha haft något utbyte av varandra. Betydligt bättre skulle Petrarca ha förstått oss, Birgittas sentida landsmän. Kristen, men som sådan tämligen ljum, är denne medeltidsman inte helt olik dagens sekulariserade svenskar. Skillnaden är att där vi följer vårt kollektiv, bryter han sig loss ur kollektivitetens mönster. Den gud han hyllar är det egna jaget. Ett jag han aldrig tycks tröttna på att utforska . Det är jagets lagar, vilja och behov han ständigt kämpar för att kunna förstå.

Också den nya gudens vägar är stundom outrannsakliga, och kropp och själ drar som så ofta åt olika håll. Jagets klyvnad förblir för Petrarca hela livet en vånda. Det är en klyvnad som är svår att överbrygga. Inför jagets ”Ske din vilja” vill jaget både allt och intet på samma gång. Så vad är det jaget vill? Vad vill jag?
Till det yttre var Petrarcas liv en oproblematisk framgångshistoria. Född av italienska föräldrar men uppväxt i lantlig idyll utanför Avignon, där påvehovet höll till, framlevde han en bekymmerslös barndom med ömt älskande mor och (som sig bör) krävande far. Lätt för latinet hade han till den grad, att han i stället för att läsa sina läxor stundom ertappades med att sträckläsa Vergilius - ungefär som vår tids barn kan ertappas med Kalle Anka, och med samma effekt: pappa var inte road.

Annons
Annons

Moderns för tidiga död blev hans barndoms stora trauma, faderns några år senare betydde frihet. Han hoppade av sina påtvingade juridiska studier och ägnade några energiska år åt la dolce vita hemma i Avignon. Lillebror Gherardo sekunderade efter bästa förmåga, och mycket riktigt var de två rumlarnas fadersarv snart skingrat. Det är alltså på en förstahandskännedom om nöjeslivet i Avignon, ”detta syndfulla Babylon”, han bygger när han senare börjar kalla den påvliga vistelsen i Avignon för den ”babyloniska fångenskapen”.

Trots sin inbyggda motvilja mot arbete måste Petrarca nu ta skeden i vacker hand och se till sin försörjning. Med sorg i hjärtat offrade han sina vackra lockar för att gå i kyrkans tjänst, den enda karriär som vid denna tid fanns för en person med hans intellektuella intressen. I fortsättningen blev han skickligare på att undvika arbete. Han såg till att hålla sig med nyttiga bekantskaper; en av dem var den blodbesudlade tyrannen hertigen av Milano, vid vars hov han - trots vännen Boccaccios upprördhet - vistades i många år, en välbetald ”tam” humanist. Avskyr man arbete samtidigt som man älskar pengar har man inte råd att vara nogräknad.

Men formellt var han alltså prästvigd. Han bar tonsur och hade med stor sannolikhet avlagt kyskhetslöfte, vilket kom att vålla honom en del bekymmer. För det var inte precis celibat han kom att tänka på när han fick syn på den kvinna som skulle bli hans öde. Inte heller var det hans förtjänst att det inte var med henne han kom att bryta sitt celibatslöfte. När den avgörande förälskelsen drabbade Petrarca var Laura redan gift, och sannolikt lyckligt. Hon hade ingen tanke på att vara sin man otrogen. Petrarcas stora kärlek var från första början dömd att förbli obesvarad.

Annons
Annons

Inte desto mindre blev Laura hans livs musa. Han bar ständigt ett miniatyrporträtt av henne om sin hals, och i sina dikter besjunger han om och om igen hennes blida skönhet. Mycket mer vet vi inte om Laura. Så värst mycket mer visste nog inte heller Petrarca. Men denna kvinna, som han knappt kände, närde hans fantasi. Hans penna gjorde henne till ett närmast gudomligt väsen och publiken var hänförd. Ännu mer hänförd blev den av författarens i dikt efter dikt framhållna obrottsligt trogna kärlek till henne.

Petrarcas Lauradikter, som gjorde honom berömd redan i sin livstid, har också för en eftervärld mer förknippats med hans namn än alla hans kulturpolitiskt och vetenskapligt mer betydande insatser. De var till skillnad från de mer prestigefyllda verken inte skrivna på latin utan på folkspråket, hans italienska modersmål, barndomens och känslans språk. Det var en uppvaktning per ombud. I sin skrivkammares avskildhet vågade Petrarca oförbehållsamt skänka hennes sitt hjärta. Hon tog inte emot det, men Petrarca fann sig berömd. Mannen i Petrarca fortsatte att vara olyckligt förälskad, men poeten i honom upptäckte det lönsamma med brustna hjärtan. I själva verket var Petrarca en alldeles utomordentligt begåvad sales-manager. Den välkända lagerkröningen av honom uppe på Roms Capitolium var sålunda inte riktigt lika ståtlig som handböckerna brukar påstå. Det var han själv som hade föreslagit för universitetet i Rom, och för säkerhets skull också Paris, att förläna honom denna ära. Datum för jippot hade han valt med omsorg. Den 6 april 1341, kröningsdagen, hade det gått exakt 14 år sedan han först såg sin älskade. Lagerkransen latin laurea på hans huvud, liksom titeln han erövrade poeta laureatus, var en blinkning till hans tillbedda, men också till de insatta bland hans läsare.

Annons
Annons

Det betyder inte att hans kärlek var en fråga om reklam. Den var äkta nog. Den om Petrarca använda beteckningen ”den första moderna människan” handlar bland annat om detta, hans benägenhet att ge sig sina känslor helt i våld, att genom introspektion odla sitt själsliv. Petrarcas Lauradikter - påpekar bland annat hans moderne levnadstecknare Morris Bishop - innehåller egentligen mycket litet Laura och desto mer Petrarca själv. Alla tårar han fäller för hennes skull, suckarna han utstöter, trånaden han erfar, brånaden som plågar honom - det är sin själs alla vågrörelser han beskriver om och om igen. Han är självanalytikern som gör sin självbespegling till skön konst, det privata blir allmängiltigt, ty alla som älskat har någon gång delat hans besatthet.

Ingen efter Augustinus hade vid Petrarcas tid varit så oförblommerad om sitt själsliv. Hans möte med Augustinus ”Bekännelser ” - han var då 34 år och redan
vittberömd - kom därför att drabba honom med våldsam kraft. I Augustinus våndor kring sin ungdoms förvillelser tyckte han sig känna igen sig själv. Liksom för Augustinus en gång var det köttets lust som var sprickan i hans blanka fasad. Han hade torgfört sin kärlek till den älskade som trofast och ren men visste väl hur illa den bakomliggande verkligheten stämde överens med den officiella glansbilden. Brodern Gherardo, som vid sin älskades död otröstlig dragit sig tillbaka i kloster, blev ett memento. Gherardo var trofast, själv smög Francesco omkring i Avignons halvvärld och släckte förstulet sina kroppsliga lustar. Två illegitima barn var de påtagliga bevisen på hans trolöshet, han hade flytt hals över huvud när de kom.
Men sådana självförebråelser släpper Petrarca inte ut. Till det yttre går hans bana ständigt uppåt. Han är vänsäll och rastlöst verksam, författar ambitiösa verk på latin, letar handskrifter, bedriver språkvetenskap. Kröningen hade gjort honom till parnassens kung, furstar och folk stod och bugade sig för honom och hans hemstad Avignon drabbades av en veritabel Petrarcafeber. Alla ville skriva poesi och redan mitt i hans levnad (1350) bildades, med vännen Boccaccio som pådrivare, ett litterärt Petrarcasällskap. Det gladde hans omättliga fåfänga, men under alla ärebetygelser fanns en mycket ensam själ.

Annons
Annons

Det hade gått för lätt. Glansbilden var för grann. Den beundran som kommit honom till del för hans kärleksdiktnings skull byggde på falska premisser. Var han inte i själva verket en humbug? Det är nu han påbörjar sitt kanske märkligaste verk, Secretum, (”Min hemlighet”, översättning Birger Bergh; inledning av Birgitta Kurtén Lindberg, Atlantis, 2002, 168 s), en serie dagboksanteckningar som småningom skulle ta sig formen av en dialog. Det är ett verk av en mogen och luttrad man, en man som nu låter alla masker falla. Ty genom de två protagonisterna i dramat, Augustinus och Francesco, för Petrarca i själva verket en dialog med sig själv.

Augustinus som så hårt går tillrätta med Francesco är bara ett annat namn för hans överjag, det vill säga den Petrarca Petrarca ansåg sig böra vara, medan dialogens Francesco är Petrarca som han är. Det blir en ordduell mellan hans två jag där endast Sanningen (personifierad av en underskön kvinna) kan avgöra utgången. Det märkliga är att det fungerar. Det blir en jakobsbrottning mellan mannen och hans samvete där utgången ter sig oviss, en dialog fylld av den mest brännande dramatik. Förutsättningen för detta ligger i författarens absoluta uppriktighet. Bägge hans två personlighetshalvor ger goda och övertygande argument för sina ståndpunkter, och som läsare tror man ibland så blint på Augustinus argumentering att man glömmer att det inte är den verklige Augustinus som talar till Petrarca utan Petrarca själv.

Boken ”Secretum” börjar med Francescos förtvivlan. Liksom Dante i början av ”Divina Commedia” befinner sig författaren i en djup kris som skulle kunna uttryckas i Pauli ord (Rom. 7:15) ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag”. Augustinus svar på sådan veklagan är beskt: Varje handlande är ett val. Den som väljer kortsiktig behovstillfredsställelse utan hänsyn till konsekvenserna får skylla sig själv. För vad tjänar all kunskap till om man förblir okänd för sig själv?

Annons
Annons

Obarmhärtigt fortsätter sedan Augustinus att ansätta Francesco för hans svagheter, han får höra att han är snål, fåfäng och äregirig. Francesco försvarar sig tappert. Bara på en punkt blir han förstådd: Augustinus har själv en gång hjälplöst sprattlat i erotikens garn. Men han tar till drastiska ord när han påpekar att Francescos depression handlar om kärleken, ”den största av alla galenskaper”. På Francesos försäkran att i varje fall hans långvariga kärlek till Laura varit ren, en kärlek till en vacker själ, svarar Augustinus med en sarkasm: Jaså. Och om Laura hade varit lika ful som hon nu är vacker, hade han varit lika förälskad i henne då också?

”Secretum”, denna uppriktiga skildring av en själ i trångmål, speglar inte bara sin författares våndor. Den blir större än sin upphovsman, en inträngande skildring av människolivets hela komplexitet, Petrarcas tvivel på sig själv, hans beskrivning av viljan som samtidigt kan dra åt olika håll, den följdriktiga orkeslösheten och depressionen har inte upphört att vara aktuell och det är svårt att förstå att detta i den litterära psykologins historia centrala verk förblivit så okänt.
Petrarca blev inte av med det Augustinus kallat ”galenskapen”. Drömmen om Laura upphörde varken med Lauras död - hon rycktes bort i pesten - eller med hans eget åldrande. I en av sina vackraste dikter, säger den åldrige skalden ännu:

O dag av lycka då jag naken träder
ur jordisk cell och lämnar, strödda ut
i trasor, dödliga och tunga kläder
och ser de täta skuggorna försvinna,
mot klarblå rymder lyfter och till slut
min Herre möter och min härskarinna.
(övers: Ingvar Björkeson)

Drömmen om den älskade följde honom i hans dödsstund, drömmen om Laura överlevde hans egen död.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons