Annons

Marianne Rasmuson:Pesten kan ha avbrutit tidig blomstringstid

I en kollektivgrav från yngre stenåldern i Västergötland har forskare nyligen hittat de äldsta kända DNA-spåren av Yersinia pestis.
I en kollektivgrav från yngre stenåldern i Västergötland har forskare nyligen hittat de äldsta kända DNA-spåren av Yersinia pestis. Foto: Göteborgs universitet

I en 4 900 år gammal grav i Västergötland har forskare med hjälp av avancerad DNA-teknik hittat världens hittills äldsta DNA-spår av pest. Vad som beskrivs som historiens första pandemi kan förklara en lång svaghetsperiod som föregick bronsålderns kulturella uppsving.

Under strecket
Publicerad

Genom historien har pesten varit ett gissel för mänskligheten. Upprepade gånger har den som en farsot svept fram över stora områden och lämnat spår i demografi och kultur. Även utan historiska belägg kan DNA-forskningen nu belysa förekomst, smittvägar och även medicinska effekter av forntida pestepidemier och avslöja de påfrestningar som de dåtida samhällena utsattes för.

Bland de dokumenterade utbrotten är ”justinianska pesten” äldst. Den slog till i östra Medelhavsområdet under åren 541–544 e Kr och höll sig kvar i ytterligare ett par sekler. Pestens utbrott har skildrats av en samtida författare, och skilda källor har kopplats samman till bilden av en pandemi som sträckte sig över stora delar av Europa och runt Medelhavet. Den anses ha försvagat det östromerska riket och banat väg för ett ökat arabiskt inflytande. Modern forskning har ifrågasatt detta eftersom andra, icke-litterära indicier, inte visar den demografiska, ekonomiska eller ekologiska nedgång som en pandemi borde ha orsakat. Belysande omständigheter har sökts bland forntida gravar, mynt och dokument, men även med hjälp av biologiska parametrar som pollen och fossila rester.

Annons
Annons
Annons