Annons
Recension

Djävulens timma och En stoikers fostranPessoa lekte med jagets bräcklighet

Under sin levnad sågs hans författarskap som alltför fragmentariskt och ostruktu­rerat. I efterhand skulle det visa sig att Fernando Pessoa var en modernistisk pionjär. Ständigt skapade han utifrån olika alias och stilar för att visa att det inte finns någon enhetlighet, vare sig hos litteraturen eller hos människan.

Under strecket
Publicerad

Diktare har onekligen sina öden. En del blir enormt uppburna i sin samtid, rentav ”nationalskalder”, tjänar stora pengar och blir publikens och mediernas gunstlingar. Andra, som Ernest Hemingway, blev så småningom mer känd för sina eskapader än för sina rader, även om han hade läsare och en slant i baren, förlåt, på banken. Men så finns det ju dessa märkliga författare som inte alls var kända, eller knappast publicerade, under sin livstid. Det märkligaste exemp­let på en sådan diktare är kanske portugisen Fernando Pessoa (1888-1935) för övrigt även han en författare som hellre överräckte sina pengar till bartendern än till bankkassören, även om det inte var så stora summor.

Under sin livstid publicerade han mycket litet; det han skrev var alltid fragmentariskt och ofullbordat i flera avseenden och det nådde varken publik eller kritik. Han var med andra ord en sann avantgardist, som liksom Joyce ändå trodde att han skulle bli en bästsäljare. Det blev ju Joyce som bekant till sist. Pessoa har väl inte blivit det, men oj, oj, oj vilken ställning han numera har inom litteraturhistorien och bland de forskare som ägnat oförtröttlig möda åt att gå igenom den väldiga mängd svårttolkade och svårlästa anteckningar, utkast och mer eller mindre fullbordade manuskript som han lämnade efter sig, förvarade i en numera legendarisk kista.

Annons
Annons
Annons