Annons

Merete Mazzarella:Personskvaller finns inte på Bokmosters sajt

Det är mycket som blir bättre också. Till exempel har internet gjort det enkelt att träffa likasinnade att utbyta läserfarenheter med. Om moderna litterära gemenskaper handlar Petra Söderlunds bok ”Läsarnas nätverk. Om bokläsare och internet”.

Publicerad

När Carl Magnus von Seth i slutet av 1960-talet reste runt i Sverige och träffade bokläsare frågade han en kvinna i Göteborg om hon hade någon möjlighet att diskutera det hon läst med någon. Kvinnan svarade: ”Inte så mycket, nån gång med min man och barnen men jag skulle gärna vilja diskutera i någon förening eller cirkel, inga stora grupper ville jag ha, men om det fanns någon som var en smula organisatör och visste mera”. Den kvinnan har jag genom åren känt stor ömhet för. Länge har det förargat mig att man så gärna föreställer sig att läsning är en syssla för enslingar, eller åtminstone en fullständigt privat syssla som helst ska utföras i enrum. För fem år sedan skrev jag boken ”Där man aldrig är ensam. Om läsandets konst” vars titel var vald inte bara för att påminna om den trots allt ganska triviala ståndpunkten att den som har en god bok att läsa aldrig behöver känna sig ensam utan också för att hävda att skönlitteraturen dels lär oss att ingen människa är en ö, dels utgör en alldeles utomordentlig utgångspunkt för samtal, samvaro, samförstånd.

I år har Ingrid Elam - förmodligen mest känd som före detta kulturchef på DN - gett ut boken ”Min obetydliga beundran. Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse” (recenserad i SvD 19/4) som inte (vilket man lätt kunde få för sig) är en biografi över den kvinna som på grund av sin vänskap med Tegnér blivit en fotnot i litteraturhistorian utan en mångsidig och mycket stimulerande inblick i läsandets historia. Under romantiken ingick läsandet i salongskulturen. Hos Malla Silfverstolpe brukade högläsning stå på programmet och det var alltid någon av kvinnorna som läste, gärna Malla själv. Sedan fick någon av herrarna, oftast Geijer eller Atterbom, möjlighet att myndigt lägga ut texten om det lästa. I sina minnen - där hon omtalar sig själv i tredje person - skriver Malla: ”vad hon läste tyst och ensam fattade hon ej så väl”, vad hon däremot ”deladt med andra, var henne fördubblat nöje.”

Annons
Annons
Annons