Recension

Rufus i underjordenPersonligt bildspråk lyfter i dödsriket

BILDBÄRANDE. Jöns Mellgrens bilderbok ”Rufus i underjorden” handlar om att hantera att döden träder in i ens liv. Den är humoristisk och sorglig, och bilderna bär historien.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Jöns Mellgrens bilder är kulissliknande och labyrintiska och påminner en del om Tove Janssons bilderbok ”Hur gick det sen?”.

Jöns Mellgrens bilder är kulissliknande och labyrintiska och påminner en del om Tove Janssons bilderbok ”Hur gick det sen?”.

Foto: BILDER: JÖNS MELLGREN
Annons

När Rufus en dag kommer hem upptäcker han att hans ödla, Wasabi, har dött. Den ligger på terrariets botten, tyst och alldeles stel. Rufus begraver Wasabi och promenerar sedan i den nattliga staden utan att kunna sova. För att inte gråta kniper han så hårt med ögonen att han faller ner i ett hål och hamnar i underjorden – i dödens rike.

Han möter den trehövdade hunden Kerberos, som i grekisk mytologi vaktar dödsriket, liksom underjordens färjkarl, som här heter Karin och är klädd i synnerligen odramatiska gula galonkläder. Efter möten med allehanda döda (men vänliga) varelser, hittar Rufus sin ödla, som är sig lik och till och med ser lite grönare ut än tidigare.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons