Recension

Personliga röster från ett delat Berlin

Floden av nya böcker kring Berlinmuren tycks aldrig sina. Martin Lagerholm har tittat på tre av dem som ges ut på svenska och funnit en stilistiskt och motivmässigt fullfjädrad historia hos Peter Handberg.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Från vänster: 15 augusti 1961 – östtyske soldaten Hans Conrad Schumann flyr över taggtråden. 7 oktober 1961 – muren byggs. Västtysk vakt vid Bernauer strasse. 1 november 1999 – östtyskar hjälper varandra att klättra över muren.

Från vänster: 15 augusti 1961 – östtyske soldaten Hans Conrad Schumann flyr över taggtråden. 7 oktober 1961 – muren byggs. Västtysk vakt vid Bernauer strasse. 1 november 1999 – östtyskar hjälper varandra att klättra över muren.

Foto: PETER LEIBING/AP – AP – DAVID BRAUCH/REUTERS
Annons

Hösten 1999 återupplevde tyskarna – och stora delar av övriga världen – den makalösa natt tio år tidigare då gränsövergångarna mellan det delade Berlin plötsligt och oväntat öppnades, vilket i förlängningen innebar slutet för kommunistblocket och dödsstöten för det kalla krig som i fyra decennier hållit världen i ett struptag. Nu, ytterligare ett årtionde senare, är det dags att minnas igen. Men den väldiga republiken mitt i Europa hanterar minnena av den plötsligt raserade muren och de framvällande människomassorna annorlunda i dag än för tio år sedan; i delvis andra tonlägen än de champagneyra utrop – ”Wahnsinn!” – som ackompanjerade murhackarnas ursinniga finfördelning av den tudelade världens förhatliga betongsymbol, den ”antifascistiska skyddsvallen”, som inte så mycket stängde ute fienden som låste in den egna befolkningen. Stämningen 2009 är mer eftertänksam, delvis till följd av den rusiga återföreningens ännu inte infriade löften, och av att slagkraftiga tillståndsbeskrivningar som ”muren i huvudet” (Die Mauer im Kopf) av många ännu uppfattas som något högst påtagligt.

Annons

Någon gradvis minskning i den närmast frenetiska utgivningen av ”mur-böcker” kan man dock ännu inte skönja, därtill är ämnet fortfarande alltför angeläget och okränkbart. Snarare är det troligare att man som besökare i de tyska boklådorna snabbt går vilse bland ständigt nyutkomna titlar om DDR, muren och återföreningen. Men det finns behärskade motvikter till det ibland litet väl uppenbara vältrandet i den egen tragiska historien, som exempelvis antologin ”Natten då muren föll”, där 25 tyska författare av bokens redaktör Renatus Deckert fått i uppdrag att skriva var sin kort text om sina minnen av natten den 9 november 1989. Urvalet, snabbt och säkert översatt av Ulla Ekblad-Forsgren, utgör ett tvärsnitt av den tyska samtidsparnassen, där såväl forna öst- som västtyskar, exiltyskar, dissidenter och (ofrivilliga) partimedlemmar fått komma till tals. Påfallande många av bidragen kan karakteriseras som besinningsfulla ”anti-texter”, som gör en poäng av att de dramatiska händelserna vid muren den där natten inte genast gjorde några nämnvärda intryck på författaren i fråga. Thomas Lehrs analys i texten ”Vem var där inte jag” duger bra som generell förklaring till fenomenet: ”Det jag saknar är det omedelbara lokala minnet av extasen i begynnelsen. Men inte ens den som var där och rentav mitt i och uppe på, kan dröja kvar. Allt flyter, klättrar och hoppar.” I enlighet med den lärdomen reagerar Hans-Ulrich Treichel i sin text ”för sent” på begivenheterna, medan Thomas Rosenlöcher i samlingens mest charmanta bidrag på sitt godmodiga sätt förklarar ”varför jag sov bort den 9 november”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons