X
Annons
X
Recension

Persepolis Persepolis

Marjane Satrapis fyra självbiografiska serieromaner Persepolis 1-4 är uppgörelser med en uppväxt i skuggan av den islamiska revolutionen i Iran. Att böckerna nu blivit film i samarbete med Vincent Parannaud känns logiskt, det finns en lekfull rörlighet hos bilderna redan i bokform. Och Satrapis berättelse, full av humor trots den mörka bakgrunden, är lätt att svepas med i. Filmen Persepolis går liksom böckerna i grafiskt svart och vitt. Det svarta breder ut sig i stora sjok, som i bilden av vita nästan identiska flickansikten med streckmunnar i ett hav av svart, det vill säga de konforma svarta sjalarna. Satrapis teckningar är lika naivistiska och enkla i animerad form som i böckerna, och på ett gränslöst och lite retro manér flyter bilder och karaktärer ut i nya former och berättar utan ord.

Marjane Satrapi föddes 1969, tio år före revolutionen, och var inne på hårdrock och Adidas-skor när shahen störtades. När hon var 14 skickade hennes föräldrar henne ensam till Österrike, för att skydda henne mot det allt hårdare klimatet i landet. I Europa blev kulturskillnaden och ensamheten tillslut för svår att tackla, men tillbaka i Iran blev Marjane djupt deprimerad.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X