Annons

MacbethPersbrandts Macbeth fångar mardrömslikt vår tid

Mikael Persbrandt och  Marie Richardson.
Mikael Persbrandt och Marie Richardson. Foto: Sören Vilks

Ett storvuxet, våldsamt barn som leker krig likt en fruktansvärd clown – så tolkar Mikael Persbrandt sin Macbeth. Stefan Larssons starka uppsättning behöver inga samtidsmarkörer för att skildra en tid ur led, skriver Karin Helander.

Under strecket
Publicerad

Johannes Bah Kunhke, Mikael Persbrandt, Jens Hultén, Ellen Jelinek, Marie Richardson och Charlotta Jonsson.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Ett plastdraperi som ridå. En guldkrona på en låg pall. Stefan Larssons iscensättning av Shakespeares ”Macbeth” på Maximteatern börjar i effektiv scenisk enkelhet. Sex aktörer spelar fram en ond skröna om makthunger, mord och skuld. Häxornas spådomar perforerar den skotska hedens rökdimmor. De två krigarna Macbeth och Banquo river upp plasten och ser sina öden. Den ene ska bli kung, den andres barn ska bli kungar. Allt förändras i ett ögonblick.

Macbeth hetsas av sin hustru att mörda kung Duncan, den blodbesudlade kedjan av rädsla, förräderi och mord går inte att hejda. Scenografen Rufus Didwiszus låter blodet rinna längs väggarna. Världen är en mardröm. Och en scen. Strålkastare, högtalare och kostymplagg är utplacerade för att användas vid behov. Ett bord blir en dörr blir ett fort. Shakespeares drama är febrigt intensivt, med hög puls och flämtande andning. Kungen, vakter, ädlingar och soldater, kvinnor och barn, vänner och fiender, alla måste de offras. Som i en smittsam sjukdom av destruktivitet.

Annons
Annons
Annons