X
Annons
X
Recension

Mikael Persbrandt. Så som jag minns det Persbrandt frossar i linor, sprit och kvinnoaffärer

Persbrandt ger skvallerpressen material år framöver, men varför ska han nödvändigt nämna alla dessa kvinnor han haft affärer med? Varför dänga till gamla kollegor så obarmhärtigt? Det förminskar honom, skrivers Lars Ring.

Mikael Åke Persbrandt, 54, kan vara en gudabenådad aktör på teaterscenen. Om, och när, allt stämmer har han en utstrålning som är makalös, han liksom skapar ett energifält omkring sig – som antingen får med eller raderar bort resten av ensemblen. Han äger en kraft, ett slags omskapad aggressivitet som kan förhöja en roll, och göra stora fall möjliga. Tänk Macbeth, nyligen. Han har också gjort mer än 80 filmroller – som verkligen är mer ojämna, där kan han gömma sig bakom rollfiguren när den väl fått sina fasta konturer och sedan mest ånga på. Tänk Gunvald Larsson, som allt mer blivit en galet argsint men endimensionell, testosteronladdad karikatyr.

Mikael Persbrandt har nu berättat sitt liv för Carl-Johan Vallgren. Det har blivit ett hjälteepos på dryga 400 sidor, en självbiografi där Persbrandt framställer sig som en mytologisk gestalt – en Faust med en djävul inuti sig, en Jekyll/Hyde-personlighet som med jämna mellanrum byter skepnad. Han går från trygg familjefar till suicidal självskadepersonlighet som missbrukar allt, särskilt sex och kokain. Han är totalt öppen med sitt missbruk. Oändliga linor vitt pulver snortas, och han berättar om sin tid som anställd på Dramaten: "... jag låg med tjejer i logen, i kostymförrådet eller under vridscenen ... mitt under pågående föreställning. Kickar. Som knark ungefär".

Foto: IBL Bild 1 av 2

Mikael Persbrandt vid en pressträff om uppsättningen av ”Macbeth” på Maximteatern i oktober.

Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X