Recension

Baby bluePernilla Andersson

Under strecket
Publicerad
Annons

Jag är inte helt säker på att Pernilla Andersson har gjort rätt när hon klätt ut sig till Mark Knopfler och gett sin musik en något gubbgungig karaktär. Fast även om jag delvis saknar det mer jazzpoppigt sublima anslaget från de tidigare albumen utgör Baby blue ännu ett kliv på den väg som oundvikligen kommer ge multibegåvningen Pernilla Andersson den framgång hon är värd.

Som så många andra bäddar hon in sina finurligt konstruerade låtar i så mycket svensk hastighetsbegränsad trygghet att man blir lätt uttråkad och därför kan missa de fina melodierna. Beröm måste därför utdelas till det äventyrliga slutet, där musiken långsamt försvinner ner i en djuphavsgrav. Hur gick det till?

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons