Recension

Christian-Pontus AnderssonPerfektionen äventyrar laddningen

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Välskrubbade, kontrollerade och med perfekt hudton. Christan-Pontus Anderssons skulpturer har hittills varit lika perfekt utförda som Patrick Batemans morgonritual i filmen American psycho. Sedan Anderssons hyllade debut på Konstfacks examensutställning 2007 har hans konstnärskap handlat om storskaliga, homoerotiska, välformerade übermensch-kroppar.

Nu, i Farewell Eden, framhålls i stället mänsklig sårbarhet och allmängiltiga tillkortakommanden. Som i verket ”Mor och son – Farewell Eden” där den nakne ynglingen är fastsnörd i moderns bh-band – en livslång last eller ungdomlig oförmåga att stå på egna ben? Det är förvisso storstilat hantverk, men i betydligt skrynkligare förpackning än tidigare. Annars hade det varit lätt att placera Christian-Pontus Andersson i den hyperrealistiska skola som exempelvis Ron Mueck eller Tony Matelli företräder eller bland det mer hårdsminkade garde som Jeff Koons gått i bräschen för.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons