Att skapa rätt förutsättningar för den biologiska mångfalden i sin trädgård behöver inte vara så svårt. Med små förändringar kan man göra stor skillnad för djuren som lever där.

Om några veckor byter trädgården skepnad än en gång. Måhända har du under sommarens semesterdagar äntligen rensat i trädgården, satt nya blommor på balkongen eller åtminstone spenderat mer tid ute i naturen än vanligt. Om du lyckats spela dina kort rätt har du kanske lockat en kvittrande grönfink, en vacker blåvingefjäril eller pollenmästaren humlan till ditt gröna rum.

I boken Naturligtvis!, författad av Justine Lagache för Naturskyddsföreningen, bjuds det på handfasta tips på hur du kan öka den biologiska mångfalden i din trädgård. Justine Lagache förklarar:

– Boken handlar om hur man kan locka olika djurarter till sin trädgård och hur man får dem att stanna. Den biologiska mångfalden har kraftigt minskat på grund av brist på både mat och boplatser för djuren. Genom en variationsrik trädgård full av blommor, frukter, bär och gammal ved kan man hjälpa mångfalden på traven. Jag brukar tänka att man ska försöka bygga upp små hotellresorts åt djuren, där de får både mat, dryck, bo och skydd.

Hur får man fåglar att trivas i trädgården?

– Fågelbad är perfekt för dem att bada och dricka ur, till och med ekorrar brukar använda badet. En annan enkel åtgärd är att sätta upp holkar och lägga ut fågelmat. Man kan också så och plantera växter som fåglarna kan äta av, som solrosor till exempel. Blomman ger först mat till både bin och humlor och sedan frö till fåglarna. Det är även bra att ha lite buskage som kan ge småfåglar skydd vid dåligt väder och rovdjursbesök.

Och humlor och bin?

– Satsa på ett eller flera bihotell. Många vilda bin har svårt att hitta håligheter att lägga sina ägg i, det finns för få gamla träd. Även grunda bad, så kallade bivattnare, är bra. Fyll ett fat med grovt grus eller glaskulor, som gör att insekterna inte drunknar, och häll på vatten. Bin och humlor är annars enkla att gynna, se bara till att ha många olika sorters växter som blommar från vår till höst, som ger insekterna både pollen och nektar.

Hur stor roll spelar jorden?

– Att ha en frisk jord är viktigt. Genom en kompost får man en välmående jord, se bara till att den är fuktig hela tiden. Upptäcker man daggmaskar i den vet man att den mår bra. Med en kompost slipper du köpa jord. Du får dessutom jord som passar just din trädgård, då den ingår i kretsloppet.

Ett vanligt misstag många gör?

– Att man överstädar sin trädgård. En välklippt gräsmatta utesluter en hel del liv, under vintern behöver djuren ha någonstans att sova och en gammal rishög kan till exempel vara hem åt både fåglar och insekter. I gamla stubbar och trädstammar lever småkryp som fåglarna gärna äter av. Många som vinterstädar sina trädgårdar rensar ofta bort allt detta, men vill man att djuren ska stanna ska man låta det ligga kvar.

Många tycker trädgård är krångligt och tar tid, vad har du för tips till dem?

– Försök se trädgården mer som en naturupplevelse, med fågelkvitter och humlesurr. Släpp bilden av den perfekta, kontrollerade trädgården. Den behöver absolut inte se ut som en ödetomt, men låt den mer vara sig själv.

Foto: Alamy och TT.

Designskribenten Dan Gordan om möbelförälskelser, överskattade sittmöbler och varför man kan se på stolar som gamla vänner.

Journalisten Dan Gordan har alltid varit intresserad av design och möbelhistoria. Så intresserad att han för snart tjugo år sedan skrev en bok om den möbel han gillar allra mest ­– stolen. Nu i augusti släpps en ny upplaga av Svenska stolar och deras formgivare 1899 till idag, uppdaterad med det senaste inom svensk möbeldesign.

– Det finns ingen annan möbel som kan mäta sig med stolen, den är så personlig. Uttryck, material och konstruktion berättar en historia om både formgivaren och tiden den blev till i. Man kan säga att stolen är möbelkonstnärernas mästarprov – det är en väldig konstruktionsuppgift att få ihop fyra ben med en rygg. Inte minst om man jobbar i trä, berättar Dan Gordan.

Hur känner man igen en bra stol?

– Den ska förstås fylla sin funktion och vara skön att sitta i. Men helst också ha en personlighet, något man blir förtjust i. Något som gör att man fortsätter att gilla den. Man kan se på stolar som gamla vänner ­– man kan tröttna på dem en period för att sedan hitta tillbaka till varandra. För tjugo år sedan köpte jag en Lamino-stol från Swedese som jag efter flera års dagligt umgänge tappade intresse för, men nu sitter jag i den igen. Som om vi lärt känna varandra på nytt.

Favoritepok när det kommer till stoldesign?

– Det är svårt att inte säga 50-talet, en period då man skapade möbler med otroligt stor omsorg. Förutom Lamino-stolen har jag även Carl-Axel Ackings stol Trienna hemma i vardagsrummet, båda skapade på 50-talet. Danska designern Børge Mogensen Øresundsserie är också ett bra exempel på fin möbelkonst från det årtiondet.

En ny stol du tror blir en framtida klassiker?

– Madonna av David Ericsson för Gärsnäs, klädd i den fina materialkombinationen läder och trä. Och Pierre Sindres fåtölj Dandy, även den producerad av samma företag. Båda är moderna i sina uttryck men fångar samtidigt något som hör ihop med 1900-talet och som väcker känslor. Dandys rottingskepnad är enkel att tilltalas av. Det som förenar flera av de nya stolar jag adderat till boken är att de är trämöbler som blickar bakåt i tiden. Som Atelier Chair, ritad av Taf och producerad av Artek för Nationalmuseum. Den skickar en hälsning till Sven Markelius orkesterstol för Helsingborgs konsterhus som ritades i början av 30-talet. Dan Ihreborns nya Link avslutar boken och är en lyckad flört med 50-talet.

Finns det överskattade stolar?

– Ja, vissa stolar blir så populära att man kan bli lite trött på dem. Hans J. Wegners Y-stol är en riktig klassiker men också svårt överexponerad. Själv tycker jag också att den inte är så skön att sitta i med sin båge upp som skär in i ryggen.

Given fråga – vilken är din favoritstol?

– Jag är otrogen och byter hela tiden, men bland mina nya tillägg i boken gillar jag Mr. Jones av Alexander Lervik. Den har en helt otrolig kvalité och är väldigt bekväm. En drömfåtölj, helt enkelt.

Har du gjort ett oväntat stolfynd någon gång?

– För många år sedan ropade jag på en auktion in några små skolstolar från 40- och 50-talet. Jag blev så kär i dem och tänkte direkt att de skulle passa perfekt för kommande barnbarn. De var billiga, men för mig var det ett fynd och ren glädje. Och nu kommer de snart till användning.

Foto: Magnus Liam Karlsson, pressbilder.

För 300 miljoner kronor kan den imponerande semestervillan bli din.

Skådespelarparet Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones har – som många svenskar – vänt sig till den spanska semesterön Mallorca för avkoppling, sol och bad. Men nu har makarna bestämt sig för att sälja sin imponerande villa, känd som S’Estaca. Egendomen ligger på Mallorcas västkust, i världsarvslistade Sierra de Tramuntana och har en slående vacker utsikt över Medelhavet.

Prislappen? 300 miljoner kronor.
Douglas köpte huset redan 1990 med dåvarande frun Diandra Luker. 2014 la han ut bostaden till försäljning, men då till det hissnande priset 600 miljoner kronor.

Fastigheten rymmer totalt tio sovrum och tio badrum. Men gör även plats åt vinkällare, bibliotek, ett gäng mysiga uterum, spa – och så klart en stor pool att svalka sig i.
Kolla in bilderna nedan.

Foto: TT, Engel & Völkers

Luke Edward Hall har charmat en hel designvärld med sin konst
och formgivning – och med sin look. Nu är han Sverigeaktuell med
både en utställning och ett designsamarbete med Svenskt Tenn.

Namnet på allas läppar i inredningsvärlden just nu är Londonkonstnären och designern Luke Edward Hall. Blott 29 år gammal har han hunnit med allt från en egen utställning på auktionshuset Christie’s till att skapa en jubileumskollektion åt Royal Academy of Arts och en Burberrykampanj med modefotografen Mario Testino. Hans färgstarka kombinationer av lekfulla mönster har blivit så stilbildande att Vogue för några år sedan dubbade honom till ”inredningsvärldens wunderkind”.

2015 startade Hall sin designstudio för illustrationer och målningar möbler, tyger och keramik. Varannan vecka ger han också Financial Times läsare sina bästa tips inom inredning och design.

Med en examen i herrmode är det inte heller konstigt att han också hyllas för sin pricksäkra klädstil. Knallröda bomullsvästar, skotskrutiga byxor och strama polotröjor matchas med rosa strumpor, honungsfärgade manchesterkavajer och runda glasögon. Lite som en färgstark Harry Potter eller den brittiska marängsvissen Eton Mess – strösslad med pistagenötter och körsbär på toppen.

– Min klädstil är precis som min konst. Jag vill klä mig roligt helt enkelt. Gärna blommigt och randigt i samma outfit, säger Luke till SPG. 

Just nu är han dubbelt Sverigeaktuell. I veckan öppnade hans utställning Snake charmer – med illustrationer, målningar och keramik – på galleriet Arsenalsgatan 3. Samtidigt lanserar han en exklusiv designkollektion med Svenskt Tenn.

– Utställningen visar mina senaste skisser, målningar och keramikföremål. Inspirationen har jag hämtat i Marrakech. Keramiken är gjord i Skottland och handmålad av mig, främst med vattenfärg. Samarbetet med Svenskt Tenn är en dröm som gått i uppfyllelse, en kollektion med väskor, kuddar, keramik och lampskärmar, allt med uttrycksfulla motiv i akvarell.

Hur skulle du beskriva din design? 

– Som mina kläder: romantisk och färgglad – formad av min kärlek till historia, skönhet och lekfullhet. Just nu inspireras jag mycket av den grekiske målaren Alekos Fassianos. Men också av romaner, dammiga gamla hus, musik och 70-talsdesign. Och människor som Cecil Beaton, Stephen Tennant och Denton Welch.

För nästan 150 år sedan föddes Märta Måås-Fjetterström i byn Kimstad i Östergötland. Under sin livstid kom hon att bli en av världens främsta inom textilkonsten, där hennes vävda mattor med unika mönster hyllats som fenomenala konstverk. 1919 öppnade hon egen vävateljé i Båstad, varifrån hon sedan producerat kända mattor som Bruna Heden och Ängarna. Inspirationen hämtade hon från medeltida förlagor, fornnordiska ornament, jugenddekorer och allmogevävnader. Just nu håller auktionshuset Bukowskis särskilt kurerade visningar av hennes mattor inför auktionen Modern Art + Design som går av stapeln den 15 maj.
– Märta Måås-Fjetterströms konstnärskap vittnar om en enorm skaparkraft och visar att hon hela tiden ville skapa nytt. Jag tror det var den kraften som drev henne framåt och som gjorde henne så unik, och att hon vågade vara kontroversiell, säger Anette Granlund, ansvarig specialist på mattor, textilier och islamiskt konsthantverk på Bukowskis.

Visning 9–14 maj på Berzelii Park 1 i Stockholm
Öppet: mån–fre kl 11–18, lör–sön kl 11–17

Öppna specialistföreläsningar:
Lör 11 maj kl 13: Moderna avantgardister – specialist modern konst Lena Rydén.
Lör 11 maj kl 14: Märta Måås-Fjetterström 100 år – VD MMF Angelica Persson.
Sön 12 maj kl 13: Märta Måås-Fjetterström och världsutställningarna – ansvarig specialist mattor Anette Granlund.
Sön 12 maj kl 14: Göteborgskoloristerna – specialist modern konst Lovisa Törnsten.

Foto: Lars Gustafsson

Möbeldesignern Amelia Widell ser hemmet som en vilsam plats för rekreation.

Soffan tronar i vardagsrummet och hälsar dig välkommen med samma avslappnade charm som hemmets värdinna, men så hänger de å andra sidan ihop. Lite som en mamma och hennes barn. Amelia Widell har nämligen designat soffan i fråga. Flera av de andra sittmöblerna också. Att sitta avslappnat, skönt och – inte minst – snyggt är lite av Amelias signum.

Just nu när står hon dock upp och häller upp kaffe när SvD kommer på besök. Amelia Widell går i väntans tider. Andra barnet är på väg och är beräknat till, ja det är nästan så att hon tittar på klockan, i april. Det här med leveranser är emellertid något Amelia Widell har koll på som grundare av det egna företaget Meli Meli.

– Det jobbiga med att driva eget företag är att du måste sköta allt, både själva designen och administrationen. Det är skönt att jag nu kan anställa och fokusera på det kreativa, även om jag gillar att ha en överblick.

För att driva ett uppmärksammat inredningsföretag och samtidigt vänta sitt andra barn är hon ovanligt lugn. På många sätt är det å andra sidan just ett lugn som flera av hennes möbler utstrålar. Det är sittmöbler som sätter människan och lugnet i centrum. Soffor att sjunka ned i, fåtöljer att låta sig omfamnas av.

– De är lite som mina vänner, säger hon och ler.

Hemmet på Södermalm kan stundom fungera som ett inredningslabb där Amelia – och hennes familj – provar möblernas utseende, komfort och helhetsupplevelse.

– Just det testar jag bäst här hemma. Du kan upptäcka saker hos prototyper som du tidigare inte tänkt på.

Vid en spontan blick känns Meli Melis möbler väldigt internationella, som om de kan känna sig hemma var helst i världen. De är inte stramt skandinaviska, inte heller storvulet italienska, om man ska generalisera. De är just internationella. På så sätt speglar möblerna Amelia Widells egen inredningsstil.

– Jag gillar hem som är internationella men ändå obestämbara. Jag har väl närmast en modern bohem-känsla, säger hon eftertänksamt.

Hon har arbetat som fotograf och stylist för flera av landets inredningsmagasin. En dag tog hon steget, till andra sidan, att inte bara bestämma hur möbler ska stå, hon designade dem. Meli Meli uppstod ur ett eget behov. Idag är det självklart att mode och inredning går hand i hand, men när Amelia Widell startade var inredning en stor investering, särskilt vardagsrummets kung, soffan.

– Soffor var svåra att hitta och att köpa inredning var ett så stort beslut jämfört med kläder. Jag ville förenkla det där.

Hon gjorde slag i saken, ritade och letade producenter. Hon la ut processen på Instagram. Och resultatet? Hon fick 16 soffor beställda innan de ens vara klara från tillverkarna.

– Då var jag lite nervös, minns hon och ler.

Det hela gick dock bra, väldigt bra närmare bestämt. Företaget har vuxit sig starkt, mognat och står nu så sakteliga på egna ben.

God design åt många, var tanken. Hon säljer än idag direkt till slutkund, men även via vissa få utvalda butiker. På så sätt hålls priserna nere. När hon började var direktförsäljning en nymodighet, idag tar allt fler efter när butiker på många sätt blivit mer av showrooms och försäljningen sker på nätet. Kort sagt, ett skiftbyte i retailfabriken.

– Mitt tips till andra är att våga lita på sig själv och låta saker ta sin tid. Det var i alla fall min stora utmaning. Lyssnar man för mycket på alla andra kan man lätt bli vilsen. Lyssna till dig själv, glöm inte det.

Vardagsrummet går i fil med sovrummet. I vintras byggde snickarna klart den platsbyggda bokhyllan som ramar in dörröppningen. Böckerna – och vinerna – tronar på första parkett, som om de är rummets konstverk.

– Jag älskar böcker, och min kille samlar på vin, utbrister hon.

Dottern Luca har ett eget rum. Mitt på golvet står en gigantisk låda från Nordiska Galleriet som Luca gjort en koja av med en inbyggd telefon. Känslan för kreation ligger i blodet, uppenbarligen.

Amelia Widell är själv en högst färgstark person, så det är föga förvånande att även hennes hem välkomnar just kulörer. Sovrummet bär drömlikt blå väggar och matchas med färgklickar. I köket hittar vi marockanskt kakel i en mosaikmix som får tanken att resa till sydligare breddgrader, långt bort från Amelias Södermalm.

– Jag är uppvuxen på Söder och trivs här.

Efter en runda i våningen landar vi i soffan igen och även samtalet landar just här, i soffan, denna möbel som gått från en imposant stilkung till att bli mer av en ”multi-tasker”, precis som alla vi andra.

Soffan har fått fler användningsområden. Den är lika mycket ett ställe att arbeta i idag som att träffa vännerna i.

– Det har präglat designen, säger Amelia Widell.

Det är på många sätt en trendspaning om soffornas design som tidsandan i stort – förmågan att behärska flera discipliner. Det kan Amelia Widell, och likaså hennes möbler.

Foto: Åsa Liffner

SPG möter den brittiske designstjärnan Tom Dixon för att prata om kreativitet, återbruk och livet efter detta.

Tom Dixon hälsar fartigt men reserverat och verkar lätt disträ, eller kanske blyg. Tittar hellre ner i golvet än i okända ögon. Får han välja träffar han helst journalister i lite stimmig miljö, som ett café. Där har han lättare att slappna av, förklarar hans assistent. 

Nu sitter han i alla fall här, i en väldigt liten soffa i en hotellkorridor, centralt men lite undangömt i Stockholm. Tom Dixon är i Sverige för att visa upp sina nyheter på Stockholm Furniture & Light Fair och helt inställd på att dyka ner i frågor om produkter, design och företagande. Därför kommer de första frågorna, tänkta att fungera som en trevlig uppvärmning, snarare som en obehaglig överraskning för honom. Att till exempel behöva berätta om vad han gör när han är ledig gör honom perplex.

– Det är väldigt svårt att svara på… Jag ser inte mitt jobb som ’jobb’. När jag är här i Stockholm ska jag besöka mässan, se en utställning av ett svenskt belysningsföretag, försöka titta in på Moderna Museet… Vad som är jobb eller något annat vet jag inte riktigt.

Ett helt naturligt svar kanske för mannen som sedan unga år levt varje dag med möbeldesign och har satt sitt eget namn på otaliga lampor, möbler och inredningsaccessoarer. Tom Dixon är ett namn, en person och ett varumärke på en och samma gång.

– Det är ju lite besynnerligt, och väldigt så när man hör sitt namn användas på ett abstrakt sätt. Det tillhör en men ändå inte. Dessutom är jag idag bara minoritetsägare i företaget. Namnet är mitt men jag äger det inte, det är nästan som en utomkroppslig upplevelse. Namnet har blivit mer en sak än en person men det har ju också blivit normalt för mig, säger Tom Dixon.

Att sätta sitt eget namn på sitt varumärke var ju en gång i tiden ett högst medvetet och kaxigt val, inspirerat av de stora modehusen. 

– Skulle jag tröttna på Tom Dixon så kan jag alltid börja kalla mig Dick Thomson.

Aha, är det namnet han använder när han checkar in på hotell?

– Nä, det behövs inte. Som designer simmar jag ju i kändisskapets mörka bakvatten. Jag är ju inte Brad Pitt direkt.

Nåja, ganska känd är han ändå. Tom Dixon har kommit en bit sedan han hoppade av konstskolan, satsade på att spela i sitt band och driva nattklubb i London. Det senare gav tillräckligt med pengar för att slippa skaffa sig ett vanligt arbete. I stället kunde han använda dagarna åt sidoprojekt, som att skapa egna möbler av metallskrot. I Chelsea Harbour fanns de rostiga resterna från Londons industriella historia som i händerna på Tom Dixon blev till fantasifulla möbler, oftast stolar. Han sålde dem i bekantskapskretsen och speciellt frisörer var tidiga och viktiga kunder.

– Jag blev designer för att människor ville köpa mina grejer. Det var uppmuntrande att de ville plocka fram sina pengar och det gav mig självkänsla. Varje såld stol innebar en möjlighet att göra något nytt, berättar Tom Dixon och sippar på en cappuccino.

Till en del tidiga möbler använde han inget annat än metalltråd och en avbitartång. När han lärde sig svetsa i en kompis garage öppnade sig en ny värld och han kunde bygga och sälja i snabbare takt. I det tidiga 80-talets England, när inredning antingen var Bauhausinspirerad med mycket krom, glas och svart läder eller föll i en nostalgisk, viktoriansk Laura Ashley-fåra, stack hans rostiga återbruksmöbler ut. Det rullade på och snart hade Tom en egen verkstad där han byggde, sålde och sov.

– Att vara designer, hantverkare och entreprenör är inte ovanligt. Många av Bauhaus medlemmar arbetade på det sättet, för att inte tala om Arts and Crafts-rörelsen innan dem. Det ger också en direkt koppling till marknaden, säger Tom Dixon och ger därmed en förklaring till den blandning av kreativitet och kommersialism som byggt hans framgång. I slutet av 80-talet plockade italienska möbeljätten Cappellini upp The S-Chair och satte den i produktion. Följande decennium såg flera blivande Tom Dixon-klassiker dagens ljus, till exempel den multifunktionella golvlampan Jack som Tom Dixon själv kärleksfullt kallar för ”the sitting, lighting, stacking thing”. Sedan följde tio år då Tom Dixon inte själv designade i och med att han fick sitt ”första riktiga jobb” som head of design och sedan creative director på möbelföretaget Habitat, som då ägdes av Ikea. Idag tar, till Tom Dixons stora frustration, möten upp större delen av dagarna – men den riktiga glädjen finns fortfarande i själva designprocessen.

– Jag har ett litet designteam, en person arbetar med textil, en med metall och så vidare. Jag försöker alltid dra dem från sina datorer och in till verkstaden där vi gör modeller och prototyper.

Att arbeta med material i händerna är fortfarande Tom Dixons passion och när han berättar om en workshop i London, som gav upphov till textilen Blot i vårens kollektion, skiner ansiktet upp för första gången under intervjun.

– Vi hyr in externa textildesigner och de får alltid göra allt det roliga. Men jag tillbringade en natt i studion och gjorde Blot. Jag älskar sånt. Det är alldeles för lätt att separeras från hantverket.

Swirl är en annan produkt från vårens kollektion han gärna pratar om. Materialet är unikt och tillverkas genom att pulvriserad sten, en restprodukt från marmorindustrin, blandas med pigment och gjutmassa till ett stenliknande material. Vid någon tidpunkt blandas massan så att en marmoreringseffekt uppstår. Kanske, medger Tom Dixon, är Swirl-föremålen de saker ur senaste kollektionen som tydligast uttrycker hur hans hjärna fungerar.

– Det är en virvel med rikligt med förvirring, lite som kaos, jag är väldigt intresserad av kaos-teorier. Och så, när man tar något steg tillbaka så ser man mönster som framträder.

Spännande material går Tom Dixon fortfarande igång på och så har det varit ända sedan han som ung elev på en “pretty shitty school” i västra London upptäckte kroki och lera och blev varse att enkla material kan förvandlas till något annorlunda och värdefullt. I Bahamas tropiska vatten har han nyligen låtit skörda resultatet av ett undervattensexperiment där kalkavlagringar format en slags naturlig betong på metallstrukturer. Efter år av tillväxt ska de fraktas hem – och säljer föremålen så investeras vinsten i nya, liknande experiment framöver. Det kreativa och det kommersiella, alltid förenat i Tom Dixons arbete. Och så länge han har får arbeta med materialen och kan kontrollera designen och kvaliteten på slutprodukterna har Tom Dixon inget problem att de bär hans namn.

Men vad skulle hända om du en dag inte har den kontrollen?
– Livet efter detta, ja… Jil Sander och Martin Margiela till exempel har ju inte längre något att göra med företagen som bär deras namn. Namnet blir ett spöke. Det är väl då jag tar en ledig dag och börjar kalla mig Dick Thomson.

Pr-drottningen Maria Millqvist Englundh skapar möten mellan kultur och näringsliv, även här i sitt eget hem.

Pr-drottningen Maria Pyret Millqvist Englundh är en hårt arbetande affärskvinna i en ofta hård kommunikationsvärld. Orädd går hon gärna sin egen väg, alltid nyfiken, ofta med en säregen fingertoppskänsla för samtiden, med ett imponerande nätverk och en förmåga att öppna dörrar mellan människor, kreatörer och företag för att skapa dynamiska samarbeten och generera nya idéer, produkter och uppmärksamhet.

Nu öppnar hon en ny dörr, nämligen den till sitt eget hem.

– Möten är något exklusivt i dag när vi lever i en digital tid. Jag arbetar med att skapa just möten, särskilt mellan näringslivet och kulturen, säger Maria Pyret Millqvist Englundh och häller upp kaffe i sitt vardagsrum.

Hon är grundare av pr-byrån SpoilConcept som ligger ett kvarter bort vid Karlavägen. Byrån arbetar gärna med att vara en kreativ korsbefruktning, ett givande och tagande, där kulturen ger kredibilitet och intellektuell inramning, känslor och upplevelser, medan näringslivets varumärken ger trygghet och sponsorskap.

– Det handlar mycket om att ha en känsla för dynamiken, mixen av människor och kreativa krafter där olikheterna berikar, säger hon.

Höstens stora projekt kan ha varit det hittills mest ansträngande, men också hennes mest omtalade. Så påfrestande, samtidigt så berikande, var det att sy ihop nyinvigningen av Nationalmuseum.

– Den stora utmaningen var att inom ramen för en statlig budget överträffa folks förväntan. Vi såg på museet som en nationalsymbol, lite vad Louvren är för Paris. Det satte ambitionen för evenemanget.

För att vara en sådan spindel i nätet, så är Pyret utanför sin värld föga känd. Det är också så hon vill ha det. Det handlar om att ”se men inte synas”.

– Vi lever i en tid där mycket handlar om att bli sedd, men vi lyfter sällan fram oss själva.

Hemmet däremot tål att ses. På många sätt speglar våningen – ”Stickan Andersson bodde här, visste du det?” – pr-byråns dynamiska mix mellan konst och företagande. Ett konstfoto av Julia Hetta på en vägg, en Olle Bærtling på en annan.

– Jag var en tidig samlare och köpte min första oljemålning som tjugoåring. Konstintresset har alltid funnits där. När jag ville köpa den här tavlan av LG Lundberg vars dotter jag känner så sa han: ”Har du inget bättre att spendera dina pengar som tjugoåring på?”, minns Pyret med ett skratt och pekar på den stora målningen föreställande ett magiskt landskap i grått.

Sedan dess har hon ofta arbetat med konst – alltifrån Nordiska museet till Fotografiska, Bonnier Konsthall och Arkitektur- och Designcentrum till CFHILL.

Vilka projekt har betytt mest för dig?
– Bra fråga, låt mig tänka…, säger hon och tystnar för en sekund.

Tystnad i Pyrets sällskap är en raritet, så vi vårdar den.

Sedan svarar hon:

– Lara Bohinc och Skultuna-samarbetet som vi initierade och lanserade. Nu till våren kommer vi göra ett liknande projekt där Laras designvärld möter Kasthall. Oväntade möten där konstnärligt uttryck står i centrum.

Ett annat projekt som ligger Pyret nära om det -kreativa pr-hjärtat är evenemanget på förra årets möbelvecka åt De La Espada.

– Idén genomsyrade återigen viljan att kombinera konstnärligt uttryck med näringslivet.

Projektet för det portugisiska möbelmärket var omtalat, kanske möbelveckans mest uppmärksammade. Det genomfördes just här, i den här våningen. Pyrets privata hem gjordes om till en scen för föreställningen Let’s pretend this never happened i regi av Joana Astolfi och Roberta Ellingsen. Konst och privata möbler togs bort och familjen flyttade ut för några dagar. In flyttade De La Espadas nya kollektion – från soffor till bord – och täcktes med lakan. Två skådespelare och en matta av ljudkonst byggde upp en kärleksberättelse mellan paret där inredningen avtäcktes samtidigt som deras volatila kärleksrelation dramaturgiskt skildrades. Av nöd och lust, glädje och saknad, skratt och gråt. Den oortodoxa kollektionsvisningen omskrevs även utomlands, lite av en kommersiell twist av dramatikern Eugène Ionescos pjäs Stolarna där även de tysta möblerna i rummen ställde existentiella frågor om livet. Pyret må ofta vara en sprudlande glad branschprofil, men under ytan av hårt arbete ruvar en filosof, en kommersiell sådan, men likväl en tänkare.

– Varje varumärke måste ha en orsak till sin existens, en genuin anledning att finnas till, särskilt i en tid när vi har till synes allt.

Existentialismen är en humanism, skrev en gång filosofen Jean Paul Sartre, och det gäller även varumärkens existens. De mår bäst i att bottna i något mänskligt, humanistiskt, något riktigt, helst genuint. Lite som Pyrets eget hem och hennes intresse för inredning. Vid sidan av livet som pr-proffs är hon även delägare i textil- och möbelagenturen Tibbey & Co som bland annat företräder italienska Rubelli, Nobilis och Casamance.

– Jag är fascinerad av hur designen av en stol förhöjs av ett vackert tyg. Kvaliteten, mönstret, strukturen, säger hon och drar handen över textilen som pryder fåtöljen.

Det är kallt ute, men värme finns det gott om hemma hos familjen Millqvist Englundh. Våningen förälskade de sig i och köpte på stående fot för fyra år sedan. Den ovala hallen öppnar upp sig som en solfjäder för gäster att mötas i, ofta från såväl kulturlivet som näringslivet.

Att skapa möten mellan just dessa två är ju Pyrets specialitet, även privat

Foto: Fredrik Sweger och Jesper Florbrant.

Vad händer om man mixar klassiska konst- och designnamn som Carl Larsson och Axel Einar Hjorth med ett nutida designkollektiv? Det har auktionshuset Bukowskis och svenska designgruppen Magniberg tagit reda på. När Stockholm Design Week drar igång nästa vecka bjuder de tillsammans in till utställningen Sie wohnen hier. Det är Magniberg, som främst skapar exklusiva textilier och kubistiska möbler, som kurerat utställningen vars fokus ligger på att föra samman dessa två kontrasterande världar, med gammalt och nytt, i en ny kontext.

Utställningen pågår mellan den 5-9 februari hos Bukowskis på Berzelii Park 1.

Foto: Lars Gustafsson

Med Ikeas enorma sortiment är det inte konstigt att produkter tas ut ur sortiment. På jakt efter en specifik pryl? I en artikel från Expressen Leva&Bo har man listat klassikerna som försvinner i år.

Klippan

Oroar er inte, den klassiska soffan som stått i så många svenska hem kommer finns kvar. Däremot försvinner den i färgen Vissle gul.

Lack och Kallax

Det verkar som att Ikea har fått nog av gult. I år plockas nämligen den klassiska hyllan Kallax samt sidobordet och hyllan Lack bort i färgen.

Lack

Ur serien Lack försvinner även det björkmönstrade soffbordet – både det lilla och stora – samt sidobordet.

Norråker

I år tar Ikea farväl av ett flertal möbler ur matbordsserien Norråker. Det gäller närmare bestämt de olika borden, stolen, pallen och bänken i färgen vit björk.

Busunge

I år försvinner barnmöbelserien Busunge i blått. Möblerna kommer däremot finnas kvar i rosa och vitt.

Ikea PS Bäddsoffa

Den smarta tvåsitssoffan IKEA PS görs snabbt om till en dubbelsäng. Efter ett bra tag i sortimentet tas den nu bort – det gäller även klädseln och madrasserna.

Klädsel till Henriksdal

Till stolen Henriksdal kan man enkelt byta klädsel. Vill man komplettera med modellerna Videslund eller Vansta bör man göra det omgående. I år försvinner den långa, blommiga Videslund samt den korta och långa Vansta i mörkblå.

Vilka inredningstrender växer fram under 2019? Här är Pinterests trendspaning.

Textilkonst

Trenden har sakta men säker smugit sig in i våra hem. Affischer och posters ersätts med textilkonst, som skapar en ombonad känsla i hemmet.

Mönstrade golv

Väggar och till och med tak har länge målats och tapetserat i alla möjliga färger och mönster. Nu har trenden nått golven och på Pinterest ser vi allt från färgglada klinkers till målade parkettgolv.

Senapsgult

2019 går i senapsgult. Nyansen syns på både stora möbler och mindre inredningsdetaljer.

Växter – från golv till tak

Inredningsvärlden kan inte få nog av grönt. Men en liten monstera på fönsterbänken räcker inte, i alla fall inte om man kollar Pinterest. Nu ska det vara växter från golv till tak – gärna en hel vägg.

Mönstrade tapeter

Djärva tapeter, i alla möjliga färger och mönster är en trend som håller i sig, det märks inte minst på Pinterest.

På designmärket Vipps egna hotell får inredningsentusiaster en upplevelse utöver det vanliga. Banbrytande arkitektur, ­kurerad konst, formstarka möbler – och total avskildhet.

De senaste åren har en lång rad designmärken gett sig in i hotellbranschen. Bland annat japanska konceptmärket Muji, som nyligen slog upp portarna till sina första hotell i kinesiska storstäderna Shenzhen och Beijing. Danska interiörskaparen Vipp, mest känd för sin ikoniska pedalhink, har hakat på trenden och öppnat hotellen Vipp Shelter, som ligger pittoreskt vid sjön Immeln i Skåne, samt Vipp Loft i centrala Köpenhamn. I början av 2019 öppnar man sitt tredje hotell – The Chimney House utanför Köpenhamn. Gemensamt för dem alla är att de är utrustade med företagets senaste innovationer inom design och heminredning – men det finns ytterligare en twist. Vd Kasper Egelund
förklarar:

– När du väl checkat in på ett Vipp Hotel är det fullbelagt, det finns bara ett rum. Ingen reception, restaurang eller lounge – det ska kännas som att komma hem.

Är det här ett nytt sätt att visa upp sin design – att integrera den i en upplevelse?

– Ja, det tror jag. Vi vill att kunderna ska få möjlighet att leva med våra produkter. På hotellen kan de testlaga mat i ett Vippkök, använda badrum utrustade med vår design och kanske läsa en stund i skenet från en av våra lampor. Allt detta inramat av vacker arkitektur, spännande materialval och andra konstföremål.

Hur skulle du beskriva era hotell?

– Vipp Shelter är ett mikrohus, mitt ute i den svenska naturen, ritat av Morten Bo Jensen. Så när som på fågelsång är det knäpptyst omkring det lilla huset. Hela idén är att vara nära naturen. De stora glasväggarna går att öppna, vilket gör att det verkligen känns som att man befinner sig utomhus. Vi brukar säga att det är en batteristation för människor. Vipp Loft är mer grandiost och har en arkitektonisk tyngd. Lägenheten, som ligger i stadsdelen Islands Brygge i Köpenhamn, är 400 kvadrat stor och ritad av arkitektbyrån Studio David Thulstrup. På båda hotellen blandas skräddarsydd arkitektur med kända designmöbler och såklart produkter från Vipp.

Vem är den typiska gästen?

– De som är ute efter en unik hotellupplevelse. I första hand är det personer som reser världen runt för att äta på exklusiva restauranger, som Noma i Köpenhamn, och vill att boendet ska vara något utöver det vanliga. Det kommer också många arkitekter och designentusiaster som vill uppleva något alldeles särskilt. Eller så kan det vara par som vill fira något speciellt eller personer som funderar på att köpa ett kök från oss och vill prova det först.

Berätta om ert senaste tillskott – The Chimney House.

– Under 2019 öppnar vi hotell i en 100 år gammal vattenpumpsstation. Byggnaden har en intressant byggnadsstil, med en väldigt speciell skorsten, och det har tagit oss två år att renovera stället. Precis som på Vipp Shelter och Vipp Loft finns det bara plats för ett sällskap. Och även här leker vi med olika material och blandar Vipp-produkter med konst och handplockade inredningsdetaljer.

Formgivardrottningen Lisa Larson om humoristiska hundar, japanska beundrare och när hon hörde begreppet ’girl power’ för första gången.

Känns ABC-flickorna, Samhällsdebatten och Larsons ungar bekant? De är namn på kända keramikserier skapade av en av våra mest folkkära formgivare. Keramikern Lisa Larsons runda figurer har älskats världen över i decennier och man hittar hennes konst på såväl skolor och sjukhus som på nyöppnade Nationalmuseum. I höst är hon aktuell med ett samarbete med Akademibokhandeln.

– Jag blev väldigt glad när Akademibokhandeln hörde av sig. Tillsammans har vi valt ut några av mina gamla skisser som sedan min dotter Johanna, som är grafisk designer, arbetat om till tryck. Det har utmynnat i en serie med allt från anteckningsböcker och magneter till väggkalendrar och tygkassar.

Man känner tydligt igen ditt formspråk när man ser serien.

– Ja, jag har ju alltid jobbat med djur, natur och människor i alla dess former. Jag har ett enormt kartotek med figurer av alla tänkbara slag. Jag får fruktansvärt många nya idéer hela tiden och kan hämta inspiration från vad som helst. Kanske är jag på teater och ser en spännande scen, eller så står jag och väntar på bussen och ser en rolig hund. Då måste jag ta upp kameran och ta en bild. Hundar ser ju ofta humoristiska ut.

Varför började du med keramik?

– Det bara blev så. Jag växte upp på landet och målade tavlor av folks hus ibland för fem kronor målningen. På konstskolan hamnade jag i keramikfacket. Senare var jag med i en konsttävling där Stig Lindberg satt i juryn, han gillade det jag skapat och frågade om jag ville börja på Gustavsbergs Porslinsfabrik. Han var en fantastisk person som hjälpte mig mycket. Min man och jag blev goda vänner med både Stig och hans fru. Jag var på Gustavsberg i många, många år och trivdes. Där fanns ju alla tänkbara resurser och material att jobba med.

Hur känns det att dina alster säljs så dyrt nuförtiden?

– Det är lite pinsamt och jag har inte så stor glädje av det. Jag gillar inte när mina saker köps på spekulation, utan vill hellre att man köper keramik med hjärtat. Jag har aldrig spekulerat i vad som kan ’gå hem’, utan gjort det jag tycker om. Det har dock alltid stört mig att folk trott att jag tjänat så mycket pengar. På Gustavsbergs Porslinsfabrik gjorde jag den ena succén efter den andra – men fick ingen royalty de första 28 åren. De ville helt enkelt inte ge mig det.

Du är enormt populär i Japan, hur kommer det sig?

– Det har jag försökt ta reda på. Det verkar som att japanerna läser in något extra i figurerna, de verkar så väldigt känsliga. Vill de köpa en av mina keramikkatter står de i en halvtimme och funderar tills de ser en som säger ’välj mig’. Flera har gråtit när de träffat mig. Det kan man inte tro, men så är det!

Ett roligt minne från skapandet av en serie?

– En gång gjorde jag en figur som var tänkt som bröllopspresent, där brudgummen lyfter sin kraftiga brud på rak arm. Men brudgummen klappade ihop hela tiden av den tunga leran. Då vände jag på det, bruden fick lyfta brudgummen istället. Först flera år senare sa ett av mina barnbarn att det var ’girl power’. Jag hade aldrig hört begreppet innan, men när jag förstod vad det betydde kändes det kul att vara med och bidra till det.

Foto: Alvaro Campo

De senaste åren har friluftslivet fått sig ett uppsving – något som Sandqvist och Morakniv tagit fasta på.

Låter Lajtjenn bekant? Kanske – om du har koll på de olika dialekter som talas i Dalarna. Då vet du att det är en idyllisk plats i skogen utanför Mora som kallas Lintjärn på rikssvenska. Lajtjenn är också namnet på en knivrulle ur kollektionen Forest and Shelter – ett samarbete mellan anrika Morakniv och det svenska väsk- och accessoarmärket Sandqvist.

Kollektionen – som nyligen släppts – består av en serie produkter döpta efter platser nära Mora som fokuserar på kök- och utomhusaktiviteter. Något som rimmar väl med bägge företagens filosofier.

– Moraknivs skandinaviska formspråk och hållbarhetstänk passar bra ihop med hur vi jobbar på Sandqvist. Inspirationen till Forest and Shelter har hämtats från den svenska naturen – och Dalarnas i synnerhet. Produkterna, som består av allt från ett förkläde till täljknivshållare och vedkorg, är gjorda av hållbara material som vegetabiliskt garvat läder och 100 procent organisk bomull. Den gemensamma nämnaren är att det ska vara naturnära och användbara produkter, berättar Sebastian Westin, en av Sandqvists grundare.

Varför ville ni jobba med just Morakniv?

– Det är ju knivarnas knivmärke. Ett gammalt, traditionellt företag med över 125 år på nacken. För oss på Sandqvist har det varit lite av en dröm att göra något ihop med dem. De producerar allt på plats i fabriken utanför Mora och allt material kommer från Dalarna. För mig personligen är en kniv en fundamental pryl att ha hemma – jag har alltid täljt saker.

Har du någon personlig favorit ur kollektionen?

– Knivrullen Ogsker. Utöver att den fungerar som en snygg knivförvaring kan man även rulla ihop den och låta den stå framme som en bestickhållare. Sen har vi också gjort som en liten cylinder, som vi döpt till Gesunda, där du kan lägga dina knivar och sen fästa på ryggsäcken Karvik. Som en extra väska på väskan.

Vem är den typiske Sandqvist-kunden?

– En stil- och miljömedveten person som har god smak och föredrar etiskt utvalt mode. Vi vill nå en snäll kund, som bryr sig om både klimatet och sina medmänniskor. De som tycker att det är lyxigt att åka ut i skogen och sätta sig runt en eld med familjen. Och kanske tälja lite. Folk ångar på så mycket hela tiden – sluta med det! Det är vad kollektionen handlar om, lyx behöver inte var krångligare än att man som stockholmsbo drar ut till Hellasgården eller Tyresta nationalpark för att plocka bär i några timmar.

Elin af Klintberg är hemvändaren som älskar hemmets olika vinklar.

– Det är intressant hur ”hem” dyker upp i andra ord, som hemskt och hemligt. Å ena sidan är det något vi vill visa upp, å andra sidan något vi vill dölja, säger Elin af Klintberg och ler.

Att hon funderar på ordens magi är inte förvånande. Elin har vigt sitt liv åt dessa fantastiska verktyg som du nu tar del av – ord. Hon började sin bana som blott tonåring på den journalistiska milstolpen Pop med Andres Lokko som ”chefsideolog”, idag på SvD.

– I mitt jobb ingick att öppna Andres beundrarpost, den kom framför allt från unga män i universitetsstäder som älskade Manic Street Preachers. En dag tog jag mod till mig och satte på Lloyd Cole på redaktionsstereon. Andres blev allt annat än nöjd. Idag är han ju mycket lugnare, säger Elin och skrattar.

Elins arbetsplatser har på många sätt speglat hennes syn på boende och hem. Under tiden på Pop var hemmet en parantes i tillvaron, ett transferfönster mellan vardag och fest, ett flöde av människor, på väg ut, till något annat, på väg bort, men sällan på väg just ”hem”.

– Min syn på hemmet har ändrats utifrån vilka tidningar jag jobbat på. Som resereporter på Tidningen Res var hemmet ett ställe där jag mest mellanlandade, minns Elin som har besökt runt 80 länder och upplevt minibarens melankoliska magi, ”Am I supposed to sleep here alone, beneath the shadow of the minibar”, för att – med risk för en ung Andres Lokkos irritation – citera en Lloyd Cole-låt.

Därefter blev Elin chefredaktör för mode- och designtiteln Plaza Magazine, känd för bland annat inredningsreportage deluxe. Nu blev hemmet något annat, även för Elin.

– På den tiden inredde jag nog väldigt mycket för andra, även i mitt eget hem. Det gör jag inte nu. Nu inreder jag för mig, för oss.

Nytt jobb innebar ett nytt hem. Idag är Elin kreativ chef för Klintberg Niléhn som producerar tidningar och innehåll åt företag vilka ofta har hemmet på radarn, däribland Åhléns, DUX och Svenssons i Lammhult. Ungefär samtidigt som Elin bröt upp och startade eget – med sin konkurrent Mårten Niléhn, då chefredaktör på inredningsmagasinet Residence – bröt hon också upp privat och stakade ut en ny riktning på livets väg. Den tog henne ut hit – till hemmet på Lidingö.

Huset är en 30-talsvilla med en skogstomt full av tallar, klippor och blåbärsris som sluttar nedåt och ger en vidunderlig utsikt.

– Vi har ingen traditionellt välansad trädgård. Istället känns det som att befinna sig på en kobbe i skärgården, säger Elin.

Inredningen interiört smälter in i det vilda, smått höstliga, tonläget från det exteriöra på tomten.

– Paret vi köpte huset av tjatade stolt om hur det gick i en stil som var ”väldigt mycket Solsidan”, och det första vi gjorde var att tvätta bort just det.

De högblanka luckorna och vita väggarna fick en gråare, mer dov färgskala. Vissa skulle säga mer vuxen, mogen, höstlik ton – året om.

Har du ett favoritrum?
– Jag älskar vårt gigantiska sovrum. Vi byggde om det samtidigt som vi fick barn. Robert hade sålt in sin ”man cave” – tänk en stilren mekanisk verkstad med svets och andra maskiner för att bygga möbler – med att jag skulle få just ett grandiost sovrum, något jag alltid drömt om.

Något hon inte drömt om var emellertid att ”förlösa” en ny del av huset samtidigt som hon förlöst sitt andra barn. Det konstanta borrandet gick henne på nerverna efter hon kommit hem från BB.

Men nu råder lugn och ro, ja, hemkänsla.

Elin läppjar på kaffet. Hon ler när hon minns tiden, så här på distans.

– Jag tror hemmet betyder oerhört mycket för oss människor. Det blir en del av vår identitet, av vem vi är. Tidigare var jag som sagt väldigt mycket för hemmet som ett showroom, nu är det mer av ett … hem, säger hon plötsligt.

Det är så hon talar, Elin af Klintberg säger – och gör – det som faller henne in, men så är hon en ordets konstnär. En av hennes mest älskade möbler – bland alla designklassiker – är högst symbolisk: den platsbyggda bokhyllan. Hyllan sväljer hundratals böcker, och miljoner ord, även utkasten till de många krönikor som återkommande publiceras i SvD Perfect Guide. Arbetet med att skriva krönikor är för övrigt lite som att inreda ett hem – det handlar om att flytta runt, stuva om, hitta stilen.

När vi skiljs åt tänker jag på vad Elin sa när vi först möttes, hur ordet ”hem” dyker upp i andra ord. Elin är – numera – en ”hemmakatt” och en äkta ”hemvändare” här i huset på ön där hon en gång växte upp men svor att aldrig återvända till, Lidingö.

Alla vägar leder hem. ”The circle of life”, som någon sjöng.

Udda, otippat, inspirerande. SvD Resor har valt ut höstens mest konstfulla anledningar att lämna vardagen för en museihelg.

SCHIRN KUNSTHALLE

Wildnis
Römerberg 6, Frankurt am Main
schirn.de

Vildmarken ruvar på fantasier, mystik och enstaka enhörningar. Kanske mer än någonsin i dessa tider då det finns allt mindre orörd natur kvar. Utmärkta Schirn künsthalle ägnar en hel utställning åt öppna landskap och djur, samt människans relation till desamma. Självklart finns Henri Rousseau på plats, liksom Max Ernst, vars alter ego var en fågel som hette Loplop. Också på Schirn i höst: König der tiere, en uttömmande exposé av Wilhelm Kuhnerts relativt okända, östafrikanska storviltsmålningar, skapade mellan 1891 och 1912 då delar av kontinenten var koloniserad av Tyskland.
Visas 1 nov-3 feb 2019

NATIONAL PORTRAIT GALLERY

Michael Jackson: On the wall
St. Martin’s Place, London
npg.org.uk

I onsdags skulle Michael Jackson ha fyllt 60 år. Svallvågorna av popkungens oeuvre fortsätter än idag att plaska genom både populär­ och finkultur. Han hade naturligtvis ett enormt inflytande på samtida musik, musikvideor, dans, koreografi och mode, men hans inflytande över den nutida konsten har fram tills nu varit ett oskrivet kapitel. Sedan Andy Warhol odödliggjorde honom 1982 har Jackson blivit en av de visuella konsternas mest avbildade kulturella ikoner. Och det är inte vem som helst som porträtterat honom, bland de 40 medverkande konstnärerna finns idel superkändisar; Keith Haring, Klara Lidén, David LaChapelle, Catherine Opie, Louise Lawler, Mark Ryden och Kehinde Wiley för att nämna några. Verken är hämtade från offentliga och privata samlingar över hela världen.

Visas fram till 21 oktober.

WIEN MUSEUM

Mit Haut Und Haar
Karlsplatz 8
wienmuseum.at

Eurovision­Conchitas peruk, kejsarinnan Elisabeths skön­hetskurer, ett mässingsbadkar, en Frankensteinartad antik hårtork, en hel hårsalong från 1900, sepiatonade fotografier och kitschiga reklamaffischer. Alltsammans finns att beskåda på utställningen Mit haut und haar, en välkammad exposé av fåfängans fyrverkeri som spänner från 1700-­talet och framåt. Den blickar in i spegeln hos frisörer, barberare, kosmeto­loger och perukmakare och utforskar våra vardagliga piff­- och puffrutiner. När började kvinnor bära kort hår? När blev hår politiskt? Vad är vackert, vad är fult? Vad menas med ”blek och elegant”? När är läppstift ett vapen? Alla dessa frågor besvaras på Wien Museum, en skattkammare av österrikisk kultur som även bjuder på en matnyttig utställning om arkitekten Otto Wagner.

Visas fram till 6 januari.

GUGGENHEIM BILBAO

Joana Casconcelos, Soy Tu Espejo
Abandoibarra Etorb. 2
guggenheim-bilbao.eus

Guggenheim Bilbaos änd­lösa atrium är just nu fyllt av ett amöbaliknande verk, en virkad skulptur som böljar mel­lan våningsplanen från golv till tak. Den är signerad Joana Vasconcelos, en av Portugals mest firade nutida konstnärer. Hon utforskar våra vardagstings emotionella värden genom att skapa enorma skulpturer av plastbestick, skor, stekpannor och speglar. En revolver gjord av 168 analoga telefoner pekar på våldet som masskommuni­kationens makt kan frammana. En förgylld helikopter täckt av kristaller och strutsfjädrar allu­derar till det franska hovets över­ dådiga estetik, den föreslår även en återgång till begynnelsen och förvandling från maskin till djur. Missa inte heller en måltid på museets utsökta krog Nerua där Josean Alija lagar eteriska tolkningar av det baskiska köket.

Visas fram till 11 nov.

MUSEUM BOIJMANS VAN BEUNINGEN

Pure Rubens
Museumpark 18, Rotterdam
boijmans.nl

Boijmans van Beuningen i Rotterdam hamnar ofta
i skymundan av de stora museerna i Amsterdam. Det är dock väl värt ett besök då man ofta bjuder på ett tankeväckande utbud konst och design; från legendariska Brueghel den äldres Babels Torn, via Dalis läppsoffa till purfärska alster av samtidskonstnärer. Museet har även en betydande samling oljeskisser av Peter Paul Rubens, kollektionen är unik i Holland och bland de bästa i världen. Medan Rubens större verk skapades av idel assistenter är hans oljeskisser helt och hållet tecknade av honom själv. Pure Rubens vittnar om hejdlös fantasi och en förmåga att berätta fabulöst detaljerade historier. Utställningen är ett samarbete med Pradomuseet i Madrid och består av 65 skisser, somliga på långväga lån.

Visas fram till 13 januari.

MUSEUM FRIEDER BURDA

James Turrell, The substance of light
Lichtentaler Allee 8B, Baden-Baden
museum-frieder-burda.de

Amerikanen James Turrell är den ogripbara konstens mästare. Hans immateriella trompe­l’œil­ verk är minimalistiska gåtor som badar betraktaren i ljus och slukar densamma i en eterisk neonvärld som testar gränserna för perceptionsförmågan. En sensuell, spirituell och meditativ upplevelse. Höstens utställning inbegriper diverse optiska illusioner, däribland Sloan Red; ett banbrytande verk som får projicerade, geometriska ljusobjekt att flyta i luften. Turrells långtidsprojekt Roden Crater finns också representerat, en slocknad vulkan i Arizona­ öknen som han sedan 1979 sakta konverterar till ett observatorium för himmelska fenomen. Entrébiljetten till Rodenkratern är astronomisk, om du ens kan få in en fot där. Det är betydligt enklare och billigare att se en bit av den Baden­Baden.

Visas fram till 28 oktober.

FONDATION MAEGHT

FONDATION MAEGHT
Jan Fabre, Ma Nation: L’Imagination
Saint-Paul de Vence, franska Rivieran
fondation-maeght.com

Om du hade vett nog att hålla dig undan Rivieran under hög­ sommaren förtjänar du en visit till den asurblå kusten på höst­ kanten då turist­tingeltanglet ebbat ut. Väl där får du inte missa ett besök på Fondation Maeght vars formidabla Josep Lluís Sert­designade museum är ett under av 1960-­talsarkitektur. Miro, Chagall, Calder och de andra har just nu sällskap av belgiske skulptören Jan Fabres drömska, underfundiga och samtidigt makabra marmorverk som utforskar psyket, kroppen, drömmar och framförallt fantasin, i konversation med vetenskapliga upptäckter.

Hans svala, mästerliga och sensuella skulpturer påminner om Berninis intrikata stordåd. Fabre är en surrealismens arvtagare, en visuell konstnär, designer och författare som även arbetat med teater och dans.
Visas fram till 11 november.

BELGRADS KULTURCENTER

The marvellous cacaphony
Trg republike 5, Kneza Mihaila
oktobarskisalon.org

The Marvellous Cacophony, eller den underbara kakafonin. Bara titeln räcker för att väcka vår nyfikenhet. Den syftar till det ökande oljudet som konstvärlden tycks föra. ”Ismernas tid är förbi, vi befinner oss i en namnlös epok med oräkneliga konstcentra”, menar kuratorerna av Serbiens 57:e oktobersalong. De har gjort ljuv musik av oljudet genom att bygga broar mellan konst och konstnärer från olika kulturer och generationer. Utställningarna breder ut sig över flera museer och gallerier kring Belgrad och inkluderar artister från jordens alla hörn, bland dem hushållsnamn som Olafur Eliasson, Anselm Kiefer, Yoko Ono, Tom Sachs, Cindy Sherman och Anicka Yi. Oktobersalongen grundades 1960 och är Serbiens största konstfestival, sedan 2004 har den även välkomnat utländska konstnärer.
Visas fram till 28 oktober.

Denna designvecka besöker vi designern Christophe Dolhems hem på Östermalm.

Ovanför Birger Jarlsgatan uppe på en höjd ligger Eriksbergsområdet med kullerstensklädda gator och stillsammare vardagstempo. Här bor fransmannen Christophe Dolhem. Född i Paris 14:e arrondissement på vänstra stranden – det som rymmer de tre små ”bergen” Montparnasse, Montsouris och Montrouge – är det förståeligt att han här finner den största likheten med sin födelsestad.

– Östermalm i övrigt saknar de små kvarteren så typiska för Paris, där alla känner varandra, alltid hälsar och utbyter tankar när man möts.

Att han hamnade i Sverige redan på 80-talet är inte svårt att förstå, vi pratar ju med en fransman!

–Jag låter oftast hjärtat styra, kärlek är en stark drivkraft på gott och ont: jag får acceptera förlusterna, men jag kan inte leva utan den.

Fascinationen för design har tagit Christophe över hela världen. Idag ser han sig som en kosmopolit med rötterna i den franska kulturen. Hans bas är hemmet i Stockholm. Numera är det dottern Chloé Schuterman som bor i Paris och studerar vid Parsons School of Design, medan sonen Marcus för det kreativa arvet vidare i Stockholm. Design är för Christophe essentiellt. Ett kliv innanför ytterdörren och vi möts av böcker, kameror, konst – och inte minst hans ivriga förklaringar om vad som är ett sätt att leva, mode de vie.

– De viktigaste ingredienserna i livet är att vara nyfiken och öppen för intryck, att vara seende. Allt du upplever och tar reda på, kan du återanvända – inte minst i arbetet.

För att, som han uttrycker det, ”tacka Sverige som gav mig möjligheten att bli designer”, lät han översätta Stéphane Vials bok Le design, en fransk filosof som undervisar i konst och kultur på designskolan École Boulle i Paris. Boken, på svenska Kort avhandling om design, gav Christophe ut på eget förlag. I introduktionen skriver han om sin långvariga saknad av ”ett ärligt försök till att definiera vad design är”. Med stor emfas och viss indignation, delar han med sig av de tankebanor författaren tar upp. Hur vi använder ordet design som ett adjektiv för att rangordna människor socialt, för att särskilja de som har smak från dem som inte har det; att design gått från subjektiv till egenskapsord.

–Design är oerhört viktigt, men används slentrianmässigt. Ta annonserna för ”designade kök” där epitetet ska filtrera de exklusiva från de mindre dyra; alla kök är ju designade av någon vilket förringar ordets verkliga värde.

Även det talade och skrivna språket har stor del i hans liv, vilket dagböckerna tydligt skvallrar om. De är fulla med fotografier och minnessaker, de flesta i skinn från välkända franska Hermès. På sidorna han bläddrar fram visas en av alla otaliga resor, den här till Nepal och Himalaya.

– Att skriva dagböcker är inte bara en form av nostalgi, det är också en del av det jag lämnar efter mig; att mina barn ska få se att jag har levt och upplevt mycket, de är spåren av mitt liv. Det som skrivs ned, stannar kvar.

Av samma orsak, har han även alltid gjort fotoalbum.

–Mina barn uppskattar det jättemycket! Alla fotar nuförtiden, men vem printar längre ut sina bilder? Fotografier är en skatt, något att reflektera över. Jag har alltid med mig en kamera när jag går ut.

Lika lite som Christophe vill begränsa och sätta en exakt titel på det han gör yrkesmässigt, lika lite vill han etikettera sin smakriktning vad gäller möbler.

– Efter konsthistoria i Uppsala, läste jag grafisk formgivning på Berghs som då låg på Riddargatan. Men jag skapar så mycket mer än bara design och grafisk formgivning: jag målar tavlor, har haft fotoutställningar och skriver. Just nu jobbar jag med ett möbelprojekt i Kina.

Det bästa ordet för att beskriva såväl honom som person och hans inredningsstil, är med ordet eklekticism: idéer och smak från olika kulturer och decennier som förenas på ett naturligt vis. Han ser sig själv som en mix av Robinson Crusoe och välklädd dandy, blandar kitsch med finkultur, högt med lågt.

– Jag har få saker, men de jag har gör mig glad och betyder något. Att de kanske till en början inte verkade passa ihop spelade ingen roll, allt blir vad du gör det till och vad du lägger in i det hela.

Med andra ord behandlar han inredning som klädmode: det blir konstgjort och andas ängsligt om du klär upp dig i ett och samma dyra märke från topp till tå. Bättre att ha en bra basgarderob, lägga till och ta bort utifrån devisen att du ska visa vem du är genom din klädsel, så också inredning.

När han flyttade in 2010, var det un coup de foudre, en blixtförälskelse, inte minst i den vackra öppna spisen med sitt gröna kakel. Våningen var redan i mycket gott skick. Den enda större förnyelsen som genomförts, är att golven blivit mörkare. Här blandas Dusty Deco med Slettvoll, spegel från vännerna på Oscar & Clothilde och skivspelare med ömt vårdade jazzvinyler, Harry Balmers svetsade stållampa i brutalism med Eames-pallen Stool Model A, afrikansk mask med Giuseppe Scapinelli-bord. Föremål, de som på franska ryms inom det vackra ordet objets d'art, blandas med hans egen konst. Fotografiet på den fem veckor vissnade tulpanbuketten är Christophes egen Memento mori, den latinska frasen för "kom ihåg att du är dödlig", den som blev en egen konstgenre i takt med kristendomens framfart under bland annat renässansen. Med en sista förtrogenhet, en av många intressanta inblickar under besöket, säger vi à bientôt.

– Inred så att du alltid har något som blicken dras till, un sujet de conversation.

Stylisten Maria Montti känner sig hemma på Stockholm Fashion Week.

Det är bråda dagar för stylisten Maria Montti när mälarfrun Stockholm förvandlas till en urban mannekäng på modeveckan. Visningarna avlöser varandra runt om i staden. Vissa nytänkande, andra klassiska. För designern Maria Nilsdotters kollektion Moondust som visades i Skeppsholmskyrkan har Maria Montti gjort en bokstavligen sagolikt dynamisk krock.

– När jag stylar en smyckekollektion får inte kläderna ta över. Det är svårt att visa smycken på en traditionell catwalk. Därför försöker vi förmedla en känsla. Denna gång är det ”John Bauer goes rave”, en modern älva. Det ljuva med en stark modern touch. Maria Nilsdotter har även tagit fram större ”showpieces” som tar plats på catwalken. Även musiken har stark roll denna gång där vi fått hjälp av John Engelbert.

Arbetet som stylist började med jobb på Jus. Då som inköpare och butikschef. En lärorik tid med nära relationer till namnkunniga designers, från Carin Rodebjer till Ida Sjöstedt.

Modescenen har en hög puls. Då blir hemmet en avslappnande kontrast, en familjescen präglad lugn. Lägenheten i Vasastan där de länge bott ligger på en innergård och präglas av studiokänsla. Men så känner sig paret extra hemma i just studiomiljöer. Maria Montti som stylist åt ledande modemärken, musikartister och skådespelare – från musikvideor åt Titiyo till ”röda mattan-ögonblick” åt Noomi Rapace. Dessutom är hennes man Eric Broms fotograf. Artister som stått framför Erics kamera är flera – från svenska Zara Larsson och Zlatan Ibrahimovic till utländska storheter såsom Niki Minaj, Daft Punk, Lady Gaga och Madonna.

– Vårt hem betyder mycket. Jag kan slappna av och hitta lugn och ro med familjen och älskar att umgås med vänner, ha härliga middagar som går över till dans och fest.

Parets arbeten är högst visuella. Det handlar om konsten att se, tolka synintrycken och påverka hur andra ser på en människa, ett fenomen, en produkt, och förstås ett rum, ett hem. Inredning är bildberättande, ett iscensättande av livets rekvisita, men smaken kan gå isär även hos ett älskvärt par.

– Min man Eric och jag har ganska olika smak, han gillar stilrent enkelt. Jag står mer för det färgglada och gillar prylar och att möblera om ofta. Det ger en känsla av förnyelse. Jag älskar buketter och exotiska plantor med stora bladverk, det ger liv.

Hur har ni valt möblerna?
– Några har vi ärvt. Det är en blandning av gammalt och nytt. Några av favoriterna är farmor Margits fåtöljer som vi klädde om i ett galet mönstrat lapptäcke med tyg i sammet, en riktig pjäs.

Du arbetar med att skapa minnesvärda ögonblick åt andra, vad betyder minnen för dig?
– Minnen är viktiga, de följer med dig hela livet, från upplevelser på fantastiska ställen och möten med kreativa, spännande personer till tråkiga människor. Tillsammans berikar de livet. Minnen betyder mycket, såväl vackra som jobbiga och de sorgliga.

Med ett par som själva verkar inom bildberättande är det knappast förvånande att hemmet är rikt på just bilder. Konsten syns överallt. På väggen, lutad mot möbler, i bokhyllan.

– Min syster Valeria Montti Colques verk ligger mig djupt i hjärtat då jag följt hennes konstnärliga resa. Konstnärer är modiga. De följer sin dröm. Även den stora rosa ”pillernallen” av Gustaf Broms gör mig lycklig, den ger en känsla av trygghet.

Varifrån hämtar du inspiration?
– Främst möten med människor och resor. Jag älskar att se street-styling. Jag saknar musikvideo-eran! Där fann jag inspiration, både med känslan som musiken gav och deras ”looks” såklart.

Den väldiga bokhyllan reser sig längs ena väggen. Här ryms historier i alla dess former, i såväl ord som bild. Berättandet är på många sätt en central ingrediens i parets liv – och hem. Här samlas vänner över samtal, musiken i högtalarna har sin storytelling, böckerna sitt berättarspråk.

– Jag har flera favoriter, böckerna om Rei Kawakubo, Yohji Yamamoto och Alexander McQueen.

Även om det råder en varm familjekänsla över hemmet finns här samtidigt en rå arkitektonisk känsla i materialval. Det är onekligen ”industrial chic”, men så går fastigheten tillbaka till Stockholms moderna industrihistoria. Särskilt det röda golvet med sina vita prickar skvallrar om en annan tid.

– Det är originalgolvet då det var en fabrik här. För oss var det självklart att behålla det. Vi har även tagit fram originalkaklet på väggarna. Vi har rivit innerväggar för att uppnå den öppna planlösningen och fånga det luftiga då det är högt i tak.

Familjen har sedan de här bilderna togs nyligen flyttat vidare, till ett hem som ännu inte är helt klart, men känslan från det personligt ”modiga” hemmet i Vasastan tar de med sig. Det ligger varmt om hjärtat. Precis som modeveckan.

– Jag ser alltid fram emot att se Borås Textilhögskolas visning på Fashion Week. Det är viktigt att lyfta fram våra unga förmågor.

Vilket är ditt eget favoritplagg just nu?
– Jag har tidigare klätt mig mycket i svart och vitt, men jag försöker få in mer färg i min garderob. Jag blir glad av det. Den nya favoriten är en fantastik kimono med mönster och färg från min kära vän, designern Martin Bergström, i samarbete med Sidenkompaniet.

Där har vi en annan modeprofil som kan konsten att berätta med kläder, med ett hem värt att besöka.

Hemma hos festfixaren Micael Bindefeld är trädgården mer än blommor och bin – den är ett sinnestillstånd.

– Om jag vore en växt? Ja, då vore jag definitivt rabarber, upp tidigt, sur men väldigt härlig med rätt mängd socker, säger Micael Bindefeld och ler.

Här står vi med trädgårdsmästaren Bindefeld, inte festfixaren, med nävarna i jorden, långt ifrån galasalongerna och filmpremiärerna. Stans nyckfulla trendvind har bytts mot ljus, ljuv och lantlig sensommarbris. För nitton år sedan köpte festfixaren sitt sommarhus i Aspvik på Värmdö. Då var den 8000 kvadratmeter imponerande tomten helt igenvuxen, och även om boningshuset ritades av ikonen Ragnar Östberg – år 1937 – så kännetecknades blomstrens arkitektoniska ideal mer av absurdism än funktionalism.

– Det har tagit nära en mansålder att få trädgården i ordning. Nu är den som jag vill ha den, även om en trädgård aldrig blir riktigt färdig. Förresten, det är inte en trädgård, det är mer av en park.

Huset med sina 130 kvadrat i stram stil kompletterar den prunkande trädgården där familjen vistas så ofta de kan. Sitt urbana hem har de på Östermalm. Fascinationen för det gröna kommer från det starkaste av växter, familjeträdet. Micaels rötter går närmast till Göteborg, precis som rabarberns komiskt nog – den sägs ha odlats i Sverige första gången i en av Göteborgs stadsdelar – och kärleken till odling fick den framtida festikonen med sig i tidig ålder, på sommarstället på västkusten.

Vintertid i växthuset härbärgerar fuchsior, olivträd, citronträd och en gigantisk mängd pelargoner. På våren flyttar de ut – som barn till slut flyttar hemifrån – och då blir växthuset istället ett vackert uterum för middagar, möten och magi. Här inne tronar en ansenlig mängd tomatplantor, hela taket av dignar av klättrande melonplantor och gurkor. Närodlat à la Bindefeld innebär avstånd på några meter från hushållets skafferi.

Aspvik är nu inte bara en plats – för Micael är det ett tillstånd av ro och kontemplation, men det är också en servis. Det var för två år sedan han fick frågan från Fyrklövern om att designa en servis. Han antog utmaningen såsom han antar sekatören i trädgården – med entusiasm, energi och en estetisk ådra.

– Det var lite av en dröm. Jag är besatt av porslin. Särskilt på mina resor köper jag mängder. Det behöver inte vara dyrt utan kan kosta några kronor på en marknad i Nepal, men frakten blir kostsam, skrattar han.

Servisen Aspvik på 24 delar har – såklart – blommor på dekoren. Som kreatör kan man resa till andra sidan jorden för inspiration, men Micael behöver bara titta ut genom fönstret: pionerna, vallmon och visornas egen melankoliska fixstjärna, förgätmigej. Men så har vi de där familjerötterna igen, de ger sig ständigt till känna, även i servisen.

– Jag har helt klart inspirerats av min mormors egenhändigt målade porslin. Jag har fortfarande kvar hennes sköra små koppar med handmålade blommor på varje del. De är jag rädd om.

Servisen är i göteborgskt blåvitt men har även asiatiska toner då porslin Micael köpte i Vietnam omedvetet funnits med i tankarna.

– Det är en modern tolkning av en klassisk look. Lite som med blåbär-och-mjölk, säger han och ler.

Dukning, trädgårdsarbete och festfixande är tre grenar som alla har något gemensamt – det är den avvägda matchningen som ger de goda resultaten. Micael blandar gärna udda tallrikar och glas, och däri ligger också hans framgång som Sveriges Festfixare No 1, att bjuda in kända filmstjärnor jämte okända forskare. Mixen bidrar till det goda samtalet, mångfalden, olikheterna, och i en värld där mycket kan handla om att synas till varje pris, när som helst och hur som helst, så lever Micael själv under devisen ”se men inte synas” – likt en makthavare, kändislivets Wallenberg.

– En trädgård handlar mycket om vilka blommor du parar ihop.

Micael ser parallellerna mellan att odla relationer i rabatten och på fester. Vissa människor och växter trivs absolut inte i varandrassällskap, invasiva arter såsom jordärtskockor och lupiner kan likt kändislivets alltför extroverta karaktärer fullständigt ta över festen, även den i trädgården.

Det var morfadern som fick ”den lilla professorn” att odla sitt trädgårdsintresse vid sommarstället på Vallda. Han dog när Micael var 8 år, men frön planterades i den lilla pojken som vuxit sig starka genom åren, en tro på blommor och växter som en symbol för livet, särskilt när marken trampas av hårda, bruna skor. Farföräldrarna flyttade till Göteborg på 30-talet när klimatet för judar blev för hårt under nazisternas Tyskland, och av farfaderns nio syskon överlevde endast tre Förintelsen. Den historien – och en personlig resa till bland annat Treblinka och Auswitch– fick Micael Bindefeld att starta en stiftelse som stödjer kulturprojekt vilka berättar om det ohyggliga, Förintelsen.

Berättandets konst växer parallellt med blommornas, eller som Cicero uttryckte saken för länge sedan: ”Den som har en trädgård och en boksamling saknar intet.”

Blommor är livet. På så många sätt.

Särskilt hemma hos Micael Bindefeld i Aspvik.

VEM
Micael Bindefeld, festfixare och pr-profil som nu designat en servis för Fyrklövern. Make och son. Två katter.

VAR
Aspvik, Värmdö. Även våning på Östermalm.

HUR
Hus ritat av arkitekten Ragnar Östberg, 130 kvm. Park på 8000 kvm. Växthuset ritat i samarbete med arkitekten Magnus Dahl.

Äntligen dags att inreda uterummet. Vi har samlat säsongens trendigaste produkter i Perfect Guides shop. Handla produkterna direkt ur artikeln eller klicka här.

Uppdatera hemmet med färgglada inredningsdetaljer. Vi har samlat vårens inredningsfavoriter i Perfect Guides shop. Handla direkt ur artikeln eller klicka här.

I Los Angeles-stadsdelen Los Feliz har affärskvinnan och bloggaren Anine Bing skapat en ombonad familjeidyll i en spansk kolonialvilla.

Anine Bing är född i Köpenhamn, men flyttade till Järna utanför Stockholm i tioårsåldern och när modellkarriären tog henne ut i världen förälskade hon sig direkt i Los Angeles. Idag är hon entreprenör, designer, bloggare och influencer – i full gång med att bygga sitt modeimperium. Tillsammans med sin familj, maken Nicolai och barnen Bianca och Benjamin, bor hon i det elegant tilltufsade området Los Feliz.

– Min man var väldigt inne på att vi skulle ha ett hus i spansk kolonialstil och vi letade länge. Det här låg egentligen inte i området vi hade tänkt oss, men vi förälskade oss och kände direkt att det här var vårt hus.

Det är lätt att förstå varför, bakom grindarna i smidesjärn döljer sig en varm och inbjudande oas. Komplett med väldoftande rosenbuskar och en glittrande pool i ikoniskt Los Angeles-turkos.
– Det här är vårt drömhus, det funkar perfekt för oss fyra men är ändå tillräckligt stort för att vi ska kunna ha fester med hundra gäster hemma eller ordna en plåtning med jobbet. På det sättet är det ett väldigt speciellt hus, det är stort men har en mysig och intim känsla.

Ett hus i den här storleken kunde lätt ha känts opersonligt, med familjen Bings hem är ombonat och hemtrevligt. Anine och Nicolai står själva för all inredning.

– Jag gillar inte när hus känns för perfekta. Som om man bara gått in i en butik och köpt allt på en och samma gång. När vi inreder själva känns det som ett riktigt hem – med saker vi faktiskt använder.

Anine beskriver sin inredningsstil som en mix av skandinavisk minimalism och det bohemiska Kalifornien. Där loppisfynd blandas med fotokonst och stilrena möbler. På väggarna hänger svartvita bilder av modeikoner som Kate Moss och Jane Birkin – blandat med Bianca och Benjamins konstnärliga alster.

Soffan som tronar i vardagsrummet är ett naturligt blickfång och är specialgjord på Anines beställning. Efter ett besök på restaurangen Sketch i London kom hon hem fast övertygad om att det behövdes en rosa sammetssoffa i det nya huset.

– Jag tycker verkligen att den gör sig bra här. Men det är nog den enda regeln vi har här hemma – ingen äter i den rosa soffan. Som föräldrar är vi annars väldigt avslappnade och tycker att barnen ska få leka som de vill. Man får räkna med att det ritas på väggarna eller hoppas i sängarna ibland, men regeln om soffan är inte förhandlingsbar.

Matsalen är Anines favoritrum just nu, där samlas familjen på långa söndagsfrukostar och stökiga spelkvällar. Ibland blir det ett kreativt mötesrum för designteamet på företaget Anine Bing – när de vill jobba ostört och komma iväg från huvudkontoret i Downtown Los Angeles. Inredningen hemma hos Anine stämmer väl överens med hennes övriga designestetik.

– Folk som kommer hem till oss säger att det ser ut precis som de trodde. Jag antar att min personliga stil och varumärke speglas i allt jag gör, och det känns skönt att ha hittat rätt och landat i min egen grej.

Sedan Anine startade sitt varumärke, Anine Bing, för sex år sedan har hon öppnat åtta egna butiker runtom i världen och har fler än 300 återförsäljare. Företaget delar inte med sig av några exakta siffror, men bekräftar att de har dubblat sin omsättning för varje verksamhetsår. Idag är Anine Bing långt mycket större än många av de märken som för några år sedan gav upphov till begreppet ”det svenska modeundret”.

– När jag startade Anine Bing hade jag ingen aning om att vi skulle hamna där vi är idag. Om jag hade vetat hur stort det skulle bli hade jag nog blivit rädd och inte vågat satsa fullt ut. Jag är ganska naiv på det sättet och försöker att inte tänka igenom saker för mycket, men det har nog varit min stora drivkraft också.

Idag har Anine precis adderat barnkollektionen Bing Kids till företaget, och är samtidigt aktuell med en samarbetskollektion för svenska jätten Gina Tricot. Men i en tid där ”influencer” är ett modeord som alla verkfinns det inga garantier att man faktiskt får äran för att ha byggt upp ett företag och ett varumärke värt miljontals dollar.

– Här i Los Angeles känner jag att folk ser mig som en businesskvinna, de ser vad jag har lyckats bygga upp – ett stort företag som omsätter väldigt mycket pengar. Men i Sverige får jag inte alltid samma kredd, där verkar folk leva kvar i vem man var och vad man gjorde för tio år sedan. När de ser min nya outfit på Instagram, så syns inte styrelsemöten och kontoret med 50 heltidsanställda i bild.

Text: Susanne Kindt

Kändisparet Justin Timberlake och Jessica Biel har under åren tillsammans kommit över den ena fantastiska bostaden efter den andra, men nu är det dags att sälja en av fastigheterna. För cirka 65 miljoner kronor får du tillträde till den 240 kvadratmeter stora lägenheten med tre badrum, tre sovrum och en balkong på hela 80 kvadratmeter. Förutom marmorgolv, stora fönster och öppna ytor ingår också säkerhetsvakter som övervakar byggnaden dygnet runt. Kolla in drömlyan här nedan!

Den lyxiga lägenheten ligger i Soho och köptes av paret 2010.

Tänk att vakna upp till den här utsikten.

Efter en lång dag på jobbet skulle man inte tacka nej till ett avkopplande bad i det här marmorparadiset.

Lyxigt, modernt och hemtrevligt. De stora fönsterna är utrustade med elektriska persienner som går att justera efter behov.

Den 80 kvadratmeter stora balkongen omringar hela lägenheten.

Vårens hetaste färg är utan tvekan rosa. Piffa upp hemmet med härliga inredningsdetaljer i den trendiga nyansen och matcha med naturmaterial och gröna växter.

SvD Perfect Guide Shopping är en tjänst som gör det möjligt att handla direkt i artikeln. Klicka på produkten du gillar och betala tryggt och säkert med Klarna.

Redaktionens favoriter

Foto: AYTM

I 120 år har Ritz Carlton i Paris varit en symbol för lyx. Sedan öppningen 1898 har hotellet välkomnat gäster som Ernest Hemingway, Coco Chanel och prinsessan Diana, som tillbringade sina sista dagar i livet i sviten Place Vendôme.

Nu kan även du ta del av den anrika historien. Mellan den 17-21 april hålls en auktion i Paris där 10 000 möbler, inredningsdetaljer och konstverk ska auktioneras ut.

Utropspriserna ligger på mellan 100-5 000 euro och bland objekten hittar man allt från skulpturer till grindar från hotellets trädgård och antika badkar.

Hemingwaybeundrare har även chansen att ropa hem en grupp barstolar som författaren sägs ha suttit i.

– ­När jag drömmer om livet efter detta utspelar det sig alltid på Ritz i Paris, som Hemingway en gång sa.

Ikea planerar en kollektion mattor och textilier tillverkade av syriska flyktingar. Kollektionen skapar jobbtillfällen för 200 syriska flyktingar i Jordanien och släpps i butik 2019.
– Situationen i Syrien är en av vår tids största tragedier och vi ville undersöka hur Ikea kan hjälpa till, säger möbeljättens koncernchef Jesper Brodin till CNN.

Mattorna och textilierna kommer säljas i Jordanien och närliggande länder i mellanöstern.

Över 650 000 syriska flyktingar har registrerats i Jordanien, enligt FN.

Detta är inte första gången som Ikea hjälper till vid internationella kriser. Förra året designade företaget återvinningsbara flyktinghus tillsammans med Better Shelter och UNHCR. Ett initiativ som belönades med designpriset Beazley Design of the Year.

Att inreda hållbart och långsiktigt blir allt viktigare. I år investerar vi i möbler som blir vackrare med åren – istället för att enbart följa säsongsbaserade trender. Här är våra favoritprodukter just nu.

Färgstarkt

Att inreda med färg och mönster har blivit allt mer populärt i de svenska hemmen. Fler väljer att gå ifrån de gråa färgskalorna och satsar på en mer personlig stil. Är du extra modig är toner av rosa, grönt och orange heta färger i vår.

Textilier

Ett tips för att enkelt förnya hemma är att uppdatera dina textilier. Just nu vill vi inreda med stora mattor i härliga mönsterkombinationer och vackra detaljer av sammet.

Trä

Material som trä och sammet fortsätter att vara trendigt även under 2018. Med fördel kan man blanda olika träslag för att få en mer spännande miljö. Ett annat plus är att materialet bara blir vackrare med åren.

Big little lies–stjärnan Reese Witherspoon har haft ett fantastiskt år. Det är inte så konstigt att hon behöver ett ställe där hon kan koppla av och hämta andan. Här är stjärnans färgstarka hem i Kalifornien.

”Hey y’all!” Gäster får redan vid porten ett varmt välkomnande från stjärnan – och kanske också från någon av hennes hundar. Stora glasfönster längs halldörren låter Kalifornien-solen lysa in i hemmet.

”När ’Youtube för barn’ håller barnen sysselsatta och man får tid att i lugn och ro dricka sitt kaffe ...” skriver Reese i bildtexten till bilden. Marinblå toner är återkommande i flera detaljerna och matchas snyggt med ljusstakar i koppar.

I det stora köket verkar allt ha sin plats: mjöl, pasta och sockar står i varsin burk på köksbänken. Den grå färgen, som liknar den i hallen, skapar en varm känsla tillsammans med beslag i mässing.

I sovrummet ser man återigen blått i inredningen som stilrent matchas med vita lakan och en grå vägg.

Sugen på ett dopp? I bakgrunden syns en glittrande pool och en perfekt grön gräsmatta.

Dova och naturnära färgskalor är en tidlös inredningsfavorit i de skandinaviska hemmen. Uppdatera stilen med inslag av rosa toner och nya intressanta former. Vi har listat våra favoritprodukter just nu.

Att blanda olika färger och nyanser på stolar skapar en lekfull känsla i rummet.