Familjen Zetterström kan inte få nog av vackra eldstäder och byter matsal när vardag blir till helg.

Vi står i sekelskiftesvåningens naturliga mittpunkt, den ovala matsalen. Mellan rummets höga paneler bröstar en magnifik grön eldstad upp sig – med så stark karaktär att den nästan känns levande.
– Det var den som gjorde att vi föll för lägenheten. Matsalen är hela familjens happy place, berättar Charlotta Zetterström.

Sexrummaren som varit familjen Zetterströms hem de senaste fem åren ligger ett stenkast från Narvavägen. Takhöjden är över tre meter och fem av rummen ligger i fil och har utsikt över Oscarskyrkan.

– Vi köpte våningen av ett äldre par som bott här i över 30 år. Många lägenheter är tyvärr helt sönderrenoverade i dag, men den här var välbevarad med både pigkammare och cigarrum intakt. Väldigt charmigt. Själva området har vi bott i länge, senast på Ulrikagatan. Närheten till Djurgården är oslagbar.

Innan familjen flyttade in målade de om väggar, slipade golv och lappade skadad stuckatur. Samt satte in kakelugnar i de rum som inte hade någon. I dag har hemmet sex tidsenliga eldstäder.

– Vi gick till stadsbyggnadskontoret och letade upp gamla ritningar som vi utgick från. När det kommer till väggfärger har vi valt samma grönbeige färgton i både matsal, kök och serveringsgång. Det var viktigt för oss att rummen inte skulle kännas som ett lapptäcke, utan ha en röd tråd, säger Charlotta.

I det stora köket har man målat tak och strömbrytare i samma färg som väggarna. I hörnet står Eero Saarinens Tulipbord med tillhörande stolar från Knoll. I taket sitter antika 20-talslampor. Här finns också en väl tilltagen vinkyl, platsbyggda hyllor och ett extra avlastningsbord. På den sistnämnda möbeln står en bastant italiensk skärmaskin från 30-talet.

– Det är min man Davids bebis. Skulle det börja brinna är det den han tar med sig. I går kväll när jag kom in i köket stod han och skar parmaskinka till kvällsmackan. Själva bordet är köpt i en fransk antikhandel, barnen brukar sitta där och göra läxor när vi vuxna lagar mat eller diskar.

Till höger om gasspisen från Ilve finns en inredningsdetalj Charlotta är särskilt nöjd med.

– Vi har satt in en extra vattenkran som är toppen att ha när man lagar mat. Och kakelugnen här inne eldar vi i varje dag, det är mysigt nu under hösten att äta frukost och höra elden spraka.

Vi slår oss ner vid det danska 30-talsbordet i matsalen. I taket hänger en pendel från Apparatus, tidigare satt där en kristallkrona som fick stryka på foten eftersom Charlotta kände att det blev för borgerligt. Hon ställer fram choklad- och rawfoodbollar från stenugnsbageriet Fabrique – företaget hon och maken grundade 2008 och som i dag är en framgångssaga med butiker i Stockholm, London, New York och på Gotland.

– Det är här i matsalen vi dukar upp under helgerna. Just nu är det Fabriques surdegsvåfflor som är frukostfavoriten. Det låter kanske töntigt, men vi har bestämt att vi äter i köket från måndag till torsdag och i matsalen fredag till söndag för att det ska kännas lite speciellt.

I rummet står en drinkvagn från 50-talet och på fönsterbänkar och spiselkrans står Erika Pekkaris krukor för Svenskt tenn och Josef Franks klassiska Hortus. Väggarna är klädda i en mörk tapet Charlotta köpt i London, med guldmönster som även plockas upp i eldstadens detaljer.

Stora skjutdörrar i matsalen leder vidare ut i vardagsrummet. Här breder B&B Italias soffa Tufty-time ut sig och har gott sällskap av såväl Fritz Hansens PK22-fåtöljer som en snäckformad golvlampa från Tomasso Barbi. Lampan är vintage och stod under 70-talet på ett italienskt diskotek. Även de vita glaslamporna i fönstren osar italienskt 70-tal. En av familjens trotjänare, fåtöljen Ägget av Arne Jacobsen, ryms också här. Och en kakelugn av det ovanligare slaget.

– Det var väldigt modernt i slutet av 1800-talet att sätta in den här typen av halva kakelugnar. Jag tycker den gör rummet extra speciellt, sen gillar jag det blå mönstret.

I barnens rum har väggarnas kulörer hämtats från färgdekorationerna på respektive kakelugn. Här trängs AIK-flaggor, pokaler och mysiga läshörnor. Men också utvalda designobjekt som Poul Henningsens Kotte-lampa och ryamattan Carrier of harmony från Layered. Charlotta och Davids eget sovrum, det som tidigare var ett cigarrum, är målat i en lugn blå färg och i mitten står en fransk gjutjärnssäng från 1910-talet, även den ett auktionsfynd.

Ni har också ett boende på Gotland?
– Ja, där tillbringar vi hela somrarna. Förutom att även det boendet innehåller flera eldstäder är det väldigt olikt lägenheten i Stockholm. Gotlandshuset består av en modern del och en lantlig del i en gammal kvarn. Jag tycker faktiskt vi får det bästa av två världar – både lantligt husliv i tofflor på Gotland och ett vibrerande vardagsliv i en lägenhet mitt i Stockholm.

Har du koll på det senaste inom designvärlden i staden som aldrig sover? Om inte, här kommer tips att klippa ut och spara inför resan.

Central park tower

I september blev det officiellt: skyskrapan Central park tower blir världens högsta bostadshus. Cirka 472 meter högt byggs skyskrapan av fastighetsutvecklaren Extell, som tidigare ligger bakom New York-projekt som One57 och Brooklyn point. Byggnaden kommer innehålla 177 lyxlägenheter, en sju våningar stor Nordstrom-affär samt medlemsklubben Central park club. Beläget på 57:e gatan med utsikt över Central park, ja, hela Manhattan, kallas gatan för ”Billionaires’ row”.
– Jag skulle definiera Billionaires row som New York citys monopolbräda där de überförmögna industrimagnaterna kommer samman för att arbeta, roa sig och shoppa, säger fastighetsmäklaren Alexander Glibbery.

Hudson yards

När Hudson yards invigdes i våras var det New Yorks största designhändelse sedan The world financial center öppnades 1988. Beläget nere vid Hudsonfloden, där pråmar och fraktfartyg ligger förtöjda vid träpålar, rymmer hamnområdet
bostadshus, shoppinggallerior, restauranger, hotell och gym. Höjdpunkten: kulturcentret The shed. Framtaget av arkitektbyrån Diller Scofidio + Renfro påminner fasaden om ett fluffigt duntäcke. Här hålls allt från liveframträdanden till samtida konstinstallationer. Nyligen var bland annat amerikanska miljökonstnären Agnes Denes där, mest känd för konstverket Wheatfield – a confrontation (1982) där hon planterade ett vetefält på nedre Manhattan.

Crosby street hotel

Crosby street hotel klarar konststycket de flesta hotell försöker sig på men misslyckas med: känslan av ett hem i en främmande stad. Det är kändisdesignern Kit Kemp som ligger bakom de 86 unika rummen med handmålade tapeter, soffbord av drivved och blommiga soffgrupper som hämtade från mormors vardagsrum. Hotellet ligger på Crosby street i Soho: sinnebilden av New York med blanka kullerstenar, röda tegelfasader och brandtrappor i svart järn. För den som
endast passerar går det alldeles utmärkt att smita in på knasiga Crosby bar. Här matchas det vågat med senapsgult, mossgrönt och blodrött, svarta industrifönster, grå ekgolv och polerad tennbar. Crosby bar sträcker sig hela vägen från Crosby street till Lafayette street och serverar allt från amerikansk frukost till sydeuropeiska cocktails.

Cooper Hewitt, Smithsonian design museum

Du har besökt Moma, vandrat Metropolitan museum of art till leda. Nu är det dags för Cooper Hewitt Smithsonian design museum. Fyllt av 3 000 år av design har museet på Upper east side över 210 000 objekt som sträcker sig från smycken till möbler. Enbart huset – Carnegie mansion, ritat av Babb, Cook & Willard och färdigställt 1902 – är värt ett besök. Affärsmannen Andrew Carnegie bad om New Yorks ”enklaste, rymligaste och mest anspråkslösa hus”. Han fick ett brittiskt palats i georgiansk arkitektur. Under hösten kan man se bauhaus-utställningen Herbert Bayer: Bauhaus master och den samtida designinstallationen Nature – Cooper Hewitt design triennial.

Abc carpet & home

Lagret med handsydda mattor har blivit en modern vandringssägen bland New Yorks designintresserade. Men det finns fler anledningar att besöka Abc carpet & home, särskilt för oss som kanske inte vill bära in en ihoprullad orientalisk matta på flyget hem. Här finns allt från amerikansk keramik till turkiska handdukar. Missa heller inte antikvitetsavdelningen med indian-målade linneskåp, limegröna köksskänkar och betsade byrålådor. Ja, hela möblemang som kunde vara hämtade från Lilla huset på prärien. I närheten ligger också kändistäta restaurangen Abc kitchen. Med en meny sammansatt av prisbelönta kocken Jean-George serveras organisk lunch i en vitmålad restaurang som för tankarna till Fårö.

Från iranska 1600-talsbågar till molekylinspirerad arkitektur – här är broarna som är resmål i sig själva.

Helixbron

För nio år sedan invigdes Helixbron i hjärtat av Singapore. Den futuristiska gångbrons design ska efterlikna en dna-molekyl, men när man vandrar genom den på kvällen känns det nästan som att stiga in i en sci fi-film där man färdas genom tid och rum. Bakom designen står australiska Cox architecture, Singaporebaserade Architects 61 och ingenjörer från brittiska konsultbolaget Arup. Byggnadsmaterialet består i huvudsak av perforerat stål och glas och med fyra inbyggda utkiksplatser kan man stå där länge och beundra Singapores bländande skyline.

Stari Most

Stari most, som betyder ”den gamla bron” på bosniska, ligger vackert inbäddad i den histori-ska staden Mostar i Bosnien. Den 30 meter långa bågbron ritades av den osmanske arkitekten Mimar Hayruddin år 1566 och var så robust byggd att nazisternas tunga militärfordon kunde passera under andra världskriget. Tyvärr förstördes stora delar av Stari most under Bosnienkriget, men efter en restaurering kunde bron återinvigas 2004 och ett år senare togs den upp på Unescos världsarvslista. För den modiga anordnas det en dyktävling här varje sommar, där den som vågar landar i floden Neretvas turkosa vatten.

Juscelino Kubitschek-bron

Sedan invigningen 2002 har Juscelino Kubitschek-
bron seglat upp som ett av Brasilias mest kända landmärken. Bron är uppkallad efter en av Brasiliens tidigare presidenter, Juscelino Kubit-schek, som var den som initierade byggandet av staden Brasilia. 1960 blev staden landets nya huvudstad. Bron, som är byggd av stål och betong, är ritad av den brasilianske arkitekten Alexandre Chan och uppförd av ingenjören Mario Vila Verde. Den är en spektakulär syn för alla arkitekturintresserade och kännetecknas av tre gigantiska, asymmetriska stålbågar som korsar bron, och går ner i reservoaren Lago do Paranoás vatten, på ett sicksackliknande sätt.

Millauviadukten

Den väldiga Millauviadukten är en av Europas högsta broar med sina 270 meter över marken. Den spektakulära motorvägsbron tar bilister över floden Tarn i södra Frankrike och stod färdig 2004. Trots brons enorma storlek har brittiske arkitekten Norman Foster och franske broingenjören Michel Virlogeux lyckats göra den relativt transparent och nätt, för att göra så lite intrång i landskapet som möjligt. För dem som färdas över den 2 460 meter långa bron väntar förtrollande vyer av regionens vackra landskap med gröna dalar och pittoreska byar.

Puente de la Mujer

Det är den spanske arkitekten Santiago Calatrava, som även ligger bakom Malmös Turning torso, som ritat bron Puente de la mujer, som översatt till svenska betyder ”kvinnobron”. Bron ska efterlikna ett tangodansande par och på avstånd kan man ana bilden av en dansande man och en kvinna som lutar sig bakåt i en klassisk tangopose. Samtliga gator i närområdet kring bron är uppkallade efter framstående argentinska kvinnor, så det var självklart för Calatrava att bron på något sätt skulle porträttera en kvinna. Brons moderna stil passar bra in i det nyrenoverade hamnområdet Puerto madero, en av Buenos Aires mest trendiga stadsdelar. Vackrast ter sig området i solnedgång, då solens strålar lyser upp de nybyggda skyskraporna som uppförts kring de gamla hamnmagasinen i rött tegel.

Khajubron

I iranska Esfahan är den vackra Khajubron en populär mötesplats för både invånare och turister. Den historiska bron byggdes ovanpå ruinerna av en bro från 1300-talet och stod klar år 1650 då Esfahan var en av Persiens mäktigaste städer. Bron är 137 meter lång och har 23 vackra bågar dekorerade med mosaik och målningar. Här samlas många på eftermiddagarna, när solens sista strålar träffar de sandfärgade tegelstenarna och gör att bron lyser i rött.

På jakt efter nytt boende? Här är 7 arkitekturhistoriska pärlor som ligger ute till försäljning just nu.

L’Utopi, Gif-sur-Yvette, Frankrike

Sugen på en ”stuga” i Frankrike? Arkitekten Marc Held skapade detta besynnerliga hus åt en förmögen familj 1974. Byggt på vad som närmast är ett träsk var lösningen en lättviktskonstruktion som svävar på pelare. Held är kanske inte lika namnkunnig som övriga arkitekter på listan, men han har också skapat sig ett respekterat namn som både designer och formgivare, bland annat med möbler för Knoll. På meritlistan finns också ett antal futuristiska och spännande
prototyper för biltillverkaren Renault.

Pris: Cirka 17 miljoner kronor.

Alto de Pinheiros house, Sao Paulo, Brasilien

Oscar Niemeyer, som ritat de mest betydande byggnaderna i Brasiliens huvudstad Brasilia och var delaktig i utformandet av FN-skrapan i New York, har också skapat denna familjevilla i betong. Huset är fram till nyligen ett relativt okänt verk av mästerarkitekten, som kom fram i ljuset igen i och med att huset listades till försäljning. Villan är på drygt 650 kvadratmeter och har ett garage med plats för två bilar.

Pris: Cirka 37 miljoner kronor.

Whitney house, Los Angeles, USA

Ett relativt nybyggt hus, som redan hunnit bli en klassiker. Det är den kände arkitekten Frank Gehry som står bakom Whitney house, som
skapades åt animatören John Whitney 1978. I slutet av 1980-talet slogs Gehrys hus samman med en annan byggnad på granntomten, under överseende av arkitekten Mark Mack. Ett perfekt kryp in i mysiga Rustic Canyon. Är du golfare? Då finns ännu större anledning att slå till, i den väl tilltagna trädgården finns nämligen en
putting green i mästerskapsklass.

Pris: Cirka 162 miljoner kronor.

The Sherman Booth house, Glencoe, USA

Kan du tänka dig att flytta till Glencoe i nordöstra Illinois har du chansen att bo i ett hem skapat av en av de stora mästarna. Inte lika ikoniskt som bostäderna Fallingwater eller Ennis House, eller för all del Guggenheim-museet, men ändå ett stycke väl bevarad modern arkitektur-
historia. Trevåningshuset ritades 1916 av Frank Lloyd Wright och är ett tydligt exempel på arkitektens präriestil. Många av husets originaldetaljer finns bevarade.

Pris: Cirka 11 miljoner kronor.

Goodwin house, Los Angeles, USA

Mästermodernisten Rudolph Schindler ligger bakom en lång rad villor på den amerikanska västkusten, inte minst banbrytande Lovell beach house från 1922. Nu ligger hans enkla och eleganta pärla Goodwin house, byggt 1941, ute till försäljning. För den som har råd är det ett
utmärkt tillfälle att lägga vantarna på betydande 1900-talsarkitektur. Huset totalrenoverades till ursprungsskick 2012 efter att ha vanvårdats i
flera årtionden.

Pris: Cirka 18 miljoner kronor.

Foster house, Sherman Oaks, USA

John Lautner är känd för att rita fantasifulla hus, perfekta för Hollywoods filmskurkar. Det oktagonformade huset Chemosphere syns bland
annat i 80-talsrullen Body double med Melanie Griffith, Garcia house syns i Dödligt vapen 2 och Sheats-Goldstein residence syns i The big lebowski. 2016 såldes Lautner-signerade Elrod house i Palm Springs, känt från Bond-filmen Diamant-
feber för över 75 miljoner kronor. Foster house är något mer nedtonat, men bjuder ändå på typiska Lautner-lösningar och tydliga blinkningar till hans senare mer extravaganta stil.

Pris: Cirka 15 miljoner kronor.

Wiley house, New Canaan, USA

Philip Johnson räknas som en av den amerikanska arkitekturens verkligt stora, och som mannen som tog modernismen till USA. Den vackra villan Wiley house ritades 1953 och har sedan dess använts som privatbostad. Huset liknar till viss del ikoniska Glass house, ritat av Johnson 1949, men akvariekänslan är något nedtonad
eftersom Johnson vid det här laget insett att alla inte kan bo i ett helt transparent glashus, utan också behöver privata, avskärmade miljöer.
Huset har legat ute till försäljning i snart två år, så kanske är det läge för ett skambud?

Pris: Cirka 114 miljoner kronor.

Hos Sofia Wood blandas arvegods med auktionsfynd.

Det känns naturligt att vi börjar intervjun i köket, nybliven kokboksförfattare som hon är. Inte helt otippat är det också Sofia Woods älsklingsrum.

Uppnålad på kylskåpsdörren i sexrumslägenheten hänger en handskriven veckomeny.

– Vi försöker slänga mindre mat och vara mer tidseffektiva. Rostar jag extra grönsaker på onsdag kan jag använda dem i en frittata på fredag, säger Sofia som står vid köksbänken och förbereder en brie- och svartkålsgalette.

Hon slår sig ner vid köksbordet ett slag, ett jugendbord i ek hon nyligen köpt på Blocket. Trästolarna vi sitter på hittade hon i en vintagebutik här i Enskede.

– De är gjorda av en formgivare som heter Ove Malmvall, hans son kontaktade mig på Instagram och tyckte det var kul att de stod hemma hos mig.

Efter flera år på Södermalm var det i Enskede Sofia och hennes familj landade.

– Jag har vuxit upp i både Australien och Norrköping, kanske var det därför jag fastnade för Enskede, det är en bra blandning mellan stort och litet. Och mycket snällare än Södermalm.

Familjens lägenhet, som från början var två bostäder, sträcker sig över ett helt våningsplan. De har bott här i ungefär ett år och det är Sofia som fått fria händer när det kommer till inredningen.

– Vi har inte renoverat något, bara målat väggarna med färg som blandats efter mina önskemål. Hallen har en engelsk röd färg, kök och sovrum en havreaktig färgton och vardagsrummet är målat i aquablått. Samma färg som vårt strandhus i Australien har. Jag försöker smyga in australiska influenser här och var, under högtider dekorerar jag till exempel alltid med eukalyptus. Och snart släpper jag en egendesignad tapet hos Sandberg som vi ska ha i sovrummet, mönstret består av blad och det australiska bäret lilly pilly.

Sofia är i grunden konstvetare, men har flera år i modebranschen och på Bukowskis i bagaget. I dag driver hon både podd och blogg och är aktuell med kokboken Chez Wood. Det är just här hemma i köket hon provlagat recepten. Utanför köksfönstret tronar stora träd och en imponerande innergård.

– Vi boende har en fin gemenskap. När trädgårdsföreningen skördar odlingslotterna har vi gemensam skördefest och på sommaren visas det utomhusbio. För mig som älskar att laga mat är det som en dröm att bara gå ut och plocka allt från jordärtskocka till pumpa och zucchini.

Hon visar mig lägenhetens rum, som alla förgrenar sig från vardagsrummet. Det är tydligt att det bor någon med intresse för gamla föremål och konst här.

– Jag är en rätt nostalgisk person, för mig är det viktigt att saker och ting har en historia. Nästan alla möbler vi har är arvegods. Mycket från min morfar som var en auktionsfantast utan dess like.

Tavlan över kökets allmogesoffa, signerad konstnären Ebert, är ett arv från morfadern. Likaså mjölkpallen bredvid, det stora bokskåpet i vardagsrummet och en liten väggspegel som hängt med Sofia sen flickrummet i Norrköping.

– Jag samlar på saker från den moderna perioden, tidigt 1900-tal till sent 50-tal. Allra helst 30-talsföremål, gärna i tenn, som saltkaret här på köksbordet, säger Sofia och pekar.

– Sen köper jag många köksattiraljer på Skansen faktiskt. Som korgar, slevar och smörknivar. Allt görs för hand i deras lilla verkstad.

På bästa plats i vardagsrummet står Josef Franks tolvarmade ljusstake 2586 i vitlackerat trä och mässing, en doppresent Sofia fått av sin pappa. Soffan, som är extra djup, kommer från Meli meli och på vardagsrumsbordet står ljusstaken Kulan från Svenskt tenn. I vardagsrummet finns även hennes bästa auktionsfynd. Dagbädden från Axel Einar Hjorth.

– Eftersom den var omärkt betalade vi knappt något alls. Det är verkligen ett jättefynd, barnen älskar att ligga och mysa i den. Överhuvudtaget tycker jag folk borde handla mer vintage – har möblerna hållit i över 100 år så vet man att de är gediget gjorda. Skulle billiga möbler i dag produceras på samma sätt skulle de vara jättedyra.

På väggen bakom dagbädden hänger samtida fotokonst av Martina Ogland-Ivanov, ett självporträtt från en vän till Sofias mamma och en guldig tavla hon själv målat. Den röda lilla tavlan har hennes styvmamma Wendy, som är konstnär, skapat.

Du har tre små barn men jag ser inga fula leksaker här. Säger du nej till Batman-affischer och Frost-kuddar?
– I sina rum får de ha det precis som de vill. Jag skulle aldrig stajla ett barnrum. I Otis rum är det hans förskolealster som är upptejpade med blå tejp på väggen, för han älskar blå tejp. Och Rubys rum är en pysselfabrik utan dess like, där gäller det bara att hålla rent. Men jag skulle helst inte ha en Frost-kudde i soffan, den får de gärna ha kvar på rummet, skrattar Sofia och lyfter upp yngsta dottern Selma i famnen som just kommit hem från förskolan.

Varmt, omhändertagande och snällt. Så beskriver Sofia känslan hon vill förmedla hemma.

– Jag inspireras mycket av allt Estrid Ericson skapat. Hela hennes inredningsfilosofi är underbar. Hon hade en idé om att bara man älskar allt man har så kommer det passa ihop. Och det är jag absolut beredd att hålla med om.

Varför bygga tråkigt och vertikalt? Här är några exempel på hisnande byggnadskonst där arkitekterna minst sagt vågat ta ut svängarna.

One Central Park

London-baserade arkitektkontoret Foster + Partners och franske kollegan Jean Nouvel tillhör de riktiga tungviktarna inom den samtida arkitekturen. Så när de slår sig ihop blir resultatet förstås spektakulärt. Med sina vertikala trädgårdar och en till synes svävande reflexskärm blir byggnaden One Central Park i Sydney, som stod färdig 2013, ett strålande exempel på innovativ arkitektur, mästerlig ingenjörskonst och grönt miljötänkande i absolut framkant.

Timmelsjoch Pass Museum

Bergspasset Timmelsjoch i Österrike, precis vid gränsen till Italien, öppnades 1959 och gjorde det möjligt att enkelt ta sig mellan de små bergsbyarna. 2009 skulle 50-årsjubileet av bilvägen firas och arkitekten Werner Tscholl fick i uppdrag att skapa ett museum med tillhörande besökscenter. Resultatet blev en till synes svävande betonglåda, där insidan ska föra tankarna till isgrottor.

Museum of Tomorrow

Vetenskapsmuseet Museum of Tomorrow i brasilianska Rio de Janeiro lyckas med konststycket att vara enormt till volym sett, men ändå kännas luftigt och lätt. Den spanske neofuturistiske arkitekten Santiago Calatrava har skapat en byggnad som närmast vara beredd att lyfta, inte minst på grund av sitt överhäng på hela 75 meter. Byggnaden stod färdig år 2015 och har sedan dess varit en rejäl publikdragare. Känns namnet Santiago Calatrava bekant så kan det bero på att han bland annat ligger bakom Turning Torso i Malmö.

Marta

Stjärnarkitekten Frank Gehry har gjort sig känd för sina böljande former och sitt ifrågasättande av traditionsbundna räta vinklar. Möbelmuseet 

Marta i den tyska lilla staden Herford bär Gehrys alla kännetecken, men här i en mer jordnära form än vanligt. Huskroppen ser ut att ha smält i solen, eller möjligen bestå av kartongpapper som blivit försiktigt uppblött och därmed är på väg att tappa sin form och bärkraftighet.

Dancing House

Marta är inte Gehrys första försök att utmana arkitekturens normer. Ett av hans mest kända verk är Dancing House i Prag, som stod färdigt 1996. Ett vågat drag, eftersom kvarteren runt huset består av praktfulla exempel på förstklassiga barock- och jugendbyggnader. Till en början blev byggnaden hårt ifrågasatt, men har med åren kommit att bli ett modernt landmärke i staden. Gehry själv säger att han hämtat inspirationen från Fred Astaire och Ginger Rogers och deras virvlande danser.

Takasugi-An

Teceremonier är inget man tar lätt på i Japan. Traditionellt har temästarna velat ha full kontroll över upplevelsen, därför valde man ofta att själv rita och bygga sin testuga, utan inblandning av arkitekter och byggmästare. Det förhållandet har japanske arkitekten Terunobu Fujimori tagit fasta på när han skapat sitt svårtillgängliga 2,7 kvadratmeter lilla tehus, som balanserar uppe på stammarna från tre kastanjeträd.

Att skapa rätt förutsättningar för den biologiska mångfalden i sin trädgård behöver inte vara så svårt. Med små förändringar kan man göra stor skillnad för djuren som lever där.

Om några veckor byter trädgården skepnad än en gång. Måhända har du under sommarens semesterdagar äntligen rensat i trädgården, satt nya blommor på balkongen eller åtminstone spenderat mer tid ute i naturen än vanligt. Om du lyckats spela dina kort rätt har du kanske lockat en kvittrande grönfink, en vacker blåvingefjäril eller pollenmästaren humlan till ditt gröna rum.

I boken Naturligtvis!, författad av Justine Lagache för Naturskyddsföreningen, bjuds det på handfasta tips på hur du kan öka den biologiska mångfalden i din trädgård. Justine Lagache förklarar:

– Boken handlar om hur man kan locka olika djurarter till sin trädgård och hur man får dem att stanna. Den biologiska mångfalden har kraftigt minskat på grund av brist på både mat och boplatser för djuren. Genom en variationsrik trädgård full av blommor, frukter, bär och gammal ved kan man hjälpa mångfalden på traven. Jag brukar tänka att man ska försöka bygga upp små hotellresorts åt djuren, där de får både mat, dryck, bo och skydd.

Hur får man fåglar att trivas i trädgården?

– Fågelbad är perfekt för dem att bada och dricka ur, till och med ekorrar brukar använda badet. En annan enkel åtgärd är att sätta upp holkar och lägga ut fågelmat. Man kan också så och plantera växter som fåglarna kan äta av, som solrosor till exempel. Blomman ger först mat till både bin och humlor och sedan frö till fåglarna. Det är även bra att ha lite buskage som kan ge småfåglar skydd vid dåligt väder och rovdjursbesök.

Och humlor och bin?

– Satsa på ett eller flera bihotell. Många vilda bin har svårt att hitta håligheter att lägga sina ägg i, det finns för få gamla träd. Även grunda bad, så kallade bivattnare, är bra. Fyll ett fat med grovt grus eller glaskulor, som gör att insekterna inte drunknar, och häll på vatten. Bin och humlor är annars enkla att gynna, se bara till att ha många olika sorters växter som blommar från vår till höst, som ger insekterna både pollen och nektar.

Hur stor roll spelar jorden?

– Att ha en frisk jord är viktigt. Genom en kompost får man en välmående jord, se bara till att den är fuktig hela tiden. Upptäcker man daggmaskar i den vet man att den mår bra. Med en kompost slipper du köpa jord. Du får dessutom jord som passar just din trädgård, då den ingår i kretsloppet.

Ett vanligt misstag många gör?

– Att man överstädar sin trädgård. En välklippt gräsmatta utesluter en hel del liv, under vintern behöver djuren ha någonstans att sova och en gammal rishög kan till exempel vara hem åt både fåglar och insekter. I gamla stubbar och trädstammar lever småkryp som fåglarna gärna äter av. Många som vinterstädar sina trädgårdar rensar ofta bort allt detta, men vill man att djuren ska stanna ska man låta det ligga kvar.

Många tycker trädgård är krångligt och tar tid, vad har du för tips till dem?

– Försök se trädgården mer som en naturupplevelse, med fågelkvitter och humlesurr. Släpp bilden av den perfekta, kontrollerade trädgården. Den behöver absolut inte se ut som en ödetomt, men låt den mer vara sig själv.

Foto: Alamy och TT.

Designskribenten Dan Gordan om möbelförälskelser, överskattade sittmöbler och varför man kan se på stolar som gamla vänner.

Journalisten Dan Gordan har alltid varit intresserad av design och möbelhistoria. Så intresserad att han för snart tjugo år sedan skrev en bok om den möbel han gillar allra mest ­– stolen. Nu i augusti släpps en ny upplaga av Svenska stolar och deras formgivare 1899 till idag, uppdaterad med det senaste inom svensk möbeldesign.

– Det finns ingen annan möbel som kan mäta sig med stolen, den är så personlig. Uttryck, material och konstruktion berättar en historia om både formgivaren och tiden den blev till i. Man kan säga att stolen är möbelkonstnärernas mästarprov – det är en väldig konstruktionsuppgift att få ihop fyra ben med en rygg. Inte minst om man jobbar i trä, berättar Dan Gordan.

Hur känner man igen en bra stol?

– Den ska förstås fylla sin funktion och vara skön att sitta i. Men helst också ha en personlighet, något man blir förtjust i. Något som gör att man fortsätter att gilla den. Man kan se på stolar som gamla vänner ­– man kan tröttna på dem en period för att sedan hitta tillbaka till varandra. För tjugo år sedan köpte jag en Lamino-stol från Swedese som jag efter flera års dagligt umgänge tappade intresse för, men nu sitter jag i den igen. Som om vi lärt känna varandra på nytt.

Favoritepok när det kommer till stoldesign?

– Det är svårt att inte säga 50-talet, en period då man skapade möbler med otroligt stor omsorg. Förutom Lamino-stolen har jag även Carl-Axel Ackings stol Trienna hemma i vardagsrummet, båda skapade på 50-talet. Danska designern Børge Mogensen Øresundsserie är också ett bra exempel på fin möbelkonst från det årtiondet.

En ny stol du tror blir en framtida klassiker?

– Madonna av David Ericsson för Gärsnäs, klädd i den fina materialkombinationen läder och trä. Och Pierre Sindres fåtölj Dandy, även den producerad av samma företag. Båda är moderna i sina uttryck men fångar samtidigt något som hör ihop med 1900-talet och som väcker känslor. Dandys rottingskepnad är enkel att tilltalas av. Det som förenar flera av de nya stolar jag adderat till boken är att de är trämöbler som blickar bakåt i tiden. Som Atelier Chair, ritad av Taf och producerad av Artek för Nationalmuseum. Den skickar en hälsning till Sven Markelius orkesterstol för Helsingborgs konsterhus som ritades i början av 30-talet. Dan Ihreborns nya Link avslutar boken och är en lyckad flört med 50-talet.

Finns det överskattade stolar?

– Ja, vissa stolar blir så populära att man kan bli lite trött på dem. Hans J. Wegners Y-stol är en riktig klassiker men också svårt överexponerad. Själv tycker jag också att den inte är så skön att sitta i med sin båge upp som skär in i ryggen.

Given fråga – vilken är din favoritstol?

– Jag är otrogen och byter hela tiden, men bland mina nya tillägg i boken gillar jag Mr. Jones av Alexander Lervik. Den har en helt otrolig kvalité och är väldigt bekväm. En drömfåtölj, helt enkelt.

Har du gjort ett oväntat stolfynd någon gång?

– För många år sedan ropade jag på en auktion in några små skolstolar från 40- och 50-talet. Jag blev så kär i dem och tänkte direkt att de skulle passa perfekt för kommande barnbarn. De var billiga, men för mig var det ett fynd och ren glädje. Och nu kommer de snart till användning.

Foto: Magnus Liam Karlsson, pressbilder.

För 300 miljoner kronor kan den imponerande semestervillan bli din.

Skådespelarparet Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones har – som många svenskar – vänt sig till den spanska semesterön Mallorca för avkoppling, sol och bad. Men nu har makarna bestämt sig för att sälja sin imponerande villa, känd som S’Estaca. Egendomen ligger på Mallorcas västkust, i världsarvslistade Sierra de Tramuntana och har en slående vacker utsikt över Medelhavet.

Prislappen? 300 miljoner kronor.
Douglas köpte huset redan 1990 med dåvarande frun Diandra Luker. 2014 la han ut bostaden till försäljning, men då till det hissnande priset 600 miljoner kronor.

Fastigheten rymmer totalt tio sovrum och tio badrum. Men gör även plats åt vinkällare, bibliotek, ett gäng mysiga uterum, spa – och så klart en stor pool att svalka sig i.
Kolla in bilderna nedan.

Foto: TT, Engel & Völkers

Luke Edward Hall har charmat en hel designvärld med sin konst
och formgivning – och med sin look. Nu är han Sverigeaktuell med
både en utställning och ett designsamarbete med Svenskt Tenn.

Namnet på allas läppar i inredningsvärlden just nu är Londonkonstnären och designern Luke Edward Hall. Blott 29 år gammal har han hunnit med allt från en egen utställning på auktionshuset Christie’s till att skapa en jubileumskollektion åt Royal Academy of Arts och en Burberrykampanj med modefotografen Mario Testino. Hans färgstarka kombinationer av lekfulla mönster har blivit så stilbildande att Vogue för några år sedan dubbade honom till ”inredningsvärldens wunderkind”.

2015 startade Hall sin designstudio för illustrationer och målningar möbler, tyger och keramik. Varannan vecka ger han också Financial Times läsare sina bästa tips inom inredning och design.

Med en examen i herrmode är det inte heller konstigt att han också hyllas för sin pricksäkra klädstil. Knallröda bomullsvästar, skotskrutiga byxor och strama polotröjor matchas med rosa strumpor, honungsfärgade manchesterkavajer och runda glasögon. Lite som en färgstark Harry Potter eller den brittiska marängsvissen Eton Mess – strösslad med pistagenötter och körsbär på toppen.

– Min klädstil är precis som min konst. Jag vill klä mig roligt helt enkelt. Gärna blommigt och randigt i samma outfit, säger Luke till SPG. 

Just nu är han dubbelt Sverigeaktuell. I veckan öppnade hans utställning Snake charmer – med illustrationer, målningar och keramik – på galleriet Arsenalsgatan 3. Samtidigt lanserar han en exklusiv designkollektion med Svenskt Tenn.

– Utställningen visar mina senaste skisser, målningar och keramikföremål. Inspirationen har jag hämtat i Marrakech. Keramiken är gjord i Skottland och handmålad av mig, främst med vattenfärg. Samarbetet med Svenskt Tenn är en dröm som gått i uppfyllelse, en kollektion med väskor, kuddar, keramik och lampskärmar, allt med uttrycksfulla motiv i akvarell.

Hur skulle du beskriva din design? 

– Som mina kläder: romantisk och färgglad – formad av min kärlek till historia, skönhet och lekfullhet. Just nu inspireras jag mycket av den grekiske målaren Alekos Fassianos. Men också av romaner, dammiga gamla hus, musik och 70-talsdesign. Och människor som Cecil Beaton, Stephen Tennant och Denton Welch.

För nästan 150 år sedan föddes Märta Måås-Fjetterström i byn Kimstad i Östergötland. Under sin livstid kom hon att bli en av världens främsta inom textilkonsten, där hennes vävda mattor med unika mönster hyllats som fenomenala konstverk. 1919 öppnade hon egen vävateljé i Båstad, varifrån hon sedan producerat kända mattor som Bruna Heden och Ängarna. Inspirationen hämtade hon från medeltida förlagor, fornnordiska ornament, jugenddekorer och allmogevävnader. Just nu håller auktionshuset Bukowskis särskilt kurerade visningar av hennes mattor inför auktionen Modern Art + Design som går av stapeln den 15 maj.
– Märta Måås-Fjetterströms konstnärskap vittnar om en enorm skaparkraft och visar att hon hela tiden ville skapa nytt. Jag tror det var den kraften som drev henne framåt och som gjorde henne så unik, och att hon vågade vara kontroversiell, säger Anette Granlund, ansvarig specialist på mattor, textilier och islamiskt konsthantverk på Bukowskis.

Visning 9–14 maj på Berzelii Park 1 i Stockholm
Öppet: mån–fre kl 11–18, lör–sön kl 11–17

Öppna specialistföreläsningar:
Lör 11 maj kl 13: Moderna avantgardister – specialist modern konst Lena Rydén.
Lör 11 maj kl 14: Märta Måås-Fjetterström 100 år – VD MMF Angelica Persson.
Sön 12 maj kl 13: Märta Måås-Fjetterström och världsutställningarna – ansvarig specialist mattor Anette Granlund.
Sön 12 maj kl 14: Göteborgskoloristerna – specialist modern konst Lovisa Törnsten.

Foto: Lars Gustafsson

Möbeldesignern Amelia Widell ser hemmet som en vilsam plats för rekreation.

Soffan tronar i vardagsrummet och hälsar dig välkommen med samma avslappnade charm som hemmets värdinna, men så hänger de å andra sidan ihop. Lite som en mamma och hennes barn. Amelia Widell har nämligen designat soffan i fråga. Flera av de andra sittmöblerna också. Att sitta avslappnat, skönt och – inte minst – snyggt är lite av Amelias signum.

Just nu när står hon dock upp och häller upp kaffe när SvD kommer på besök. Amelia Widell går i väntans tider. Andra barnet är på väg och är beräknat till, ja det är nästan så att hon tittar på klockan, i april. Det här med leveranser är emellertid något Amelia Widell har koll på som grundare av det egna företaget Meli Meli.

– Det jobbiga med att driva eget företag är att du måste sköta allt, både själva designen och administrationen. Det är skönt att jag nu kan anställa och fokusera på det kreativa, även om jag gillar att ha en överblick.

För att driva ett uppmärksammat inredningsföretag och samtidigt vänta sitt andra barn är hon ovanligt lugn. På många sätt är det å andra sidan just ett lugn som flera av hennes möbler utstrålar. Det är sittmöbler som sätter människan och lugnet i centrum. Soffor att sjunka ned i, fåtöljer att låta sig omfamnas av.

– De är lite som mina vänner, säger hon och ler.

Hemmet på Södermalm kan stundom fungera som ett inredningslabb där Amelia – och hennes familj – provar möblernas utseende, komfort och helhetsupplevelse.

– Just det testar jag bäst här hemma. Du kan upptäcka saker hos prototyper som du tidigare inte tänkt på.

Vid en spontan blick känns Meli Melis möbler väldigt internationella, som om de kan känna sig hemma var helst i världen. De är inte stramt skandinaviska, inte heller storvulet italienska, om man ska generalisera. De är just internationella. På så sätt speglar möblerna Amelia Widells egen inredningsstil.

– Jag gillar hem som är internationella men ändå obestämbara. Jag har väl närmast en modern bohem-känsla, säger hon eftertänksamt.

Hon har arbetat som fotograf och stylist för flera av landets inredningsmagasin. En dag tog hon steget, till andra sidan, att inte bara bestämma hur möbler ska stå, hon designade dem. Meli Meli uppstod ur ett eget behov. Idag är det självklart att mode och inredning går hand i hand, men när Amelia Widell startade var inredning en stor investering, särskilt vardagsrummets kung, soffan.

– Soffor var svåra att hitta och att köpa inredning var ett så stort beslut jämfört med kläder. Jag ville förenkla det där.

Hon gjorde slag i saken, ritade och letade producenter. Hon la ut processen på Instagram. Och resultatet? Hon fick 16 soffor beställda innan de ens vara klara från tillverkarna.

– Då var jag lite nervös, minns hon och ler.

Det hela gick dock bra, väldigt bra närmare bestämt. Företaget har vuxit sig starkt, mognat och står nu så sakteliga på egna ben.

God design åt många, var tanken. Hon säljer än idag direkt till slutkund, men även via vissa få utvalda butiker. På så sätt hålls priserna nere. När hon började var direktförsäljning en nymodighet, idag tar allt fler efter när butiker på många sätt blivit mer av showrooms och försäljningen sker på nätet. Kort sagt, ett skiftbyte i retailfabriken.

– Mitt tips till andra är att våga lita på sig själv och låta saker ta sin tid. Det var i alla fall min stora utmaning. Lyssnar man för mycket på alla andra kan man lätt bli vilsen. Lyssna till dig själv, glöm inte det.

Vardagsrummet går i fil med sovrummet. I vintras byggde snickarna klart den platsbyggda bokhyllan som ramar in dörröppningen. Böckerna – och vinerna – tronar på första parkett, som om de är rummets konstverk.

– Jag älskar böcker, och min kille samlar på vin, utbrister hon.

Dottern Luca har ett eget rum. Mitt på golvet står en gigantisk låda från Nordiska Galleriet som Luca gjort en koja av med en inbyggd telefon. Känslan för kreation ligger i blodet, uppenbarligen.

Amelia Widell är själv en högst färgstark person, så det är föga förvånande att även hennes hem välkomnar just kulörer. Sovrummet bär drömlikt blå väggar och matchas med färgklickar. I köket hittar vi marockanskt kakel i en mosaikmix som får tanken att resa till sydligare breddgrader, långt bort från Amelias Södermalm.

– Jag är uppvuxen på Söder och trivs här.

Efter en runda i våningen landar vi i soffan igen och även samtalet landar just här, i soffan, denna möbel som gått från en imposant stilkung till att bli mer av en ”multi-tasker”, precis som alla vi andra.

Soffan har fått fler användningsområden. Den är lika mycket ett ställe att arbeta i idag som att träffa vännerna i.

– Det har präglat designen, säger Amelia Widell.

Det är på många sätt en trendspaning om soffornas design som tidsandan i stort – förmågan att behärska flera discipliner. Det kan Amelia Widell, och likaså hennes möbler.

Foto: Åsa Liffner

SPG möter den brittiske designstjärnan Tom Dixon för att prata om kreativitet, återbruk och livet efter detta.

Tom Dixon hälsar fartigt men reserverat och verkar lätt disträ, eller kanske blyg. Tittar hellre ner i golvet än i okända ögon. Får han välja träffar han helst journalister i lite stimmig miljö, som ett café. Där har han lättare att slappna av, förklarar hans assistent. 

Nu sitter han i alla fall här, i en väldigt liten soffa i en hotellkorridor, centralt men lite undangömt i Stockholm. Tom Dixon är i Sverige för att visa upp sina nyheter på Stockholm Furniture & Light Fair och helt inställd på att dyka ner i frågor om produkter, design och företagande. Därför kommer de första frågorna, tänkta att fungera som en trevlig uppvärmning, snarare som en obehaglig överraskning för honom. Att till exempel behöva berätta om vad han gör när han är ledig gör honom perplex.

– Det är väldigt svårt att svara på… Jag ser inte mitt jobb som ’jobb’. När jag är här i Stockholm ska jag besöka mässan, se en utställning av ett svenskt belysningsföretag, försöka titta in på Moderna Museet… Vad som är jobb eller något annat vet jag inte riktigt.

Ett helt naturligt svar kanske för mannen som sedan unga år levt varje dag med möbeldesign och har satt sitt eget namn på otaliga lampor, möbler och inredningsaccessoarer. Tom Dixon är ett namn, en person och ett varumärke på en och samma gång.

– Det är ju lite besynnerligt, och väldigt så när man hör sitt namn användas på ett abstrakt sätt. Det tillhör en men ändå inte. Dessutom är jag idag bara minoritetsägare i företaget. Namnet är mitt men jag äger det inte, det är nästan som en utomkroppslig upplevelse. Namnet har blivit mer en sak än en person men det har ju också blivit normalt för mig, säger Tom Dixon.

Att sätta sitt eget namn på sitt varumärke var ju en gång i tiden ett högst medvetet och kaxigt val, inspirerat av de stora modehusen. 

– Skulle jag tröttna på Tom Dixon så kan jag alltid börja kalla mig Dick Thomson.

Aha, är det namnet han använder när han checkar in på hotell?

– Nä, det behövs inte. Som designer simmar jag ju i kändisskapets mörka bakvatten. Jag är ju inte Brad Pitt direkt.

Nåja, ganska känd är han ändå. Tom Dixon har kommit en bit sedan han hoppade av konstskolan, satsade på att spela i sitt band och driva nattklubb i London. Det senare gav tillräckligt med pengar för att slippa skaffa sig ett vanligt arbete. I stället kunde han använda dagarna åt sidoprojekt, som att skapa egna möbler av metallskrot. I Chelsea Harbour fanns de rostiga resterna från Londons industriella historia som i händerna på Tom Dixon blev till fantasifulla möbler, oftast stolar. Han sålde dem i bekantskapskretsen och speciellt frisörer var tidiga och viktiga kunder.

– Jag blev designer för att människor ville köpa mina grejer. Det var uppmuntrande att de ville plocka fram sina pengar och det gav mig självkänsla. Varje såld stol innebar en möjlighet att göra något nytt, berättar Tom Dixon och sippar på en cappuccino.

Till en del tidiga möbler använde han inget annat än metalltråd och en avbitartång. När han lärde sig svetsa i en kompis garage öppnade sig en ny värld och han kunde bygga och sälja i snabbare takt. I det tidiga 80-talets England, när inredning antingen var Bauhausinspirerad med mycket krom, glas och svart läder eller föll i en nostalgisk, viktoriansk Laura Ashley-fåra, stack hans rostiga återbruksmöbler ut. Det rullade på och snart hade Tom en egen verkstad där han byggde, sålde och sov.

– Att vara designer, hantverkare och entreprenör är inte ovanligt. Många av Bauhaus medlemmar arbetade på det sättet, för att inte tala om Arts and Crafts-rörelsen innan dem. Det ger också en direkt koppling till marknaden, säger Tom Dixon och ger därmed en förklaring till den blandning av kreativitet och kommersialism som byggt hans framgång. I slutet av 80-talet plockade italienska möbeljätten Cappellini upp The S-Chair och satte den i produktion. Följande decennium såg flera blivande Tom Dixon-klassiker dagens ljus, till exempel den multifunktionella golvlampan Jack som Tom Dixon själv kärleksfullt kallar för ”the sitting, lighting, stacking thing”. Sedan följde tio år då Tom Dixon inte själv designade i och med att han fick sitt ”första riktiga jobb” som head of design och sedan creative director på möbelföretaget Habitat, som då ägdes av Ikea. Idag tar, till Tom Dixons stora frustration, möten upp större delen av dagarna – men den riktiga glädjen finns fortfarande i själva designprocessen.

– Jag har ett litet designteam, en person arbetar med textil, en med metall och så vidare. Jag försöker alltid dra dem från sina datorer och in till verkstaden där vi gör modeller och prototyper.

Att arbeta med material i händerna är fortfarande Tom Dixons passion och när han berättar om en workshop i London, som gav upphov till textilen Blot i vårens kollektion, skiner ansiktet upp för första gången under intervjun.

– Vi hyr in externa textildesigner och de får alltid göra allt det roliga. Men jag tillbringade en natt i studion och gjorde Blot. Jag älskar sånt. Det är alldeles för lätt att separeras från hantverket.

Swirl är en annan produkt från vårens kollektion han gärna pratar om. Materialet är unikt och tillverkas genom att pulvriserad sten, en restprodukt från marmorindustrin, blandas med pigment och gjutmassa till ett stenliknande material. Vid någon tidpunkt blandas massan så att en marmoreringseffekt uppstår. Kanske, medger Tom Dixon, är Swirl-föremålen de saker ur senaste kollektionen som tydligast uttrycker hur hans hjärna fungerar.

– Det är en virvel med rikligt med förvirring, lite som kaos, jag är väldigt intresserad av kaos-teorier. Och så, när man tar något steg tillbaka så ser man mönster som framträder.

Spännande material går Tom Dixon fortfarande igång på och så har det varit ända sedan han som ung elev på en “pretty shitty school” i västra London upptäckte kroki och lera och blev varse att enkla material kan förvandlas till något annorlunda och värdefullt. I Bahamas tropiska vatten har han nyligen låtit skörda resultatet av ett undervattensexperiment där kalkavlagringar format en slags naturlig betong på metallstrukturer. Efter år av tillväxt ska de fraktas hem – och säljer föremålen så investeras vinsten i nya, liknande experiment framöver. Det kreativa och det kommersiella, alltid förenat i Tom Dixons arbete. Och så länge han har får arbeta med materialen och kan kontrollera designen och kvaliteten på slutprodukterna har Tom Dixon inget problem att de bär hans namn.

Men vad skulle hända om du en dag inte har den kontrollen?
– Livet efter detta, ja… Jil Sander och Martin Margiela till exempel har ju inte längre något att göra med företagen som bär deras namn. Namnet blir ett spöke. Det är väl då jag tar en ledig dag och börjar kalla mig Dick Thomson.

Pr-drottningen Maria Millqvist Englundh skapar möten mellan kultur och näringsliv, även här i sitt eget hem.

Pr-drottningen Maria Pyret Millqvist Englundh är en hårt arbetande affärskvinna i en ofta hård kommunikationsvärld. Orädd går hon gärna sin egen väg, alltid nyfiken, ofta med en säregen fingertoppskänsla för samtiden, med ett imponerande nätverk och en förmåga att öppna dörrar mellan människor, kreatörer och företag för att skapa dynamiska samarbeten och generera nya idéer, produkter och uppmärksamhet.

Nu öppnar hon en ny dörr, nämligen den till sitt eget hem.

– Möten är något exklusivt i dag när vi lever i en digital tid. Jag arbetar med att skapa just möten, särskilt mellan näringslivet och kulturen, säger Maria Pyret Millqvist Englundh och häller upp kaffe i sitt vardagsrum.

Hon är grundare av pr-byrån SpoilConcept som ligger ett kvarter bort vid Karlavägen. Byrån arbetar gärna med att vara en kreativ korsbefruktning, ett givande och tagande, där kulturen ger kredibilitet och intellektuell inramning, känslor och upplevelser, medan näringslivets varumärken ger trygghet och sponsorskap.

– Det handlar mycket om att ha en känsla för dynamiken, mixen av människor och kreativa krafter där olikheterna berikar, säger hon.

Höstens stora projekt kan ha varit det hittills mest ansträngande, men också hennes mest omtalade. Så påfrestande, samtidigt så berikande, var det att sy ihop nyinvigningen av Nationalmuseum.

– Den stora utmaningen var att inom ramen för en statlig budget överträffa folks förväntan. Vi såg på museet som en nationalsymbol, lite vad Louvren är för Paris. Det satte ambitionen för evenemanget.

För att vara en sådan spindel i nätet, så är Pyret utanför sin värld föga känd. Det är också så hon vill ha det. Det handlar om att ”se men inte synas”.

– Vi lever i en tid där mycket handlar om att bli sedd, men vi lyfter sällan fram oss själva.

Hemmet däremot tål att ses. På många sätt speglar våningen – ”Stickan Andersson bodde här, visste du det?” – pr-byråns dynamiska mix mellan konst och företagande. Ett konstfoto av Julia Hetta på en vägg, en Olle Bærtling på en annan.

– Jag var en tidig samlare och köpte min första oljemålning som tjugoåring. Konstintresset har alltid funnits där. När jag ville köpa den här tavlan av LG Lundberg vars dotter jag känner så sa han: ”Har du inget bättre att spendera dina pengar som tjugoåring på?”, minns Pyret med ett skratt och pekar på den stora målningen föreställande ett magiskt landskap i grått.

Sedan dess har hon ofta arbetat med konst – alltifrån Nordiska museet till Fotografiska, Bonnier Konsthall och Arkitektur- och Designcentrum till CFHILL.

Vilka projekt har betytt mest för dig?
– Bra fråga, låt mig tänka…, säger hon och tystnar för en sekund.

Tystnad i Pyrets sällskap är en raritet, så vi vårdar den.

Sedan svarar hon:

– Lara Bohinc och Skultuna-samarbetet som vi initierade och lanserade. Nu till våren kommer vi göra ett liknande projekt där Laras designvärld möter Kasthall. Oväntade möten där konstnärligt uttryck står i centrum.

Ett annat projekt som ligger Pyret nära om det -kreativa pr-hjärtat är evenemanget på förra årets möbelvecka åt De La Espada.

– Idén genomsyrade återigen viljan att kombinera konstnärligt uttryck med näringslivet.

Projektet för det portugisiska möbelmärket var omtalat, kanske möbelveckans mest uppmärksammade. Det genomfördes just här, i den här våningen. Pyrets privata hem gjordes om till en scen för föreställningen Let’s pretend this never happened i regi av Joana Astolfi och Roberta Ellingsen. Konst och privata möbler togs bort och familjen flyttade ut för några dagar. In flyttade De La Espadas nya kollektion – från soffor till bord – och täcktes med lakan. Två skådespelare och en matta av ljudkonst byggde upp en kärleksberättelse mellan paret där inredningen avtäcktes samtidigt som deras volatila kärleksrelation dramaturgiskt skildrades. Av nöd och lust, glädje och saknad, skratt och gråt. Den oortodoxa kollektionsvisningen omskrevs även utomlands, lite av en kommersiell twist av dramatikern Eugène Ionescos pjäs Stolarna där även de tysta möblerna i rummen ställde existentiella frågor om livet. Pyret må ofta vara en sprudlande glad branschprofil, men under ytan av hårt arbete ruvar en filosof, en kommersiell sådan, men likväl en tänkare.

– Varje varumärke måste ha en orsak till sin existens, en genuin anledning att finnas till, särskilt i en tid när vi har till synes allt.

Existentialismen är en humanism, skrev en gång filosofen Jean Paul Sartre, och det gäller även varumärkens existens. De mår bäst i att bottna i något mänskligt, humanistiskt, något riktigt, helst genuint. Lite som Pyrets eget hem och hennes intresse för inredning. Vid sidan av livet som pr-proffs är hon även delägare i textil- och möbelagenturen Tibbey & Co som bland annat företräder italienska Rubelli, Nobilis och Casamance.

– Jag är fascinerad av hur designen av en stol förhöjs av ett vackert tyg. Kvaliteten, mönstret, strukturen, säger hon och drar handen över textilen som pryder fåtöljen.

Det är kallt ute, men värme finns det gott om hemma hos familjen Millqvist Englundh. Våningen förälskade de sig i och köpte på stående fot för fyra år sedan. Den ovala hallen öppnar upp sig som en solfjäder för gäster att mötas i, ofta från såväl kulturlivet som näringslivet.

Att skapa möten mellan just dessa två är ju Pyrets specialitet, även privat

Foto: Fredrik Sweger och Jesper Florbrant.

Vad händer om man mixar klassiska konst- och designnamn som Carl Larsson och Axel Einar Hjorth med ett nutida designkollektiv? Det har auktionshuset Bukowskis och svenska designgruppen Magniberg tagit reda på. När Stockholm Design Week drar igång nästa vecka bjuder de tillsammans in till utställningen Sie wohnen hier. Det är Magniberg, som främst skapar exklusiva textilier och kubistiska möbler, som kurerat utställningen vars fokus ligger på att föra samman dessa två kontrasterande världar, med gammalt och nytt, i en ny kontext.

Utställningen pågår mellan den 5-9 februari hos Bukowskis på Berzelii Park 1.

Foto: Lars Gustafsson

Med Ikeas enorma sortiment är det inte konstigt att produkter tas ut ur sortiment. På jakt efter en specifik pryl? I en artikel från Expressen Leva&Bo har man listat klassikerna som försvinner i år.

Klippan

Oroar er inte, den klassiska soffan som stått i så många svenska hem kommer finns kvar. Däremot försvinner den i färgen Vissle gul.

Lack och Kallax

Det verkar som att Ikea har fått nog av gult. I år plockas nämligen den klassiska hyllan Kallax samt sidobordet och hyllan Lack bort i färgen.

Lack

Ur serien Lack försvinner även det björkmönstrade soffbordet – både det lilla och stora – samt sidobordet.

Norråker

I år tar Ikea farväl av ett flertal möbler ur matbordsserien Norråker. Det gäller närmare bestämt de olika borden, stolen, pallen och bänken i färgen vit björk.

Busunge

I år försvinner barnmöbelserien Busunge i blått. Möblerna kommer däremot finnas kvar i rosa och vitt.

Ikea PS Bäddsoffa

Den smarta tvåsitssoffan IKEA PS görs snabbt om till en dubbelsäng. Efter ett bra tag i sortimentet tas den nu bort – det gäller även klädseln och madrasserna.

Klädsel till Henriksdal

Till stolen Henriksdal kan man enkelt byta klädsel. Vill man komplettera med modellerna Videslund eller Vansta bör man göra det omgående. I år försvinner den långa, blommiga Videslund samt den korta och långa Vansta i mörkblå.

Vilka inredningstrender växer fram under 2019? Här är Pinterests trendspaning.

Textilkonst

Trenden har sakta men säker smugit sig in i våra hem. Affischer och posters ersätts med textilkonst, som skapar en ombonad känsla i hemmet.

Mönstrade golv

Väggar och till och med tak har länge målats och tapetserat i alla möjliga färger och mönster. Nu har trenden nått golven och på Pinterest ser vi allt från färgglada klinkers till målade parkettgolv.

Senapsgult

2019 går i senapsgult. Nyansen syns på både stora möbler och mindre inredningsdetaljer.

Växter – från golv till tak

Inredningsvärlden kan inte få nog av grönt. Men en liten monstera på fönsterbänken räcker inte, i alla fall inte om man kollar Pinterest. Nu ska det vara växter från golv till tak – gärna en hel vägg.

Mönstrade tapeter

Djärva tapeter, i alla möjliga färger och mönster är en trend som håller i sig, det märks inte minst på Pinterest.

På designmärket Vipps egna hotell får inredningsentusiaster en upplevelse utöver det vanliga. Banbrytande arkitektur, ­kurerad konst, formstarka möbler – och total avskildhet.

De senaste åren har en lång rad designmärken gett sig in i hotellbranschen. Bland annat japanska konceptmärket Muji, som nyligen slog upp portarna till sina första hotell i kinesiska storstäderna Shenzhen och Beijing. Danska interiörskaparen Vipp, mest känd för sin ikoniska pedalhink, har hakat på trenden och öppnat hotellen Vipp Shelter, som ligger pittoreskt vid sjön Immeln i Skåne, samt Vipp Loft i centrala Köpenhamn. I början av 2019 öppnar man sitt tredje hotell – The Chimney House utanför Köpenhamn. Gemensamt för dem alla är att de är utrustade med företagets senaste innovationer inom design och heminredning – men det finns ytterligare en twist. Vd Kasper Egelund
förklarar:

– När du väl checkat in på ett Vipp Hotel är det fullbelagt, det finns bara ett rum. Ingen reception, restaurang eller lounge – det ska kännas som att komma hem.

Är det här ett nytt sätt att visa upp sin design – att integrera den i en upplevelse?

– Ja, det tror jag. Vi vill att kunderna ska få möjlighet att leva med våra produkter. På hotellen kan de testlaga mat i ett Vippkök, använda badrum utrustade med vår design och kanske läsa en stund i skenet från en av våra lampor. Allt detta inramat av vacker arkitektur, spännande materialval och andra konstföremål.

Hur skulle du beskriva era hotell?

– Vipp Shelter är ett mikrohus, mitt ute i den svenska naturen, ritat av Morten Bo Jensen. Så när som på fågelsång är det knäpptyst omkring det lilla huset. Hela idén är att vara nära naturen. De stora glasväggarna går att öppna, vilket gör att det verkligen känns som att man befinner sig utomhus. Vi brukar säga att det är en batteristation för människor. Vipp Loft är mer grandiost och har en arkitektonisk tyngd. Lägenheten, som ligger i stadsdelen Islands Brygge i Köpenhamn, är 400 kvadrat stor och ritad av arkitektbyrån Studio David Thulstrup. På båda hotellen blandas skräddarsydd arkitektur med kända designmöbler och såklart produkter från Vipp.

Vem är den typiska gästen?

– De som är ute efter en unik hotellupplevelse. I första hand är det personer som reser världen runt för att äta på exklusiva restauranger, som Noma i Köpenhamn, och vill att boendet ska vara något utöver det vanliga. Det kommer också många arkitekter och designentusiaster som vill uppleva något alldeles särskilt. Eller så kan det vara par som vill fira något speciellt eller personer som funderar på att köpa ett kök från oss och vill prova det först.

Berätta om ert senaste tillskott – The Chimney House.

– Under 2019 öppnar vi hotell i en 100 år gammal vattenpumpsstation. Byggnaden har en intressant byggnadsstil, med en väldigt speciell skorsten, och det har tagit oss två år att renovera stället. Precis som på Vipp Shelter och Vipp Loft finns det bara plats för ett sällskap. Och även här leker vi med olika material och blandar Vipp-produkter med konst och handplockade inredningsdetaljer.

Formgivardrottningen Lisa Larson om humoristiska hundar, japanska beundrare och när hon hörde begreppet ’girl power’ för första gången.

Känns ABC-flickorna, Samhällsdebatten och Larsons ungar bekant? De är namn på kända keramikserier skapade av en av våra mest folkkära formgivare. Keramikern Lisa Larsons runda figurer har älskats världen över i decennier och man hittar hennes konst på såväl skolor och sjukhus som på nyöppnade Nationalmuseum. I höst är hon aktuell med ett samarbete med Akademibokhandeln.

– Jag blev väldigt glad när Akademibokhandeln hörde av sig. Tillsammans har vi valt ut några av mina gamla skisser som sedan min dotter Johanna, som är grafisk designer, arbetat om till tryck. Det har utmynnat i en serie med allt från anteckningsböcker och magneter till väggkalendrar och tygkassar.

Man känner tydligt igen ditt formspråk när man ser serien.

– Ja, jag har ju alltid jobbat med djur, natur och människor i alla dess former. Jag har ett enormt kartotek med figurer av alla tänkbara slag. Jag får fruktansvärt många nya idéer hela tiden och kan hämta inspiration från vad som helst. Kanske är jag på teater och ser en spännande scen, eller så står jag och väntar på bussen och ser en rolig hund. Då måste jag ta upp kameran och ta en bild. Hundar ser ju ofta humoristiska ut.

Varför började du med keramik?

– Det bara blev så. Jag växte upp på landet och målade tavlor av folks hus ibland för fem kronor målningen. På konstskolan hamnade jag i keramikfacket. Senare var jag med i en konsttävling där Stig Lindberg satt i juryn, han gillade det jag skapat och frågade om jag ville börja på Gustavsbergs Porslinsfabrik. Han var en fantastisk person som hjälpte mig mycket. Min man och jag blev goda vänner med både Stig och hans fru. Jag var på Gustavsberg i många, många år och trivdes. Där fanns ju alla tänkbara resurser och material att jobba med.

Hur känns det att dina alster säljs så dyrt nuförtiden?

– Det är lite pinsamt och jag har inte så stor glädje av det. Jag gillar inte när mina saker köps på spekulation, utan vill hellre att man köper keramik med hjärtat. Jag har aldrig spekulerat i vad som kan ’gå hem’, utan gjort det jag tycker om. Det har dock alltid stört mig att folk trott att jag tjänat så mycket pengar. På Gustavsbergs Porslinsfabrik gjorde jag den ena succén efter den andra – men fick ingen royalty de första 28 åren. De ville helt enkelt inte ge mig det.

Du är enormt populär i Japan, hur kommer det sig?

– Det har jag försökt ta reda på. Det verkar som att japanerna läser in något extra i figurerna, de verkar så väldigt känsliga. Vill de köpa en av mina keramikkatter står de i en halvtimme och funderar tills de ser en som säger ’välj mig’. Flera har gråtit när de träffat mig. Det kan man inte tro, men så är det!

Ett roligt minne från skapandet av en serie?

– En gång gjorde jag en figur som var tänkt som bröllopspresent, där brudgummen lyfter sin kraftiga brud på rak arm. Men brudgummen klappade ihop hela tiden av den tunga leran. Då vände jag på det, bruden fick lyfta brudgummen istället. Först flera år senare sa ett av mina barnbarn att det var ’girl power’. Jag hade aldrig hört begreppet innan, men när jag förstod vad det betydde kändes det kul att vara med och bidra till det.

Foto: Alvaro Campo

De senaste åren har friluftslivet fått sig ett uppsving – något som Sandqvist och Morakniv tagit fasta på.

Låter Lajtjenn bekant? Kanske – om du har koll på de olika dialekter som talas i Dalarna. Då vet du att det är en idyllisk plats i skogen utanför Mora som kallas Lintjärn på rikssvenska. Lajtjenn är också namnet på en knivrulle ur kollektionen Forest and Shelter – ett samarbete mellan anrika Morakniv och det svenska väsk- och accessoarmärket Sandqvist.

Kollektionen – som nyligen släppts – består av en serie produkter döpta efter platser nära Mora som fokuserar på kök- och utomhusaktiviteter. Något som rimmar väl med bägge företagens filosofier.

– Moraknivs skandinaviska formspråk och hållbarhetstänk passar bra ihop med hur vi jobbar på Sandqvist. Inspirationen till Forest and Shelter har hämtats från den svenska naturen – och Dalarnas i synnerhet. Produkterna, som består av allt från ett förkläde till täljknivshållare och vedkorg, är gjorda av hållbara material som vegetabiliskt garvat läder och 100 procent organisk bomull. Den gemensamma nämnaren är att det ska vara naturnära och användbara produkter, berättar Sebastian Westin, en av Sandqvists grundare.

Varför ville ni jobba med just Morakniv?

– Det är ju knivarnas knivmärke. Ett gammalt, traditionellt företag med över 125 år på nacken. För oss på Sandqvist har det varit lite av en dröm att göra något ihop med dem. De producerar allt på plats i fabriken utanför Mora och allt material kommer från Dalarna. För mig personligen är en kniv en fundamental pryl att ha hemma – jag har alltid täljt saker.

Har du någon personlig favorit ur kollektionen?

– Knivrullen Ogsker. Utöver att den fungerar som en snygg knivförvaring kan man även rulla ihop den och låta den stå framme som en bestickhållare. Sen har vi också gjort som en liten cylinder, som vi döpt till Gesunda, där du kan lägga dina knivar och sen fästa på ryggsäcken Karvik. Som en extra väska på väskan.

Vem är den typiske Sandqvist-kunden?

– En stil- och miljömedveten person som har god smak och föredrar etiskt utvalt mode. Vi vill nå en snäll kund, som bryr sig om både klimatet och sina medmänniskor. De som tycker att det är lyxigt att åka ut i skogen och sätta sig runt en eld med familjen. Och kanske tälja lite. Folk ångar på så mycket hela tiden – sluta med det! Det är vad kollektionen handlar om, lyx behöver inte var krångligare än att man som stockholmsbo drar ut till Hellasgården eller Tyresta nationalpark för att plocka bär i några timmar.

Elin af Klintberg är hemvändaren som älskar hemmets olika vinklar.

– Det är intressant hur ”hem” dyker upp i andra ord, som hemskt och hemligt. Å ena sidan är det något vi vill visa upp, å andra sidan något vi vill dölja, säger Elin af Klintberg och ler.

Att hon funderar på ordens magi är inte förvånande. Elin har vigt sitt liv åt dessa fantastiska verktyg som du nu tar del av – ord. Hon började sin bana som blott tonåring på den journalistiska milstolpen Pop med Andres Lokko som ”chefsideolog”, idag på SvD.

– I mitt jobb ingick att öppna Andres beundrarpost, den kom framför allt från unga män i universitetsstäder som älskade Manic Street Preachers. En dag tog jag mod till mig och satte på Lloyd Cole på redaktionsstereon. Andres blev allt annat än nöjd. Idag är han ju mycket lugnare, säger Elin och skrattar.

Elins arbetsplatser har på många sätt speglat hennes syn på boende och hem. Under tiden på Pop var hemmet en parantes i tillvaron, ett transferfönster mellan vardag och fest, ett flöde av människor, på väg ut, till något annat, på väg bort, men sällan på väg just ”hem”.

– Min syn på hemmet har ändrats utifrån vilka tidningar jag jobbat på. Som resereporter på Tidningen Res var hemmet ett ställe där jag mest mellanlandade, minns Elin som har besökt runt 80 länder och upplevt minibarens melankoliska magi, ”Am I supposed to sleep here alone, beneath the shadow of the minibar”, för att – med risk för en ung Andres Lokkos irritation – citera en Lloyd Cole-låt.

Därefter blev Elin chefredaktör för mode- och designtiteln Plaza Magazine, känd för bland annat inredningsreportage deluxe. Nu blev hemmet något annat, även för Elin.

– På den tiden inredde jag nog väldigt mycket för andra, även i mitt eget hem. Det gör jag inte nu. Nu inreder jag för mig, för oss.

Nytt jobb innebar ett nytt hem. Idag är Elin kreativ chef för Klintberg Niléhn som producerar tidningar och innehåll åt företag vilka ofta har hemmet på radarn, däribland Åhléns, DUX och Svenssons i Lammhult. Ungefär samtidigt som Elin bröt upp och startade eget – med sin konkurrent Mårten Niléhn, då chefredaktör på inredningsmagasinet Residence – bröt hon också upp privat och stakade ut en ny riktning på livets väg. Den tog henne ut hit – till hemmet på Lidingö.

Huset är en 30-talsvilla med en skogstomt full av tallar, klippor och blåbärsris som sluttar nedåt och ger en vidunderlig utsikt.

– Vi har ingen traditionellt välansad trädgård. Istället känns det som att befinna sig på en kobbe i skärgården, säger Elin.

Inredningen interiört smälter in i det vilda, smått höstliga, tonläget från det exteriöra på tomten.

– Paret vi köpte huset av tjatade stolt om hur det gick i en stil som var ”väldigt mycket Solsidan”, och det första vi gjorde var att tvätta bort just det.

De högblanka luckorna och vita väggarna fick en gråare, mer dov färgskala. Vissa skulle säga mer vuxen, mogen, höstlik ton – året om.

Har du ett favoritrum?
– Jag älskar vårt gigantiska sovrum. Vi byggde om det samtidigt som vi fick barn. Robert hade sålt in sin ”man cave” – tänk en stilren mekanisk verkstad med svets och andra maskiner för att bygga möbler – med att jag skulle få just ett grandiost sovrum, något jag alltid drömt om.

Något hon inte drömt om var emellertid att ”förlösa” en ny del av huset samtidigt som hon förlöst sitt andra barn. Det konstanta borrandet gick henne på nerverna efter hon kommit hem från BB.

Men nu råder lugn och ro, ja, hemkänsla.

Elin läppjar på kaffet. Hon ler när hon minns tiden, så här på distans.

– Jag tror hemmet betyder oerhört mycket för oss människor. Det blir en del av vår identitet, av vem vi är. Tidigare var jag som sagt väldigt mycket för hemmet som ett showroom, nu är det mer av ett … hem, säger hon plötsligt.

Det är så hon talar, Elin af Klintberg säger – och gör – det som faller henne in, men så är hon en ordets konstnär. En av hennes mest älskade möbler – bland alla designklassiker – är högst symbolisk: den platsbyggda bokhyllan. Hyllan sväljer hundratals böcker, och miljoner ord, även utkasten till de många krönikor som återkommande publiceras i SvD Perfect Guide. Arbetet med att skriva krönikor är för övrigt lite som att inreda ett hem – det handlar om att flytta runt, stuva om, hitta stilen.

När vi skiljs åt tänker jag på vad Elin sa när vi först möttes, hur ordet ”hem” dyker upp i andra ord. Elin är – numera – en ”hemmakatt” och en äkta ”hemvändare” här i huset på ön där hon en gång växte upp men svor att aldrig återvända till, Lidingö.

Alla vägar leder hem. ”The circle of life”, som någon sjöng.

Udda, otippat, inspirerande. SvD Resor har valt ut höstens mest konstfulla anledningar att lämna vardagen för en museihelg.

SCHIRN KUNSTHALLE

Wildnis
Römerberg 6, Frankurt am Main
schirn.de

Vildmarken ruvar på fantasier, mystik och enstaka enhörningar. Kanske mer än någonsin i dessa tider då det finns allt mindre orörd natur kvar. Utmärkta Schirn künsthalle ägnar en hel utställning åt öppna landskap och djur, samt människans relation till desamma. Självklart finns Henri Rousseau på plats, liksom Max Ernst, vars alter ego var en fågel som hette Loplop. Också på Schirn i höst: König der tiere, en uttömmande exposé av Wilhelm Kuhnerts relativt okända, östafrikanska storviltsmålningar, skapade mellan 1891 och 1912 då delar av kontinenten var koloniserad av Tyskland.
Visas 1 nov-3 feb 2019

NATIONAL PORTRAIT GALLERY

Michael Jackson: On the wall </