Foto: Zev Schmitz
Resa

Jennie Hammar: Norra Kaliforniens guldkorn

Jennie Hammar tipsar om sina favoriter i norra Kalifornien. Följ med över Golden Gate-bron till Marin County och nationalparken Point Reyes, där löven är bruna och himlen är grå.

När folk pratar om att bila längs Highway 1 utmed Kaliforniens kust refererar de oftast till sträckan mellan Los Angeles och San Francisco, men faktum är att en av de vackraste delarna av vägen är än längre norrut, på andra sidan Golden Gate-bron. Här börjar Marin County med sina pittoreska samhällen fulla med små gårdar, b&b:s och gulliga bagerier. Här lever fortfarande ”flower power”-mentaliteten. Folk odlar sina egna grönsaker och har vindspel på verandorna. I de små caféerna erbjuds hembakade muffins gjorda på ekologiskt mjöl, ägg från bonden McCallister i gården bredvid och blåbär från en buske på baksidan. Den lilla byn Bolinas slogan är ”whatever forever” vilket väl sammanfattar den avslappnade mentaliteten här uppe ganska väl. Det är fortfarande opolerat och genuint, fjärran Four Seasons-hotell och flådiga Silicon Valley-semestervillor. Hit åker man för att varva ner i en enkel stuga vid vattnet, tända en brasa, njuta av naturen och äta god mat. Den karga, mäktiga nationalparken Point Reyes är så storslagen med sina gröna fält, vilda hjortar och klippiga kust att man nästan tappar andan. Och de enorma Redwoodträden i Muir Woods är en garanterad ”wow”-upplevelse, speciellt tidigt på morgonen innan San Francisco-borna anstormar parken.

Annons

Och maten här är verkligen god. Det finns en hel del lokala producenter av allt från vin och ost till grönsaker och ostron. De flesta restauranger baserar sina menyer helt på vilka närodlade råvaror som är i säsong. Det är här Kaliforniens, och till stor del USA:s, ostron odlas och utmed Highway 1 ligger det ena fiskeriet efter det andra – vilket restaurangernas menyer också speglar. Den lyxiga mollusken är rena rama husmanskosten här och man kan stanna bilen och på stående fot äta ett dussin pinfärska skaldjur tillsammans med ett glas kallt vitt vin medan man betraktar fiskarna som sorterar dagens fångst. Point Reyes Station, Olema, Inverness, Marshall, Bolinas – överallt finns något att upptäcka.

Foto: Zev Schmitz

Restauranger

Hog Island Oyster Company

Ostronfiskeriet har restauranger både i Napa och San Francisco, men om man ska besöka deras fiskeri ligger det på Highway 1 i Marshall. Här får man köpa en hink med ostron och öppna själv. Handske och kniv ingår! På helgerna kan man beställa vin, öl, lokala ostar och bröd i baren, men man är också välkommen att ta med sin egen picknick alla dagar i veckan. Missa inte deras signaturrätt: grillade ostron med chipotle bourbon-smör.

Adress: 18863 Shoreline Highway, Marshall.

Foto: Zev Schmitz

Café Reyes

Här står de vedugnsbakade pizzorna i centrum och de slänger på allt från klassisk tomat och mozzarella till fänkålskorv. Fänkål är en populär krydda som dessutom växer fritt precis överallt längs kusten. Det finns också annat på menyn, men du ska inte gå hit om du är på en kolhydratsfri diet, så att säga.

Adress: 11101 Shoreline Highway, Point Reyes Station.

Foto: Zev Schmitz'

The Marshall Store

På vattnet precis vid Highway 1 ligger denna restaurang som på helgerna är fulla av San Francisco-bor som flytt stan för en dag. Köp ett glas bubbel och sätt dig på bryggan med en krabb-sandwich, som är nåt utav det godaste på menyn. Att svepa färska ostron och ett glas vitt vid vattenbrynet är också ren och skär magi.

Adress: 16225 Highway 1, Marshall.

Foto: Zev Schmitz

Tomales Bay Oyster Company

Anledningen till att alla ostron odlas i den här viken är det rena vattnet. Ostronen växer i burar under flera år innan de når rätt storlek och kan serveras. Helst ska ostron ätas inom tre till fem dagar, men utmed denna kuststräcka blir de sällan äldre än några minuter. Tomales Bay Oyster Company har ingen restaurang, utan förser mest lokalbefolkningen med ostron, men du kan stanna till i hamnen och skölja ner några stycken med ett glas vin på stående fot.

Adress: 15479 Highway 1, Marshall.

Boende

Sir and Star

Det lilla hotellet och restaurangen ägs av en karismatisk kvinna, Margaret, som bott i krokarna i tjugo år. Hon inredde Sir and Star efter Hitchcock-filmen Fåglarna och överallt kan man skönja temat. Margaret är bästa vän med Kaliforniens mest kända kock, Alice Waters – kvinnan som mer eller mindre uppfann”farm-to-table”-konceptet – och det märks. Restaurangen är känd som en av delstatens bästa och en anledning i sig till att folk faktiskt checkar in här.

Adress: 1000 Sir Francis Drake Boulevard, Olema

Foto: Zev Schmitz

Nick’s Cove

Här kan man hyra en stuga på vattnet, komplett med fluffiga dunkuddar, varma lapptäcken och öppen spis. Efter en stadig amerikansk middag kan du avrunda kvällen med en öl i baren, öga mot öga med alla de jakttroféer som tittar ut mellan spritflaskorna. Detta lilla hotell är en amerikansk pärla.

Adress: 23240 Highway 1, Marshall.

Olema House

Det finns gott om b&b:s och mindre stugor att hyra i trakten, men detta är ett av få riktigt bra hotell. Ett perfekt ställe att dra sig tillbaka till efter en dag i naturen. Krispiga lakan och sköna sängar – och dessutom en riktigt bra restaurang, Due West, i anslutning.

Adress: 10021 Highway 1, Olema.

Foto: Zev Schmitz

Sevärdheter:

Heath Ceramics

Den gamla keramikfabriken har funnits i över hundra år, men fick ett uppsving när den bytte ägare i början av 2000-talet och samtidigt gjorde en uppmärksammad kollektion tillsammans med kocken Alice Waters. Det är svårt att beskriva hur mycket hon verkligen betytt för det kaliforniska köket, men hennes restaurang Chez Panisse i Berkeley är med sitt fokus på närproducerade bra råvaror, en av delstatens mest kända. Alla äter vad Alice Waters säger att de ska äta – och vad de ska äta på. Och nu finns knappt en enda bra restaurang som inte har Heath-tallrikar.

Bredvid Heaths lilla krukmakeri i Sausalito ligger en butik där en del av kollektionerna kan fyndas till nedsatt pris. Vackra tallrikar i olika färger, vaser och serveringsfat i säsongsbetonade nyanser. Väl värt ett besök!

Adress: 400 Gate 5 Road, Sausalito.

Muir Woods

45 minuter norr om Golden Gate-bron ligger denna välbesöka Redwood-skog som är ett kort, men vackert stopp. Det är ingen lång promenad, och inte speciellt besvärlig heller, men de enorma träden är värda en liten omväg för att upplevas. Köp entrébiljett online innan du åker hit!

Adress: Muir Woods National Monument.

Cypressallén är berömd och ligger mellan Point Reyes fyr och besökscenter.
Cypressallén är berömd och ligger mellan Point Reyes fyr och besökscenter. Foto: Zev Schmitz

Point Reyes

Ännu en av Kaliforniens spektakulära nationalparker. Stora gröna kullar som kantas av tvära klippor och långa stränder. Tillbringa en eftermiddag med att vandra utmed vattnet och avsluta vid den bildsköna fyren som ligger längst ut på halvön.

Håll tungan rätt i munnen för på sina håll stupar kusten rakt ner i Stilla havet.
Håll tungan rätt i munnen för på sina håll stupar kusten rakt ner i Stilla havet. Foto: Zev Schmitz
Foto: Jesper Florbrant
Design

Kika in hemma hos Sofia Wood

Hos Sofia Wood blandas arvegods med auktionsfynd.

Det känns naturligt att vi börjar intervjun i köket, nybliven kokboksförfattare som hon är. Inte helt otippat är det också Sofia Woods älsklingsrum.

Annons

Uppnålad på kylskåpsdörren i sexrumslägenheten hänger en handskriven veckomeny.

– Vi försöker slänga mindre mat och vara mer tidseffektiva. Rostar jag extra grönsaker på onsdag kan jag använda dem i en frittata på fredag, säger Sofia som står vid köksbänken och förbereder en brie- och svartkålsgalette.

Hon slår sig ner vid köksbordet ett slag, ett jugendbord i ek hon nyligen köpt på Blocket. Trästolarna vi sitter på hittade hon i en vintagebutik här i Enskede.

– De är gjorda av en formgivare som heter Ove Malmvall, hans son kontaktade mig på Instagram och tyckte det var kul att de stod hemma hos mig.

Efter flera år på Södermalm var det i Enskede Sofia och hennes familj landade.

– Jag har vuxit upp i både Australien och Norrköping, kanske var det därför jag fastnade för Enskede, det är en bra blandning mellan stort och litet. Och mycket snällare än Södermalm.

Bruno Mathssons fåtölj Milton är inköpt på auktion. På soffbordet står ljusstaken  Kulan från Svenskt tenn. Det stora fikonträdet kallar Sofia Wood för sitt fjärde barn.
Bruno Mathssons fåtölj Milton är inköpt på auktion. På soffbordet står ljusstaken Kulan från Svenskt tenn. Det stora fikonträdet kallar Sofia Wood för sitt fjärde barn. Foto: Jesper Florbrant

Familjens lägenhet, som från början var två bostäder, sträcker sig över ett helt våningsplan. De har bott här i ungefär ett år och det är Sofia som fått fria händer när det kommer till inredningen.

– Vi har inte renoverat något, bara målat väggarna med färg som blandats efter mina önskemål. Hallen har en engelsk röd färg, kök och sovrum en havreaktig färgton och vardagsrummet är målat i aquablått. Samma färg som vårt strandhus i Australien har. Jag försöker smyga in australiska influenser här och var, under högtider dekorerar jag till exempel alltid med eukalyptus. Och snart släpper jag en egendesignad tapet hos Sandberg som vi ska ha i sovrummet, mönstret består av blad och det australiska bäret lilly pilly.

Sofia är i grunden konstvetare, men har flera år i modebranschen och på Bukowskis i bagaget. I dag driver hon både podd och blogg och är aktuell med kokboken Chez Wood. Det är just här hemma i köket hon provlagat recepten. Utanför köksfönstret tronar stora träd och en imponerande innergård.

– Vi boende har en fin gemenskap. När trädgårdsföreningen skördar odlingslotterna har vi gemensam skördefest och på sommaren visas det utomhusbio. För mig som älskar att laga mat är det som en dröm att bara gå ut och plocka allt från jordärtskocka till pumpa och zucchini.

Lampor från Lilla Hyttnäs. Tennfatet i  jugendstil på hyllan har  Sofia Wood fått av vännen Elsa Billgren.
Lampor från Lilla Hyttnäs. Tennfatet i jugendstil på hyllan har Sofia Wood fått av vännen Elsa Billgren. Foto: Jesper Florbrant
Trästolarna i köket, designade av Ove Malmvall, är köpta  på vintagebutiken Noma Nordic i Enskede. Jugendbordet är ett Blocketfynd.
Trästolarna i köket, designade av Ove Malmvall, är köpta på vintagebutiken Noma Nordic i Enskede. Jugendbordet är ett Blocketfynd. Foto: Jesper Florbrant

Hon visar mig lägenhetens rum, som alla förgrenar sig från vardagsrummet. Det är tydligt att det bor någon med intresse för gamla föremål och konst här.

– Jag är en rätt nostalgisk person, för mig är det viktigt att saker och ting har en historia. Nästan alla möbler vi har är arvegods. Mycket från min morfar som var en auktionsfantast utan dess like.

Tavlan över kökets allmogesoffa, signerad konstnären Ebert, är ett arv från morfadern. Likaså mjölkpallen bredvid, det stora bokskåpet i vardagsrummet och en liten väggspegel som hängt med Sofia sen flickrummet i Norrköping.

– Jag samlar på saker från den moderna perioden, tidigt 1900-tal till sent 50-tal. Allra helst 30-talsföremål, gärna i tenn, som saltkaret här på köksbordet, säger Sofia och pekar.

– Sen köper jag många köksattiraljer på Skansen faktiskt. Som korgar, slevar och smörknivar. Allt görs för hand i deras lilla verkstad.

Köket är Sofia Woods favoritrum. Ovanför allmogesoffan, som hon fått av en poddlyssnare i utbyte mot två flaskor vin, hänger en målning av Ebert. Saltkaret på bordet är skapat i hennes favoritmaterial – tenn.
Köket är Sofia Woods favoritrum. Ovanför allmogesoffan, som hon fått av en poddlyssnare i utbyte mot två flaskor vin, hänger en målning av Ebert. Saltkaret på bordet är skapat i hennes favoritmaterial – tenn. Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant

På bästa plats i vardagsrummet står Josef Franks tolvarmade ljusstake 2586 i vitlackerat trä och mässing, en doppresent Sofia fått av sin pappa. Soffan, som är extra djup, kommer från Meli meli och på vardagsrumsbordet står ljusstaken Kulan från Svenskt tenn. I vardagsrummet finns även hennes bästa auktionsfynd. Dagbädden från Axel Einar Hjorth.

– Eftersom den var omärkt betalade vi knappt något alls. Det är verkligen ett jättefynd, barnen älskar att ligga och mysa i den. Överhuvudtaget tycker jag folk borde handla mer vintage – har möblerna hållit i över 100 år så vet man att de är gediget gjorda. Skulle billiga möbler i dag produceras på samma sätt skulle de vara jättedyra.

På väggen bakom dagbädden hänger samtida fotokonst av Martina Ogland-Ivanov, ett självporträtt från en vän till Sofias mamma och en guldig tavla hon själv målat. Den röda lilla tavlan har hennes styvmamma Wendy, som är konstnär, skapat.

Yngsta dottern Selma ville  gärna vara med på bild.
Yngsta dottern Selma ville gärna vara med på bild. Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant

Du har tre små barn men jag ser inga fula leksaker här. Säger du nej till Batman-affischer och Frost-kuddar?
– I sina rum får de ha det precis som de vill. Jag skulle aldrig stajla ett barnrum. I Otis rum är det hans förskolealster som är upptejpade med blå tejp på väggen, för han älskar blå tejp. Och Rubys rum är en pysselfabrik utan dess like, där gäller det bara att hålla rent. Men jag skulle helst inte ha en Frost-kudde i soffan, den får de gärna ha kvar på rummet, skrattar Sofia och lyfter upp yngsta dottern Selma i famnen som just kommit hem från förskolan.

Varmt, omhändertagande och snällt. Så beskriver Sofia känslan hon vill förmedla hemma.

– Jag inspireras mycket av allt Estrid Ericson skapat. Hela hennes inredningsfilosofi är underbar. Hon hade en idé om att bara man älskar allt man har så kommer det passa ihop. Och det är jag absolut beredd att hålla med om.

Sovrummet är målat i samma lugna beige-gröna färg som köket. På sängen ligger Linnéa Anderssons Klippanfilt för Arket. Sänggaveln har Sofia Wood klätt in med ett linnetyg.
Sovrummet är målat i samma lugna beige-gröna färg som köket. På sängen ligger Linnéa Anderssons Klippanfilt för Arket. Sänggaveln har Sofia Wood klätt in med ett linnetyg. Foto: Jesper Florbrant
Annons
Frederikke Schmidt är designern som ligger bakom skomärket Roccamore. Skorna på bilden till höger heter Foxy Lady.
Frederikke Schmidt är designern som ligger bakom skomärket Roccamore. Skorna på bilden till höger heter Foxy Lady. Foto: Roccamore
Perfect Guide

Här är skorna som tar högklackat till helt ny nivå

Älskar du högklackat men får så ont i fötterna att du ger upp? Drömmer du om att kunna dansa hela natten lång utan att få ont? Här är skorna som tar högklackat till en helt ny nivå.

– Alla kvinnor förtjänar att ha en sko som är uppkallad efter henne.

Orden kommer från den danske skodesignern Frederikke Schmidt. Skor har alltid legat den 36-åriga företagaren varmt om hjärtat. Efter att ha avslutat en utbildning som skodesigner i italienska Florens blev Frederikke Schmidt headhuntad direkt. Under de följande två åren skapade hon ett flertal skokollektioner för lyxiga märken men kom att tröttna ganska snabbt. Livet på resande fot tog på krafterna.

– Dessutom kände jag att jag redan lärt mig allt jag kunde om branschen. Jag ville göra något nytt, säger Frederikke Schmidt.

Viktoria. Pris 4 200 SEK.
Viktoria. Pris 4 200 SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Viktoria roccamore.se
Frederikke Schmidt i sin skoateljé.
Frederikke Schmidt i sin skoateljé. Foto: Roccamore

Tillbaka i Köpenhamn bestämde sig Frederikke Schmidt för att studera marknadsföring och det är här visionen Roccamore kommer in i bilden. Hos Frederikke fanns nämligen en dröm om att skapa något unikt. En dröm som gick ut på att tillverka högklackade skor som är både eleganta och bekväma och som kan bäras av kvinnor till vardags och fest utan att de får ont i fötterna. Är det ens möjligt?

En högklackad sko som på sikt inte skapar fysiska problem, är det ens möjligt? Ja. Det är skorna från Roccamore ett bevis på. Skorna på bilden heter Bea och kostar 3 200 SEK.
En högklackad sko som på sikt inte skapar fysiska problem, är det ens möjligt? Ja. Det är skorna från Roccamore ett bevis på. Skorna på bilden heter Bea och kostar 3 200 SEK.
EXTERN LÄNK: Läs mer om Bea roccamore.se

Frederikke Schmidt tog kontakt med en ortopedisk skomakare som till en början inte nappade på idén. ”Skor ska vara platta” hävdade skomakaren bestämt men Frederikke Schmidt stod på sig. Tillsammans med skomakaren kom Frederikke snart att utveckla en helt ny teknik för högklackade skor.

– Det finns egentligen ingen hemlighet. Tekniken bygger helt enkelt på en specialutformad sula som gör så att fötterna rör sig så anatomiskt korrekt som möjligt. På så vis kan du undvika blåsor och hälsporre och på sikt problem med rygg, knän och dålig hållning. Det är vetenskapligt bevisat i en studie som gjorts vid Hvidvore Hospital här i Danmark. Studien visar att Roccamore-skor tar 44 procent av trycket i bågen, 26 procent av trycket på framfoten och 19 procent av trycket på hälen, förklarar Frederikke Schmidt.

Modellen Audrey. Pris 4 200 SEK.
Modellen Audrey. Pris 4 200 SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Audrey roccamore.se

I december 2014 startade Frederikke Schmidt så Roccamore. I dag, fem år senare, är de högklackade och stilfulla skorna bästsäljare världen över. Unga och modemedvetna, affärskvinnor och danssugna hör av sig till Roccamore för att vara med och utforma skorna som kommer i begränsade upplagor – och färger.

Sociala medier och workshops är viktiga plattformar för Roccamore.

– Kunderna älskar skorna. De tar till sig märket som om det vore deras eget och det är kanske inte så konstigt eftersom skorna är skapade efter kvinnornas behov. Dessutom är skorna uppkallade efter mina kunder. Alla kvinnor förtjänar att ha en sko som är uppkallad efter henne, säger Frederikke Schmidt.

Hållbarhet, småskalighet, elegans, bekvämlighet, kvalitet och minimalism är viktiga ledord för Roccamore. Någon överproduktion är det inte tal om.

– Mina skor är inte anpassade efter någon modesäsong och de kommer inte på rea. Skorna kostar vad de kostar, säger Frederikke Schmidt.

EXTERN LÄNK:

Resan mot snyggare och bekvämare skor börjar här - upptäck Roccamores sortiment

Att Roccamores högklackade skor är världens bekvämaste bekräftas i en vetenskaplig studie gjord av Hvidvore Hospital. Skorna på bilden heter Charlie. Pris 3 900 SEK.
Att Roccamores högklackade skor är världens bekvämaste bekräftas i en vetenskaplig studie gjord av Hvidvore Hospital. Skorna på bilden heter Charlie. Pris 3 900 SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Charlie roccamore.se

På frågan varför det är viktigt att skorna är högklackade och inte platta kommer svaret snabbt.

– Jag vill inte behöva kompromissa. Högklackade skor får mig, och många kvinnor med mig, att känna sig eleganta och feminina. När jag går i högklackade skor känner jag power, att jag plötsligt kan allt, förklarar Frederikke Schmidt.

Du hittar Roccamores skor i Pop up stores i Danmark och snart även i Sverige, på roccamore.se och i showroom-butiker i Köpenhamn och Århus.

Alla skor är tillverkade i en liten familjeägd fabrik i Toscana i Italien.

EXTERN LÄNK:

Här hittar du alla modeller hos Roccamore

Du ska inte behöva ha ont någonstans bara för att du vill vara och känna dig elegant. Skorna på bilden heter Alexa och kostar 4 200SEK.
Du ska inte behöva ha ont någonstans bara för att du vill vara och känna dig elegant. Skorna på bilden heter Alexa och kostar 4 200SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Alexa roccamore.se
Block Heel Pumps. Pris 3 200 SEK.
Block Heel Pumps. Pris 3 200 SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Block Heel Pumps roccamore.se
Carla. Pris 4 200 SEK.
Carla. Pris 4 200 SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Carla roccamore.se
Hope. Pris 2 700 SEK.
Hope. Pris 2 700 SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Hope roccamore.se
Karen. Pris 3 900 SEK
Karen. Pris 3 900 SEK Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Karen roccamore.se
Rebecca. Pris  3 600 SEK.
Rebecca. Pris 3 600 SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Rebecca roccamore.se
Elena and Marilyn. Pris 3 200 SEK.
Elena and Marilyn. Pris 3 200 SEK. Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Elena and Marilyn roccamore.se
Daisy 3 900 SEK
Daisy 3 900 SEK Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Daisy roccamore.se
Mia 3 200 SEK
Mia 3 200 SEK Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Mia roccamore.se
Marylou 3 200 SEK
Marylou 3 200 SEK Foto: Roccamore
EXTERN LÄNK: Läs mer om Marylou roccamore.se
Foto: Roccamore
Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Rojda Sekersöz: ”Är övertygad om att film kan trigga människor att agera”

Hon flyttade från Botkyrka till Älvdalen som tioåring och barndomens upplevelser gjorde henne politiskt medveten. SPG träffar Rojda Sekersöz som har regisserat Jonas Gardells klassiker – och vill förändra världen med film.

Diset ligger kvar över Riddarfjärden och medan solen jobbar sig uppåt övar Rojda Sekersöz på att le i lekparken på Mariaberget. Hon sticker ut på gungorna, glamourös i vit kostym bland enstaka morgonpigga turister i mössor och vantar.

Annons

Den som har sett hennes nya film En komikers uppväxt – eller läst Jonas Gardells romanklassiker – tänker lätt tillbaka på sin egen barndom. Mellanstadiets skolgård, utsatthet, oförstående vuxna, hierarkin som alla var en del av, oavsett status.

– Jag minns tydliga grupperingar och jag minns att jag upplevde ett utanförskap. Men jag tror att jag alltid har upplevt det, utan att faktiskt vara utanför. Jag var bara ett barn med mycket sorg inom mig.

Morgonen har blivit förmiddag och över kaffe och kanelbulle – det är trots allt kanelbullens dag – tittar Rojda Sekersöz ut över Café Rivals fikande södermalmsbor och svartvita kulturporträtt. Hennes förra film, Dröm vidare, vann en guldbagge – Sekersöz blev årets nykomling och både Evin Ahmad och Gizem Erdogan nominerades för sina roller. Hon må vara ny, men hör utan tvivel till filmvärldens nya toppskikt.

– Alla tror ju att de är unika och missförstådda. Det kanske är så enkelt. Men jag har insett att alla inte behöver förstå mig, att jag inte behöver passa in för att få vara med.

Foto: Rickard L Eriksson

Rojda Sekersöz bodde sina första tio år i Fittja och Hallunda, söder om Stockholm. Mamma Sebiha var ensam familjeförsörjare och läget var tufft. Efter att ha sett en annons i tidningen, om en pizzeria till salu i Älvdalen, flyttade familjen norrut. Rojda, då enda barnet, var tio år och skulle börja femman.

– Jag får alltid lite dåligt samvete när jag pratar om Älvdalen, det blir ofta ensidigt negativt. För det var jättemycket som var bra. Det mesta. För första gången upplevde jag närhet till naturen och det finns en fin gemenskap i byarna där människor har bott i generationer, där många är släkt och man känner varandras mor- och farföräldrar. Vi fick ett bra välkomnande, folk var nyfikna och snälla.

– Men det var också i Älvdalen som jag mötte rasism första gången. Det kunde vara smågrejer som att mina kompisar inte ville dricka ur mitt glas eftersom jag hade ’annorlunda bakterier’. Mitt största kompistrauma var när en av mina bästa vänner blev nynazist över sommaren. Hennes bror var det redan – han tryckte upp henne i ett hörn en gång när jag var på besök; ’jag har ju sagt att du inte får ta hem apor’ – och nu hade hon umgåtts med honom och hans vänner på något läger. Jag fick ett mejl på Lunarstorm, ett avskedsbrev: ’jag har lärt mig vad som är rätt och fel, jag kan inte längre vara vän med dig’.

Rojda gick långa promenader med sina föräldrar som försökte förklara det här med olika ideologier för sin dotter.

– Jag förstod ju, men samtidigt var det så konstigt. Före sommarlovet var vi ju vänner.

Tio år senare försonades Rojda med sin barndomsvän/fiende.

– Vi tog en fika här i Stockholm och jag fick en känsla av det ingick i någon form av terapi. Varken hon eller hennes bror var kvar i nynazismen.

Foto: Rickard L Eriksson

Rojda Sekersöz konstaterar att det var händelser som dessa som gjorde henne politiskt intresserad.

– Jag tror inte på Gud, men att göra film är min funktion i samhällskroppen. Och mitt syfte är att förbättra världen – jag är helt övertygad om att film kan trigga människor att agera.

Som 13-åring köpte hon två vhs-filmer på en marknad, Billy Elliot och The Believer, en tidig Ryan Gosling-film. De två historierna fick henne att vilja bli regissör. Sagt och gjort, två år senare flyttade hon ensam tillbaka till Stockholm – till en familjevän i Bagarmossen – för att gå på foto- och film-
linjen på Kulturama. Drygt tre år senare kom Rojda Sekersöz som den yngsta någonsin in på Dramatiska institutets filmregilinje. Där tar man in fyra elever vartannat år, max.

– Jag har aldrig gjort kortfilmer med kompisar för nöjes skull och jag älskar inte att titta på film. Det gör ibland att jag saknar referenser, men jag är inte heller främmande för att byta medium.

Efter intervjun ska hon hasta vidare för att klippa dramakomedin Dejta som hon har regisserat några avsnitt av, med premiär på Svt nästa år. Med en vän utvecklar hon en annan tv-serie (”Jag har kommit på en ny strategi – i stället för att sälja vår idé till ett bolag går vi runt och frågar vad bolagen kan göra för oss.”), hon ska regissera sin första reklamfilm (”Ju sämre produkt, desto mer pengar. Spelreklam kommer jag aldrig att göra. Det här är välgörenhet.”) och läser en massa manus. Svenska och utländska.

Har du en agent i Hollywood?
– Jag jobbar med… en person där.

Du har en agent i Hollywood alltså.
– Nej, det är ingen agent, det är… haha, en person.

Apropå jobb, hur var samarbetet med Jonas Gardell?
– På vårt första – förutsättningslösa – möte började vi jobba direkt. Jag hade läst manuset och antecknat lite, jag hade problem med slutet. Efter det mötet
hade vi ett nytt slut. Vi bokade in ett nytt möte och fortsatte jobba… Så där höll vi på ett år innan vi började spela in. Jonas skrev, jag läste. Och precis som han släppte in mig i manusprocessen släppte jag in honom, ända in i ljudmixen. Jag kunde ringa från inspelningen och säga att det var något som inte funkade, då skrev han om direkt.

Har du sett tv-serien från 1992?
– Jag har liksom sett den med ett öga… Om jag skulle upprepa viss gestaltning av texten skulle det vara medvetet.

Den känns ålderdomlig nu, även delarna som utspelar sig på 70-talet.
– Vi har blivit ’smartare’ som publik sedan dess, vana att se snabba klipp. Det mesta som gjordes på den tiden känns långsamt.

Foto: Rickard L Eriksson

Mobbningstemat är tyvärr lika aktuellt som alltid. Två dagar före intervjun står det i SvD att fler 11-, 13-, och 15-åringar i dag uppger att de blivit mobbade än för några år sedan. Och att det inte är en lokal fråga blev uppenbart på världspremiären i september, när fyra fullsatta föreställningar visades på Torontos internationella filmfestival.

– Det var samma reaktioner, det skrattades och snyftades på exakt samma ställen.

Rojda Sekersöz hade en jättebra barndom men gillade inte att vara barn.

– Jag hatade att bli pratad om, att vara omyndigförklarad, inte bli tagen på allvar. Jag kände mig fången.

Hur tänker du kring egna barn?
– Jag har länge sagt att jag inte ska skaffa barn. Men jag vet inte, det kanske börjar ändras. Jag har min livskamrat, vi har varit ihop i sex och ett halvt år. Och jag har en bild av att jag ska ha en massa människor omkring mig när jag blir äldre. Men vägen dit är lite oklar, haha.

– Och jag vet ju hur jag har oroat mig för Xazal, min syster som är elva år yngre. Ett eget barn? Att tänka på allt som kan drabba det?

När Rojda Sekersöz gestikulerar syns ett tatuerat s på ena pekfingret och ett y på det andra. Det är s för Sebiha och y för Yusuf, föräldrarna som för fyra år
sedan flyttade från Älvdalen till Bagarmossen. Nu bor de allihop på samma gata, inklusive lillasyster vars födelsedatum Rojda har på insidan av högra armen.

– Pappa sa att jag måste sluta prata om dem i intervjuer. ’Skäms du för mig, eller?’ sa jag. Men på riktigt kan jag aldrig ge tillbaka det som de har gett mig, och det kan jag känna skuld för.
Som förälder undrar man ändå hur de har gjort, för att du ska bli både självständig och familjekär?
– De har varit öppna och har alltid tagit mina drömmar på allvar. När jag ville flytta hemifrån när jag var 15 satte vi oss ned och hade ett vuxet samtal där de kom med sina perspektiv. De har alltid haft fokus på att ta tillvara på möjligheter.

En dag ska Rojda Sekersöz också berätta föräldrarnas kurdiska historia, det är hon alldeles säker på. Kanske på film, kanske i något annat medium.

– Jag gillar inte att gå på mingel och premiärer. Jag får höra att det är ’bra för mig’. Men jag tycker om lägenheten i Bagarmossen, och helst skulle jag vilja ha ett hus långt ut i skogen. Långa promenader i Nackareservatet är bra för mig. Och så länge jag får berätta de historier jag vill är jag nöjd.

Malin Berghagen

”Jag är så stolt över vårt lilla Järvsö”

Malin Berghagen vandrar längs grusvägar i Costa Rica, äter citronpaj i Sóller och ger sig ut med bergscykel i Järvsö.

Marpunta resort, Alonnisos

Mitt älskade Grekland! Det är svårt för mig att välja mellan Marpunta resort på Alonnisos och Emelisse hotel på Kefalonia. Båda är familjeägda och man pysslas om som om man vore en i familjen. Jag älskar verkligen Grekland och varenda liten ö där. Klarblått vatten och himmelsk god mat. Men just Alonnisos håller jag extra kär eftersom den är naturskyddad och en plats där man kan simma med sälar och delfiner.

Annons

Adress: Sporaderna, Grekland.

The Bakery, Santa Teresa

Jag vet inte hur många gånger jag har vandrat från min bungalow på stranden längs Santa Teresas grusväg för att avnjuta frukosten på The Bakery. Deras cappucino och granola bowl är helt klart värda lite smutsiga fötter. Jag känner smaken av friterade avokado-tacos med lime bara jag tänker på restaurangen. Härifrån är det sedan bara tre minuter till Stilla havet och surfen.

Järvsö bergcykelpark

”Ja tillbaka igen hem, hem till lilla Jarse”, som mamma brukade sjunga. Jag är så stolt över att vår by andas så mycket hälsa och uteliv som den gör nu. Bergscykelparken på södersidan av skidbacken anses vara den bästa i Skandinavien och som plus i kanten har vi även fått en asfalterad cykel- och skatepark nere i byn. Här finns något för alla

Adress: Ljusdal.

Finca Son Mico, Mallorca

Jag har tipsat oändligt många om denna kafépärla som ligger gömd uppe i bergen. Här möts jag alltid med öppna famnar av de två franska systrar som äger stället. Citronpajen på öns citroner biter syrligt i gommen samtidigt som jag drömmer mig bort. Men bäst av allt är att vandra den vackra vägen dit, från Deià eller Sóller. Utsikten över havet är sagolik och med lite tur ser man både vilda getter och åsnor.

Palm Grove beach, Goa

Den vackra, rena inredningen på Palm grove beach retreat är som sammet för själen. I den vägglösa yogasalen håller vita gardiner de starkaste solstrålarna borta, men lämnar kvar tillräckligt mycket sikt för att du ska kunna se ut till havet och vågorna. Ett av de finaste yogahotell jag varit på.

Adress: Ashvem Beach, Mandrem.

Resa

Snart kan du semestra i rymden – för nära 350 000 kronor natten

Det har pratats om rymdturism i rätt många år nu. Men väldigt snart kan det faktiskt vara verklighet. Och när kollegorna skryter om sina resor till Hawaii eller Alperna på lunch kan du drämma till med att du minsann varit i rymden.

Annons

Det är den Internationella rymdstationen, ISS som blir lite mer tillgänglig även för oss utan astronaututbildning. Redan nästa år, alltså 2020, ges privata företag möjligheten att skicka upp rymdturister till stationen. Även forskare har möjlighet att åka upp för att genomföra tester och experiment. En natt på rymdstationen kostar ungefär 35 000 dollar, vilket ju i sammanhanget faktiskt måste räknas som näst intill överkomligt. I priset ingår nämligen mat, nödvändig utrustning och oöverträffade selfiemöjligheter.

Men den stora budgetposten är själva resan, eftersom en uppskjutning kostar någonstans mellan 20 och 60 miljoner dollar per person. Dock kan priserna komma att sjunka drastiskt inom kort när både Richard Branson Virgin Galactic och Jeff Bezos Blue Origin kommer igång på allvar med sina rymdresor. Även ryska Roscosmos kommer att kunna erbjuda resor till stationen med sina Soyuz-farkoster. Liksom Elon Musks SpaceX.
2001 blev affärsmannen Dennis Tito den första rymdturisten med ett besök till ISS. Totalt har sju rymdturister kostat på sig den extremt dyra resan, och den senaste var kanadensaren Guy Laliberte år 2009.

Foto: Alamy

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: ”Konsten att äga sin skam”

Min kompis och jag skulle sjunga en specialskriven låt på ett bröllop, men några dagar före kalaset fick han kalla fötter och ville dra sig ur.

Annons

– Det är för många pruttskämt, för mycket buskis och dessutom låter det för jävligt, säger han.

– Sluta gnäll, det är kul. Brudparet kommer bli jätteglada.

– Jag vill inte bli utskämd. Du har någon självutplånande filosofi – ju större skam man utsätter sig för, desto finare är gåvan.

– Absolut, så är det ju. Lite skamkänslor är bra för dig, det ruskar om din vadderade tillvaro. Vi kliver på vid efterrätten, folk kommer vara salongsberusade och bli tacksamma över att slippa ännu ett spontantal från en gammal faster.

– Men hur kan du inte skämmas för det här? Är du psykopat?

Jag tror inte det. Däremot kanske lite masochistisk.

Det är mycket skam nu. Flygskam, shoppingskam, köttskam. Därför är det viktigare än någonsin att kunna hantera denna sociala regleringsfunktion. Framför allt gäller det att inte bli uppäten av skammen.

I mina ögon finns ett slags skamlöshet som är nära besläktad med tapperhet. Man är rädd inför en viss situation eftersom den innebär kritiskt granskande blickar och kanske någon nedsättande kommentar. Men man gör det ändå. Och har man utsatt sig för situationen tillräckligt många gånger har man absorberat och accepterat känslan. Då kan ingen tränga igenom ens rustning.

Jag brukar tänka på det där när jag joggar genom Stockholm tidiga helgmorgnar. Då blir man nämligen vittne till mängder av walk of shames. Alltså, alla de killar och tjejer som tillbringat en stund i någon annans säng och nu smyger hem till sitt. Folk tacklar den där promenaden på olika sätt. Det finns de som hukar skamset längs husväggarna, påtagligt obekväma i gårdagens kläder. Sen finns det såna som håller huvudet högt och ler mot mig med sina högklackade skor i handen. De förstår att jag förstår, men de inser också att jag är djupt avundsjuk på deras femplus-natt eftersom jag troligtvis haft en Netflix-kväll som slutade vid halv elva.

De äger sin skam.

Resa

8 (nya!) anledningar att äta middag i Oslo

Den norska huvudstadens restaurangscen osar av kreativitet. Här är åtta nya anledningar att boka bord.

Vinoteket

På mindre än ett år har Vinoteket rönt flera utmärkelser, både för kreativa pizzor och attraktiv vinlista. I den välfyllda källaren ligger 750 vinartiklar med allt från enklare viner till storheter som Romanée Conti. Dessa paras med fördel till pizzor gjorda av surdegsbröd i napolitansk stil och bakade i stenugn. Brödet har tjocka leopardfläckiga kanter och toppingen är kreativ och modern med ingredienser som tandoorikyckling och pilgrims-mussla. Den som önskar kan beställa en avsmakningsmeny med åtta olika toppings parade med väl utvalda viner. Pizza med löjrom, crème fraiche, rödlök och dill gifter sig fint med en slank, mineralstinn riesling. Vinoteket drivs av sommelierduon Robert Lie och Bendik Kristiansen och i köket basar italienska kocken Beniamino Bilali.

Annons

Adress: Henrik Ibsens gate 60A, vinoteket.no.

Norda

Norda har Oslos bästa utsikt. På 13:e våningen i Petter Stordalens nybyggda hotell Clarion The Hub kan gästerna spana ut över fjord och taknockar samtidigt som de avnjuter en drink i baren Calmeyers hage, följt av middag i råbaren eller den elegant designade matsalen Norda. Allt under överseende av kocken Marcus Samuelsson som anlitats som kreativ ledare.

Precis som på systerrestaurangen med samma namn i Göteborg är konceptet att låta lokala och amerikanska influenser mötas i en spännande mix. Ledorden är hållbart och närodlat med stort fokus på fisk och skaldjur. Hotellet har odlingar av grönsaker och örter på taket med egen trädgårdsmästare, vilket genomsyrar både drinkar och meny. Under årets varma månader öppnar terrassen för läckra barbecuekvällar.

Adress: Biskop Gunnerus gate 3, nordarestaurant.com.

Restaurang Einer

Rena, nynordiska smaker mixade med värme och kärlek gör Restaurang Einer till en välkommen kulinarisk nykom-ling. Kökschef och delägare Svein Trandem har tidigare arbetat på stjärnkrogar som Ekstedt i Stockholm och tvåstjärniga Maeemo.

Einer betyder enris på norska och är en doft som ibland sprider sig från det öppna köket. Atmosfären är avslappnad med dämpad belysning och poppig musik. Menyerna består av fyra eller sex rätter, samt en helt vegetarisk, och på tallriken hittar vi smaker som variation på musslor i rökt grädde samt piggvar toppad med sjöborre. Vinerna går i linje med restau-rangens naturliga filosofi om att bygga nära relationer till hantverksproducenter.

Adress: Prinsens gate 18, restauranteiner.no.

Restaurant Stallen

Stallen är Oslos senaste tillskott på den exklusiva gastronomiska scenen. I ett charmigt stenhus med takbjälkar, mitt i stadsdelen Homansbyen, hittar vi den pyttelilla krogen som drivs av kocken bakom Fyr bistronomi och bar; Sebastian Myhre. Så sent som häromveckan öppnade han dörrarna till sitt drömprojekt Stallen med endast 20 sittplatser, ett öppet kök och avsmaknings-meny. En sprakande eldkorg visar gästerna vägen och mid-dagen avslutas med en avec sittandes på höbal.

Sebastian har skapat en finkrog med personlig och avslappnad atmosfär. Rätterna är inspi-rerade av landets historiska mat-kultur och köket arbetar främst med nordiska ingredienser. En titt på menyn visar att havskräfta, renkött och piggvar samsas med enklare traditionella tillbehör som pinnbröd och våffla.

Adress: Underhaugsveien 28, restaurantstallen.no.

Brasserie Rivoli

Foto: Niklas Hart

Kari Innerå är en prisbelönt kock med erfarenhet från fler-talet stjärnkrogar. Hon drev tidigare Cru vin & kjøkken och BA53, men sedan i maj finns hon på Brasserie Rivoli. Restau-rangen ligger centralt i det nybyggda, exklusiva området Bjørkvika intill Operahuset. Här är högt i tak och med fönster från golv till tak som skapar ljus och rymd. Inredningen är avskalat nordisk med inslag av franskt brasserie.

Svansföring är hög och menyn en fransk-norsk mix med signaturrätter som entrecôte med pommes frites, piggvar med blomkål samt oxtartar. Men Kari bjuder också på kreativa skapelser som torrfisk med spetskål och sherryvinäger, nordisk carbonara samt popcornglass. Fint och finurligt är Karis melodi och allt serverat med härlig utsikt över Akkersälv.

Adress: Operagata 3, rivoli.no.

Oslo Street Food

Foto: Monica Stromdahl

Det vackra gamla badhuset med höga stenpelare står majestätiskt vid Torggatan i centrala Oslo. Gå upp för den stora stentrappan och in genom dörrarna. Där öppnar sig en värld av dofter, färger och smaker. Oslo street food är den senaste av stadens tre mathallar, övriga är Oslo mathall och Vippa. På Oslo street food finns 16 matstånd och inget är det andra likt. Gohan serverar japanska rätter som okonomi-yaki och tonkatsu, Silkroad inspirerar med vege-tarisk, glutenfri mat, Kain lagar filippinskt och på Duck it inne-håller samtliga rätter anka i någon form. Christian Grosvold och Toni Jørgensen driver den sistnämnda, de är också grun-dare av mathallen. Oslo street food blev en omedelbar succé och sedan öppningen i våras har över en miljon besökare passerat mattemplets dörrar.

Adress: Torggata 16, oslo-streetfood.no.

Rest

Njut av ål, fågelkrås och fiskben på ett helt nytt sätt. Restaurang Rest beskriver sig själva som “fine dining på matavfall”, och det är precis vad det är. Krögartrion i köket tar tillvara råvaror som annars skulle kastas. Ålen är rödlistad, men forskare i Norge har fått tillstånd att fiska en mindre kvot per år. Dessa hamnar nu på matbordet i stället för i soptunnan. Fiskben mals och formas till ravioli medan kycklingfötter kokas i soppa. Visst kan det låta märklig, men dessa udda råvaror förvandlas till delikata rätter. Det hållbara konceptet genomsyrar hela restaurangen. Personalens kläder och inredningen är köpt second hand, och i taket hänger ett färggrant konstverk gjort av återvunnen plast från havet. Serveringarna är lekfulla och finurliga, men framförallt är det väldigt gott.

Adress: Kirkegata 1-3, restaurantrest.com.

Katla

Foto: Anne Valeur

Katla är en vulkan på södra Island, men också namnet på den restaurang där islänningen Atli Mar Yngvason basar i köket. Atil var tidigare en av ägarna till krogen Pjoltergeist, ett mysigt litet hak där kockar, foodies och vinnördar trängdes till sena timmen. När restaurangen slog igen i fjol var förväntningarna höga på krögarens nya projekt. Om Pjoltergeist var trångt och skumt är Katla raka motsatsen. Här är det högt i tak med härligt ljusinsläpp, och i köket finns en flitigt använd höj- och sänkbar kolgrill. Rätterna bottnar i norska råvaror, men restaurangen räds inte att söka inspiration i länder som Mexiko, Japan och Korea. Resultatet är en hjärtlig, vällagad fröjd för smaklökarna. Drop in-gäster äter al à carte, medan de som bokar bord serveras en avsmakningsmeny.

Adress: Universitetsgata 12, katlaoslo.no.

Foto: Johan Bergmark
Perfect Guide

Min helg: ”Får klagomål om att jag har för tätt mellan ögonen”

Joel Alme repar inför höstens turné, hamnar i bråk med vältränade killar i parken och dricker tokbillig öl i Björkhagen.

Jag vaknar fredag morgon hemma i Stockholm och väcker familjen, fullständigt förberedd på aggressiva utfall på grund av den tidiga timmen. Sedan sätter jag på kaffe utan att mäta pulvret och gör toast till barnen i en toastmaskin formad som en glad hundvalp. Efter att barnen gått till skolan dricker jag kaffe och spelar Runaround sue av amerikanska sångaren Dion på gitarren tills att koffeinkicken avtagit.

När tristessen sedan kommer börjar jag hetsa mina kompisar via sms. Jag har precis släppt min skiva Bort, bort, bort och vi ska ut på turné där vi inleder med tre kvällar på Slaktkyrkan i Stockholm den 25, 26 och 27 oktober. Den här helgen ska vi repetera och i planeringen av detta har jag kallat rephelgen för ”minisemester”, vilken har retat upp många. Så jag nämner ordet ”minisemester” så ofta och gärna jag kan i varje sms med överdriven positivitet. Deras irritation sänker min egen tristess och jag känner mig nöjd.
Jag går ut med min hund på en promenad till Hellasgården. Som ofta annars uppstår det tjafs med någon vältränad kille som tycker att min hund är för närgången. Min hund väger tre kilo och ser ut som en blandning av sockervadd och ännu mer sockervadd. Jag väser glåpord om deras konstiga springstil och för små vadmuskler tills den gräns att de blir förvirrade och springer vidare. På kvällen repar jag med bandet och får igen allt jag har hetsat om innan. De kommer med klagomål om låtkvalitén och att jag har för tätt mellan ögonen.

Lördagen läggs helt på repande och kaffepauser. Vi behandlar ämnen som tunnhårighet och orimliga scenkläder. Vi har pratat om att ha huvtröjor bak och fram så att vi inte ser någonting. Det lindrar nervositeten men försvårar rörelseförmågan på scen. Senare på kvällen går vi ut och äter på restaurangen Kryddan i Björkhagen och det är då den riktiga minisemestern börjar. Det är en fin lokal krog med väldigt snälla ägare och tokbillig öl. Vi drar vidare till Harvest Home på Bondegatan på Södermalm, det är det bästa gömstället inne i stan och ägs av Stockholms snällaste holländare. Kvällen fortsätter hemma hos mig med min favoritfilm, komedin Blades of Glory, 400 kilo chips och någon smygdricker ur snapsen från midsommar. Vi kollar även på klipp med ryska band som slåss på scen och har som inspiration inför Sverigeturnén.

På söndagen är alla trötta på mina låtar och det börjar komma förslag på covers. Det pratas om budget för pyroteknik och hur stor chans det är att vi kan få ha undulater i logen innan spelningarna. Sedan åker resten av bandmedlemmarna hem till Göteborg med kvällståget och jag åker hem till min familj i Björkhagen och gör potatisgratäng.

Joel Alme är aktuell med ny turné och spelar i Stockholm 25–27/10.

Mat & dryck

Mathias Dahlgren: ”Om 10 år är vegetariskt standard”

Mathias Dahlgren tycker fortfarande att det är ”så jäkla roligt” att laga mat. SPG träffar superkocken och pratar stjärnor, strategi och de där dagarna när man behöver lite hjälp vid spisen.

En Michelinkock i New York berättade en gång hur han avundades den unge israelen som öppnat en ny krog på samma gata. Maten var lysande, berättade han, men konceptet saknade struktur. ”Jag avundas hans naiva hunger, vilken välsignelse att inte veta vad man ännu inte vet”, sa han melankoliskt. Jag frågar vår egen Michelinkock Mathias Dahlgren, när vi ses på hans Rutabaga strax efter lunch, om han själv efter tre Michelinstjärnor, Bocuse d’Or-guld, åtta Kockarnas kock-utmärkelser och ett antal hyllade restauranger känner igen sig i den avmätta känslan?

Annons

– Jo … Men jag tycker fortfarande att det är så jäkla roligt att laga mat. Sen kan man känna ett mått av cynism numera, säger han och funderar på om cynism verkligen var ordet han sökte.

Det kanske snarare kallas erfarenhet och strategi, vilket i och för sig, är vi överens om, var precis vad den unge israelen ännu saknade.

– Det kan vara så att någon i personalen har ett förslag på en smakkombination som jag vet att jag provat åtta gånger förr och det funkade inte då, förklarar han och stoppar diskret in en snus under läppen.

Men Mathias Dahlgren har varit med länge nog för att veta att något som inte funkade då, mycket väl kan fungera nu. Tajmning är allt – så den påstådda cynismen håller han för sig själv. För han vet att idéer måste provas om igen. Och för att lyckas måste man gå sin egen väg, även när andra ropar stopp.

Den vegetariska krogen Rutabaga är ett exempel på att ligga både före sin tid och utanför andras förväntningar. Den gastronomiska världen höjde på ögonbrynen när han stängde hyllade Matsalen på Grand Hotel och med det lämnade ifrån sig två Michelinstjärnor. Istället skulle han öppna en vegetarisk fine dining-krog. Det här var framtidens mat, tystade Mathias Dahlgren ängsliga kritiker. Han serverade drinkar på umeshu, tofu, citron och sojarostad sesam, blomkål kom rostad med grön bearnaisesås, rädisor ångades och svarta bönor och kikärtor blev chorizo. Idag låter det kanske inte så världsfrånvänt att servera blomkål som huvudrätt – men för bara tre år sedan var det en liten revolution i sig.

– Jag märkte att vi serverade mer och mer grönsaker på Matsalen. Kött och fisk var kanske 20 procent av tallriken på slutet, samtidigt som jag själv allt oftare var sugen på en bra grönsaksrätt. Om tio år kommer vegetariskt att vara standard, säger han.

Stjärnorna Mathias Dahlgren lämnade därhän sörjer han inte.

– Det är såklart en bekräftelse att få en stjärna av Guide Michelin. Det är ett kvitto på att man gör något bra. Men jag tror att det har mindre betydelse än när jag var ung, säger han.

Mathias Dahlgren växte upp i Västerbotten med hemgräddade tunnbröd och viltkött. Någon restaurang hade han knappt varit på som barn, så när han senare reste ut i världen ville han prova de allra bästa. Och kompassen var Guide Michelin.

– Unga idag är nyfikna på krogar som gör nåt nytt och som det pratas om. Stjärnor spelar mindre roll, vad andra rekommenderar spelar större roll. En stjärna i Guide Michelin är inte längre en garanti för att bli fullbokad ett halvår framåt.

Mathias Dahlgren jobbar runt 50 timmar i veckan – betydligt mindre än för några år sedan. Numera lever han ensam efter skilsmässan från sin ex-fru. Framgången har absolut haft sitt pris, säger han, men skilsmässan var inte ett sådant.

– Nej, vi hade inga barn och kunde jobba ganska mycket. Det var inget problem. Däremot har jag känt att kroppen inte orkar som förut så jag har saktat ned. Jag har mitt hus ute på Värmdö där jag vilar ut och hugger ved, men jag lagar gärna mat när jag är ledig också, säger han.

Drivkraften bakom 50 timmar i veckan är, förutom kärleken till mat, helt klart ett bekräftelsebehov. Det säger han utan att hymla.

– Jag har alltid en ambition att vara bra, om inte bäst, på det jag gör. Jag tror att jag hade satsat lika hårt oavsett vilken bana jag hade valt.

Kanske öppnar han krog utomlands i framtiden – tanken är lockande och ska han bo utomlands blir det som kock i USA eller Asien snarare än som pensionär i Spanien. Förvalta har aldrig varit hans grej, säger han. Uppåt och framåt är devisen.

Men just nu fokuserar Mathias Dahlgren på sin nya Kokbok för grå dagar. För det finns grå vardagskvällar när man inte orkar briljera, fritera eller griljera även om man heter Mathias Dahlgren. Idén kom när han funderade över det stora utbudet av sommarkokböcker.

– Vi säger ofta att vi ska göra det enkelt på sommaren med grill och sallader. Men på sommaren har vi ju tid och lust att laga mat när det är varmt ute och många är lediga. Det är snarare i det grå slasket vi vill äta enkelt men gott. De där grå dagarna är faktiskt halva livet, säger han och ler.

Resultatet blev en bok för att hålla humöret uppe i sex månader av mörker. Kokbok för grå dagar – och soliga söndagar som Dahlgren lägger till – består av mat för 25 veckor och några högtider såsom jul, nyår och, festligt nog, kanelbullens dag.

Vad händer sedan med en kock som sökt och fått bekräftelse i överflöd? Värmer det till exempel ännu om en gäst berömmer mozzarella- och mangosalladen hon en gång mumsade i sig på Rutabaga?
– Ja, det gör det. Men en sak som gjorde mig riktigt glad var några lappar jag fick i Åbo i helgen. Jag var där för att laga mat på ett event och gästerna fick skriva något till kocken efter middagen, berättar han.

Mathias Dahlgren åkte hem från Åbo med sina papperslappar i väskan och hann inte läsa dem förrän han var hemma igen. Rörd läste han om tack och beröm, och hur vissa gäster mindes middagar på Bon Lloc eller Matbaren för många år sedan. Påminnelsen om att hans mat förgyllt tillvaron för hundra personer i Åbo fick hjärtat att slå ett extra slag.

– Jag blev faktiskt riktigt rörd när jag satt och läste lapparna, säger han, och ser uppriktigt berörd ut.

Så svaret på vad som händer med bekräftelsebehovet när man redan har fått hela världens lovord döljer sig kanske där mellan raderna. Genuint beröm är lika värdefullt för Mathias Dahlgren som en stjärna i Guide Michelin.

Mode

De är mäktigast i mode-Sverige

När magasinet King korade svenskt herrmodes 100 mäktigaste föll valet på Samal Amel och Dag Granath, stilduon bakom Atelier Saman Amel.

– Vår estetik är en mix av syditaliensk elegans och skandinavisk minimalism, förklarar Saman Amel medan han klämmer på en blå cashmerekavaj.

Annons

Skrädderivarumärket Atelier Saman Amel har varit en väl förborgad hemlighet bland stilintresserade män. I deras showroom på Kommendörsgatan har popstjärnor, reklambyråchefer och finanstoppar låtit sy upp sina kavajer och kostymer.

– Vi har smugit lite under radarn men förrförra året exploderade det, säger Saman, som driver bolaget ihop med Dag Granath.

Det började redan i gymnasiet, när de två barndomskamraterna extrajobbade på modebolaget Nikolaj d'Étoiles – och fantiserade om vad de skulle göra annorlunda om de själva drev bolaget. Några år senare följdes de åt till J Lindeberg.

Atelier Saman Amels egen bolagsresa började med slipsar.

– Vi köpte en meter tyg, gjorde en slips, och sålde den. Vinsten gick till två meter tyg, och så vidare …, berättar Saman Amel, som studerat skrädderi.

De syr dock inte upp plaggen själva, utan använder sig av två italienska skrädderier – ett i Neapel och ett i Florens. Första resorna till Syditalien gick dock inte enligt plan.

– Två unga, blåögda svenskar som trodde att vi skulle bli nya Ralph Lauren. Vi blev fullständigt ’hustlade’, berättar Dag Granath.

Saman Amel flikar in.

– Det var jobbigt men lärorikt. Numera fungerar det dock bra. Den okonstruerade kavajen föddes ju i princip i Neapel. Hela stilen där är mer casual med mycket mjuka linjer. Det är raka motsatsen till den typiskt brittiska tvärpressade kostymen som härstammar från militäruniformen.

Det florentinska skrädderiet ligger någonstans mittemellan det brittiska och det syditalienska.

– I vårt fall håller det napoletanska skrädderiet en högre hantverksnivå. Där sys allt för hand, bara att sy in canvasen tar fem timmar. Toscanalinjen håller hög också klass men är något billigare, man skulle kunna kalla det för vår instegsmodell, säger Dag Granath.

De upplever att många män har svårt att orientera sig i sina garderober.

– De normalt dressade yrkena, som finans och juridik, blir allt mindre dressade – medan folk som jobbar inom exempelvis tech och design vill ha allt snyggare plagg. Gärna en sober, samtida och egen stil. Och då känns kanske de klassiska svenska skrädderierna lite old school, säger Saman Amel.

Det händer att kunderna efterfrågar en total genomlysning av garderoben.

– Då åker vi hem till dem och går igenom alla deras plagg. Sen gör vi listor på vad vi tycker de ska slänga och vad de behöver införskaffa.

Är det ingen som blir sårad?

– Haha, nej, men det krävs att man har bra personkemi, säger Dag Granath. För att vi ska kunna göra vårt jobb kan man inte stryka alla medhårs utan måste våga säga sanningen. Har du smala axlar och breda höfter ska du inte ha dubbelknäppta kavajer, för du kommer se tjockare ut. Klarar man inte den ärligheten är det ingen idé att komma hit.

Vem är världens bästa klädda man?

– Modeagenten Noboru Kakuta. Han har en enorm fingertoppskänsla för passform och färgkombinationer. Det är aldrig något oväsen i hans kläder. Vi kallas honom för ”The Master” – i vår bok är han facit.

Resa

Guide: 9 pärlor i Tel Aviv

Sedan 23 år bor kuratorn och kulturproducenten Sandra Weil i Tel Aviv. Här bjuder hon på nio pärlor i konstnärsstaden som aldrig sover.

Planen var att stanna i Israel ett halvår och läsa hebreiska, likt många andra judiska ungdomar. Men när Sandra Weil, dotter till finansmannen och filantropen Robert Weil, satte sina fötter på Tel Avivs gator 1996 ville hon aldrig mer lämna dem.

Annons

– Jag hade varit här några gånger tidigare och inspirerades av min farmor som brukade tillbringa vintrarna här på Tel Avivs caféer i stället för att vara rädd för att halka på Stockholms isiga gator, säger Sandra Weil.

Stadens energi, spontaniteten i det sociala livet och känslan av sammanhållning under åren med många terroristattacker gjorde starkt intryck på Sandra.

– När sedan alla dörrar till kulturvärlden öppnades var jag fast.

Idag, drygt två decennier senare, lever hon tillsammans med sin man och sexårige son i Tel Aviv där hon arbetar som konstkurator och engagerar sig i de afrikanska flyktingarnas situation i stadens södra kvarter.

 Sandra Weil i sitt älskade Tel Aviv.
Sandra Weil i sitt älskade Tel Aviv.

Reuven Rubin museum

Den bästa introduktionen till en plats är inte genom en historiebok, utan genom konsten. På Reuven Rubin Museum får man uppleva Tel Aviv utifrån den europeiska juden Reuven Rubins ögon. Han var den första konstnären jag studerade när jag kom hit för 23 år sedan, och är en av Israels viktigaste. Med sina fantastiska ikoniska målningar får du en inblick i hur staden såg ut från 1920-talet och framåt. Museet, som ligger på det fina torget bredvid Tel Avivs historiska stadshus från 1920-talet, är också det hus som Reuven själv levde och verkade i från 1946 fram till sin död 1974. Grannhuset är nationalpoeten Chaim Nachman Bialiks hus, från 1920-talet det med. Bialiktorget och husen kring detta torg finns på Unescos världsarvslista.

Yom Tov Café

Det sägs att Tel Aviv är staden som aldrig sover, och så är det verkligen. Det finns breda gator som är ganska stökiga dygnet om och innanför dem finns de lugnare, men ändå livfulla, smala gatorna. Ett av dessa områden är de underbara yemenitiska kvarteren där Yom Tov Café ligger. Det är skön oas dit många hipstermänniskor och trendmedvetna hittar hem, men som på alla platser i Tel Aviv är klientelet blandat. Här finns inga regler, här hänger folk dygnet om. Själv kommer jag gärna hit på morgonen och beställer deras goda frukostmacka med avokado och sitter ut mot gatan för att uppleva atmosfären från matmarknaden Carmel Market. Här tar jag också ofta möten med konstnärer, helst i något lugnt hörn inne på caféet, som är inrett med second hand-möbler och hyllor med böcker och tidningar som man kan låna. Yom Tov Café är en sådan hemtrevlig plats som man vill dröja kvar på.

Adress: Yom Tov St 30

The Photohouse

En kort bit från Baliktorget ligger Tel Avivs äldsta fotobutik, den är lite av ett landmärke. Här finns över en miljon historiska bilder, alla tagna av fotografen Rudi Weissenstein, som ger en inblick i hur staden var en gång i tiden. Man kan se kamelkaravanerna då Tel Aviv bara var sand och hur man sedan byggde upp staden genom att sätta kulturen i centrum. Du kan komma hit och bara bläddra bland detta unika arkiv av svartvita fotografier, men också köpa med dig någon av dem. Jag har själv gjort flera kap.

Adress: Tchernikhovski St 5

Kuchinate African Refugee Womens Collective

I området Kiryat Ha’Melcha i södra Tel Aviv ligger konstnärskvarteren där
musiker och konstnärer har sina studior och gallerier, såsom Artspace Tel Aviv, Rosenfeld Gallery och Raw Art Gallery. Här finns också Kuchinates livliga studio, en mötesplats för ett designkollektiv med 300 afrikanska flyktingkvinnor som skapar färgstarka virkade produkter för hemmet, som korgar, puffar och mattor. Kuchinate möjliggör för dessa kvinnor att försörja sig och ger dem en plats som man som besökare också kan ta del av, och dessutom få lära sig att virka eller vara med på en traditionell eritreansk kaffeceremoni. Dessa flyktingars värld har verkligen fångat mitt hjärta. Kanske för att jag, som barnbarn till flyktingar som flytt nazismen, identifierar mig med deras historia. Konsten och kulturen influeras mycket av de afrikanska flyktingarna som alla bor och verkar i området i närheten, och det har gjort att allt fler gallerier flyttar ner hit. Området är fullt av energi.

Inga Gallery, Artport, Dvir Gallery, Gordon Gallery

Ett stenkast från Kiryat Ha’Melcha ligger Inga Gallery som visar israeliska konstnärer, från de nya förmågorna till de mer etablerade. Här finns också Artport, ateljéer för både israeliska och internationella konstnärer som även visar utställningar samt Dvir Gallery, ett av Tel Avivs mest etablerade gallerier. Gordon Gallery, som startades 1966, var det sista galleriet att lämna de norra delarna av Tel Aviv och som nu fortsätter i nya, stora lokaler med utställningar där yngre konstnärer möter äldre generationernas konstnärer, både från Israel och utlandet.

Ala Rampa

Tel Aviv fick mig att bli vegetarian för drygt två decennier sedan. Jag hade precis flyttat hit och plötsligt hade jag inte behov av att äta kött längre. I Israel kan man leva på grönsaker året om, inte minst för att det finns extremt många vegetariska alternativ vart man än går ut och äter. Mitt bästa vegetariska lunchställe där de vågar ta ut svängarna när det gäller smaker stavas Ala Rampa. Maten är lika enkel som smakrik. Sagolikt god! Så fort jag är i området passar jag på att äta lunch här och då är deras polenta och rosa rödbetspasta mina självklara val. Ala Rampa är även härligt kvällstid och har blivit en plats där jag firat födelsedagar. I samma område finns även Falafel Gina, som i folkmun sägs ha Tel Avivs absolut bästa falafel. Och här är staden där man kan falafel.

Adress: Ha’Amal St 21, Tel Aviv-Yafo

Manta Ray

Manta Ray är den i särklass bästa restaurangen vid stranden, den ligger helt magiskt vackert. Här beställer du med fördel deras goda små sallader och bör vara beredd på att få in femton olika sorters förrätter, alltifrån ceviche till friterade räkor. Oftast är man så mätt på förrätten att man kan dela på en huvudrätt. Jag har varit där med mängder av människor som kommit hit på besök. Om man inte vill äta på vita dukar eller har sand kvar mellan tårna kan man gå till baksidan av restaurangen där det finns en enklare lunchkrog och strandbar som är väldigt mysig.

Adress: Nahum Goldmann St 4

Jaffa Flea Market, Brunsher och Saga Design Store

Tio minuters promenad från Manta Ray ligger den myllrande loppmarknaden i Jaffa. Jag köper inte så mycket kläder men det är dit jag går om jag ska shoppa något. För här finns allt. Här finns såväl klädboutiquer från många israeliska designer som den gamla loppmarknaden där man kan hitta antika skålar, smycken och kläder. Mina favoriter i området är klädbutiken Sharon Brunsher och designaffären Saga design store som säljer plagg från över hundra israeliska designer. Här kan man också med fördel dröja sig kvar eftersom det finns massor av barer, caféer och restauranger i området

Fish & Chips

Vill du hitta en väldigt fascinerande och autentisk plats i Tel Aviv är det den gamla hamnen i Jaffa. När folk på Jesu tid kom till Jerusalem var det här de klev i land. Även Napoleon har varit här. Idag kommer man hit för att ta en öl, se ut över solnedgången och köpa fisk direkt från någon av fiskebåtarna i hamnen. Här finns också Fish & Chips – ett litet hål i väggen där man köper friterade räkor som man sedan äter på piren medan man ser ut över vattnet och båtarna.

Adress. Namal Yafo 8

Foto: Miriam Alster m fl.

Resa

Sandro Cavazza: ”Brasilien ska upptäckas från en buss”

Artisten Sandro Cavazza äter gudomlig ramen i Tokyo, går på Juventusmatcher i Rom och ser grottmålningar i Sydafrika.

Svedjekojan, Norrfjärden

Foto: Foto: Alamy

Det finns inget bättre än att lära sig njuta av alla årstider. Så varför inte åka nattåg upp till Luleå och prova att köra hundspann? Grilla utomhus i minus 30 grader och omfamna vintern. Det är motsatsen till mentaliteten i Stockholm, man får acceptera vädret som det och kan inte gnälla på så mycket. Jag vill verkligen börja semestra mer i Sverige och njuta av vad vårt fantastiska land har att erbjuda.

Annons

Adress: Tranuträsk 70, Norrfjärden.

Capim Grosso, Bahia

Åk buss genom Brasilien och passa på att besöka Capim Grosso, en gömd pärla i Bahia där jag volontärarbetade som musik- och engelskalärare för flera år sedan. Och passa på att spela lite fotboll med barnen när du är här, de är alla små mini-Ronaldinhos. Att upptäcka Brasilien från en buss är superhäftigt, naturen är som från en annan planet och musiken är otroligt spännande. Jag tror aldrig jag har träffat så många bra musiker som i Brasilien.

Ichiran Ramen, Tokyo

Foto: Foto: Alamy

Helt galet gott ramenställe i Tokyo, även om det säkert finns ännu bättre. Men oavsett vart man äter ramen i Tokyo så smakar det alltid gudomligt. Sen är ju Tokyo en superhäftig stad med sin kultur och miljö. Och allt låter, vilket är kul för mig som musiker. Uttagsautomater, butiker och kassamaskiner, allt har ljudeffekter.

Adress: 1-22-7 Jinnan Iwamoto Bldg, Shibuya, Tokyo.

Stadio Olimpico, Rom

Foto: Foto: Alamy

Rom är en fantastisk stad som jag aldrig tröttnar på. Den har allt. Varje gatuhörn ser ut att vara från ett museum och maten är alltid bra, det ska mycket till för att man ska bli besviken. Att köpa grillade kastanjer i ett gathörn och sen gå på en fotbollsmatch är fantastiskt. Jag försöker alltid tajma in en Juventusmatch när jag är där, helst om de möter AS Roma eller SS Lazio.

Adress: Viale dei Gladiatori, Rom.

Sevilla Rock Art Trail, Clanwilliam

Foto: Foto: Alamy

I Clanwilliam kan man, förutom att köpa massor av rooibos-te, gå den fem kilometer långa vandringssträckan i Cederberg och upptäcka de många grottmålningarna föreställande handavtryck och olika djur och människorna som levt där. Målningarna är flera tusen år gamla och är extremt häftiga att få se.

Adress: R364, Clanwilliam, Sydafrika.

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Människor är lyckligtvis inte rationella

Sitter vid hörnbordet inne i det lilla caféet i hörnet Storgatan och Styrmansgatan. Min vän är uppriven, ännu en kärleksrelation har havererat.

Annons

– Jag blir helt tokig när människor inte är rationella. Allt var bara känslor, inget förnuft. Jag hann inte ringa henne när jag var med mina barn. So what? Hur kan det vara ett problem?

Han tar en tugga av surdegsfrallan och fortsätter:

– Det är bättre så här. Jag kan inte vara ihop med någon som håller på med tarotkort och sexual-astrologi. Vem tror på sånt? Det är ju helt sinnes.

En dam tittar nyfiket på honom, varpå min kompis sänker rösten.

– Det är synd att vi inte är bögar. Fattar du vad enkelt allt hade varit. Kolla fotboll, ligga, sova, kolla mer fotboll, äta, jobba, kolla fotboll. Aldrig något jidder.

Jag ler och tittar på honom.

– Du tror ju på fotboll. Är inte det lite … irrationellt? frågar jag.

– Varför skulle det vara irrationellt? Fotboll är ju högst verkligt. Alla kan se det. 22 människor som kämpar mot varandra på en gräsplätt i den vackraste sport som Gud uppfunnit. Vad skrattar du åt?

Det är roligt när fotbollsfanatiker anklagar andra för att sakna förnuft.

Är det verkligen rationellt att gråta eller jubla över något som 11 fullständiga främlingar presterar på en fotbollsplan? Är det förnuftigt att hata människor som råkar heja på 11 andra fotbollsspelande främlingar? Eller att samla på svettingrodda matchtröjor i grälla färger som signerats av 21-åriga Fifa-älskare. Låter det förståndigt att tacka nej till sex, Pedro Almódovars senaste eller en violinkonsert i Berwaldhallen för att istället lyssna på Erik Nivas outtröttliga malande om varför Manchester Uniteds lagbygge haltar? Att spendera tusentals kronor varje månad för att följa ett allsvenskt lag som vinner ungefär var tredje match och vars spel har ett synnerligen begränsat underhållningsvärde?

Människor är lyckligtvis inte rationella. Det hade ju varit fruktansvärt tråkigt. Jag tror vi är biologiskt oförmögna att fatta logiska beslut utan att blanda in känslor. Förmodligen är det något med amygdalan. Anders Hansen sitter inte vid sitt vanliga bord. Jag gör en mental notering om att fråga honom nästa gång.

Resa

På Soneva Fushi går du barfota med Hollywoodstjärnorna

Det har gått snart 25 år sedan Eva Malmström Shivdasani öppnade världens främsta lyx-ekohotell. Soneva Fushi är lika populärt idag och Eva har inga tankar på att trappa ner.

Lunchtid på Maldiverna. Restaurangen börjar tömmas på folk. Eva Malmström Shivdasani tar av sig solglasögonen och spänner ögonen i mig.

Annons

– Du måste stänga av wifi:n på Ipaden om din son ska leka med den. Strålningen får hans lilla hjärna att koka.

Sedan får jag en lång föreläsning om vår naiva syn elektromagnetiska frekvenser. När ekoturismens okrönta drottning brinner för något, gör hon det ordentligt. En stund senare ger hon mig en liknande lektion i ämnet plast.

– Eva går på ett annat varvtal, allt går lite fortare för henne, förklarar en servitör senare för mig.

Den andra oktober 1995 var på sätt och vis startskottet för den exklusiva ekoturismen. Då öppnade Sonu Shivdasani och Eva Malmström Shivdasani hotellet Soneva Fushi på Maldiverna. Det blev en omedelbar succé. Gästerna älskade att äta middag barfota för att sedan cykla hem längs slingrande djungelstigar.

Sonu och Eva döpte så småningom sin filosofi till ”intelligent luxury” och än idag är Soneva Fushi själva sinnebilden av det något slitna uttrycket barfotalyx. Statschefer, tech-miljardärer, Hollywoodstjärnor. Madonna, Beckhams, Richard Branson. Alla har lagt sina skor i en påse med texten ”No news, no shoes” och klivit i land på hotellön. Själv har jag sneglat efter Salma Hayek som enligt Instagram ska befinna sig på ön. Utan framgång.

Eva Malmström Shivdasani har inget att säga om saken, hon droppar ogärna namn, men konstaterar att folk tycks sänka axlarna här:

– Kanske handlar det om att alla är barfota, men när vi har berömda personer på besök är det sällan någon av de andra gästerna som bryr sig.

Eva Malmström föddes i Karlstad. Pappa Hans var pilot och familjen flyttade ofta. Större delen av Evas uppväxt bodde de i Sollentuna men hon känner sig betydligt mer hemma i Karlsborg vid Vätterns västra strand. Där låg sommarhuset, en gammal lanthandel, som fortfarande är i familjens ägo. Eva och Sonu åker fortfarande dit och hälsar på mamma Sonja varje sommar.

Pappan jobbade för SAS och Eva utnyttjade flitigt hans fribiljetter. Hon älskade att resa. Hon flyttade till Paris för att bli designer men det slutade med en framgångsrik modellkarriär. Eva har prytt många av de största modemagasinen – Vogue, Harper’s Bazaar och Elle – och jobbat med några av världens främsta fotografer.

– Helmut Newton var en kär vän men han tjatade alltid om att få fotografera mig naken. ’Aldrig i livet’, sa jag.

Våren 1986 befann hon sig på en båt i Monaco. Kompisarna tittade på Formel 1 men Eva var inte intresserad så hon låg kvar på däck och solade. Vid ett tillfälle tittade hon upp och mötte då blicken från en man på en intilliggande båt.

– Jag minns ögonblicket så väl, det var som att kliva in i en tunnel.

Killen på den andra båten var Sonu. Han ler åt minnet:

– Det fanns en omedelbar attraktion, så var det. Men det jag verkligen föll för var Evas energi, hennes kvicktänkthet, hennes positiva livssyn och humor.

Vid den här tidpunkten hade Eva gjort flera modelljobb på Maldiverna och förälskat sig i platsen.

– Det var helt oexploaterat. Vi sov i hyddor med jordgolv och gick upp tre på morgonen för att hinna bli sminkade innan solen gick upp. Men jag var helt tagen, jag visste att jag ville bo här en dag.

Hon tog med sig nya pojkvän dit, och Sonu kände likadant.

Eftermiddagssolen sänker sig över Soneva Fushi. Vi sitter i restaurangen Out of the Blue på atollens norra spets och dricker nypressad sellerijuice. Indiska Oceanen kluckar under våra fötter. Sonu Shivdasani masserar näsroten.

– Vad man betraktar som lyx är subjektivt. Först måste man förstå att kontexten för rika människor förändrats radikalt. Tidigare levde de i stora palats, idag bor de i storstäder. Lyx handlar mer än något annat om unika upplevelser. Att erbjuda samma saker som går att hitta i Paris, London eller New York är meningslöst.

En av dessa sällsynta upplevelser är att äta middag på en restaurang uppe i träden, sex meter ovanför en grönsaksodling, för att därefter avsluta kvällen med att klättra upp i ett observatorium och kika på stjärnhimlen.

Sonu Shivdasani är son till en legendarisk indisk affärsman och har studerat vid Eton och Oxford. Ett av hans huvudämnen var engelsk litteratur, något han haft nytta av som hotell-entreprenör.

– Shakespeares dramer byggde på ”Suspension of Disbelief” (ett slags kontrakt mellan berättare och åskådare där den senare väljer att acceptera ramarna i en historia trots att de innerst vet att det inte är verklighet). Vi har samma filosofi här: ta av dig skorna, undvik nyheter, lämna omvärlden utanför och kliv in i en annan berättelse.

Om lekfullheten är ett signum, är miljömedvetenhet en annan. På Soneva Fushi finns inga engångsflaskor med skönhetsprodukter, inget influget vatten. Här finns däremot en solcellsanläggning och ett ekocenter med sopsortering. Sonu och Eva brinner för hållbarhet. De arrangerar miljökonferenser med statschefer, entreprenörer och forskare. Svenske professorn Johan Rockström har varit här flera gånger.

Sonu Shivdasani med Maldivernas dåvarande president Mohamed Nasheed under hans besök på Soneva Fushi
Sonu Shivdasani med Maldivernas dåvarande president Mohamed Nasheed under hans besök på Soneva Fushi

Jag påpekar att jag flugit i femton timmar för att komma hit. Och att många av deras gäster tar privatjeten.

– Det är inte idealt, säger Eva, men människor kommer inte att sluta resa. Vi gör vad vi kan här och två procent av våra intäkter går till direkt till en fond som bland annat bidragit till att bygga vindkraftsanläggningar i Indien och en halv miljon träd i Burma.

En servitris kommer fram med en telefon. Eva ursäktar sig, chefskocken behöver diskutera några detaljer i kvällens meny.

– Jag har ingen egen mobiltelefon, förklara hon sedan.

På riktigt?

– Absolut, jag har inget behov. Jag är ju chef, vem ska säga till mig, haha. Sonu och jag har inget wifi i vårt hus heller.

Sonu Shivdasani beställer ännu en sellerijuice. Han är extremt noggrann med sin diet. Vilket har sin förklaring. För något år sedan slutade en hostattack med att han fick akut andnöd. En biopsi visade att han hade flera tumörer, varav en kramade om kroppspulsådern. Han har nyligen kommit tillbaka från Europa där han behandlats med både cellgifter och alternativ medicin. Idag mår han bra men dagen före var sämre, förklarar han.

Sjukdomen hindrar dem dock inte från att bygga vidare på sitt imperium.

Efter den initiala succén med Soneva Fushi öppnade de flera syskonhotell. Dessutom köptes en hotellmanagementrörelse. Under varumärket Six Senses drev de ett femtontal hotell och ännu fler spa.

– Vi var mer framgångsrika men efter tag började jag känna mig frustrerad, säger Sonu. Jag ägnade dagarna åt att träffa investerare, analysera budgetar och flyga mellan olika hotellbyggen. Arbetet blev för själlöst.

Six Senses såldes för några år sedan och nu fokuserar de helhjärtat på de egna hotellen (Soneva Fushi och Soneva Jani på Maldiverna, Soneva Kiri i Thailand, och inom inte alltför lång framtid öppnas ett Soneva-hotell i Japan och ytterligare ett på Maldiverna.)

– Världen förändras snabbt och som hotelloperatör måste man snabbt kunna följa med. Allt handlar om att skapa unika upplevelser, vilket kan vara är ett problem för de stora kedjorna. Ta Ritz Carlton eller St. Regis – de gör fina hotell men skulle gästerna märka om de bytte skyltar med varann?

Ett glatt tjut hörs i bakgrunden. Det är en gäst som kastat sig ut i vattenrutschkanan som slingrar sig ner i Indiska oceanen. En av många lekfulla detaljer på Soneva Fushi.

– Ja, vi kanske är lite barnsliga, skrattar Eva. Men det är ju så, när man skrattar mår man bra. Snart kommer vi även att ha en linbana uppe bland träden. En idé jag fick för tio år sedan. Och jag som är så höjdrädd...

Fotograf: Dan Kullberg

Mat & dryck

Viggo Cavling: Stjärnkockarnas lanthandel i Sumpan

Konceptet hade gjort succé på Söder, och priserna andas Östermalm. Men på en bakgata i Sundbyberg? SPG:s krogrecensent Viggo Cavling är skeptisk.

Nyligen var jag inbjuden av Stockholms Auktionsverk att prata om Tore Wretman, Sveriges första kändiskock. Jag jämförde Tore med Jesus, en man som också skapade en ny religion. Före Tore var det mörker, sen föddes den svenska gastronomin. Precis som Jesus drog Tore sig tillbaka alldeles för tidigt och efter detta har olika fraktioner kämpat om vem som tolkar mästarens läror bäst. Jag tänker speciellt på Nobis-koncernen och Svenska Brasserier som bägge vill leverera mat och dryck i Tores anda. Men vem som gör detta bäst ska inte avhandlas här. Ni kan också se en liknande strid mellan katoliker och grekisk ortodoxa kyrkan.

Annons

I mitt tal tog jag upp att det har kommit ett gäng kändiskockar som försöker upprepa Tores bedrift. Det räcker inte att vara känd för att bli en kändiskock: du ska förutom att vara med i tv varje vecka även producera kokböcker lika ofta som du klipper håret.

I uppdraget ingår också att öppna nya krogar. Helst en om året. Det ska bli en koncern.

Två kockar som lever enligt Tore Wretmans lära är Paul Svensson och Tareq Taylor. Den första är verksam på Fotografiska i Stockholm, den andra har sin bas i Malmö och driver där bland annat Kockeriet. Tareq drev tidigare den mycket populära sommarkrogen Slottsträdgårdens kafé.

Jag har besökt dessa krogar ett antal gånger och ofta lämnat dem mycket nöjd. Så när de två kockarna nu slår ihop sin huvuden och öppnar i Sundbyberg är det förstås en händelse som inte bör missas.

Sundbyberg är en förort norr om Stockholm som tävlar med Solna om att vara nästan lika häftig som Stockholms innerstad. Om Solna är ett moderat skyltfönster så är Sundbyberg ett socialdemokratiskt. För tio år sedan var förorten ett blåshål av Guds nåde. Det blåser fortfarande i Sundbyberg, men en stadsliknande gatubild har växt upp vid pendeltågsstationen med krogar och en liten gullig galleria. Borta är Grand Garbo. Huset som Christer Pettersson länge bodde i har fått en smakfull renovering. Fortsätter denna utveckling kan Sundbyberg snart ta över Södermalms roll som Sveriges mest förtalade stadsdel.

Ett led i denna utveckling är förstås Paul Taylors Lanthandel.

Här serveras närodlad mat, på hemsidan kan man läsa: ”Vi är galna i bra råvaror”. Detta innebär rent praktiskt en ny tolkning av ordet buffé. På hemsidan skriver man: ”Plocka ihop din egendesignade rätt”. Är inte alla bufféer just detta?

I början körde Paul Taylors Lanthandel med vegetariska luncher. Men det fick man ge upp efter några veckor eftersom 50 gäster vände i dörren när de förstod att det inte serveras kött. På hemsidan kan man också läsa att det är ”vacker design” som gäller. Här måste jag meddela en avvikande åsikt. Inredningen känns som ett dagis med hårda, väggfasta bänkar och bord och hyllor i furu. Tänk Ikeas personalrestaurang. Det är funktionellt och praktiskt att städa, men mysfaktorn är noll. Fastigheten som krogen befinner sig i ligger på en bakgata och har inga av de kvaliteter som finns på Fotografiska eller Kockeriet. Det ser ut som en ordinär lunchkrog helt enkelt. Att då ta 120 kronor för ett glas naturvin som inhandlas över disk är minst 30 kronor för mycket. Jag skriver detta som bosatt på Södermalm och jag tror att jag även talar för Sundbybergs kommuninvånare. Vore jag på Stureplan skulle jag tycka att det är billigt. Jag anser att pris, miljö, plats och servering måste sitta ihop.

Personalen är vänlig, men det finns en gräns. Att serveras helgerbjudandet ”vår härliga långlunch” – förrätt, huvudrätt och efterrätt – för 298 kronor efter klockan 15 när krogen stänger 17 är att gå för långt. Är också en smula tveksam till att en sallad ihopplockad ur plastbyttor ska anses vara en rätt, men okej.

Huvudrätten korv med stekt ägg är en perfekt Instagram-rätt. Vacker, ekologisk och varm. Rejält med mat och milda smaker. Det är fin syra i fänkålen och bra stuns i den kravmärkta korven från Korvhantverket. Den rostade löken på toppen ger en fin textur.

Efterrätten är en bovetepannkaka med äppelpuré, gräddfil och kolasås. Tillbehören är smarriga och väger nästan upp den ganska torra bruna bullen.

Tyvärr tror jag att det kommer att bli tufft för Paul Taylors Lanthandel i Sundbyberg. Det finns gott om krogar i området som jag uppfattar som mer kalibrerade med lokalbefolkningen. Hade Paul Taylors Lanthandel däremot öppnat på Södermalm är jag övertygad om att det hade blivit en hit. Krogen skulle även funka på Östermalm, eftersom man redan kör med Stureplanspriser. Nu är Paul Taylors Lanthandel i Sumpan bara en tråkigare och mer PK variant av Urban Deli. Och nej, kändiskockarna som man gärna vill se när man besöker en kändiskockkrog är inte på plats vid något av mina två besök.

Perfect Guide

Min helg: ”Jag pustar ut med ett glas rom”

Jill Johnson joggar med Bruce Springsteen, undviker vägkrogsmat och har ett kanongig för en lite skitnödig stockholmspublik.

Det är fredag eftermiddag och jag tar en paus i turnébussen i Linköping. Att få vila ett tag i bussen är den bästa stunden på dagen. För att komma igång igen ger jag mig ut på en trekilometare. Oftast har jag Bruce Springsteens Wrecking Ball i lurarna när jag springer. Sen blir det dusch, smink, mat och innan vi rullar vidare mot Stockholm och nästa gig.

Annons

På lördagskvällen ska jag nämligen spela på Vasateatern, det är min första spelning här. Det är ofta lite extra pirrigt i Stockholm, det kan vara lite skitnödigt, det är många kollegor och musiker som är här. Det är en annan sorts publik i Stockholm. Men idag är jag inte nervös, jag har haft ett vinevent på Grand Central innan som gått bra och jag känner mig avslappnad. Vasateatern är en dynamisk arena som passar min turné, det är lite teater, lite klubb, lite konserthus. Och publiken står otroligt nära, nästan käftsmällsnära. Före spelningen blir det en blygsam hutt innan för gemenskapens skull. Förr var det varm punsch, det lärde Björn Skifs mig 1996, men ikväll blir det rom.

Min låt We Can Sleep It Off som handlar om mitt alter-ego Jillan – en 35-årig Jill som hade en väldigt sen frigörelse och tonårsrevolt som varade i två dygn över lite tequila – river taket.

Efter spelningen blir det kindpussar och kramar backstage med branschfolk och vänner. När alla lämnat senare på kvällen sitter jag själv kvar och pustar ut med ett glas mörk rom innan jag åker hem och somnar gott.

Söndag morgon och jag sover ut med barnen i sängen, de är med mig i Stockholm den här helgen. Efter en lugn och mysig förmiddag åker vi ut till Mall of Scandinavia där barnens storasyster jobbar och äter lunch med henne. Sedan tar vi oss till flygplatsen för att ta oss till Borås.

Egentligen har jag tre hem – Borås, Ängelholm och övernattningslägenheten i Stockholm. Hemma är Borås där jag har barnen men hemma i hjärtat är Ängelholm. Jag har mycket kvar där, föräldrar, syskon, kompisar. Jag saknar det väldigt mycket.

Söndagar med ungarna är den bästa delen av tillvaron. När jag kommer hem från turnén och vi lagar mat ihop. Om det är någonting som verkligen får mig att landa så är det att laga mat. Jag äter inte på Rasta-krogar utan har med mig egen mat på gigen, eller så blir vi serverade. Men turnématen är inte optimal.

Vi lagar citronkyckling. Det är så himla enkelt att lägga in en kyckling med olivolja, vitlök, potatis och pressa otroligt mycket citron på.

Vid middagsbordet pratar vi om helgen och summerar det som hänt. Jag och min äldsta dotter, 14 år, sätter oss med hennes SO-uppsats. Hon skriver om andra världskriget så det har vi jobbat på lite till och från i helgen, deadline är söndag vid midnatt. Jag själv är inte speciellt allmänbildad och kan inte min historia så bra, så att det är roligt att få sitta med henne och lära sig nu.

Jag tänker tillbaka på helgens höjdpunkt som var spelningen på Vasateatern. Det var en speciell kväll, som en summering av så många olika turnédelar av mitt liv. Och sedan var ju barnen med i Stockholm och då blir det extra speciellt. Det blir ett fint minne att dela.

Foto: TT

Resa

Louise Boije af Gennäs: ”Värmland är Sveriges Irland”

Författaren Louise Boije af Gennäs badar med grisar, snorklar med hajar och njuter av naturen i de värmländska skogarna.

Mårbacka, Värmland

Värmland är ett av mina favoritlandskap i Sverige, sprängfullt av vacker natur. Som gammal lundsbergare har jag har bott i Värmland många år och trivts fantastiskt bra. För att inte tala om den rika kulturen som finns där, med Selma Lagerlöfs vackra Mårbacka och Gustaf Frödings poesi. Värmland är som Sveriges Irland, vårt County Clare. Det är här vår folklore finns och frodas.

Annons

Pig Beach, Bahamas

Det är svårt att ta sig hit, men väldigt värt det! Till att börja med måste man ta sig ut till Exuma och därefter vidare till lilla ön Big Major Cay. Väl där kan man simma med hajar och de kända bahamanska grisarna, det är en oförglömlig upplevelse. Grisarna kom hit för flera år sedan, har nu förökat sig och vet att man får bröd av turisterna. Om inte kan de bita dig i rumpan.

Adress: Pig Beach, Big Major Cay

Red Rooster, New York

När du är i New York – ta bussen upp till Harlem och gå på en gudstjänst med gospelkör. Ta in den fantastiska musiken, kläderna och hattarna. Sedan går du raka spåret till Marcus Samuelssons restaurang Red Rooster och äter brunch. På söndagar har han dessutom ett jazzband som sitter i fönstret och lirar. Ljuvligt!

Adress: 310 Malcolm X Boulevard, Harlem

Le Jardin, Cannes

En otroligt rolig restaurang med fantastisk mat. Innanför dörren möts man av det äldre paret som äger restaurangen. Mannen sitter framför tv:n och kollar på sport och frun vimsar runt i sin klänning. Som namnet hintar ligger restaurangen i en stor trädgård, omringad av byggnader med kulörta lyktor och flera olika terrasser, träd och buskar. Det är så fruktansvärt romantiskt där inne. Längst upp står alla kockarna samlade, de är helt bindgalna. Krökar och gör chin-ups samtidigt som de bakar pizzor.

Adress: 15 Avenue Isola Bella

Sharm el-Sheikh, Egypten

Som det snorklingsfreak jag är kan jag verkligen rekommendera en resa till Egypten. Att snorkla här är som att kliva ner i ett stort akvarium. Platsen öppnar ögonen för allt som är värt att bevara på vår planet, och att vi måste jobba för den fantastiska mångfalden som fortfarande finns. Jag började snorkla med min dotter Elsa när hon var fyra år och idag vill hon bli marinbiolog och rädda planeten. Nu förstår hon vad som finns där ute.

Perfect Guide

Anders Hansen: ”Att skvallra handlar om överlevnad”

Anders Hansen om nya tv-serien, våra sociala hjärnor och varför han inte vill kallas självhjälpsguru.

Det råder Anders Hansen-feber i Sverige. Vi läser hans böcker, lyssnar på hans Sommar i P1 och tittar på hans nya Svt-program Din hjärna. En grundpremiss för att förstå läkaren och psykiatrikern Anders Hansen är att den 1,3 kilo tunga klumpen vi kallar hjärna inte är helt kalibrerad efter vår samtid.

Annons

– Det stämmer, när det gäller våra hjärnor måste man hålla i tanken att människan levt under 200 000 år. Industrialism, internet och mobiltelefoner har bara funnits en liten, liten del av den tiden.

Ett av avsnitten handlar om den sociala hjärnan. 80 procent av tiden använder vi våra hjärnor till att tänka på oss själva eller andra människor. Många älskar att skvallra, och allra roligast är det när innehållet är komprometterande. Varför är det egentligen roligare att prata om att Anders blivit berusad på en firmafest än att han fått ett pris från Harvard?

– I grunden är det en överlevnadsinstinkt. Hjärnan vill förstå vilka personer som bör hållas på avstånd. Att bli ihjälslagen av en annan människa var en av de absolut vanligaste dödsorsakerna förr.

I programserien möter Hansen bland annat den brittiske antropologen Robin Dunbar.

– Dunbar kom fram till att ju tjockare neocortex – den yttersta delen av hjärnbarken – ett djur har, desto fler nära sociala relationer klarar det att upprätthålla. Schimpanser kan exempelvis hålla koll på 25–30 stycken, medan vi människor kan hantera ungefär 150 sociala relationer. Det kallas Dunbars tal. Det där ser man på allt från jägarsamhällen och medeltida byar till militära kompanier och det svenska skatteverket. Om grupperna växer sig större än 150 personer blir det svårhanterligt för oss människor.

Och de som inte har 150 relationer? 14 procent av alla svenskar känner sig ensamma.
– Ja, ensamhet är ett folkhälsoproblem. I Storbritannien har man en ensamhetsminister för att hantera det. När vi blir ofrivilligt isolerade aktiveras samma del av hjärnan som när vi drabbas av fysisk smärta. Själva poängen med smärta är att vi ska undvika att skada oss igen.

Så hjärnan signalerar att vi bör skaffa vänner?
– Exakt, den säger åt oss att undvika ensamhet eftersom det tidigare inneburit undergång. Vi kunde inte överleva utan hjälp från gruppen. Och att vara ensam under längre tid drar igång stressystemet och står det på för länge riskerar man att bli sjuk.

Kan det bli en bok om att bra sociala samkväm har samma mentala fördelar som ett löppass?
– Absolut inte, eftersom det saknas vetenskapliga belägg för det. Någon skrev att jag är en motionshysteriker, men jag har aldrig velat förklara hur människor bör leva sina liv. Jag pekar bara på forskning som finns. Hans Rosling pratade med mig om ansvaret som kommer av att ha mångas öron. Mitt sommarprogram har hörts av tre miljoner människor. 12 procent av alla vuxna svenskar äter antidepressiva. Om bara några av de lyssnarna får för sig att sluta med sina mediciner och börja jogga istället, utan att rådfråga läkare, skulle jag riskera människoliv. Det går inte. Därför vill jag aldrig kallas för självhjälpsguru.

Din hjärna sänds på måndagar och finns alltid på Svt play.

Hälsa

Nordenfalk: Väljer du hashtag eller närvaro?

SPG:s krönikör Estelle Nordenfalk, från Yogayama och föreläsare inom hälsa och livsstil, ser fördelarna med att välja bort sociala medier på fest.

På senare tid har jag fått två inbjudningar till olika festligheter. I den ena inbjudan står det längst ner vilken hashtag värden vill att vi använder när vi lägger ut bilder och filmer från festen. Inför den andra fick vi i veckan ett separat mail från värdarna med orden ”vi önskar att inget läggs upp på sociala medier, ingen behöver fota eller filma, fotograf finns, låt oss i stället ha kul tillsammans med fokus på där och då!”
Två helt skilda önskningar och jag reflekterade över hur jag känslomässigt upplevde olikheten.

Annons

Den senare visar på en insikt om att det är en diametral skillnad på att ha kul och att visa för andra att man har kul – två helt skilda mindset.

Att ha kul är en känsla som kommer inifrån och som bygger på att du är närvarande i stunden i det du gör och i det som händer. Du är där och då och tänker följaktligen inte på hur det du upplever vid ett senare tillfälle kan ge dig ditt ”snabbsocker”, utan ditt fokus är kvar på insidan i det som händer i stunden.

Att visa för andra att man har kul handlar om helt andra saker, i det har du ett mindset där du tänker bekräftelse utifrån – du behöver något utifrån för att det ska kännas bra. Det kan ibland vara så att det du upplever inte har något egenvärde om du inte kan få visa upp för någon annan och få dennes bekräftelse. I ett sådant mindset släpps närvaron på här och nu och fokus ligger på framtiden, du ser det du gör utifrån. Du tänker på vad andra kan bli imponerade av, vad som kommer se snyggt ut, vad som kommer att bygga ditt varumärke som lyckad person, helt enkelt vad som kommer att ge dig yttre uppmärksamhet.

Varje gång du går in i ditt bekräftelsebeteende väljer du alltså bort möjligheten till närvaro, du väljer bort kopplingen till insidan där din självkänsla och kompass bor. Det kan ju vara bra att tänka på att skrytbeteendet har ett pris och det är ganska högt.

En av värdarna vill helt enkelt bjuda sina gäster på det som har blivit en bristvara i dag, det som på grund av bristen blivit eftertraktat, nämligen närvaro. De har fattat att närvaro numera är vår tids nya lyx. En känsla som är svår att hitta till eftersom det ständigt är något annat som pockar på vår uppmärksamhet, något som drar oss bort ifrån vårt naturliga tillstånd av närvaro. Möjligheten att kunna erbjuda fokus och närvaro har därför fått förhöjd status. Det är en ny typ av lyx som inte kan köpas för pengar.

Perfect Guide

Victor Johansson: Är sexscenerna utdöende?

Några av min barndoms värsta trauman är när jag sitter i tv-soffan bredvid mamma och en sexscen dyker upp i filmen. Det hände vid upprepade tillfällen, i trevliga familjedramer där huvudrollsinnehavarna plötsligt blir intima med varandra: Kärleksbrev med Kevin Costner och Robin Wright Penn, den känslomässigt otillgängliga änkemannen skrapar färg från en segelbåt och hux flux ligger han naken under en pläd. Sex dagar sju nätter där Harrison Ford och Anne Heche, lämnade på en öde ö tillsammans, börjar ”fool around” framför en mysig strandbrasa. Eller Du har mail med Tom Hanks och Meg Ryan där de nyförälskade kysser varandra och till och med golden retrievern lägger generat tassen över nosen.

Annons

Jag lärde mig tidigt att tyda tecknen på när det ena skulle leda till det andra: ett sensuellt saxofonsolo, en dämpad vardagsrumsbelysning, två glas rödvin på en köksö i marmor. Hastigt gjorde jag mig ett ärende ut i köket, hällde skärrad upp en skål chokladpuffar samtidigt som jag räknade på hur länge ett samlag rimligtvis kunde vara i ett romantiskt drama. När kusten var klar återvände jag obesvärat till tv-soffan. 

Så kommer nyheten om att sexscenerna minskar i Hollywood. The Guardian skriver att ”sexscenen är på utdöende” och Washington Post fastslår att ”sex försvinner från vita duken, och det gör filmer mindre underhållande”. En rörelse som började med metoo, och fortsatte drivas av moralens väktare till både höger och vänster, har fått manusförfattare och regissörer att helt radera sexualitet som en del av den mänskliga naturen. Konstnärens längtan efter att skildra livet som det är upphörde. Sex var inte längre frigörelse, det var förtryck. Filmen som ett rum där alla sorters tankar och beteenden får prövas och ta plats, stängdes. Uppgiften var nu att dölja, inte blottlägga.

Hemma i Sverige har Riksteatern anlitat en intimitetskoordinator som ska övervaka sexscenerna. Det är lätt att föreställa sig en kommunanställd som sitter på huk bredvid Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie under repetitionerna av Fröken Julie: tillrättavisar en hand som vandrat för långt uppför lår, korrigerar en arm som trevar innanför en blus.

Samtidigt är det svårt att bortse från rapporterna om att unga människor har allt mindre sex, samtidigt som psykisk ohälsa kryper allt lägre ned i åldrarna. De tycks helt enkelt vara en spegling av samhället: ungdomar relaterar mer till en Lena Dunham som äter antidepressiva än Michael Douglas fastknuten vid en sänggavel i Malibu.

Kanske har konsten här en viktigare funktion än någonsin: att påminna människan om att livet inte bara är tentaplugg och deadlines, prestation och optimering, det är också oönskade begär och dåligt genomtänkta beslut, bortkastad längtan och tidiga morgnar i främmande sängar. Det är taffliga försök att komma någon annan nära.

Perfect Guide

Erik ”Jerka” Johansson: ”Jag är inte så mystisk”

Från familjedrama till Vasastans mest omtalade krog. SPG träffar Erik ”Jerka” Johansson som sätter ord på sin omåttliga kärlek till mackor, den påtagliga föräldraångesten och om att vägra vara svår skådis.

Förutom blänket i det buteljgröna kaklet vittnar de överstrukna rätterna på menytavlan och de slarvigt ställda second hand-stolarna om att det är måndag morgon efter en rekordhelg på Sandhäxan. Restaurangen som Erik ”Jerka” Johansson och hans två vänner öppnade för några månader sedan har blivit en Vasastansnackis. Kanske för att en av Sveriges mest omtyckta skådespelare har ett finger med i spelet, kanske för sin opretentiösa inredning, kanske för att den bara serverar mackor. Och en sorts öl.

Annons

– Vem älskar inte mackor? säger Jerka och rättar till menytavlan. Nu har vi anställt proffs till kockar som förädlar vår idé, men vi skulle aldrig öppna en fine dining-restaurang. Mackor kan vi äga och operera i på ett trovärdigt sätt. Att vi serverar en sorts öl handlar enbart om att befria folk från så många val. Jag hatar att komma in till ett ställe och ha 20 olika sorter att välja på, när man bara vill ha en bra bärs.

Glöm anspråkslösa cafésmörgåsar, här snackar vi premiummackor proppade med pålägg som utvalda ostar, långbakat fläsk och saltpicklade grönsaker.

– Påläggen är huvudsaken. På vissa mackor tar vi ut överflödigt bröd så att vi ska få plats med ännu mer pålägg. Grillade surdegsmackor som river upp i gommen kommer aldrig att hamna här.

Att Jerka, mest känd som Patrik i Svt:s serie Bonusfamiljen, skulle öppna en krog är inte oväntat för dem som känner honom. Men ändå.

– Matlagning är min största hobby. Och jag upptäckte att jag delade den med mina kompisar Mattias och Fredrik. Det blev alltid att vi, efter några flaskor vin, började snacka om ett eget ställe. Som man gör, säger han och sjunker ned i stolen invid fönstret.

– Absolut, tänkte jag. Jag är skådis, Mattias är designer – det kommer aldrig att hända. Vi vågar inte. Vi har två barn var och det här är risky business. Men så började Mattias kolla mer seriöst på lokaler…

Och så bar det av.

– Det var för kul för att inte vara med. Jag älskar matlagning för man har full kontroll. Man kan liksom inte kontrollera sina barn, inte sin partner eller sin karriär. När man lagar mat har man hela kontrollen. Det är så tydligt och konkret, maten ska bli klar. Det är terapeutiskt och tillfredställande.

Foto: Foto: Rickard L Eriksson

Jerkas engagemang på Sandhäxan är villkorat. Han har allt annat än lämnat skådespelandet, som har varit levebrödet sedan han som 15-åring fick rollen som störig brorsa i Adam & Eva. I höst filmar han nya säsongen av Maria Wern på Gotland, ett av flera kommande projekt Jerka är inblandad i. Men de senaste åren har han också vidgat sina vyer: hoppat in som redaktör på Breaking news, medverkat i Filip och Fredriks tv-program Alla mot alla och ses snart som programledare för en dokumentärserie på Svt. Dessutom är han flitigt följd på sitt humoristiska och knivskarpa Instagramkonto. Han gör det han vill.

– Jag hörde nyligen att en skådiskollega hade sagt om mig att jag bara tramsar på Instagram och säljer ut mig i tv-program. Visst, jag är inte så mystisk och hemlighetsfull som en ’stor, seriös skådis’, men för mig är det viktigaste att det jag gör är lustfyllt. Jag struntar i vad andra tycker.

Denna oängsliga inställning slog rot i honom 2007, när han gjorde Peer Gynt på Stadsteatern.

– Jag hade då haft bilden av att jag skulle bli den där superseriösa skådisen som skulle jobba med Norén och Tommy Berggren. Göra tunga grejer. Så fick jag rollen i Peer Gynt och spelade 140 föreställningar, och det var så tråkigt. Skådisen som jag jobbade med var inte schysst och jag tappade lusten. Jag vill inte få spott i ansiktet på en mörk scen bara för att det är så det ska vara att vara en svår skådis. Jag ifrågasatte om det verkligen var här jag skulle vara.

Jerka lutar sig mot kakelväggen.

– Det var då jag insåg att jag måste fokusera på att ha roligt på jobbet. Då blir det bra och då mår jag bra.

Även om han de senaste åren gått under epitet som ”Hela Sveriges bonuspappa” är det här med föräldraskap inte något han tycker är helt enkelt. Tvärtom. Något som fått honom att testa rollen som programledare i kommande dokumentärserien En perfekt förälder på Svt.

– Jag nojar otroligt mycket över alla fel man kan göra som förälder. Varje gång jag skäller på mina barn på morgonen får jag ångest. När jag sedan lämnar dem på skolan har jag en klump i magen och ångrar att jag blivit arg. Man tänker att man inte ska ta en konflikt, att man ska krama sitt barn och säga: ’jag vet att du är arg’ för att man läst det i någon uppfostringsbok. Men det går ju inte när man är jättestressad över att komma försent till jobbet och någon bråkar om ett par byxor. Då måste man få tända till lite, men man straffar sig själv efteråt. Den där grejen har jag velat gå till botten med.

Så vad är nyckeln till att bli en perfekt förälder?
– Det går inte. Slutsatsen är att stressen i att försöka bli en perfekt förälder inte är bra för någon. Inte för barnet, inte för den vuxne. Att vara förälder har blivit en prestation, vi ska nå svart bälte i föräldraskap. Det där gör mig snurrig, och kan ge mig ångest.

Du upplevs nog som en ganska ångestfri person…
– Nja, inte när det gäller föräldraskap. Jag har gått in i en ny fas med mina barn, som är åtta och sex år. Det kräver så mycket mer av mig intellektuellt än när de var små. Då handlade det mest om att få dem att sova, äta och inte gå in i kanter. Nu kan min son komma hem från skolan och vara ledsen, eller någon ringa och säga att han varit taskig. Det är sådana saker jag grubblar över. Skolan är ibland ett laglöst land. När man lämnar den lilla åttaåringen på skolgården, på en skola där det finns 1 200 elever, kan jag få rejäl ångest över hur utsatta de kan vara där.

Vad gör du åt ångesten?
– Ja, du… Jag vet inte. Springer. Träning är självmedicinering för mig och något jag dessutom måste göra när jag äter som jag gör. Fem kilometer efter lämning varje morgon och lite styrka, då har jag betat av det på 45 minuter. Det är inte kul alltså. Men det är otroligt avstressande och ångestdämpande.

Foto: Rickard L Eriksson

Liksom han själv vuxit upp lever han och sambon Lisa med hans barn, Rolf och Lena, varannan vecka sedan några år. Ett liv han nu anpassat sig till.

– Först var det jättesvårt, när man sa hej då på måndag morgon och såg barnen gå iväg med sina små ryggsäckar och man visste att det var början på en vecka man kommer missa i deras liv. Ser man i det långa loppet förlorar man halva deras uppväxt. Det blir jättesorgligt om man börjar tänka på det. Å andra sidan upplever jag att man får en lyxig balans. Ena veckan stressar jag inte från jobbet, åker till Sandhäxan och går ut med min tjej. Eller sträckkollar serier en hel lördag. Andra veckan har man allt förberett; fyllt kylen, tvättat kläder och är redo för att göra utflykter och sådant.

Kocken ställer fram Jerkas favoritmacka – Grilled cheese, som innehåller flera olika sorters ost och chips toppad med tunt hyvlad parmesan samt en dipp av egengjord ketchup.

– Folk har åkt från Gävle bara för att äta den här. Den är magisk. Mat kan verkligen förena människor. Och det är så otroligt tillfredställande när vi lagar mat till folk och vi ser att de älskar det.

Snart ses Jerka i den romantiska komedin Tills Frank skiljer oss åt på bio, en film om 40-årskrisande människor som ”tindrar” och inte hittar hem. Något han själv inte kan identifiera sig med längre.

– Jag klarade aldrig av att ha Tinder. Det blev för robotiserat. Det är inte min grej att inleda en trevande konversation online för att sedan sitta och stamma vid en bardisk och vilja teleportera sig därifrån. Nej, jag har varit en aktiv motståndare mot att dejta. Det är alldeles för krystat.

Men våren 2018, då Jerka gästade podcasten Schulman show och blev tillfrågad om att gå på dejt med en av medarbetarna på produktionsbolaget, gick han emot sin filosofi.

– Det var bara ödet, liksom. Det blev en väldigt bra grej av det. Hon visade sig vara det bästa som hänt mig.

Tiden rinner ut. Sandhäxetrion ska ha styrelsemöte. De har djärva planer och drömmar.

– Kanske är det tack vare åldern, eller att jag fått barn, som jag vill testa på mer i livet, vare sig det är programledare, skriva manus eller öppna krogar. Det kan vara en 40-årskris. Eller så är det 40-års-möjlighet, säger han innan han hugger in på desserten: Elvismackan med jordnötssmör och banan.

– Oj oj, det är hjärt- och lungräddning på den här. Du måste smaka!

Perfect Guide

Elin af Klintberg: Det prasslas som aldrig förr

Hon blev ertappad en söndagsmorgon när hon var som minst förberedd. Naken i ett hett bad med ansiktet täckt av en sheetmask, ögonen slutna och en true crime-podcast i öronen. När hennes man dundrade in i badrummet med sin mobil i högsta hugg och hon tvingades lämna sin meditativa sinnesstämning blev hon först irriterad. Komma in och störa på det där viset. Men när han gång på gång rev sig i skägget och stirrade ner i mobilen som om han knappt själv förstod vad displayen ville berätta, förstod hon att det var allvar. ”Det står här i Verisure-appen att du varken larmade av eller på huset förra torsdagen och fredagen.” Han tittade sorgset på henne. ”Var i helvete sov du då?”

Annons

Jag hör om den hela tiden. Otroheten. Den fula, ledsamma och livsavgörande otroheten.

I många fall är det bara lösa rykten och trummor på stan… I andra fall mer påfallande. En kär vän gråter mot min axel och frågar sig om det någonsin går att komma över sveket? En annan ringer uppspelt och fnittrande från en krogmiljö när jag sitter hemma och kvällsjobbar och ber mig täcka upp för henne. Om någon frågar så åt hon och jag middag ikväll… Med andra ord: det prasslas som aldrig förr i bekantskapskretsen.

Kanske är det inte så konstigt. Enligt Statistiska centralbyrån är snittåldern för skilsmässor för kvinnor i Sverige 42 år. Jag fyllde 42 häromdagen och de flesta av mina vänner är i samma ålder.

Och i nästan alla fall verkar otroheten komma fram. Men att bli ertappad som på film, med ett avlyssnat telefonsamtal eller i värsta fall, in action i sängen, verkar inte höra till vanligheterna. I stället är det nästan alltid tekniken som avslöjar sveket. De luttrade blir experter på att sopa undan bevis. Sms, mail, chattar och historik raderas på löpande band, medan vissa nästan undermedvetet verkar vilja bli påkomna, som alkoholisten som gömmer flaskorna skrattretande dåligt. En vän berättade att han hittade ett främmande hotellkvitto på hallmattan. Hallmattan! Då behöver man inte vara Freud för att konstatera att hans pojkvän någonstans ville bli påkommen.

Värre är det då med de många digitala spår som man inte ens känner till att man lämnar.

Reseloggen på Uber är ett exempel. Eller appen Tink som registrerar gemensamma inköp. Eller kanske det mest simpla: Hitta min mobil-funktionen.

Vi läcker hela tiden avslöjande metadata. Det kan vara information om var du befinner dig, vad du gör vid en viss tid, information om din fysiska aktivitet. I säkerhetsexperten Bruce Schneiers bok Data and Goliath fick ett gäng forskare under en tid tillgång till några människors metadata, och de mest personliga sakerna uppdagades: som att en av försökspersonerna hade ett allvarligt hjärtfel, en hade gjort en abort och en hade en hemlig cannabisodling hemma i källaren.

När jag var yngre minns jag att jag resonerade att det bara fanns en lösning på otrohet – och det var skilsmässa. På direkten. Idag förstår jag att det inte är så enkelt, och att det finns fler sätt att leva på. Ändå blir jag chockad när jag upptäcker att otrohetssajten Victoria Milan med payoffen ”Gör livet levande – ha en affär” har 500 483 svenska användare. I Storbritannien varnar den kända sociologen Catherine Hakim att samtidens omodernt rigida syn på otrohet kommer innebära slutet på parrelationer för gott. I sin bok The new rules: internet dating, playfairs and erotic power liknar hon gifta par vid djur i bur som måste slå sig fria innan det är för sent.

Och vad gäller paret i krönikans början så verkar de faktiskt vara lyckligare än på länge. Jag såg dem på håll på Djurgården häromdagen, tätt omslingrade i en höstpromenad. Men något larm på huset har de förmodligen inte längre.

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Bråka gärna inför dina barn

Minns inte om det var mitt sätt att stoppa in tallrikar i diskmaskinen som återigen ifrågasatts, men jag vet att jag hade sovit dåligt och var stressad i största allmänhet. Plötsligt en morgon brast det och med lille Sigge intill mig i soffan kallade jag min fru för ”en jävla häxa”.

Annons

Inte mitt stoltaste ögonblick. Hon pratade inte med mig på flera dagar. Och stämningen blev inte bättre av att Sigge skapade en hejaklacksramsa som byggde på att hans mamma var en elak trollpacka.

Fram tills dess hade jag lyckats tämja mina känslor i hans närvaro. Kanske gjort en passivt aggressiv grimas bakom hans rygg någon gång, men ändå väntat med själva grälet tills han somnat.

En usel strategi, har jag förstått.

Ungar utvecklas, enligt många barnpsykologer, av att se sina föräldrar argumentera med varandra. Det lär dem att ifrågasätta och våga ta konflikter. Den amerikanska psykologen Adam Grant påstår att det även vässar barnens kreativitet.

Som exempel lyfter han fram Orville och Wilbur Wright, brödraparet som 1903 genomförde världens första framgångsrika motorflygning. Deras pappa var en notoriskt grälsjuk pastor. Han bråkade med kollegor, grannar, församlingsmedlemmar – och sin fru. Och framför allt fostrade han sina barn att ett gott gräl tillhör livets höjdpunkter.

Så bröderna tjafsade konstant. Om allt. Men främst om olika tekniska konstruktioner. Och ur deras hetsiga diskussioner växte nya fantastiska idéer fram.

Fördelarna för Sigge upphör inte där.

Par som bråkar håller ihop. Makar som aldrig tjafsar med varandra skiljer sig –statistiskt sett – betydligt oftare. När en, eller båda, slutat bry sig om relationen saknas energin till ett bra gräl. Att gräla med sin partner skapar visserligen kortsiktigt gnissel men i potten ligger spännande diskussioner och mellanmänsklig utveckling.

Sen finns ett litet, litet tillägg till psykologernas tes om de progressiva familjegrälen. Föräldrarna måste vara respektfulla mot varandra. De största felstegen är tydligen att gå därifrån, att ta upp gamla oförrätter som saknar koppling till det aktuella grälet – och att ge den andra partnern öknamn.

Mat & dryck

Food Pharmacys kantarelltoast

SPG:s hälsoexperter, duon bakom Food Pharmacy, inspireras av japanska skogsbad och delar receptet på deras bästa kantarelltoast.

Bassängbad och bastubad i all ära, men håll med om att inget går upp mot ett härligt renande skogsbad. Jaså, tänker du kanske, vad sjutton är nu det? Har du helt missat den hippa japanska terapitrenden skogsbad, eller shinrin-yoku som metoden egentligen kallas, är det nu hög tid att både spetsa öronen och lägga fram allväderskläderna i hallen.

Annons

Målet med shinrin-yoku är att du ska ta in den lugna och kravlösa skogsatmosfären med alla dina sinnen, gärna under en lugn promenad i tystnad. Fenomenet uppstod som en reaktion på det stressade japanska samhället och har sedan 1980-talet, när de första organiserade skogsbaden erbjöds, blivit en allt mer uppskattad metod för återhämtning. Myndigheterna i Japan har till och med låtit inrätta särskilda terapiskogar som fungerar som terapeutiska centrum för alla som önskar.

Wow, säger vi bara och plockar upp våra tappade hakor från golvet. Särskilt inrättade terapiskogar. Tänk om lilla Sverige kunde ta efter Japan och föra in organiserade skogspromenader i folkhälsoarbetet. Vi kunde få officiella smultronställen? Och guidade naturvisningar på recept?

Den som lever får se, kära mindfulness-vänner, men häng inte läpp i väntan på terapiskogarna. Vi har kanske inga särskilda skogsbadplatser än men vi har faktiskt två andra rogivande godbitar, nämligen allemansrätten och skogens gyllene guld – kantarellerna.

Vi föreslår att du slår en japansk och en svensk fluga i en smäll och tar ett skogsbad i svampskogen. En alldeles utmärkt terapiform, om du frågar oss. Och när du kommer hem slänger du ihop vår precis lika geniala kantarelltoast.

Food Pharmacys kantarelltoast
(4 stora portioner)

Kantarellpesto:
2,5 dl kantareller, grovhackade
1 dl pinjenötter eller valnötter, rostade
0,5 dl olivolja + lite extra att steka i
4 vitlöksklyftor, pressade
2 msk näringsjäst
en näve persilja
salt och peppar

Ljust toastbröd (1 limpa):
2 1/2 dl havregryn
1 1/2 dl bovetemjöl
2 tsk bakpulver
2 ägg
2 morötter
2 dl havremjölk
1 tsk fänkålsfrön
flingsalt

Vi börjar med brödet. Blanda bovetemjöl och bakpulver i en bunke. Mixa morötterna tillsammans med havremjölk, ägg och havregryn i en mixer.  Rör ihop. Tillsätt stötta fänkålsfrön och häll upp i en brödform. Grädda i mitten av ugnen på låg värme (strax över 100°C) i ungefär en timme.

Under tiden brödet står i ugnen fräser du kantarellerna och vitlöken i en stekpanna tillsammans med lite olivolja. Mixa resterande ingredienser i en matberedare. Lägg i de frästa kantarellerna i matberedaren tillsammans med salt, peppar och persilja, och tryck på pulse-knappen några gånger. Ha i lite extra olivolja om peston blir för tjock.

Ta ut brödet ur ugnen och låt det svalna innan du skär upp det. Stek brödskivor i olivolja och toppa med flingsalt. Klicka upp kantarellpesto på brödskivorna och dekorera med färsk persilja.

Mia Clase och Lina Nertby driver bloggen foodpharmacy.se och har även gett ut den bästsäljande boken med samma namn. Med jämna mellanrum skriver de krönikor och ger mattips på SvD Perfect Guide.

Foto: Britta Pedersen / TT NYHETSBYRÅN
Perfect Guide

Liam Gallagher: ”Jag bröt foten i Hultsfred”

Highgate, London. Måndag lunchtid och Liam Gallagher ligger fortfarande nedbäddad i sängen. De två senaste dygnen har tagit ut sin rätt: i fredags släppte han sitt nya soloalbum och i lördags hölls turnépremiär och födelsedagsfirande i Manchester. Han är en aning skör, och det berömda självförtroendet tycks ha upphört.

Annons

– Största utmaningen med nya skivan har varit att inte lyssna på mitt massiva jävla ego, att inse att det inte bara handlar om mig, säger han över telefon. Att spela musik är en kollektiv insats, det råkar bara vara så att jag går ut och frontar det hela.

Han sträcker ut sig under duntäcket och resonerar kring självkänslan.

– Vissa dagar är jag nöjd, men idag känner jag mig inte så snygg, att festa i tre dagar har sitt pris. Jag försöker träna och äta nyttigt, men det är inte så att jag räknar kalorier. När jag festar så festar jag.

Har du utvecklat en andlig sida?

– Jag känner mig definitivt kopplad till en större kraft, en högre nivå, men jag går inte runt och bränner rökelser och skit. Jag äger ingen yogamatta och jag har inga drömfångare i huset.

47 år gammal upplever Liam Gallagher en renässans. Nya albumet Why me? Why not hyllas från Rolling Stone till The Times, NME kallar den för ”en klassiker” och Aftonbladet fastslår att ”Liam Gallagher är bättre än på 20 år”. Han har precis förlovat sig med pr-strategen Debbie Gwyther (”Jag gick ner på knä på Amalfikusten”), förenats med 21-åriga dottern Molly (”Vi träffades första gången på puben och det var tårar”) och ska nu ge sig ut på en världsturné som för honom från Hollywood Bowl i Los Angeles till 02 Arena i London.

– Jag är på en bra plats i livet: jag har en vacker kvinna som jag gifter mig med nästa år, min mamma lever fortfarande, mina bröder mår bra. Visst Oasis har lagt ner, men vi hade 20 år av kalabalik och det var storslaget, så fuck that.

Nya låten Now that I’ve found you handlar om den nyvunna dottern. One of us är en kärleksförklaring till storebror Noel som han inte talat med sedan Oasis splittrades efter ett gräl i Paris 2009.

– Det är jag som sträcker ut en hand till honom. Jag saknar att vara i ett band ihop, att skratta och ha roligt tillsammans. Jag har faktiskt bjudit in honom till bröllopet, men jag tror inte att han kommer. Det finns alltid ett ruttet äpple i varje familj.

Foto: Britta Pedersen / TT NYHETSBYRÅN

Liam Gallagher har levt större delen av sitt vuxna liv som en internationell rockstjärna. När Oasis spelade inför 80 000 människor på Maine Road i Manchester bodde han fortfarande hemma i pojkrummet på andra sidan stan. Dagen efter flyttade han till ett townhouse i London med sin modellflickvän. De formativa universitetsåren tillbringade han på utsålda fotbollsarenor inför hundratusentals fans. Han visste inget annat. Pressuppbåd campade på daglig basis utanför hans hem. En hel generation imiterade inte bara hans klädstil – parkas och fiskehatt – utan även hans gångstil: en självsäker swag med öppna höfter och pendlade armar. Så det var med förvirring han vaknade upp 2014 och insåg att han förlorat allt: sin bror, sitt band, sin fru. Sig själv. Musikkarriären var över och han låg i skilsmässa med hustrun Nicole Appleton.

– Du har inte en gudomlig rätt till ett framgångsrikt liv. När du går igenom en tuff period måste du bara fortsätta, det är som en boxningsmatch, du måste kunna ta några smällar om du ska klara dig i tio ronder.

Kärleken blev vägen ut. Han blev kär i sin assistent och började skriva låtar. Tillsammans lade han och Debbie upp en comebackplan och 2017 släpptes solodebuten As You Were.

– Debbie är det bästa som hänt mig. Hon har fått ordning på mig och låter mig inte komma undan med vad som helst, vilket är vad jag behöver. Hon ruskade om mig och fick mig att återvända till musiken.

Han slutade festa och började motionera. Den nya hälsosamma livsstilen har försatt honom i en rad märkliga situationer. Under en löprunda i gryningen passerade han ett skogsrave där ungdomarna stannade upp: de trodde sig hallucinera när rockikonen från 90-talet joggade förbi i morgondiset. På promenad i Hampstead Heath med sonens lilla tax Sparkle drog han till sig manliga beundrarblickar när han kallade på hunden i buskagen.

– Haha, det är bra för min hjärna att motionera, säger han. Jag gör det för att få ordning på huvudet. Jag har som en mental önskelista jag brukar tänka på när jag är ute och joggar. Jag tränar inte för att få ett sexpack, jag gör det för att må bra.

Liam Gallagher växte upp i Manchesters arbetarkvarter med en ensamstående mamma och två bröder. I nya singeln Once – en storslagen ballad om hur enkelt livet var när han inte hade någonting alls – reflekterar han över ungdomsåren med storebror Noel, innan kändisskapet skulle hanteras, jetplanen tankas och trädgårdspoolerna rengöras: ”It was easier to have fun back when we had nothin'/ Nothin' much to manage/ Back when we were damaged”. Han minns en av höjdpunkterna: konserten på Hultsfredsfestivalen 1994. Det var Oasis första spelning utanför de brittiska öarna.

– Jag kommer ihåg det mycket väl. Vi spelade fotboll på backstageområdet och jag hade på mig en blå jeansskjorta. Jag skadade foten när jag hoppade ned från taket på en turnébuss och var tvungen att halta runt på scenen. Jag trodde att jag brutit den.

Några veckor senare släpptes debutalbumet Definitely maybe och Oasis kom att bli 1990-talets största rockband med 41 miljoner sålda skivor. Liam Gallagher blev – vid sidan om musiken – decenniets kanske främsta manliga stilikon. Den mest klassisk looken: Umbro-overallen han bar på Maine Road 1996.

– Jag såg den hänga i omklädningsrummet och tänkte ”Den där tar jag”. Eftersom jag kommer från Manchester och inte hade några pengar stal jag den. Jag tyckte den var riktigt cool så jag tog på mig byxorna också.

Du är en bra plats i livet – har du jobbat mycket med dig själv för att nå dit?

– Alla måste arbeta med sig själva, men jag behövde inte en total make over. Jag vet att jag snackar mycket skit, men jag är faktiskt en ganska bra person.

Perfect Guide

Min helg: ”Fotboll på puben är helgens sämsta stund”

Thomas Bodström går på dubbel after work, besöker häktet och har biokväll med sig själv.

Det är fredag och vi har som vanligt en kort after work på advokatbyrån där jag arbetar. Man får inte prata om sina ärenden – advokater och jurister har alltid lite svårt att hålla sig borta från att snacka om sina rättegångar annars. Idag är det uppsluppet och vi pratar tv-serier, musik och fotboll. Dricker öl och mousserande. Den här fredagen är jag dubbelbokad och går vidare till en after work på Café Colette med mina gamla gymnasiekompisar. Eftersom jag ska köra bil till fotbollen dagen efter blir det alkoholfri öl. Men jag är så upprymd att jag inte märker någon skillnad.

Annons

Jag åker sedan hem och lagar middag med min fru och vår sextonåriga son Mattias. Det blir ugnsstekt lax med blomkålspuré och serranoskinka. Vi har haft en överenskommelse: jag har gått en matlagningskurs och min fru en golfkurs. Men hon är fortfarande master i köket, jag är mer kallskänka. Min fru spelar musik, Håkan Hellström. Jag har varit bannlyst från att bestämma musik i alla år – de vägrar lära mig att styra tekniken från mobiltelefonen. Efter middagen går vi en promenad på Kungsholmen där vi upptäcker att det öppnat en ny vinbar på Scheelegatan. Så där går vi in och tar ett glas vin.

På lördagsmorgnarna idrottar jag alltid. Idag spelar jag fotboll med ett gäng kompisar i Sickla. Jag har en cementerad roll i backlinjen, det har blivit en naturlig utveckling i takt med att jag har tappat snabbheten. När jag spelar i veterankorpen kan motståndarna vilja provocera lite extra om de känner igen mig, men här med kompisarna är det helt avdramatiserat.

Vid lunchtid stannar jag till och pratar med en klient på häktet. Under vardagar är det mycket kö och knöl för att hitta besökstid, men på helgerna är det lättare. Det är också den svåraste tiden att sitta häktad – man tänker på vad alla andra gör – så då sitter jag med dem en timme. Jag har klienter som är åtalade för allt från mord till narkotikabrott. Vi pratar om målet, men även sociala grejer som tv-serier. De ser allt på tv och brukar tipsa om vad jag ska kolla på.

Jag kan aldrig slita mig från tanken att vuxna människor låser in andra vuxna människor. Jag tycker att hela formen är konstig och onaturlig. På kvällen blir det pizza hemma hos min syster i stan. Vi pratar om partiledarnas festresa till Tel Aviv, Thomas Quick-filmen och Pridetåget i Sölvesborg.

Söndagsmorgnar umgås jag med min fru. Men just den här helgen är hon på konferens i Tyskland så det blir en golfrunda med en kompis. Sedan åker jag och Mattias och kollar AIK mot Hammarby på en pub i Mall of Scandinavia. Det är helgens sämsta stund. AIK förlorar och vi går hem när det står 2-0. Jag är en rätt dålig förlorare.

På söndagskvällarna brukar vi ha biokväll i familjen, men min son ska spela datorspel så jag får kolla på film alldeles själv. Sedan är det läggdags, men innan jag somnar måste jag varje kväll äta en macka. Annars vaknar jag mitt i natten och är dödshungrig.

Foto: Linus Sundahl-Djerf

Foto: Pierre Björk
Perfect Guide

”Vi kämpar alla med meningslösheten”

Carsten Höller experimenterar med levande fåglar och renar, bygger rutschkanor, äter flugsvamp och hamnar i koma. Vi träffar den hyllade konstnären som tar ut svängarna för att förstå livet.

Det är början av september och i Carsten Höllers lägenhet sitter en fågel och sjunger en mänsklig melodi. Längst in i bostaden – i ett rum fullt av afrikanska sångfåglar – står konstnären och undersöker ett fågelbo. Han drar efter andan, vrider upp ansiktet i häpnad:

Annons

– Tomt!

Han har försökt lära en av fåglarna att vissla en kärleksserenad från 1800-talet. Något som kräver att de isoleras och handmatas i sex månader. Nu ska han lära en av dem att sjunga en poplåt.

– Jag vet inte om jag är intresserad av fåglar eller om de är intresserade av mig, men de utlöser något rent fysiskt i mig, säger han.

Det är en besatthet som präglar hans person. I rollen som konstnär har den resulterat i utställningar överallt från Tate Modern i London till Gagosian Gallery i New York. Han har installerat en rutschkana på Palazzo Strozzi i Florens, räknar modeskaparen Miuccia Prada till sina främsta samlare och har bjudit in skådespelerskan Chloë Sevigny att sova över i hans utställning på Guggenheim Museum.

Närmast väntar två utställningar i Danmark: Behaviour på Kunsten Museum of modern art i Ålborg och Reproduktion på Copenhagen contemporary. Den sistnämnda kretsar, som titeln antyder, kring fortplantning. Här ser vi allt från väldiga flugsvampar till enorma speltärningar.

– Jag delar upp svampen i mindre enheter och fogar sedan samman den med delar från andra svampar. Det handlar om division: Att dela upp sig är början till allt liv. Barnet är också resultatet av en divisionsprocess där mammans befruktade äggcell har delat upp sig. Det kan även vara asexuellt, som en bakterie som delar sig i två.

Utställningen ”Method”, fotograferad i Kina, Beijing, Galleria Continua.
Utställningen ”Method”, fotograferad i Kina, Beijing, Galleria Continua. Foto: Pierre Björk

Carsten Höller föddes i Bryssel och läste lantbruksvetenskap i Kiel. Han studerade insekter, bladlöss och parasiter. 30 år gammal – i början av karriären – övergav han forskningen till förmån för konstnärskapet. Där vetenskapen föll kort har konsten tagit vid.

– Det är många saker vi inte kan förstå genom vetenskapen. Allt är inte linjärt och matematiskt. Det är mycket obegripligt som vi kan närma oss med konsten. Medvetandet till exempel. Man har forskat i över 30 år och har bara kommit fram till att neuronerna är aktiva på ett visst sätt. Det betyder inte att man förstår vad det är.

Med tysk brytning och dubbelbottnade glasögon framstår han mer som en vetenskapsman än en lidande konstnär.

– Vetenskapen och filosofin har misslyckats med alla sina försök att förklara livet. Det finns fortfarande ingen definition för vad liv är. Med konsten kan man åtminstone närma sig och uttrycka …

Han gnider fingertopparna mot varandra.

– Das Staunen.

Förundran.

– Exakt.

2000 bodde Carsten Höller över en motorväg i Köln och sökte en väg ut. Iaspis ringde och bjöd in honom till Stockholm i tre månader. Han tackade ja, blev kvar, skaffade familj. Idag bor han med sina två barn i ett vitt sekelskifteshus på Norrmalm.

Nu sitter han i ett zinkkök – det tycks hämtat från en svensk skolmatsal – och talar om barnets återkommande roll i sin konst. På Copenhagen contemporary ser vi både lekplatsen Gartenkinder och Killing children, den skandalösa installationen från 1994 där barn utsätts för dödsfara med bland annat strömförande elkontakter.

– Vi är tamdjur och lever i en kultur som tämjer oss, säger han. Men barn föds vilda. Det finns en anledning till att vi inte minns våra första år, vi skulle inte kunna anpassa oss till samhället om vi mindes hur det var att existera i värld med alla möjligheter öppna. För att skränkas in i vårt beteendemönster måste vissa saker kapas bort. Men det finns ju fortfarande kvar, någonstans inom oss.

Flugsvampen är också den central i Carsten Höllers konstnärskap. Mest omtalad är hans utställning Soma på Hamburger Bahnhof i Berlin 2010. Där medverkade en flock renar som ätit flugsvamp. Besökare som sov över fick dricka renurin: en destillerad form av den hallucinativa svampen.

– Renarna fungerar som ett slags filter. Konsumerar du deras urin får du en bättre upplevelse än om du äter ren flugsvamp. Jag testade själv flugsvamp och låste in mig i en lägenhet med videokamera. Jag hamnade i koma och när jag vaknade upp kunde jag sjunga i två stämmor samtidigt. Allt finns på band.

Närmast väntar The Brutalist kitchen dinner. Ett middagskoncept utvecklat efter Carsten Höllers egna manifest: Endast en ingrediens där de enda tillåtna tillsatserna är vatten och salt. Metoden påminner om konstnärskapet där han delar upp och fogar samman.

– Vi tar en råvara, delar upp den i olika delar, tillagar den på olika sätt och sätter sedan ihop den igen. Senast gjorde vi det med svamp: en del av svampen blir sås, en del stekt, en del kokt, en del är rå. Då kommer man in i svampens smakimperium.

Efter att ha arrangerats i Los Angeles med kockarna Stefan Eriksson och Johan Gottberg intar man Stockholm i oktober. På senaste middagen syntes vännen Chloë Sevigny bland gästerna. Har hon sagt att något av hans konstverk är dåligt?

– Nä, det vågar hon nog inte. De flesta har väldigt mycket respekt för konst.

Vore det inte befriande?

– Jo, absolut.

Carsten Höller med vännen Chloë Sevigny.
Carsten Höller med vännen Chloë Sevigny. Foto: Pierre Björk

I vardagsrummet hörs fågelkvitter. Det finns något symboliskt i den fångade fågelns ensamma sång: tankarna vandrar till människan och behovet att uttrycka sig.

– Vi kämpar alla med den stora meningslösheten. Bara man tänker lite så dyker den upp.

Carsten Höller justerar glasögonen med båda händer.

– Människan har levt väldigt bra väldigt länge och många av oss har privilegier som aldrig tidigare funnits. Vad gör vi med det? Inte särskilt mycket. Vi vet inte vad vi ska ta oss till med all frihet. Vi sätter oss på stranden och försöker göra så lite som möjligt. Men hur mycket vi än försöker kan vi inte koppla bort oss från vad vi är.