av Gabriella Kvarnlöf
Foto: Etihad/Splash
Resa

Världens 7 lyxigaste flygkabiner

Specialtränad butler, spa på 12 000 meters höjd och rosbeströdda dubbelsängar. Förstaklassupplevelsen har aldrig varit bekvämare.

En jobbig flygresa kan knocka vem som helst. Smaklös mat, noll benutrymme och en granne som sparkar på ryggsätet. Men med ett par extra nollor på bankkontot kan du välja och vraka mellan osannolikt lyxiga flygupplevelser i första klass.

Foto: Pressbild/Qantas

7. Qantas Airways

Luta dig långsamt tillbaka i de rymliga sätena gjorda av mjukt fårskinn och beställ in ett glas bubbel. Du anländer garanterat utvilad till din destination när du reser med Australiens största flygbolag Qantas. Sätena går att rotera åt alla håll och naturligtvis kan du fälla dem bakåt så du riktigt kan sträcka ut benen. Utöver det står en LCD-tv till ditt förfogande samt ett lyxigt toalettkit och en pyjamas för den som tänkt sova sig igenom hela resan. Men gör inte det, för tiden spenderad i den här förstaklasskabinen en del av hela reseupplevelsen.

Foto: Air France/Pressbild

6. Air France

Inredningen i Air France lyxkabiner, som går under namnet La Première, stavas mjuka vita linjer och dimmat ljus. Här bokar du in dig på en privat svit där det ingår egen garderob, säten som kan göras om till sängar och en ottoman om du vill bjuda in en mindre lyckligt lottad vän från ekonomiklass. Kostar upp till 10.000 dollar, en väg.

Foto: British Airways/Pressbild

5. British Airways

De har kallats för flygkabinernas Rolls Royce och vi förstår varför. Den mörka inredningen på flygbolagets 787–9 Dreamliner bjuder in till lugn och avslappning. Passagerare erbjuds ett personligt skåp för sina värdesaker, en spegel som kan vikas upp för en snabb uppfräschning och en egen touch screen-tv. Vill du ligga ner hjälper personalen dig att göra om sätet till en 198 centimeter lång säng.

Foto: Cathay Pacific/Pressbild

4. Cathay Pacific

Cathay Pacific är framröstat som en av världens säkraste flygbolag att resa med och har sitt huvudsäte i metropolen Hong Kong. Men det är inte bara tryggheten som gör att vi njuter lite extra när vi står vi gaten för att boarda planet. Inne i kabinen väntar mjuka läderfåtöljer, ett skönhetskit från Aesop samt ett pyjamaskit i 100 % bomull. Fåtöljerna transformeras enkelt till sängar med tjocka dunmadrasser.

3. Emirates

Egen mini-bar, mat i världsklass och privat garderob. Som om inte detta vore nog så erbjuder flygbolaget Emirates sina passagerare i första klass ett besök på flygplanets egna spa. Här kan du duscha på 12 000 meters höjd och njuta av en arsenal av toalettartiklar från exklusiva Bvlgari. Nyligen lanserade de dessutom världens första fuktgivande pyjamas. Tyget ska hålla resenärernas hud återfuktad under hela flygresan. Och ja, du får ta med den hem.

Foto: Alamy

2. Singapore Airlines

Om de vanliga förstaklasskabinerna inte faller dig i smaken kan du alltid checka in dig på någon av flygbolaget Singapore Airlines privata sviter. Här drar du enkelt i en skjutdörr för att separera dig från de övriga passagerarna. De individuella små sviterna, inredda i materialen trä och läder för att skapa en lyxig och mysig känsla, är designade av den franske yachtdesignern Jean-Jacques Coste. Flyger du med en partner kan de små lyxsviterna byggas ihop så ni kan dela på en dubbelsäng.

Foto: Ethiad/Pressbild

1. Ethiad Airways

Förenade Arabemiratens största flygbolag stavas Ethiad Airways och har sin huvudsakliga flyghubb i Abu Dhabi. De har satsat rejält på att positionera sig som ett av världens lyxigaste flygbolag. Här kan passagerare boka in sig på den tre rum stora sviten The Residence. Till förfogande finns en specialtränad butler och en kock som kommer göra allt för att just du ska få en minnesvärd flygtur. I vardagsrummet dukas det upp en intim middag för två, i badrummet finns dusch för den som vill anlända fräsch och i sovrummet väntar en dubbelsäng och frukost på sängen om man så vill. De små fyrkantiga metallådorna med plastbestick känns långt borta. Likaså kön till toaletten. Och irriterande medpassagerare...

av Victor Johansson
Perfect Guide

Modemästarens 5 mest ikoniska bilder

Han har fotograferat Prinsessan Diana med pärlor och tiara och Angelina Jolie med cigarett och champagneglas. Jennifer Lawrence förevigade han topless med papegoja på handen och Kate Moss plåtade han avklädd i ett djungelbuskage i Karibien.
Den franska modefotografen Patrick Demarchelier har fotat de senaste 50 årens största ikoner. Från kungligheter och skådespelare till musiker och modeller. Nu kommer han till Fotografiska i Stockholm med utställningen Lumière: en samling fotografier som summerar en karriär som sträcker sig från tidlösa personporträtt till klassiska modefotografier.
– Varje dag är ett äventyr som fotograf och det spelar ingen roll om det gäller mode, porträtt eller helt egna projekt, säger han. Det är alltid intressant vad dagen kommer att resultera i. Att nu ställa ut på Fotografiska, som jag hört så mycket gott om, ska bli mycket spännande.

Prinsessan Diana i en klassisk wet look. Patrick Demarchelier blev den första ickebrittiska fotografen som fick plåta kungligheten.

Jennifer Lawrence fångades i ett djungeltema när den franska fotografen plåtade henne för Vanity Fair 2014.

Nicole Kidman i tyska Vogue 2013. Ännu en Hollywoodlegendar framför den franska linsen.

Kate Moss förevigad i New York 1992. Ett klassiskt foto i Demarcheliers katalog.

1999 hoppade Patrick Demarchelier på ett flyg till Los Angeles för att ta den här bilden på Angelina Jolie.

av Lars Collin
[object Object]
Mathias Dahlgren är en av Sveriges mest erkända krögare. Nyligen slog han upp portarna till sin nya restaurang Rutabaga, en vegetarisk lyxkrog belägen i Grand Hôtels lokaler. Foto: Christopher Hunt.
Mat & dryck

Mathias Dahlgren väljer vegovägen

Mathias Dahlgren om återlämnade Michelinstjärnor, krogköket som familj och nya vegetariska krogen Rutabaga.

Servitörer sitter i hörnet och viker servetter. På stolarna bredvid skriver två kockar recept. Allt medan hovmästare Filippa Dahlberg släpar en toktung blå Ikea-bag fulladdad med inspirerande kokböcker.

Det är tio dagar kvar till invigningen av Rutabaga, Mathias Dahlgrens nya vegetariska restaurang. Uppföljaren till den tvåstjärniga Michelinkrogen Matsalen på Grand Hôtel. Lokalen är densamma, men inredningen har lämnat Matsalens diskreta charm för en luftig, lekfull och mer inbjudande känsla. När Rutabaga, gammelsvenska för kålrot, får sin form av svenska designbyrån Eye Interior byts marmor och mässing mot trä och nakna glödlampor. Antalet sittplatser har i det närmaste fördubblats, många går inte att boka.

Just utanför de genomskinliga glasdörrarna till köket sitter Mathias Dahlgren i en lädersoffa. Han gillar dagarna när en vision håller på att förverkligas.

– Rutabaga ska snart flyga för första gången, och det är en spännande känsla att se om vingarna bär. Det är mycket torrsim och möten, men roligast är förstås när alla pusselbitar sätts samman: mat, dryck, miljö, nyanställda, personalkläder. Det här är en restaurang som ska leva under lång tid. Jag utgår alltid från att en idé ska bära i minst fem, förhoppningsvis tio år, säger han.

Mathias Dahlgren är Sveriges genom tiderna mest prisade kock. Som enda svensk har han vunnit Bocuse d’Or: VM i matlagning, han har utnämnts till Kockarnas kock nio gånger, plockat hem tre Michelinstjärnor till Matsalen och Matbaren, legat på listan The Worlds 50 Best – och tillsammans med Nomas René Redzepi lagt grunden till det nordiska matmanifest som fått foodies från hela världen att vallfärda till de skandinaviska huvudstäderna.

Men det där är historia. Idag har han kvar en stjärna för Matbaren, vägg-i-vägg med Rutabaga. De andra två fick Mathias Dahlgren lämna efter Matsalens sista servering den 22 december förra året.

Han går runt i lokalen, drar långsamt fingrarna längs den långa träskivan i nya drop in-delen. Många andra gäster kommer att sitta franskt, som han kallar det. Bredvid varandra på soffor längs väggarna.

– Vi utgår alltid från våra egna behov. Det är vi som vet hur kroppen fungerar, sedan får designbyrån hjälpa till att sy en kostym som passar. Det är jätte-
roligt och viktigt att vara med och peta. Jag ville ha en känsla av modern, urban och nyenkel restaurang som känns varm men ändå krispig.


Den här typen av ambitiös vegetarisk restaurang inte finns ännu.

Frasigheterna från köket består av 25 rätter. À la carte istället för avsmakningsmeny. En vegetarisk restaurang måste ha mycket att välja på, menar Mathias. Köksteamet har provat och experimenterat kring 100 rätter, vilka sedan skalats ner till en meny av rätter tänkta att delas eller ätas individuellt.

– Rutabaga är öppen för hela världens smaker. Vi kommer såklart alltid att arbeta med svenska råvaror i säsong eftersom det känns naturligt, men vi välkomnar smak- och matkulturer från hela världen. Vi lagar inga klassiska rätter från andra kök, utan skapar en smakbild som lirar här och nu med inspiration från andra matkulturer.

Ett tydligt Rutabaga-signum?
– Ja, men det kan smaka Sydostasien, Indien eller Norden. Gör jag en rätt på spetskål, äpple och pepparrot behöver det inte smaka julbord. Det går att göra på annat sätt idag. Mycket kommer att handla om att hitta smakerna av umami på andra sätt.

[object Object]
Mathias Dahlgren har en ny matdröm. Foto: Christopher Hunt.

Trots Matbarens Michelinstjärna och status som tidlös krog var det få som hittade dit under det första halvåret. Ett decennium senare har Mathias Dahlgren en helt annan plattform att stå på.
– Jag märker redan att det finns en längtan efter att prova den här typen av restaurang. Folk är mer öppna att prova nya grejer matmässigt än för tio år sedan. Första natten bokningen låg öppen på webben fick vi in 20 sällskap på två minuter.

Varför vill du satsa vegetariskt just nu?
– Förutom hållbarhet och miljötänk, vilket jag har jobbat med de senaste 15 åren, beror mycket på grönsaksutbudet. När vi öppnade Fredsgatan 12 i juni 1994, med en mikroskopisk budget, ville vi göra en ny spä-
nnande sås som hette pesto. Då gick det inte att köpa färsk basilika i Stockholm och den där peston blev för dyr. Jag minns fortfarande hur lyckliga de var på Sorunda grönsakshall när de hittade basilika i lösvikt från Israel. De cyklade in från Årsta till restaurangen och vrålade: ”Vi har fått tag på basilika!” Möjligheten att äta fräsch vegetarisk mat är god idag. Det är inte längre något nödtvunget alternativ.

Du har fått lämna tillbaka Mihcelin-stjärnorna.
– Ja, de upphör ju när man stänger en verksamhet. Restaurangen ägs till lika delar av mig och Grand Hôtel, och vi har haft en öppen dialog om vad jag längtar efter att göra. Folk kommer alltid att ha åsikter, framför allt när vi utmanar både form och innehåll, men det ligger i skapandets natur. För mig är det viktigast att göra något jag själv trivs i. För tio år sedan hade Rutabaga varit i princip omöjlig, idag är det mer fråga om varför den här typen av ambitiös vegetarisk restaurang inte finns ännu.

Vad är mat för dig idag?
– Jag blir fortfarande lika starkt berörd av en tallrik god mat. Är det inte gott blir jag lite småsur. Det är inte svårare än så, säger Mathias Dahlgren som växte upp utan någon som helst restaurangerfarenhet men med starka matminnen från föräldrarnas bondgård i Storliden utanför Umeå.
Att viga sitt liv åt krogen är också att skapa sig en sorts familj att trivas med. I en annars ombytlig bransch har många medarbetare i teamet varit med sedan starten för tio år sedan.

– Det finns en grundtrygghet i att vi är några morsor och farsor här i familjen. En av de mysigaste stunderna under dagen är att komma tidigt på morgonen och mötas av kollegor; någon som har kokat kaffe, en annan som kört igång spisen – känslan av en restaurang som vaknar är väldigt vacker.

Men mest magi uppstår lite senare, när servicen inleds under kvällen.

– Det är som att vara mitt i matchen. Någonstans finns ett momentum då jag slår på autopiloten; maskinen flyger av sig själv och jag bara gör. Det är nästan en känsla av tyngdlöshet. Då kan jag få lite gåshud.

Förresten, har du en snus?

av Victor Johansson
Perfect Guide

Marina Abramović intar Moderna Museet

När performancekonstnären Marina Abramović nu kommer till Moderna Museet är upplägget tydligt: lämna klocka, mobiltelefon och ytterkläder vid dörren och bered dig på att skapa en gemensam konstupplevelse. Som en del i en veckolång kollektiv uppsättning består ensemblen av Marina Abramović, körer, sångare – och du själv.

Performanceverket uppförs i samband med en retrospektiv utställning bestående av film, videoinstallationer, scenografier och fotografier.
Den New York-baserade konstnärinnan, vars konst utforskar gränsen mellan både kropp och sinne och konstnär och publik, har uppträtt överallt från Guggenheim i New York till Serpentine Galleries i London.

När hon fyllde 70 år i vintras ombads födelsedagskalasets gäster – däribland Bella Hadid, Riccardo Tisci och Naomi Campbell – att vara tysta i 70 minuter och 2012 var hon subjektet för HBO-dokumentären The artist is present. Performanceföreställningen The cleaner pågår måndag den 27 februari till söndag den 5 mars.

av Linda Pérez
Foto: Christian Gustavsson
Mat & dryck

"Det behövs inte 5000 viner för att våra gäster ska kunna dricka gott".

Det är högt i tak både bokstavligen och kunskapsmässigt inne på Södermalms nya vinbar Folii. Vi möter en av salongens huvudpersoner; sommelieren Jonas Sandberg.

Det må vara en aning ogenomtänkt att låta sin väska dimpa ner mot ena väggen i en nyss färglagd vinsalong. Jonas Sandberg halar snabbt upp den; – Färgen kring baren har inte hunnit torka än. Men förutom putsen, lite småfix och ett par ordentliga vinleveranser så börjar saker och ting falla på plats, förklarar han.

Det är Jonas Sandberg, tidigare sommelier på bland annat Sturehof och Fäviken som tillsammans med 2014 års både svenska och nordiska sommeliermästare Béatrice Becher, står bakom Södermalms nya vinpärla: Folii.

 – Idéen om en vinbar har funnits länge. Jag drivs av det magnifika i att starta något nytt och fylla det med liv och känsla. Efter fine dining utomlands, sju år på Sturehof och därtill Fäviken så kändes en vinbar som ett naturligt steg, berättar Jonas.

Två världsklassiga sommelierer på 75 kvadrat, ­blir det många dragkamper kring vinlistan?

– Béatrice och jag är påfallande samspelta. Personligen har jag svårt för dogmer. Det här med att bestämma vad som gäller och inte gäller passar inte mig. Vi vill jobba med en liten välvald lista där alla kan hitta något de vill dricka. Det behövs inte 5000 viner för att våra gäster ska kunna dricka gott. Emellanåt får egot och personliga preferenser sättas åt sidan för att vi ska kunna bygga en dynamisk vinlista.

Har ni räknat med alla sköningar som kommer glida in för att dricka mikrobrygd öl?

– Egentligen är det missvisande att säga vinbar. Det är klart att vi kommer ha en del god öl också. Därtill har vi provat cocktailrecept i flera månader för att kunna erbjuda en liten, personlig cocktailmeny.

Om man blir hungrig?

– Så rullar det ut godsaker ifrån vårt pyttelilla kök.

Hur kom ni in på namnet – Folii?

– Efter mycket ältande fastnade vi tillslut för ”folie”. Det kändes härligt och betyder ju galen på franska. Vi var sååå nöjda fram tills att en vän frågade varför vi skulle döpa restaurangen till ett metallblad. Folie. Så vi tänkte om och tänkte fonetiskt och Folii blev väldigt vackert.

Det känns både näpet och galet, precis som Foliis puderrosa väggar och underbart rustika vinkyl…

– Det ska kännas levande här. Vi vill hitta det genuina i allt från produkter och material till möten.

Givetvis kan vi inte ge alla samma känsla och inte heller vill vi låsa in oss i ett koncept, men får vi människor att trivas och kan bjuda på ett värdskap som känns avskalat och genomtänkt på samma gång så har vi kommit långt. 

Vilka andra vinbarer inspirerar?

Det finns högvis med härliga vinbarer. Gillar platser med enkel, varm och rättfram stil såsom Terroir i New York, Noble Rot i London och Bentley Bar i Sydney. En bra vinbar handlar mer om känsla än om en fräsig vinlista.

Ser du dig själv stå här om femton år?

– Jag hoppas verkligen att jag fortfarande kommer vara delaktig i Folii då, även om jag kanske inte står här sju dagar i veckan. Folii ska fungera lika fint även utan oss. Fast den närmaste tiden vet du vart vi finns…

För nu går vinylspelaren på högvarv sju dagar i veckan?

– Absolut, välkomna.

av Hugo Rehnberg
[object Object]
Englands drottning och David Beckham skakar hand under en tillställning om ungt ledarskap 2016. Foto: Steve Parsons / Empics Ent / Int. Press Associat
Perfect Guide

Ge David Beckham en medalj

David Beckham är i blåsväder.

I läckta mail har det framkommit att den brittiske fotbollshjälten och stilikonen är besatt av att bli adlad. När den walesiska sångerskan Katherine Jenkins nobiliserades för några år sedan mailade Beckham sin pr-agent: ”För vad? Sjunga på rugbyn, besöka armén och ta kokain. Ett jävla skämt”.

Britterna har avgudat Beckham för att han – trots popstjärnefru, miljardsaldo och filmstjärneansikte – alltid framstått som en lojal och blygsam lagspelare.

Nu är domen hård.

Bitska krönikörer konstaterar att han inte var en särskilt talangfull fotbollsspelare. Och visst, bortsett från de genialiska frisparkarna var Beckham framför allt en slitvarg, en snyggare Håkan Mild.

Det är ju människorna som INTE har någon form av komprometterande korrespondens man bör passa sig för.

Även intelligensen ifrågasätts. I ett annat mail hävdar Beckham att amerikanerna skulle adlat honom för länge sen, vilket britterna tycker är talande för hans bildningsnivå. På samma tema gräver Spectator-krönikören Rod Liddle fram ett gammalt citat, strax efter att Beckham blivit pappa: ‘I definitely want Brooklyn to be christened, but I don’t know into what religion yet.’

Jag tycker britterna är våldsamt orättvisa. Idrottsstjärnor är sällan På spåret-kompatibla och mailen tyder bara på att han har vinnarskalle.

I ärlighetens namn, hur många skulle klara en genomlysning av mailen? Om min dator och mobiltelefon hackades skulle Svenskans chefredaktör plocka passerkortet på dagen, flera bekanta säga upp kontakten och min fru tvingas gräva djupt i sitt hjärta för att hitta kärlek nog att förlåta.

Ingen har väl presidentlik ton i alla hundratals mail och sms som dagligen skickas (jag vet minst en president som INTE har det …). Ibland är man förbannad. Ibland har man druckit tre glas vin. Ibland går det inte att bromsa en impuls att skämta. Det är mänskligt.

Det är ju människorna som INTE har någon form av komprometterande korrespondens man bör passa sig för. Det är de som döljer något mörkt. En oförvitlig mailkorg är det första tecknet på att man snickrar på en hemlig källarbunker.

Istället för att bråka tycker jag engelsmännen ska be Beckham om ursäkt. Han är en av vår tids största idrottsikoner. Om det nu är så viktigt för honom med den där fåniga medaljen borde drottningen själv springa ner i källaren och hämta en.

av Gabriella Kvarnlöf
[object Object]
Naim Josefi är aktuell med lanseringen av Gangs, en kollektion i laserprintad denim och paljetter av svenskt stål. Foto: Pressbild
Design

”Barn ska funka i vuxna miljöer”

Modedesignern Naim Josefi kör morgongympa med dottern, leker i Pontonjärparken och simmar på Centralbadet under helgen.

Jag brukar avsluta lite tidigare på fredagar för att gå och hämta min ett och ett halvt år gamla dotter på förskolan. Vi promenerar hem längs med Karlbergskanalen där hon pekar på alla fåglar. Jag vet inte vad fåglarna heter, men det gör inte hon heller, så det räcker kort och gott med ”fågel”. Det kommer några hundar och äldre damer som hon också vill hälsa på. Väl hemma fixar jag pasta med chorizo till henne och efter maten beordrar hon mig att ställa fram färska hallon. Det är okej, det är ju fredag och jag vill skämma bort henne. Sen kör vi fredagsdisco, hon älskar att hoppa och dansa. Speciellt till Måns Zelmerlöw. Efter en halvtimme blir vi trötta och läser Alfons, jag kan hela boken utantill. För mig är det avkoppling att umgås med henne efter en stressig jobbvecka. När hon somnat umgås min fru och jag, vi jobbar båda två i modebranschen så det blir mycket prat om design och styling innan vi somnar.

Efter packandet skissar jag lite på nya kläder för att dämpa söndagsångesten.

Behöver aldrig ställa klockan, min dotter är en väckarklocka som går upp exakt 06.00. Vi fixar frukost och kör morgongymnastik. Hade lite ont i ryggen förut och gjorde därför gymnastik på morgonen under en tid. Det snappade hon snabbt upp och nu vill hon att vi gör det varje morgon, det är hon som håller i själva passet. Lördagar är min
pappatid så idag rullar vi till Pontonjärparkens lekplats. Där leker vi hela förmiddagen för att sedan runda av med en fika på Petite France där vi festar på varsin bulle. Sen går vi vidare till Moderna Museet. Det är viktigt för barn att kunna vara i vuxna miljöer också, och se andra typer av rum, som finns på museer till exempel. Jag tror det stimulerar barns miljöbehov. När vi är hemma igen somnar hon tidigt och jag går ut för att träffa en vän på stan. Vi ses på Nosh & Chow där jag tar min favoritdrink old fashioned. Älskar whiskeydrinkar. Målet är att komma hem innan elva, vilket jag också gör.

På söndagen är det upp 06.00 som vanligt. Morgongymnastik igen. Efter lunch får jag lite mer tid för mig själv. Då dricker jag te, just nu en grön sort som jag köpte under en affärsresa till Japan. Det är naturligt och utan tillsatser, känns som att det rensar kroppen. Lärde mig simma rätt nyligen, så går och kör några längder på Centralbadet, följt av en lång, lång bastu. Känner mig som en ny människa när jag kommer ut. Väl hemma igen börjar jag packa. Mitt team och jag ska åka till Première Vision Paris nästkommande vecka, det är en av världens största tygmässor. Vi kommer jaga både tyger och inspiration, och såklart bara hänga runt i Paris. Efter packandet skissar jag lite på nya kläder för att dämpa söndagsångesten. Innan jag somnar sätter jag upp ett schema för vad som ska hända under veckan så jag känner mig förberedd.

av Oskar Hammarkrantz
[object Object]
Päron med after eight är en riktig 80-talsklassiker.
Mat & dryck

80-talets populäraste maträtter – vilka håller måttet i dag?

Vilken rätt peakade i Sverige 1983? Vilken roll hade egentligen Ingemar Stenmark i ostfonduens framfart i mitten av 80-talet? Och varför har vi övergett ananasskivan, decenniets kanske allra främsta vardagslyxbärare?

Vi har tagit reda på vilka rätter som var populärast – år för år – under 80-talet. Dessutom har vi låtit stjärnkocken Albin Wessman från hyllade krogen Adam & Albin bedöma om rätterna håller för att serveras 2017.

1980 Quiche Lorraine

Björn Borg och Ingemar Stenmark gav oss lägerelds-tv. Noice från Gustavsberg utmanade Gyllene Tider från Halmstad om titeln Sveriges största tjejidoler (Gessle & Co vann). Och på arbetsplatser runt om i Sverige sjöng folk ”Rattarattara!” som en referens till Lasse Åbergs färska biosuccé om en nörd på Kanarieöarna.

I de flesta svenska ugnar gräddades den franska matpajen quiche. Det hade den gjort i några år, men just i decennieskiftet peakade varianten från regionen Lorraine i nordöstra Frankrike, där pajen fylls med bacon och äggstanning. I USA spetsade man ibland rätten med lök, medan den svenska fulversionen bestod av skinka och hushållsost.

Albins dom:

Denna klassiker håller definitivt. Bra utförd är det en riktig stänkare.

Kanske inte med hushållsost och smörgåsskinka, utan med en lagrad comté och rökt saltat sidfläsk.

1981 – Varma mackor

Decenniets största tv-succé innebar nya utmaningar för barnfamiljerna. Om man åt middag redan vid fem, vilket man gjorde, hur undveks kurrande magar vid åtta då det var dags att bänka sig framför Dallas? Lösningen var lika enkel som genial – den varma mackan. En mättande godsak som gick snabbt att förbereda. Folkhemsvarianten av Croque Monsieur piffades ibland upp med en konserverad ananasskiva.

Rätten kändes härligt snabbmats-amerikansk och passade tidsandan, då vi drömde oss bort till Sue-Ellen och JR, Transam-bilar och Pocket full of sunshine-reklamer – och inte minst den karismatiske Ronald Reagan. Men sanningen var att vi egentligen gjorde en fransk macka i en hushållsapparat (smörgåsjärnet) som uppfunnits i Australien.

Albins dom:

Nja. Varma mackor är inte lika PK som för 35 år sen. Vi ställer högre krav på bröd och formfranskan känns inte spännande längre. Men med bra ingredienser och ett gott bröd kan det fortfarande bli smaskigt.

Vem gillar inte smält ost, liksom?

1982 – Päron med after eight

Konserverade päronhalvor i ugnssäker form. En skiva After Eight på varje päronhalva. Skjuts in i ugnen i tio minuter, tills chokladen smält. Servera med vispgrädde eller vaniljvisp. Voila, 80-talets kanske mest berömda dessert.

Det råder enighet om att rätten är en klassiker, men ingen kock vill ta åt sig äran. Kanske för att det i dag är en av våra mest hånade rätter. Fenomenet verkar ha uppstått över en natt och dessutom vara en högst lokal svensk företeelse. Att något så urbrittiskt som After Eight blev en succé mitt under brinnande Falklandskrig ter sig också udda. Men faktum kvarstår, när Sverige jublade över IFK Glenn … förlåt Göteborgs Uefacupsseger, gjorde vi det med en chokladindränkt päronhalva i munnen ...

Albins dom:

Nej. Konstig dessert. Att använda en färdig godisprodukt i en efterrätt känns inte okej. Jag har däremot inget emot den konserverade frukten, det kan vara ett fantastiskt alternativ ibland. Men jag skulle aldrig gratinera den med After Eight …

1983 – Hawaiikassler

Försäljningen av ananasringar på konservburk låg på en helt annan nivå för 30 år sedan. Den främsta orsaken till detta var vardagsfavoriten Hawaiikassler, där riven ost och crême fraiche (eller grädde) var andra centrala ingredienser. Populärast var att lägga ananasringarna mellan varje grisköttskiva, ett manér man vant sig vid från en annan samtidsklassiker, den ugnsgratinerade falukorven.

Till detta drack man förstås lantvin, Systembolagets nylanserade supersuccé. Inbjudande etiketter, inget druvsnobberi och drygt 20 spänn flaskan. Inte konstigt att lantvinerna stod för 20 procent av landets totala vinförsäljning.

Albins dom:

Nej, för tråkigt. Jag skulle säga att kasslern är död 2017. Det finns för många bra alternativ. Länge leve kasslern, men vi har gått vidare.

1984 – Räkcocktail

Duran Duran, Spandau Ballet, Ultravox och Lustans Lakejer fick oss att drömma om en mer mondän, flärdfull och dekadent värld. Vi såg oss själva i för stora sommarkavajer på yachter i St Tropez.

En genväg dit blev den lyxiga räkcocktailen, som fullkomligt exploderade i radhusen under 1984. Rätten uppfanns i USA redan på 1860-talet, som en variant på ostroncocktail. Rhode Island-dressingen, som räkorna simmade i, var en Tore Wretman-uppfinning, inspirerad av den amerikanska Thousand Island-dressingen.

I dag är det svårt att hitta räkcocktailen på andra ställen än Silja Line.

Albins dom:

Här finns absolut något. Rätt komponerad och med rätt balans och kontrast, och framförallt riktiga råvaror, kan detta vara en vinnare. Tyvärr är det svårt att hitta en bra variant på krogen, de flesta räkcocktails nuförtiden är under all kritik …

1985 – Ostfondue

Ingemar Stenmark började bli på dekis, istället var det Pirmin Zurbriggen som dominerade i pisterna. Men Tärnaby-sonen hade lärt oss namedroppa orter som Garmisch-Partenkirchen och Kitzbühel. Vi älskade Alperna så intensivt under den här perioden att österrikiska Falco (”Rock me Amadeus”) och Opus (”Live is Life”) tog sig högst upp på svenska singeltoppen. Men framför allt åkte vi dit på sportloven. Och efter en dag i backen var det självklart att samlas över en kladdig ostfondue, en dittills exotisk rätt i Sverige.

Den enda egentliga nackdelen med ostfondue, en både god och social maträtt, var att den feta osten ofta orsakade svårborttagna fläckar på den nyinköpta Takano-dressen

Albins dom:

Det känns ju rätt mossigt att servera en ostfondue 2017. Men, som sagt, vem gillar inte smält ost? Med en riktigt härlig ost kan det såklart vara riktigt gott.

1986 – Tournedos med klyftpotatis och grönpepparsås

Egentligen är grönpeppar bara omogna pepparbär som inte hunnit utvecklas till svartpeppar. I dag fnyser många pepparkonnässörer åt grönpeppar – men i mitten av 1980-talet var tonen annorlunda. Grönpepparsås var hetare än lava och kunde serveras till i princip allt. Att fryst klyftpotatis, bara att slänga in i ugnen, råkade dyka upp i matbutikerna samtidigt var en osedvanligt lycklig slump. Tillsammans med en rejäl bit tournedos (gärna nersköljd med en flaska Coteaux du Languedoc) skapade rätten den värme och tröst vi så väl behövde efter Palme-mordet.

Albins dom:

Fryst klyftpotatis från Findus har väl de flesta svenskar fortfarande i frysen. Tragiskt tycker jag, vi kan bättre. Vad gäller grönpepparn, däremot, vågar jag här och nu slå ett slag för att den kommer tillbaka 2017. Klart underskattad.

1987 – Scampi Indienne

1987 tittade vi på Varuhuset och dansade till Stock Aitken Waterman-hits. Och så åt vi tigerräkor, denna överdimensionerade finräka som börjat dyka upp vid frysdiskarna. Inte nödvändigtvis godare än de vanliga grönländska räkorna, men på 80-talet innebar större alltid bättre. Populärast var rätten scampi indienne, där paprika, curry och cayennepeppar utgjorde den smakmässiga ryggraden.

Sedan det blev känt att tigerräkor pumpas fulla med cancerframkallande antibiotika lever rätten en tämligen tynande tillvaro.

Albins dom:

Tigerräkor eller scampi är inget för den medvetna konsumenten. Jag har försökt bojkotta den under en längre tid. Känns inte alls PK 2017. Själva anrättningen med curry och cayenne funkar däremot fortfarande, men då med andra skaldjur.

1988 – Tiramisu

Fram till 1987 hade den italienska örtlikören Galliano mest samlat damm på Systembolagets hyllor. Men efter att Bo Bergström från Sundsvall ställt upp i en kaffedrinkstävling med bidraget hot shot tömdes Galliano-hyllorna på rekordtid. Samma sak var det med tiramisu, en dessert som uppfanns i italienska Treviso och som under slutet av 80-talet spreds snabbare än en svininfluensa. Att montera ihop savoiardikex, espresso, ägg, socker, kakao och mascarpone-ost blev lika vanligt som att spela Zelda på sitt Nintendo.

Albins dom:

En av historiens godaste desserter. Håller definitivt att servera fortfarande.

1989 – Sushi

Det var ingen slump att Neneh Cherrys debutalbum från detta år hette Raw like sushi. 1989 fanns inget som lika tydligt signalerade koll och världsvana som att äta sushi.

I Stockholm dök det upp och fler och fler sushiställen och för trendängsliga reklamare som ville imponera på kunder var det en självklarhet att bjuda på rå fisk. Alla var förstås inte helt övertygade – den absolut vanligaste bumper stickern på raggarbilar under slutet av 80-talet var ”Real men don’t eat sushi”.

Albins dom:

Sushin lever och frodas, och jag tycker fortfarande det känns modernt och spännande. Kvalitén har skjutit i höjden och många sushiställen i Stockholm håller internationell klass. En liten varningsflagg för den odlade norska laxen som nog kan skapa stor debatt inom en snar framtid. Framtiden ligger i att göra sushi på andra, mer hållbara fiskar.

av SvD Perfect Guide
Perfect Guide

Till mjölkens försvar!

Modevärldens mest ikoniska mjölkfoton.

Efter veckans larmrapport om dödsrisken med mjölk rasar återigen debatten kring den milda drycken. Det var en studie från Uppsala universitet och Karolinska institutet som varnade för att mjölkkonsumenter riskerar att dö i förtid. Vi skulle vilja ta mjölken i försvar: drycken som både stärkt barnsben och höjt modegraden på ikoniska fotografier de senaste 50 åren.

Kate Moss njuter av ett glas mellanmjölk i en kampanj för The National Fluid Milk Processor 1995.

Rött läppstift och en flaska komjölk kan höja vilken modeplåtning som helst. Dessutom har mjölk varit ett skönhetsknep för hyn sedan Marie Antoinettes dagar under 1700-talet.

De flesta svenskar hoppade på mjölktrenden när Arla lanserade sin kampanj med modellen Emma Sjöberg 1991. Det var med denna ikoniska plåtning för Minimjölk som hon fick sitt stora genombrott.

Annie Leibovitz klassiska plåtning med Whoopi Goldberg från 1984. Ett foto som som hjälpte till att elevera både fotografen och skådespelerskan till världsstjärnor.

Det är okej att spilla ibland. Särskilt när resultatet blir såhär stilrent i tyska Vogue.

av Gabriella Kvarnlöf
[object Object]
Wiens mest anrika hotell har inhyst en rad kända gäster, bland annat den fruktade nazistledaren Adolf Hitler. Foto: Pressbild
Resa

Wiens vackraste hotell – Hitlers gamla arbetsplats

Det gamla hertigresidenset på Ringstrasse i Wien är idag förvandlat till ett av stadens mest förnäma hotell. Men hotellet döljer också en mörk historia.

Den som stiger in på Hotel Imperial i Wien färdas med ljusets hastighet tillbaka i tiden till en svunnen epok. Inredningen svämmar över av svulstiga sammetsmöbler, fotpallar i guld och takkronor som glittrar ikapp med solljuset som letar sig in genom de höga fönstren. Välvda marmordetaljer, storslagna statyer och tunga, murriga gardiner ramar in receptionen. Från lobbyn leder en dramatisk trappa upp till de 62 individuellt inredda sviterna. Här låter vi historiens vingslag omsluta oss bland tunga gobelänger och brinnande kandelabrar.

Utanför portarna väntar stadens stora utbud av kulturella landmärken, närmaste granne är det klassiska konserthuset Weiner Musikverein som är väl värt ett besök.

När Tyskland annekterade Österrike 1938 återvände han till sin gamla arbetsplats som ledare för Tredje riket.

Palatset ritades av den tyske arkitekten Arnold Zenetti åt hertigen Philipp av Württemberg år 1863. Det privata hemmet blev bara några år senare omgjort till femstjärnigt hotell och har huserat nobla gäster såsom drottning Elizabeth II av England och Charlie Chaplin, medan lokala storheterna Brahms, Wagner och Mahler gärna hängde här. Men hotellet hade inte endast besök av kungahus och konstnärer, även fruktade män som Adolf Hitler och Benito Mussolini har bott här.

Hotel Imperial huserade alltid den ökände nazistledaren Adolf Hitler när han var på besök i Österrike och det var här Benito Mussolini bodde då han besökte Wien 1943. Det var till och med så att Adolf Hitler under sina ungdomsår arbetade som dagavlönad på hotellet. När Tyskland annekterade Österrike 1938 återvände han till sin gamla arbetsplats, då som ledare för det så kallade Tredje riket. En judisk man hade tidigare varit delägare i hotellet, men efter landets anslutning till Nazityskland tvingades han sälja sin andel.

[object Object]
Såhär såg det ut när Adolf Hitler tågade in i Wien i en militärparad några dagar efter att Österrike anslutits till Nazityskland. Foto: Interfoto /IBL Bildbyrå / [downloaded]
av Victor Johansson
Perfect Guide

Modevärldens första dam

Jackie Kennedys tidlösa stil formar modescenen 2017.

Sällan har en sörjande änka varit så välklädd som när Jackie Kennedy promenerade begravningståget med sin make John F. Kennedy: tvådelad ylledräkt från Givenchy, svart slöja i schweizisk spets och matchande sammetshandskar. Inte ens under sitt livs största trauma kunde hon undvika stilmässig perfektion.
– Det är ett av 1900-talets starkaste modeögonblick, säger Jessica Regan, modekurator på The Metropolitan Museum of Art. Hennes korta slöja och nätta dräkt var både modest och stilig. Respektfull lågmäldhet mötte fabulöst mode.

Med knälånga Chaneldräkter, skräddade kostymbyxor och överdimensionerade solglasögon är Jackie Kennedy en av tidernas främsta modeikoner. Presidenthustrun satte tonen både för den chica preppy-looken och det androgyn modet och kom på egen hand att forma hur en första dam ska klä sig. Ett modearv vi idag ser på alla från Michelle Obama och Carla Bruni till Kate Middleton och Melania Trump.
– Jackie Kennedy inspirerades av det brittiska kungahuset och undvek mönster till förmån för starka färger och skarpa linjer. Under hennes första år i Vita huset spenderade hon 145 000 dollar på sin garderob, detta samtidigt som hennes make tjänade 100 000 dollar som president, säger Mia Tramz från Time Magazine.

Med ett liv som bestod av en serie offentliga framträdanden blev den privata garderoben scenkläderna hon använde för att kliva in i rollen som presidentfru.
– Hon var en visuell metafor för presidentens unga och öppensinnade administration. En symbol för en ny era som styrdes av de kulturellt sofistikerade som hade makten i Vita huset.
Jackie Kennedy kom att forma en hel modevärld. The Metropolitan museum of art hyllade henne med utställningen ”Jacqueline Kennedy: the white house years” och Gucci döpte om sin klassiska hobo-väska till ”The Jackie”.
– När hon medverkade på American Ballet Theatres gala i New York bar hon en Carolina Herrera-klänning med strassknappar. Dagarna innan, när hon provade klänningen, arrangerade hon själv om knapparna på originalet för att få en mer strömlinjeformad effekt. Så visst hade ett öga för stil och design.

Mest ikonisk är kanske hennes rosa ylledräkt från 1963: knälång kjol, dubbelknäppt kavaj och matchande pillerburkshatt. Till detta frostrosa läppstift, vita handskar och marinblå pumps. John F. Kennedy beskrev dräkten som ”smashing” och skämtade om hur han bleknade bredvid sin hustru.
– När vi reste till Frankrike presenterade jag mig själv som mannen som följde med Mrs. Kennedy till Paris, berättade presidenten. Jag har upplevt samma känsla när vi reser runt i USA. Ingen frågar vad jag och Lyndon Johnson har på oss, haha.

Cartierklockan. Här matchad med ribbad polojumper och frisyr fönad av Staten Islands salta vindar.

Solglasögonen. Stora nog att dölja både identitet och sena utekvällar på Cipriani´s. Jackie Kennedy kombinerade helst med kamelfärgad kappa, flygvärdinnescarf och mittbena som var – för att låna en tonårsglosa – ”on fleek”.

Hobobagen. Folkskygg och stilfull lyckades Jackie Kennedy kombinera sina starkaste personlighetsdrag i en outfit. Här med sval linnekjol och tunga bågar.

Kappan. Är det en promotionbild från Totême AW17 eller bara Jackie Kennedy på väg till flyget?

Den höga kostymbyxan. Jackie Kennedy var inte blyg för att bära dem med kortärmad skjorta i tvättat silke och tung silverlänk runt halsen.

Ylledräkten. Mest ikonisk är den rosa dräkten med knälång kjol, kavaj och pillerburkshatt från 1963. Accessoar: ett fång röd rosor.

av Jan Ekholm
Foto: Bjanka Kadic / Alamy / Alamy [downloaded]
Resa

Mysteriet med kabinljuset

Flygvärlden är full av mysterier. Bagatellartade kan tyckas, men likväl tänker vi på dem varje gång vi flyger. Som varför kabinpersonalen alltid dämpar belysningen inför start och landning på kvällsflyg.

Vi har tagit reda på svaret och nej, det handlar inte om att skapa mysstämning. Mörkläggningen har enkom med säkerheten att göra. Syftet är att vänja passagerarnas ögon vid mörker, så att vi vid händelse av en olycka inte famlar i blindo om strömmen plötsligt går, eller om kabinen fylls med rök. Av samma anledning ombeds vi att fälla upp fönstrens solskydd vid start och landning; på dagflyg vill man anpassa våra ögon till det starka solljuset, och på kvällsflyg behöver kabinpersonalen kunna se om något oförutsett händer utanför fönstren.

av Marcus Dunberg
Resa

Mysterium att inte fler är trafikrädda

En tankeövning (välj ett av följande två alternativ): Om du bodde i London, skulle du då föredra att ditt barn vid 15 års ålder:

1. Dagligen cyklar genom stadens centrala delar.

2. Röker ett halvt paket cigg om dagen.

Ta den tid du behöver. Klar? Rätt, eller åtminstone det du borde svara, är alternativ 2. Någon klyftig statistiker har nämligen räknat ut att alternativ 1 innebär betydligt högre risk för hälsa och livslängd.

Personligen svarar jag – utan minsta tvekan – alternativ 2. Jag har största respekt för trafik och det är för mig ett mysterium att inte fler tänkande individer känner likadant. Flygrädsla hör vi om hela tiden, men det är trafikrädda vi borde vara – trots att statistiken i Sverige ser bättre ut än någon annanstans i världen.

Jag känner många familjer som har alla möjliga hemmasnickrade strategier för att undvika flygtragedier: de flyger inte utan sina barn, de flyger inte med sina barn, de flyger olika dagar, de flyger olika flygbolag. Eller så flyger de inte alls. Många känner exempelvis obehag av att flyga över Atlanten – men väl framme åker de taxi fram och tillbaka över Manhattan i ilfart, utan säkerhetsbälte, med någon knappt könsmogen indier vid ratten som dessutom pratar i telefon med sin brorsa i Bombay under hela resan. Inget ont om Indien, de har gott sällskap av stora delar av Sydamerika, Afrika och Mellanöstern när det kommer till att vara vårdslösa bilförare.

Argentinarna kör som idioter, utan säkerhetsbälte och ofta i dåliga bilar.

Samma flygrädda människor ser heller inga problem i att bila ner till Europa. Sträckkörning – 200 knyck på autobahn i dimma och snöslask. Snabb kisspaus, bratwurst och kaffe på någon bensinstation. Sedan hastigt vidare. Gasen i botten – ingen hastighetsbegränsning. Underbart. Fortare pappa! Övernatta på hotell? Onödigt och tidsineffektivt. Det går ju bra att slagga någon timme i bilen när ögonlocken blir tunga. Hur var det nu med alkohol och bilkörning i Tyskland? En eller ett par bärs kan man väl dricka, det är ju kontinenten.

Min fru och mina två barn flyger ett par gånger om året till Argentina, utan mig. Många frågar om tanken på dem högt där uppe i luften gör mig orolig. Inte det minsta. Däremot ger tanken på dem i Buenos Aires-trafiken både ångest och magont.

Argentinarna kör som idioter, utan säkerhetsbälte och ofta i dåliga bilar. Otaliga vänner och bekanta har fått men för livet och många har till och med omkommit – inklusive min frus egen bror (vila i frid). Det var dock över 20 år sedan och det har blivit bättre i trafiken sedan dess. De kör åtminstone inte fulla mellan olika barer och nattklubbar längre.

Jag läste nyligen något annat intressant på samma tema i New York Times. Föräldrar till barn som pluggar på stökiga platser i världen oroar sig för saker som våld, terrorattentat, övergrepp och droger. Fast vad de, rent statistiskt, borde oroa sig över är – just det – trafiken. Den enskilt vanligaste orsaken att utbytesstudenter skadas eller förolyckas.

Rädsla är en av människans mest irrationella känslor, helt frikopplad från fakta och rationellt tänkande. För olyckan lurar sällan på samma plats som vår oro och fruktan. Man går runt och nojar över cancer – sedan får man en istapp i huvudet eller blir påkörd av en bil eller cyklist (statistiskt det mest troliga).

Så kör försiktigt, eller ännu hellre, ta flyget om du vill ha oddsen på din sida.

av Hugo Rehnberg
Perfect Guide

Vad ångrar man mest på dödsbädden?

Den australiska sjuksköterskan Bronnie Ware brukade fråga patienter på dödsbädden vad de ångrade mest i livet. Svaren mynnade så småningom ut i boken The Top Five Regrets Of The Dying.

De manliga patienterna – och även kvinnor ur yngre generationer – återkom ständigt till samma sak: de önskade att de hade jobbat mindre och ägnat mer tid åt familjen. I synnerhet sved all frånvaro under barnens uppväxtår. Strax innan ridån gick ner för sista gången betydde befordringar och löneförhöjningar ingenting jämfört med missade första simtag och skolavslutningar.

I teorin är det begripligt. Klart att pengar och självförverkligande i slutändan inte kan mäta sig med kärlek och gemenskap. Med bara timmar kvar att leva skulle de flesta växla in allt mot lite extra tid med de närmsta.

Men i praktiken …
När man befinner sig mitt i livet känns elevskrivna skolpjäser – med obefintlig dramaturgi, obegriplig scenografi och där samtliga repliker levereras med ryggen mot publiken – ganska lätta att klara sig utan. Och ingen kan hävda att knattematcher i fotboll är omistliga (min pappa brukade sitta i bilen och prata i en mobiltelefon som såg ut som ett älgben medan jag jagade klunga på små grusplaner runtom i Stockholm, och jag kan inte säga att jag klandrar honom …).

En egostinn karriärist i 40-årsåldern är lika mottaglig för livsråd som en treåring.

Perspektiven skiftar. Åren mellan 40 och 50 kallas ibland för yrkeslivets gyllene decennium. Rent statistiskt är detta tidsfönstret då du har störst chans att skapa en stabil finansiell plattform åt dig själv och din familj. Förhoppningsvis en aning klokare av alla misstag du begått är det nu du ska kapitalisera på det du lärt dig, och uppnå din fulla potential. Och den drömmen är svår att rubba. Dessutom är en egostinn karriärist i 40-årsåldern ungefär lika mottaglig för kloka livsråd som en treåring.

Jag misstänker ibland att det finns två liv. Ett där man begår alla misstag – och ett där man spelar bridge, dricker campari och ojar sig över alla felbeslut. Det går inte att gena från det ena stadiet till det andra. Misstagen måste begås. Inte förrän man suttit på en meningslös konferens samtidigt som ens barn har sin viktigaste dansföreställning trillar polletten – förhoppningsvis – ner.

Livet skulle inte vara livet utan alla små och stora misstag. Och de enda man verkligen bör ångra är de man inte lärde sig något av.

av Victor Johansson
[object Object]
Anitha Schulman – konceptkreatör och entreprenör – avslutar gärna barnfria lördagsnätter på Nosh and Chow. Foto: Pressbild
Perfect Guide

"Kolhydratssvultna föräldrar är inte att leka med"

Anitha Schulman lever dubbelliv med sagoläsning med barnen, sena festnätter och kontemplativa långpromenader.

Numera lever jag ett varannan vecka-liv så mina helger är som natt och dag. I helgen är barnen hos mig, så det är frukostinhandling på Valhallabageriet som gäller på lördag morgon. Det är alltid något jidder där med kölappssystemet så man måste hänga på låset. Kolhydratssvultna småbarnsföräldrar är inte att leka med 07.00 på lördagsmorgonen när det kommer till ”hangry”-känslor. Speciellt om det inmundigades en middag med rödvin kvällen innan. Fatta att vi har deffat en hel vecka, gått på Becore och grejer för att få unna oss, då är det inte okej att tränga sig. Respektera nummerlappsystemet, även om det är helt värdelöst.

Fatta att vi har deffat en hel vecka, gått på Becore och grejer för att få unna oss.

Sedan softar vi i sängen hela lilla gänget (jag, Penny snart 6 år och Tom Allan 2,5 år). Jag kollar på Nyhetsmorgon, Penny på Alex Hittar Hobbyn på Barnkanalen och Tom Allan ser Blaze på Viaplay. Ni förstår ljudbilden va? Allt samtidigt, väldigt långt ifrån Morning has broken med Cat Stevens om man säger så.

Vi har gymnastik på Trolliz på Östermalmsskolan klockan nio. Sedan äter vi lunch hemma, men är lata och tar ett Uber Eats-bud med mat från Hawaii Poké. Efter det går vi på bio och jag somnar. Därefter bär det av till närmaste matbutik för inhandling av middag och smågodis.

Alla somnar strax innan tio.

Hade det varit helg utan barnen är det lite högre i tak för vad som kan ske. Får jag inte ett spontaninfall att hälsa på en kompis i Köpenhamn, som förra helgen, så blir det sovmorgon, träning på Sturebadet och en garanterad tjejmiddag på restaurang Bardot där min kompis Helena Ungh är hovmästare. Sen blir det en sväng förbi Teatergrillen och Coco på Nosh and Chow.

Söndag morgon med barnen och vi träffar en väninna och sticker till Tekniska Muséet runt elva. På nedervåningen är det ett föräldrar- och barnparadis. Man kan släppa ungarna ganska fritt och sitta och softa och snacka. Vi äter en lättare pannkakslunch på Tekniska och kör sedan på i två timmar till. Hade min exman Calle varit med så hade han sagt: ”Nu börjar ni bli sura på varandra det är nog dags för er att äta”. Det stämmer skitbra, jag och dottern har gått i polemik över någon extrem litenhet där vi försöker knäcka varandra i sakfrågan.

Vi tar bussen till Norrmalmstorg och går till Taverna Brillo och äter pizza. Nu börjar humöret lätta, oj så skojigt allt blev. Jag unnar mig en Bellini för SÅ trevligt är det. Vi är hemma runt 17-tiden och går till vår lokala galleria Fältöversten och handlar lite söndagsmys i form av smågodis, Gianferrari-skinka, prosciutto och massa goda ostar

Det blir en soft kväll i sängen och vi kollar på varsin padda och jag scrollar Instagram. Sen läser vi ett kapitel ur Emi Gunérs Nina Börjar Skolan. Alla somnar strax innan nio. Jag vaknar med ett ryck två timmar senare och sätter mig och kollar av lite jobbmail och förbereder veckan. Somnar in vid 01.00 till SVT-play. Alla sover i min säng.

av Gabriella Kvarnlöf
[object Object]
Klas Lindberg är krögare och driver vasastanskrogen Portal som nyligen blivit utnämnd till Årets Affärskrog. Foto: Pressbild
Mat & dryck

”Hemma lagar jag mat på känsla”

Krögaren Klas Lindberg om en helg som innehåller jobb, tidiga morgnar och en massa mat.

Efter att ha jobbat lunchpasset på min krog Portal vid S:t Eriksplan drar jag hem och äter för att vara på plats igen vid sju på kvällen. Det är full rulle på jobbet just nu: vi har blivit utsedda till Årets Affärskrog och även öppnat upp vår lunchservering. På kvällen springer jag med tallrikar, hejar på gäster och stöttar servicepersonalen. Min roll är ganska fri, jag hugger tag där det behövs. Ikväll är det knökbokat och alla sliter och kämpar.

Vid 23-rycket går jag hem och kikar igenom dagens tidningar på nätet innan jag lägger mig. Det gäller att hitta de små hålen i vardagen då man hinner uppdatera sig på vad som händer i världen.

På lördagen vaknar jag vid sex. Eller, jag blir väckt. Så är småbarnslivet – en tar nattpasset och en morgonpasset. Min son Sixten och jag slappar i soffan och kollar på Lilla Spöket Laban. Vid sju kokar vi havregrynsgröt med rivet äpple och väcker min sambo Sanna och minstingen Maja. Vi käkar croissanter och dricker gott kaffe. Och äter lussekatter. Det är Sixten och Sanna som bakat, Sixten är riktigt skarp i köket. Sen drar hela familjen ut, strosar runt och hamnar på Brasserie Balzac vid lunch. Vi delar på en hamburgare och dricker varsin Kronenbourg.

Hemma öppnar vi en flaska Riesling och lagar mat till barnen.

Efter maten promenerar vi till Cajsa Warg. Pratar lite med Johan som driver stället och handlar mat till kvällens middag. Det blir kål, broccoli, svamp, grädde och crème fraiche.

Hemma öppnar vi en flaska Riesling och lagar mat till barnen. Lilla Maja på sex månader väger sex kilo och äter som ett djur. Efter att ha fintat bort småkidsen är det dags för Sannas och min mat. På krogen är matlagningen extremt planerad, men hemma kör jag fullständigt på känsla. Jag sjuder svamparna, lägger i kålen och kokar en buljong.

På kvällen är mina föräldrar barnvakt och Sanna och jag går på Kent med en massa kompisar. Konserten är riktigt bra och stämningen känns speciell. Min personliga favoritlåt är Utan dina andetag. Efteråt åker vi till Café Nizza som två kompisar driver. Vi äter lite småplock och dricker champagne, det är riktigt bra häng. Sen drar vi hem och lägger oss.

Är uppe tidigt på söndagen igen, men man börjar bli van nu. Till frukost blir det smoothie, lite gröt och en god macka. Tittar på Lilla Spöket Laban igen och sen tar jag med mig Sixten och tar en snabb kaffe på Mellqvist med en kompis. Under tiden som jag planerade Portal drack jag litervis med kaffe här.

Efter det åker vi hem och leker med lera. Sen provlagar jag en maträtt som heter tiger’s milk som jag behöver öva lite mer på. En peruansk fiskrätt som tillagas med en grönsaksröra och ett kokosmjölks-skum med lime- och apelsinjuice som man häller över. Blir rätt nöjd faktiskt. Resten av kvällen knappar Sanna och jag med jobbgrejer vid datorn med varsitt glas vin. Vi är i säng vid elva.

av Hugo Rehnberg
Mat & dryck

Jakten på de goda bakterierna

Vi på SvD Perfect Guide är stolta över att presentera våra nya matkrönikörer, tarmfloradrottningarna Mia Clase och Lina Nertby.

Deras blogg foodpharmacy.se – som skrivs tillsammans med professorn Stig Bengmark – ledde till den bästsäljande boken ”Food Pharmacy: en berättelse om tarmfloror, snälla bakterier, forskning och antiinflammatorisk mat”.

Mia och Linas jakt på goda bakterier har uppmärksammats stort. Själva blev de något förvånade över att världen törstat efter en bok om tarmflora.

– Ja, visst är det lite märkligt, säger Lina Nertby. Vi står ju för en ganska hard core-linje, men samtidigt försöker vi presentera fakta på ett mänskligt sätt, där vi är öppna med våra brister.

Hur hypokondriska är ni?

– Vi har alltid haft en släng av hypokondri som blossat upp i perioder. Glädjande nog har hypokondrin taggat ner i takt med att vi lärt oss mer om sambandet mellan maten vi äter och sjukdomar. Tidigare trodde vi att hela livet var ett enda stort hälsolotteri men nu har vi hittat en kompass. Man kan påverka mer vad man tror genom sin livsstil.

Vad kommer era artiklar i Perfect Guide att handla om?

– Att det inte finns någon motsättning mellan gott och nyttigt. Planen är att dela med oss av massa god mat och inspiration till att skämma bort de goda bakterierna i tarmen. Vi hoppas kunna nå de mest ohälsosamma, målet är att även de ska stå hemma på fredagskvällen och baka muffins med gröna bananer.

Läs Mias och Linas första artikel – om semmelwrapen som är lika god som den är nyttig.

av Mia Clase & Lina Nertby
Mat & dryck

Semmelwraps – lika goda som hälsosamma

Stockholm, korsningen Nybrogatan/Riddargatan, mitten av januari. Vi har precis sprungit in i en man med hatt som vi inte träffat på några år och skrutit över att vi ska börja skriva för Perfect Guide. Först blir mannen väldigt glad. Sedan berättar vi vad vi ska skriva om. Då snörper mannen ihop munnen till ett litet, litet argt rör och blir aaalldeles för ärlig.

– Men vad fan, tarmfloror! Kan ni inte skriva om något roligt? utbrister han. Något man inte blir deprimerad av?

– Deprimerad? svarar vi helt oförstående. Vi ska ju inspirera folk att stärka sitt immunförsvar. Och visa dem hur lätt det är att laga god mat som boostar de goda bakterierna i tarmen. Är inte det jättekul?

– Nä, svarar mannen med hatten. Det låter som ett straff och inte alls särskilt gott.

Mannen piper i väg och lämnar oss med tusen frågor. Det tar faktiskt en stund innan vi kopplar. Hattmannen tror alltså att all nyttig mat per automatik är lika med tråkig? Att hälsosam mat är ett straff? Så, mitt framför en tutande Toyota, fattar vi ett viktigt beslut – från och med i dag ska vi använda det här utrymmet till att bevisa att mannen med hatten har fel.

Vi börjar på direkten med att straffa er med ett riktigt deppigt recept på semmelwraps.

Rör ihop följande: 3 msk durramjöl, 3 msk mandelmjöl, 1 msk fiberhusk, 1 tsk bakpulver, 1 tsk kardemumma och 1 nypa salt.

Blötlägg 2 msk chiafrön i 6 msk vatten och låt dem svälla några minuter. Under tiden blandar du ner 1/2 dl kokosmjölk, 2 msk rinnig kokosolja och några droppar honung i mjölblandningen. Hysta ner chiafröna också. Rör ihop.

Nu bör du ha en rätt samarbetsvillig deg i bunken. Dela den i fyra delar och tryck ut fyra pannkakor mellan två bakplåtspapper. Ställ dem i ugnen på drygt 100 grader och låt dem stå där tills de ser färdiga ut.

Passa på att röra ihop mandelmassan medan du väntar: 1 dl mandelmjöl, 3 msk kokosmjölk, 1 msk honung och frön från 1 vaniljstång.

Ta ut bröden ut ugnen. Låt dem svalna. Fördela mandelmassan jämnt över kakorna och avsluta med en klick vispad kokosgrädde (som du helt enkelt köper på tetra och vispar med elvisp).

Rulla ihop misären.

Usch så deprimerande. Lovar bättring till nästa gång.

Mia Clase och Lina Nertby driver bloggen foodpharmacy.se och har även gett ut den bästsäljande boken med samma namn. Med jämna mellanrum kommer de skriva krönikor och ge mattips på SvD Perfect Guide.

av Hugo Rehnberg
Perfect Guide

En ny statuskompis ger mig inte pengar, jobb eller kärlek

Min kompis och jag har en ständigt pågående diskussion om socialt klättrande.

Hans ståndpunkt är att den som slutar försöka avancera lika gärna kan lägga sig ner och dö. ”Alternativet är att stå still och då sjunker man.” Att fastna i samma umgänge alltför länge tyder enligt kompisen – en karriäristisk småstadskille som är synnerligen transparent med sitt klättrande – på bristande ambitioner.

Min invändning är att det är mycket jobb för klen utväxling. Den upplevda statusen av att få gnugga axel med folk högre upp i den sociala hierarkin är bara en illusion.

Jag har inget generellt emot socialt klättrande. I viss utsträckning ägnar sig alla åt det. Jag med. Drivkrafterna är självklara. Precis som i mellan-
stadiet vill man tillhöra det coola gänget. Då reglerades rangordningen av vem som kunde kissa längst eller hade coolast skateboard – vid 40 slår ekonomiskt eller kulturellt kapital, beroende på vem som klättrar, ofta högst.

En ny statuskompis kommer inte ge mig pengar, jobb eller kärlek.

Vet inte om det är åldern eller mitt eget mikrouniversum, men jag upplever att det blir värre med åren. De senaste månaderna har jag lyssnat till ett flertal sårade egon som blivit dumpade av bekanta för att de inte längre ansågs vara potentiella trappsteg till statushimlen. Inte alldeles sympatiskt…

Men bortsett från att det är roligt att träffa nya människor begriper jag inte vad proffsklättrarna får ut av det. Åtminstone inte räknat i makt, sex och pengar – framgångsvalutornas gyllene trojka. Jag har empiri som stödjer min tes.

Mina två bästisar i tonåren hade nästan overkligt hög status. De var snygga, rika och kända. Jag älskade dem – gör det fortfarande – men ur ett gyllene trojka-perspektiv gav vänskapen mig inte särskilt mycket. Även om de bjöd på en öl ibland blev jag inte rik av att umgås med dem. Sexuellt var de inte heller några dörröppnare. Om de var Zlatan och Ronaldo var jag Mikael Lustig. Och man ska vara antingen kraftigt berusad eller direkt dum för att välja Lustig framför Zlatan. Makt? Tja, om det anses mäktigt att emellanåt få slinka in på någon nattklubb.

Det är exakt samma sak i vuxen ålder. En ny statuskompis kommer inte ge mig pengar, jobb eller kärlek. Livet funkar inte så. Ändå klättrar vi vidare.

Människan är märklig.

av Hugo Rehnberg
Foto: Richard Young/REX / RY
Perfect Guide

Stings samlade visdomar

Polarprisvinnaren är lika mycket filosof som musiker.
Sett till tidigare pristagare var Sting ett väntat val. Ännu mer väntat var förstås att landets musikkritiker omedelbart skulle idiotförklara Polarprisjuryn samt de miljontals oupplysta människor som inbillat sig att ”Roxanne” och ”Every breath you take” – konstnärligt sett – kan mäta sig med valfritt örhänge av The Jam eller Einstürzende Neubauten.

Eftersom vi också tycks leva i kulturskymning, väljer vi att hålla oss långt borta från denna debatt.

Istället skulle vi vilja passa på att hylla tänkaren Sting. För oavsett vad man tycker om hans musik, så bor det en fin liten vardagsfilosof i den där perfekta yogakroppen.

Om kärlek:

”Trudie och jag har varit ihop i 30 år. Multiplicera det med sju, eftersom showbusiness är som hundår. ”

”Det finns ingen hemlighet bakom ett framgångsrikt äktenskap. Jag älskar min fru. Men viktigare än det, är att jag tycker om henne. ”

”Hela grejen med att älska i sju timmar är inte riktigt vad tantrasex handlar om. Men visst, det är fullt möjligt.”

Om vänskap:

”En vän är någon som berättar när du snackar skit, kliver över anständighetens gräns eller rent allmänt beter dig som en idiot.”

Om låtskrivande:

”Ibland kan medioker poesi bli riktigt bra låtmaterial.”

”Javisst, att rimma ”cough” med ”Nabokov” är fånigt. Jag skäms lite över det. Men det var samtidigt väldigt roligt att få in Nabokov i en poplåt. (om Police-låten ”Dont stand so close to me”)

”Det är mitt jobb är att sjunga låtar jag skrev för 30 år sedan med samma passion som om jag skrivit dem samma eftermiddag.”

Om kändisskap:

”Alla dessa ungdomar som säger att de bara vill bli kända – de har ingen aning vad de pratar om. Man kan ju bli känd för att visa ballen i skyltfönstret på Macy’s.”

”Som en kändis får du veta vad människor – både intelligenta och mindre intelligenta – tycker om dig. Det är lite unikt. Många människor går genom livet utan att få veta vad folk egentligen tycker. ”

Källa: Esquire.

Till Toppen