Hälsa

Food Pharmacy: Zlatans gurkmejashot

SPG:s hälsoexperter om föredelarna med deras gurkmejashot och hur man får även de mest svårflörtade att prova den. Receptet hittar du längst ner.

Vi har aldrig misslyckats med att få någon att dricka vår gurkmejashot. Och då ska du veta att den smakar päck. Tänk dig vinäger, svartpeppar, gurkmeja, kryddnejlika, kanel och citron blandat med vatten, och lägg sedan en grynig konsistens till det hela. Trots detta har ingen fram till dagens datum tackat nej till att prova.

Men för några dagar sedan, när vi höll vårt livs första retreat i bergen ovanför Marbella, var vi faktiskt riktigt nära att spräcka nollan. Gruppen på sexton personer var det inga som helst problem att få att förstå hälsofördelarna med att dricka denna sörja varje dag. Men att få Javier, kallskänka/personlig tränare/massör (hans ord), att smaka … Det var ingen lätt match.

- Que es?

Javier tittar äcklat ner i mixern och sträcker ut tungan på ett mycket opassande vis. I fyra dagar har han muttrat irriterat varje gång vi förberett vår gurkmejashot till gruppen. Mia till Lina:

- Vad sa han?

- Han frågade vad det är för något.

Mia tittar förvånat på Javier.

- Ja men berätta för honom att det är vår antiinflammatoriska gurkmejashot som stärker immunförsvaret och hjälper till att hålla kronisk inflammation borta.

Lina tvekar.

- Jag är lite osäker på vad kronisk inflammation heter på spanska.

- Ja men försök.

Lina börjar prata med Javier men Mia ser till sin besvikelse hur han snabbt vispar bort henne och lämnar rummet.

- Vad sa du till honom egentligen?

- Nä, jag berättade bara att de kroniska sjukdomarna, såsom cancer, diabetes typ 2 och hjärt-kärl, ökar lavinartat i vår del av världen. Eftersom de är livsstilsrelaterade sjukdomar finns det mycket vi kan göra själva för att påverka utvecklingen av dem, till exempel genom att äta näringsrik mat. Men sedan hann jag inte längre för han gick.

- Konstigt …

Javier kommer in i rummet igen med en köttyxa i handen. Lina är snabbt där och fortsätter förklara på knagglig spanska att kryddor är något av det mest antiinflammatoriska vi kan äta och att det är våra goda tarmbakterier som utvinner antioxidanterna i dem.

- UNA GUERRA?

Mia slänger en orolig blick på Lina.

- Vad betyder guerra?

- Det betyder krig. Jag berättade för Javier att han har hundratals biljoner goda och onda bakterier som krigar i hans grovtarm. Eftersom de goda bakterierna skyddar oss är det viktigt att vi matar dem. De goda bakterierna älskar nyttig mat och framför allt fibrer. De onda bakterierna älskar onyttig mat som till exempel socker. En tarmflora med många goda bakterier hjälper oss att ta hand om näringen i maten och bland annat utvinna gurkmejans antioxidanter som bidrar till att dämpa inflammationen i kroppen.

Mia häller upp shoten i ett glas och sträcker fram det mot Javier.

- Fråga om han vill smaka?

Javier börjar instinktivt backa ut ur rummet när han ser den gula geggan. Plötsligt skiner Lina upp och frågar om han vet vem Zlatan är.

- Zlatan? No.

Linas fotbollskunskaper är begränsade men hon gör ett nytt försök.

- Maradona?

- Si!!!

Javier slår ut med armarna och skjuter av ett bländvitt leende. Ja, för första gången på flera dagar ser Javier faktiskt riktigt lycklig ut. Han rycker shoten ur Mias hand och sveper den i en klunk. Mia tittar chockat på Lina.

- Vad sa du till honom?

- Nä, jag berättade bara det jag brukar berätta – att gurkmeja innehåller ett helt fotbollslag av antioxidanter och att den starkaste antioxidanten går att jämföra med Maradona på plan. Jag behövde inte ens berätta att gurkmeja hämmar en av de mest inflammationsskapande generna COX-2, helt utan biverkningar. Han svepte den ändå.

Nu kanske det låter som att vi kryddar historien, en frihet man kan ta sig som krönikör, men det här är faktiskt sant. Dagen efter vårt genombrott med Javier, precis när vi håller på att checka ut från hotellet, springer Javier ikapp oss. Han berättar stolt att han har börjat morgonen med att bjuda alla i personalen på varsin shot och säger att det är synd att vi ska åka hem redan eftersom han planerar att servera fisk med gurkmeja till lunch.

Så, om det finns någon annan skeptiker där ute hoppas vi att du trots allt vågar prova receptet nedan. Kan Javier så kan du. Vi lovar.

Zlatans gurkmejashot

1 dl vatten (eller valfri juice)
1 rågad msk torkad gurkmeja
1 msk äppelcidervinäger
1 knivsudd cayenne- eller svartpeppar
1 knivsudd kryddnejlika
1 tsk kanel
1 msk olivolja
1 msk citron

Det här receptet är komponerat av vår käre professor Stig Bengmark. Blanda och svep. Skål!

Mia Clase och Lina Nertby driver bloggen foodpharmacy.se och har även gett ut den bästsäljande boken med samma namn. Med jämna mellanrum kommer de skriva krönikor och ge mattips på SvD Perfect Guide.

Hälsa

Bada badkar kan bränna lika mycket kalorier som löprunda

Trött på snöblandat regn, skavande löparskor och brännande träningsvärk? Glada nyheter! Nu kommer forskningsrapporter om att du bränner lika mycket kalorier av ett varmt bad hemma i badkaret. Det är Dr Steve Faulkner, forskare på Loughborough University, som presenterar uppgifter om att det är lika kaloribrännande att bada badkar som att jogga.

Hans studie – där patienterna har fått bada badkar en timme och cykla en timme – visar att det sänker blodsockret och bränner kalorier på samma nivå.
– De svarade på liknande sätt till både cykling och bad, säger Dr. Faulkner. Men blodsockret nådde tio procent lägre höjder hos de som badat jämfört med de som motionerat.

Rapporten visar att cyklingen brände fler kalorier, men timmen i badkaret gjorde av med lika mycket kalorier som en 30-minuters powerwalk.

Så tappa upp ett varmt bad, tänd värmeljusen runt badkarskanten, häll upp en aromaolja och sjunk ner med en suck. Det är bra för dig.

Annons
av Barilla
Foto: Academia Barilla
Mat & dryck

Stjärnkockens hemliga pastaknep

Pasta tillhör vår mest älskade vardagsmat. Med de fyra premiumsorterna från Academia Barilla blir det ännu lättare att laga maträtten på äkta italienskt vis.

– Det låter kanske som en motsägelse, men när man äter något av vana är det särskilt viktigt att vara varsam. Det är lätt att bli slarvig och när man slarvar med pasta kan den bli oätlig.

Roberto Bassi skrattar, men något skämt är det inte. Som italienare växte han upp med maträtten (“jag äter det fortfarande varje dag”). Som chefskock på Academia Barilla i Parma är det hans jobb att sprida, främja och utveckla den italienska gastronomiska kulturen i världen.
– Jag har jobbat på tvåstjärniga Michelinkrogar och planerat hela menyer. Att i stället fördjupa kunskap om en enskild produkt är en fantastisk utmaning.

Och enligt Bassi kräver matlagning med pasta ett mått kunskap och en stor dos kvalitet. Trots att pasta normalt bara har två ingredienser – vetemjöl och vatten, ibland ägg – menar Bassi att det är väsentligt att råvaran är förstklassig. Fel mjöl kan göra den till en klibbig massa utan tuggmotstånd, och för Bassi och Barilla är det enbart durumvete som gäller. De fyra premiumsorterna finns inom det svenska Academia Barilla-sortimentet – spaghetti, linguine, fusilli och orecchiette – är extra fina tack vare att de är gjorda på 100 procent högkvalitativt italienskt durumvete. Det är till och med patenterat av Barilla.
– Vi gör en rigorös analys för att se till att halten protein är tillräckligt hög. Proteinet skapar en slags nät i pastan som binder gluten. Det ger kompakt struktur så att det kokande vattnet tränger in långsamt vilket i sin tur avgör hur spänstig och “al dente” den blir. Det avgör också hur bra pastan absorberar aromer, säger Bassi och påpekar att det går att likna vid kvalitetskontrollen av druvor till ett vin.

– Grödor och skörd skiljer sig åt, det är upp till väder och vind, men vi kontrollerar så mycket vi kan. Hela produktionskedjan sker här, vi maler till och med mjölet.

Foto: Academia Barilla

Väl hemma i köket ska pasta kokas i rikligt med vatten, 1 liter per 100 gram. Salta också rikligt, 7 gram per liter, men skippa oljan. Bassis privata kockknep är att hälla av vattnet två minuter före paketets utsatta koktid.
– Då är den perfekt “al dente” enligt mig. Och blanda alltid med såsen före servering.

Då suger pastan upp smakerna. Premiumpastans grova bronsvalsade yta binder dem snäppet bättre och skapar en mycket större smakupplevelse. Huruvida Bassi har en egen favoriträtt hävdar han dock är den svåraste frågan i världen.
– Ett svar är omöjligt! Men jag tycker om de så kallade enkla såserna, de ger utrymme att smaka själva pastan också. Spaghetti med musslor till exempel, det är lätt och oljigt men briserar av smak. Eller linguine med pecorino och svartpeppar, fantastiskt.

Läs mer om Barilla, matresor och matlagningskurser här ad.doubleclick.net
Min Helg

”Inget går upp mot en solig södervägg”

Designern och inredaren Emma Olbers söker soliga söderväggar, bakar pannkakor till kidsen och funderar över hur schampoflaskor kan förvandlas till kontorsstolar.

Vi velar om vi ska ta Waxholmsbåten till landet eller stanna kvar i stan. Jag gillar verkligen landet med havet och skogen, det är den perfekta kontrasten men nu var vi där förra helgen, röjde i skogen och eldade ris. Det får bli en cityhelg.

Vid tretiden på fredagen sitter jag på snabbtåget från Skövde där jag har haft möten med två möbelfabriker. Jag får riktiga fredagskänslor och messar syrran och några kompisar. Försöker få dem till något av mina favorithak, Bar Central eller Café Nizza hemma på Söder, men eftersom jag kommer till Centralen blir det Luzette istället. Vi pratar om veckan som gått i ett par timmar, sen middag hemma med familjen. Barnen och mannen har bestämt att det blir sushi från Indio Kitchen. Cevichen är en av mina favoriter, stark med smaker från Peru.

På lördag morgon är det jag som går upp först. Jag älskar frukost, men eftersom vi emellanåt är dåliga på att planera finns det inget i kylen så jag går och handlar. Det står mellan färskpressad apelsinjuice och nybakat bröd från Urban Deli eller ingredienser till amerikanska pannkakor och äppelmust från Värmdö Musteri. Jag bestämmer mig för pannkakor med stekta svenska äpplen, kanel och sirap, då blir kidsen glada. Nu låter det som att jag är jättebra på att laga mat men frukost är det enda jag gör, och köttbullar och makaroner, resten lagar min man.

Om det varit dåligt väder skulle vi kunna hänga hela helgen i soffan och barnen hade garanterat spelat för mycket tv-spel. Nu är det strålande solsken. Vi vuxna blir kvar lite för länge och får slita barnen från spelen för att komma ut och göra något. Vi provar med långpromenad med utlovad fika och det funkar faktiskt bra som lockbete på killarna som är 10 och 12 år. Vi går till Fåfängan med underbar utsikt, fortsätter längs Hammarby kanal och lyckas få en plats i solen hos Kajsas på Kajen. Det blir kaffe och liten panini med ajvar, dijonsenap och sallad, enkelt men väldigt gott. Inget går upp emot en solig södervägg.

Det blir snabbt lördagskväll och dags för middag. Vi försöker att äta mindre kött med tanke på miljön så det blir salmalax och asiatisk sallad. På väg från affären slinker jag in på Café Nizza för ett snabbt glas chablis med syrran. Killarna går hem och fixar med maten.

Jag vaknar av att solen strålar i ögonen, tittar på klockan: Oops, redan nio! Söndagarna är fyllda av fix. Efter frukost städar vi lägenheten, hänger tvätt, gör läxor och går till återvinningen. Som miljöintresserad möbeldesigner försöker jag återvinna alla material. Jag brukar tänka att ”den här aluminiumfolien kanske blir en ljusstake i nästa liv och schampoflaskan en del av en kontorsstol”.

Vi äter en enkel äggmacka till lunch, sen spelar killarna badminton. Jag går till jobbet och styr upp inför veckan. På vägen hem köper jag pasta och burrata hos Deli di Luca, sedan pesto och några goda men dyra honungstomater hos Cajsa Warg. Deras ”hemgjorda” pesto är riktigt bra. Efter middagen tittar vi på ”Geografens Testamente” på SVT play. Försöker gå och lägga oss i tid, men med ett gäng nattugglor går det sisådär.

Adresser:

Luzette
Centralplan 25

Indio Kitchen
Kocksgatan 52

Kajsas på Kajen
Tegelviksgatan 68

Café Nizza
Åsögatan 171

Deli di Luca
Folkungagatan 110

Cajsa Warg
Renstiernas gata 20

Foto: Alexander Lagergren

Perfect Guide

Scarlett Johansson: Jag försöker lära mig att vara ensam

Perfect Guide träffade Scarlett Johansson i Paris och fick ett samtal om mammarollen, nya filmen Ghost in the shell samt hennes rädsla för att vara ensam.

Tidig morgon, Paris. Det är en sorglös Scarlett Johansson som promenerar nedför hotellkorridoren: likt ett barn som faller in i en nyligen inlärd dans börjar hon plötsligt marschera med höga knän och höjda armbågar, svänger in i hotellsviten, hoppar upp i sin regissörsstol med en duns, landar med händerna fast om armstödet, svänger upp den blonda luggen med ett knyck och säger:
– Whats up?
Hon är här för att prata om nya filmen Ghost in the shell. Baserad på mangaserien med samma namn har hon tagit en historia som hittills tillhört unga män med emolugg och Nintendo Wii och gjort den till något större. Handlingen kretsar kring en ung kvinna som överlever en våldsam olycka, placeras i en robotkropp och programmeras till cybersoldat.
– Det som lockade mig till rollen var min karaktärs komplexa inre liv, säger Scarlett Johansson. Det är lika mycket sökandet efter en cyberterrorist som sökandet efter sanningen i henne själv.

Filmer som Lost in translation, Vicky Cristina Barcelona och The Avengers har gjort Scarlett Johansson till en av Hollywoods mest eftertraktade aktriser. När Forbes listade förra årets mest lönsamma skådespelare knep hon förstaplatsen med 11 miljarder kronor.
– Bara för att jag är årets mest inkomstbringande skådespelare betyder det inte att jag får högst betalt, säger hon. Men visst är det glädjande att så många vill se mina filmer.

Född i New York – hennes mamma är en judisk producent från Bronx och hennes pappa en dansk arkitekt från Köpenhamn – inleddes skådespelarkarriären som tioåring med filmen North. Hon slog igenom med Mannen som kunde tala med hästar som 14-åring och fick sitt internationella genombrott vid 17 med i Sofia Coppolas klassiker Lost in translation.

Vid sidan om skådespeleriet har Scarlett Johansson engagerat sig politiskt. Hon arbetade som volontär för Hillary Clintons valkampanj och var en av profilerna som talade under Women’s March i Washington tidigare i år.
– Det var en chock när Donald Trump vann. På valdagen, efter att ha röstat, satte jag mig på en 16 timmar lång flygning till Hongkong, drack två glas vin och däckade. När jag vaknade tio timmar senare sade en flygvärdinna ”Ursäkta fröken, vill du veta valresultatet? Trump vann”. Jag flög fram 10 000 meter upp i luften och hela kabinen var nedsläckt. Det var som att befinna sig i ett avsnitt av Twilight zone.

Idag lever hon med treåriga dottern Rose i New York. Efter två offentliga skilsmässor – hon var gift med skådespelaren Ryan Reynolds och franska regissören Romain Dauriac – försöker den nyseparerade 32-åringen hitta fotfästet.
– Jag inser att jag aldrig har varit ensam. Jag har alltid varit med någon eftersom jag har min tvillingbror Hunter också. Att till och med ha någon där under de första sprakande sekunderna av livet, vid födseln, påverkar en. Så nu försöker jag lära mig att vara ensam.

Jag inser att jag aldrig har varit ensam. Jag har alltid varit med någon eftersom jag har min tvillingbror Hunter också. Att till och med ha någon där under de första sprakande sekunderna av livet, vid födseln, påverkar en.

Hon berättar att hon valt partner av fel skäl.
– Jag har valt människor av rädslan att behöva vara ensam. För att fylla något slags tomrum i mig, eller för att hantera hur jag känner mig när jag är ensam eller i ett rum fullt av människor.

Mammarollen har kommit att forma henne på ett oväntat sätt.
– Vikten av mitt eget välmående är viktigare än tidigare. Du märker hur tydligt det påverkar personerna runtomkring dig. Om jag inte är lycklig kan jag inte vara mitt bästa jag för den här andra personen.
Med ett liv som skådespelerska har scenen blivit hennes hem. På frågan vad hon hade gjort annars kommer svaret fort:
– Jag är intresserad av människor och hade antagligen sysslat med något medicinskt yrke. Jag hade rotat runt i andra människor istället för mig själv.


Frukosttimme, Hôtel Le Bristol. Matsalsbord klädda i bladguld, barocka dagbäddar och oljemålningar över vunna slagfält. Grånade herrar med yviga dirigentfrisyrer synar menyn med glasögonbåge i mun. En fransk madame – grävlingsfärgad lugg, polo och cigarettmunstycke – rådgör ivrigt med en ung servitör.

Scarlett Johansson berättar hur hon slutligen tackade ja till Ghost in the shell:

– Jag fick min dotter några månader tidigare och det kändes som ett enormt åtagande att göra den här filmen. Men jag kunde inte slita mig ifrån det. Jag diskuterade jobberbjudandet med min psykolog, haha.

Filmen bjuder på korseld inne på japanska sakébarer, figurnära robotdräkter och ”Vem är jag?”-repliker levererade på knä med blicken fäst i de egna händerna. Ghost in the shell är lika mycket futuristisk action som skildringen av en isolerad själ som söker mänsklig kontakt.
– Jag gillar karaktärer som försöker gå sin egen väg, som väljer en annan resa än den som är förutbestämd för dem. Personer som ifrågasätter sitt öde och sin tillvaro.

Scarlett Johansson är fortfarande en främling för sitt eget inre.

– Jag vet fortfarande inte vart rollerna kommer till liv inom mig. Jag har blivit mer och mer nyfiken på att utforska alla konstiga platser i mig, de små avkrokarna och utrymmena i själen, vrår som jag tidigare hållit mig borta från. När man upptäcker friheten i att låsa upp de där platserna kan skådespeleriet vara en transformativ upplevelse.

Annons
av Barilla
Academia Barilla Fusilli med lax och sparris
Academia Barilla Fusilli med lax och sparris Foto: Academia Barilla
Kocken tipsar

Så väljer du rätt pasta till såsen

Dags för bjudning?

Låt gästerna njuta av orecchiette med broccoli och bläckfisk eller en spaghetti frutti di mare.

Här får du recepten för att lyckas. Och svaret på vilken pasta du ska välja till vilken sås.

Så hur vet du vilken pasta du ska ha till såsen? Här ger Academia Barillas chefskock Roberto Bassi sina experttips:

Spaghetti

“Servera lång pasta med en finfördelad sås, till exempel fisk och skaldjur. Lång pasta håller nämligen mer sås, den sluts runt varje enskilt spaghettistrå när den rullas runt gaffeln i stället för att bli kvar på tallriken.”

Linguine

“Här gäller ungefär samma riktlinje som annan lång pasta, det vill säga finfördelad sås, gärna något oljigt med fisk och skaldjur. Men linguine är bredare och fungerar därför även utmärkt med pesto eller vita såser, alltså de lagade på smör, ost och ägg.”

Fusilli

“Det är tradition att använda kort pasta till kött- och grönsaksrätter och olika pastasallader. Det beror på att man gärna spetsar den här pastan på gaffeln och då passar det bra ihop med andra råvaror som också serveras i bitar.”

Orecchiette

“Starka smaker, som ost och bläckfisk, passar bäst till en sån här tjock pastaform. Dels absorberar håligheten i mitten sås perfekt, dels behövs en bastant pasta för att ackompanjera så pikanta aromer. Tack vare tjockleken tuggar du längre, då frigörs många fler smakintryck.”

Academia Barilla Fusilli med lax och sparris

4 portioner
350 g Academia Barilla Fusilli
200 g lax
300 g färsk sparris
1,5 dl grädde
1 vårlök
1 knippe dill
20 ml olivolja extra virgin
Salt och svartpeppar

Tvätta och skala sparrisstjälkarna. Skär topparna på längden och stammen i runda bitar.
Skiva den färska vårlöken och bryn lätt i en stekpanna. Lägg i sparrisen och stek i några minuter, behåll dem ljusa och krispiga. Häll i grädden, en nypa salt och peppar och ställ åt sidan.
Skär laxen i kuber om 2 cm, salta och peppra och stek i stekpanna med en matsked olivolja i ca 1 minut. Ställ den åt sidan varmt.
Koka pastan, häll av vattnet och häll över i stekpannan med sparris. Lägg upp på tallrikar, placera laxtärningarna runt omkring, strö över lite dill.

Academia Barilla Linguine med hummer
Academia Barilla Linguine med hummer Foto: Academia Barilla

Academia Barilla Linguine med hummer

4 portioner
Pasta 350 g Academia Barilla Linguine
2 humrar (ca 600 g styck)
400 g krossade tomater
1,5 dl grädde
30 ml olivolja extra virgin
10 cl konjak
60 g lök
40 g selleri
20 g gräslök
Salt och vitpeppar

Dela humrarna på längden. Ta ur köttet och skär det i bitar. Ta loss klorna och ta ut köttet, försök att ta sönder köttet så lite som möjligt så att de kan användas som garnering.
Använd en stekpanna ca 20 cm i diameter och bryn lätt hackad lök och selleri, med ungefär hälften av olivoljan. Lägg i skal och huvuden och stek en kort stund. Häll över konjaken och låt dunsta bort. Tillsätt de krossade tomaterna och en skopa vatten och låt koka försiktigt i 10 minuter. Tillsätt grädde och koka upp. Smaka av med salt och peppar. Sila genom en sil och ställ åt sidan.
Ta en stor stekpanna; stek hummerbitarna på hög värme med en matsked olivolja. Häll i skaldjurssåsen.
Koka pastan, häll av vattnet och lägg i den i såsen. Blanda väl, lägg upp och servera. Garnera med klorna och hackad gräslök.

Academia Barilla Orecchiette med broccoli och bläckfisk
Academia Barilla Orecchiette med broccoli och bläckfisk Foto: Academia Barilla

Academia Barilla Orecchiette med broccoli och bläckfisk

4 portioner
Pasta 350 g Academia Barilla Orecchiette
200 g broccoli
300 g små bläckfiskar
50 g purjolök
50 ml torrt vitt vin
1st vitlöksklyfta
40 g olivolja
1st chilli
Hackad persilja
Salt och svartpeppar

Skölj bläckfiskarna under rinnande vatten. Separera huvudet från kroppen och avlägsnas ögon och den centrala tanden. Ta bort den tunna brosken som ligger i manteln, avlägsna inälvor och bläcksäcken. Ta bort skinnet och skär bläckfiskarna i tunna skivor.
Värm en teflon-panna med hälften av olivoljan. Stek skivad purjolök, tillsammans med den skalade vitlöksklyftan och hackad chilli. Lägg sedan ner bläckfisken och stek i några minuter. Tillsätt vinet och låt koka tills vinet avdunstat. Tillsätt sedan hackad persilja och ta bort vitlöken, salt och peppar och ställ åt sidan.
Koka pastan. Två minuter innan du häller av pastan lägg i broccolin och koka tillsammans med pastan. När pastan är al dente och broccolin är ljusgrön och krispig, häll av och vänd ihop med bläckfisken. Fräs ihop och ringla resterande delen av olivoljan och servera.

Academia Barilla Spaghetti frutti di mare
Academia Barilla Spaghetti frutti di mare Foto: Academia Barilla

Academia Barilla Spaghetti frutti di mare

4 portioner
320 g Academia Barilla Spaghetti
500 g musslor
250 g bläckfisk
150 g räkor
12 små kammusslor
50 ml olivolja extra virgine
1 msk hackad persilja
1 klyfta vitlök
1 chili
Salt

Tvätta musslorna noggrant, byt vatten flera gånger för att undvika rester av sand. Rengör bläckfisken under rinnande vatten och skär i små bitar. Skala räkorna och skär dem i bitar. Öppna varsamt kammusslorna med hjälp av en liten kniv. Ta ur musslan tvätta dem och dela den i två delar.
Stek försiktigt vitlöksklyftan hel tillsammans med 2 matskedar olivolja. Efter några sekunder tillsätt hackad persilja och musslorna. Lägg på locket och koka så att musslorna öppnar sig. Lossa musslorna från skalen och spara endast ett fåtal för garnering. Sila av och ställ åt sidan.
Hetta upp en stor stekpanna och stek bläckfisken i någon minut, tillsätt sedan räkorna, kammusslorna och slutligen musslorna, tillsammans med den silade buljongen.
Koka spaghetti, häll av vattnet och häll över i stekpannan med fisksåsen. Tillsätt det kvarvarande av olivoljan och smaksätt med färskmalen vitpeppar.

Hitta fler ljuvliga pastarecept här

Foto: Academica Barilla
Design

Kika in hemma hos den berömda konstgalleristen

Att inreda sitt liv är en konst – särskilt för Björn Wetterling.

Redan innan du öppnar dörren till Björn Wetterlings bildvärld påminns du om att han gärna vänder upp och ned på begreppen. Namnskylten på dörren har han bokstavligen hängt – upp och ned. Allt i en anda av ”Think different”, en gallerismens Steve Jobs om man så vill.

– Jag gjorde det för att retas, ler han.

I hallen möts vi av ett konstverk signerat Jonathan Borovaky – en nedsänkt relief i golvet i form av en jättelik fot. Högst symboliskt. Björn har i sina, ofta färgglada, skor tagit gigantiska kliv för svenskt konstliv. Under en tid bodde han i Singapore, men det är här han hör hemma, på flanöravstånd till juvelen i Kungsträdgårdens annars sargade artistiska kungakrona – Wetterling Gallery, grundat 1978 i Göteborg.

Allt började med att Björn som ung börsmäklare köpte en målning av John E Franzén för 45 000 kronor på avbetalning, han hade inte råd och tvingades lämna tillbaka den. Problemet var att galleristen, Edward Thordén, inte heller hade pengar. Björn erbjöds att bli delägare i galleriet. Resten är, som det brukar heta, konsthistoria.

Hemmet vid Slussen, med en vy över såväl Djurgården som evigheten, är ett Moderna museet i miniatyr. Du är alltid ett andetag ifrån ett modernt konstverk, ofta med popkonstens förtecken. Fostrad inom popkulturen skiner jag upp av Julian Opies porträtt av Björn, målat i samma manér som den berömde konstnären använde för Blurs samlingsalbum, en målning som numera återfinns på National Portrait Gallery i London. Men nu står vi här, på Söder, och det är svårt att veta om vi betraktar konsten eller konsten betraktar oss. Det blir lätt så när verken är en så intim del av både lägenheten och Björns liv. Julian Opie tillhör den unga engelska konstscenen, åtminstone var den – liksom jag själv – hyfsat ung på 90-talet och den här uppkäftiga perioden kan ses lite som ett tonårigt sladdsyskon till 60-talets popkonst, Björns inkörsport.

1971 köpte han sitt första konstverk, Mao av Andy Warhol. Pris: 1200 kronor. Kollegerna på banken tyckte det var kommunistpropaganda och han sålde – alldeles för tidigt innan Andy skjutit i höjden. Björn har sedan dess ställt ut flera av de största popkonstnärerna – Jim Dine, Robert Rauschenberg och Richard Hamilton. Den senares mest berömda konstverk – Just what is it that makes today's home so different, so appealing – skrev Bryan Ferry och Roxy Music en lika berömd låt om, och samma fråga kan man ställa här: Vad är det egentligen som gör Björns hem så annorlunda, så tilltalande?

Svaret är enkelt: konsten. Och Björn själv förstås, ett konstverk i sig där han tronar i favoritmöbeln, Le Corbusier-fåtöljen.

– Jag älskar nuet, utmaningen av det ständiga nuet, säger han och låter lite som ett pågående performance-verk, men det är ju vad livet är å andra sidan.

Till skillnad från många andra våningar där konsten kan bli museal eller aningen kylig finns här en värme, den kan möjligen bottna i Björns avslappnade attityd till sin roll som såväl värd som gallerist, en attityd som givit trogna kunder, så många att de porträtterats i en egen prisbelönt bok.

En gallerist är på många sätt den paradoxala mixen mellan en kallhamrad mäklare och en varmhjärtad curator av sin tid, två hjärnhalvor, en logisk och en kreativ. Björn sällar sig i raden av konsthandlare som i många fall blir lika omskrivna som de konstnärer de handlar med – från 1600-talets Matthijs Musson som populariserade Antwerpenskolan till den New York-coole Leo Castelli som Björn träffade på sina tidiga konstresor. Leo Castelli förevigades av flera av de konstnärer han sålde, däribland Andy Warhol. Nu är Wetterling Gallery aktuella även i Andys stad. Nyligen gick startskottet för New Yorks äldsta konstmässa, The Armory Show, där Wetterling representerar Sverige med en soloprestation av de hyllade tvillingarna William och Doug Starn.

– Galleriet har sedan starten haft en stark anknytning till det amerikanska konstlivet, säger Björn.

Han tittar ut genom fönstret. Av blicken att döma ser han något mer än den fantastiska utsikten, samtiden kanske.

Vem:
Björn Wetterling, gallerist.

Var:
Södermalm.

Hur:
Sekelskifteslägenhet, strax över 200 kvadratmeter.

Mode

Emma Watsons starkaste modeögonblick

Skådespelerskan, FN-ambassadören och stilikonen Emma Watson är mer aktuell än någonsin. Här listar vi stjärnans fem starkaste modeögonblick.

Vid Londonpremiären av ”Skönheten och Odjuret” nu i februari fick vi se Emma Watson i den här sagolika skapelsen. Men den skräddarsydda klänningen var inte bara vacker att se på – den var nämligen skapad av det miljömedvetna modemärket Eco Age som bara använder sig av hållbara material.

Återigen en kreation från premiärturnén av ”Skönheten och Odjuret” som får oss att tappa hakan. Det var vid premiären i New York för några veckor sedan som Watson klev ut på röda mattan i haute couture signerad Givenchy. Behöver vi säga mer än så?

Det var i den här Diorklänningen Emma Watson höll sitt minnesvärda tal för FN-kampanjen ”HeforShe” i september 2014. Efter att talet spridits på Youtube kunde vi alla konstatera att Watson är lika mycket en förebild i stil som i kampen för kvinnors rättigheter.

När Watson dök upp på 2014 Golden Globes röda matta i byxor blev det genast diskussion om klädseln. Klännings-byx-hybriden, signerad Christian Dior, må ha varit ett oväntat val men modekritiker världen över enades om att det var en hit.

Vid Londonpremiären av Noah 2014 var Watson klädd i vitt från topp till tå. Den vita silkesklänningen från Ralph Lauren var vackert matchad med vita pumps från Jimmy Choo och smycken från Jennifer Fisher. Perfektion.

Resa

Brittisk lantlyx - åtta skäl att åka ”hem till gården”

Från ombyggda bussar till boutiquevärdshus med litterär guldkant. Vi har rest genom brittiska landsbygden och hittat åtta pastorala övernattningspåhitt.

På fyra hjul
På fyra hjul

The Bus Stop
Nu kan du förverkliga drömmen om en husbilssemester utan att behöva oroa dig över snäva brittiska landsvägar med obegriplig vänstertrafik. I Gifford utanför Edinburgh har Sandy Stewart med pappa Balfour parkerat en grön gammal buss på en avskild slänt på sin stora gård. Inkråmet har blåsts ut och ersatts med sober bekvämlighet: två mjuka sängar i ombonade alkover och en loungeavdelning med litet bibliotek och kamin. Höjdpunkten är dock det långa trädäcket man byggt utmed bussens kant, pyntat med grill och vedeldad badtunna inför de svallande Lammermuir Hills. Mycket mer fridfullt naturromantiskt än så här blir det inte.
Gifford, East Lothian, Skottland, thebusstop.scot

 Stjärnskådning
Stjärnskådning

Finn Lough Resort Bubbledomes
Mixa längtan till den stora tystnaden i den djupaste av skogar med en skön bädd, flotta toalettartiklar och en riktigt god frukost. Den luxuösa anläggningen Finn Lough Resort har legat vid sjön den är döpt efter länge, men nyligen utökat komforten med ett antal “bubbledomes”. Dessa undanskymda skogsstugor består av tre små kupoler varav en – den med sovrum – är helt i glas. Det skapar ett anslående skogs- och himmelspanorama på 180 grader som nästan förpliktigar en vaken natt – från skymningens pastellpalett till morgonens mjuka solstrålar via nattens fyrverkeri av stjärnor.
41 Letter Rd, Aghnablaney, Enniskillen, Nordirland, finnlough.com

  Herrgårdsdröm
Herrgårdsdröm

Palé Hall Hotel & Restaurant
När Angela och Alan Harper nyligen begav sig på husjakt i norra Wales slutade det inte bara med att de blev ägare till en viktoriansk lantegendom. När de insåg att väldiga Palé Hall hade ypperliga utrymmen för gäster bestämde de sig även för att öppna hotell. Trots att man helt saknade erfarenhet blev resultatet storslaget, vilket delvis beror på Angels kunnighet inom design. Hon har med stor lyhördhet för de gotiska originaldetaljerna, som målade glastak och utsmyckade kornischer, rustat upp herrgården med djärva tapeter från Zoffany och Sanderson, antika fåtöljer och väldiga himmelsängar som kräver extra trappsteg för att nå upp till. De äkta makarnas vänskap med Michelinkocken Michael Caines, som basar i hotellrestaurangen, har förstås också bidragit till det goda ryktet.
Llandderfel, Bala, Wales, palehall.co.uk

 Krog med rum
Krog med rum

The PIG at Combe
Är du foodie känner du redan till Otter Valley. Dalen i östra Devon har på sistone blivit hemvist åt en mängd omtalade gastropubar, mikrobryggerier och ekologiska gårdsserveringar. Är du dessutom förtjust i färgstarka hotell lär du även vara bekant med minikedjan The PIG; i ropet för att vara restauranger som erbjuder behaglig övernattning, i stället för tvärtom. The PIG at Combe är det femte tillskottet i familjen och dess två krogar med tillhörande 27 rum är inhysta i ett honungsfärgat elisabetansk gods komplett med stallar, rökhus och örtträdgårdar. Gemensamt bildar det ett glamoröst lantligt mischmasch som lämnar en lång och god eftersmak. Att receptionen är utbytt mot en cocktailbar är en av många typiska The PIG-detaljer. Skål och välkomna!
Gittisham, Honiton, Devon, England, thepighotel.com/at-combe

 Roomservice
Roomservice

Coes Faen Spa Lodge
Hit kommer du lite på egen risk, för chansen är stor att du inte vill åka hem igen. På den nya spa-anläggningen Coes Faen slipper du nämligen toffla iväg till ett gemensamt spa-utrymme, i stället utförs alla behandlingar på ditt rum. Lyxigt, bekvämt och väldigt lätt att vänja sig vid. Rummen är ynka sex till antalet, samtliga sofistikerat individuellt inredda; något med ångbastu, ett annat med bubbelbad. En perfekt miljö att njuta av massage, zonterapi och reiki med andra ord. Därefter är det bara att luta sig tillbaka på den privata verandan, i den enorma sängen, eller – om energin är på top – ge sig ut på hälsosam hajk i nationalparken Snowdonia. Parkens paradnummer, bergskedjan Cadair Idris, väntar alldeles utanför dörren.
Barmouth, Gwynedd, Wales, coesfaen.co.uk

 Litterär helg
Litterär helg

The Swan at Hay Hotel
Bokälskare, se hit! För de flesta är semester synonymt med bladvändande och för riktiga skriftnördar är det årliga litteraturjippot Hay Festival viktigare än julafton, nyår och midsommar kombinerat. Byn som står värd, Hay-on-Wye, har nu även belönats med sitt första boutiquehotell, kamperat i ett gammalt värdshus för droskresenärer med anor från tidigt 1800-tal. The Swan har snyggats till med allehanda modern trevnad – minibar, platt-tv, badkar med lejontassar – men den klassiska karaktären är intakt hela vägen från georgianska fönsterkarmar till de kullerstensbelagda stallarna. I köket lagar Jerry Adam walesiska läckerheter á la lammbräss med svart vitlök och rapphöna i sällskap med jordärtskocka och vildsvamp. Grunda dock med den praktfulla afternoon tea-brickan, ett delikat sällskap till romanen.
Church Street, Hay-on-Wye, Wales, swanathay.se

  Grandiost
Grandiost

Lews Castle
Historien bakom Lews Castle är brokig. Rik som ett troll på opiumhandel köpte baronetten Sir James Matheson i mitten av 1800-talet hela den skotska ön Isle of Lewis, den största i Yttre Hebriderna. Här ville herrn ha ett “hus på landet” och i processen avhystes 500 familjer för att få plats med bygget. Med åren blev användningen lite mer ärevördig, Lews Castle har bland annat agerat sjukhus och studentbostäder. För ett par år sedan återinvigdes slottet som museum med kafé och butik, och numer erbjuds även övernattning med självhushåll i grandiosa lägenheter på upp till tre rum. Gäster lämnas att rå om sig själva, men det finns alltid tillgång till concierge vars uppgift är att skräddarsy alla tänkbara önskemål. Modernt, men med en rejäl nypa blåblodiga förströelser.
Isle of Lewis, Skottland, naturalretreats.com

 Lyxigt lägerliv
Lyxigt lägerliv

Canopy & Stars
Det låter närmast orimligt, men någon timme söder om London väntar andäktiga campingläger vid frodiga skogar, simtursvänliga floder och sjöar med rikligt fiskebestånd. Canopy & Stars påstår sig vara Storbritanniens första riktiga glampingplats och under våren har man passat på att utöka de luxuösa tälten och stugorna runtom i Essex. För den som bokar prärieinspirerade Idaho Cabin utlovas ett stycke vilda västern mitt i den anglofila landsbygdsidyllen. Birdsong däremot är ett tält som trots sin nätta kolonilottsstorlek rymmer kök, matplats för sex personer och en egen badtunna under bar himmel. Önskas lägerlivet kryddas med lite civiliserade aktiviteter är det promenadavstånd till Michelinbeströdda Rubinio Kitchen, en välsorterad hantverksbutik och yogasal.
Chigborough Farm samt Forest Garden, Essex, England, canopyandstras.co.uk

Foto: Ted Olsson
Stilexperten

”Köp klocka med hjärtat”

Stilexperten och klockkonnässören Andreas Weinås har, förutom en oklanderlig skräddad stil, alltid en riktigt fin klocka på armen. Vi har fått en pratstund med honom och snackat klocksamlingar, värdeutveckling och piratkopior.

Andreas, du är för de flesta mest känd som stilexpert och som en av Sveriges bäst klädda män. Utöver det har du ett stort klockintresse. Hur viktig är klockan som en del av din stil?

– Väldigt viktig. Alla klockentusiaster har sina preferenser och i mitt fall är det mer estetik, historik och känsla än den mest avancerade mekaniken som lockar. För mig kan en klocka sätta tonen för en hel outfit. Antingen genom att smälta in eller kontrastera.

Vi har förstått att ditt klockintresse började med en klocka av stort sentimentalt värde.

– Det stämmer bra. Mitt klockintresse började på allvar för cirka 10 år sedan då jag fick ärva min farfars Rolex Datejust från 1974. Den hade legat i min pappas byrålåda i 10-15 år och var i behov av en helservice men har sedan dess fungerat alldeles utmärkt. Idag är det den klocka jag värdesätter högst i min lilla samling.

Det är på handleden man ska älska klockan, inte bara på bild.

Andreas Weinås skulle aldrig bära en piratkopierad klocka. Men gärna en äkta Vacheron Constantin Traditionelle Small Seconds.
Andreas Weinås skulle aldrig bära en piratkopierad klocka. Men gärna en äkta Vacheron Constantin Traditionelle Small Seconds. Foto: Milad Abedi

Har du någon drömklocka?

– Absolut. Jag har egentligen sedan klockintresset startade velat köpa en vintage Rolex Daytona "Big Red" ref. 6263, gärna från mitt födelseår 1986. Tyvärr har värdeutvecklingen på dessa eskalerat fullständigt de senaste fem åren vilket gör att chansen att hitta någon man har råd med minskat avsevärt.

Någon klocka du aldrig skulle bära?

– Jag skulle avstå från att bära piratkopior. Det spelar ingen roll vilket märke eller prisklass det rör sig om för jag tror att man i slutändan bara lurar sig själv. Sen finns det gott om studier som visar att försäljningen av plagiat bidrar till att finansiera den organiserade brottsligheten. Det finns dessutom mängder med fina klockor i samma prisklass som kopiorna som är otroligt mycket roligare.

En av Andreas Weinås favoritklockor är en Rolex Datejust från 1974 som han ärvt av sin farfar.
En av Andreas Weinås favoritklockor är en Rolex Datejust från 1974 som han ärvt av sin farfar. Foto: Ted Olsson

Har du några råd och tips kring vad man ska tänka på när man investerar i en kvalitetsklocka?

– Först och främst bör man ALLTID prova klockan live. En klockas mått kan te sig enormt olika beroende på formen och det är på handleden man ska älska den, inte på bild. Efter det kan man fundera över ifall man vill köpa nytt, med fördelarna det innebär, eller bättre begagnat vilket kan göra att man kommer ner lite i pris. Visst kan man titta på parametrar som andrahandsvärde och hur lätt klockan är att sälja vidare men i slutändan tycker jag man ska köpa med hjärtat.

 Patek Philippe Nautilus, en klocka som faller Andreas Weinås helt i smaken.
Patek Philippe Nautilus, en klocka som faller Andreas Weinås helt i smaken.

Vintagetrenden har varit stor de senaste åren och priset på framförallt Rolex äldre modeller har skjutit i höjden. Ur ett investeringsperspektiv, är det för sent att hoppa på tåget?

– Det är omöjligt att säga med säkerhet. Å ena sidan så produceras det knappast fler vintage-Rolex vilket bådar för att priserna fortsätter upp. Men å andra sidan så kan en konjunkturutveckling, för att inte tala om nya trender, påverka var investerare och samlare väljer att placera sina pengar. Min personliga tro är att de bästa exemplaren kommer fortsätta stiga medan de i sämre skick har en större risk att förbli osålda. Ur ett bruksperspektiv är vintage-Rolex otroligt användbara men eftersom reservdelar till de äldre modellerna, från 50- och 60-talet, börjar bli allt svårare att få tag i finns det en risk att klockorna blir dyra att serva.

Hälsa

Supermodellernas hemliga New York-gym

Emelie Törlings spanar in Manhattans 3 hetaste träningstrender

Ingen annanstans på jorden föds och dör träningstrender så snabbt som i New York. SvD Perfect Guides skribent Emelie Törling drog på sig träningskläderna och fick pröva allt från att dricka benmärg till att träna på Victoria’s Secret-modellernas inofficiella gym.

1. Bone Broth. Japp, ni läste rätt. Benmärg. För att få ett starkt immunförsvar, världens bästa tarmflora, superhud och hormonstabilitet. Ja, listan kan göras oändlig. Gwyneth Paltrow – som är först på varje ny hälsotrend – säger att det här är det bästa som finns och det säljs överallt i New York för tillfället. Benmärg är helt enkelt ett måste om du är något sånär hälsointresserad. Jag har självklart åkt på flugan och ska testa, köpte en burk av detta igår. Återkommer med rapport.

2. Dog Pound i Tribeca är det absolut hetaste träningsstället just nu. Här hänger alla Victoria´s Secret modeller och spöar traktordäck eller kör rumpövningar som får baksidan att gråta. Jag tog en session med grundaren Kirk igår och det var inga krusiduller. Det här är inget fancy pantsy-ställe med en liten juicebar och Justin Bieber i högtalarna, det här är the real deal. Ett hardcore-gym utan tjafs. Jag är helt hooked.

Emelie Törling går loss med släggan.
Emelie Törling går loss med släggan.

3. Unicorn-lattes. Vem vill inte testa på att dricka det? ”En enhörnings-latte, tack!” På The End i Brooklyn är det en av fem olika lattevarianter som serveras. Just "The Unicorn latte" innehåller ingefära, citron, kokosnötsmjölk, honung och blågröna alger. Den är även pudrad med turmeric, granatäppel-puder, ätbara blommar och vegan-strössel. Drinken fick sitt namn för att receptet är gjort så att du ska bli ditt mest mystiska, färgstarka och livskraftiga du. Dags att vallfärda ut till The End varje dag då.

Hälsa

Överläkaren: Vad är det för piller-samhälle vi skapat?

Vad är det för pillersamhälle vi skapat? Det är min första reaktion när jag söker i Socialstyrelsens databas och ser att över 900 000 svenskar äter antidepressiva. Mer än var nionde vuxen svensk – ja, du läste rätt, var NIONDE – tar idag medicin mot depression.

Är det för många? Jag tror det.

Jag tror att vi har börjat psykiatrisera hela samhället. Plötsligt inbillar vi oss att det är en sjukdom att vara ledsen. Något som kräver en snabb fix, helst i form av ett piller.

På samma sätt tror många att alla livliga barn har ADHD. Minsta lilla avvikelse från ett allt smalare normalspektra och det ska till en diagnos. Vi har börjat betrakta varandra – och oss själva – i termer av psykiatriska diagnoser.

Till alla komplicerade frågor finns det ett kort, enkelt och entydigt svar – som är fel. Depressionsmediciner är en sådan fråga. Det är inte riktigt så enkelt som att vi övermedicinerar samhället.

I Sverige tar 1 500 personer sitt liv varje år. Det är en var sjätte timme. Året om. Många av dessa har inte haft kontakt med vården. Det är ingen vild gissning att en stor del av dem haft djupa depressioner eller andra psykiska sjukdomar. Om de fått hjälp, exempelvis med antidepressiva, hade liv kunnat räddas.

Att för många får depressionsdiagnos betyder inte att depressioner inte existerar och är oerhört handikappande för de som drabbas.

Så samtidigt som för många får antidepressiva sett till hela landet, finns det grupper där för får det. Depression är nämligen, i likhet med de flesta andra psykiatriska diagnoser, en stort spektra. Allt från mildare depressiva besvär till becksvart mörker. Att för många får depressionsdiagnos betyder inte att depressioner inte existerar och är oerhört handikappande för de som drabbas.

För många människor är antidepressiva livsavgörande, men vi missar alternativen. De flesta förstår i dag att vårt känsloliv beror på biologiska och kemiska reaktioner i hjärnor. Av det drar många felaktigt slutsatsen att bara tabletter kan påverka biologin.

Psykoterapi är också en biologisk behandling som påverkar hjärnan.

Likaså min personliga käpphäst, fysisk aktivitet, som har visat sig ha stora effekter på hjärnan och som har en effekt mot mildare depressioner som är fullt jämförbar med mediciner.

Är du nedstämd och känner dig deprimerad? Sök hjälp – för hjälp finns att få. Om det sedan är tabletter eller annan behandling som är bäst för dig, är en annan femma.

Anders Hansen senaste bok ”Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna” är en storsäljare som getts ut i ett stort antal länder. Han blev även årets författare i Hälsopriset 2017.

Perfect Guide

Med blick för skönhet

Francesco Carrozzini – fotograf, regissör och son till en av tidernas mest legendariska moderedaktörer – om paparazzis, gravidplåtningar med Beyoncé och att försonas med en frånvarande mor.

New York, morgonen efter festen. Francesco Carrozzini vaknar upp jetlaggad, bakfull och dränerad på känslor. Kvällen innan har han premiärvisat dokumentärfilmen om sin mamma – Franca: chaos and creation – på filmfestivalen i Venedig. Han har mottagit stående ovationer från Riccardo Tisci och Naomi Campbell, kramats om av en tårögd Colin Firth, bjudit in till efterfest på sitt hotell, tagit en taxi till flygplatsen, bordat ett plan till USA och vaknat upp lagom för att se solen stiga över den amerikanska östkusten. Nu sitter han i sitt townhouse i West Village och försöker sortera alla de känslor som rusar genom hans system.

– Jag är en enda röra just nu, säger han. Jag lider alltid av jetlag, men framförallt är jag emotionellt tömd. Jag festade inte ens särskilt hårt. Men det var en sådan stark upplevelse att få visa upp filmen för alla människor som jag känner i mitt hemland. Om folk inte gillat den hade det känts som att de inte gillade mig som person.

Han har fotograferat allt från Robert De Niro till Keith Richards och regisserat musikvideor med Beyoncé och A$AP Rocky. Med förmågan att bära upp en vetefärgad smoking och med offentliga romanser med popstjärnor som Lana Del Rey är han dessutom Italiens senaste internationella playboy.

Nu gör han långfilmsdebut med en dokumentär om sin mor.

– Filmen blev ett effektivt sätt att betala för min terapi i fyra år, säger han. Jag började göra dokumentären för att lösa många av mina personliga problem och faktumet att både min mamma och pappa var frånvarande under min uppväxt. Filmen handlar om en mamma och en son som försöker förstå vad det var som stal henne ifrån honom, vilket i det här fallet var mode.

Dokumentären om Franca Sozzani – italienska Vogues legendariska chefredaktör – blev ett porträtt på en av modevärldens främsta ikoner: hon tillträdde 1988 och är den chefredaktör som suttit längst i Vogues historia. December 2016, tre månader efter att filmen visats i Venedig, avled hon i lungcancer. För Francesco Carrozzini blev filmen ett sätt att lära känna sin mamma.

– Vi kom definitivt närmare varandra, säger han. Saker som jag inte förlåtit henne för, förstod jag plötsligt. Sedan tror jag att hennes bild av mig förändrades, mamma mötte en vuxen man som hon respekterade. Det var ett paradigmskifte i vår relation.

Francesco Carrozzinis föräldrar separerade när han var fyra år gammal. Fadern, en reklamchef, förblev frånvarande. När han avled 2011 inleddes processen att skapa dokumentärfilmen.

– När pappa dog insåg jag att jag aldrig hann lära känna honom. Så jag tog med mamma till Central park, filmade henne med en handkamera och börja ställa en massa frågor. Jag ville ”fånga” henne, det var ett försök att behålla åtminstone en av mina föräldrar.

I filmen medverkar alla från Valentino Garavani och Karl Lagerfeld till Donatella Versace och Jeff Koons. Francesco Carrozzini beskriver bilen som doku-mentärens ”biktbås”.

– Mamma var så upptagen att det var i bilen mellan hennes möten som vi biktade oss. Det var där jag frågade om hennes misslyckanden och hennes relationer. Det mest intima i filmen är när jag får reda på att min pappa var gift när han träffade min mamma.

Försonades ni under arbetet med filmen?
– Den här filmen är i första hand ett kärleksbrev till mamma där jag säger ”Det är vatten under broar- na”. Hon misslyckades inte som mamma, jag förlåter de misstag som hon kan ha gjort. Vi gör alla misstag ibland.

Under arbetet med filmen var Francesco Carrozzini i ett förhållande med Lana Del Rey. En relation som tog slut eftersom han inte var ”känslomässigt närvarande”.

– Innan den här filmen trodde jag aldrig att jag skulle offra något för mitt yrkesliv. Det förändrades och nu tänker jag: om jag någonsin vinner en Oscar och inte har någon fru, inga barn, är det verkligen värt det? Jag börjar faktiskt tveka.

Han växte upp i Milano och tillbringade barndomen omgiven av filmstjärnor, modeikoner och kungligheter (”Prinsessan Diana hälsade på hemma hos oss när jag var tolv år”). Hans mamma introducerade honom tidigt för kameran.

– Det är tack vare henne som jag är fotograf. Hon gav mig den här magiska lådan som tillät mig att observera en värld där jag försökte hitta min plats och mitt självberättigande.

Han kom att assistera legendarer som Bruce Weber och Peter Lindbergh innan han flyttade till New York 2004. Där fick han sitt genombrott med den Emmy-belönade kortfilmsserien The New York Times screen tests. Sedan dess har han arbetat för prestigetitlar som Vanity Fair och Rolling Stone och plåtat alla från Ban Ki-Moon till Angelina Jolie. Han minns särskilt en privat fotosession med Beyoncé. Efter att ha regisserat hennes musikvideo ringde sångerskan upp och undrade om han ville plåta henne när hon var gravid.

– Det var väldigt intimt. Det var inga bilder som släpptes, det var för hennes privata bruk. Hon hyrde ett hus i Miami och så flög vi ner och fotograferade. Det var den typen av ögonblick som fick mig att sakta börja tro på mig själv som fotograf.

Efter ett liv bakom kameran har 34-åringen själv kommit att bli en offentlig person. Han börjar vänja sig vid paparazzifotograferna.

– När jag dejtade Lana var det en chock. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Min första reaktion var irritation, det finns en bild på nätet där vi promenerar tillsammans och jag säger ”Fuck you” med handen. När jag ser bilderna nu inser jag att det var dumt. Det är ju priset man får betala. Vill man vara känd och framgångsrik får man fan hantera det.

Din mamma försakade sin familj för jobbet, är du rädd att begå samma misstag?
– Ja, bara att göra den här filmen var en dränerande process och alla mina känslor konsumerades av projektet. Men det är en del av livet, ibland måste man dedikera sig till något och försumma saker som är minst lika viktiga. Men jag har definitivt lärt mig en läxa.

Modearvingarna
Modearvingarna

Det blivit nyligen känt att Francesco Carrozzini förlovat sig med Anna Wintours dotter Bee Shaffer.

Perfect Guide

Kika in i Greta Garbos hem

Greta Garbos hem är till salu. Lägenheten i New York – där filmikonen bodde från 1954 till sin död 1990 – är nästintill helt bevarad. Om inredningen speglar sin hyresgäst är detta en inblick i Greta Garbos mytomspunna inre: rostfärgat sovrum, plommonfärgade vardagsrumsmöbler och marmorbadrum som gjort för att slå sig ner och tvätta bort sminket efter en lång scenföreställning.

Belägen på Upper East Side har bostaden, där den folkskygga skådespelerskan levde i 36 år, tre sovrum, tre badrum, bibliotek, vardagsrum och en fantastisk utsikt över East river.

Det är Greta Garbos systerdotter Gray Reisfield som nu säljer lägenheten för 50 miljoner kronor. Vi har kikat närmare på den mystiska filmstjärnans hem.

Här flydde Greta Garbo världen. Vardagsrummet gick helt i olika toner av lila och grönt.

Ett sovrum för den som gillar att applicera nattcrémen sittande på sängkanten, justera sovmasken och falla ner i djup dvala.

Matsal där träpanelen går i lätt ton av grönt. Ljusstakar i guld skulputerade som tuppar, hönor och änglar.

Greta Garbos asiatiska hörna: lampor formade som kinarestaurangs-fiskar, japanska skrin och marmorskiva med ytliga vener.

Greta Garbos gäster fick övernatta i detta gulliga sovrum.

Perfect Guide

Kritikerna har röstat – här är 2000-talets bästa tv-serier

Osäker på vad du ska titta på i helgen? Låt oss hjälpa dig.

SvD Perfect Guide bad ett antal framstående svenska tv-kritiker att rösta fram sina favoritserier från 2000-talet.

Kritikerna gjorde varsin toppfem-lista och utifrån dem skapade vi ett poängsystem som sedermera kokades ner till en topp 30-lista – alltså de tv-serier som fick flest röster.

En svensk serie kvalade in på topp 30, och norska Skam var riktigt, riktigt nära nära.

30. Bron (3 säsonger, 2011 – )

Sofia Helin och Thure Lindhardt i Bron III.
Sofia Helin och Thure Lindhardt i Bron III. Foto: Foto: Baldur Bragason/SVT

Socialt trubbiga kriminalaren Saga Norén jagar diaboliska mördare i en av svensk televisions största exportsuccéer.

29. The Good Wife (7 säsonger, 2009 – 2016)

Smart, välskriven och underhållande advokatserie som kretsar kring Alicia Florick (Julianna Margulies) och hennes kollegor.

28. Quarry (1 säsong, 2016 – )

Suggestivt krimdrama om en marinkårssoldat som återvänder från Vietnam – och upptäcker att omgivningen dessvärre inte alls betraktar honom som en krigshjälte.

27. Six Feet Under (5 säsonger, 2001 – 2005)

Älskat HBO-drama om den kraftigt dysfunktionella familjen Fisher som driver begravningsfirma i Kalifornien.

26. Gilmore Girls (7 säsonger, 2000 – 2007)

Miljoner och åter miljoner tittare har blivit beroende av Lorelai och dottern (tillika bästisen) Rorys ljuvligt puttriga småstadsliv.

25. The Comeback (2 säsonger, 2005 & 2014)

Briljanta The Comeback var före sin tid när den träffsäkert skildrade reality-tv-världens baksidor på ett både fruktansvärt roligt och fruktansvärt sorgligt sätt. Seriens bultande hjärta är lysande Lisa Kudrow i huvudrollen som den avdankade sitcomaktrisen Valerie Cherish som gör allt för att återuppliva sin karriär, konstaterar Linus Fremin på Tvdags.se.

24. sense8 (2 säsonger, 2015 – )

Hisnande scifi-serie – skapad av bland andra Matrix-tvilingarna Wachovski – om åtta personer, spridda över olika kontinenter, som sätts i känslomässig förbindelse med varandra.

23. Heroes (4 säsonger, 2006 – 2010)

Skamlöst underhållande serie om ett antal människor med superhjältekrafter.

22. Misfits (5 säsonger, 2009 – 2013)

Brittiskt sci fi-drama om fem unga bråkstakar som gör samhällstjänst, när de träffas av blixten och får superkrafter.

21. Gomorra (4 säsonger, 2014 – )

Realistiskt och våldsamt drama om den napoletanska maffian Camorran. Fritt efter Roberto Savianos bok.

20. Unscripted (1 säsong, 2005)

Steven Soderbergh och George Clooney har skapat denna lilla kultpärla om tillvaron för tre skådisar långt i på Hollywoods hierarki. Mängder av roliga cameo-inhopp.

19. 30 Rock (7 säsonger, 2006–2013)

Tina Feys skrattfest kretsar kring ensemblen bakom ett Saturday Night Live-liknande tv-program. Alec Baldwin är oförglömlig som sexistisk, maktfullkomlig men trots allt godhjärtad studioboss.

18. Battlestar Galactica (4 säsonger, 2004–2009)

Upphottad 70-tals-scifi där människan står inför hotet att bli utrotade av onda cyloner. Magasinet Time har utsett den till en av tidernas 100 bästa tv-serier.

17. Firefly (1 säsong, 2002–2003)

Humoristisk och kultförklarad rymdvästern signerad Joss Whedon, skaparen av Buffy the vampire slayer.

16. The Leftovers (3 säsonger, 2014 – )

Världsomspännande katastrofer, mystiska sekter, existentiella grubblerier. Bra underhållning, med andra ord. Med bland andra Liv Tyler och Justin Theroux.

15. Mad Men (7 säsonger, 2007–2015)

Flytande luncher, eldiga otrohetsaffärer och en herrans massa pitcher. Många lärde sig att älska det trasiga reklamgeniet Don Drapers framfart i 60-talets New York.

14. 24 (8 säsonger, 2001–2010)

Kiefer Sutherland jagar terrorister av olika ursprung i ett furiöst tempo som då var helt banbrytande för tv-branschen. Sägs ha skapat fenomenet ”binge watching”, på svenska lamt översatt till att ”serieknarkande”.

13. Westworld (1 säsong, 2016 – )

Anthony Hopkins driver dekadent nöjespark där rika typer roar sig med människoliknande robotar. Men säg den robotvänlighet som varar för alltid … Bygger på Michael Crichton-skriven film från 1973.

12. Deadwood (3 säsonger, 2004–2006)

– Dialogen, karaktärerna, nerven ... Från det allra första avsnittet blev HBO:s första western den serie jag vägde alla andra serier mot, säger Anders Lindahl från russin.nu.

11. House of Cards (4 säsonger, 2013 – )

Kanske tidernas mest populära politiska dramaserie. Finns dock risk att den illvillige Frank Underwood framstår som en politiskt korrekt tråkmåns jämfört med dagens amerikanska president.

10. Rectify (4 säsonger, 2013 – )

Daniel Holden har suttit 19 år i fängelse för att ha våldtagit och mördat sin flickvän. Efter att nya DNA-bevis krupit fram släpps han fri.

– Långsamt byggs en obehaglig stämning upp och med en provocerande dialog manar Rectify till eftertanke. Osäkerheten vad som egentligen hänt eller inte skapar en fascinerande ambivalens till karaktärerna, säger Jonas Derne på Onyanserat.

9. The Walking Dead (7 säsonger, 2010 – )

En liten grupp människor försöker överleva efter att en zombie-epidemi slagit hela USA i spillror. Baserad på den populära serietidningen med samma namn.

8. Lost (6 säsonger, 2004–2010)

– Spänningen, stämningen och de många frågorna gör ”Lost” till en oöverträffad tv-upplevelse för mig. Att få nysta i mysterier vecka efter vecka, och bli snurrig av galna teorier på webben, sånt hör till det förflutna nu i binge-tider. Efter några av tidernas största cliffhangers var väntan på varje ny säsong rena döden, förklarar Alexander Durefors på Moviezine.

7. True Detective (2 säsonger, 2014 – )

Fullständigt nydanande serie, där hela ensemblen (och miljön) byts för varje säsong. Första säsongen med Matthew McConaughey och Woody Harrelson på mördarjakt i sydstaterna är förträfflig – den andra med Colin Farrell och Vince Vaughn och en mängd korrupta kaliforniska poliser är försumbar.

6. Curb Your Enthusiasm (8 säsonger, 2000 – )

Seinfeld-skaparen Larry David spelar sig själv. Och lyckas gång på gång reta upp omgivningen genom sitt ofiltrerade flöde. Många betraktar den som världens roligaste serie.

5. Arrested Development (5 säsonger, 2003 – )

Handlar om den dysfunktionella familjen Bluth vars patriark, George Senior arresteras för att ha förskingrat från familjeföretaget. Mellansonen Michael tar över firman och försöker samtidigt hålla ihop familjen.

– Här finns säsonger som knappt är värda att titta på, men här finns också de smartaste och roligaste manusen som någonsin skrivits för en komediserie, säger Adrianna Jalming på Onyanserat.

4. Game of Thrones (6 säsonger, 2011 – )

Våldsam, snuskig och rekorddyr. Vad mer kan man begära av en tv-serie?

– Alla tv-kritiker kommer av plikt placera ”The Wire” i toppen – men oavsett vad huvudet säger så säger hjärtat ”Game of thrones”. Ett vidunder till serie som käkar alla andra serier till frukost, säger Karolina Fjellborg på Aftonbladet.

3. Breaking Bad (5 säsonger, 2008–2013)

– Vince Gilligans fem säsonger långa epos om den cancersjuke kemiläraren Walter White som blir drogbaron för att sörja för sin familj är en makalös odyssé genom det nya Amerika. Breaking Bad är ett storslaget verk som lämnar utrymme för ljus, mörker och de märkliga nyanserna däremellan, enligt Jimmy Håkansson på Nöjesguiden.

2. The Office (UK) (3 säsonger, 2001–2003)

– Komedi på ett sätt som vi aldrig hade sett förut. Verkligt, mänskligt – och sjukt obekvämt. Smart skrivet och med karaktärer som verkligen engagerar. Serien knyts ihop på ett snyggt sätt och håller än idag, enligt Embla Panova på Onyanserat.

1. The Wire (5 säsonger, 2002–2008)

Om tidernas bästa tv-serier skulle koras vågar vi gissa att The Wire skulle fajtas däruppe med Sopranos, Seinfeld och En förlorad värld. På den här listan blev den ohotad etta.

– Det David Simon och Ed Burns gör i ”The Wire” saknar motstycke i tv-historien. Berättelsen om Baltimore, socioekonomisk misär och ett brottsimperiums brutala fall är lika konsekvent som vindlande genomförd och satte en ny standard för tv-skapande, säger Elias Björkman på SvD.

Foto: Ale Ventura
Mat & dryck

Dags att ta fram grillen och sommarvinerna!

I natt ställer vi fram klockan och därmed också grillen, om du nu inte som undertecknad och en stadigt ökande skara hemmakockar håller glöden igång året om. Vintertid låter jag köttet få den rätta ytan på grillen och sedan eftersteker jag långsamt i ugnen.

Apropå temperaturen är den globala uppvärmningen både ett hot och en möjlighet i vinets värld. Där det tidigare varit svårt att nå fullgod mognad ser man ljust på framtiden, men på andra håll är detta ett problem och många vinodlare ser sig nu om efter ny mark på högre höjd. Det handlar inte bara om svalare odling, utan också om uv-strålning som kan påverka resultatet positivt.

Skillnaden kan även märkas lokalt. I Tysklands branta vinberg har de högst belägna vingårdarna, som inte sällan legat i träda, nu börjat bli eftertraktade. Förr sa man att vinets nordliga gräns gick vid den 50:e breddgraden som skär rakt genom Rheingau. Nyligen drack jag en chardonnay från sörmländska Blaxta som fick mig att tappa hakan och ledigt kunde passera som en fullgod bourgogne. Prismässigt ligger det svenska vinet i strykklass, men kvaliteten stiger i takt med att kunskap och erfarenhet ökar.

Senare skörd vid högre mognad har gjort dagens viner mjukare, eldigare och betydligt mer generösa. Förr behövde rödvinerna rundas av med lagring, i dag är de drickbara redan i unga år.

Ett annat resultat är att det moderna vinet inte alltid uppvisar samma distinkta skillnader som förr, vare sig det gäller ursprungs- eller druvkaraktär. Inte så konstigt när all världens vinmakare har samma förebilder. Även erfarna proffs gissar lätt fel. En av världens legendariska vinprofiler, Harry Waugh, svarade en gång på en underdånig beundrares fråga om han någonsin tagit fel på bordeaux och bourgogne:

– Inte sedan lunch! var hans entydiga besked.

En sådan chosefri inställning vill vi se mer av. Alltför länge har alltför många haft vinet som ett sätt att visa sig märkvärdig och överlägsen. Den sista vinsnobben är tyvärr ännu inte född.

Drick vin för att det är gott. Inte för att det är fint. Här har du sex viner som gör livet till en fest. Det kan vi behöva, inte minst i dessa dagar.

Beställningsviner för sommartider:

Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Édition Limitée Extra Brut
nr 77679, 199 kr
Frankrike, Bourgogne, torrt mousserande

Stor och maffigt utvecklad doft med både frukt och brödighet i klart champagnelik, aptitretande stil. Helt torr, stram och välutvecklad smak. En riktig slamkrypare som kan få mer än en vinkännare att gå vilse i vingården och ett solklart fynd i jämförelse med stormarknadschampagner i motsvarande prisläge.

2015 Bourgogne Chardonnay Les Ursulines
nr 72688, 129 kr
Frankrike, Bourgogne, vitt, stramt & smakrikt

Les Ursulines har redan gjort succé på den röda sidan och vitvinet uppfyller samma förväntningar med en stor, rejäl chardonnaydoft i ung, småblommig stil. Ung, renfruktig smak med svagt smöriga och fatiga undertoner som utvecklas förträffligt med luftning och kommer att växa rejält det kommande året.

2015 Weingüter Wegeler Riesling Rheingau Charta
nr 71513, 119 kr
Tyskland, Rheingau, vitt, rent & krispigt

2015 är ett mycket bra vinår i Tyskland, inte minst i Rheingau, med viner som lovar gott redan nu och ändå kan lagras. Underbart terroirpräglad och helklassiskt ursprungstypisk doft i mättad, förnäm och finessrik, potent stil. Knappt torr, frisk och välgjord smak med fin, nödvändig syra i lång, exakt stil.

2015 Chemin des Sables
nr 75989, 69 kr
Frankrike,matrosé

Väl utvecklad, klart ursprungstypisk doft med både bärig lätthet och uppstramande, matorienterad terroirton. Mycket lätt, ändå välmatad och påtagligt generös, bärsaftig smak i drickvänlig, somrig och solvarm stil som kommer allra bäst till sin rätt riktigt välkyld. Den bästa rosén på budgetsidan just nu.

2016 Vera Organic Barbera
nr 79872, 99 kr
Italien, Piemonte, rött, lätt & saftigt ekovin

Så här jag vill ha min barbera, istället för de dyra, fatpumpade varianter som gjort entré på senare år. Detta är en härlig måltidsdryck som du utan tvekan kan dricka både ett, två och fler glas av utan att känna dig baktung. Öppen och generös, vitalt ungfruktig i druvtypisk, mycket fräsch stil.

2014 Langhe Nebbiolo
nr 73480, 200 kr
Italien, Piemonte, rött, stramt & karaktärsfullt

Ett fenomenalt matvin, signerat av demonregissören Massolino, med stor, fortfarande ungbrunstig doft av djupa, förrädiskt goda druvaromer. Härlig, välmatad, lång och mycket spänstig smak i modern, ändå kärnfull och kompromisslös, i en alltmer slätstruken vinvärld, befriande och välgjord stil.

Perfect Guide

Att berätta eller inte berätta

Så din kompis blir bedragen.

Du såg hens partner på Kungsgatan med tungan djupt nerborrad i någon annans hals och nu ligger du sömnlös över din hopplösa situation. Berätta eller inte berätta? Titta bort och förlita dig på att devisen ”det man inte vet har man inte ont av” är en universell sanning – eller vara en moraltaliban som rapporterar och riskerar att trasa sönder såväl deras förhållande som din egen vänskapsrelation.

Jag har befunnit mig vid det där lose lose-vägskälet några gånger och valt båda stigarna. Kan tyvärr inte påstå att mina erfarenheter gjort mig mycket klokare. Eftersom jag har förmågan att förtränga mörka händelser minns jag inte heller vilka bevekelsegrunder jag hade för att gola eller inte gola.

I USA – landet där inga mellanmänskliga förehavanden lämnas oundersökta – har man givetvis gjort studier på hur folk beter sig i såna här situationer.

Vid händelsen att en närstående blir bedragen, och det handlar om – deras ord – ”penile-vaginal sexual intercourse”, säger sig nio av tio vara potentiella visselblåsare. En hög siffra, men kanske inte helt oväntad givet att 84 procent av alla amerikaner anser att otrohet är oacceptabelt (längst bort i andra änden finns – till ingens förvåning – fransmännen, vars motsvarande siffra är 47 procent).

Det intressanta är vad som triggar visselblåsandet. Om den otrogne har en lång historik av vänsterprassel ökar viljan att berätta. Likaså om denne, fysiskt eller psykiskt, misshandlar sin partner. En annan omständighet som ökar viljan att berätta är om paret står inför ett stort kliv i sin relation, som att gifta sig eller skaffa barn.

Här kommer en kittlande detalj. De tillfrågade hade betydligt större benägenhet att avslöja otrogna som blir försörjda av sin partner än tvärtom. Fritt översatt: rika har lättare att komma undan med snedsprång. Ännu en av livets många orättvisor.

Önskar att jag kunde avsluta med något sedelärande, men jag har tyvärr inget klokare än att otrogna borde visa mer medkänsla mot tredje part – den oskyldiga kompisen som försätts i högst oönskat morallimbo.

Marcus Dunberg

Ge barnen cash istället för presenter

Det ligger en inbjudan i sonens fack på förskolan: Stella (fingerat namn) fyller fem och ska ha kalas på fredag om tre veckor. Noterat. Sedan glömt. 

Tre veckor passerar och torsdag eftermiddag, dagen före kalaset, påminner min fru att ”imorgon är Stellas kalas, fixar du present?” Ångest och vånda. 10 minuter före stängning släpar jag mig ner till leksaksaffären och vaggar sedan gångarna upp och ner som en osalig ande på jakt efter Stellas gåva. 

Bok? För tråkigt och präktigt. Pärlor? För stökigt. Docka? För könsstereotypt. Spel? För analogt. Leksaksaffären är fullproppad, säkert tusen kvadratmeter prylar, och ändå går det inte att hitta en enda vettig sak. 

För att köpa en verkligt uppskattad födelsedagspresent till mindre barn är ett dödsdömt uppdrag. Oavsett vad jag köper – såvida jag inte spenderar tusentals kronor – kommer den stora behållningen för Stella vara de korta sekunder då hon girigt river av det grälla pappret. Detta ögonblick är den verkliga gåvan. Vad som döljer sig inuti spelar mindre roll, för Stella kommer ändå aldrig att leka med presenten. När pappret är avrivet kommer hon att syna innehållet ett par sekunder, tacka plikttroget (efter föräldrarnas uppmaning) och sedan skynda vidare i jakten på ännu ett papper att riva av eller nästa sockerfix. 

Den nya leksaken kommer hon aldrig att ägna så mycket som en tanke igen. Först kommer den att ligga framme på hennes rum ett par veckor – ett förljuget försök från Stellas föräldrar att övertyga sig själva och dottern om att leksaken visst kommer användas. Sedan kommer dagen då någon städar undan och presenten hamnar i en låda. Nu finns det ingen återvändo. Allt eftersom månaderna och åren går, letar den sig längre och längre ner i byrålådan tills ingen längre minns var och hur denna lilla meningslösa pryl hamnade där. Sedan kommer storstädningen eller ännu mera sannolikt, flytten. Nästa anhalt för Stellas oanvända leksak: ett rumänskt barnhem eller soptippen. 

Var och vem tillverkar alla dessa plastmonument som fyller hyllmeter efter hyllmeter i leksaksbutiker världen över?

Jag talar av egen erfarenhet. Mina barns lådor är fulla av prylar som de aldrig ägnat mer än ett par sekunder. Ungefär en gång i månaden brukar jag fylla några ICA-kassar med diverse plastbitar och kasta (utan att sopsortera för jag vill bara bli av med skiten – nu, på en gång). Men ju fler plastbitar jag kastar desto fler dyker upp. De förökar sig som råttor. Och råttor är precis vad de är: miljöskadliga, fula, oönskade, men omöjliga att bli kvitt. 

Jag skyller inte på Stella. Tvärtom. Hon är ju offret längst ner i leksaksnäringskedjan. I andra änden, högst upp, sitter någon kinesisk slavdrivare till fabrikör och sprutar ut plastbitar i treskift, sju dagar i veckan, året om. 

Är det inte märkligt att detta får fortgå i en tid då det tävlas om hållbarhet, mänskliga värderingar och socialt ansvar. Mode, möbler, banker och energiföretag, alla måste vara på sin vakt, men vem granskar leksaksindustrin? 

Ännu märkligare blir det när man tar i beaktning att det handlar om produkter för barn. Var och vem tillverkar alla dessa plastmonument som fyller hyllmeter efter hyllmeter i leksaksbutiker världen över? Och varför finns alla dessa onödiga leksaker överhuvudtaget? För att vi fortsätter att köpa dem såklart. Nästa gång du står i en leksaksaffär, reflektera över hur mycket av allt du ser som verkligen kommer att användas och uppskattas och hur mycket som direkt hamnar i byrålådan eller garaget i väntan på soptippen. 

Jag har ingen lösning på detta. Jag och alla andra föräldrar kommer fortsätta att köpa sådant som ingen egentligen behöver eller vill ha. Ja, detta låter otroligt förnuftigt, men tänk om alla tjugo föräldrar i klassen skulle bidra med exempelvis 250 kronor vardera till Stellas present. Det skulle bli femtusen kronor som vi exempelvis kunde köpa en fin cykel för, eller två. Eller så får Stella femtusen kronor i cash: 50 stycken hundralappar – inslagna i grällt presentpapper.

Foto: Tomohiro Ohsumi
Perfect Guide

Lyxvärldens överdrivna service gör mig galen

Bangkok, Thailand. Taxin hinner knappt bromsa in framför hotellet innan den smilande och bockande mannen i uniform hunnit lägga beslag på mitt bagage. Han är också mån om att få veta hur jag mår och hur resan har varit? Sedan ilar han mot entrén, precis framför mina fötter, för att undanröja den potentiella katastrofen: att jag själv ska behöva öppna dörren.

I lobbyn möts jag av en lika smilande och bockade ”concierge” som vill konversera mer om min resa. Receptionen ligger på våning 12, så det blir en ganska utdragen konversation då han insisterar, ja, insisterar, på att slå följe och visa vägen – trots att denna reception är en enkel hissresa bort. Ännu ett smil bakom ett enormt skrivbord – hon bjuder mig att sitta ner mittemot, som om detta gällde så mycket mer än bara en enkel hotellincheckning. Och ja, du gissade rätt – hon är mycket intresserad av hur resan varit.

Fler följdfrågor om Sverige och ”business” eller ”pleasure” under hissresan upp till rummet. Efter den guidade rundturen är jag till slut ensam – i tre minuter innan det ringer på dörren: ett stort smil bärandes ett prydligt arrangerat fruktfat (som jag inte bett om eller är sugen på). Hur mår du, mår du bra idag? Och resan hit, var den också bra?

Ensam till slut. Men var är mitt bagage? Jag ringer ner till conciergen som ursäktar sig tolv gånger och försäkrar att det är på väg. 10 minuter passerar. Ingen väska. Efter 15 minuter ringer jag igen. Fler ursäkter. Ytterligare 15 minuter passerar, sedan ringer det på dörren. Fler ursäkter. Jag ger honom några sedlar med orden: ”This is for not asking about my trip”.

Milano, Italien. Tillsammans med min fru besöker jag dambutiker. I samtliga av dem utbyter vi tålmodigt hälsningsfraser med fyra till sju personer ur personalen. De skuggar oss sedan genom lokalen, konstant 30 centimeter bakom. Kaffeandedräkten och parfymdoften hänger över oss. I en butik hittar min fru en klänning. Nej, de har inte hennes storlek, men föreslår fyra andra klänningar som hon inte vill ha. Tre unga kvinnor med stukad engelska är engagerade i uppdraget. Till slut hittar min fru ett par skor. Hon vill gärna köpa dem – det vill säga betala och sedan lämna lokalen. Men så enkelt är det icke. Mer personal måste tillkallas, skorna måste förpackas i lådor, prassligt papper och sidenband. Och kvittot, ett A4-papper, måste printas, vikas och läggas i ett kuvert. Och allt detta under högtidliga förhållanden. Sammanlagt är vi där inne i 45 minuter.

London, England. En butik som säljer hudvårdsprodukter för män. Jag är väl bekant med märket och produkterna och ber att få köpa ansiktstvålen och hudkrämen. Absolut, men har jag provat ögonkrämen eller nattkrämen eller handkrämen eller anti age-krämen eller handtvålen eller scrubben eller …?

Nej tack, bara ansiktstvålen och hudkrämen. Då erbjuds jag en hudanalys. Av tonfallet förstår jag att detta är liv eller död. Nej tack, bara ansiktstvålen och hudkrämen. Precis när jag tror att jag lösgjort mig ur hudvårdsmannens våld överräcker han ett formulär och ber mig fylla i uppgifterna: e-postadressen är extra viktig förstår jag. Jag blir osäker. Personuppgifterna verkar vara ett krav för att få köpa produkterna. Finns det någon hudvårdsmyndighet som bötfäller mig om jag inte uppger e-post och födelsedatum? Snabbt, innan han hinner larma hudvårdspolisen springer jag ut ur butiken och stannar inte förrän jag når närmaste stormarknad.

Perfect Guide

Århundradets konstsvindel

Tysken Wolfgang Beltracchi är den störste konstförfalskaren i modern tid. Men drivkraften var aldrig att tjäna pengar utan att finansiera hans hippielivsstil.

Freiburg, september 2007. Champagnen och humrarna flödade. En specialinflugen spansk flamencogrupp uppträdde. Överallt hängde exklusiv konst. Paret Wolfgang och Helene Beltracchi höll inte igen vid sin inflyttningsfest i 50-miljonersvillan i den tyska universitetsstaden.

Men av de hundratals gästerna var det få som egentligen visste särskilt mycket om värdparet. Wolfgang skulle vara någon form av konstnär, eller möjligen konsthandlare.

Några år senare skulle det visa sig att de förlustat sig hos en av tidernas största konstförfalskare.

Han föddes 1951, som Wolfgang Fischer, i den lilla byn Höxter i centrala Tyskland. Pappan målade kyrkor och drygade ut sin knappa lön genom att producera kopior av klassiska verk av Rembrandt, Picasso och Cézanne.

Det visade sig tidigt att Wolfgang ärvt sin faders estetiska begåvning – och mer därtill. I 14-årsåldern ska han, enligt egen utsago, ha målat en Picasso på en dag, och verket blev så bra att pappan inte rörde en pensel på två år.

I slutet av 60-talet började Wolfgang Fisher på en konstskola i Aachen, men skolkade från de flesta lektioner. Det var för långtråkigt – han var mer intresserad av att köra Harley-Davidson, praktisera fri kärlek och testa centralstimulerande medel som hasch eller LSD. Han älskade hippielivet.

Under 70-talet levde Wolfgang mer eller mindre som en nomad. Han drev runt i Barcelona, London och Paris. Handlade lite med konst för att få in pengar. Sov ett och ett halvt år på en strand i Marocko. En tid bodde han på en husbåt i Amsterdam och jobbade på en nattklubb. I slutet av 70-talet fick han visst erkännande som konstnär och ställde bland annat ut på ett välrenommerat galleri i München.

Men det laglösa livet lockade mer.

Vid ett tillfälle köpte han några målningar av en nederländsk 1700-talskonstnär som föreställde vinterlandskap. Wolfgang visste att landskapsmålningar som innehöll skridskoåkare var värda mer. Så han målade varsamt dit skridskoåkare på canvasen. Och sålde därefter verken vidare med god avans.

– Det blev en ögonöppnare, berättar han i en intervju med Der Spiegel.

I början av 80-talet gjorde Wolfgang Fischer ett försök att skaffa sig en mer normaliserad tillvaro. Tillsammans med en kompanjon startade han en konsthandlarfirma i Düsseldorf men tröttnade snart på kunderna, nio till fem-rutinen och kompanjonens tjat om lönsamhet. Då var det enklare att dra in pengar genom att förfalska tavlor och sälja dem.

En av hans specialiteter var den tyske expressionisten Johannes Molzahn. Han sålde ett dussintals fejk-Molzahns. En tavla köptes till och med av konstnärens änka. I efterhand har alla, från åklagare till konsthandlare, varit ense om en sak: Wolfgang var sällsynt skicklig.

I början av 90-talet levde han utanför Köln. Där förälskade han sig i antikvitetshandlaren Helene Beltracchi. De gifte sig och skaffade två barn. Helene drogs även in i hans ”affärsverksamhet”. För att kunna sälja de sällsynta verken behövdes en bakgrundshistoria. Hon satt på lösningen. Paret hävdade att de tillhört Helene Beltracchis morfar, en känd affärsman i Köln, vars konstsamling gömts undan under andra världskriget.

1995 var det nära att verkligheten hann ikapp Wolfgang Beltracchi. En ägare till en förfalskad Molzahn misstänkte att han köpt en kopia. Vid ett laboratorietest av verket upptäcktes en färg som uppfanns 1957. Problemet var att tavlan skulle ha målats i början av 20-talet.

Polisen misstänkte att Beltracchi var inblandad men eftersom preskriptionstiden för brottet redan runnit ut, kunde han bara kallas som vittne. Och när de skulle hämta in honom till förhör var han försvunnen. Familjen hade blixtsålt villan, köpt en husbil och styrt den söderut. Ingen av grannarna visste vart de skulle.

Familjen hade parkerat sin jättelika husbil i den sydfranska byn Marseillan. Så småningom köpte de en bondgård som byggdes om till bostad och de skaffade sig snart ett umgänge med konstnärer, författare och andra kreativa typer. I en artikel i Vanity Fair beskriver en av grannarna Wolfgang Beltracchi som en hippie i hatt, blommig skjorta och långt blont hår som ständigt pratade om att röka hasch och köra motorcykel.

Enligt frun har Wolfgang en nästintill autistisk känsla för att imitera andra konstnärer.

I en ateljé i bondgården fortsatte Wolfgang att göra förfalskningar. Filosofin var dock inte att kopiera målningar utan att måla nya verk som fyllde i glappen i konstnärers olika kreativa perioder och som kunde säljas som ”nyupptäckta mästerverk”.

En av många lurade samlare var skådespelaren Steve Martin som köpte en ”Heinrich Campendonk” för 860 000 dollar. Den franske mediemiljardären och konstsamlaren Daniel Filipacchi avgudade sin Max Ernst-tavla ”La Forêt (2)” som införskaffats för sju miljoner dollar. Problemet: den var inte målad av Ernst utan av Wolfgang Beltracchi.

Enligt frun har Wolfgang en nästintill autistisk känsla för att imitera andra konstnärer. Men han förberedde sig också noggrant. Innan han satte igång läste han böcker om konstnären, reste till dennes hemstad och studerade mängder av verk. Som en skådespelare som förbereder sig för en stor roll.

– Du måste förstå hur konstnären arbetade och hur lång tid det tog för honom att färdigställa sina verk, berättar han för Der Spiegel.

Beltracchi menade att han ibland hade bättre förståelse för verken än konstnärerna själva. Belackarna menade att han hade hybris.

I november 2006 köpte ett maltesiskt företag en förfalskad Campendonk för 2,8 miljoner euro. Men när de krävde ett autenticitetscertifikat fanns inget. De anlitade en expert för att avgöra tavlans äkthet och man upptäckte en färg, titaniumvit, som inte existerade 1914 när tavlan skulle ha målats.

Rättegången mot Wolfgang och Helene Beltracchi blev farsartad. Det livsbejakande hippieparet fick en supperterskara som ansåg att de var Robin Hood-typer som bara stulit från de rika. Varje rättegångsdag började med att paret kramade varandra länge – och i ett långt och känslosamt erkännande hyllade Wolfgang Beltracchi rock’n’roll-livsstilen och gick till attack mot den giriga konstbranschen.

De dömdes till sex respektive fyra år. Tidigare i år, efter att ha avtjänat halva strafftiden, släpptes Wolfgang Beltracchi ur fängelset med en villkorlig dom.

Under rättegången konstaterade åklagaren att han sålt förfalskad konst för närmare 50 miljoner euro.

Men, förklarade Beltracchi senare för Der Spiegel, pengar var aldrig motivet – drivkraften var alltid bara att ha kul.

Till Toppen

Annons
X