Sitter i en karibisk strandbar och pratar med Hunter Davies, en klassisk brittisk murvel. Solblekt Beppehatt, knälånga strumpor, genomskinliga ben – och ljuvligt torr humor. Medan Atlantvågorna rullar in berättar han om biografierna han skrivit: från Beatles till Paul Gascoigne. Att skriva Wayne Rooneys när fotbollsspelaren bara var 19 var ett misstag. Han saknade perspektiv och hade inte tillräckligt många roliga historier för att fylla en bok. Men jag skrattar ändå tills jag halkar av barstolen när Hunter beskriver de idiotiska inslagen i Rooneys 18-årsfest.

Jag är oerhört svag för Hunters karaktär. Dessutom är jag övertygad om att 84-åringen kommer hjälpa mig att få ihop veckans krönika. Det är fredag och bara några timmar kvar tills denna tidning ska gå till tryck. Om jag varit en mer ansvarsfull person hade jag skrivit texten för flera dagar sedan, men det är jag dessvärre inte.

Min tanke är att Hunter ska förklara varför britterna avskyr Meghan Markle så intensivt. 

Kanske inte århundradets vassaste vinkel men med hjälp av Hunters humor och rörliga intellekt blir det säkert läsvärt. Allt jag behöver göra är att memorera allt han säger, och sen kuta upp till hotellrummet och skriva ner det. 

Det är anmärkningsvärt hur hårt medierna gått åt Meghan sedan Harry och hon tillkännagav att de hoppar av kungacirkusen för att istället leva ett progressivt liv i Kanada. Med Brexit runt hörnet är det svårt att förstå hur Megxit kan väcka så mycket känslor. Piers Morgan fick nästan skådespelaren att framstå som Hitler i en omtalad krönika. Prinsparet gör ju bara vad alla människor drömmer om 2020: att checka ut.

Kanske kommer Hunter säga något kul om att Meghan tvingas bära skulden eftersom folket vet att Harry är ”as thick as a plank”, så att idén omöjligen kan ha kommit från honom. 

Kanske känner britterna sig lurade, eftersom de hoppades på en ny Diana.

Sannolikt kommer hans analys vara betydligt vassare än så. 

Förväntansfull bryter jag in efter en lång Tottenham-skröna med min fråga. 

Hunter tittar sorgset på mig. 

– Men Hugo, du har missförstått det. Inga vettiga britter bryr sig. Det är bara medierna som skruvar till allt. Jag tror folk förstår varför Meghan och Harry vill slippa all uppmärksamhet. 

Jag känner deadline-paniken komma krypande. Masserar ilsket näsryggen mellan tumme och pekfinger medan andra handen vinkar åt bartendern. 

– Notan, tack. 

Vid 44 års ålder har jag insett att jag, med största sannolikhet, inte kommer att bli att nya Bill Gates, Daniel Ek eller någon annan så kallad superentreprenör. Egentligen har jag väl aldrig trott det. Jag har inte gjort den nödvändiga investeringen i blod, svett och tårar som krävs för att bygga miljardbolag. Viljan och drivet saknas helt enkelt. Men ändå – sett till investerad kraft och möda har återbäringen varit förhållandevis god. Ett arbetsliv med mycket frihet, få kompromisser, stor tillfredställelse och tillräckligt med pengar för ett hyfsat trevligt och komfortabelt liv.

Under tio år var jag anställd löntagare och nu har jag varit egen lika länge. Jag är långt ifrån en framgångssaga, men det är precis därför som mina råd och erfarenheter är så värdefulla för alla som vill förverkliga sina drömmar bortom anställningen. Media är full av överpresterande ”eldsjälar” som sprider sin framgångsgospel, men råden är inte relevanta och faller därför platt. De allra flesta av oss vill trots allt inte offra sovmorgnar, golfrundor, middagar, resor, tupplurar, biobesök, långa sommarsemestrar och tennis klockan 14 på fredagar (för att sedan ta helg).

Måttlig framgång är den verkliga framgången. Här krävs inga avkall på det som gör livet värt att leva. Och verkligen alla kan bli måttligt framgångsrika. Till och med de allra mest talanglösa och obegåvade. 

Därför kommer här mina handfasta tips för måttlig framgång. Ödsla inte tid: Strunta i meningslösa och ”förutsättningslösa” möten. Gör det till en vana att korta avsatt mötestid med cirka 50 procent. Mycket hinns med på 30 minuter. Värde och intäkter skapas sällan i möten. Se till att hålla kalendern så ren som möjligt för verkligt arbete. Kompisluncher är också ett effektivt sätt att ödsla värdefull tid mitt på dagen.

Ljug inte för dig själv: Är du verkligen genuint intresserad av din bransch eller nisch eller är det mest en påklistrad pose? Är det ärliga svaret nej kommer du troligen inte att lyckas.

Tänk igenom erbjudandet: Hur särskiljer du dig från konkurrensen, vad är det du erbjuder som få andra kan? Visa att du skapar värde, så kommer du också att kunna ta betalt.

Lös problemet: Många konsulter med luddiga erbjudanden blir en börda för sina uppdragsgivare istället för tvärtom. Kom ihåg att kunder eller klienter är bara måttligt framgångsrika personer, precis som du själv. De vill ha saken löst, så att de kan gå hem till familjen och ha fredagsmys.

Ha inte övertro på din egen viktighet: Många lever i villfarelsen att uppdragsgivarens vardag snurrar kring de gemensamma projekten. Ofta har hen tusen pågående projekt och det du jobbar med är bara ett av dem.

Säg nej: Till futtiga arvoden och struliga kunder som inte värderar det du gör.

Var tyst och lyssna: Inställsamma pratkvarnar som har svaret på allt och avbryter blir sällan långvariga. Lyssna noga och prata när du har något att säga. Var inte rädd för att säga emot om det är befogat. Visa integritet.

Lämna kontoret: Sitt inte och tryck på din stol om du inte behöver. Ta en promenad, träffa någon, gå på bio, res bort. Hela poängen med att inte vara anställd är friheten. Njut av den när du kan.

Vet ditt värde: Många säljer sig för billigt, men det finns också dem som ber om mycket pengar utan att leverera något av värde. Är du duktig kan du ofta ta bra betalt för, som sagt, kunder är bara måttligt framgångsrika personer som vill ha något löst och levererat, så att de kan gå hem till familjen och ha fredagsmys. Precis som du själv.

Foto: TT/Pexels

Evin Ahmad pratar högt för sig själv på Strandvägen, har premiär på en pjäs och nojar över Guldbaggegalan.

Den här fredagsförmiddagen träffar jag stylisten Mikaela Hållén i Vasastan, hon ska hjälpa mig inför Guldbaggegalan. Jag har inte hunnit tänka på kläder men Mikaela har fixat en klänning från Jacquemus och hyrt skor från Bottega Veneta. Så smart att hyra.

Sedan går jag på ansiktsbehandling, nästan för första gången i mitt liv. Hudterapeuten är mer för skönhet inifrån än fillers och det är nästan lite andligt. Jag gillar det. Och apropå andlighet går jag direkt därifrån till Hedvig Eleonora. Jag är inte religiös men älskar verkligen religiösa rum. De är lugna och vackra. Jag är så nervöstrött inför kvällens genrep att jag lägger mig i en kyrkbänk och sover i 20 minuter. Folk kanske tror att jag är sjuk i huvudet, men ingen kan väl slänga ut mig ur Jesus hus?

På väg till teatern tar jag en omväg längs Strandvägen och läser texten för mig själv samtidigt som jag promenerar. Nu verkar jag galen igen. Väl på Dramaten äter jag min matlåda – laxbullar och potatis som min kille Ardalan gjort – och laddar för genrepet av Determinism som sedan går sådär. Det är mycket nerver. Efter föreställningen går vi alla till Frippe och två av mina kurdiska barndomsvänner hänger med. Jag dricker grönt te och känner att jag för första gången hör hemma på Frippe.

På lördagsmorgonen vaknar jag tidigt och dricker mitt kardemummakaffe från NK. Jag låter som en Östermalsdam, men kaffet påminner om det arabiska kaffet som vi drack när jag som barn tillbringade somrarna i Syrien. Nu tänker jag på mina släktingar i Aleppo som jag inte kan träffa på grund av kriget. Efter kaffet ringer jag Alba August som peppar mig inför kvällens premiär – hon är så klok och en god vän i den här konstiga branschen.

Min kille och jag promenerar till A.b.Café, ett otroligt mysigt litet fik med god mat, frukost och bullar. Deras krämiga pasta med ugnsrostad grönkål och mandlar är suverän. Jag köper premiärpresenter på Rusta – choklad, typ – till de andra i ensemblen innan jag går hem och duschar och förbereder mig mentalt och fysiskt för kvällen. Försöker fokusera trots intensiv hjärtklappning. Jag har inte stått på scenen på två år, men premiären går jättebra. Mina föräldrar, min kille och mina kompisar sitter i publiken. Efteråt skålar vi alla på Frippe, både regissören och Dramatens vd håller tal och sedan har Alexander Salzberger, som är med i pjäsen, fixat efterfest på Nosh & Chow. Jag är trött och orkar bara stanna en stund innan vi åker hem till Telefonplan.

För tredje dagen i rad har jag hjärtklappning och nu är det måndagens Gudbaggegala jag är nervös för. Att sitta där på galan … nej, jag trivs inte i såna miljöer. Tar en lång promenad i solen längs Vinterviken och börjar med att läsa recensionerna av pjäsen – fast jag inte tänkt göra det. Känner mig upplyft över att människor reflekterat över temat och tänker att teatern trots allt fyller en viktig funktion i världen. Sen lyssnar jag på Martin Hägglund i Filosofiska rummet och det är skitintressant.

Väl hemma har min kille gjort en asiatisk wok och min lillasyster Vian, som är nagelteknolog, kommer över och lackar mina naglar svarta. Jag brukar aldrig ha nagellack, men det är kul att se hur noggrann och professionell hon är. Jag blir nästan förvånad. Efter de senaste dagarnas påfrestningar är jag så trött att jag inte orkar noja över Guldbaggen och somnar tidigt med mina fina naglar.

Foto: TT

SPG berättar historien som skakade medievärlden och gav en försmak av metoo. Vi har träffat Charlize Theron, Nicole Kidman och Margot Robbie som spelar huvudrollerna i det bioaktuella, verklighetsbaserade dramat.

Tre kvinnor åker hiss under spänd tystnad. Det ligger en svårdefinierad stämning i luften, kvinnorna är rakryggade och hopbitna. En öppnar munnen för att säga någonting, men ångrar sig. Trailern med superstjärnorna Charlize Theron, Nicole Kidman och Margot Robbie är spektakulärt talande trots att den inte innehåller en enda replik.

Filmen Bombshell, om skandalen på tv-kanalen Fox news som ledde till vd:n Roger Ailes avgång 2016, är Oscarstippad och nominerades till två Golden globes. Kanske blir det så om man låter tre av världens största filmstjärnor spela efter ett manus av Oscarsbelönade Charles Randolph (The big short, 2015). 

För en amerikan är Gretchen Carlson och Megyn Kelly välbekanta namn, för gemene svensk säger de antagligen ingenting alls. Men det spelar ingen roll, i alla fall inte enligt Nicole Kidman. Hon kände varken till den svenskättade journalisten Gretchen Carlson eller hennes konservativa åsiktsprogram The real story innan hon läste manus och bestämde sig för rollen. 

– Jag hade begränsad kunskap om det som hände, jag kände inte till vidden av alltihop. Manuset var upplysande på så sätt att det inte spelar någon roll var du står politisk, det här är en briljant, empatisk historia, säger hon. 

Historien, som också blev HBO-serien The loudest voice med Russell Crowe som ärkesvin i fjol, är denna: 1996 skapades Fox news av Rupert Murdoch och Roger Ailes. Tv-kanalen skulle bli den konservativa rösten, en motvikt till det man kallade liberal media. Murdoch hade pengarna och affärssinnet, Ailes de politiska känningarna. Han hade tidigare agerat rådgivare åt högerpolitiker i toppskiktet, som Richard Nixon, Ronald Reagan, George HW Bush och Donald Trump. Han var en mästare i skrämsel- och härskarteknik och hade inga problem med att armbåga sig fram. Under Ailes växte Fox news till den gigantiska maskin kanalen är i USA idag. Men Ailes skapade också en sexistisk arbetsmiljö och tv-kultur, där sexuella tjänster premierades och kvinnor med fula ben avskedades. 

Journalisten Gretchen Carlson, som alltså gestaltas av Nicole Kidman, stämde Roger Ailes för sexuella trakasserier. Allt som allt trädde 20 kvinnor fram 2016, varav Megyn Kelly var det tyngsta namnet. Det hela ledde till pampens avsked från kabelkanalen. Han dog ett år senare vid 77 års
ålder. 

Nicole Kidman har gestaltat flera verkliga personer på film. För rollen som Virginia Woolf i Timmarna belönades hon med en Oscar. Men hon har också spelat bland andra fotografen Diane Arbus (Fur, 2006) och journalisten Martha Gellhorn (Hemingway & Gellhorn, 2012). I svaren kring sin rollfigur är Nicole Kidman diplomatisk och undviker det politiska stoffet som onekligen finns där.

– Storyn representerar ett viktigt nedslag i historien, som på sätt och vis är mycket större än filmens handling. Det blev en katalysator för ett stort skifte. I filmen berättas det utifrån från ett kvinnligt perspektiv vilket gör det hela väldigt starkt.  

Journalisten Megyn Kelly är en ännu skevare protagonist som är svår att sätta etikett på. I en direktsänd tv-intervju ifrågasatte hon Donald Trumps uttalanden om kvinnor som ”feta grisar, hyndor, sluskar och äckliga djur”. Efteråt fick både hon och Fox news ta emot ilska och hot från tittare som ansåg att hon (inte han!) gått över något slags gräns. Men Kelly har också anklagat Barack Obama för att ”föra krig mot julen” och med bestämdhet hävdat att ”Jesus definitivt är vit”. 

Att Charlize Theron skulle gestalta Kelly var ytterst oklart, initialt hade hon ingen lust. Inte minst på grund av de många åsikter som finns kring henne. 

– Men jag vill bara inte spela endimensionella, genomgoda roller. Det vill nog ingen skådespelare egentligen. Jag gestaltar hellre någon som inte är lika lätt att ta till sig och Megyn Kelly är sannerligen en sådan person. 

Hon är kortklippt och bär någonting som ser ut som svarta läderbyxor. I Bombshell har hon mask, löshår och makeup. Hon är i stort sett oigenkännlig. Någonting som hjälpte henne att hitta sin rollfigur. 

Charlize Theron, som växte upp i Sydafrika, var också omedveten om Ailes-skandalen när hon fick manuset i händerna. Det hon lockades mest av var den nyanserade offerbilden. 

– Vi följer flera kvinnor i filmen som alla råkar ut för samma typ av maktutövande och trakasserier, men ingen av dem reagerar på samma sätt. Ingen av dem agerar heller på samma sätt efteråt. Det finns något slags föreställning om att man måste bete sig på det ena eller andra sättet om man råkat ut för ett sexualbrott. Men så är det inte. Ju mer vi kan förstå det, desto bättre för alla.  

Att Margot Robbie heller aldrig hade hört talas om Roger Ailes-skandalen är inte så konstigt eftersom hon är uppvuxen i Australien. Märkligare är att hon aldrig läst en definition av vad sexuella trakasserier faktiskt betyder – i laglig mening. 

– ’Oönskad sexuell uppmärksamhet’. Jag läste de första två raderna i manuset och fick en chock. Hur kände jag inte till detta? Det var helt hårresande. När jag fattade att det är vad sexuella trakasserier innebär tänkte jag ’helvete, jag känner inte en enda kvinna som inte upplevt detta’. Till en viss gräns, såklart. 

Hennes rollfigur Kayla är den enda av de tre som inte har en verklig förlaga, snarare är hon en blandning av flera kvinnor. En typ man känner igen: en ung, ambitiös, hoppfull och aningen naiv person som är ny på jobbet. Det är också Kayla som står för filmens mest explicita och smärtsamma scen som utspelar sig inne på Roger Ailes (John Lithgows) privata kontor. 

– Gud, den var hemsk att göra. Men vet du, flera män har talat om för mig att den scenen är det närmaste de kommit att förstå vad sexuella trakasserier innebär. Eller hur det kan kännas. 

Men att filmen för den sakens skull är en direkt och enkel redogörelse för hur man hanterar en jobbig arbetsmiljö är förstås inte sant. 

– Det mest tillfredsställande för mig har varit att få blandade reaktioner på filmen. Vissa är helt oense om vad den ens handlar om, och vad de tycker om rollfigurerna. Men så många har sagt ’filmen var inte alls vad jag hade förväntat mig’. Den nivån av förvåning… Är det bästa jag kan hoppas på, säger Charlize Theron.

Foto: Austin Hargrave/lionsgate entertainment

Strax norr om Azorerna skakar det till. Det känns som om planet faller ljudlöst i några sekunder innan vingarna åter får luft under sig. En kvinna kvider, ett ilsket dubbelpling i högtalarna och skylten med säkerhetsbältet tänds.

Piloten förklarar att vi hamnat i ”clear-air turbulence”. Har aldrig hört uttrycket tidigare men prefixet ”clear air” låter olycksbådande. En rödhårig flygvärdinna i blåröd scarf och tablettask på huvudet spänner fast sig. Hon stirrar rakt fram. Möter inga blickar. Är det för att ingen ska se skräcken i hennes ögon?

Jag har lyckats tygla min flygrädsla det senaste decenniet, men det har bara gått några dagar sedan kraschen i Teheran och vi befinner oss mitt över Atlanten. Planet kränger till igen och mina nerver skenar.

Intill sitter min fru och min son. Båda sover. Hur kan de sova sig igenom detta? Ska jag väcka dem för ett eventuellt farväl, en sista kram? Förklara att de gemensamma åren varit de bästa i mitt liv. Å andra sidan, så oerhört mycket skönare för dem att slippa dödsångesten.

Kramar krampaktigt om mina armstöd och försöker tänka rationellt. Jag vet ju att turbulens ytterst sällan leder till krasch. Men ytterst sällan är inte samma sak som aldrig.

Kanske be lite. Brukar hävda att jag är ateist men vem ber man egentligen då till? Richard Dawkins? Björn Ulvaeus?

Som så många andra icke-troende i nöd vänder jag mig – i brist på annat – till Gud. Knyter mina händer och läser Fader vår tyst för mig själv. Två gånger. Den sitter som ett berg sedan konfirmationen. Otroligt egentligen. Precis som morsealfabetet från lumpen.

Ett barn strax bakom mig gråter. Jag försöker telepatera med himlens och jordens skapare. Om min familj bara slipper bli hajföda ska jag sluta skämta om jungfrufödslar, häxbränningar och andra religiösa stolligheter. Lovar att följa med mamma och lyssna på Oscars kyrkokör någon gång också. Med tanke på de senaste 30 årens totala nonchalans från min sida borde Gud Fader inte bry sig, men å andra sidan är det en stryktålig jävel. 

Tänker på församlingen min kollega Elin pratade om. De som hjälper prostituerade och narkomaner i Stockholm city med mat och husrum. Istället för att köpa skepparkavajen på Mr Porter, som jag definitivt inte behöver, ska jag skänka motsvarande summa till dem. Om jag kommer ur den här metallfågeln helskinnad vill säga. 

Plötsligt väcks jag ur mina tankar av dubbelplinget i högtalarna. Lampan släcks. Den rödhåriga knäpper upp sitt säkerhetsbälte och ler mot mig. 

– It’s ok now, sir.

Alexander Karim blir ratad av agenter, går på dejt och somnar med barnfötter i ansiktet.

Fredag, det sista av de tre barnen har lämnats och jag andas ut. Dimper ner i soffan och pustar ut ett ”Jäklar vad många människor vi har skapat” till Malin som redan satt igång arbetsdagen. Idag blir det lugnt. Jag har filmat som en besatt under de senaste månaderna. Två tv-serier och en långfilm samtidigt. Och dessutom lyckades vi under tiden pricka in release av vår barnbok och min roman!

Hjärnan känns som äggröra. Men idag är jag ledig och ska bara göra en selftape, en provfilmning för nya projekt som ska in till agenterna. Man skickar iväg utan förhoppning om svar. Förra året slog jag personrekord – tjugosex provfilmningar på rad utan så mycket som en klapp på axeln. Jag kommer aldrig att jobba igen. Karriären är över. Det var kul så länge det varade. Regel nummer ett: ta det inte personligt. Fast det är ju det. Jag skickade in en video där jag spelade utav bara helvete. Ni tackade nej. Det är ju väldigt personligt.

Jag gör ändå klar min nya selftape och skickar iväg till agenterna. Pustar ut. Resten av dagen tillbringas i sängen. Malin sitter bredvid och skriver. Jag vill vara lika ambitiös, men somnar omärkbart vid tangenterna. Vaknar efter vad som känns som fem minuter. Inte en chans att hon märkte min lilla tupplur. ”God morgon” säger hon utan att lyfta blicken från skärmen. Hon har skrivit sex kapitel. Jag har sovit i två timmar.

På kvällen häller jag upp ett glas rött och slickar mig om läpparna, men somnar under Idol med klibbig barnfot i ansiktet. Vinet står orört på soffbordet.

Lördag morgon åker jag till bokmässan i Karlstad. Tåget går 07.05, okristligt tidigt att kliva upp på en lördag. Lämnar en sovande lägenhet och ger mig ut i regn som verkar falla i sidled. Väl framme får en påläst moderator mig att verka smartare än jag är. Jag träffar en barndomsvän och tar en kaffe på ett fik i minnenas allé. Sedan svävar jag hem på en våg av nostalgi. Skriver fyra kapitel och känner mig som ett geni över en text som jag vet kommer att strykas när min förläggare Erika lägger vantarna på den. Stänger datorn och njuter av gott samtal med författarkollega under resten av resan.

På lördag kväll är det dejt med Malin. Samma sak varje lördag: 60 minuter. Snabbt ner till Orangeriet, Malin hinner med ett glas vin. Jag hinner med två. Hade kunnat ta ett tredje men det känns ofint. Pratar om Malins roman. Hon vet nog inte ens om hur bra hon är. Ovetskapen verkar göra henne ännu bättre. Geni!

Söndagen är det inspelning hela dagen: The woman under the bed med Robin Holm. En underbar film, men tio sidor ska filmas. Tio sidor text, det är mycket. Spelar mot Dilan Gwyn, här kan man inte ligga på latsidan. Hon är sylvass. Jag känner mig som en smörkniv. Försöker hålla jämna steg.

Söndag kväll avrundar jag med att läsa igenom morgondagens scener i soffan. En kopp te förblir orörd på soffbordet. ”Mm, gott det ska bli” är det sista jag hinner tänka innan jag somnar. Med en underbart klibbig liten barnfot i ansiktet.

Foto: Marica Rosengård

Sitter framför brasan på landet och bläddrar i ett tummat exemplar av modemagasinet King och fastnar framför kategorin etikett och rubriken ”Bli den perfekte bordsherren!” Steg för steg lotsar skribenten de svenska männen till hur man ska bete sig vid bordet. Nivån är skrattretande låg. Den börjar med meningen: ”Din bordsdam är kvinnan till höger om dig” och ger därefter lite slapphänta tips om lämpliga samtalsämnen och självklarheter som att inte sitta och snacka under talen. Högst överraskande slutar guiden med uppmaningen om att lägga in ”stöten” på bordsdamen, om hon är attraktiv vill säga, i slutet av middagen.

Lätt illamående över att etikettskolan slutade som en parningsdans lägger jag ner tidningen, men fastnar ändå i tankarna på alla de bordsherrar jag suttit bredvid genom åren. Det finns två ord som beskriver ungefär 70 procent av dem: väldigt tråkiga.

I hundratals timmar har jag lyssnat på ändlösa historier om mikrobryggerier, husrenoveringar, Champions League och det egna viktiga jobbet. Detta utan att ha fått en enda fråga om mig och mitt liv. Nu senast hamnade jag bredvid en kille som i över två timmar berättade om sitt senaste legobygge. Nej nej, det var inte en kompis till min son. Den här mannen var 43 år gammal.

Jag struntar fullständigt i om min bordsherre drar ut stolen eller vidrör känsliga samtalsämnen, så länge det vi ägnar oss åt är en dialog bestående av både frågor och svar. Djupt eller ytligt, konst eller kapitalism, politik eller punk – det spelar ingen roll. Men snälla, ge mig inte en enda monolog till. För ingen människa, man som kvinna, har rätt att ta sina egna intressen på så stort allvar. Ännu mindre begära att någon annan ska orka lyssna. Jag läste någonstans att man genom att ställa frågor också blottar sin egen okunskap, och kanske är det där som skon klämmer? Många män väljer att stanna i den värld som de känner till och vad kan då vara tryggare än den egna karriären eller fritidsintresset?

Min sämsta bordsplacering någonsin började faktiskt med att jag trodde att jag dragit vinstlotten. Jag blev nämligen genuint glad när jag såg att jag placerats mellan Alex Schulman och Sigge Eklund på en 30-årsfest för tolv år sedan. Två intelligenta, intressanta människor, vad kunde gå fel? Redan tidigt under middagen märkte jag att något skavde. Alex och Sigges blickar gick liksom hela tiden över huvudet på mig. Frågor ställdes visserligen pliktskyldigt men tankarna var någon helt annanstans. Jag förstod snabbt att jag hamnat i skottgluggen för århundradets bromance. Här satt jag mellan två män som fullkomligt osade av beundran för varandra och allt som kom i deras väg var bara ett störande element. Någon gång under efterrätten sökte jag min tillflykt till damrummet för att andas lite. När jag kom tillbaka hade de skjutit ihop sina stolar och flyttat min åt sidan.

Vet inte om det är den varma brasan eller minnet av skam som gör att kinderna blossar röda. Men insikten är glasklar: de manliga middagsmonologerna är en spegling av samhället i stort. Där män är intresserade av vad andra män har att säga, men ska berätta om världen för kvinnor.

SPG:s hälsoexperter, duon bakom Food Pharmacy, räddar oss från trista vardagsrätter under årets fattigaste månad.

Vardagen har stämplat in, vi är på andra sidan julgransplundringen och plånboken gapar tom. Känns det igen? Tänkte väl det. Januari är sedan länge känd som årets allra fattigaste månad, något som inte sällan avspeglas i trista vardagsrätter och halvfabrikat.

Som lösning på problemet har vi rotat fram ett recept som kvalar in på både billigt, snabbt och gott. Men innan vi serverar receptet vill vi dela med oss av fyra knep som får de sista slantarna att räcka januari ut. Håll till godo!

Välj grönsaker i säsong
I januari kan du med gott samvete gå loss på svensk kål, jordärtskocka, lök, palsternacka, kålrot, potatis, broccoli, morötter och rödbetor. Att handla och äta mat efter säsong är både godare, billigare och bättre för miljön.

Köp grönsaker på lösvikt
Ett enkelt sätt att både få ner kostnaderna och undvika matsvinn. Tänk också på att äta hela grönsaken. Mycket av näringen gömmer sig i blast, stjälk, skal och kärnhus.

Dyk ner i frysdisken
Mat som får ligga för länge i kylen tappar i näring och fräschör. Att frysa in i tid är ofta mycket bättre och du behöver därför inte vara det minsta rädd för att handla dina grönsaker i frysdisken. Ha också för vana att själv frysa in grönsaker, örter, frukt och bröd.

Gör storkok
Laga stora mängder när du ändå är i farten och frys in. Har du färdig mat hemma blir det också enklare att motstå takeaway när du kommer hem för sent för att både hinna handla och laga mat.

Så, eftersom vi (oftast) lever som vi lär har vi kokat ihop samtliga budgettips till en januarivänlig broccolisoppa. Soppan är en näringsbomb, väldigt god och snäll mot plånboken på en och samma gång.
Ingredienser
400 g broccoli (fryst går bra)
1 gul lök, strimlad
1 stor mjölig potatis, skalad och skuren i mindre bitar
6 dl vatten
1-2 msk lantbuljong
1 skvätt växtbaserad grädde/kokosmjölk (valfritt)
salt, efter smak
mängder av varv med svartpepparkvarnen

Gör så här
Strimla löken och låt den svettas snabbt i en kastrull på snäll temperatur tills den blir mjuk och glansig. Tillsätt broccoli, vatten, grönsaksbuljong och små tärningar av potatisen. Låt koka i knappt 10 minuter (tills potatisen är genomkokt). Ta fram stavmixern och mixa soppan slät. Tillsätt till sist grädden/kokosmjölken (om du anser att det behövs för att runda av smaken) samt salta och peppra.

Jag har läst Ulf Lundells dagböcker Vardagar 1 och 2 under julen.

Han knallar runt ensam nere på Österlen; studerar fåglar, tittar på fotboll, rengör ugnen, meckar med portastudion, reparerar sin Aston Martin (som går sönder anmärkningsvärt ofta). Och så gnäller han utav bara helvete på samtiden. Enligt Lundell lever vi på ”Idiot-talet” – och några av de återkommande skurkarna är Facebook, nyliberalismen och Camilla Läckberg.

Ni fattar, en klassisk gnällgubbe. Ändå är hans vardagsanteckningar förvånansvärt underhållande.

Några frågor väcks:

Skulle jag – eller för all del någon enda vettig människa – orka traggla mig igenom böckerna om de inte var skrivna av just Ulf Lundell?

Och, framför allt, har han verkligen inget behov av andra människor?

Lundells isolering tycks vara helt självvald. På sätt och vis är han antitesen till alla ensamma och självömkande incel-män, vars torrlagda sexliv diskuterats flitigt den senaste tiden.

Vet inte varför, de är helt väsensskilda, men jag påminns om Hugh Grants karaktär i filmen Om en pojke. Den inbitne ungkarlen som skryter om sitt oberoende och förklarar att varje man är en ö – ”and I’m bloody Ibiza” (för att det är så kul och dekadent på just hans ö).

Jag fascineras av de frivilliga ensamseglarna. Kanske, förmodligen, för att jag inte har lika roligt i mitt eget sällskap som de tycks ha. “If you’re lonely when you’re alone, you’re in bad company”, sa Sartre. Det går inte att översatta till vettig svenska, men ni fattar. Och jag är uppenbarligen ett uselt sällskap eftersom jag inte står ut många timmar allena. Ensamma skogspromenader får tankarna att skena. Jag duger helt enkelt inte för att hålla det egna humöret uppe.

Jaja, Sartre sa även att “Helvetet är andra människor”, så problemet kanske ändå låg hos honom själv.

Dessutom: i slutet av Om en pojke blir Grant-karaktären förälskad och vill plötsligt bygga en massa broar från sin ö till andras öar.

Och om det är så förbannat kul för Lundell att vara ensamvargen som slutat söka sin flock, varför har han behov av att prångla på oss 1 200 sidor om sina tankar och känslor?

Inspirerad av sin sjuka mormor kom Aliette Opheim in på Scenskolan på första försöket – men bästa utbildningen har de arga, stökiga ungdomsåren varit. Nu syns hon som agent i nya SVT-serien Kalifat.

Huvan på hoodietröjan sitter som fastklistrad på huvudet. Det är 2013 och Aliette Opheim går andra året på Scenskolan.

– Jag vet inte vad det där handlade om… Huvan var som ett skydd, sjukt svår att ta av. Inte förrän min lärare till slut bad mig dra ner den, under andra året, gjorde jag det.

Aliette drar fingrarna genom sitt kastanjebruna hår när vi ses en vinterförmiddag på Bank hotels cocktailbar, sju år senare.

– Men när man börjar bryta ner det där skyddet och se vad som gömmer sig bakom det, då blir man plötsligt helt hudlös. Det har jag varit de senaste åren.

Tjockare än vatten, Svartsjön, Hassel och amerikanska Patriot. Vi känner igen Aliette från många spännande roller på tv och film. Tuffa roller. Och nu, den redan omtalade SVT-thrillern Kalifat, där Aliette spelar Säpo-agent med uppdrag att förhindra ett terrordåd i Sverige.

– Det är en otroligt djärv serie. Jag har ingen aning om hur den kommer att landa. Det vore helt sjukt om den går obemärkt förbi.

Som 19-åring debuterade Aliette i ungdomsfilmen Sandor slash Ida efter att en fotograf noterat hennes frimodiga attityd under ett besök i hennes gymnasieklassrum på Fryshuset. Men det skulle dröja många år innan hon återvände till skådespeleriet. Först skulle Aliette fly Täby, där hon vuxit upp med sina föräldrar och en lillebror som adopterades som åttaåring från Etiopien.

– Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde, direkt efter gymnasiet. Jag ville stå på egna ben. Jag hade en fin tidig barndom, vi bodde i radhus och det var najs att kunna leka sent med alla grannbarnen på gatan. Men Täby är ett lustigt ställe. Det var tråkigt att bli tonåring där. Det kändes inte spännande nog för mig. Den homogena medelklassen är märklig, den lever inte.

Flytten var också en del av en frigörelseprocess.

– Jag var väldigt arg i tonåren. Jag har haft en enorm ilska. Mot allt. Mor- och dotterrelationen har varit svår och jag har skyllt väldigt mycket på min mamma. Men när jag slutade med det och tog ansvar för mig själv och mitt eget beteende började jag se henne istället. Det är först nu, när jag insett vilken stark person hon är, som vi fått en bra relation.

Perioden efter gymnasiet blev en av Aliettes tuffaste.

– Det var stökiga och smärtsamma år där jag hade förhållanden som inte var helt hundra. Jag har aldrig känt att jag varit illa ute men utifrån såg det nog mörkt ut. Nu i efterhand kan jag se att den tiden var min bästa teaterskola. Det är därför jag har haft lätt för att spela tuff i mina roller.

När Aliettes mormor plötsligt insjuknar i ALS ställs allt på sin spets. Aliette är då 23 år och i skift med sin mamma tar hon hand om mormodern i Trollhättan.

– Jag levde ett ganska struligt liv då, men att åka ner till mormor fick mig att stanna upp. Det var som om jag fick vila upp mig, även om det var tungt att ta hand om henne. Det var väldigt speciellt att se någon man älskar bara bli sjukare.

Något händer de tre åren. För när Aliette lagt sin mormor om kvällarna kommer de: de förlösande tårfloderna.

– Jag bara grät och grät i hennes soffa. I flera år.

Vad var det i tårarna?
– Min mormors liv. Min mammas liv. Mitt liv. Jag var rädd för var jag befann mig och för att jag inte skulle kunna ta mig ur min livssituation.

Om nätterna reflekterar Aliette för sig själv i sin dagbok. Men en natt får hon sällskap av mormor.

– Vi verkligen möttes i samtalet den natten. Jag minns den varma känslan i bröstet. Det blir alltid så när jag får ’connection’ med någon. Mormor sa något i stil med ’Vad ska det bli av dig? Du gjorde ju den där filmen, den var ju så bra’. Hon var så orolig.

Vid det här laget har Aliette jobbat på frisersalong, gått manikyrutbildning och funderat på att bli präst. Tanken på återuppta skådespelandet hade varit återkommande.

– Men jag vågade inte tro på den. Jag var så rädd för att misslyckas. Dessutom ville jag inte bli känd och det har jag försökt hindra genom att inte synas så mycket mer än i yrkesrollen. Men det kanske snarare har handlat om att jag inte varit trygg i mig själv.

I det tomrum som mormoderns bortgång skapar skriver Aliette en dikt. En dikt hon läser på begravningen, men också söker till Scenskolan med. För det där nattliga samtalet dem emellan resulterar i att Aliette bestämmer sig för att försöka. Hon kommer in direkt.

Aliette Opheim tittar ut mot Nybroviken och takåsarna utanför fönstren. Trots att hon till slut drog ner huvan på Scenskolan dröjde det tills den där hudlösheten kunde blottas.

– Många saker hände på samma gång för fyra år sedan. Flera relationer tog slut och nya människor kom in i mitt liv och började ställa frågor som: Vad brinner du för och när känns saker i dig? Jag insåg att jag inte hade några svar. För jag hade aldrig ställt mig de frågorna tidigare.

– Jag har ljugit för mig själv och flytt från mycket i många år. Jag är klar med det nu. Jag är istället extremt intresserad av mig själv. Jag vill förstå varför jag blivit som jag blivit, varför jag tänker som jag gör, varför jag har gjort vissa val i livet. Jag är den mest fascinerande människa jag någonsin har träffat.

Hon skrattar innan hon konstaterar:
– Jag är verkligen en sökare. Vi snurrar runt på en boll i ett svart täcke. Hur kan man inte undra över det? Existentiella frågor fyller mitt huvud jättemycket just nu. Det är viktigt, att undra över sig själv, sitt inre och universum. Och det är egentligen samma sak.

Sedan Aliette började söka svaren inom sig har hon blivit mer noggrann med vad hon ger sig in i.

– För att en roll ska vara intressant för mig måste den kräva ett jättestort mod eller driv.

Det var därför hon först tackade nej till Kalifat. Två gånger. En polisroll kändes för given. Men när regissören Goran Kapetanović försäkrade henne om att det inte skulle bli ännu en polisserie och satte rollen i sin kontext ångrade hon sig.

– Jag insåg att det skulle bli ett livsfarligt projekt. Och det var jag svältfödd på, jag vill ha mer av det!

Sedan några år har Aliette också synts på den internationella seriescenen. Efter att ha gjort succé med Patriot på Amazon Prime Video var hon aktuell för en amerikansk huvudroll i höstas, men föll på målsnöret.

– Jag provfilmade i fyra månader och allt var i stort sett färdigförhandlat och klart, tills finansiären meddelade att de ville ha någon annan i rollen. Det var en hemsk process. Men jag ser det som att jag lärde mig något.

Det märks att Aliette välsignats med en kreativ konstnärssjäl. Samtidigt som hon är pratsam, hypersocial och öppen, är hon reserverad, känslig för sin inre röst och gör inget på beställning. Själv sätter Aliette ord på sig själv genom sina två katter som hon bor med i sin lägenhet på Södermalm.

– Annabelle är nyfiken på världen, älskar att vara i händelsernas centrum och är väldigt social och tillmötesgående, speciellt mot mörka män, haha.

– Burton, däremot, är det motsatta: skygg, reserverad och vill helst bara vara inne i sin trygga vrå. Jag har definitivt båda dessa sidor. Jag älskar uppmärksamhet och är social, samtidigt som jag är skygg, tycker om att vara ensam och går aldrig på biopremiärer om jag inte måste.

Även om Aliette satsar främst på skådespelandet nu är hennes sinne fullt av filmidéer och hon har precis gjort klart en tv-seriepitch. Exakt vad som väntar efter Kalifat är ännu ett oskrivet blad. Men Aliette är cool.

– Visst drar jag fortfarande upp hoodiehuvan ibland, men att jag de senaste åren har sökt mig inåt har gjort något med mig. Jag har hellre lite is i magen och gör det som jag verkligen vill göra. Jag har ömsat skinn.

Camilla Grebe vaknar i Finland, gör research på Polismuseet och frossar i Skagenröra.

Ibland tänker jag att mitt liv är märkligt, men på ett bra sätt. Jag skiljer inte på helg och vardag. Men just den här fredagen är jag i Finland, på Helsingfors bokmässa. Jag ger intervjuer, signerar böcker och lunchar med bloggare. På kvällen är det drink på svenska ambassaden, men jag snorar förkylt, ser på tv på hotellrummet med hämtmat i knät och ringer sonen Calle som läser poesi på Columbia i New York och just är på väg till en föreläsning om queer-poesi. 

På lördag morgon flyger jag hem till Stockholm. Jag hinner ge min sambo Micke en snabb puss innan han drar på sig lycradräkten för att cykla fram och tillbaka till Uppsala. Ja, jag lever med en av de där medelålders männen som är besatta av träning i allmänhet och cykling i synnerhet. Själv tar jag en långpromenad på Gärdet, kastar avundsjuka blickar på alla hundägare och lider – jag förlorade min älskade hund för ett halvår sedan. Bröstet värker av längtan efter en fyrbent kompis men vi har en allergiker i familjen (mannen i lycra) och kan inte köpa en ny hund. Lycramannen älskar hundar, han satte i sig galet mycket medicin för att kunna bo med mig och hunden, men det är svårt att sälja in en valp när han måste inhalera astmamedicin flera gånger per dag för att ens kunna andas.

Jag kilar in på Polismuseet för att kolla upp några saker – jag vill få alla detaljer rätt inför ett seminarium där jag ska tala om kvinnliga poliser. Äter lunch på Etnografiska museet och hinner se en utställning där svenska fotografer på resande fot tolkat världen. 

På väg hem stannar jag till vid Melanders och köper en stor burk Skagenröra, vår traditionsenliga lördagsmiddag. När lycramannen kommer hem (det är långt till Uppsala) rostar vi bröd, lassar på generöst med röran och trycker i oss hela härligheten framför Succession, vår senaste HBO-favorit. Jag ser mycket på film och tv-serier och inte bara i underhållningssyfte, de inspirerar mig också i mitt skrivande.

Till maten dricker jag ett glas vitt. Lycramannen är utpräglat hälsomedveten och dricker helst cola. Om man inte frestar med bubbel, det kan inte ens han stå emot. Vännerna Kim och Daniel kommer förbi med två av sina tre barn. 

När jag vaknar på söndagen är lägenheten tom. Jag hittar jag en lapp på köksbordet: ”Cyklar på Ekerö, ses i eftermiddag”. Ute regnar det. Datorn åker fram, jag filar ett par timmar på ett synopsis för nästa bok. Skickar det till min redaktör som precis som jag inte verkar ha vett att skilja på vardag och helg. Hon gratulerar till att Skuggjägaren nominerats till ”Bästa svenska kriminalroman 2019” och avslutar med en sträng förmaning om att ta lite ledigt. 

Självklart ljuger hon, alla förlag vill att deras författare ska jobba på söndagarna. De bästa författarna (för ett förlag) är inte nödvändigtvis de som skriver bra, utan de som skriver bra och dessutom inte gör så mycket annat än just… skriver.

Borde jag skaffa mig ett riktigt liv? frågar jag sambon när han kommer hem ångande av svett. Ett vanligt jobb? Han ger mig en förvånad blick, försvinner in i duschen och lämnar mig att grubbla över hur märkligt mitt liv egentligen är.

Foto: Viktor Fremling

Att lära sig nya namn är enkelt i 20-årsåldern, medan den verbala förmågan är som bäst efter 60. Framtidsspanaren John Mellkvist förklarar hur våra olika förmågor peakar vid olika tidpunkter i livet.

Vi är alla bra på olika saker. Men en minst lika central poäng är att våra olika förmågor peakar vid olika tidpunkter i livet. Se därför din samlade kapacitet som en ständig balansräkning, där somligt blir bättre och annat sämre över tid. Allt blir inte heller sämre efter sin toppnotering utan stannar på en platå, vilket kan kännas skönt att veta. I en stor studie från 2015 – utfärdad av forskarna Laura Germine vid Massachusetts General Hospital och Joshua Hartshorne vid MIT – lät man de nästan 50 000 respondenterna ta sig igenom 5 000 webbaserade hjärntest, varefter svaren analyserades utifrån ålder. Man fann bland annat följande:

Kognitiv processhastighet: bäst i sena tonåren
Jag har själv barn i precis denna ålder och slås till exempel av hur snabbt och hur många gånger en helgkvälls planer kan kastas om, utan att det verkar som det minsta ansträngande. Ja, utom för föräldrarna då. Samma sak med alla pågående och ämnesspecifika chattar. Dagens ungdom – men sannolikt också gårdagens, fast i andra former.

Lära sig och komma ihåg namn: bäst i tidiga 20-årsåldern
Ungefär när du är klar med din studietid – och fortfarande har tre, fyra skolkataloger memorerade, så har du ditt livs bästa koll på namn. Senare i livet är tumregeln att när du hälsat på tre personer i följd, så har du glömt namnet på den första. Undantag finns och de gör ofta outplånliga intryck. Tänker exempelvis på vår rektor Gunnar i Bromma Gymnasium, som kunde stå på skolans entrétrappa och skynda på senkomna elever med namn (han kunde alla).

Korttidsminne: som bäst vid 25-35 år
Kortidsminne har en begränsad kapacitet på några sekunder. Den amerikanska psykologen George Armitage Miller var en av förgrundsgestalterna till den kognitiva psykologin. Mest känd är han för en vetenskaplig artikel från 1956 i tidskriften Psychological Review: ”The magical number seven, plus or minus two” som gör gällande att en människa bara kan hålla sju (plus/minus två) saker i huvudet samtidigt, oavsett om det gäller ord, nummer, sinnesintryck eller begrepp. Ett exempel på korttidsminne är när du frågar om vägen och börjar gå ditåt. Men så fort du lärt in adressen, så har den lagrats i långtidsminnet.

Ansiktsigenkänning: bäst i tidiga 30-årsåldern
Förutom åldersbegränsningen varierar denna egenskap från person till person. ”Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ditt fall gör jag gärna ett undantag” som Groucho Marx en gång sagt. Känna igen ansikten är personligen en av mina sämsta grenar och jag funderar på om det finns ett samband med lokalsinnet, som också tillhör mina svagare egenskaper. Ett märke att ha i knapphålet som signalerar ansiktsblindhet skulle avvärja många generande situationer.

Social förståelse: bäst vid 45-55 år
Du går in i ett rum och känner omedelbart hur stämningen är. Du pratar med en ny bekantskap som säger både det ena och det andra, men vad menar hen egentligen? Vad döljer sig bakom orden? Det gnisslar i organisationen på företaget och du ser precis var de ömma punkterna finns, liksom hur de uppkommit. Social förståelse kan vara allt detta och mycket mer. Kort sagt en mycket situationsavgörande förmåga.

Verbal förmåga, läsa av mönster och känslotillstånd: bäst vid 65+ år
Flera av de mest värdefulla kvaliteterna är som allra bäst efter pensionsåldern. Glöm aldrig det. Att många politiker, författare, diplomater, arkitekter, advokater och tänkare i största allmänhet gör stora och betydelsefulla insatser i livets senare del, är egentligen inte konstigare än att de först då har vad som krävs för att klara jobbet bättre än andra.

Med detta perspektiv är det onekligen svårt att argumentera för något annat än en åldersmixad organisation. Och på det individuella planet kan man med fördel, genom hela livet – oavsett om det passerar som en bergochdalbanefärd eller en stillsam promenad över mjuka kullar – se fram emot utsikten från nästa platå av livsvisdom.

John Mellkvist är PR-konsult och framtidsspanare på Mindmakers PR, och har fått stor uppmärksamhet för sitt arbete med att minska ålderismen.

Så fann jag mig själv återigen lämna min psykologs mottagning med den fasta övertygelsen att jag är hennes mest intressanta patient. I väntrummet hängde jag på mig rocken, knöt halsduken och nickade bestämt för mig själv: jo, nu är det alldeles tydligt, ingen kan ha kommit i närheten av den show som nyss hölls där inne på dagbädden. Liggande på rygg, med korsade ben och knäppta händer bjöd jag inte bara på underhållande content – skarpa observationer och svindlade insikter om det egna tillståndet – jag levererade mina oneliners med skärpa, rapphet och komisk tajming.

Jag snuddar vid en tanke: borde jag ens betala för detta? Säkerligen är det behållning nog att få ta del av den psykologiska gåta som är min person.

Här presenteras inga platta relationsproblem, inga standardiserade barndomstrauman. Istället framträder en motsägelsefull natur, en mystisk personlighet man bara kan ana, närma sig med Jungs teorier och Freuds fallstudier, kartlägga med analyser och kognitiva beteendemönster, men aldrig till fullo fånga, förstå.

Mottagningens bokhylla är fylld med samlade verk av Sigmund Freud, Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger. Drömtydning, Bortom gott och ont, Varat och tiden. Böcker som nu endast fungerar som riktmärken, min analytiker befinner sig i ett psykologiskt landskap för vilket hon saknar både karta och kompass.

Jag läser Sigmund Freuds bok Fallstudier. Fem patienter – Dora, Lille Hans, Råttmannen, Schreber och Vargmannen — där vi får följa psykoanalysens historiska utveckling och centrala tankegångar. Jag ser framför mig hur min egen psykolog skriver samma verk om mig: Mediemannen – en gåta. Här får vi följa mekanismerna bakom en medelålders man, driven av bekräftelsebehov och självhävdelse, som försöker slå sig fram i 2020-talets Stockholm.

Det händer att jag stöter på patrull. Att min psykolog – i vad jag tror är välmening – säger att ”Det där en vanlig ångest inför julhelgerna”, eller ”Många kommer in här och talar om samma rädsla inför att bli avvisad”. Genast styr jag samtalet i motsatt riktning. Folkliga neuroser? Nä, det är ingenting för mig.

Så till den grad är jag mån om underhållningsvärdet att jag helt utelämnar angelägna problem. Skenande stress, misslyckade dejter, allmän oro. Det viktigaste är att samtalet förblir innehållsrikt. Det kan vara här problemen grundar sig: att prestera hela vägen in i psykologsoffan. Kanske kan jag ta upp det på nästa session, om jag hittar en tillräckligt häftig vinkel.

Du kan se det här som en avbön. För så här i backspegeln inser jag att jag nog var en ganska usel chef där i början på karriären. 26 år och totalt tondöv för medarbetarnas olika utmaningar och med en självbild som ena dagen tangerade geniets, andra dagen befann sig på botten. Förebilderna var få: stenhårda chefer på film som pekade med hela handen och som gormade ”you’re fired” – och så de manliga chefredaktörer som jag själv hade haft i magasinsbranschen.

Från dem hade jag lärt mig att avspisa förhoppningsfulla frilansare med otydliga formuleringar, driva på medarbetarna med piska och endast fokusera på resultatet. Iklädd en lite för stor kavaj trodde jag att jag vann respekt genom att vara hård och tydlig.

Som tur är har tiderna förändrats.

Enligt den amerikanska ledarskapsgurun och författaren Monique Tallon som skrivit boken Leading gracefully står vi inför ett skifte. Hon menar att framtidens vinnande bolag är de som kommer att tillämpa ett ledarskap byggt på feminina värderingar. Och det hela är ju ganska logiskt. För vem vill ha en chef som är bestämd, hård och självisk när man kan få någon som är empatisk, uttrycksfull och samarbetsinriktad?

Enligt Tallon är USA:s två senaste presidenter talande för resonemanget. Barack Obama upplevs med sin feminina ledarstil som ödmjuk, empatisk och sårbar. Donald Trump som anammat en traditionellt manlig ledarstil upplevs däremot som aggressiv, självupptagen och tävlingsinriktad.

Kvinnligt kontra manligt ledarskap. Tallons exempel berättar också något viktigt: att ett ledarskap utifrån feminina värderingar inte handlar om kön, utan snarare om egenskaper som traditionellt tillskrivits kvinnor.

Men lika mycket som chefer måste se över sitt sätt att leda måste anställda förstå att även de bär på fördomar. Nyligen gjorde den brittiska ekonomiprofessorn Martin Abel en sorglig upptäckt. Han anlitade 2 700 ekonomer i ett test där uppgiften var att transkribera kvitton. När de sedan fick feedback från en manlig respektive en kvinnlig chef visade det sig att både män och kvinnor reagerade mycket mer negativt på den kvinnliga chefens kritik. Motivationen sjönk och de blev mindre sugna på att jobba för firman i framtiden.

Enligt Martin Abel förväntas kvinnliga chefer ge beröm för en arbetsinsats tre gånger så ofta som manliga.

Jag gillar tanken på en era där vi går ett schysstare ledarskap till mötes. I årtusenden har män (och några få kvinnor också för den delen) kapat ledarskapet och skapat en stereotyp som idag, särskilt efter metoo-rörelsen, känns hopplöst omodern.

Samtidigt vet jag inte riktigt om universallösningen är att fastslå att det hela bara handlar om kvinnligt eller manligt ledarskap. Snarare är det väl ett mänskligare ledarskap som är vägen framåt?

I februari fick Obama uppmärksamhet när han pratade om den ”giftiga maskuliniteten” som återfinns i vissa manliga stereotyper. ”Att vara man handlar först och främst om att vara en god människa”, sa den alltid så sympatiske ex-presidenten. Och samma mening kan man kanske applicera på morgondagens ledare: ”Att vara chef handlar först och främst om att vara en god människa.”

Anders Hansen om nya tv-serien, våra sociala hjärnor och varför han inte vill kallas självhjälpsguru.

Det råder Anders Hansen-feber i Sverige. Vi läser hans böcker, lyssnar på hans Sommar i P1 och tittar på hans nya Svt-program Din hjärna. En grundpremiss för att förstå läkaren och psykiatrikern Anders Hansen är att den 1,3 kilo tunga klumpen vi kallar hjärna inte är helt kalibrerad efter vår samtid.

– Det stämmer, när det gäller våra hjärnor måste man hålla i tanken att människan levt under 200 000 år. Industrialism, internet och mobiltelefoner har bara funnits en liten, liten del av den tiden.

Ett av avsnitten handlar om den sociala hjärnan. 80 procent av tiden använder vi våra hjärnor till att tänka på oss själva eller andra människor. Många älskar att skvallra, och allra roligast är det när innehållet är komprometterande. Varför är det egentligen roligare att prata om att Anders blivit berusad på en firmafest än att han fått ett pris från Harvard?

– I grunden är det en överlevnadsinstinkt. Hjärnan vill förstå vilka personer som bör hållas på avstånd. Att bli ihjälslagen av en annan människa var en av de absolut vanligaste dödsorsakerna förr.

I programserien möter Hansen bland annat den brittiske antropologen Robin Dunbar.

– Dunbar kom fram till att ju tjockare neocortex – den yttersta delen av hjärnbarken – ett djur har, desto fler nära sociala relationer klarar det att upprätthålla. Schimpanser kan exempelvis hålla koll på 25–30 stycken, medan vi människor kan hantera ungefär 150 sociala relationer. Det kallas Dunbars tal. Det där ser man på allt från jägarsamhällen och medeltida byar till militära kompanier och det svenska skatteverket. Om grupperna växer sig större än 150 personer blir det svårhanterligt för oss människor.

Och de som inte har 150 relationer? 14 procent av alla svenskar känner sig ensamma.
– Ja, ensamhet är ett folkhälsoproblem. I Storbritannien har man en ensamhetsminister för att hantera det. När vi blir ofrivilligt isolerade aktiveras samma del av hjärnan som när vi drabbas av fysisk smärta. Själva poängen med smärta är att vi ska undvika att skada oss igen.

Så hjärnan signalerar att vi bör skaffa vänner?
– Exakt, den säger åt oss att undvika ensamhet eftersom det tidigare inneburit undergång. Vi kunde inte överleva utan hjälp från gruppen. Och att vara ensam under längre tid drar igång stressystemet och står det på för länge riskerar man att bli sjuk.

Kan det bli en bok om att bra sociala samkväm har samma mentala fördelar som ett löppass?
– Absolut inte, eftersom det saknas vetenskapliga belägg för det. Någon skrev att jag är en motionshysteriker, men jag har aldrig velat förklara hur människor bör leva sina liv. Jag pekar bara på forskning som finns. Hans Rosling pratade med mig om ansvaret som kommer av att ha mångas öron. Mitt sommarprogram har hörts av tre miljoner människor. 12 procent av alla vuxna svenskar äter antidepressiva. Om bara några av de lyssnarna får för sig att sluta med sina mediciner och börja jogga istället, utan att rådfråga läkare, skulle jag riskera människoliv. Det går inte. Därför vill jag aldrig kallas för självhjälpsguru.

Din hjärna sänds på måndagar och finns alltid på Svt play.

Efter jul och nyår startar högsäsongen för skilsmässor. Charlotte Ljung, Sveriges första divorce planner, har utvecklat en plattform som ska fungera som en hjälp på vägen för den som är mitt uppe i en jobbig separation.

I Sverige knyter varje år ungefär 50 000 par hymens band. Ringar växlas, ömma blickar förevigas och hashtags på sociala medier skapas – så alla kan ta del av parets lyckliga dag. Parallellt med detta beslutar runt 25 000 svenska par sig för att ta ut skilsmässa. Enligt statistik från Statistiska centralbyrån inträffar de flesta skilsmässor bara några år efter vigseln. Så hur mycket man än vill dela både glädje och sorg med varandra, så blir det inte alltid så. Det är ledsamt, men också helt okej.

Det är i samband med längre ledigheter, som jul- eller sommarsemestern, som skilsmässoansökningarna strömmar in till Sveriges tingsrätter. Många har då fått tid till eftertanke och hunnit sätta sig ner tillsammans för att landa i beslutet att separera. Men vad händer sen? Vilken ände ska man börja i när man väl vågat ta steget? Trots att skilsmässor inte är något ovanligt i dagens samhälle är det många som står handfallna när separationen väl är ett faktum. Det vill Charlotte Ljung, Sveriges första divorce planner, ändra på. Hon har själv skiljt sig två gånger och tyckte det var svårt att hitta information och stöd i skilsmässoprocessen. Därför valde hon att starta Endbright, Sveriges första digitala plattform för skilsmässor:

– Att skilja sig är tufft, men det är också en situation som gör att man lär sig mycket om sig själv. Jag saknade en samlingsplats med tjänster som kunde hjälpa mig på vägen i mina skilsmässor, och som kunde bryta stigmatiseringen kring att separera. Många ser på skilsmässor som ett misslyckade, man är rädd och nervös över hur allt ska bli. Det är där jag vill att Endbright ska komma in, ta en i handen och lotsa en igenom den här jobbiga livshändelsen. Det ska inte vara en skamtvätt att skilja sig, det är normalt, berättar Charlotte Ljung.

Med Endbright är tanken att personer som funderar på att skilja sig, eller som redan ligger i skilsmässa, ska kunna få hjälp av allt från psykologer, relationsexperter, parterapeuter, mäklare, jurister, läkare och karriärcoacher. Allt för att förenkla en smärtsam tid. Det finns även olika checklistor över allt man bör tänka på för att undvika en alltför jobbig separation.

– Att skiljas är ett stort projekt som tar tid. Allt från barn, ekonomi och juridiska bitar ska plöjas igenom. Det är slitsamt, men hjälp finns att få.

Har synen på skilsmässor förändrats?

– Ja, vi ser inte på äktenskapet som en institution längre. I dag gifter vi oss på grund av romantiska visioner, inte för att grannpojkens familj har välmående kossor och mycket mark. Vi gifter oss heller inte i lika stor utsträckning av kulturella och religiösa skäl som vi gjorde tidigare. Vi är mer individualistiska och det är inget konstigt eller uppseendeväckande med att gå isär i dag.

Vad är vanligast att det uppstår bråk kring?

– Barn och pengar. Som vuxen måste man ta sig samman och jobba ihop för att barnen ska ha det bra. Finns det barn med i bilden så har man ett ansvar att uppföra sig bra gentemot varandra. Barn är dessutom svåra att lura, de snappar upp energier och förstår vad som händer. När det kommer till pengar så tror jag att det finns ett stort mörkertal med par som inte skiljer sig för att någon part inte har råd att lämna relationen. Detta blir extra tydligt i storstäder som Stockholm, där bostadsmarknaden är besvärlig. Det är svårare rent ekonomiskt att skilja sig som stockholmsbo.

Söker kvinnor och män stöd och hjälp för samma saker – eller skiljer det sig åt?

– Våra kunder består till 70 % av kvinnor och 30 % män. Kvinnor tenderar att vara mer emotionella och har mycket frågor som rör barnen, medan männen i regel ställer mer konkreta finansiella frågor. Men det beror helt på familjekonstellationen, är det en hbtq-familj kan det vara upp till fyra föräldrar som berörs och som har olika behov.

Ditt bästa råd till personer som ska gifta sig?

– Äktenskapsförord är ett måste, det är bra för alla parter. Var inte naiv och blunda för vad som skulle kunna hända i framtiden, sätt er ner och prata igenom praktiska saker innan bröllopet.

Skilsmässoexperten Charlotte Ljungs 5 bästa tips:

Börja med att göra en lista över saker som behöver göras och börja beta av.

Våga be om hjälp. Berätta för vänner och familj vad som händer. Genom att våga visa sig sårbar så kan man få väldigt mycket tillbaka. Man blir ofta positivt överraskad av all hjälp man kan få. Om man har möjlighet kan man också ta hjälp med praktiska tjänster.

Om man har barn är det viktigt att se till att de har det bra i processen.

Man får heller inte glömma att se till att man själv mår så bra man kan. Se till att basala saker såsom sömn, träning och mat fungerar.

Håll koll på tankarna. Försök ha en tro på framtiden, sätt allt i ett större perspektiv. Just nu är det skit, men det kommer bli bra.

Här, bakom en röd tegelmur med svart järngrind, huserar en av Sveriges mest omtalade klubbar. Medlemslistan är hemlig, inträdet kostar 250 000 kronor och årsavgiften 50 000. ”Det är den nya tidens kooperativ”, säger Martin Roos, manager på exklusiva Djursholm Country Club.

Vid slutet av en överväxt villagata, bakom en röd tegelmur och genom en låst järngrind, reser sig en gammal patriciervilla. Vidare in, längs en allé med knotiga lindar, uppför en stentrappa och genom en medeltidsdörr, öppnar sig en ny värld: på terrassen äter en solbränd pappa lunch med sin halvvuxna dotter. Två kvinnor med diadem och monogramväskor pratar över ett glas vitt. En av Sveriges mest välkända tech-entreprenörer petar i en sallad.

Vid ett av borden sitter Martin Roos – club manager på Djursholm Country Club – och följer fingrets väg nedför menyn. Han hejdar sig, blickar ut över gräsmattan:

– Vissa tror att vi är en liten herrklubb för inbördes beundran men det är helt fel. Mer än något annat är vi en familjeklubb, där folk umgås och har kul över generationsgränser. Många medlemmar använder dessutom klubben som en arbetsplats.

Djursholm Country Club – belägen i Villa Pauli på Strandvägen i Djursholm – har blivit Sveriges mest omtalade medlemsklubb. När Brilliant Minds hölls i Stockholm i somras – konferensen med talare som Barack Obama, Gwyneth Paltrow och Naomi Campbell – arrangerades enligt uppgift en stor middag på Djursholm Country Club.

I Djursholm bor 9 000 personer, ändå är det ett av Sveriges mest mytomspunna samhällen. Malin Giolito Perssons kriminaldrama ”Störst av allt” – om en fiktiv skolskjutning – har inte dämpat intresset. Här bor börs-vd:ar, tech-miljardärer och stjärn-dj:er. Ekonomiprofessorn Mikael Holmqvists bok ”Djursholm: Sveriges ledarsamhälle”, vittnar om en homogen grupp människor präglad av en stark framgångssträvan.

Djursholm Country Club är grundad av Martin HP Söderström, gift med Charlotte Söderström, dotter till H&M:s styrelseordförande Stefan Persson. Medlemslistan – cirka 200 personer i dag – är hemlig.

Löftet om att inte avslöja några namn har öppnat dörrarna för oss.

– För vissa medlemmar är det viktigt med integritet, andra bryr sig inte så mycket. Så vi håller en linje där man inte får fota och där vi inte berättar vilka som är medlemmar. Många av dem är väldigt påpassade, detta är en plats att andas på. Här ska man kunna prata fritt och veta att informationen inte får fötter, säger Roos.

1/4

2/4

3/4

4/4

Klubben kretsar kring huset. På bottenplan restaurang och bar. Bibliotek, salong och matsal. På övre våningen hotell och konferensrum. Över ägorna: park, tennisbana, gym.

– Det är en slags delningsekonomi. Varför äga när man kan vara med i ett koncept och nyttja efter behov? Ska jag bygga tennisbana hemma eller nyttja klubbens? Ska jag köpa båt eller låna klubbens? Det är den nya tidens kooperativ.

Bakom interiören står bland andra inredarna Leonie Persson och Louise ”Lussan” Thott.

– Vi har främst tänkt på husets arv, säger den senare.

– Det har varit viktigt för oss att bevara väggmålningarna, den gamla panelen och mosaiken och utgå från dessa färger i inredningen. Vi har även tagit hänsyn till verksamheten som ska drivas där och försökt att tänka slitstarka tyger och hållbarhet.

I kalendern syns vinprovning och konstkvällar, hälsoföreläsningar och välgörenhetsmiddagar. Martin Roos – som har en bakgrund inom finans och själv är bosatt 700 meter från Villa Pauli – ansvarar för verksamheten.

– Det är många klubbar i klubben. Vi fick förfrågan om fler kvinnliga aktiviteter, då lyssnade vi in på det och startade Ladies Club som har en massa roligheter: ladies lunch, de tar jaktlicens ihop, tränar med PT och har yogaklasser.

På stentrappan ligger en tysk jakthund och flämtar i hettan. Husse läser papperstidning med korsade ben och belåten uppsyn. I salongen resonerar Martin Roos kring medlemsklubbens urvalsprocess.

– Det spelar ingen roll om du är idrottsstjärna eller startup-kille, här dömer vi ingen, alla är här på lika villkor. Vi sätter inga kriterier som att du ska se ut på ett visst sätt eller ha en viss plånbok.

Det är en sanning med modifikation.

Medlemskapet kostar sammanlagt 300 000 kronor. 250 000 i inträdesavgift och 50 000 i årsavgift.

– Med inträdesavgiften tecknar du en preferensaktie i klubben. Om du är medlem så länge att du dör med klubben tar dina barn över den. Väljer du att gå ur klubben löser klubben tillbaka aktien. Så du lånar bara ut pengarna, de är inte nedspolade i toaletten. Årsavgiften är för hela familjen. Tittar man på det så är det väldigt prisvärt, säger Martin Roos och fortsätter:

– I ansökningarna tittar vi bara på att man ska ha glatt sinne och vara hel och ren. Vi träffar 95 procent av alla som ansöker om medlemskap, men det handlar lika mycket om att de ska få komma hit och klämma och känna, se vad det är för något.

Medlemskommittén består av tre personer.

Vad skulle, förutom medlemsavgiften, kunna vara ett hinder för att bli antagen?

– Det skulle väl vara kriminellt förflutet. Sedan betackar vi oss de som enbart vill ha klubben som nätverksplats.

Ni har ingen klädkod, vad händer om jag kommer hit i flipflops, piratbyxor och linne?

– Då kanske vi säger ”Är du på väg till gymmet?”. Men folk gör inte det, våra medlemmar har ganska bra hyfs.

Under jord huserar nattklubben. En dunkel källarkula med röda sammetsdraperier. Bruna chesterfieldmöbler och cigarr-rum.

– Vi arrangerar klubbmiddagar en gång i kvartalet som ofta slutar i fullskalig fest. Ibland fortsätter det ner i nattklubben där det sluts upp i dans och liknande. Det är sådana människor vi söker: sociala och öppna personer som sprider glädje.

En av medlemmarna är Fred Mannerfelt, en lyxbilhandlare bosatt i Djursholm. Han är särskilt nöjd med nattklubben.

– Ett av mina starkaste minnen är nog klubbens första kvartalsfest Le Club IV Saisons. Den satte ribban, säger han.

Ute på grusplanen står en Tesla, en Bentley och en Range Rover. Grindarna är alltid låsta.

– Det handlar framför allt om säkerhet, säger Martin Roos, och tillägger att man har en vaktfirma som arbetar dygnet runt.

Sedan eskorterar han oss med en varsam men fast hand nedför grusstigen och ut på gatan.

Så ligger jag återigen där i sängen med fjärrkontroll i hand och klickar runt mellan olika tv-serier och filmer på HBO och Netflix. Kanske den här? Eller den här? Läser om handlingen. Nja. Letar vidare. Länge. Till slut fastnar jag för något, men den riktiga entusiasmen saknas. Halvengagerad rullar jag första avsnittet. Jag hoppas på en fullträff, men allt eftersom minuterna går dalar entusiasmen. Ändå fortsätter jag att titta och försöker hitta argument för att detta faktiskt är sevärt. Det är som om jag säljer in serien till mig själv, trots att jag innerst inne vet att det som utspelar sig på skärmen är mediokert och meningslöst. Absolut inte tillräckligt bra för att motivera flera timmars tittande. Inte ens tillräckligt bra för att motivera ett enda avsnitt.

Bredvid mig på nattduksbordet ligger det en bok som för en kamp med tv:n – kampen om min tid. Just nu är det en biografi om 1900-talets främste porträttmålare, Lucian Freud. En av de kvällar då boken vinner kampen mot tv:n läser jag att Freud förstörde långt fler målningar än han sparade. Under 60 års målande rör det sig om tusentals verk. Resultatet var helt enkelt mediokert, alltså inte tillräckligt bra för att visa upp för världen. 

Jag nämner detta för en vän som är konsthandlare och vi kommer in på ämnet konstsamlande. Jag frågar honom vad nyckeln till framgångsrikt samlande är. ”Att säga nej” svarar han. Se så mycket konst som möjligt, men köp lite och det bästa (inom ramen för din budget). Försök alltid att få konstnärens bästa verk. Har du inte råd med det bästa, kika på priskategorin under. 

Med så mycket innehåll som ständigt stjäl vår uppmärksamhet och tid har förmågan att säga ”nej” aldrig varit viktigare. Oavsett om det handlar om tv-serier, skapande eller konsumtion. Det säger sig självt att 95 procent av allt som finns på Netflix, HBO och andra streamingtjänster inte är värt din tid. Det är mediokert visuellt skval. När jag summerar året 2019 konstaterar jag att det sammanlagt fanns färre än tio tv-serier värda tidsinvesteringen (låter ändå som många). Dessa var Top boy, 1994, Gomorra, Suburra, Succession, The Kominski method, The Crown och Comedians in cars getting coffee. Din lista ser säkert annorlunda ut, men är det fler serier än tio borde du fundera över hur du värderar din tid.

Ju mer tillgängligt innehåll, desto viktigare att säga nej. Även om möjligheterna till tidsfördriv aldrig har varit större, så är den tillgängliga tiden exakt densamma som för 10, 100 eller 1 000 år sedan. Åtminstone sett till ett dygn.

Jag önskar att ett ”nej” var betydligt mer vanligt förekommande i sociala medier – både för skapande och konsumtion. För hur mycket av allt som flimrar förbi i dina flöden har egentligen något värde överhuvudtaget? Vi behöver alla bli mer restriktiva med vad vi delar i sociala medier. Lucian Freud kastade tusentals målningar i soporna – som han lagt hundratals timmar på att skapa. Så nog kan du avstå från att dela med dig av precis alla dina tankar, resor och sanslösa framgångar på jobbet? Ja, det är fullt möjligt att posta något tvåhundra gånger om dagen, men det betyder inte att det är en bra idé.

Att säga nej har också uppenbara miljövinster eftersom det leder till mindre konsumtion, av allt. Julbord är för övrigt som streamingtjänsterna. 95 procent smakar ändå inte gott. Du mår bättre om du säger nej. God jul.

Den första svenska filmrollen, en ny man och nya öppningar i karriären. SPG träffar Hollywoodstjärnan Malin Åkerman som just nu upplever en omstart i livet.

Att Malin Åkermans första svenska filmroll efter tio års sökande skulle bli i en romantisk musikalfilm är inte helt orimligt. Hollywoodstjärnan har trots allt sjungit mot Tom Cruise i Rock of ages, varit gift med en musiker i många år och har en bakgrund i musikbranschen.

– Haha, nja, jag hade ett rockband. Inte för att jag kunde sjunga, utan för att jag inte hade något annat att göra. Jag skulle aldrig ställa mig på en musikalscen. Inte en chans! Men musikal på film, då man spelar in i studio och kan rätta till lite efteråt går ju bra, säger hon och böjer sig fram mot mig.

– Jag har faktiskt lite svårt för musikaler, men En del av mitt hjärta var förvånansvärt bra skriven. Dessutom var tajmingen att tillbringa tid i Sverige förra sommaren helt rätt för mig.

Malin lutar sig tillbaka i soffan och lägger ena benet över det andra. Vi träffas i Ingrid Bergmans svit på Grand Hôtel och förutom intervjuer inför juldagspremiären av ”Tomas Ledin-filmen” är Hollywoodstjärnan i Sverige för att hälsa på sina föräldrar. De båda bor numera här: pappa Magnus i Falsterbo, mamma Pia på Gotland. 

– Jag skulle absolut kunna tänka mig att flytta till Sverige om det inte vore för vintern. Jag är för van vid Kalifornien. Många frågar om jag inte blir trött på solen men nej, inte alls. Vill jag ha lite snö och vinter åker jag hit i två veckor och sen är jag nöjd.

Malin var bara två år när hennes föräldrar lämnade Sverige för Kanada. Föräldrarna skilde sig och när hon var sex år flyttade hennes pappa tillbaka till Stockholm, Malin blev kvar med mamma i Toronto.

– Jag var här hos pappa varje sommar, sportlov och jul. Det var fantastiskt. Jag har fortfarande kvar vänner från den tiden, som min bästa vän Nathalie Nordquist, som är prima ballerina där borta, säger hon och nickar i riktning mot Kungliga Operan.

I amerikanska talk shows får du ofta prata om svenska traditioner, är det barndomsminnena du plockar fram då?
– Ja, tack och lov har man ju firat kräftskivor, midsomrar och jular här genom åren. Men en sak upptäckte jag nyligen: jag har alltid trott att texten i Ja, må hon leva är att man ska skjuta födelsedagsbarnet när det är hundra år. Så i intervjuer har jag sagt: ’Du vet, vi är vikingar, så vi sjunger att man ska skjutas när man är hundra år.’ Först nu har jag insett att jag feltolkat det. Men i Amerika kan de ingenting om svenska traditioner, det är bara att snacka på, säger hon och skrattar.

The heartbreak kid, Trubbel i paradiset och Trophy wife. Malin Åkerman är känd för sina romantiska komedier, men även för actiondramat Watchmen och, på senare år, dramaserien Billions på HBO.

– Det var aldrig en plan att hamna i komedifacket, även om jag älskar det. Eftersom min första roll var i en komedi blev jag länge en ’komeditjej’ och det är rätt svårt att bryta sig in i en annan genre än den man hamnat i från början. Så jag har kämpat hårt för att nå dit jag är idag.

Det är i den där drivkraften som Malin kan identifiera sig med sin rollfigur Isabella i En del av mitt hjärta.

– Hon flyttar från sin lilla by till storstan. Det gjorde jag också. Jag ville ha ett bra liv och testa mina vingar. Så när jag var 24 kom jag till Los Angeles med min bästa kompis och knappt några pengar på fickan. När vi lagt in allt vi hade i en lägenhet hade vi 40 dollar kvar. Men vi chansade och hoppades att drömmen skulle bli sann. Så småningom blev den det.

Men det skulle kräva 300 auditions innan hon år 2005 fick sin första roll, i HBO-serien The comeback. De påbörjade universitetsstudierna i barnpsykologi fick läggas på hyllan.

– Min lillebror växte upp med väldigt svår OCD (tvångssyndrom) och jag såg hur mycket han fick kämpa i skolan. Det var tufft. Vi som familj fick hjälp genom kognitiv terapi och idag lever han ett normalt liv. Men jag ville förändra skolreformen för att hjälpa andra med liknande utmaningar. När jag var 19 år tog jag kontakt med hälsoministern i Kanada som rådde mig att studera först. Så det gjorde jag.

Hjärtat slår fortfarande för de unga och Malin håller då och då föreläsningar för unga fängelsedömda.

– Jag och en ledarskapskonsult håller en minikurs på ungdomsfängelser och uppmuntrar de här killarna, många med bakgrund i gängkriminalitet, till att få självförtroende, mening och sunda värderingar. Det är otroligt givande.

Den värderingsdrivna, lösningsorienterade och positiva attityden sitter i henne från barndomen.

– Jag hade en jättebra uppväxt, men nu när jag tittar tillbaka kan jag tänka mig hur mycket mina föräldrar måste ha kämpat. Men det märktes inte på dem. Mamma pratade ofta om att det man ger får man tillbaka och det tror jag verkligen på. Pappa är extremt positivt lagd och ser ljusglimtar i allt. När de skilde sig var jag så klart jätteledsen och trodde att jag skulle förlora pappa, men när han förklarade hur bra allt skulle bli blev det en positiv upplevelse, säger hon och tillägger:

– Pappa är en man från en viss tid. Du vet, man ska inte visa mycket känslor när man är man. Nu för tiden är det lite annorlunda.

Malin blir påmind om sin egen separation från italienske musikern Roberto Zincone, bara några månader efter att de fått sonen Sebastian, idag 6 år.

– När jag låg i skilsmässa sa jag till min kompis att jag måste vara stark inför min son. Då sa hon: ’När dina föräldrar skilde sig, vad skulle du ha velat se hos din pappa? Det är helt okej att visa din son att det inte är så lätt. Att du är ledsen och gråter ibland.’ Jag är lik pappa, jag vill bita ihop och säga att allt kommer att bli bra. Men det finns en styrka i att också kunna vara sårbar.

Du har tagit hand om din son själv, hur har det gått?
– Bra! Mycket tack vare att jag inte har ett nio till fem-jobb. Jag kan spela in i tre månader och ta ledigt i tre månader. När jag väl jobbar kan han hälsa på. Den första filmen jag gjorde efter att jag fått Sebastian var jag också producent för, så jag satte in ett skötrum på kontoret. Då kunde han och en barnflicka vara med mig på set varje dag, det funkade väldigt bra.

Malin blir tyst en stund.

– Äh, jag ska inte hymla med att det varit svårt också. Men jag har haft underbara kompisar som hjälpt mig. En vän flyttade till och med hem till mig under ett år och hjälpte till. Som man säger, det krävs en hel by… Jag har haft den där byn.

Livet skulle vända. För nästan exakt ett år sedan gifte sig Malin med den brittiske skådespelaren Jack Donnelly på en strand i Tulum i Mexiko. Malin skiner upp när giftermålet kommer på tal.

– Just nu upplever jag en ny början på livet. Jack är en underbar man. Min son älskar honom också. Sebastian är faktiskt med min svärmor i England just nu, han tycker verkligen om henne. Så jag fick inte bara en man, utan en helt underbar familj också!

Förutom den nya familjen ser Malin att nya dörrar öppnas yrkesmässigt.
– Dels är det kvinnornas tid just nu och dels har jag kommit till en ålder där det finns fler intressanta roller. Som 20-åring var det mycket utseendet man gick på, jag hade tur som hamnade i komedigenren och tog mig in den vägen. Idag, även utanför jobbet, känner jag mig mycket mer intressant och trygg i mig själv än när jag var 20 år.

Vad beror det på?
– Att få barn och skilja mig var stora livsförändringar. Det fick mig att börja fundera på vem jag verkligen är. Vem är jag utan man och barn? Vilka är mina värderingar, vad vill jag förändra och vilket liv vill jag ha? 

Du behövde söka dig själv?
– Ja, precis. Jag tror att det är viktigt att ibland stanna upp och checka av om det är så här man vill att ens liv ska se ut. Söka svar på de stora frågorna. Då är det lättare när rollerna kommer att faktiskt förstå dem. Nu kan jag dra paralleller från något som jag själv varit med om.

Och nu har hon också varit med om att dansa, sjunga och söka kärleken i en svensk film. Hur det går får vi se på juldagen.

– Går det bra kanske det blir mer svenskt framöver. Det skulle jag gärna vilja.

Foto: David Thunander
Makeup hår & styling: Shada Gharib/Zap talents