Resa

Världens hetaste skidorter

Världens bästa skidorter har allt: backarna, nöjeslivet, atmosfären och en publik värd att vända sig om efter.

Kanadensisk idyll

Foto: Alamy

Banff, Kanada: En enkel huvudgata som sträcker sig hela vägen bort till foten av berget, kantad av järnhandlare och barer, parkerade pickups och sömniga biografer. I den här gulliga staden i provinsen Alberta har man lyckats uppnå den perfekta balansen av turism och lokalt liv. Tonåringar i flanell flanerar gatorna fram med skidor över axeln, åldrade pensionärer med dunväst och manchesterbyxor fyller bilen med proviant innan de beger sig tillbaka upp i bergen. Precis som man tänker sig att det ska vara.

Annons

Bo: Fairmont Banff Springs.
Äta: Tooloulou’s.
Ikoner: Marilyn Monroe, drottning Elizabeth, drottningmodern, Meghan Markle och Harry.

Lyxklassikern

Foto: Alamy

Sankt Moritz, Schweiz: Säg ”Sankt Moritz” och genast väcks en vag känsla av varmt vin i en snödriva, allmogeterrasser på sluttande bergsklippor och välfixade damer på afterski. Här har jetsetsocieteten – kungligheter och Hollywoodstjärnor – semestrat sedan sekelskiftet. Kallad Europas mest omskriva skidresort möts besökarna för att visa upp nya pengar och göra av med gamla. Reklam för klockor och diamanter i liften. Badrutt’s Palace Hotel – Schweiz ståtliga grand dame – har lockat gäster sedan 1896. Idag är hotellet ett lika självklart val för rika sportentusiaster som för den som helst stannar framför brasan med glühwein och en filt över benen.

Bo: Badrutt’s Palace Hotel
Äta: Chesa Veglia.
Ikoner: Alfred Hitchcock, Kate Moss och Charlie Chaplin.

Tjusigt som Paris

Foto: Alamy

Megève, Frankrike: Det finns ett klassiskt foto av Audrey Hepburn som även fått den mest frusne att längta efter ett liv i skidbacken. Klädd helt i Givenchy sitter hon och njuter av en solig lunch i franska Rhône-Alpes. Det var under inspelningen av filmen Charade som hon tillsammans med Gary Grant flög nedför de franska skidbackarna. Orten kallas skämtsamt ”Paris 21:a arrondisement” och är fortfarande i huvudsak en fransk angelägenhet. Medeltida stadskärna, kullerstensgator, hästslädar och isbanor. Skidåkningen då? Megève ligger mitt i Mont Blanc-massivet och de flesta backarna är röda, blå eller gröna. Men framförallt: de har alpstugor där du kan få känna dig som Audrey Hepburn för en stund.

Bo: Four Seasons Hotel Megeve.
Äta: Flocons de Sel.
Ikoner: Audrey Hepburn och Brigitte Bardot.

Hollywoods hetaste

Foto: Alamy

Aspen, USA: En skidort som blivit en naturlig mötesplats för den soliga Västkustens underhållningsindustri och en hel del östkustsintellektuella. Goldie Hawn och Kurt Russell promenerar i armkrok klädda i päls och navajoplädar, familjen Obama vajar i skidliften under långhelger. Skidåkningen sträcker sig från pistade nybörjarbackar till branta sluttningar bruten av vild terräng. Det hela är en skidort sammansatt av fyra orter: Aspen Mountain och Aspen Highlands som erbjuder avancerad åkning samt Buttermilk och Snowmass som riktar sig till amatören. Vi dröjer förstås gärna kvar bland stjärnorna på Main Street.

Bo: Hotel Jerome.
Äta: Steak House No 316.
Ikoner: Kim Kardashian, Jeff Bezos, Hunter S Thompson, Lana Turner.

Bäst av två världar

Foto: Alamy

Zermatt, Schweiz: Här står skidåkningen i fokus. Zermatts lift- och pistsystem når Europas högsta åkhöjd, omkring 3 800 meter över havet, och är en av världens främsta orter för friåkning. Matterhorn reser sig över pisterna som sträcker sig hela vägen ner i Italien. Det är ingen slump att Angela Merkel gillar att knäppa på sig pjäxorna här, eller att Angelina Jolie reser hit med sina sex barn på skidsemester. Kanske är detta också en av de skidorter som är mest levande året runt. Med sjöar, vandringsleder och dramatiska tågresor funkar Zermatt minst lika bra på sommaren.

Bo: Grand Hotel Zermatterhof.
Äta: Findlerhof.
Ikoner: Nicole Kidman, David Bowie, Anni-Frid Lyngstad och Giovanni Agnelli.

Hugo Rehnberg

Ingen vettig människa bryr sig om Megxit

Sitter i en karibisk strandbar och pratar med Hunter Davies, en klassisk brittisk murvel. Solblekt Beppehatt, knälånga strumpor, genomskinliga ben – och ljuvligt torr humor. Medan Atlantvågorna rullar in berättar han om biografierna han skrivit: från Beatles till Paul Gascoigne. Att skriva Wayne Rooneys när fotbollsspelaren bara var 19 var ett misstag. Han saknade perspektiv och hade inte tillräckligt många roliga historier för att fylla en bok. Men jag skrattar ändå tills jag halkar av barstolen när Hunter beskriver de idiotiska inslagen i Rooneys 18-årsfest.

Annons

Jag är oerhört svag för Hunters karaktär. Dessutom är jag övertygad om att 84-åringen kommer hjälpa mig att få ihop veckans krönika. Det är fredag och bara några timmar kvar tills denna tidning ska gå till tryck. Om jag varit en mer ansvarsfull person hade jag skrivit texten för flera dagar sedan, men det är jag dessvärre inte.

Min tanke är att Hunter ska förklara varför britterna avskyr Meghan Markle så intensivt. 

Kanske inte århundradets vassaste vinkel men med hjälp av Hunters humor och rörliga intellekt blir det säkert läsvärt. Allt jag behöver göra är att memorera allt han säger, och sen kuta upp till hotellrummet och skriva ner det. 

Det är anmärkningsvärt hur hårt medierna gått åt Meghan sedan Harry och hon tillkännagav att de hoppar av kungacirkusen för att istället leva ett progressivt liv i Kanada. Med Brexit runt hörnet är det svårt att förstå hur Megxit kan väcka så mycket känslor. Piers Morgan fick nästan skådespelaren att framstå som Hitler i en omtalad krönika. Prinsparet gör ju bara vad alla människor drömmer om 2020: att checka ut.

Kanske kommer Hunter säga något kul om att Meghan tvingas bära skulden eftersom folket vet att Harry är ”as thick as a plank”, så att idén omöjligen kan ha kommit från honom. 

Kanske känner britterna sig lurade, eftersom de hoppades på en ny Diana.

Sannolikt kommer hans analys vara betydligt vassare än så. 

Förväntansfull bryter jag in efter en lång Tottenham-skröna med min fråga. 

Hunter tittar sorgset på mig. 

– Men Hugo, du har missförstått det. Inga vettiga britter bryr sig. Det är bara medierna som skruvar till allt. Jag tror folk förstår varför Meghan och Harry vill slippa all uppmärksamhet. 

Jag känner deadline-paniken komma krypande. Masserar ilsket näsryggen mellan tumme och pekfinger medan andra handen vinkar åt bartendern. 

– Notan, tack. 

Foto: TT/Pexels
Marcus Dunberg

Mina bästa råd för måttlig framgång

Vid 44 års ålder har jag insett att jag, med största sannolikhet, inte kommer att bli att nya Bill Gates, Daniel Ek eller någon annan så kallad superentreprenör. Egentligen har jag väl aldrig trott det. Jag har inte gjort den nödvändiga investeringen i blod, svett och tårar som krävs för att bygga miljardbolag. Viljan och drivet saknas helt enkelt. Men ändå – sett till investerad kraft och möda har återbäringen varit förhållandevis god. Ett arbetsliv med mycket frihet, få kompromisser, stor tillfredställelse och tillräckligt med pengar för ett hyfsat trevligt och komfortabelt liv.

Annons

Under tio år var jag anställd löntagare och nu har jag varit egen lika länge. Jag är långt ifrån en framgångssaga, men det är precis därför som mina råd och erfarenheter är så värdefulla för alla som vill förverkliga sina drömmar bortom anställningen. Media är full av överpresterande ”eldsjälar” som sprider sin framgångsgospel, men råden är inte relevanta och faller därför platt. De allra flesta av oss vill trots allt inte offra sovmorgnar, golfrundor, middagar, resor, tupplurar, biobesök, långa sommarsemestrar och tennis klockan 14 på fredagar (för att sedan ta helg).

Måttlig framgång är den verkliga framgången. Här krävs inga avkall på det som gör livet värt att leva. Och verkligen alla kan bli måttligt framgångsrika. Till och med de allra mest talanglösa och obegåvade. 

Därför kommer här mina handfasta tips för måttlig framgång. Ödsla inte tid: Strunta i meningslösa och ”förutsättningslösa” möten. Gör det till en vana att korta avsatt mötestid med cirka 50 procent. Mycket hinns med på 30 minuter. Värde och intäkter skapas sällan i möten. Se till att hålla kalendern så ren som möjligt för verkligt arbete. Kompisluncher är också ett effektivt sätt att ödsla värdefull tid mitt på dagen.

Ljug inte för dig själv: Är du verkligen genuint intresserad av din bransch eller nisch eller är det mest en påklistrad pose? Är det ärliga svaret nej kommer du troligen inte att lyckas.

Tänk igenom erbjudandet: Hur särskiljer du dig från konkurrensen, vad är det du erbjuder som få andra kan? Visa att du skapar värde, så kommer du också att kunna ta betalt.

Lös problemet: Många konsulter med luddiga erbjudanden blir en börda för sina uppdragsgivare istället för tvärtom. Kom ihåg att kunder eller klienter är bara måttligt framgångsrika personer, precis som du själv. De vill ha saken löst, så att de kan gå hem till familjen och ha fredagsmys.

Ha inte övertro på din egen viktighet: Många lever i villfarelsen att uppdragsgivarens vardag snurrar kring de gemensamma projekten. Ofta har hen tusen pågående projekt och det du jobbar med är bara ett av dem.

Säg nej: Till futtiga arvoden och struliga kunder som inte värderar det du gör.

Var tyst och lyssna: Inställsamma pratkvarnar som har svaret på allt och avbryter blir sällan långvariga. Lyssna noga och prata när du har något att säga. Var inte rädd för att säga emot om det är befogat. Visa integritet.

Lämna kontoret: Sitt inte och tryck på din stol om du inte behöver. Ta en promenad, träffa någon, gå på bio, res bort. Hela poängen med att inte vara anställd är friheten. Njut av den när du kan.

Vet ditt värde: Många säljer sig för billigt, men det finns också dem som ber om mycket pengar utan att leverera något av värde. Är du duktig kan du ofta ta bra betalt för, som sagt, kunder är bara måttligt framgångsrika personer som vill ha något löst och levererat, så att de kan gå hem till familjen och ha fredagsmys. Precis som du själv.

Foto: TT/Pexels

Design

Londons hetaste designdestinationer

Plågade ansikten och djuriska källarkulor – här är Londons just nu hetaste designdestinationer.

Hisnande skyskrapa

The Shard

Annons

2012 färdigställdes The Shard, en byggnad som ser ut som en frusen istapp fallen från himmelen. Det är den italienske arkitekten Renzo Piano som står bakom den 310 meter höga skyskrapan, som också kan stoltsera med titeln Storbritanniens högsta byggnad. Belägen i Southwark vid Themsens södra strandlinje – granne med London Bridge – täcks fasaden av 11 000 glaspaneler där hissarna färdas med en hastighet av 6 meter per sekund. The Shard inhyser allt från restauranger och kontor till hotell och utställningshallar. För den som vill hitta en anledning att besöka byggnaden föreslår vi ett glas i baren Oblix. När mörkret lagt sig och megastaden lyser upp i ett blått ljus känns det som att sitta i ett akvarium.

Brutal utställning

Lucian Freud: The Self-portrait

När målaren Lucian Freud sätter blicken på sig själv stirrar han bryskt tillbaka. I en samling självporträtt som sträcker sig från oljemålningar till skisser får vi se vad konstnären själv ser när han betraktar sig i spegeln: en oförsonlig, stundtals trött man som vägrar ge upp. Den brittiska konstnärens samlade självporträtt ställs nu för första gången ut när Royal Academy of arts visar Lucian Freud: The self-portraits. Med kantiga penseldrag och hårda skuggor blottar barnbarnet till Sigmund Freud det mänskliga psyket nästan lika effektivt som sin farfar. Köttigt, naket, plågat. Mest brutalt är kanske självporträttet Painter working, reflection (1993). Naken med osnörade kängor och färgpalett i hand stirrar han betraktaren barskt i ögonen.

Shoppingdestination

Foto: Alamy

Coal drops yard

Blir det coolare än så här? I två viktorianska industrilager – som tidigare användes för att förvara kol från gruvorna i Yorkshire, innan de skeppades vidare nedför Regents Canal – öppnade 2018 shoppingdistriktet Coal drops yard. Arkitekten Thomas Heatherwick – mannen bakom delar av nyöppnade Hudson yards i New York – förenar här modern arkitektur med historisk fabriksromantik. Här samsas butiker som Cos, APC, Paul Smith och Tom Dixon. Ikoniska Soho-restaurangen Barrafina har slagit upp dörrarna till sitt italienska kök och Redemption roasters serverar ekologiskt kaffe. I de gamla stallen öppnar nya popup-butiker var sjätte
månad och i de övergivna fabriksutrymmena huserar lokala smyckesmedjor. Vår favorit: restaurangen Coal office. Här serveras mat från mellanöstern i förmannens gamla kontor.

Upphottad finansbyggnad

Foto: Alamy

Lloyd’s building

Med en fasad som påminner om polerade låskolvar har arkitekten Richard Rogers Lloyd’s building blivit en av Londons mest uppseendeväckande hus. Inspirerad av konstmuseet Centre Pompidou i Paris – där rören löper utanpå fasaden – färdas här hissarna på utsidan av huset. Alan Penn – professor i arkitektur – förklarar:
– Jag kommer ihåg när huset byggdes, det var första gången en ny sorts arkitektur tog plats i London. Richard Rogers rensade hela insidan – allt från trappor till toaletter – och satte sedan samman våningarna med teatraliska hissar. Det är en enkel och genomtänkt byggnad som respekterar sin urbana omgivning samtidigt som den utmanar varje uppfattning om hur ett finanshus ska se ut.

Färgstark nattklubb

Annabel’s

Annabel’s kan vara världens mest åtråvärda klubb. 2018 öppnade man i ett georgianskt townhouse vid Berkeley square i Mayfair. Designat av svenska arkitekten Martin Brudnizki får vi här ett hus som skulle kunna tillhöra släktens excent-riske farbror. Rosa badrum där handfaten är formade som enorma snäckor, djuriska källar-kulor med zebramönstrade soffor och leopardfläckigt tak. I trapphuset hänger en enhörning från taket och i korridoren vaktar en enorm bronsgorilla. Annabel’s har öppet dygnet runt och erbjuder allt från frukost och lunch till nattklubb och afternoon tea.
– Det handlar om fantasi, du kommer inte hit för verkligheten, utan för att transporteras någon annanstans. För att känna dig glamourös och ha roligt, förklarar Martin Brudnizki.

Estelle Nordenfalk

”Din mamma jobbar inte här”

Var i det moderna samhället får vi möjlighet att reflektera över vilka vi är och vad som är viktigt för oss frågar sig SPG:s krönikör Estelle Nordenfalk.

”Din mamma jobbar inte här”. En papperslapp vi möts av i vår vardag som uppmanar oss till att göra i ordning efter oss, låt inte andra städa upp efter dig. Vi uppmanas att visa hänsyn.

Annons

”Lämna toaletten i samma skick som du önskar finna den”, återigen en påminnelse om hänsyn till andra människor. Vi ska inte bara tänka på oss själva och vad vi kan få ut i egen vinning av saker vi gör utan också visa andra människor respekt och hänsyn. Även människor vi inte känner för vi vet ju oftast inte vem som kommer in efter oss på toaletten.

Det är ungefär på den här nivån som vi i vår vardag ombeds att reflektera över moral, värdegrund och till och med våra filosofiska tankegångar. På papperslappar i offentliga miljöer. Var annars, bortsett från om vi sympatiserar med någon religiös åskådning, påminns vi om vilka vi är, vilka vi vill vara, vad vi står för och vad som är viktigt för oss?

Reflekterar vi aldrig över detta så blir våra resonemang ganska grunda och lätt förvirrade.

Ta klimatfrågan och vårt förhållningssätt till den. Vi famlar så ofta och samtalen förs mer på ett ytligt plan där dåligt samvete över vissa beteenden överskuggar det riktiga arbetet med att borra i vår egen värdegrund.

Att som medborgare i ett modernt västerländskt samhälle påstå att vi inte har förstått att vår livsstil inte är långsiktigt hållbar, kan ju rimligtvis inte vara sant. Självklart vet vi innerst inne att vi tar mer än vad vi behöver, att vi tar mer än vad jordens resurser kan mäkta med. Att vi roffar åt oss helt enkelt. Ingen kan påstå något annat. ”Vi såg det inte komma”-resonemanget kring klimatfrågan är ju naturligtvis inte trovärdigt.

För egen del är därför klimatfrågan ibland ogreppbar eftersom den så ofta förs i politiska, ekonomiska och vetenskapliga termer och mycket sällan i moraliska och filosofiska. Nästan alla religioner och filosofiska system berör och lyfter girighet och ber oss reflektera kring det. Det är därför uppenbart att girighet är något som alltid även historiskt har ställt till det för oss och som vi behöver ha en plan för hur vi ska hantera.

Det är kanske dags att fundera över vad vi har för inställning till exempelvis pengar. Tror vi att vi blir lyckliga och tillfredsställda om vi alltid får det vi vill ha? Tror vi att det finns ett stopp eller är det så att ju mer vi får desto mer vill vi ha? Tror vi att känslan att ha mer än andra runt omkring oss är något att sträva efter och som i slutändan kommer att ge oss en bättre livskvalitet?

Vi kan behöva hjälp i att reflektera över girighet och där har yogan en aspekt på definitionen av girighet. Vad betyder texten nedan för dig?

Non-Greed (Aparigraha) is the concept in which possessions should include only what is necessary at a particular stage in one's life. It is a form of self-restraint that avoids the type of coveting and greed by which material gain destroys or hurts people, other living things or nature in general.

Källa: Yogapedia

Estelle Nordefalk, från Yogayama, är föreläsare inom hälsa och livsstil.

Foto: Eero Hannukainen/TT / TT NYHETSBYRÅN
Min helg

”Jag somnar i kyrkbänken”

Evin Ahmad pratar högt för sig själv på Strandvägen, har premiär på en pjäs och nojar över Guldbaggegalan.

Den här fredagsförmiddagen träffar jag stylisten Mikaela Hållén i Vasastan, hon ska hjälpa mig inför Guldbaggegalan. Jag har inte hunnit tänka på kläder men Mikaela har fixat en klänning från Jacquemus och hyrt skor från Bottega Veneta. Så smart att hyra.

Annons

Sedan går jag på ansiktsbehandling, nästan för första gången i mitt liv. Hudterapeuten är mer för skönhet inifrån än fillers och det är nästan lite andligt. Jag gillar det. Och apropå andlighet går jag direkt därifrån till Hedvig Eleonora. Jag är inte religiös men älskar verkligen religiösa rum. De är lugna och vackra. Jag är så nervöstrött inför kvällens genrep att jag lägger mig i en kyrkbänk och sover i 20 minuter. Folk kanske tror att jag är sjuk i huvudet, men ingen kan väl slänga ut mig ur Jesus hus?

På väg till teatern tar jag en omväg längs Strandvägen och läser texten för mig själv samtidigt som jag promenerar. Nu verkar jag galen igen. Väl på Dramaten äter jag min matlåda – laxbullar och potatis som min kille Ardalan gjort – och laddar för genrepet av Determinism som sedan går sådär. Det är mycket nerver. Efter föreställningen går vi alla till Frippe och två av mina kurdiska barndomsvänner hänger med. Jag dricker grönt te och känner att jag för första gången hör hemma på Frippe.

På lördagsmorgonen vaknar jag tidigt och dricker mitt kardemummakaffe från NK. Jag låter som en Östermalsdam, men kaffet påminner om det arabiska kaffet som vi drack när jag som barn tillbringade somrarna i Syrien. Nu tänker jag på mina släktingar i Aleppo som jag inte kan träffa på grund av kriget. Efter kaffet ringer jag Alba August som peppar mig inför kvällens premiär – hon är så klok och en god vän i den här konstiga branschen.

Min kille och jag promenerar till A.b.Café, ett otroligt mysigt litet fik med god mat, frukost och bullar. Deras krämiga pasta med ugnsrostad grönkål och mandlar är suverän. Jag köper premiärpresenter på Rusta – choklad, typ – till de andra i ensemblen innan jag går hem och duschar och förbereder mig mentalt och fysiskt för kvällen. Försöker fokusera trots intensiv hjärtklappning. Jag har inte stått på scenen på två år, men premiären går jättebra. Mina föräldrar, min kille och mina kompisar sitter i publiken. Efteråt skålar vi alla på Frippe, både regissören och Dramatens vd håller tal och sedan har Alexander Salzberger, som är med i pjäsen, fixat efterfest på Nosh & Chow. Jag är trött och orkar bara stanna en stund innan vi åker hem till Telefonplan.

För tredje dagen i rad har jag hjärtklappning och nu är det måndagens Gudbaggegala jag är nervös för. Att sitta där på galan … nej, jag trivs inte i såna miljöer. Tar en lång promenad i solen längs Vinterviken och börjar med att läsa recensionerna av pjäsen – fast jag inte tänkt göra det. Känner mig upplyft över att människor reflekterat över temat och tänker att teatern trots allt fyller en viktig funktion i världen. Sen lyssnar jag på Martin Hägglund i Filosofiska rummet och det är skitintressant.

Väl hemma har min kille gjort en asiatisk wok och min lillasyster Vian, som är nagelteknolog, kommer över och lackar mina naglar svarta. Jag brukar aldrig ha nagellack, men det är kul att se hur noggrann och professionell hon är. Jag blir nästan förvånad. Efter de senaste dagarnas påfrestningar är jag så trött att jag inte orkar noja över Guldbaggen och somnar tidigt med mina fina naglar.

Foto: TT

Viggo Cavling

Genuint, gott och omsorgsfullt på nya Zink

Krogrecensenten Viggo Cavling saknar oväntade möten men blir positivt överraskad på nya Zink.

Det är ett litet gäng krogkoncerner som slåss runt Stureplan. De tre ledande just nu är Stureplansgruppen, Svenska brasserier och uppstickaren Brasseriegruppen. Den senare har varit den mer hemliga, men på senare tid har man gjort något av en pr-offensiv. Pressluncherna signerade pr-firman Patriksson har duggat tätt.

Annons

Brasseriegruppens affärsidé tycks länge ha varit att köpa upp välrenommerade krogar, kapa kostnader, pressa leverantörer och trycka ut mer vinst. Ett smart att tjäna pengar, men det leder till slarvig service och smaklös mat. Expansionen gick ett tag i rasande fart och många undrade var miljonerna till alla uppköp kom ifrån. Nu har man sålt ett gäng krogar och ligger på tio enheter. Målet för 2020 tycks vara att sakta utveckla det man har framför snabb expansion.

Bakom Brasseriegruppen finns bröderna Daniel och Filip Güven. Deras syrianska föräldrar kom hit från Turkiet i början på 70-talet och i ett försök att integrera sina barn gav pappan dem alla svenska namn när de döptes. Smart integration om ni frågar mig.

Precis som kollegan Stureplansgruppen drömmer ägarna om boutiquehotell och i förlängningen en notering av verksamheten på börsen. Stordrift och personliga krogar går som sagt sällan hand i hand. Men när det kommer till nya Zink tycker jag att det fungerar riktigt bra. Gamla Zink på Biblioteksgatan var inte min favoritkrog, men jag minns salsiccian med värme. Det var reklambyråernas hangout. Vid en ombyggnad på gamla adressen flyttade man ner köket i källaren för att få plats med fler gäster, men då försvann atmosfären och man tappade rejält i omsättning.

På nya Zink är det full insyn i köket. Det finns 55 platser i matsalen framför köket och ytterligare ett tjugotal i baren. Inredningen är mycket vacker med många gamla detaljer från den förra krogen och ännu fler nya som passar in. Jag vet att ordet genuint är ett farligt ord, men jag hittar inget mer passande på nya Zink.

Det här är en lokal som man vill hänga i. Men en brist är att det inte går att bara glida förbi i matsalen och kolla läget. Kärnan i Stureplans restaurangkultur är mötet i mötet. Och det uppstår inte i en lokal som inte har bra genomgång. Svensk mästare i mötet-i-mötet-krogar är Svenska Brasseriers ägare PG Nilsson. Jag älskar detta.

Å andra sidan kanske det blir en aning lugnare måltid när det inte hela tiden passerar vänner och bekanta, men vem vill ha det på Stureplan? Människor som klagar på ljudnivåer och trängsel på krogen borde stanna hemma.

Tillbaka till Zink.

Jag har ätit här tre gånger inför denna text och alla tre gångerna lämnat krogen mycket belåten. Det finns en omsorg om detaljer som jag älskar. De handknackade jätteisbitarna i drinkarna. Det ljuvliga grillade brödet med riven ost på. Personalen som ibland är kanske för måna om att se om sina gäster, men hellre det än ointresse. Brunch-hamburgaren är inget mirakel, men den gör jobbet när jag sitter ensam en söndag med min starköl och Expressen.

Precis som många andra krogar är konceptet här delade tallrikar med Italien som utgångspunkt. Mellanrätter kan ibland göra att notan sticker i väg på ett sinnessjukt sätt, men här tycker jag att priserna känns rimliga i förhållande till mängden mat. Ja, till och med prisvärda. Jag uppskattar bland annat de vackra gulbetorna. Portabello är ingen vacker rätt, men svampen med timjan på toppen gör jobbet. Lägg på en fin tonfisk och en kalvstek och du blir riktigt mätt. Avrunda med plommon kokta i rom och yoghurtsorbet till efterrätt och ja, du kan gå lycklig hem.

I valet mellan att gå på en krog med 300 stolar och en med 50 kommer jag i fyra fall av fem att välja det senare. Zink har följaktligen en bra position i den allt hårdare konkurrensen kring Stureplan. När Östermalmshallen återinvigs och Frantzén öppnar megastort i Astoriahuset på Nybrogatan om några månader kommer agnarna att sållas från vetet. I detta utsatta läge står sig Zink fint. Det är hit du vill gå både med din partner, din familj och dina polare.

Gastrotek Zink
Grev Turegatan 20

Foto: Jesper Florbrant
Design

Full fart hemma hos Margaux Dietz

Hemma hos influencern Margaux Dietz gömmer sig hemliga hålrum, lekvänliga mattor och läskiga skulpturer.

Solen skiner för första gången på flera dagar och fredagsstämningen dallrar i luften. 

Annons

Hemma hos influencern Margaux Dietz är det fullt ös trots att klockan bara är nio på morgonen. Förutom teamet från SvD befinner sig även en städpatrull och en makeup-artist i den ljusa fyrarummaren i Vasastan. 

Bostaden har hon kallat för hem i ungefär ett år och i höstas blev den inflyttningsklar efter en mindre renovering. Men hundratusentals människor har redan hunnit hälsa på – digitalt vill säga. På daglig basis uppdaterar Margaux sina sociala medier med allt som händer i hennes liv och mycket utspelar sig här hemma i lägenheten. 

Den vita soffan kommer från Melimeli, ovanför hänger två färgglada posters av Astrid Wilson. Den röda lampan är signerad Flos och taklampan Normann Copenhagen. Soffbordet heter Luna table och kommer från Odd Knudsen.
Den vita soffan kommer från Melimeli, ovanför hänger två färgglada posters av Astrid Wilson. Den röda lampan är signerad Flos och taklampan Normann Copenhagen. Soffbordet heter Luna table och kommer från Odd Knudsen. Foto: Jesper Florbrant
I hallen står bordslampan Snoopy från Flos. Förutom att sprida ljus är den en välkommen färgklick i rummet.
I hallen står bordslampan Snoopy från Flos. Förutom att sprida ljus är den en välkommen färgklick i rummet. Foto: Jesper Florbrant

Det var på videoplattformen Youtube som hennes karriär tog fart för bara några år sedan. Varje vecka släpper hon nya så kallade vloggar, där fansen får följa med henne på allt från maskeradfester med vännerna till lekplatsbesök med sonen Arnold och till mer allvarligare samtal kring den separation hon just nu går igenom.

På lägenhetsvisningarna gick jag runt och filmade mig själv. Mäklarna undrade nog vad jag höll på med.

Utöver jobbet som influencer är hon även programledare på TV 3 och har nyligen släppt en bok. Hennes energiska gasen i botten-personlighet syns även i inredningen. Lekfulla möbler som Gae Aulentis svampformade lampa Pipistrello från Martinelli Luce och den lila soffan Togo från Ligne roset, formgiven 1973 av Michel Ducaroy, spelar huvudroller i vardagsrummet. 

Här står också soffan Luca grande från Melimeli.

– Togo-soffan köpte jag på Bukowskis, jag älskar den så mycket att jag nyligen köpt en likadan i knallorange till kontoret, berättar Margaux.

Vardagsrummet är Margaux Dietz favoritrum. Golvet pryds av Layereds matta Levels, ”perfekt att rulla runt på”. Gardinerna köptes loss från förra ägaren och går i samma färg som väggkulören. Taklampan Phantom är en av hennes favoritdetaljer i hemmet, en marängliknande bakelse från Normann Copenhagen. Överlag är lägenheten ljus, vilket var anledningen till att hon föll för den.

– Nu kommer du att tycka att jag är helt knäpp, men när vi var på lägenhetsvisningar gick jag runt och filmade mig själv. Mäklarna undrade nog vad jag höll på med. Men om jag har dåligt ljus hemma kan jag inte arbeta ordentligt. Att spela in youtube-videor är ju mitt jobb och jag filmar massor hemifrån. Mitt förra hem var en vindsvåning och där kom det in ljus från alla håll vilket gjorde att jag knappt kunde jobba.

”Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar den här bysten. Visst är den läskig?” funderar  Margaux.
”Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar den här bysten. Visst är den läskig?” funderar Margaux. Foto: Jesper Florbrant
Ett hemligt hålutrymme blev en del av  Margaux walk in-closet. Sängen är bäddad med sängkläder från Melimeli.
Ett hemligt hålutrymme blev en del av Margaux walk in-closet. Sängen är bäddad med sängkläder från Melimeli. Foto: Jesper Florbrant

Sedan Margaux med familj flyttat in har det lilla badrummet i hallen renoverats och sovrummets planlösning kastats om. Rummet har gjorts mindre för att ge plats åt ett extra badrum med stort
badkar, samt en klädkammare. På golvet ligger en heltäckningsmatta inhandlad på Kvadratmeter golvbutik.

– Vi hittade ett hemligt hålutrymme i sovrummet, bakom de tidigare ägarnas garderober. Den extra kvadratmetern är nu en del av min
garderob. Och eftersom både Arnold och jag älskar att bada badkar, var vi helt enkelt tvungna att bygga ett till badrum. Nu känns sovrummet som en liten privat avdelning med eget badrum, förklarar Margaux.

Är hemmet anpassat efter dina vloggar?
– Nja, lite grann kanske med tanke på hur viktigt ljuset är. När jag filmar går jag alltid runt i lägenheten, oftast börjar jag i sängen för att till slut hamna i köket. Jag städar aldrig för att det ska se snyggt ut i mina videor, är det stökigt så är det. Jag gillar dessutom när det är lite kaos. Det är på riktigt.

Lekfulla möbler är Margaux Dietz melodi. I vardagsrummet står soffan   Togo från  Ligne roset, av Michel Ducaroy, och lampan  Pipistrello från Martinelli  Luce.
Lekfulla möbler är Margaux Dietz melodi. I vardagsrummet står soffan  Togo från Ligne roset, av Michel Ducaroy, och lampan Pipistrello från Martinelli Luce. Foto: Jesper Florbrant
I sonen Arnolds rum är  det fullt med leksaker.
I sonen Arnolds rum är det fullt med leksaker. Foto: Jesper Florbrant

Du är aldrig orolig för att folk ska känna igen var du bor och komma hit? 
– Jag hade det problemet med vår förra lägenhet, så jag är faktiskt inte skriven här. Vi har också nyligen bytt förskola för Arnold, jag filmade utanför hans förra förskolan en gång och plötsligt kom det folk dit och väntade utanför. Någon gick till och med in och frågade efter honom. 

I hallen står två fåtöljer från Decotique uppradade framför en eldstad. Bredvid står Flos bordslampa Snoopy och Louis Poulsens Panthella-lampa. Vi fortsätter genom ett vackert valv med glasdörr i original in till köket, som känns större än det faktiskt är, då väggen mellan köksluckorna och diskbänken är spegelbeklädd och skapar illusionen av ett djupare rum.

– Jag älskar att laga middag och bjuda över folk. Men visst, är man småbarnsförälder blir det ganska ofta hämtmat. Men jag lagar alltid till Arnold, så det äts mycket makaroner och köttbullar här inne.

Bordslampan på spisel- kransen  kommer från Foscarini.
Bordslampan på spisel- kransen kommer från Foscarini. Foto: Jesper Florbrant
Serveringsgångens skåp är perfekta att stuva undan saker i. Här  står också en skål fylld med Arnolds  nappar. 
Serveringsgångens skåp är perfekta att stuva undan saker i. Här står också en skål fylld med Arnolds nappar.  Foto: Jesper Florbrant

Vi fortsätter genom ett gästrum fyllt med utklädningskläder, bland annat en plastpistol och en krabbdräkt.

– Här är det inte riktigt iordningställt än. Men som du ser tycker jag det är kul att klä ut mig, jag är nog på Buttericks en gång i veckan, skrattar Margaux och går vidare in i Arnolds rum. 

Här finns en stor säng, en spjälsäng och massor av leksaker, bland annat ett litet barnkök. Rummet går också i grått och vitt.

– Barnköket är just nu Arnolds mest älskade leksak. Där står han och bakar och rostar bröd på morgnarna. Sen är tanken att han snart ska våga flytta till den stora sängen så att jag kan plocka bort barnsängen. Hela tanken kring hans rum är att det inte ska vara speciellt inrett, han får bestämma själv, men brås han på mig kommer det nog bli mycket färg och ganska stökigt framöver. Men hemtrevligt!

Foto: Austin Hargrave/lionsgate entertainment
Perfect Guide

Det stora bombnedslaget

SPG berättar historien som skakade medievärlden och gav en försmak av metoo. Vi har träffat Charlize Theron, Nicole Kidman och Margot Robbie som spelar huvudrollerna i det bioaktuella, verklighetsbaserade dramat.

Tre kvinnor åker hiss under spänd tystnad. Det ligger en svårdefinierad stämning i luften, kvinnorna är rakryggade och hopbitna. En öppnar munnen för att säga någonting, men ångrar sig. Trailern med superstjärnorna Charlize Theron, Nicole Kidman och Margot Robbie är spektakulärt talande trots att den inte innehåller en enda replik.

Annons

Filmen Bombshell, om skandalen på tv-kanalen Fox news som ledde till vd:n Roger Ailes avgång 2016, är Oscarstippad och nominerades till två Golden globes. Kanske blir det så om man låter tre av världens största filmstjärnor spela efter ett manus av Oscarsbelönade Charles Randolph (The big short, 2015). 

För en amerikan är Gretchen Carlson och Megyn Kelly välbekanta namn, för gemene svensk säger de antagligen ingenting alls. Men det spelar ingen roll, i alla fall inte enligt Nicole Kidman. Hon kände varken till den svenskättade journalisten Gretchen Carlson eller hennes konservativa åsiktsprogram The real story innan hon läste manus och bestämde sig för rollen. 

– Jag hade begränsad kunskap om det som hände, jag kände inte till vidden av alltihop. Manuset var upplysande på så sätt att det inte spelar någon roll var du står politisk, det här är en briljant, empatisk historia, säger hon. 

Historien, som också blev HBO-serien The loudest voice med Russell Crowe som ärkesvin i fjol, är denna: 1996 skapades Fox news av Rupert Murdoch och Roger Ailes. Tv-kanalen skulle bli den konservativa rösten, en motvikt till det man kallade liberal media. Murdoch hade pengarna och affärssinnet, Ailes de politiska känningarna. Han hade tidigare agerat rådgivare åt högerpolitiker i toppskiktet, som Richard Nixon, Ronald Reagan, George HW Bush och Donald Trump. Han var en mästare i skrämsel- och härskarteknik och hade inga problem med att armbåga sig fram. Under Ailes växte Fox news till den gigantiska maskin kanalen är i USA idag. Men Ailes skapade också en sexistisk arbetsmiljö och tv-kultur, där sexuella tjänster premierades och kvinnor med fula ben avskedades. 

Journalisten Gretchen Carlson, som alltså gestaltas av Nicole Kidman, stämde Roger Ailes för sexuella trakasserier. Allt som allt trädde 20 kvinnor fram 2016, varav Megyn Kelly var det tyngsta namnet. Det hela ledde till pampens avsked från kabelkanalen. Han dog ett år senare vid 77 års
ålder. 

Nicole Kidman har gestaltat flera verkliga personer på film. För rollen som Virginia Woolf i Timmarna belönades hon med en Oscar. Men hon har också spelat bland andra fotografen Diane Arbus (Fur, 2006) och journalisten Martha Gellhorn (Hemingway & Gellhorn, 2012). I svaren kring sin rollfigur är Nicole Kidman diplomatisk och undviker det politiska stoffet som onekligen finns där.

– Storyn representerar ett viktigt nedslag i historien, som på sätt och vis är mycket större än filmens handling. Det blev en katalysator för ett stort skifte. I filmen berättas det utifrån från ett kvinnligt perspektiv vilket gör det hela väldigt starkt.  

Journalisten Megyn Kelly är en ännu skevare protagonist som är svår att sätta etikett på. I en direktsänd tv-intervju ifrågasatte hon Donald Trumps uttalanden om kvinnor som ”feta grisar, hyndor, sluskar och äckliga djur”. Efteråt fick både hon och Fox news ta emot ilska och hot från tittare som ansåg att hon (inte han!) gått över något slags gräns. Men Kelly har också anklagat Barack Obama för att ”föra krig mot julen” och med bestämdhet hävdat att ”Jesus definitivt är vit”. 

Att Charlize Theron skulle gestalta Kelly var ytterst oklart, initialt hade hon ingen lust. Inte minst på grund av de många åsikter som finns kring henne. 

– Men jag vill bara inte spela endimensionella, genomgoda roller. Det vill nog ingen skådespelare egentligen. Jag gestaltar hellre någon som inte är lika lätt att ta till sig och Megyn Kelly är sannerligen en sådan person. 

Hon är kortklippt och bär någonting som ser ut som svarta läderbyxor. I Bombshell har hon mask, löshår och makeup. Hon är i stort sett oigenkännlig. Någonting som hjälpte henne att hitta sin rollfigur. 

Charlize Theron, som växte upp i Sydafrika, var också omedveten om Ailes-skandalen när hon fick manuset i händerna. Det hon lockades mest av var den nyanserade offerbilden. 

– Vi följer flera kvinnor i filmen som alla råkar ut för samma typ av maktutövande och trakasserier, men ingen av dem reagerar på samma sätt. Ingen av dem agerar heller på samma sätt efteråt. Det finns något slags föreställning om att man måste bete sig på det ena eller andra sättet om man råkat ut för ett sexualbrott. Men så är det inte. Ju mer vi kan förstå det, desto bättre för alla.  

Att Margot Robbie heller aldrig hade hört talas om Roger Ailes-skandalen är inte så konstigt eftersom hon är uppvuxen i Australien. Märkligare är att hon aldrig läst en definition av vad sexuella trakasserier faktiskt betyder – i laglig mening. 

– ’Oönskad sexuell uppmärksamhet’. Jag läste de första två raderna i manuset och fick en chock. Hur kände jag inte till detta? Det var helt hårresande. När jag fattade att det är vad sexuella trakasserier innebär tänkte jag ’helvete, jag känner inte en enda kvinna som inte upplevt detta’. Till en viss gräns, såklart. 

Hennes rollfigur Kayla är den enda av de tre som inte har en verklig förlaga, snarare är hon en blandning av flera kvinnor. En typ man känner igen: en ung, ambitiös, hoppfull och aningen naiv person som är ny på jobbet. Det är också Kayla som står för filmens mest explicita och smärtsamma scen som utspelar sig inne på Roger Ailes (John Lithgows) privata kontor. 

– Gud, den var hemsk att göra. Men vet du, flera män har talat om för mig att den scenen är det närmaste de kommit att förstå vad sexuella trakasserier innebär. Eller hur det kan kännas. 

Men att filmen för den sakens skull är en direkt och enkel redogörelse för hur man hanterar en jobbig arbetsmiljö är förstås inte sant. 

– Det mest tillfredsställande för mig har varit att få blandade reaktioner på filmen. Vissa är helt oense om vad den ens handlar om, och vad de tycker om rollfigurerna. Men så många har sagt ’filmen var inte alls vad jag hade förväntat mig’. Den nivån av förvåning… Är det bästa jag kan hoppas på, säger Charlize Theron.

Foto: Austin Hargrave/lionsgate entertainment

Hugo Rehnberg

Jag ber till Gud att vi ska slippa bli hajföda

Strax norr om Azorerna skakar det till. Det känns som om planet faller ljudlöst i några sekunder innan vingarna åter får luft under sig. En kvinna kvider, ett ilsket dubbelpling i högtalarna och skylten med säkerhetsbältet tänds.

Annons

Piloten förklarar att vi hamnat i ”clear-air turbulence”. Har aldrig hört uttrycket tidigare men prefixet ”clear air” låter olycksbådande. En rödhårig flygvärdinna i blåröd scarf och tablettask på huvudet spänner fast sig. Hon stirrar rakt fram. Möter inga blickar. Är det för att ingen ska se skräcken i hennes ögon?

Jag har lyckats tygla min flygrädsla det senaste decenniet, men det har bara gått några dagar sedan kraschen i Teheran och vi befinner oss mitt över Atlanten. Planet kränger till igen och mina nerver skenar.

Intill sitter min fru och min son. Båda sover. Hur kan de sova sig igenom detta? Ska jag väcka dem för ett eventuellt farväl, en sista kram? Förklara att de gemensamma åren varit de bästa i mitt liv. Å andra sidan, så oerhört mycket skönare för dem att slippa dödsångesten.

Kramar krampaktigt om mina armstöd och försöker tänka rationellt. Jag vet ju att turbulens ytterst sällan leder till krasch. Men ytterst sällan är inte samma sak som aldrig.

Kanske be lite. Brukar hävda att jag är ateist men vem ber man egentligen då till? Richard Dawkins? Björn Ulvaeus?

Som så många andra icke-troende i nöd vänder jag mig – i brist på annat – till Gud. Knyter mina händer och läser Fader vår tyst för mig själv. Två gånger. Den sitter som ett berg sedan konfirmationen. Otroligt egentligen. Precis som morsealfabetet från lumpen.

Ett barn strax bakom mig gråter. Jag försöker telepatera med himlens och jordens skapare. Om min familj bara slipper bli hajföda ska jag sluta skämta om jungfrufödslar, häxbränningar och andra religiösa stolligheter. Lovar att följa med mamma och lyssna på Oscars kyrkokör någon gång också. Med tanke på de senaste 30 årens totala nonchalans från min sida borde Gud Fader inte bry sig, men å andra sidan är det en stryktålig jävel. 

Tänker på församlingen min kollega Elin pratade om. De som hjälper prostituerade och narkomaner i Stockholm city med mat och husrum. Istället för att köpa skepparkavajen på Mr Porter, som jag definitivt inte behöver, ska jag skänka motsvarande summa till dem. Om jag kommer ur den här metallfågeln helskinnad vill säga. 

Plötsligt väcks jag ur mina tankar av dubbelplinget i högtalarna. Lampan släcks. Den rödhåriga knäpper upp sitt säkerhetsbälte och ler mot mig. 

– It’s ok now, sir.

Resa

4 nya drömhotell

Trött på det stora grå? Längta dig bort till säsongens hetaste hotell.

Habitas Namibia

Namibias öken och vilda natur är en drömdestination. Habitas, en kedja som gjorde succé med debuten i Tulum 2017, öppnar i vår en lodge på 140 kvadratkilometer egen mark en halvtimme från Windhoek. 15 hållbart byggda rum på en kulle där närheten till djur och natur är total. På programmet står vandringar med guiden som lär en spåra, safariturer, jammande med lokala musiker och meditation.

Annons

Can Ferrereta

Hyllningarna har haglat över Sant Francesc som slog upp sina dörrar 2014 i Palma. När ägarna, familjen Soldevila Ferrer, nu vänt blicken mot sömniga Santanyi är förväntningarna skyhöga. Can Ferrereta är en renoverad 1600-tals-
egendom med 31 rum, spa, hammam, pool och restaurang. Precis som på Sant Francesc ingår spännande spansk konst från familjens privata samling.

Six Senses Shaharut

2018 hade den lilla isrealiska byn Shaharut i södra Negevöknen knappt 150 invånare. Och det är på denna, närmast öde plats, som Six senses slår upp sin senaste satsning. Redan före öppningen har hotellet hunnit bli en snackis med sina 60 sviter som är byggda med sten från området och smälter in i den dramatiska omgivningen. Även i inredningen har man satsat på en naturnära palett och samtliga möbler är tillverkade av lokala hantverkare. På hotellet öppnar även restaurang med israelisk medelhavsmat, pool, bar, spa och yogastudio.

Arctic Bath

Helt nyöppnade Arctic bath i Harads är redo att ta upp kampen med grannen Tree hotel om förstaplatsen som Sveriges mest omskrivna
boende – och internationell press älskar som vi vet naturskönt och långt åt skogen. I Luleälven flyter dubbelrum om 24 kvadratmeter, på land står större stugor, förlåt sviter. I mitten tronar juvelen i kronan, ett kallbadhus och spa vars arkitektur påminner om timmerbröt från tiden när man flottade timmer på älven.

Foto: Marica Rosengard
Min helg

”Somnar med en klibbig barnfot i ansiktet”

Alexander Karim blir ratad av agenter, går på dejt och somnar med barnfötter i ansiktet.

Fredag, det sista av de tre barnen har lämnats och jag andas ut. Dimper ner i soffan och pustar ut ett ”Jäklar vad många människor vi har skapat” till Malin som redan satt igång arbetsdagen. Idag blir det lugnt. Jag har filmat som en besatt under de senaste månaderna. Två tv-serier och en långfilm samtidigt. Och dessutom lyckades vi under tiden pricka in release av vår barnbok och min roman!

Annons

Hjärnan känns som äggröra. Men idag är jag ledig och ska bara göra en selftape, en provfilmning för nya projekt som ska in till agenterna. Man skickar iväg utan förhoppning om svar. Förra året slog jag personrekord – tjugosex provfilmningar på rad utan så mycket som en klapp på axeln. Jag kommer aldrig att jobba igen. Karriären är över. Det var kul så länge det varade. Regel nummer ett: ta det inte personligt. Fast det är ju det. Jag skickade in en video där jag spelade utav bara helvete. Ni tackade nej. Det är ju väldigt personligt.

Jag gör ändå klar min nya selftape och skickar iväg till agenterna. Pustar ut. Resten av dagen tillbringas i sängen. Malin sitter bredvid och skriver. Jag vill vara lika ambitiös, men somnar omärkbart vid tangenterna. Vaknar efter vad som känns som fem minuter. Inte en chans att hon märkte min lilla tupplur. ”God morgon” säger hon utan att lyfta blicken från skärmen. Hon har skrivit sex kapitel. Jag har sovit i två timmar.

På kvällen häller jag upp ett glas rött och slickar mig om läpparna, men somnar under Idol med klibbig barnfot i ansiktet. Vinet står orört på soffbordet.

Lördag morgon åker jag till bokmässan i Karlstad. Tåget går 07.05, okristligt tidigt att kliva upp på en lördag. Lämnar en sovande lägenhet och ger mig ut i regn som verkar falla i sidled. Väl framme får en påläst moderator mig att verka smartare än jag är. Jag träffar en barndomsvän och tar en kaffe på ett fik i minnenas allé. Sedan svävar jag hem på en våg av nostalgi. Skriver fyra kapitel och känner mig som ett geni över en text som jag vet kommer att strykas när min förläggare Erika lägger vantarna på den. Stänger datorn och njuter av gott samtal med författarkollega under resten av resan.

På lördag kväll är det dejt med Malin. Samma sak varje lördag: 60 minuter. Snabbt ner till Orangeriet, Malin hinner med ett glas vin. Jag hinner med två. Hade kunnat ta ett tredje men det känns ofint. Pratar om Malins roman. Hon vet nog inte ens om hur bra hon är. Ovetskapen verkar göra henne ännu bättre. Geni!

Söndagen är det inspelning hela dagen: The woman under the bed med Robin Holm. En underbar film, men tio sidor ska filmas. Tio sidor text, det är mycket. Spelar mot Dilan Gwyn, här kan man inte ligga på latsidan. Hon är sylvass. Jag känner mig som en smörkniv. Försöker hålla jämna steg.

Söndag kväll avrundar jag med att läsa igenom morgondagens scener i soffan. En kopp te förblir orörd på soffbordet. ”Mm, gott det ska bli” är det sista jag hinner tänka innan jag somnar. Med en underbart klibbig liten barnfot i ansiktet.

Foto: Marica Rosengård

Elin af Klintberg

Alla mina tråkiga bordsherrar

Sitter framför brasan på landet och bläddrar i ett tummat exemplar av modemagasinet King och fastnar framför kategorin etikett och rubriken ”Bli den perfekte bordsherren!” Steg för steg lotsar skribenten de svenska männen till hur man ska bete sig vid bordet. Nivån är skrattretande låg. Den börjar med meningen: ”Din bordsdam är kvinnan till höger om dig” och ger därefter lite slapphänta tips om lämpliga samtalsämnen och självklarheter som att inte sitta och snacka under talen. Högst överraskande slutar guiden med uppmaningen om att lägga in ”stöten” på bordsdamen, om hon är attraktiv vill säga, i slutet av middagen.

Annons

Lätt illamående över att etikettskolan slutade som en parningsdans lägger jag ner tidningen, men fastnar ändå i tankarna på alla de bordsherrar jag suttit bredvid genom åren. Det finns två ord som beskriver ungefär 70 procent av dem: väldigt tråkiga.

I hundratals timmar har jag lyssnat på ändlösa historier om mikrobryggerier, husrenoveringar, Champions League och det egna viktiga jobbet. Detta utan att ha fått en enda fråga om mig och mitt liv. Nu senast hamnade jag bredvid en kille som i över två timmar berättade om sitt senaste legobygge. Nej nej, det var inte en kompis till min son. Den här mannen var 43 år gammal.

Jag struntar fullständigt i om min bordsherre drar ut stolen eller vidrör känsliga samtalsämnen, så länge det vi ägnar oss åt är en dialog bestående av både frågor och svar. Djupt eller ytligt, konst eller kapitalism, politik eller punk – det spelar ingen roll. Men snälla, ge mig inte en enda monolog till. För ingen människa, man som kvinna, har rätt att ta sina egna intressen på så stort allvar. Ännu mindre begära att någon annan ska orka lyssna. Jag läste någonstans att man genom att ställa frågor också blottar sin egen okunskap, och kanske är det där som skon klämmer? Många män väljer att stanna i den värld som de känner till och vad kan då vara tryggare än den egna karriären eller fritidsintresset?

Min sämsta bordsplacering någonsin började faktiskt med att jag trodde att jag dragit vinstlotten. Jag blev nämligen genuint glad när jag såg att jag placerats mellan Alex Schulman och Sigge Eklund på en 30-årsfest för tolv år sedan. Två intelligenta, intressanta människor, vad kunde gå fel? Redan tidigt under middagen märkte jag att något skavde. Alex och Sigges blickar gick liksom hela tiden över huvudet på mig. Frågor ställdes visserligen pliktskyldigt men tankarna var någon helt annanstans. Jag förstod snabbt att jag hamnat i skottgluggen för århundradets bromance. Här satt jag mellan två män som fullkomligt osade av beundran för varandra och allt som kom i deras väg var bara ett störande element. Någon gång under efterrätten sökte jag min tillflykt till damrummet för att andas lite. När jag kom tillbaka hade de skjutit ihop sina stolar och flyttat min åt sidan.

Vet inte om det är den varma brasan eller minnet av skam som gör att kinderna blossar röda. Men insikten är glasklar: de manliga middagsmonologerna är en spegling av samhället i stort. Där män är intresserade av vad andra män har att säga, men ska berätta om världen för kvinnor.

Food Pharmacy

Maxa grönsakerna – utan att tömma plånboken

SPG:s hälsoexperter, duon bakom Food Pharmacy, räddar oss från trista vardagsrätter under årets fattigaste månad.

Vardagen har stämplat in, vi är på andra sidan julgransplundringen och plånboken gapar tom. Känns det igen? Tänkte väl det. Januari är sedan länge känd som årets allra fattigaste månad, något som inte sällan avspeglas i trista vardagsrätter och halvfabrikat.

Annons

Som lösning på problemet har vi rotat fram ett recept som kvalar in på både billigt, snabbt och gott. Men innan vi serverar receptet vill vi dela med oss av fyra knep som får de sista slantarna att räcka januari ut. Håll till godo!

Välj grönsaker i säsong
I januari kan du med gott samvete gå loss på svensk kål, jordärtskocka, lök, palsternacka, kålrot, potatis, broccoli, morötter och rödbetor. Att handla och äta mat efter säsong är både godare, billigare och bättre för miljön.

Köp grönsaker på lösvikt
Ett enkelt sätt att både få ner kostnaderna och undvika matsvinn. Tänk också på att äta hela grönsaken. Mycket av näringen gömmer sig i blast, stjälk, skal och kärnhus.

Dyk ner i frysdisken
Mat som får ligga för länge i kylen tappar i näring och fräschör. Att frysa in i tid är ofta mycket bättre och du behöver därför inte vara det minsta rädd för att handla dina grönsaker i frysdisken. Ha också för vana att själv frysa in grönsaker, örter, frukt och bröd.

Gör storkok
Laga stora mängder när du ändå är i farten och frys in. Har du färdig mat hemma blir det också enklare att motstå takeaway när du kommer hem för sent för att både hinna handla och laga mat.

Så, eftersom vi (oftast) lever som vi lär har vi kokat ihop samtliga budgettips till en januarivänlig broccolisoppa. Soppan är en näringsbomb, väldigt god och snäll mot plånboken på en och samma gång.
Ingredienser
400 g broccoli (fryst går bra)
1 gul lök, strimlad
1 stor mjölig potatis, skalad och skuren i mindre bitar
6 dl vatten
1-2 msk lantbuljong
1 skvätt växtbaserad grädde/kokosmjölk (valfritt)
salt, efter smak
mängder av varv med svartpepparkvarnen

Gör så här
Strimla löken och låt den svettas snabbt i en kastrull på snäll temperatur tills den blir mjuk och glansig. Tillsätt broccoli, vatten, grönsaksbuljong och små tärningar av potatisen. Låt koka i knappt 10 minuter (tills potatisen är genomkokt). Ta fram stavmixern och mixa soppan slät. Tillsätt till sist grädden/kokosmjölken (om du anser att det behövs för att runda av smaken) samt salta och peppra.

Hugo Rehnberg

Vad är det som är så kul med att vara ensam?

Jag har läst Ulf Lundells dagböcker Vardagar 1 och 2 under julen.

Annons

Han knallar runt ensam nere på Österlen; studerar fåglar, tittar på fotboll, rengör ugnen, meckar med portastudion, reparerar sin Aston Martin (som går sönder anmärkningsvärt ofta). Och så gnäller han utav bara helvete på samtiden. Enligt Lundell lever vi på ”Idiot-talet” – och några av de återkommande skurkarna är Facebook, nyliberalismen och Camilla Läckberg.

Ni fattar, en klassisk gnällgubbe. Ändå är hans vardagsanteckningar förvånansvärt underhållande.

Några frågor väcks:

Skulle jag – eller för all del någon enda vettig människa – orka traggla mig igenom böckerna om de inte var skrivna av just Ulf Lundell?

Och, framför allt, har han verkligen inget behov av andra människor?

Lundells isolering tycks vara helt självvald. På sätt och vis är han antitesen till alla ensamma och självömkande incel-män, vars torrlagda sexliv diskuterats flitigt den senaste tiden.

Vet inte varför, de är helt väsensskilda, men jag påminns om Hugh Grants karaktär i filmen Om en pojke. Den inbitne ungkarlen som skryter om sitt oberoende och förklarar att varje man är en ö – ”and I’m bloody Ibiza” (för att det är så kul och dekadent på just hans ö).

Jag fascineras av de frivilliga ensamseglarna. Kanske, förmodligen, för att jag inte har lika roligt i mitt eget sällskap som de tycks ha. “If you’re lonely when you’re alone, you’re in bad company”, sa Sartre. Det går inte att översatta till vettig svenska, men ni fattar. Och jag är uppenbarligen ett uselt sällskap eftersom jag inte står ut många timmar allena. Ensamma skogspromenader får tankarna att skena. Jag duger helt enkelt inte för att hålla det egna humöret uppe.

Jaja, Sartre sa även att “Helvetet är andra människor”, så problemet kanske ändå låg hos honom själv.

Dessutom: i slutet av Om en pojke blir Grant-karaktären förälskad och vill plötsligt bygga en massa broar från sin ö till andras öar.

Och om det är så förbannat kul för Lundell att vara ensamvargen som slutat söka sin flock, varför har han behov av att prångla på oss 1 200 sidor om sina tankar och känslor?

Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Opheim: ”Har haft en enorm ilska – mot allt”

Inspirerad av sin sjuka mormor kom Aliette Opheim in på Scenskolan på första försöket – men bästa utbildningen har de arga, stökiga ungdomsåren varit. Nu syns hon som agent i nya SVT-serien Kalifat.

Huvan på hoodietröjan sitter som fastklistrad på huvudet. Det är 2013 och Aliette Opheim går andra året på Scenskolan.

Annons

– Jag vet inte vad det där handlade om… Huvan var som ett skydd, sjukt svår att ta av. Inte förrän min lärare till slut bad mig dra ner den, under andra året, gjorde jag det.

Aliette drar fingrarna genom sitt kastanjebruna hår när vi ses en vinterförmiddag på Bank hotels cocktailbar, sju år senare.

– Men när man börjar bryta ner det där skyddet och se vad som gömmer sig bakom det, då blir man plötsligt helt hudlös. Det har jag varit de senaste åren.

Tjockare än vatten, Svartsjön, Hassel och amerikanska Patriot. Vi känner igen Aliette från många spännande roller på tv och film. Tuffa roller. Och nu, den redan omtalade SVT-thrillern Kalifat, där Aliette spelar Säpo-agent med uppdrag att förhindra ett terrordåd i Sverige.

– Det är en otroligt djärv serie. Jag har ingen aning om hur den kommer att landa. Det vore helt sjukt om den går obemärkt förbi.

Som 19-åring debuterade Aliette i ungdomsfilmen Sandor slash Ida efter att en fotograf noterat hennes frimodiga attityd under ett besök i hennes gymnasieklassrum på Fryshuset. Men det skulle dröja många år innan hon återvände till skådespeleriet. Först skulle Aliette fly Täby, där hon vuxit upp med sina föräldrar och en lillebror som adopterades som åttaåring från Etiopien.

– Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde, direkt efter gymnasiet. Jag ville stå på egna ben. Jag hade en fin tidig barndom, vi bodde i radhus och det var najs att kunna leka sent med alla grannbarnen på gatan. Men Täby är ett lustigt ställe. Det var tråkigt att bli tonåring där. Det kändes inte spännande nog för mig. Den homogena medelklassen är märklig, den lever inte.

Flytten var också en del av en frigörelseprocess.

– Jag var väldigt arg i tonåren. Jag har haft en enorm ilska. Mot allt. Mor- och dotterrelationen har varit svår och jag har skyllt väldigt mycket på min mamma. Men när jag slutade med det och tog ansvar för mig själv och mitt eget beteende började jag se henne istället. Det är först nu, när jag insett vilken stark person hon är, som vi fått en bra relation.

Perioden efter gymnasiet blev en av Aliettes tuffaste.

– Det var stökiga och smärtsamma år där jag hade förhållanden som inte var helt hundra. Jag har aldrig känt att jag varit illa ute men utifrån såg det nog mörkt ut. Nu i efterhand kan jag se att den tiden var min bästa teaterskola. Det är därför jag har haft lätt för att spela tuff i mina roller.

Foto: Rickard L Eriksson

När Aliettes mormor plötsligt insjuknar i ALS ställs allt på sin spets. Aliette är då 23 år och i skift med sin mamma tar hon hand om mormodern i Trollhättan.

– Jag levde ett ganska struligt liv då, men att åka ner till mormor fick mig att stanna upp. Det var som om jag fick vila upp mig, även om det var tungt att ta hand om henne. Det var väldigt speciellt att se någon man älskar bara bli sjukare.

Något händer de tre åren. För när Aliette lagt sin mormor om kvällarna kommer de: de förlösande tårfloderna.

– Jag bara grät och grät i hennes soffa. I flera år.

Vad var det i tårarna?
– Min mormors liv. Min mammas liv. Mitt liv. Jag var rädd för var jag befann mig och för att jag inte skulle kunna ta mig ur min livssituation.

Om nätterna reflekterar Aliette för sig själv i sin dagbok. Men en natt får hon sällskap av mormor.

– Vi verkligen möttes i samtalet den natten. Jag minns den varma känslan i bröstet. Det blir alltid så när jag får ’connection’ med någon. Mormor sa något i stil med ’Vad ska det bli av dig? Du gjorde ju den där filmen, den var ju så bra’. Hon var så orolig.

Vid det här laget har Aliette jobbat på frisersalong, gått manikyrutbildning och funderat på att bli präst. Tanken på återuppta skådespelandet hade varit återkommande.

– Men jag vågade inte tro på den. Jag var så rädd för att misslyckas. Dessutom ville jag inte bli känd och det har jag försökt hindra genom att inte synas så mycket mer än i yrkesrollen. Men det kanske snarare har handlat om att jag inte varit trygg i mig själv.

I det tomrum som mormoderns bortgång skapar skriver Aliette en dikt. En dikt hon läser på begravningen, men också söker till Scenskolan med. För det där nattliga samtalet dem emellan resulterar i att Aliette bestämmer sig för att försöka. Hon kommer in direkt.

Foto: Rickard L Eriksson

Aliette Opheim tittar ut mot Nybroviken och takåsarna utanför fönstren. Trots att hon till slut drog ner huvan på Scenskolan dröjde det tills den där hudlösheten kunde blottas.

– Många saker hände på samma gång för fyra år sedan. Flera relationer tog slut och nya människor kom in i mitt liv och började ställa frågor som: Vad brinner du för och när känns saker i dig? Jag insåg att jag inte hade några svar. För jag hade aldrig ställt mig de frågorna tidigare.

– Jag har ljugit för mig själv och flytt från mycket i många år. Jag är klar med det nu. Jag är istället extremt intresserad av mig själv. Jag vill förstå varför jag blivit som jag blivit, varför jag tänker som jag gör, varför jag har gjort vissa val i livet. Jag är den mest fascinerande människa jag någonsin har träffat.

Hon skrattar innan hon konstaterar:
– Jag är verkligen en sökare. Vi snurrar runt på en boll i ett svart täcke. Hur kan man inte undra över det? Existentiella frågor fyller mitt huvud jättemycket just nu. Det är viktigt, att undra över sig själv, sitt inre och universum. Och det är egentligen samma sak.

Sedan Aliette började söka svaren inom sig har hon blivit mer noggrann med vad hon ger sig in i.

– För att en roll ska vara intressant för mig måste den kräva ett jättestort mod eller driv.

Det var därför hon först tackade nej till Kalifat. Två gånger. En polisroll kändes för given. Men när regissören Goran Kapetanović försäkrade henne om att det inte skulle bli ännu en polisserie och satte rollen i sin kontext ångrade hon sig.

– Jag insåg att det skulle bli ett livsfarligt projekt. Och det var jag svältfödd på, jag vill ha mer av det!

Sedan några år har Aliette också synts på den internationella seriescenen. Efter att ha gjort succé med Patriot på Amazon Prime Video var hon aktuell för en amerikansk huvudroll i höstas, men föll på målsnöret.

– Jag provfilmade i fyra månader och allt var i stort sett färdigförhandlat och klart, tills finansiären meddelade att de ville ha någon annan i rollen. Det var en hemsk process. Men jag ser det som att jag lärde mig något.

Foto: Rickard L Eriksson

Det märks att Aliette välsignats med en kreativ konstnärssjäl. Samtidigt som hon är pratsam, hypersocial och öppen, är hon reserverad, känslig för sin inre röst och gör inget på beställning. Själv sätter Aliette ord på sig själv genom sina två katter som hon bor med i sin lägenhet på Södermalm.

– Annabelle är nyfiken på världen, älskar att vara i händelsernas centrum och är väldigt social och tillmötesgående, speciellt mot mörka män, haha.

– Burton, däremot, är det motsatta: skygg, reserverad och vill helst bara vara inne i sin trygga vrå. Jag har definitivt båda dessa sidor. Jag älskar uppmärksamhet och är social, samtidigt som jag är skygg, tycker om att vara ensam och går aldrig på biopremiärer om jag inte måste.

Även om Aliette satsar främst på skådespelandet nu är hennes sinne fullt av filmidéer och hon har precis gjort klart en tv-seriepitch. Exakt vad som väntar efter Kalifat är ännu ett oskrivet blad. Men Aliette är cool.

– Visst drar jag fortfarande upp hoodiehuvan ibland, men att jag de senaste åren har sökt mig inåt har gjort något med mig. Jag har hellre lite is i magen och gör det som jag verkligen vill göra. Jag har ömsat skinn.

Foto: Viktor J Fremling
Min helg

”Jag kastar avundsjuka blickar på hundägare”

Camilla Grebe vaknar i Finland, gör research på Polismuseet och frossar i Skagenröra.

Ibland tänker jag att mitt liv är märkligt, men på ett bra sätt. Jag skiljer inte på helg och vardag. Men just den här fredagen är jag i Finland, på Helsingfors bokmässa. Jag ger intervjuer, signerar böcker och lunchar med bloggare. På kvällen är det drink på svenska ambassaden, men jag snorar förkylt, ser på tv på hotellrummet med hämtmat i knät och ringer sonen Calle som läser poesi på Columbia i New York och just är på väg till en föreläsning om queer-poesi. 

Annons

På lördag morgon flyger jag hem till Stockholm. Jag hinner ge min sambo Micke en snabb puss innan han drar på sig lycradräkten för att cykla fram och tillbaka till Uppsala. Ja, jag lever med en av de där medelålders männen som är besatta av träning i allmänhet och cykling i synnerhet. Själv tar jag en långpromenad på Gärdet, kastar avundsjuka blickar på alla hundägare och lider – jag förlorade min älskade hund för ett halvår sedan. Bröstet värker av längtan efter en fyrbent kompis men vi har en allergiker i familjen (mannen i lycra) och kan inte köpa en ny hund. Lycramannen älskar hundar, han satte i sig galet mycket medicin för att kunna bo med mig och hunden, men det är svårt att sälja in en valp när han måste inhalera astmamedicin flera gånger per dag för att ens kunna andas.

Jag kilar in på Polismuseet för att kolla upp några saker – jag vill få alla detaljer rätt inför ett seminarium där jag ska tala om kvinnliga poliser. Äter lunch på Etnografiska museet och hinner se en utställning där svenska fotografer på resande fot tolkat världen. 

På väg hem stannar jag till vid Melanders och köper en stor burk Skagenröra, vår traditionsenliga lördagsmiddag. När lycramannen kommer hem (det är långt till Uppsala) rostar vi bröd, lassar på generöst med röran och trycker i oss hela härligheten framför Succession, vår senaste HBO-favorit. Jag ser mycket på film och tv-serier och inte bara i underhållningssyfte, de inspirerar mig också i mitt skrivande.

Till maten dricker jag ett glas vitt. Lycramannen är utpräglat hälsomedveten och dricker helst cola. Om man inte frestar med bubbel, det kan inte ens han stå emot. Vännerna Kim och Daniel kommer förbi med två av sina tre barn. 

När jag vaknar på söndagen är lägenheten tom. Jag hittar jag en lapp på köksbordet: ”Cyklar på Ekerö, ses i eftermiddag”. Ute regnar det. Datorn åker fram, jag filar ett par timmar på ett synopsis för nästa bok. Skickar det till min redaktör som precis som jag inte verkar ha vett att skilja på vardag och helg. Hon gratulerar till att Skuggjägaren nominerats till ”Bästa svenska kriminalroman 2019” och avslutar med en sträng förmaning om att ta lite ledigt. 

Självklart ljuger hon, alla förlag vill att deras författare ska jobba på söndagarna. De bästa författarna (för ett förlag) är inte nödvändigtvis de som skriver bra, utan de som skriver bra och dessutom inte gör så mycket annat än just… skriver.

Borde jag skaffa mig ett riktigt liv? frågar jag sambon när han kommer hem ångande av svett. Ett vanligt jobb? Han ger mig en förvånad blick, försvinner in i duschen och lämnar mig att grubbla över hur märkligt mitt liv egentligen är.

Foto: Viktor Fremling

Foto: Niklas Eliasson
Hälsa

Träningens 10 (hårda) budord

Gyminstruktören Ricardo Toutparfait ger nycklarna till hur 2020 ska bli ditt bästa träningsår.

1. Satsa en slant
Sätt lite press på dig själv genom att investera i ett gymkort, då blir det svårare att svika dina träningslöften. Som så mycket annat i livet handlar träning om mentala triggers och ingen gillar att kasta pengar i sjön. Tänk på att du får vad du betalar för, kvalitet kostar även inom träning – men din kropp och hälsa är det värdefullaste du har.

Annons

2. Träning innebär lidande
Att träna på riktigt innebär att kroppen pressas och det är aldrig en njutning. Ju mer du tränar desto enklare blir det dock att hantera lidandet. Om du motionstränar belönas du dessutom med ett endorfinpåslag efteråt. Personligen tycker jag att kontraster är ett av livets stora glädjeämnen. Efter ett tungt styrkepass är det underbart att få lägga sig i soffan framför en favoritserie.

3. Rimlig träningsdos
Om du inte satsar på olympiska spelen ska du inte träna varje dag. All in-metoden – något många gör sig skyldiga till i januari – leder bara till skador eller att du tröttnar och lägger av efter några veckor. Försök istället att träna tre till fyra dagar i veckan. Allt handlar om kontinuitet och om du tränar ordentligt behöver kroppen dessutom återhämta sig.

4. Lämna egot hemma
När du pressar dig själv till bristningsgränsen ser du inte ut som en nyutslagen nyponros. Du kommer att bli röd, svettig och emellanåt kippa efter andan så att du påminner om en liten guppy. Och det är bra. Du har inte gått till gymmet för att flirta eller njuta av din egen spegelbild.

5. Skaffa en träningspartner
Att träna ensam är svårt. Det blir ofta roligare och bättre med en personlig tränare eller en träningspartner. På mitt gym Yogastyrka har vi flera kompisgrupper som tränar ihop. De missar sällan pass och de tränar dedikerat. Det är helt enkelt lättare att göra fyrtio situps om det ligger någon på mattan intill och gör samma sak. Att pusha sig själv intill bristningsgränsen går emot den mänskliga naturen och då behöver man hjälp av andra.

6. Du har tid
En stor lögn vi matar oss själva med är att vi inte hinner träna. Jag har full respekt för människors fullbokade kalendrar, men träning behöver inte ta så lång tid om du är effektiv och anstränger dig när du väl är på gymmet. Viktigast är ändå att du tränar regelbundet.

7. Hitta din rytm
Vissa gillar att träna tidigt på morgonen, andra mitt på dagen och några föredrar kvällspass. Hitta den rutin som passar dig bäst, skriv in dina pass i kalendern och respektera dem som om de var viktiga jobbmöten.

8. På riktigt alltså, inga ursäkter
Om du ska vaska ett träningspass krävs en bra anledning. Som att din hund blivit sjuk eller att en nära släkting gått bort. ”Mycket på jobbet” är ingen fullgod ursäkt. Ibland tvingas du träna med baksmälla, ibland med en mindre skada. Då anpassar du dig efter det. Det viktigaste är inte hur hårt du tränar, utan att du verkligen dyker upp. Mer än någonting annat handlar detta med att bli vältränad om viljestyrka. Ingen känner egentligen för att träna. Man gör det ändå, för att det känns fantastiskt i kropp och själ när man nyduschad går därifrån.

9. Kontrollera magen
Du kan inte rå för om du sovit dåligt. Inte heller om du har problem hemma eller på jobbet. Men det gör dig ofokuserad på gymmet. Allt i livet kan inte kontrolleras. Något du däremot kan styra över är vad du stoppar i dig, och mitt råd är att inte äta stora måltider senare än tre till fyra timmar före ett träningspass. Det kommer du bara att få ångra.

10. Packa träningsväskan så fort du kommit hem
Innan du äter banan, innan du läser dina mejl, ska du packa väskan inför nästa pass. För tränandet tar aldrig slut. Formerna kanske varierar med åren men oavsett om du sysslar med kickboxning eller vattengympa ska du fortsätta och fortsätta – tills den dag du inte längre är med oss. Att packa träningsväskan så fort du kommit hem är en påminnelse om det.

Ricardo Toutparfait driver gymmet Yogastyrka på Grevgatan i Stockholm.

Framtidsspanaren

Du har inte en formtopp i livet, utan flera

Att lära sig nya namn är enkelt i 20-årsåldern, medan den verbala förmågan är som bäst efter 60. Framtidsspanaren John Mellkvist förklarar hur våra olika förmågor peakar vid olika tidpunkter i livet.

Vi är alla bra på olika saker. Men en minst lika central poäng är att våra olika förmågor peakar vid olika tidpunkter i livet. Se därför din samlade kapacitet som en ständig balansräkning, där somligt blir bättre och annat sämre över tid. Allt blir inte heller sämre efter sin toppnotering utan stannar på en platå, vilket kan kännas skönt att veta. I en stor studie från 2015 – utfärdad av forskarna Laura Germine vid Massachusetts General Hospital och Joshua Hartshorne vid MIT – lät man de nästan 50 000 respondenterna ta sig igenom 5 000 webbaserade hjärntest, varefter svaren analyserades utifrån ålder. Man fann bland annat följande:

Annons

Kognitiv processhastighet: bäst i sena tonåren
Jag har själv barn i precis denna ålder och slås till exempel av hur snabbt och hur många gånger en helgkvälls planer kan kastas om, utan att det verkar som det minsta ansträngande. Ja, utom för föräldrarna då. Samma sak med alla pågående och ämnesspecifika chattar. Dagens ungdom – men sannolikt också gårdagens, fast i andra former.

Lära sig och komma ihåg namn: bäst i tidiga 20-årsåldern
Ungefär när du är klar med din studietid – och fortfarande har tre, fyra skolkataloger memorerade, så har du ditt livs bästa koll på namn. Senare i livet är tumregeln att när du hälsat på tre personer i följd, så har du glömt namnet på den första. Undantag finns och de gör ofta outplånliga intryck. Tänker exempelvis på vår rektor Gunnar i Bromma Gymnasium, som kunde stå på skolans entrétrappa och skynda på senkomna elever med namn (han kunde alla).

Korttidsminne: som bäst vid 25-35 år
Kortidsminne har en begränsad kapacitet på några sekunder. Den amerikanska psykologen George Armitage Miller var en av förgrundsgestalterna till den kognitiva psykologin. Mest känd är han för en vetenskaplig artikel från 1956 i tidskriften Psychological Review: ”The magical number seven, plus or minus two” som gör gällande att en människa bara kan hålla sju (plus/minus två) saker i huvudet samtidigt, oavsett om det gäller ord, nummer, sinnesintryck eller begrepp. Ett exempel på korttidsminne är när du frågar om vägen och börjar gå ditåt. Men så fort du lärt in adressen, så har den lagrats i långtidsminnet.

Ansiktsigenkänning: bäst i tidiga 30-årsåldern
Förutom åldersbegränsningen varierar denna egenskap från person till person. ”Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ditt fall gör jag gärna ett undantag” som Groucho Marx en gång sagt. Känna igen ansikten är personligen en av mina sämsta grenar och jag funderar på om det finns ett samband med lokalsinnet, som också tillhör mina svagare egenskaper. Ett märke att ha i knapphålet som signalerar ansiktsblindhet skulle avvärja många generande situationer.

Social förståelse: bäst vid 45-55 år
Du går in i ett rum och känner omedelbart hur stämningen är. Du pratar med en ny bekantskap som säger både det ena och det andra, men vad menar hen egentligen? Vad döljer sig bakom orden? Det gnisslar i organisationen på företaget och du ser precis var de ömma punkterna finns, liksom hur de uppkommit. Social förståelse kan vara allt detta och mycket mer. Kort sagt en mycket situationsavgörande förmåga.

Verbal förmåga, läsa av mönster och känslotillstånd: bäst vid 65+ år
Flera av de mest värdefulla kvaliteterna är som allra bäst efter pensionsåldern. Glöm aldrig det. Att många politiker, författare, diplomater, arkitekter, advokater och tänkare i största allmänhet gör stora och betydelsefulla insatser i livets senare del, är egentligen inte konstigare än att de först då har vad som krävs för att klara jobbet bättre än andra.

Med detta perspektiv är det onekligen svårt att argumentera för något annat än en åldersmixad organisation. Och på det individuella planet kan man med fördel, genom hela livet – oavsett om det passerar som en bergochdalbanefärd eller en stillsam promenad över mjuka kullar – se fram emot utsikten från nästa platå av livsvisdom.

John Mellkvist är PR-konsult och framtidsspanare på Mindmakers PR, och har fått stor uppmärksamhet för sitt arbete med att minska ålderismen.

Victor Johansson

Jag är min psykologs mest intressanta patient

Så fann jag mig själv återigen lämna min psykologs mottagning med den fasta övertygelsen att jag är hennes mest intressanta patient. I väntrummet hängde jag på mig rocken, knöt halsduken och nickade bestämt för mig själv: jo, nu är det alldeles tydligt, ingen kan ha kommit i närheten av den show som nyss hölls där inne på dagbädden. Liggande på rygg, med korsade ben och knäppta händer bjöd jag inte bara på underhållande content – skarpa observationer och svindlade insikter om det egna tillståndet – jag levererade mina oneliners med skärpa, rapphet och komisk tajming.

Annons

Jag snuddar vid en tanke: borde jag ens betala för detta? Säkerligen är det behållning nog att få ta del av den psykologiska gåta som är min person.

Här presenteras inga platta relationsproblem, inga standardiserade barndomstrauman. Istället framträder en motsägelsefull natur, en mystisk personlighet man bara kan ana, närma sig med Jungs teorier och Freuds fallstudier, kartlägga med analyser och kognitiva beteendemönster, men aldrig till fullo fånga, förstå.

Mottagningens bokhylla är fylld med samlade verk av Sigmund Freud, Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger. Drömtydning, Bortom gott och ont, Varat och tiden. Böcker som nu endast fungerar som riktmärken, min analytiker befinner sig i ett psykologiskt landskap för vilket hon saknar både karta och kompass.

Jag läser Sigmund Freuds bok Fallstudier. Fem patienter – Dora, Lille Hans, Råttmannen, Schreber och Vargmannen — där vi får följa psykoanalysens historiska utveckling och centrala tankegångar. Jag ser framför mig hur min egen psykolog skriver samma verk om mig: Mediemannen – en gåta. Här får vi följa mekanismerna bakom en medelålders man, driven av bekräftelsebehov och självhävdelse, som försöker slå sig fram i 2020-talets Stockholm.

Det händer att jag stöter på patrull. Att min psykolog – i vad jag tror är välmening – säger att ”Det där en vanlig ångest inför julhelgerna”, eller ”Många kommer in här och talar om samma rädsla inför att bli avvisad”. Genast styr jag samtalet i motsatt riktning. Folkliga neuroser? Nä, det är ingenting för mig.

Så till den grad är jag mån om underhållningsvärdet att jag helt utelämnar angelägna problem. Skenande stress, misslyckade dejter, allmän oro. Det viktigaste är att samtalet förblir innehållsrikt. Det kan vara här problemen grundar sig: att prestera hela vägen in i psykologsoffan. Kanske kan jag ta upp det på nästa session, om jag hittar en tillräckligt häftig vinkel.

Elin af Klintberg

Ja, jag var en usel chef

Du kan se det här som en avbön. För så här i backspegeln inser jag att jag nog var en ganska usel chef där i början på karriären. 26 år och totalt tondöv för medarbetarnas olika utmaningar och med en självbild som ena dagen tangerade geniets, andra dagen befann sig på botten. Förebilderna var få: stenhårda chefer på film som pekade med hela handen och som gormade ”you’re fired” – och så de manliga chefredaktörer som jag själv hade haft i magasinsbranschen.

Annons

Från dem hade jag lärt mig att avspisa förhoppningsfulla frilansare med otydliga formuleringar, driva på medarbetarna med piska och endast fokusera på resultatet. Iklädd en lite för stor kavaj trodde jag att jag vann respekt genom att vara hård och tydlig.

Som tur är har tiderna förändrats.

Enligt den amerikanska ledarskapsgurun och författaren Monique Tallon som skrivit boken Leading gracefully står vi inför ett skifte. Hon menar att framtidens vinnande bolag är de som kommer att tillämpa ett ledarskap byggt på feminina värderingar. Och det hela är ju ganska logiskt. För vem vill ha en chef som är bestämd, hård och självisk när man kan få någon som är empatisk, uttrycksfull och samarbetsinriktad?

Enligt Tallon är USA:s två senaste presidenter talande för resonemanget. Barack Obama upplevs med sin feminina ledarstil som ödmjuk, empatisk och sårbar. Donald Trump som anammat en traditionellt manlig ledarstil upplevs däremot som aggressiv, självupptagen och tävlingsinriktad.

Kvinnligt kontra manligt ledarskap. Tallons exempel berättar också något viktigt: att ett ledarskap utifrån feminina värderingar inte handlar om kön, utan snarare om egenskaper som traditionellt tillskrivits kvinnor.

Men lika mycket som chefer måste se över sitt sätt att leda måste anställda förstå att även de bär på fördomar. Nyligen gjorde den brittiska ekonomiprofessorn Martin Abel en sorglig upptäckt. Han anlitade 2 700 ekonomer i ett test där uppgiften var att transkribera kvitton. När de sedan fick feedback från en manlig respektive en kvinnlig chef visade det sig att både män och kvinnor reagerade mycket mer negativt på den kvinnliga chefens kritik. Motivationen sjönk och de blev mindre sugna på att jobba för firman i framtiden.

Enligt Martin Abel förväntas kvinnliga chefer ge beröm för en arbetsinsats tre gånger så ofta som manliga.

Jag gillar tanken på en era där vi går ett schysstare ledarskap till mötes. I årtusenden har män (och några få kvinnor också för den delen) kapat ledarskapet och skapat en stereotyp som idag, särskilt efter metoo-rörelsen, känns hopplöst omodern.

Samtidigt vet jag inte riktigt om universallösningen är att fastslå att det hela bara handlar om kvinnligt eller manligt ledarskap. Snarare är det väl ett mänskligare ledarskap som är vägen framåt?

I februari fick Obama uppmärksamhet när han pratade om den ”giftiga maskuliniteten” som återfinns i vissa manliga stereotyper. ”Att vara man handlar först och främst om att vara en god människa”, sa den alltid så sympatiske ex-presidenten. Och samma mening kan man kanske applicera på morgondagens ledare: ”Att vara chef handlar först och främst om att vara en god människa.”

Weekendguide

Bästa tipsen för en helg i London

Smaka på Londons bästa burgare, besök inbjudande hotellbibliotek och spana in konstutställningar på Tate Britain.

Bo: The Cadogan i Chelsea totalrenoverades nyligen och resultatet är strålande. Inte minst det egna biblioteket, kurerat av bokhandlaren John Sandoe Books. En annan favorit är Bankside, som är nästan lika mycket ett konstgalleri som ett hotell. Här finns dessutom en ateljé där man kan se unga lokala konstnärer skapa sina verk.

Annons

Ät: Hamburgertrenden börjar klinga av och krögarna bakom Four Legs at Compton Arms kommer sent till festen. Men ibland kan det vara bra att låta andra göra misstagen, för den här gastropuben serverar Londons bästa burgare. Lite kryddigare är konceptet hos Peter Sanchez-Iglesias och hans restaurang Decimo. Här är det moderniseringar av de spanska och mexikanska köken som gäller.

Se: William Blake må ha varit missförstådd av sin samtid i slutet av 1700-talet men idag räknas konstnären och poeten som en verklig visionär. Tate Britain tar ett ambitiöst grepp och visar hela konstnärskapet, inte minst Blakes nyskapande bibelillustrationer.

Anders Hansen

”Att skvallra handlar om överlevnad”

Anders Hansen om nya tv-serien, våra sociala hjärnor och varför han inte vill kallas självhjälpsguru.

Det råder Anders Hansen-feber i Sverige. Vi läser hans böcker, lyssnar på hans Sommar i P1 och tittar på hans nya Svt-program Din hjärna. En grundpremiss för att förstå läkaren och psykiatrikern Anders Hansen är att den 1,3 kilo tunga klumpen vi kallar hjärna inte är helt kalibrerad efter vår samtid.

Annons

– Det stämmer, när det gäller våra hjärnor måste man hålla i tanken att människan levt under 200 000 år. Industrialism, internet och mobiltelefoner har bara funnits en liten, liten del av den tiden.

Ett av avsnitten handlar om den sociala hjärnan. 80 procent av tiden använder vi våra hjärnor till att tänka på oss själva eller andra människor. Många älskar att skvallra, och allra roligast är det när innehållet är komprometterande. Varför är det egentligen roligare att prata om att Anders blivit berusad på en firmafest än att han fått ett pris från Harvard?

– I grunden är det en överlevnadsinstinkt. Hjärnan vill förstå vilka personer som bör hållas på avstånd. Att bli ihjälslagen av en annan människa var en av de absolut vanligaste dödsorsakerna förr.

I programserien möter Hansen bland annat den brittiske antropologen Robin Dunbar.

– Dunbar kom fram till att ju tjockare neocortex – den yttersta delen av hjärnbarken – ett djur har, desto fler nära sociala relationer klarar det att upprätthålla. Schimpanser kan exempelvis hålla koll på 25–30 stycken, medan vi människor kan hantera ungefär 150 sociala relationer. Det kallas Dunbars tal. Det där ser man på allt från jägarsamhällen och medeltida byar till militära kompanier och det svenska skatteverket. Om grupperna växer sig större än 150 personer blir det svårhanterligt för oss människor.

Och de som inte har 150 relationer? 14 procent av alla svenskar känner sig ensamma.
– Ja, ensamhet är ett folkhälsoproblem. I Storbritannien har man en ensamhetsminister för att hantera det. När vi blir ofrivilligt isolerade aktiveras samma del av hjärnan som när vi drabbas av fysisk smärta. Själva poängen med smärta är att vi ska undvika att skada oss igen.

Så hjärnan signalerar att vi bör skaffa vänner?
– Exakt, den säger åt oss att undvika ensamhet eftersom det tidigare inneburit undergång. Vi kunde inte överleva utan hjälp från gruppen. Och att vara ensam under längre tid drar igång stressystemet och står det på för länge riskerar man att bli sjuk.

Kan det bli en bok om att bra sociala samkväm har samma mentala fördelar som ett löppass?
– Absolut inte, eftersom det saknas vetenskapliga belägg för det. Någon skrev att jag är en motionshysteriker, men jag har aldrig velat förklara hur människor bör leva sina liv. Jag pekar bara på forskning som finns. Hans Rosling pratade med mig om ansvaret som kommer av att ha mångas öron. Mitt sommarprogram har hörts av tre miljoner människor. 12 procent av alla vuxna svenskar äter antidepressiva. Om bara några av de lyssnarna får för sig att sluta med sina mediciner och börja jogga istället, utan att rådfråga läkare, skulle jag riskera människoliv. Det går inte. Därför vill jag aldrig kallas för självhjälpsguru.

Din hjärna sänds på måndagar och finns alltid på Svt play.

Foto: Alamy
Skilsmässoexpert

”Sätt allt i ett större perspektiv”

Efter jul och nyår startar högsäsongen för skilsmässor. Charlotte Ljung, Sveriges första divorce planner, har utvecklat en plattform som ska fungera som en hjälp på vägen för den som är mitt uppe i en jobbig separation.

I Sverige knyter varje år ungefär 50 000 par hymens band. Ringar växlas, ömma blickar förevigas och hashtags på sociala medier skapas – så alla kan ta del av parets lyckliga dag. Parallellt med detta beslutar runt 25 000 svenska par sig för att ta ut skilsmässa. Enligt statistik från Statistiska centralbyrån inträffar de flesta skilsmässor bara några år efter vigseln. Så hur mycket man än vill dela både glädje och sorg med varandra, så blir det inte alltid så. Det är ledsamt, men också helt okej.

Annons

Det är i samband med längre ledigheter, som jul- eller sommarsemestern, som skilsmässoansökningarna strömmar in till Sveriges tingsrätter. Många har då fått tid till eftertanke och hunnit sätta sig ner tillsammans för att landa i beslutet att separera. Men vad händer sen? Vilken ände ska man börja i när man väl vågat ta steget? Trots att skilsmässor inte är något ovanligt i dagens samhälle är det många som står handfallna när separationen väl är ett faktum. Det vill Charlotte Ljung, Sveriges första divorce planner, ändra på. Hon har själv skiljt sig två gånger och tyckte det var svårt att hitta information och stöd i skilsmässoprocessen. Därför valde hon att starta Endbright, Sveriges första digitala plattform för skilsmässor:

– Att skilja sig är tufft, men det är också en situation som gör att man lär sig mycket om sig själv. Jag saknade en samlingsplats med tjänster som kunde hjälpa mig på vägen i mina skilsmässor, och som kunde bryta stigmatiseringen kring att separera. Många ser på skilsmässor som ett misslyckade, man är rädd och nervös över hur allt ska bli. Det är där jag vill att Endbright ska komma in, ta en i handen och lotsa en igenom den här jobbiga livshändelsen. Det ska inte vara en skamtvätt att skilja sig, det är normalt, berättar Charlotte Ljung.

Med Endbright är tanken att personer som funderar på att skilja sig, eller som redan ligger i skilsmässa, ska kunna få hjälp av allt från psykologer, relationsexperter, parterapeuter, mäklare, jurister, läkare och karriärcoacher. Allt för att förenkla en smärtsam tid. Det finns även olika checklistor över allt man bör tänka på för att undvika en alltför jobbig separation.

– Att skiljas är ett stort projekt som tar tid. Allt från barn, ekonomi och juridiska bitar ska plöjas igenom. Det är slitsamt, men hjälp finns att få.

Charlotte Ljung.
Charlotte Ljung. Foto: Pressbild

Har synen på skilsmässor förändrats?

– Ja, vi ser inte på äktenskapet som en institution längre. I dag gifter vi oss på grund av romantiska visioner, inte för att grannpojkens familj har välmående kossor och mycket mark. Vi gifter oss heller inte i lika stor utsträckning av kulturella och religiösa skäl som vi gjorde tidigare. Vi är mer individualistiska och det är inget konstigt eller uppseendeväckande med att gå isär i dag.

Vad är vanligast att det uppstår bråk kring?

– Barn och pengar. Som vuxen måste man ta sig samman och jobba ihop för att barnen ska ha det bra. Finns det barn med i bilden så har man ett ansvar att uppföra sig bra gentemot varandra. Barn är dessutom svåra att lura, de snappar upp energier och förstår vad som händer. När det kommer till pengar så tror jag att det finns ett stort mörkertal med par som inte skiljer sig för att någon part inte har råd att lämna relationen. Detta blir extra tydligt i storstäder som Stockholm, där bostadsmarknaden är besvärlig. Det är svårare rent ekonomiskt att skilja sig som stockholmsbo.

Söker kvinnor och män stöd och hjälp för samma saker – eller skiljer det sig åt?

– Våra kunder består till 70 % av kvinnor och 30 % män. Kvinnor tenderar att vara mer emotionella och har mycket frågor som rör barnen, medan männen i regel ställer mer konkreta finansiella frågor. Men det beror helt på familjekonstellationen, är det en hbtq-familj kan det vara upp till fyra föräldrar som berörs och som har olika behov.

Ditt bästa råd till personer som ska gifta sig?

– Äktenskapsförord är ett måste, det är bra för alla parter. Var inte naiv och blunda för vad som skulle kunna hända i framtiden, sätt er ner och prata igenom praktiska saker innan bröllopet.

Skilsmässoexperten Charlotte Ljungs 5 bästa tips:

Börja med att göra en lista över saker som behöver göras och börja beta av.

Våga be om hjälp. Berätta för vänner och familj vad som händer. Genom att våga visa sig sårbar så kan man få väldigt mycket tillbaka. Man blir ofta positivt överraskad av all hjälp man kan få. Om man har möjlighet kan man också ta hjälp med praktiska tjänster.

Om man har barn är det viktigt att se till att de har det bra i processen.

Man får heller inte glömma att se till att man själv mår så bra man kan. Se till att basala saker såsom sömn, träning och mat fungerar.

Håll koll på tankarna. Försök ha en tro på framtiden, sätt allt i ett större perspektiv. Just nu är det skit, men det kommer bli bra.

Medlemslistan – cirka 200 personer – på Djursholm Country Club är hemlig.
Medlemslistan – cirka 200 personer – på Djursholm Country Club är hemlig. Foto: Jesper Florbrant
Perfect Guide

300 000 i entré på hemliga Djursholm Country Club

Här, bakom en röd tegelmur med svart järngrind, huserar en av Sveriges mest omtalade klubbar. Medlemslistan är hemlig, inträdet kostar 250 000 kronor och årsavgiften 50 000. ”Det är den nya tidens kooperativ”, säger Martin Roos, manager på exklusiva Djursholm Country Club.

Vid slutet av en överväxt villagata, bakom en röd tegelmur och genom en låst järngrind, reser sig en gammal patriciervilla. Vidare in, längs en allé med knotiga lindar, uppför en stentrappa och genom en medeltidsdörr, öppnar sig en ny värld: på terrassen äter en solbränd pappa lunch med sin halvvuxna dotter. Två kvinnor med diadem och monogramväskor pratar över ett glas vitt. En av Sveriges mest välkända tech-entreprenörer petar i en sallad.

Annons

Vid ett av borden sitter Martin Roos – club manager på Djursholm Country Club – och följer fingrets väg nedför menyn. Han hejdar sig, blickar ut över gräsmattan:

– Vissa tror att vi är en liten herrklubb för inbördes beundran men det är helt fel. Mer än något annat är vi en familjeklubb, där folk umgås och har kul över generationsgränser. Många medlemmar använder dessutom klubben som en arbetsplats.

Djursholm Country Club – belägen i Villa Pauli på Strandvägen i Djursholm – har blivit Sveriges mest omtalade medlemsklubb. När Brilliant Minds hölls i Stockholm i somras – konferensen med talare som Barack Obama, Gwyneth Paltrow och Naomi Campbell – arrangerades enligt uppgift en stor middag på Djursholm Country Club.

Detta är en plats att andas på. Här ska man kunna prata fritt och veta att informationen inte får fötter.

I Djursholm bor 9 000 personer, ändå är det ett av Sveriges mest mytomspunna samhällen. Malin Giolito Perssons kriminaldrama ”Störst av allt” – om en fiktiv skolskjutning – har inte dämpat intresset. Här bor börs-vd:ar, tech-miljardärer och stjärn-dj:er. Ekonomiprofessorn Mikael Holmqvists bok ”Djursholm: Sveriges ledarsamhälle”, vittnar om en homogen grupp människor präglad av en stark framgångssträvan.

Djursholm Country Club är grundad av Martin HP Söderström, gift med Charlotte Söderström, dotter till H&M:s styrelseordförande Stefan Persson. Medlemslistan – cirka 200 personer i dag – är hemlig.

Löftet om att inte avslöja några namn har öppnat dörrarna för oss.

– För vissa medlemmar är det viktigt med integritet, andra bryr sig inte så mycket. Så vi håller en linje där man inte får fota och där vi inte berättar vilka som är medlemmar. Många av dem är väldigt påpassade, detta är en plats att andas på. Här ska man kunna prata fritt och veta att informationen inte får fötter, säger Roos.

1/4

Inredarna Leonie Persson och Louise ”Lussan” Thott har tänkt in Villa Paulis arv i interiören till Djursholm Country Club.

Foto: Jesper Florbrant
2/4

Medlemslistan är hemlig. ”Vi håller en linje där man inte får fota och där vi inte berättar vilka som är medlemmar. Många av dem är väldigt påpassade.”

Foto: Jesper Florbrant
3/4

”Det har varit viktigt för oss att bevara väggmålningarna, den gamla panelen och mosaiken och utgå från dessa färger i inredningen”, säger Louise ”Lussan” Thott.

Foto: Jesper Florbrant
4/4

”Årsavgiften är för hela familjen. Tittar man på det så är det väldigt prisvärt”, säger Martin Roos.

Foto: Jesper Florbrant

Klubben kretsar kring huset. På bottenplan restaurang och bar. Bibliotek, salong och matsal. På övre våningen hotell och konferensrum. Över ägorna: park, tennisbana, gym.

– Det är en slags delningsekonomi. Varför äga när man kan vara med i ett koncept och nyttja efter behov? Ska jag bygga tennisbana hemma eller nyttja klubbens? Ska jag köpa båt eller låna klubbens? Det är den nya tidens kooperativ.

Bakom interiören står bland andra inredarna Leonie Persson och Louise ”Lussan” Thott.

– Vi har främst tänkt på husets arv, säger den senare.

Det spelar ingen roll om du är idrottsstjärna eller startup-kille, här dömer vi ingen, alla är här på lika villkor.

– Det har varit viktigt för oss att bevara väggmålningarna, den gamla panelen och mosaiken och utgå från dessa färger i inredningen. Vi har även tagit hänsyn till verksamheten som ska drivas där och försökt att tänka slitstarka tyger och hållbarhet.

I kalendern syns vinprovning och konstkvällar, hälsoföreläsningar och välgörenhetsmiddagar. Martin Roos – som har en bakgrund inom finans och själv är bosatt 700 meter från Villa Pauli – ansvarar för verksamheten.

– Det är många klubbar i klubben. Vi fick förfrågan om fler kvinnliga aktiviteter, då lyssnade vi in på det och startade Ladies Club som har en massa roligheter: ladies lunch, de tar jaktlicens ihop, tränar med PT och har yogaklasser.

På stentrappan ligger en tysk jakthund och flämtar i hettan. Husse läser papperstidning med korsade ben och belåten uppsyn. I salongen resonerar Martin Roos kring medlemsklubbens urvalsprocess.

– Det spelar ingen roll om du är idrottsstjärna eller startup-kille, här dömer vi ingen, alla är här på lika villkor. Vi sätter inga kriterier som att du ska se ut på ett visst sätt eller ha en viss plånbok.

Det är en sanning med modifikation.

Medlemskapet kostar sammanlagt 300 000 kronor. 250 000 i inträdesavgift och 50 000 i årsavgift.

– Med inträdesavgiften tecknar du en preferensaktie i klubben. Om du är medlem så länge att du dör med klubben tar dina barn över den. Väljer du att gå ur klubben löser klubben tillbaka aktien. Så du lånar bara ut pengarna, de är inte nedspolade i toaletten. Årsavgiften är för hela familjen. Tittar man på det så är det väldigt prisvärt, säger Martin Roos och fortsätter:

– I ansökningarna tittar vi bara på att man ska ha glatt sinne och vara hel och ren. Vi träffar 95 procent av alla som ansöker om medlemskap, men det handlar lika mycket om att de ska få komma hit och klämma och känna, se vad det är för något.

Ett av mina starkaste minnen är nog klubbens första kvartalsfest Le Club IV Saisons. Den satte ribban.

Medlemskommittén består av tre personer.

Vad skulle, förutom medlemsavgiften, kunna vara ett hinder för att bli antagen?

– Det skulle väl vara kriminellt förflutet. Sedan betackar vi oss de som enbart vill ha klubben som nätverksplats.

Ni har ingen klädkod, vad händer om jag kommer hit i flipflops, piratbyxor och linne?

– Då kanske vi säger ”Är du på väg till gymmet?”. Men folk gör inte det, våra medlemmar har ganska bra hyfs.

Foto: Jesper Florbrant

Under jord huserar nattklubben. En dunkel källarkula med röda sammetsdraperier. Bruna chesterfieldmöbler och cigarr-rum.

– Vi arrangerar klubbmiddagar en gång i kvartalet som ofta slutar i fullskalig fest. Ibland fortsätter det ner i nattklubben där det sluts upp i dans och liknande. Det är sådana människor vi söker: sociala och öppna personer som sprider glädje.

En av medlemmarna är Fred Mannerfelt, en lyxbilhandlare bosatt i Djursholm. Han är särskilt nöjd med nattklubben.

– Ett av mina starkaste minnen är nog klubbens första kvartalsfest Le Club IV Saisons. Den satte ribban, säger han.

Nattklubben ligger under jord.
Nattklubben ligger under jord. Foto: Jesper Florbrant

Ute på grusplanen står en Tesla, en Bentley och en Range Rover. Grindarna är alltid låsta.

– Det handlar framför allt om säkerhet, säger Martin Roos, och tillägger att man har en vaktfirma som arbetar dygnet runt.

Sedan eskorterar han oss med en varsam men fast hand nedför grusstigen och ut på gatan.

Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant
Foto: Jesper Florbrant
Mat & dryck

”Ska du bara äta en middag i Stockholm i år är det hit du ska gå”

Södermalms coolaste kroggäng har tagit över klassikern Coco & Carmen – där det blir mindre punk och mer royale.

Vi närmar oss en fastighetskris i Stockholm. Eller förlåt, den är redan här. Shoppar gör vi som bekant på nätet, följaktligen håller butikerna i city på att slå igen. Förr skulle alla ha ett eget rum på sitt kneg, idag är det öppna landskap och kontorshotell som gäller. De senare har fantasifulla namn som Epicenter, Norrsken, SUP46 och Wework, men i grunden handlar det om att sitta trångt med människor du inte känner.

Annons

De större företagen har flyttat ut till förorten. De sitter i hermetiskt tillslutna borgar utan kontakt med stadens röra. Kista, Solna och Sundbyberg tävlar om de stora börsbolagens HQ.

Vad ska hända med alla hus i stadens hjärta? Svar: de bygger om.

Sturegallerian lär förvandlas till en gigantisk food court. Krögaren PG Nilsson har lagt ner sitt krig mot fastighetsfonden i Dubai och vill flytta Sturehof till SEB:s gamla lokaler vägg i vägg med dagens krog. Sergels torg ska byggas om och 24 nya krogar ska öppna här. Ursäkta, men vem vill äta i närheten av Plattan och T-centralen?

Hur det kommer att gå? Ja, titta på nyöppnade Eataly på Biblioteksgatan som redan nu släcker ner avdelningar, sparkar mellanchefer och blöder X miljoner i månaden.

En krog mår nämligen bäst av att ligga i ett bostadsområde. Detta ger ett gäng stamgäster som lockar till sig vänner och bekanta. Och om maten är god och hovmästaren är vänlig så kan det bli en riktig succé.

Och nu är vi framme vid Coco & Carmen på Banérgatan på Östermalm. Ett krypin som haft tänt i skyltfönstren i 41 år. Och som precis har tagits över av Punk Royale-gänget.

Min fru och jag kommer förbi en regnig tisdag. Det är fullsatt och vi får det sista (läs sämsta) bordet mitt i gången mellan köket, matsalen, disken, toaletten och jag vet inte vad. Men jag sitter hellre mitt i ett kaos, än utkastad i en jättekrog med utsikt mot ett öde kontorshus.

Det enda som serveras hos Coco är en avsmakningsmeny med fem rätter för 595 kronor. Den tar vi förstås. Jag kan inte tacka nej till att inleda med en Punk Royale-special: en fyra vodka och en rejäl klick rysk kaviar serverad direkt på handflatan. Slurp. Fem plus för denna ”rätt”.

Sedan rasar tallrikarna in i hög takt, men utan att vi blir stressade för allt smakar suveränt.

Det är elegant sälta i piggvaren, det är en rolig gubbe på gåslevern och det är mustig smak i såsen till hjortsteken. Vi hoppar vinpaket och kör en flaska vitt från Österrike som funkar till både kött och fisk. (Vinpaket är en tramsig trend som gör det svårt att fokusera på maten.) Vi njuter också ett fluffigt ostron med en sås från Sydamerika, en modern Croque Monsieur med rikligt med tryffel och endiver med fint tuggmotstånd. De sista kan lätt bli sega och sura, men inte hos Coco.

Detta är utan konkurrens den härligaste måltid jag ätit i år.

Det är inte lika mycket punk som på storebror Punk Royale på Södermalm. Gamla Coco-stamgäster kommer att uppskatta de nya ägarna på samma sätt som de gillar botox och tabata-träning. Och som de uppskattade kokain på 1980-talet.

Personalen är vänlig, snabb och kunnig, men behovet av att läxa upp sina gäster om det som finns på tallriken är obefintligt. Personalen har för mycket att göra för att hinna med en lång föreläsning om hur rädisan fått sin syra.

Notan landar på 2 000 kronor och det är att betrakta som ett fynd på Östermalm. Upplägget påminner om Lilla Ego i Vasastan, men nya Coco känns som en krog för vuxna människor. Jag tänker mig att Banérgatans mest kända par – Jan Guillou och Ann-Marie Skarp – kan bli stamgäster här. Alla människor i världen vill vara stamgäster här.

Ska du bara äta en middag i år i Stockholm är det hit du ska gå. Jag förstår att när jag skriver detta kommer kön utanför Coco & Carmen att bli riktigt lång. Och står du i denna kö och ser stamgästerna glida förbi så är det bara att acceptera faktum. För alla kroggäster är inte lika mycket värda. De som bor närmast är mest värda.

Det är därför som de 24 krogarna vid Sergels torg aldrig kommer att bli mysiga och roliga. De kommer inte att att få några stamgäster eftersom ingen bor i närheten och slinker ner på Plattan för en sen middag.

Vad ska då fastighetsägarna i city göra för att överleva? Bygga billiga bostäder och sänka hyran.

Marcus Dunberg

”Säg nej till (nästan) allt”

Så ligger jag återigen där i sängen med fjärrkontroll i hand och klickar runt mellan olika tv-serier och filmer på HBO och Netflix. Kanske den här? Eller den här? Läser om handlingen. Nja. Letar vidare. Länge. Till slut fastnar jag för något, men den riktiga entusiasmen saknas. Halvengagerad rullar jag första avsnittet. Jag hoppas på en fullträff, men allt eftersom minuterna går dalar entusiasmen. Ändå fortsätter jag att titta och försöker hitta argument för att detta faktiskt är sevärt. Det är som om jag säljer in serien till mig själv, trots att jag innerst inne vet att det som utspelar sig på skärmen är mediokert och meningslöst. Absolut inte tillräckligt bra för att motivera flera timmars tittande. Inte ens tillräckligt bra för att motivera ett enda avsnitt.

Annons

Bredvid mig på nattduksbordet ligger det en bok som för en kamp med tv:n – kampen om min tid. Just nu är det en biografi om 1900-talets främste porträttmålare, Lucian Freud. En av de kvällar då boken vinner kampen mot tv:n läser jag att Freud förstörde långt fler målningar än han sparade. Under 60 års målande rör det sig om tusentals verk. Resultatet var helt enkelt mediokert, alltså inte tillräckligt bra för att visa upp för världen. 

Jag nämner detta för en vän som är konsthandlare och vi kommer in på ämnet konstsamlande. Jag frågar honom vad nyckeln till framgångsrikt samlande är. ”Att säga nej” svarar han. Se så mycket konst som möjligt, men köp lite och det bästa (inom ramen för din budget). Försök alltid att få konstnärens bästa verk. Har du inte råd med det bästa, kika på priskategorin under. 

Med så mycket innehåll som ständigt stjäl vår uppmärksamhet och tid har förmågan att säga ”nej” aldrig varit viktigare. Oavsett om det handlar om tv-serier, skapande eller konsumtion. Det säger sig självt att 95 procent av allt som finns på Netflix, HBO och andra streamingtjänster inte är värt din tid. Det är mediokert visuellt skval. När jag summerar året 2019 konstaterar jag att det sammanlagt fanns färre än tio tv-serier värda tidsinvesteringen (låter ändå som många). Dessa var Top boy, 1994, Gomorra, Suburra, Succession, The Kominski method, The Crown och Comedians in cars getting coffee. Din lista ser säkert annorlunda ut, men är det fler serier än tio borde du fundera över hur du värderar din tid.

Ju mer tillgängligt innehåll, desto viktigare att säga nej. Även om möjligheterna till tidsfördriv aldrig har varit större, så är den tillgängliga tiden exakt densamma som för 10, 100 eller 1 000 år sedan. Åtminstone sett till ett dygn.

Jag önskar att ett ”nej” var betydligt mer vanligt förekommande i sociala medier – både för skapande och konsumtion. För hur mycket av allt som flimrar förbi i dina flöden har egentligen något värde överhuvudtaget? Vi behöver alla bli mer restriktiva med vad vi delar i sociala medier. Lucian Freud kastade tusentals målningar i soporna – som han lagt hundratals timmar på att skapa. Så nog kan du avstå från att dela med dig av precis alla dina tankar, resor och sanslösa framgångar på jobbet? Ja, det är fullt möjligt att posta något tvåhundra gånger om dagen, men det betyder inte att det är en bra idé.

Att säga nej har också uppenbara miljövinster eftersom det leder till mindre konsumtion, av allt. Julbord är för övrigt som streamingtjänsterna. 95 procent smakar ändå inte gott. Du mår bättre om du säger nej. God jul.

Vilka röda dagar och klämdagar kan hjälpa dig i semesterplaneringen?
Vilka röda dagar och klämdagar kan hjälpa dig i semesterplaneringen? Foto: Alamy
Resa

Så maxar du ledigheten 2020 – vi har listan

Sugen på att maxa ledigheten under 2020? Genom att ta semester några extra dagar kan du vara ledig i upp till 16 dagar på raken. Här är tips på hur du ska använda röda dagar, klämdagar och helger på bästa sätt.

Januari 2020

Vintern är lång, passa på att ta två dagar ledigt och var ledig i totalt sex dagar.

Annons

1 januari – onsdag, nyårsdagen – ledig

2 januari, torsdag – ta ledigt

3 januari, fredag – ta ledigt

4 januari, lördag – ledig

5 januari – söndag, trettondagsafton– ledig

6 januari – måndag, trettondagen – ledig

Påsken 2020

Om du tar fyra dagar ledigt, kan du vara ledig i totalt 10 dagar.

4 april, lördag – ledig

5 april, söndag – ledig

6 april, måndag – ta ledigt

7 april, tisdag – ta ledigt

8 april, onsdag – ta ledigt

9 april, torsdag, skärtorsdag – ta ledigt

10 april, fredag, långfredag – ledig

11 april, lördag, påskafton – ledig

12 april, söndag, påskdagen – ledig

13 april, måndag, annandag påsk – ledig

Sugen på extra långledighet? Ta ut ytterligare fyra dagar så är du ledig i hela 16 dagar.

14 april, tisdag – ta ledigt

15 april, onsdag – ta ledigt

16 april, torsdag – ta ledigt

17 april, fredag – ta ledigt

18 april, lördag – ledig

19 april, söndag – ledig

Påsklov 2020

Vill du kunna matcha ledigheten med barnens påsklov? I år har alla skolor påsklov antingen vecka 15 eller vecka 16. Här listar vi datum för samtliga län och kommuners påsklov, enligt Skolporten.

Vecka 15, 6–12 april:

Blekinge (endast Karlskrona och Sölvesborg)

Dalarna (endast Säter och Vansbro)

Gotland, hela länet

Gävleborg (endast Hofors)

Halland, hela länet

Jönköping (utom Gislaved och Vetlanda)

Kronoberg, hela länet

Skåne (utom Svedala)

Stockholm (utom Botkyrka, Järfälla, Norrtälje och Nykvarn)

Södermanland (utom Strängnäs)

Uppsala, hela länet

Västmanland, hela länet

Västra Götaland (utom Bengtsfors, Dals-Ed, Lilla Edet, Trollhättan, Vänersborg, Åmål)

Örebro (utom Degerfors, Lindesberg och Ljusnarsberg)

Östergötland, hela länet

Vecka 16, 13–19 april:

Blekinge (Karlshamn, Olofström, Ronneby)

Dalarna (utom Säter och Vansbro)

Gävleborg (utom Hofors)

Jämtland, hela länet

Jönköping (endast Gislaved och Vetlanda)

Kalmar, hela länet

Norrbotten, hela länet

Skåne (endast Svedala)

Stockholm (endast Botkyrka, Järfälla, Norrtälje och Nykvarn)

Södermanland (endast Strängnäs)

Värmland, hela länet

Västerbotten, hela länet

Västernorrland, hela länet

Västra Götaland (endast Bengtsfors, Dals-Ed, Lilla Edet, Trollhättan, Vänersborg, Åmål)

Örebro (endast Degerfors, Lindesberg och Ljusnarsberg)

Valborg och 1 maj

Välkomna våren med en lång ledighet och passa på att använda en klämdag eller två. Ta ut fyra dagar, för att vara ledig i nio dagar totalt.

25 april, lördag – ledig

26 april, söndag – ledig

27 april, måndag – ta ledigt

28 april, tisdag – ta ledigt

29 april, onsdag – ta ledigt

30 april, torsdag, valborgsmässoafton – ta ledigt

1 maj, fredag, 1 maj– ledig

2 maj, lördag – ledig

3 maj, söndag – ledig

Kristi himmelsfärd 2020

Tar du ledigt en dag under Kristi himmelsfärds dag i maj får du en långhelg med fyra dagars semester. Väljer du att ta ledigt ytterligare tre dagar får du totalt nio dagars sammanhängande ledighet.

16 maj, lördag – ledig

17 maj, söndag – ledig

18 maj, måndag – ta ledigt

19 maj, tisdag – ta ledigt

20 maj, onsdag – ta ledigt

21 maj, torsdag, Kristi himmelsfärdsdag – ledig

22 maj, fredag – ta ledigt

23 maj, lördag – ledig

24 maj, söndag – ledig

Pingst och nationaldagen 2020

Både Sveriges nationaldag och pingstdagen är röda dagar – men ingen av dem ger några klämdagar eftersom båda infaller på en helgdag i år. Pingstdagen, som alltid infaller på en söndag, är söndagen den 31 maj i år och nationaldagen, den 6 juni, infaller på en lördag.

Midsommar 2020

Smygstarta semestern och ta ut fyra extra dagar för att vara ledig nio dagar.

13 juni, lördag – ledig

14 juni, söndag – ledig

15 juni, måndag – ta ledigt

16 juni, tisdag – ta ledigt

17 juni, onsdag – ta ledigt

18 juni, torsdag – ta ledigt

19 juni, fredag, midsommarafton– ledig

20 juni, lördag, midsommardagen – ledig

21 juni, söndag – ledig

Alla helgons dag 2020

Det är snålt med röda dagar och klämdagar under hösten, men tar du ut en extra semesterdag under alla allahelgonhelgen får du i alla fall en långhelg.

30 oktober – ta ledigt

31 oktober, lördag, alla helgons dag– ledig

1 november, söndag – ledig

Jul och nyår 2020/2021

Julafton var på en tisdag 2019 vilket hade kunnat ge en ”perfekt” jul i år med fem dagars ledighet. Men i och med att i år är skottår flyttas julen fram två dagar och infaller på en torsdag vilket gör att annandagen som resulterar i ledighet infaller på en lördag. Men inget ont som inte har något gott med sig. Nyårsafton blir ju också torsdag vilket ger en fyradagarshelg.

Har du gott om semesterdagar kan du få 16 dagars sammanhängande ledighet, men då krävs att du tar ut sex dagars ledighet.

19 december, lördag – ledig

20 december, söndag – ledig

21 december, måndag – ta ledigt

22 december, tisdag – ta ledigt

23 december, onsdag – ta ledigt

24 december, torsdag, julafton– ledig

25 december, fredag, juldagen– ledig

26 december, lördag, annandag jul– ledig

27 december, söndag – ledig

28 december, måndag – ta ledigt

29 december, tisdag – ta ledigt

30 december, onsdag – ta ledigt

31 december, torsdag, nyårsafton– ledig

1 januari 2021, fredag, nyårsdagen – ledig

2 januari 2021, lördag – ledig

3 januari 2021, söndag – ledig

4 januari 2021, måndag – ta ledigt

5 januari 2011, tisdag, trettondagsafton – ta ledigt

6 januari 2021, onsdag, trettondagen – ledig

Foto: Alamy

Foto: David Thunander
Malin Åkerman

”Jag har faktiskt svårt för musikaler”

Den första svenska filmrollen, en ny man och nya öppningar i karriären. SPG träffar Hollywoodstjärnan Malin Åkerman som just nu upplever en omstart i livet.

Att Malin Åkermans första svenska filmroll efter tio års sökande skulle bli i en romantisk musikalfilm är inte helt orimligt. Hollywoodstjärnan har trots allt sjungit mot Tom Cruise i Rock of ages, varit gift med en musiker i många år och har en bakgrund i musikbranschen.

Annons

– Haha, nja, jag hade ett rockband. Inte för att jag kunde sjunga, utan för att jag inte hade något annat att göra. Jag skulle aldrig ställa mig på en musikalscen. Inte en chans! Men musikal på film, då man spelar in i studio och kan rätta till lite efteråt går ju bra, säger hon och böjer sig fram mot mig.

– Jag har faktiskt lite svårt för musikaler, men En del av mitt hjärta var förvånansvärt bra skriven. Dessutom var tajmingen att tillbringa tid i Sverige förra sommaren helt rätt för mig.

Malin lutar sig tillbaka i soffan och lägger ena benet över det andra. Vi träffas i Ingrid Bergmans svit på Grand Hôtel och förutom intervjuer inför juldagspremiären av ”Tomas Ledin-filmen” är Hollywoodstjärnan i Sverige för att hälsa på sina föräldrar. De båda bor numera här: pappa Magnus i Falsterbo, mamma Pia på Gotland. 

– Jag skulle absolut kunna tänka mig att flytta till Sverige om det inte vore för vintern. Jag är för van vid Kalifornien. Många frågar om jag inte blir trött på solen men nej, inte alls. Vill jag ha lite snö och vinter åker jag hit i två veckor och sen är jag nöjd.

Malin var bara två år när hennes föräldrar lämnade Sverige för Kanada. Föräldrarna skilde sig och när hon var sex år flyttade hennes pappa tillbaka till Stockholm, Malin blev kvar med mamma i Toronto.

– Jag var här hos pappa varje sommar, sportlov och jul. Det var fantastiskt. Jag har fortfarande kvar vänner från den tiden, som min bästa vän Nathalie Nordquist, som är prima ballerina där borta, säger hon och nickar i riktning mot Kungliga Operan.

I amerikanska talk shows får du ofta prata om svenska traditioner, är det barndomsminnena du plockar fram då?
– Ja, tack och lov har man ju firat kräftskivor, midsomrar och jular här genom åren. Men en sak upptäckte jag nyligen: jag har alltid trott att texten i Ja, må hon leva är att man ska skjuta födelsedagsbarnet när det är hundra år. Så i intervjuer har jag sagt: ’Du vet, vi är vikingar, så vi sjunger att man ska skjutas när man är hundra år.’ Först nu har jag insett att jag feltolkat det. Men i Amerika kan de ingenting om svenska traditioner, det är bara att snacka på, säger hon och skrattar.

Foto: David Thunander

The heartbreak kid, Trubbel i paradiset och Trophy wife. Malin Åkerman är känd för sina romantiska komedier, men även för actiondramat Watchmen och, på senare år, dramaserien Billions på HBO.

– Det var aldrig en plan att hamna i komedifacket, även om jag älskar det. Eftersom min första roll var i en komedi blev jag länge en ’komeditjej’ och det är rätt svårt att bryta sig in i en annan genre än den man hamnat i från början. Så jag har kämpat hårt för att nå dit jag är idag.

Det är i den där drivkraften som Malin kan identifiera sig med sin rollfigur Isabella i En del av mitt hjärta.

– Hon flyttar från sin lilla by till storstan. Det gjorde jag också. Jag ville ha ett bra liv och testa mina vingar. Så när jag var 24 kom jag till Los Angeles med min bästa kompis och knappt några pengar på fickan. När vi lagt in allt vi hade i en lägenhet hade vi 40 dollar kvar. Men vi chansade och hoppades att drömmen skulle bli sann. Så småningom blev den det.

Men det skulle kräva 300 auditions innan hon år 2005 fick sin första roll, i HBO-serien The comeback. De påbörjade universitetsstudierna i barnpsykologi fick läggas på hyllan.

– Min lillebror växte upp med väldigt svår OCD (tvångssyndrom) och jag såg hur mycket han fick kämpa i skolan. Det var tufft. Vi som familj fick hjälp genom kognitiv terapi och idag lever han ett normalt liv. Men jag ville förändra skolreformen för att hjälpa andra med liknande utmaningar. När jag var 19 år tog jag kontakt med hälsoministern i Kanada som rådde mig att studera först. Så det gjorde jag.

Hjärtat slår fortfarande för de unga och Malin håller då och då föreläsningar för unga fängelsedömda.

– Jag och en ledarskapskonsult håller en minikurs på ungdomsfängelser och uppmuntrar de här killarna, många med bakgrund i gängkriminalitet, till att få självförtroende, mening och sunda värderingar. Det är otroligt givande.

Foto: David Thunander

Den värderingsdrivna, lösningsorienterade och positiva attityden sitter i henne från barndomen.

– Jag hade en jättebra uppväxt, men nu när jag tittar tillbaka kan jag tänka mig hur mycket mina föräldrar måste ha kämpat. Men det märktes inte på dem. Mamma pratade ofta om att det man ger får man tillbaka och det tror jag verkligen på. Pappa är extremt positivt lagd och ser ljusglimtar i allt. När de skilde sig var jag så klart jätteledsen och trodde att jag skulle förlora pappa, men när han förklarade hur bra allt skulle bli blev det en positiv upplevelse, säger hon och tillägger:

– Pappa är en man från en viss tid. Du vet, man ska inte visa mycket känslor när man är man. Nu för tiden är det lite annorlunda.

Malin blir påmind om sin egen separation från italienske musikern Roberto Zincone, bara några månader efter att de fått sonen Sebastian, idag 6 år.

– När jag låg i skilsmässa sa jag till min kompis att jag måste vara stark inför min son. Då sa hon: ’När dina föräldrar skilde sig, vad skulle du ha velat se hos din pappa? Det är helt okej att visa din son att det inte är så lätt. Att du är ledsen och gråter ibland.’ Jag är lik pappa, jag vill bita ihop och säga att allt kommer att bli bra. Men det finns en styrka i att också kunna vara sårbar.

Du har tagit hand om din son själv, hur har det gått?
– Bra! Mycket tack vare att jag inte har ett nio till fem-jobb. Jag kan spela in i tre månader och ta ledigt i tre månader. När jag väl jobbar kan han hälsa på. Den första filmen jag gjorde efter att jag fått Sebastian var jag också producent för, så jag satte in ett skötrum på kontoret. Då kunde han och en barnflicka vara med mig på set varje dag, det funkade väldigt bra.

Malin blir tyst en stund.

– Äh, jag ska inte hymla med att det varit svårt också. Men jag har haft underbara kompisar som hjälpt mig. En vän flyttade till och med hem till mig under ett år och hjälpte till. Som man säger, det krävs en hel by… Jag har haft den där byn.

Livet skulle vända. För nästan exakt ett år sedan gifte sig Malin med den brittiske skådespelaren Jack Donnelly på en strand i Tulum i Mexiko. Malin skiner upp när giftermålet kommer på tal.

– Just nu upplever jag en ny början på livet. Jack är en underbar man. Min son älskar honom också. Sebastian är faktiskt med min svärmor i England just nu, han tycker verkligen om henne. Så jag fick inte bara en man, utan en helt underbar familj också!

Förutom den nya familjen ser Malin att nya dörrar öppnas yrkesmässigt.
– Dels är det kvinnornas tid just nu och dels har jag kommit till en ålder där det finns fler intressanta roller. Som 20-åring var det mycket utseendet man gick på, jag hade tur som hamnade i komedigenren och tog mig in den vägen. Idag, även utanför jobbet, känner jag mig mycket mer intressant och trygg i mig själv än när jag var 20 år.

Vad beror det på?
– Att få barn och skilja mig var stora livsförändringar. Det fick mig att börja fundera på vem jag verkligen är. Vem är jag utan man och barn? Vilka är mina värderingar, vad vill jag förändra och vilket liv vill jag ha? 

Du behövde söka dig själv?
– Ja, precis. Jag tror att det är viktigt att ibland stanna upp och checka av om det är så här man vill att ens liv ska se ut. Söka svar på de stora frågorna. Då är det lättare när rollerna kommer att faktiskt förstå dem. Nu kan jag dra paralleller från något som jag själv varit med om.

Och nu har hon också varit med om att dansa, sjunga och söka kärleken i en svensk film. Hur det går får vi se på juldagen.

– Går det bra kanske det blir mer svenskt framöver. Det skulle jag gärna vilja.

Foto: David Thunander
Makeup hår & styling: Shada Gharib/Zap talents

Mat & dryck

Nyårssmällar

Eller varför inte fira jul med skaldjur och champagne? Här är två enkla, lyxiga festklassiker av kockarna Pontus Frithiof och Tor Stålhandske.

Belonostron

Flatostron från den svenska västkusten har världsrenommé. Många kockar kallar det ”urostronet”, själva utgångspunkten för hela denna kultur. För en ovan ostronnjutare kan belonostronet upplevas väl köttigt. Testa då att pochera ostronet hastigt i lite vitt vin och salt. Skär sedan upp ostronet i mindre bitar och servera med samma tillbehör som nedan.

Annons

1/2 dussin belonostron
Rödlök
Rödvinsvinäger
Citron

1. Finhacka rödlök, lägg i en skål och häll på rödvinsvinäger. Skär upp citronklyftor.
2. Öppna ostronen genom att trycka in en kniv från sidan. Lossa ostronen genom att skära loss dem undertill från skalet.

I glaset: Valentin Leflaive Blanc de Blancs, Champagne, nr 76452
Nytt champagnehus av bourgogneproducenten Olivier Leflaive och vinmakaren Erick de Sousa. Personligt och krispigt med läcker ton av ostronskal.

Hummersallad

En variant av den amerikanska rätten ”dressed crab”, här med svenska råvaror och smaker.

1 hummer
Isbergssallad
Ett litet rött äpple
Pepparrot
Gurka
3 msk majonnäs
1 tsk het chilisås
Dill
Smörgåskrasse
Forellrom

1. Strimla isbergssallad tunt och lägg i isvatten. Klyv hummern i mitten, ta ut köttet och skär köttet grovt. Tvätta och torka ur hummerskalen.
2. Lägg hummerkött, fintärnat äpple, chilisås, majonnäs, finhackad gurka och lite finskuren dill i en bunke. Blanda och smaka av.
3. Lägg isbergssallad i botten av hummerskalen, toppa med hummersalladen. Garnera med lite forellrom, nyriven pepparrot, dill, smörgåskrasse och hummerklorna.
4. Servera med rostat bröd och citron.

I glaset: Pierre Péters Blanc de Blancs, Champagne, nr 7350
Glänsande Grand Cru i stram, nyanserad stil som ger känslor av hav, mogen citrus och nybakad brioche. Finns även på magnum – storslaget!

Till Toppen