Anitha Clemence klipper en instagramkomedi, kollar på dinosaurier och spelar både Bezzerwizzer och fyrmanswhist.

Solen skiner, det  är fredag och jag hetsar mellan redigeringen på produktionsbolaget Strix, kundmöten och pitcher på en mediebyrå där jag också jobbar som sociala medier-expert. Jag håller på med en sitcom på Instagram – den första faktiskt – som heter Hanson/Hansen. Mormor spelas av Grete Philipson och hon är lysande som skådis, jag är förvånad över att ingen har tänkt på att casta henne tidigare. Med andan i halsen hämtar jag sedan barnen på skolan och förskolan, det är min vecka, och eftersom vi åker allihop på min ekocruiser ser vi ut som ett litet indiskt tuktuk-sällskap. Vi styr ner mot Ica i Värtahamnen och handlar fredagsmys. Chark till de vuxna, chips till barnen och så en lite bättre middag.

Min sambo Joel och jag har som ambition att vi ska ha det lite mysigt och se en film när barnen lagt sig. Men efter ett glas rödvin somnar vi båda i soffan framför tv:n, långt innan förtexterna börjar.

Vaknar av att jag får en Ipad slängd i ansiktet runt halvsju. Ladda! skriker min son och somnar om. Men då är ju jag redan vaken så det är lika bra att ta sig ner till Valhallabageriet och köpa frukost i form av bullar och deras ”hamburgerbröd”, som de bara har på lördagar. Jag är en sucker för vetemjöl, det är mitt gift i livet. Det och socker.

Efter det sticker vi iväg till Naturhistoriska museet och bränner några timmar där. Vi har lite kul helt enkelt. Min minsta, Tom Allan, älskar dinosaurier. Min stora, Penny, är lite mer allmänt nyfiket lagd. Jag är dyslektiker så det är extremt jobbigt för mig med alla brontostegotrigolydyter, men det är kul och allra roligast är smådjursavdelningen med insekter.

Penny ska iväg på en playdate med övernattning. Tom Allan äter bara bacon och korv så det blir en carbonara eftersom han vill ha bacon igen.
Joel är bra på att göra carbonara men egentligen är det mest jag som lagar mat hemma hos oss. Det är roligt att Joel sålde in sig som värsta kocken när vi började träffas, men när de fem paradrätterna var avklarade började han liksom bara om …

När Tom Allan har lagt sig kommer några kompisar över och vi spelar Bezzerwizzer. Och Sverige-spelet, så fruktansvärt kul! Jag är mest allmän-
bildad men förlorar ofta på mitt självförtroende – det är alltid dålig stämning och jag går och lägger mig i vredesmod.

Det är söndag förmiddag och jag slinker iväg för att spela fyramanswhist med mina väninnor på Scandic Grand Central. Det är som en fattigmansbridge. Ja, så gammal är jag. Barnen är borta hos kompisar de två timmar som vi spelar, och Joel tittar på fotboll. På eftermiddagen är det chill och då ser barnen och jag en tecknad film i sängen innan det är dags att laga söndagsmiddag och planera veckan. Då kliver ”den stora kocken” in och fixar en laxsashimi, för nu börjar min kontrollerade vecka. Socker- och vetetrollet i mig får fritt spelrum från fredag till söndag lunch – jag älskar nappar och mikrad schweizernötchoklad som man doppar jordgubbar i – men sedan måste jag skärpa till mig. Barnen får vi i säng vid åtta och nu får vi äntligen till Netflix & chill innan det är dags att runda av och hoppa i säng. En koll på jobbmejlen bara, innan jag somnar.

Foto: Magnus Sandberg/TT

Vi skulle bara ta bort en död enbuske bakom sommarstugan. Dess bruna barr störde en annars ljuvligt grönskande vildhäck som utgör insynsskydd från den lilla skogsvägen som leder ner till bryggan där vår stuga står. Många är nyfikna på vart grusvägen mot vattnet leder, så vi behöver lite insynsskydd – men enriset måste ju bort, för allas trevnad.

Vi tänkte att det skulle ta en halvtimme. Men det tog aldrig slut. Enbusken växte inte bara ner i marken, den växte även längs marken och in i alla omgivande snår och buskar där dess vissna tentakler inte syntes. Men efter två dagars slit med motorsåg och häcksax syntes det. Insynsskyddet fanns inte mer. Det som fanns kvar, utöver buskarna med slånbär och vildros som var mycket mindre än vi trodde, var ett helt kalhygge av döda enstubbar.

Måtte Länsstyrelsen vara på gott humör när de ser det här, var det första jag tänkte. Vid randen av den övergödda Östersjön är tillvaron inte bara ett konstant krig mot meterhöga snår av vass, brännässlor, tistlar och sly utan också osäkerhet över vad strandskyddslagen tillåter.

För att göra vår mark beboelig för oss gör vi den också tillgänglig för alla andra. Det är så det funkar, och det är så vi vill att det ska funka.

På 1970-talet gick det kanske till överdrift. Jag minns hur jag en morgon fann mina leksaker i händerna på främmande ungar alldeles utanför dörren, och ett förtält uppställt mot vår stugvägg. Det var en tysk familj som blivit lite väl peppad på den svenska allemansrätten.

Men i regel har alla respekt för varandra. På det sättet fungerar strandskyddslagen som den enligt miljöbalken är tänkt: markägare får inte försvåra allmänhetens tillgång till kusterna genom att bygga nytt eller bygga ut. I januariöverenskommelsen ingick dock en utredning av strandskyddet, eftersom många menar att alltför rigorösa restriktioner är kontraproduktiva.

Jag är verkligen inte emot strandskyddet som sådant. Skulle jag som strandtomtsägare på Gotland störa mig på tillfälliga besökare skulle jag sälja och spika upp en ”privat mark”-skylt i Stockholms skärgård i stället. Däremot är jag bekymrad över hur länsstyrelser i regioner med starkt strandskydd ofta ser markägare som ett slags motståndare, och slår ner på dem som har utemöbler utställda, håller efter en gräsmatta eller isolerar en sjöbodsvägg. Eller, som i vårt fall, vakar över de revirmarkerande stenar min far kånkade in på marken efter incidenten med de närgångna tyskarna för 40 år sedan: vi tänkte ta bort några av dem men fick veta att de måste ligga kvar, eftersom de syns på Länsstyrelsens flygfoton. (På tal om det vet jag en man som hade övat sig i att lägga stenmur på traditionellt vis och som sedan av myndigheterna förbjöds att flytta undan övningsstenarna. Lagd mur ligger!)

I många fall är det markägarna som ser till att Sveriges vackra stränder överhuvudtaget är framkomliga. Även på rent kommersiell nivå. Golfbanor som byggts nära vatten, exempelvis Bro Hof vid Mälaren, har gjort friluftslivet där tillgängligt för tiotusentals människor, och har även satsat på naturstigar och torn för ornitologer – detta i kustområden som dessförinnan varit oländigt folktomma.

Hos oss älskar vi när fågelskådarna hälsar på, för att inte tala om alla vandrare som vill ”göra Gotland” längs öns kustlinjer. Och strandskyddet hade inte hjälpt dem om inte vi privata markägare bokstavligen banat vägen.

Dricker kaffe på konditoriet i Löttorp en tidig morgon. Familjen är kvar i sommarhuset. Jag har flytt fältet efter att ha blivit kraftigt ifrågasatt av en närstående. Kritiken – som rörde hushållsarbete – landade inte väl. Den gör sällan det för mig. Jag reagerade med en motattack och eftersom min närstående inte heller är femstjärnig på kritikhantering sitter jag nu i ensamhet på det lilla torget och försöker lugna ner mig.

Jag ger aldrig nyårslöften. Helt enkelt för att året, i mina ögon, börjar i augusti. Det är bara under sommaren jag har tillräcklig sinnesro för att verkligen fundera över saker jag skulle vilja ändra på. Medan en kvinna beställer tjugo Ölandslimpor ger jag mig själv ett augustilöfte: jag ska försöka bli bättre på att tugga i mig kritik. Inte bjäfsa emot så mycket. Försöka förstå fienden. 

Så jag ägnar närmaste halvtimmen åt att förkovra mig i ämnet.

Redan första Googleträffen är uppiggande. Enligt den amerikanska psykologen Harriet Lerner – författare till boken Who won’t you apologize – är INGA människor bra på att hantera oönskad negativ feedback. Det finns en utbredd föreställning att folk med stark självkänsla är skickliga på att ta kritik; att de nästan gillar att ifrågasättas, eftersom det hjälper dem att växa som människor. Detta stämmer inte. Alla hatar kritik. Ingen vill bli utesluten ur flocken. De hårdhudade, de som tycks impregnerade mot kritik, spelar antingen teater eller så är de dumma i huvudet.

Mungiporna pekar uppåt när jag hämtar påtår.

Att jag ordagrant kan citera ett elakt Twitterinlägg om mig från 2010 är inte heller onormalt. Vi funkar tydligen så. ”Låt inte komplimanger stiga dig åt huvudet eller kritik borra sig in i ditt hjärta” är lättare att brodera på en kudde än att efterleva.

Nyckeln, enligt Lerner, är att verkligen lyssna till kritiken. Inte avbryta, inte försvara sig, inte leta efter felaktigheter i den andras faktaframställning. Med andra ord – bete sig helt onaturligt. Instinktivt fokuserar jag på de delar av kritiken som är oriktig och orättvis. Det som säger mig att utlåtandet är idiotiskt. Istället bör jag alltså utmana mig själv och försöka hitta något i kritiken jag håller med om. 

Tar ett djupt andetag, sätter mig i bilen och kör hemåt. Det är inte lätt att vara människa.

De har känt varandra sedan mellanstadiet och har delat livets upp- och nedgångar. Nu gestaltar Matias Varela och Gustaf Skarsgård journalistduon Schibbye och Persson i filmen 438 dagar.

Gustaf Skarsgård rättar till kepsen innan han sjunker ner i en skinnfåtölj på ett kontor på Drottninggatan. I soffan bredvid dricker Matias Varela en hastig klunk kaffe och vänder ner mobiltelefonen mot bordet. De är två av våra största skådespelare idag, inte minst med sina internationella framgångar. Och de är bästa vänner. 

– Som små bodde vi till och med hos varandra ibland, som man gör när man är barn och bästisar, säger Gustaf och skrattar.

Det var just den tighta vänskapen som blev anledningen till att regissören Jesper Ganslandt ville att de skulle spela journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson som fängslades i Etiopien 2011 i bioaktuella 438 dagar – filmatiseringen av boken med samma namn.

– Det har varit fantastiskt att jobba ihop, särskilt med ett sådant källmaterial. Och den stora fördelen att jobba med sin bästis är att jag inte kan lura Matias, han ser igenom mig på en halv sekund. Jag försökte verkligen leva mig in i de situationerna vi skildrar och det hjälpte att ha bästa kompisen från verkliga livet bredvid. Han kan syna mig, säger Gustaf.

De senaste åren har de båda slagit igenom stort internationellt. Matias har spelat i amerikanska actionfilmen Point break, hyllade Narcos på Netflix och under hösten spelar han in Raised by wolves – en av världens största produktioner för HBO. Gustaf har de senaste åren blivit omtalad för sina roller i HBO-succéerna Vikings och Westworld och syns snart i Netflixserien Cursed.

– Jag ser det inte som att jag har en karriär som gått uppåt, jag ser det som ett 30-årigt traskande, både i livet och yrkeslivet, säger Gustaf.

– Det har funnits perioder i mitt liv när jag har sett på min karriär, mitt liv och andras liv mycket mer ur den aspekten – att det är ett vertikalt klättrande där den som kommer högst upp vinner. Det perspektivet är förödande. Jag har identifierat mig alldeles för mycket med mitt ego tidigare. Och det har inte burit någon form av frukt mer än snabb bekräftelse, fortsätter han.

Matias vänder upp mobilen från bordet. Att han i intervjuandets stund väntar sin andra son vilken dag som helst förklarar agerandet.

– Min första son föddes för drygt tre år sedan, bara dagar efter att jag kom hem från inspelningen av Assassin’s creed. Känslig som jag är valde jag att låta föräldraskapet ta över. Med samma energi som i de roller jag gestaltat gick jag in för att vara pappa. Jag mådde så bra av det. Det kan verka logiskt, men jag upplever att det finns alltför många pappor som skiter i det i vår bransch, de får inte ihop det. För mig är det tvärtom. Att bli pappa har hjälpt mig att hitta ett sätt att förhålla mig till yrket, säger Matias. 

Den första tiden med familjen innebar att Matias tackade nej till en roll. Sedan ekade tystnaden. Länge. Till slut fick han ta jobb som flyttgubbe för att kunna betala räkningarna. 

– Jag skulle ljuga om det inte fanns dagar då jag tyckte synd om mig själv. Jag var helt övertygad om att det var över, att jag aldrig skulle få någon mer roll. Samtidigt kändes det rätt. Det bästa som har hänt mig är att jag träffade Daniella och att vi nu har barn. När jobben kom kände jag en annan typ av tacksamhet och lugn. Mitt yrke är inte allt.

Gustaf lutar sig bakåt i fåtöljen. 

– Jag har inte fått barn än, men jag fick bli vuxen på ett annat sätt. Jag höll på att gå under i självdestruktivitet, vilket gjorde att jag fick vända om min skuta på det viset. Nu jobbar jag dagligen med att hitta självkänslan, oberoende av yttre faktorer och bekräftelse, säger han. 

Att värja sig från att bli påverkad av yttre bekräftelse i en bransch där allt syns och som det snackas om mycket måste vara som att ta sig ur en lejongrop. 

– Ja, det är svårt. Jag har fått så mycket bekräftelse i den här branschen sedan jag var ung och att kombinera det med en ung hjärna, ett missbruk, stort ego och en dålig självkänsla är inte optimalt. Jag kände länge att jag inte var värdig bekräftelsen jag fick, så jag överkompenserade med självförakt och skam, säger Gustaf och minns tillbaka till 2007, när han fick en Guldbagge för bästa manliga huvudroll:

– Jag upplevde en väldig tomhet efteråt och jag blev inte gladare. Det var dessutom under de mest förvirrade perioderna i mitt liv, så jag ser ingen korrelation med min framgång och mitt själsliga mående. Jag är jättetacksam över att jag fått komma fram till det, vilket jag har gjort den hårda, självdestruktiva vägen. 

Kompisar och kollegor, har det aldrig funnits konkurrens mellan er?
– Så länge du är fången i ditt ego finns det alltid ett jämförande, för det är så egot fungerar. Genom åren har vi peppat varandra, jämfört oss med varandra, speglat oss mot varandra, tävlat mot varandra och vi har backat varandra. Men när det väl har kommit till kritan har vi alltid funnits för varandra, säger Gustaf.

– Ärligt talat har jag inte riktigt kunnat jämföra mig med mina vänner i branschen eftersom jag inte är av samma etnicitet. Det är inte förrän rätt nyligen som jag kan göra anspråk på svenska roller, säger Matias, som bland annat spelar en stor roll i TV4-serien Fartblinda i höst.

Hur har ni behållit er vänskap?
– Vi har inte gett upp varandra när det varit svårt. Och vi har inte svikit varandra på ett fundamentalt sätt. Däremot har man alltid en bristande självtillit och den har jag projicerat på Matias vid svaga tillfällen. Det tycker jag är en form av svek, säger Gustaf.

Två fritidsintressen som förenar dem är träning och matlagning.

– Vi har varit en del av varandras matbord ända sedan vi var tonåringar. Gustaf kommer från en stor familj där mat har varit en central del av livet. Likaså jag. Vi gillar att äta mat ute och att laga mat, lyckligtvis gillar våra tjejer det också, säger Matias. 

– Alla pengar jag tjänar går åt till att resa och att äta god mat, med folk jag tycker om. Vi kan inte ta med oss några saker när vi dör, men erfarenheterna klingar vidare. Jag tror verkligen det. Jag har aldrig ångrat en krona som jag spenderat på resa eller mat. Aldrig. Har jag ångrat dyra skor som jag använt en gång? Eh, ja, säger Gustaf.

De försöker ses så ofta de kan, vilket inte är så enkelt när utlandsjobben tar tid, men det är betydligt lättare nu när de båda valt att bo kvar i Stockholm.

– Jag flyttade till LA i samband med inspelningen av Westworld. Det var första gången jag trivdes där. Naturen är fantastisk, det är mångkulturellt och det finns många trevliga människor. Men jag vill inte vara där i jobbsökande syfte. Att räkna med 99 avslag på 100 är något jag är färdig med. Det är inte bra för min själ, min självbild eller mitt enträgna försök att inte definiera mig själv utifrån det vertikala klättrandet. Men om jag är där för ett konkret jobb, absolut! 

För Matias är resandet och boendet en familjefråga. 

– Jag har precis fått ett utlandsjobb som tar mig långt hemifrån under en längre tid, där det dessutom finns möjlighet – eller risk – att det blir många år. Det är så klart fantastiskt, men det är ett beslut jag måste ta tillsammans med min sambo, så vi får se om det blir någon flytt. 

Det går mot kväll och Gustaf ska möta upp flickvännen för en middag på stan innan det bär av till London för inspelningen av Cursed. För Matias väntar en lugn kväll med familjen, som några dagar efter att denna intervju gjordes utökades till fyra. 

Tidigare ministern Aida Hadzialic om rattfyllan, den nya karriären som entreprenör och möjligheterna till en politisk comeback.

Öresundsbron, kl. 23.51. Dimma över sundet, fraktfartygens lanternor lyser i horisonten. Aida Hadzialic är på väg hem från en konsert med Noel Gallagher i Köpenhamn när hon ser poliskontrollanternas reflexvästar i mörkret. Hon vinkas in, ombeds blåsa, mätaren visar 0,2 promille och över en natt tar Sveriges mest lovande politiska karriär en tvär vändning.

– Jag visste att allt var okej i Danmark och var säker på att det skulle vara okej i Sverige också, säger hon. Någon minut in på svenska sidan var det en kontroll. En av tulltjänstemännen skrattade till och med och sade ”hade det gått tio minuter till hade allt varit bra, men nu får du betala böter”.

Tillbaka i Stockholm kallar hon till presskonferens. Drevet uteblir. Istället är det en förtvivlad presskår. En reporter på SR Ekot vädjar: ”varför drar du så snabba konsekvenser? Kan det här ringa brottet inte göra att du ändå kan stanna kvar?”. Dagen efter är rubrikerna sorgsna. ”En politisk talang lämnar scenen”, skriver en tidning, ”utbildningsministern vi aldrig fick”, skriver en annan.
– Det var surrealistiskt. Jag tror att många var förvånade över att jag agerade direkt. Men jag kom fram till att jag hade gjort fel och behövde ta ansvar.

Aida Hadzialic kom att bli sin egen hårdaste domare.
– Jag hade ansvaret för den svenska skolan, jag hade haft svårt att möta Sveriges elever om jag inte tagit ansvar för mina egna handlingar.

Aida Hadzialics cv visar en 30-årig kvinna driven av plikt och prestation. Hon gick med i SSU som 16-åring, tog examen från gymnasieprogrammet International Baccalaureate med högsta betyg och blev Sveriges genom tiderna yngsta minister när hon 27 år gammal tillträdde posten som gymnasie- och kunskapslyftsminister 2014. När hennes mentor, S-politikern Ingegerd Sahlström, ombads ge råd i en radiointervju 2014, sade hon ”glöm inte att ha roligt”.
– Jag har alltid försökt vara skötsam, vetat att jag behöver agera ansvarsfullt, det är väl därför det blir så surrealistiskt. Jag åker utomlands och tror att allt är okej, så visar marginalerna att jag begått ett fel. Det är livet.

Den politiska sortin i augusti 2016 följdes av eftertanke. Hon reste, besökte New York för jobbmöten, sökte stöd hos familj och vänner. Träffade en psykolog.

– Jag pratade med en terapeut för att bearbeta vad som hänt, det var väldigt chockartat. Det kom över en natt, bokstavligt talat.

Hur var det att förlora den identitet man bygger kring sitt yrke?

– Det var omvälvande när hela ens liv vändes upp och ner. Hur kunde det bli såhär? Herregud. Jag har levt för den svenska socialdemokratin och då blir det märkligt att plötsligt stå utanför.

Lärde du dig något om dig själv?

– Jag känner mig märkligt nog starkare efter det som hände. Sedan blev jag bättre på att välja vilka människor jag ska ha i mitt liv, mer noggrann med vilka personer som ger mig positiv och negativ energi. Relationer påverkades. De blev tydligt vilka som stöttar och vilka som inte gör det.

Stockholm, oktober 2017. Aida Hadzialic slår sig ner på ett fik, hänger den svarta trenchcoaten över stolen, lägger händerna om kaffekoppen och berättar om sitt nya konsultbolag: Nordic West Office. En internationell verksamhet som ska hjälpa företag att navigera i en ny västvärld.

– Jag vill göra samma sak med Nordic West Office som minister: stärka Sverige. Svensk välfärd hänger ihop med näringslivet och jag vill vara en del av den sfären. Jag har alltid velat bli entreprenör och företagare och när det här inträffade tänkte jag ”nu ska jag göra det jag velat så länge”.

Nordic West Office har huvudkontor i Washington och arbetar med juridik, politisk analys och kommunikation. Aida Hadzialic är delägare och direktör för norra Europa.

– 2016 var förändringens år för både världspolitiken och världsekonomin, vi fick Brexit, Donald Trump och stora förändringar i digitaliseringen. Hur kommer det påverka ekonomier och företagens förutsättningar? Vi vill vara en nordisk hubb för näringslivet.

Aida Hadzialic föddes i Bosnien. Mamma var domare och pappa civilekonom. Familjen flydde till Sverige när kriget bröt ut 1992. Beväpnade män dök upp mitt i natten och förklarade att de hade 30 minuter på sig att lämna bostaden. Aida Hadzialic var fem år gammal.

– Jag har tydliga minnen av när soldaterna kom till vårt hem och fördrev oss. En soldat sade bara ”nu ska ni lämna”. Jag vet i allra högsta grad vad det innebär att vara på flykt. Vi lämnade i buss och vissa av bussarna föll offer för krigsförbrytarna. Det där var bara ödets lott, att vi klarade oss medan andra inte gjorde det.

Familjen bosatte sig i Halmstad, Aida Hadzialic blev ordförande i SSU 2004 och kommunalråd i Halmstad 2010. ”Den svenska välfärdsmodellen, som gav mig och min familj nya chanser, gjorde mig till socialdemokrat”, förklarade hon i en intervju. I ett politiskt landskap präglat av identitetspolitik var Aida Hadzialic en av få röster som talade om det svenska klassamhället. Hon såg de utsatta, de bortglömda, småstadsfolket och glesbygden.

– Socialdemokratin har också gått vilse i de här frågorna och enbart talat om klassproblem som sociala problem i förorterna, säger hon. Men vi har människor som är socialt utsatta i hela landet, ute på landsbygden där folk känner att de inte blir sedda eller hörda.

Efter en uppmärksammad debattartikel där hon talade om sveket mot arbetarklassens barn och den ”obehagliga debatten” inom vänstern möttes hon av stöd över blockgränserna.

– Jag hoppas att vi kan få en mittenregering med Socialdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet, säger hon. Vi behöver stabilitet och långsiktighet för välfärden. I dagens parlamentariska läge blir det lapptäcke av alltihopa. Ett land som Sverige förtjänar bättre än det vi har haft den senaste tiden. Jag tror att svenska väljare vill att våra politiker ska skärpa sig.

Har du pratat med Stefan Löfven sedan du avgick?

– Ja, jag pratar med honom. Stefan är en väldigt fin människa, han var stöttande när det inträffade, han var stöttande efteråt. Han hörde av sig flera gånger och frågade hur det var. Vi har både sms:at och pratat i telefon.

Kan vi få se en politisk comeback?

– På sikt kanske, det är inte uteslutet. Jag kommer alltid att vara politiskt engagerad. Sverige är hemlandet som gav mig så mycket och jag kommer alltid vilja ge tillbaka. Jag kommer alltid göra det i en eller annan form.

Kan det bli redan 2018?

– Jag planerar inte att komma tillbaka 2018. Jag har blivit tillfrågad från flera socialdemokratiska partidistrikt om jag vill bli nominerad till riksdagen och jag har tackat nej. I närtid kommer jag vara entreprenör.

Med allt du lärt dig: vad skulle du ge dig själv för råd som 20-åring?

– Att vara lite mer avslappnad. Herregud, jag var en plugghäst, jobbade gärna övertid och arbetade disciplinerat för att göra det jag var satt att göra. Man vet inte var jag hade hamnat, men jag hade haft färre sömnlösa nätter.

Vilken låt avslutade Noel Gallagher med?

– Don’t look back in anger. Tänk om jag hade vetat vad han försökte säga mig.

Det var för åtta år sedan och en av de mörkaste, deppigaste dagarna i hela januari. Jobbet som chefredaktör på livsstilsmagasinet var visserligen krävande men det var främst ettåringen hemma som sov i 20-minutersintervaller om natten som försatt mig i den komaliknande trötthet som jag nu upplevde. Efter att ha nickat till på ett redaktionsmöte sökte jag min tillflykt till förlagets källarvåning dit ingen någonsin gick. Där rullade jag ut min dunkappa under ett pingisbord och la mig för att få några minuters powernap. 

När jag vaknade var rummet fullt av röster. Från min position under bordet såg jag hur sex par exklusiva herrskor gjorde sig redo för en omgång bordtennis. Det kunde väl aldrig vara nu som det milanesiska modehuset, tillika en av magasinets absolut viktigaste annonsörer, var på besök i Stockholm? Förlagets ägare tog till orda: So, gentlemen, who would like to start to play? Jag stirrade i panik på min mobil. Displayen visade att dagis textat flera gånger. Kalla kårar längs ryggen när jag förstod att klockan var halv sex och att jag legat under bordet i två timmar och 27 minuter. Yrvaket rullade jag fram precis mellan benen på ett italienskt modelejon. Jag vet faktiskt inte vad som var värst: de fullkomligt skräckslagna ansiktsuttrycken hos den italienska delegationen eller chefens besvikna blick? Buongiorno, so nice to meet you, hasplade jag ur mig samtidigt som jag flydde i panik uppför trappan. 

Jag har alltid varit en stor förespråkare av powernaps. Ingen dubbel espresso eller energidryck i världen kan ersätta känslan av att få slumra till en stund mitt på dagen. Jag är aldrig så kreativ och skarp som just timmarna efter en dagslur. Det är som om hjärnan får sig en välbehövlig omstart. Problemet är bara att det fortfarande inte är socialt accepterat att sussa på jobbet i Sverige. Ett gympass på lunchen och kollegorna ger dig stående ovationer, men på den som vill ladda batterierna med en siesta står det loser i pannan. Men kan det vara jag som har rätt, och ni som har fel, som en viss Rosling hade utryckt det? Enligt Nasa är 26 minuters sömn mitt på dagen den perfekta återställaren för astronauter. Med appen Nap26 somnar du till ett program som använder pulserande beats för att skapa ljudvibrationer som matchar ditt naturliga sömnmönster. På 26 minuter får du därmed samma resultat som tre timmars sömn utan att vakna upp förvirrad eller groggy. 

I Japan har man sedan flera år tillbaka gett anställda betalt för att sova på arbetet. Flera stora kontor i Tokyo satsar på ”strategiska sovsalar” där anställda kan få en välbehövlig paus. Välgörenhet? Inte alls! De japanska bolagen har sett att både resultatet och effektiviteten skjutit i höjden och att sjukskrivningarna minskat markant sedan de anställda började powernappa på jobbet. I New York öppnade förra året trendiga Nap York där stressat businessfolk kan smita in på lunchen för att i svarta poddar få dagsova i upp till 90 minuter. Salvador Dalí, Albert Einstein och John F Kennedy har alla medgivit att det var den dagliga luren som var nyckeln till prestationerna. 

Men frågan är om inte den främste sömnpionjären återfinns i sitcomen Seinfeld? Redan 1997 lät George Costanza en snickare bygga om hans skrivbord till en säng. På det sättet kunde han, utan att någon märkte det, krypa ner under bordet för att få sin välbehövliga vila. Härom året blev Georges vision verklighet då den grekiska designbyrån NL Studio lanserade sin Nap desk – ett extremt
stylish skrivbord som snabbt går att omvandla till en säng. Tänk om jag bara haft det den där dagen för åtta år sedan!

Efter två dygn gav vi upp: fönsterluckorna bommades igen, vattnet stängdes av, nyckeln lades under dörrmattan och vi körde hem från sommarhuset som hyrts för de kommande fyra veckorna.

En helt ny känsla: Att ge upp utan att ens försöka. Den berusande glädjen i att handla impulsivt visade sig vara större än all belöning strävsamheten skänker.

Vi ska härda ut på jobbet, vi ska härda ut på gymmet, vi ska härda ut i relationer och vi ska härda ut i ensamheten. Att inte fullfölja det vi föresatt oss att göra kan vara det det mest skamliga av misslyckanden.

En snabb titt på sociala medier och jag drabbas av höstens löften: karriärer ska nystartas, dieter ska påbörjas, träningsprogram ska följas. Att vara fullständigt ambitionslös, sakna storslagna drömmar och planer, är något främmande.

Jag kommer att tänka på Tesla-grundaren Elon Musks offentliga sammanbrott. Efter månader av vikande börskurvor och rasande försäljningssiffror, kritik från styrelse, aktieägare och allmänhet, gav han slutligen upp. I en podcastintervju med amerikanska komikern Joe Rogan dök han upp med joint och myskläder. Vindögd och fånleende satt han i ett moln av rök och såg lyckligare ut än han gjort under alla de livestreamade scenframträdanden där han presenterat framtidsbilar och rymdfärjor.

Det tycks finnas något befriande i att ge upp.

Jag snubblar över en text om Ernest Thiel: ”Lyckligare som bankrutt”. Sverige rikaste man och grundare av Thielska Galleriet var en plågad finansman. På varje oljeporträtt stirrar han bistert mot betraktaren. Först mot slutet, när han förlorat sin förmögenhet och tvingats sälja konstgalleriet, mjuknar han. Sista porträttet, målat av vännen Bruno Liljefors 1936, är det första där ögonen ler. Han är inte längre riskkapitalist, han är inte längre konstgallerist. Han är endast Ernest Thiel.

På jakt efter svar läser jag Psychology Today. Under rubriken ” The surprising power of just giving up” förklarar psykologiprofessorn Leon F Seltzer att de flesta problem löses upp om vi helt enkelt ignorerar dem. Strategin – väl beprövad i behandling av sömnlöshet, impotens och stamning – tycks även fungera som allmän livsfilosofi.

Vi återvänder till torpet när vädret blivit bättre några dagar senare. Men sommarens ljuvaste minne förblir lättnaden då jag gav upp.

I onsdags kväll slog Leif GW Persson sig ner på en uteservering på Strandvägen, placerade hatt och käpp bredvid sig och berättade vad han egentligen tycker om kändisviner.
– Ofta är rosévinerna för söta, läskeblask, party-party, nä. Jag drack ett som var förskräckligt: Carolina Gynnings rosé. Det var hemskt. Jag kan tänka mig att det riktar sig till en publik med tonåriga tjejer. Men jag skäms inte för mina egna, jag har ju valt dem själv.

Leif GW Persson – som tidigare släppt sina egna röda och vita viner – lanserar nu sin första rosé: GW:s Rosa. Skördat i franska Pays D´Oc är det framställt på druvorna syrah och grenache.

Finns det något kändisvin som blivit lyckat?
– Det bästa jag druckit är Per Gessles röda vin. Det beror på att det kostar 350 spänn. Det är ingen konst att bära hem bra vin i den prisklassen. Bortsett fusket var det inget fel på det, men jag hade kunnat hitta ett ännu bättre för samma peng.

Vilket vin dricker du om du ska försonas med en gammal fiende?
– Då är det inget vin alls. Numera spar jag mina fejder. Jag har inte så många fiender kvar och jag skulle inte drömma om att försonas med dem på det viset. Så det skulle bli vatten.

Kombinationen skrivande och alkohol är väldigt romantiserat. Hur ser du på det?
– Jag kan inte skriva om jag dricker alkohol. Det påverkar mig negativt, det blir dålig text. Skulle jag dricka i samband med att jag skrev skulle det gå ut över mitt omdöme. Det trubbar av dig rent allmänt.

Man tänker alla från Ernest Hemingway till Ulf Lundell.
– Ulf Lundell krökar, det jag kan vidimera. Jag gillar honom och känner honom sedan skitlänge. Han kan fortfarande skriva, men det är en komplicerad människa. Han mår ju långt från bra. Han har det knepigt med mycket, inte minst alkohol, som han har ett jävligt dåligt förhållande till. Han dricker för mycket. Men han är jävligt begåvad och en person som det är lätt att gilla. Jag gillar inte minst hans texter, både sånger och det litterära.

Leif GW Persson är klädd i roséfärgad kavaj, vit linneskjorta och svarta loafers. En kriminalare på väg in i semestern.
– Det här är sommarkläder för. Men kriminalvärlden var mer uppklädd på 50-talet. Googla en tomte som heter Sven-Olof Lidholm: han var rättsläkare och party party-kille. Mycket kompetent och älskade brottsplatser. Det finns massa filmer på Dr. Lidholm när han iförd smoking kommer från något jävla kalas och står och drittlar cigarraska över offret.

Var köper du jaktvästarna?
– Det är engelskt, jag har säkert tio stycken. Det är väldigt praktiskt. Dels skyddar de mot regn och blåst, dels har de stora fickor där du kan stuva ner allt du behöver: förstoringsglas, anteckningsböcker, termos. Du får plats med rubbet.
Närmast väntar semester bortom offentligheten.
– Jag har aldrig sökt mig till det offentliga. Det offentliga har sökt mig. Vad beror det på? Att jag är så enastående charmig och begåvad och ser bra ut? Nä, crime är en jävligt stor grej och det betingar det stora offentliga intresset för mig.

Avslutningsvis: din dotter Malin Persson Giolitos roman Störst av allt har blivit årets Netflixhajp.
– Det är en jävla bra historia och en jävla bra bok. Bra skådisar och stor budget. Jag hade gärna skrivit Störst av allt själv, men nu gjorde dottern det istället. Hon har inte gått lottlös ur det kan jag säga. Hon har fått en jävla massa miljoner från Netflix. Hon har alltid varit duktig, Malin. Pappas duktiga flicka.

Foto: Per Mikaelsson Meritzo

Läser om ett nystartat amerikanskt förlag, som genom erotiska ljudböcker riktade mot kvinnor vill kapa åt sig en slice av porrindustrins 800 miljarder kronor. Receptet: mer kontext och mindre pang på rödbetan. Återkommande inslag är sexiga yogalärare och målande inredningsbeskrivningar. Låter intressant. Sköna hem möter Fifty Shades of Grey. Kritikerna menar dock att berättelserna är för gulliga och tillrättalagda.

Personligen kommer jag aldrig att anklaga någon för att ha skrivit en tam sexscen.

För en massa år sedan åt jag lunch med modeprofilen Sofi Fahrman. Sofi berättade att hon skrev på en bok men hade problem med de erotiska partierna. När hjältinnans Whyred-klänning fallit till marken knöt det sig för henne. Chevaleresk som jag är erbjöd jag min hjälp. Samma eftermiddag släppte jag loss min inre Jean M Auel och skrev en ångande sexscen som utspelade sig i en hiss. Jag fascinerades av hur otvunget de snuskiga metaforerna rann ur mig. Scenen återfanns sedan, något omarbetad, i Sofis debutbok.

Ett par år senare skulle jag skriva egna böcker tillsammans med Denise Rudberg. Vi växelskrev och vid något tillfälle mailade Denise över ett kapitel som slutade med att huvudkaraktärerna möttes i ett kök långt efter midnatt. Stämningen var laddad. Det fanns inga som helst tvivel om vad som skulle hända härnäst.

Jag funderade över att hämta inspiration ur matsex-urladdningen i 9 ½ vecka – där Mickey Rourke matar Kim Basinger med Jell-O, hostmedicin och cocktailkörsbär – men kände att det var att ta i. Lite mer rakt på, som i Postmannen ringer alltid två gånger, passade bättre. Jag slog upp datorn – och krampade totalt.

Det enda jag kunde se framför mig var mamma i sin röda läsfåtölj. Bok i handen, filt över benen och den lilla pudeln Pricken vilande i knäet. ”Jaha, vad har min pojke hittat på nu då?” Tanken på att mamma skulle läsa mina samlagsskildringar kändes – nästan – som att ha sex medan hon satt bredvid. 

Denise ringde ungefär en minut efter att hon fått kapitlet. 

– Vad har du gjort?

– Hur menar du? Det är väl ett helt okej kapitel.

– Skämtar du? Det är som en barnbok: ’Tom och Paula kramas – sen blir det mörkt.’

– Jag kände inte att det passade med värsta sexscenen.

– Hallå! Farmor! Skärp dig! Skriv om det där.

Jag har förträngt vad som hände sen. Det är för traumatiskt.

Dag Granath dricker negronis, somnar på biografen och njuter av svettiga omklädningsrum.

Mitt arbete är väldigt socialt och därför infinner sig ett visst behov, ju närmare fredagen jag kommer, att få vara tyst en stund. Innan vi tar helg i ateljén tar vi oss ner till Teaterbaren. Jag trivs väldigt bra där. Man känner sig alltid välkommen, men framför allt är det inte är så orimligt hög musik att man inte hör vad man tänker eller än mindre vad någon säger. 

Kring Stureplan vid den tiden en fredag vibrerar nästan luften av alla förväntningar på helgen. Som bekant mynnar det hela ofta ut i övertagg och okontrollerbar fylla. Jag avlägsnar mig därför hastigt från området. 

Resten av fredagskvällen tillbringar jag hemma tillsammans med min flickvän. Vi äter middag och båda pysslar med sitt. Under veckans gång sparar jag upp mot tio längre artiklar som jag hinner läsa först på helgen. Dessa brukar jag läsa när lugnet infinner sig och maten lagt sig. Får jag feeling påbörjar jag själv min krönika i Expressen Kultur.

Lördagar är oftast matchdagar. Jag spelar futsal (inomhusfotboll) i Djurgårdens IF i Allsvenskan. Det låter mer ambitiöst än vad det är, men det är tillräckligt seriöst för att ta stora delar av lördagen i anspråk. Är man uppvuxen med sport så har man tillbringat mycket tid i omklädningsrum. Doften av liniment, Axe-spraydeodorant och svettiga benskydd inger en trygghetskänsla som jag saknar om jag är utan den för länge. 

Vinner vi matchen firas det med öl. Förlorar vi matchen blir det sannolikt öl likväl. Det är en bra princip. Man hinner med en eller två stycken på vägen hem och hemma är jag lagom till middagstid.

Lördagsmiddag har det senaste halvåret blivit synonymt med den lilla korsikanska restaurangen Campoloro på Döbelnsgatan. Den är precis som man vill att en kvarterskrog ska vara, förutom att maten faktiskt är god på riktigt.

Någon längre frukost blir det egentligen inte på söndagsmorgonen. Själv äter jag Leksands knäckebröd med Kalles kaviar. Det har jag gjort i princip varje morgon sedan mellanstadiet med undantag för de dagar jag istället väljer messmör. Mina frukostvanor är, som ni kan förstå, något som ger upphov till stora diskussioner då det är ganska få som delar min förkärlek till dessa pålägg (eller deras lukt). 

Kaffe dricks. Ganska svagt, men desto mer. Samtidigt går jag igenom de texter jag fick ur mig på fredagen. Ofta är det nu jag inser att idéerna som kläcktes på fredagskvällen hade filtrerats genom det grumliga filter som Teaterbarens Negronis kan ge upphov till. Inget ”Stora journalistpriset” den här gången heller. Men kanske ett litet kåseri ändå? Får jag ihop 1 800 tecken så skickar jag något till min redaktör och hoppas på bifall.

På söndagseftermiddagen går jag och min flickvän till Cinemateket. Hon ställer upp så länge filmens speltid inte överskrider tre timmar. Hon undviker de längre filmerna, inte för att hon ogillar dem utan för att jag tenderar att somna efter två och en halv timme och detta kan resultera i ljud som hon menar kan störa övriga besökares filmupplevelse. Hennes egen inkluderad.

Efter en rejäl livskris väcktes fotografen Emma Svenssons äventyrslust. Nu vill hon visa att också ”helt vanliga” människor kan bestiga ovanligt höga berg. Och kanske till och med slå rekord.

Grandes Jorasses, Mont Blanc-massivet. Det är början av augusti och entreprenören och fotografen Emma Svensson befinner sig 80 meter från bergets topp. Hon och hennes klättringspartner har under morgonen snabbt och metodiskt betat av höjdmeter efter höjdmeter i Mont Blancs väldiga bergsmassiv. De rör sig i sidled när två klättrare ovanför dem plötsligt utlöser ett stenras. I nästa sekund får Emma en meterbred sten i huvudet, slås medvetslös och rasar nerför berget.

Vi hörs över telefon några dagar efter olyckan och hon låter trött och skärrad, men är ändå vid gott mod.

– Jag var helt chanslös. Som tur var satt jag och min klättringspartner fast i varandra med ett tio meter långt rep. Det räddade mitt liv. Han höll sig fast för glatta livet för att stoppa mitt fall. Jag var avsvimmad i 45 minuter och vaknade precis när en helikopter kom för att hämta mig. Jag har sytt ett par stygn i huvudet, fått hjärnskakning och är blåslagen över hela kroppen. Men tack och lov har jag ändå klarat mig med få skador, jag är glad att jag ens överlevde. Det är precis så här folk dör i bergen.

Vi backar bandet till början av sommaren. Emma och jag befinner oss vid foten av Hammarbybacken i södra Stockholm. Ankarliftens byglar gungar sakta i sommarvinden och vi börjar i rask takt vandra mot backens topp. Runt oss ljuder en flerstämmig motororkester signerad Södra länken. Jag anstränger mig för att höra hennes glada stämma genom bruset och lägger in en extra växel för att hänga med i tempot.

– Jag hatar egentligen Hammarbybacken. Det är det tråkigaste ställe jag vet. Men i brist på berg i Stockholm får jag träna här, det är precis den här typen av uthållighetsträning jag behöver inför mina expeditioner.

Hon rättar till den röda ryggsäcken och kollar pulsklockan. Säger att vi kan köra fyra gånger upp och ner innan vi pausar. Efter två rundor i den stekheta solen är jag helt slut – för Emma är det här en promenad i parken. Förra året avslutade hon sitt projekt 49 peaks, där hon som första svensk besteg det högsta berget i alla Europas länder – utan erfarenhet av bergsklättring sedan tidigare. Dessutom slog hon världsrekord, då hon genomförde projektet på bara ett år. Nu är hon i full gång med sin senaste utmaning, American peaks, där målet är att bli den första personen i världen att nå toppen på det högsta berget i varje land i Syd-, Central- och Nordamerika.

– Amerika var det perfekta steget efter Europa. Där är bergen högre, svårare och logistiken krångligare, säger hon och tar en klunk ur sin vattenflaska.

– 49 peaks gjorde jag mest för min egen skull, jag ville göra något annat i livet än att bara jobba och visa att man faktiskt kan bestiga berg fast man är en ”vanlig” person. American peaks handlar mer om att ge till andra. Målet med projektet är att samla in pengar till regnskogen i Amazonas. 

Hittils har hon bestigit 10 av de 35 amerikanska bergen, senast i juli nådde hon topparna på både Bolivias och Ecuadors högsta berg, Nevado Sajama och Chimborazo.

– De är ganska lika varandra, båda är utslocknade vulkanberg och över 6 000 meter höga. Nevado Sajama klättrade jag med en tjejkompis och Chimborazo på egen hand. Jag åkte på en matförgiftning i Bolivia, så jag var rätt svag när jag kom till Ecuador. Det var iskallt och det tog all den lilla kraft jag hade att ta sig upp på toppen. Jag trodde att jag skulle förfrysa tårna faktiskt. 

Emma Svensson har inte alltid bestigit berg. Hon växte upp i vad hon själv kallar en ”håla i Dalsland” med mamma, pappa och tre småsystrar. Som äldsta syster var det hon som höll i taktpinnen när de lekte i skogen varje dag. I skolan hade hon det sämre.

– Jag var väldigt utfryst och fick inte kompisar förrän på gymnasiet. Det var ledsamt, men jag hade mina systrar i alla fall. Jag tror mobbningen har gjort att jag kämpar hårdare för att bevisa mig. Men jag bryr mig inte om att ta revansch eller så.

Det är hemma i Dalsland hon som elvaåring hittar föräldrarnas kamera undanstoppad i en garderob – ur den föds en passion som brinner än i dag. Efter gymnasiet startar hon bildbyrån Rockfoto, där hon som självlärd fotograf åkte runt och dokumenterar spelningar runt om i Sverige. Mando Diao, Sahara Hotnights och The Hives fångades av hennes kameralins. I dag driver hon produktionsbolaget Studio Emma Svensson där hon dels fotar kampanjer åt företag som H&M, Nike och Porsche, men också porträtt på kända ansikten som Zlatan, Zara Larsson och Chloë Sevigny. Släng in lite fotoutställningar, en populär blogg på tidningen Elle och ett företag som sysslar med fotoresor så blir hennes bakgrund komplett.

För tre år sedan låg hela hennes fokus på fotokarriären, när livet plötsligt gjorde en U-sväng. Sex veckor efter sitt drömbröllop blev hon dumpad.

– Vi hade världens bästa tredagarsfest med över 200 gäster. Men tyvärr gifte jag mig med någon som inte ville vara ihop med mig. Det kom som en blixt från klar himmel.

Hur tog du dig vidare?
– Jag hängde in brudklänningen i garderoben, la undan alla bilder och skrev på Facebook att det tagit slut så att jag skulle slippa alla ”grattis till giftermålet”. Det var säkert en chock för många, men sånt är livet. Det är toppar och dalar. Jag bestämde mig snabbt för att händelsen inte skulle få definiera mig som person, jag vägrar skämmas över att det blev som det blev.

För att skingra tankarna började hon hitta på nya utmanande aktiviteter.

– Jag drog till Norge och paddlade kajak. Och grät. Men när smärtan lagt sig kände jag mig gladare än på länge. Jag insåg hur mycket jag kompromissat bort mig själv i förhållandet. Att det tog slut var det bästa som kunde hända mig. Min äventyrliga sida, som jag alltid haft i mig, hade legat i dvala för att nu få blomma ut igen.

I rask takt besteg hon Mount Whitney i amerikanska Sierra Nevada, gick en alpinkurs på Nya Zeeland och tog sig upp för ett 4 000-metersberg i Marocko. Hon lärde sig vintercampa och fira sig ner för stup med rep. Ett år efter skilsmässan stod hon på toppen av Europas högsta berg, ryska Elbrus i Kaukasus.

– När jag kom hem till Sverige igen blev jag rastlös och det var då jag fick idén om 49 peaks. Jag googlade lite och efter två timmar hade jag bestämt mig. Trots att jag var så oerfaren tänkte jag: ”Hur svårt kan det va?”

I dag har hon svaret: svårt, men inte för svårt. Inte om man heter Emma Svensson i alla fall. Från att ha varit en novis inom bergsklättring kan hon i dag bocka av några av världens mest kända berg på sitt cv. Hon har sovit utomhus i Patagonien bland vrålande pumor, övernattat på en av Matterhorns bergskammar och fått fallande isblock på sig i Chamonix. Stora delar av året bor hon i sin van i Alperna för att kunna träna klättring.

– Bergsklättring behöver inte vara så jävla svårt, krångligt och komplicerat. Man behöver inte vara proffsklättrare eller planera en expedition i flera år. Jag hoppas att jag kan inspirera andra att våga prova.

Är äventyrandet någon sorts KBT-terapi för dig?
– Nja. Men det är lite som meditation, man tvingas vara fokuserad på här och nu och anpassa sig efter berget, hur otålig man än är. Man blir en bättre människa av att bestiga berg.

Är du aldrig rädd?
– Jag är rädd för djuren man kan möta. Björnar, vargar, fårhundar och vildhundar. I Östeuropa möter man mycket fårhundar och de kan vara otroligt aggressiva. Jag har stött på björnar i både Rumänien och Andorra, jag var ensam båda gångerna och det var rätt läskigt.

Sedan är ju själva klättringen inte helt ofarlig heller?
– Nej, och det är jag väldigt medveten om. Ett felsteg kan betyda döden. Förmodligen kommer jag att dö på ett berg någon dag.

Tänker du verkligen så?
– Ja. Det känns realistiskt när jag klättrar så pass mycket. Händer det så händer det. Men jag hoppas att det inte händer än på ett bra tag.

Tillbaka till nutid. Det var nära ögat på Grandes Jorasses. Men när hjärnskakningen lagt sig är det dags igen. I september ska hon bestiga Pico da Neblina, Brasiliens högsta berg.

– Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot expeditionen. Själva klättringen blir nog inga problem, men jag kommer att behöva vara två veckor i djungeln för att nå själva berget och det känns inte så kul. Jag är inget fan av spindlar och ormar. Men nu ligger all fokus på att bli bra till dess. En vecka ska jag vila i alla fall.

Europas bästa berg enligt Emma Svensson

Galdhøpiggen, Norge
– Nordeuropas högsta berg är relativt enkelt att bestiga och omgivningarna är väldigt vackra. Passar bra för nybörjaren.

Triglav, Slovenien
– Sloveniens högsta berg Triglav är fantastiskt. Det tar ungefär två dagar att ta sig upp och ner. Först vandring och sen via ferrata, enklare klättring, de sista 400 metrarna. Har man varit uppe på Kebnekaise är det här berget ett bra nästa steg.

Coma Pedrosa, Andorra
– Klättrar man det här berget ska man ha en del erfarenhet. Det är rätt exponerat på slutet och man måste klättra upp på en bergskam. Bra berg för den som kan lite mer, men man behöver inte vara proffs. Otroligt vackra vyer.

Zugspitze, Tyskland
– Det här berget är bäst att ta sig upp på via klätterstigen Höllental. Det är en otroligt lång via ferrata på runt 1 000 höjdmeter som var otroligt härlig att göra. Zugspitze är ett bra nästa berg efter slovenska Triglav.

Mont Blanc, Frankrike/Italien
– Mont Blanc har många olika leder till toppen men alla går över glaciärer, vilket gör att du bör ha en guide. Normalrutten innehåller en del scrambling, när man börjar ta hjälp av händerna, vilket är kul. Om man tränar bergsklättring regelbundet är Mont Blanc inga problem att bestiga.

Foto: Emma Svensson

Det var som Beatles sång When I’m 64 fast för den sociala media-generationen. Kråksparkar, vita hårtestar och skalliga hjässor på idel välbekanta ansikten. För ingen kan väl ha undgått en leende Pernilla Wahlgren rynkig som ett russin? Eller Gordon Ramsay som en mysig, vithårig doktor Snuggles? 

Det var i slutet av juli som kändisar världen över postade selfies på sitt framtida jag. De använde sig av FaceApp som visserligen funnits sedan 2017 men exploderade först då funktionen Age adderades. Med ett enkelt knapptryck och en stor dos artificiell intelligens kunde man se sitt porträtt åldras på ett hyperrealistiskt vis.

I dag har fler än 150 miljoner människor i 121 länder laddat ner appen och självklart var det bara en tidsfråga innan den stora moralpaniken rullade in. Experter världen över hävdade att man i princip gav bort hela sitt privatliv till ryska Wireless labs som äger FaceApp i samma stund som man laddade upp sin selfie. Sedan dess har det visat sig att FaceApp inte är värre än någon annan app vad gäller insamlande av data.

Kanske är det bara jag, men jag gillar verkligen FaceApp på ett sätt bortom att det är lite småkul att skratta åt kändisars artificiella rynkor. För första gången fick vi nämligen i sociala medier se tydliga ålderstecken, något som annars skriker med sin frånvaro.

Är du kvinna och över 35? Räck upp en hand om du aldrig lagt på ett utslätande filter på en selfie eller valt bort att posta en bild där celluliterna gör sig påminda. Just det. Vi har lärt oss att bekämpa våra ålderstecken med näbbar och klor både i det verkliga och digitala livet. Och just därför fylls våra flöden nästan enbart av en orealistisk ungdomlighet.

En annan positiv sak med FaceApp är att den är rättvis, eller ska vi kalla det lika skoningslös, mot kvinnor som mot män. I alla tider har det nämligen funnits en felaktig uppfattning om att kvinnor skulle åldras snabbare än män, något man i dag vet inte stämmer. Ändå riktar sig 99 procent av alla anti-aging-produkter till kvinnor på en marknad som omsätter minst 250 miljarder per år och växer stadigt.

Kanske kan vi skylla vår osunda fixering kring kvinnors åldrande på de gamla grekerna? Både Hippokrates and Aristoteles hävdade att män behöll sin ungdomlighet längre än kvinnor. Men spiken i kistan var förmodligen de brittiska viktorianerna som på 1800-talet började studera åldrande på allvar. Den första gerontologen George Edward Day menade att kvinnor klev in i ålderdomen runt 40, medan män fick sina första allvarliga ålderstecken först vid 48–50-årsåldern. I racet fram till graven skulle en kvinna vara tacksam om hon bara var fem år äldre kroppsligen än en man i samma ålder (som värst var hon nämligen tio år äldre).

Och trots att vi idag vet att ovan resonemang är helt felaktiga lever ändå narrativet vidare med sitt tydliga budskap: För oss kvinnor är utseendet en kamp mot klockan och nåde den som inte är med och fightas. Män däremot kan med sitt gråa hår och rynkor luta sig lugnt tillbaka.

Kanske ryms dilemmat kring dagens ungdomliga ideal där i Beatles gamla slagdänga? Will you still need me, will you still feed me when I’m 64? Rädslan över att vara förbrukad, oattraktiv och osynlig för omvärlden växer i en tid då vi är besatta av att bekämpa tidens spår. I dag tycks det mest provokativa en kvinna kan göra med sitt utseende att inte göra något alls. Ska vi revolutionera idealen på riktigt måste vi därför omfamna och stolt manifestera vårt åldrande.
Som FaceApp – fast på riktigt.

Jag sladdar in sist av alla till yogapasset. En gång i veckan under våren har jag varvat mina vanliga yogapass med någon slags avslappningsyoga, där vi i princip sover ihop i 115 goda minuter. Flera av mina grannar på golvet döljer ögonen bakom en sovmask och jag vet att det mest pulshöjande som kommer ske de närmsta två timmarna är att vi byter sovställning var tjugonde minut. Första gången jag provade klassen blev jag både uttråkad och förvånad – här ligger alltså ett tjugotal personer som betalat dyrt för ett medlemskap hos en yogastudio på Östermalm, i utbyte mot … att sova i grupp? Det tog dock inte lång tid innan jag var helt såld på konceptet, och nu ligger jag här på yogamattan igen för att göra ingenting. Det är som att få en spruta i armen som injicerar lugn och ro.

I ett samhälle där vi är ständigt uppkopplade och där ”många bollar i luften” ses som en statusmarkör är aktiva pauser svårt utrotningshotade. Jag intervjuade nyligen journalisten Patrik Hadenius, som skrivit en bok om just pauser. Han pratade om hur pauser i livet, speciellt i vardagen, ibland kan misstas för slöhet och overksamhet – när det egentligen är tvärtom. Pauser är livsnödvändiga och sorgligt nog bortprioriterade av många trots att de gör oss mer produktiva, kreativa och framgångsrika. Hadenius tog upp halvleken i fotboll som exempel, där spelarna tar en paus samtidigt som de fortfarande är med i matchen. Det som händer i halvlek, under själva pausen, kan skapa förutsättningar för att göra mål senare. Kontentan är att under en återhämtning, som en paus faktiskt är, kan tankar och känslor bli klarare, tydligare och djupare. Och hjälpa en framåt.

De senaste åren har fenomen som japanska skogsbad, där man låter sina sinnen uppslukas av naturen, och tyst aw, en after work där prat, mingel, klockor och mobiler är strängt förbjudna, kommit till Sverige. Det är inte svårt att se dessa trender som motreaktioner till den stressade nutidsmänniskans vardag där aktivitet, snarare än vila, står högt i kurs.

En paus behöver inte vara att meditera, ge sig ut i naturen eller lösa sudoku. Det kan också vara att låsa in sig på toaletten för att skrolla Instagram under släktkalaset, kolla åtta avsnitt av Djursjukhuset på raken eller skita i allt man ”borde” göra på semestern – alla har sina egna sätt att pausa. I sommar fortsätter jag pausa på yogamattan – i en ormgrop av snarkande Östermalmsbor.

Foto: Shutterstock