Älskar du högklackat men får så ont i fötterna att du ger upp? Drömmer du om att kunna dansa hela natten lång utan att få ont? Här är skorna som tar högklackat till en helt ny nivå.

– Alla kvinnor förtjänar att ha en sko som är uppkallad efter henne.

Orden kommer från den danske skodesignern Frederikke Schmidt. Skor har alltid legat den 36-åriga företagaren varmt om hjärtat. Efter att ha avslutat en utbildning som skodesigner i italienska Florens blev Frederikke Schmidt headhuntad direkt. Under de följande två åren skapade hon ett flertal skokollektioner för lyxiga märken men kom att tröttna ganska snabbt. Livet på resande fot tog på krafterna.

– Dessutom kände jag att jag redan lärt mig allt jag kunde om branschen. Jag ville göra något nytt, säger Frederikke Schmidt.

Tillbaka i Köpenhamn bestämde sig Frederikke Schmidt för att studera marknadsföring och det är här visionen Roccamore kommer in i bilden. Hos Frederikke fanns nämligen en dröm om att skapa något unikt. En dröm som gick ut på att tillverka högklackade skor som är både eleganta och bekväma och som kan bäras av kvinnor till vardags och fest utan att de får ont i fötterna. Är det ens möjligt?

Frederikke Schmidt tog kontakt med en ortopedisk skomakare som till en början inte nappade på idén. ”Skor ska vara platta” hävdade skomakaren bestämt men Frederikke Schmidt stod på sig. Tillsammans med skomakaren kom Frederikke snart att utveckla en helt ny teknik för högklackade skor.

– Det finns egentligen ingen hemlighet. Tekniken bygger helt enkelt på en specialutformad sula som gör så att fötterna rör sig så anatomiskt korrekt som möjligt. På så vis kan du undvika blåsor och hälsporre och på sikt problem med rygg, knän och dålig hållning. Det är vetenskapligt bevisat i en studie som gjorts vid Hvidvore Hospital här i Danmark. Studien visar att Roccamore-skor tar 44 procent av trycket i bågen, 26 procent av trycket på framfoten och 19 procent av trycket på hälen, förklarar Frederikke Schmidt.

I december 2014 startade Frederikke Schmidt så Roccamore. I dag, fem år senare, är de högklackade och stilfulla skorna bästsäljare världen över. Unga och modemedvetna, affärskvinnor och danssugna hör av sig till Roccamore för att vara med och utforma skorna som kommer i begränsade upplagor – och färger.

Sociala medier och workshops är viktiga plattformar för Roccamore.

– Kunderna älskar skorna. De tar till sig märket som om det vore deras eget och det är kanske inte så konstigt eftersom skorna är skapade efter kvinnornas behov. Dessutom är skorna uppkallade efter mina kunder. Alla kvinnor förtjänar att ha en sko som är uppkallad efter henne, säger Frederikke Schmidt.

Hållbarhet, småskalighet, elegans, bekvämlighet, kvalitet och minimalism är viktiga ledord för Roccamore. Någon överproduktion är det inte tal om.

– Mina skor är inte anpassade efter någon modesäsong och de kommer inte på rea. Skorna kostar vad de kostar, säger Frederikke Schmidt.

EXTERN LÄNK:

Resan mot snyggare och bekvämare skor börjar här - upptäck Roccamores sortiment

På frågan varför det är viktigt att skorna är högklackade och inte platta kommer svaret snabbt.

– Jag vill inte behöva kompromissa. Högklackade skor får mig, och många kvinnor med mig, att känna sig eleganta och feminina. När jag går i högklackade skor känner jag power, att jag plötsligt kan allt, förklarar Frederikke Schmidt.

Du hittar Roccamores skor i Pop up stores i Danmark och snart även i Sverige, på roccamore.se och i showroom-butiker i Köpenhamn och Århus.

Alla skor är tillverkade i en liten familjeägd fabrik i Toscana i Italien.

EXTERN LÄNK:

Här hittar du alla modeller hos Roccamore

Hon flyttade från Botkyrka till Älvdalen som tioåring och barndomens upplevelser gjorde henne politiskt medveten. SPG träffar Rojda Sekersöz som har regisserat Jonas Gardells klassiker – och vill förändra världen med film.

Diset ligger kvar över Riddarfjärden och medan solen jobbar sig uppåt övar Rojda Sekersöz på att le i lekparken på Mariaberget. Hon sticker ut på gungorna, glamourös i vit kostym bland enstaka morgonpigga turister i mössor och vantar.

Den som har sett hennes nya film En komikers uppväxt – eller läst Jonas Gardells romanklassiker – tänker lätt tillbaka på sin egen barndom. Mellanstadiets skolgård, utsatthet, oförstående vuxna, hierarkin som alla var en del av, oavsett status.

– Jag minns tydliga grupperingar och jag minns att jag upplevde ett utanförskap. Men jag tror att jag alltid har upplevt det, utan att faktiskt vara utanför. Jag var bara ett barn med mycket sorg inom mig.

Morgonen har blivit förmiddag och över kaffe och kanelbulle – det är trots allt kanelbullens dag – tittar Rojda Sekersöz ut över Café Rivals fikande södermalmsbor och svartvita kulturporträtt. Hennes förra film, Dröm vidare, vann en guldbagge – Sekersöz blev årets nykomling och både Evin Ahmad och Gizem Erdogan nominerades för sina roller. Hon må vara ny, men hör utan tvivel till filmvärldens nya toppskikt.

– Alla tror ju att de är unika och missförstådda. Det kanske är så enkelt. Men jag har insett att alla inte behöver förstå mig, att jag inte behöver passa in för att få vara med.

Rojda Sekersöz bodde sina första tio år i Fittja och Hallunda, söder om Stockholm. Mamma Sebiha var ensam familjeförsörjare och läget var tufft. Efter att ha sett en annons i tidningen, om en pizzeria till salu i Älvdalen, flyttade familjen norrut. Rojda, då enda barnet, var tio år och skulle börja femman.

– Jag får alltid lite dåligt samvete när jag pratar om Älvdalen, det blir ofta ensidigt negativt. För det var jättemycket som var bra. Det mesta. För första gången upplevde jag närhet till naturen och det finns en fin gemenskap i byarna där människor har bott i generationer, där många är släkt och man känner varandras mor- och farföräldrar. Vi fick ett bra välkomnande, folk var nyfikna och snälla.

– Men det var också i Älvdalen som jag mötte rasism första gången. Det kunde vara smågrejer som att mina kompisar inte ville dricka ur mitt glas eftersom jag hade ’annorlunda bakterier’. Mitt största kompistrauma var när en av mina bästa vänner blev nynazist över sommaren. Hennes bror var det redan – han tryckte upp henne i ett hörn en gång när jag var på besök; ’jag har ju sagt att du inte får ta hem apor’ – och nu hade hon umgåtts med honom och hans vänner på något läger. Jag fick ett mejl på Lunarstorm, ett avskedsbrev: ’jag har lärt mig vad som är rätt och fel, jag kan inte längre vara vän med dig’.

Rojda gick långa promenader med sina föräldrar som försökte förklara det här med olika ideologier för sin dotter.

– Jag förstod ju, men samtidigt var det så konstigt. Före sommarlovet var vi ju vänner.

Tio år senare försonades Rojda med sin barndomsvän/fiende.

– Vi tog en fika här i Stockholm och jag fick en känsla av det ingick i någon form av terapi. Varken hon eller hennes bror var kvar i nynazismen.

Rojda Sekersöz konstaterar att det var händelser som dessa som gjorde henne politiskt intresserad.

– Jag tror inte på Gud, men att göra film är min funktion i samhällskroppen. Och mitt syfte är att förbättra världen – jag är helt övertygad om att film kan trigga människor att agera.

Som 13-åring köpte hon två vhs-filmer på en marknad, Billy Elliot och The Believer, en tidig Ryan Gosling-film. De två historierna fick henne att vilja bli regissör. Sagt och gjort, två år senare flyttade hon ensam tillbaka till Stockholm – till en familjevän i Bagarmossen – för att gå på foto- och film-
linjen på Kulturama. Drygt tre år senare kom Rojda Sekersöz som den yngsta någonsin in på Dramatiska institutets filmregilinje. Där tar man in fyra elever vartannat år, max.

– Jag har aldrig gjort kortfilmer med kompisar för nöjes skull och jag älskar inte att titta på film. Det gör ibland att jag saknar referenser, men jag är inte heller främmande för att byta medium.

Efter intervjun ska hon hasta vidare för att klippa dramakomedin Dejta som hon har regisserat några avsnitt av, med premiär på Svt nästa år. Med en vän utvecklar hon en annan tv-serie (”Jag har kommit på en ny strategi – i stället för att sälja vår idé till ett bolag går vi runt och frågar vad bolagen kan göra för oss.”), hon ska regissera sin första reklamfilm (”Ju sämre produkt, desto mer pengar. Spelreklam kommer jag aldrig att göra. Det här är välgörenhet.”) och läser en massa manus. Svenska och utländska.

Har du en agent i Hollywood?
– Jag jobbar med… en person där.

Du har en agent i Hollywood alltså.
– Nej, det är ingen agent, det är… haha, en person.

Apropå jobb, hur var samarbetet med Jonas Gardell?
– På vårt första – förutsättningslösa – möte började vi jobba direkt. Jag hade läst manuset och antecknat lite, jag hade problem med slutet. Efter det mötet
hade vi ett nytt slut. Vi bokade in ett nytt möte och fortsatte jobba… Så där höll vi på ett år innan vi började spela in. Jonas skrev, jag läste. Och precis som han släppte in mig i manusprocessen släppte jag in honom, ända in i ljudmixen. Jag kunde ringa från inspelningen och säga att det var något som inte funkade, då skrev han om direkt.

Har du sett tv-serien från 1992?
– Jag har liksom sett den med ett öga… Om jag skulle upprepa viss gestaltning av texten skulle det vara medvetet.

Den känns ålderdomlig nu, även delarna som utspelar sig på 70-talet.
– Vi har blivit ’smartare’ som publik sedan dess, vana att se snabba klipp. Det mesta som gjordes på den tiden känns långsamt.

Mobbningstemat är tyvärr lika aktuellt som alltid. Två dagar före intervjun står det i SvD att fler 11-, 13-, och 15-åringar i dag uppger att de blivit mobbade än för några år sedan. Och att det inte är en lokal fråga blev uppenbart på världspremiären i september, när fyra fullsatta föreställningar visades på Torontos internationella filmfestival.

– Det var samma reaktioner, det skrattades och snyftades på exakt samma ställen.

Rojda Sekersöz hade en jättebra barndom men gillade inte att vara barn.

– Jag hatade att bli pratad om, att vara omyndigförklarad, inte bli tagen på allvar. Jag kände mig fången.

Hur tänker du kring egna barn?
– Jag har länge sagt att jag inte ska skaffa barn. Men jag vet inte, det kanske börjar ändras. Jag har min livskamrat, vi har varit ihop i sex och ett halvt år. Och jag har en bild av att jag ska ha en massa människor omkring mig när jag blir äldre. Men vägen dit är lite oklar, haha.

– Och jag vet ju hur jag har oroat mig för Xazal, min syster som är elva år yngre. Ett eget barn? Att tänka på allt som kan drabba det?

När Rojda Sekersöz gestikulerar syns ett tatuerat s på ena pekfingret och ett y på det andra. Det är s för Sebiha och y för Yusuf, föräldrarna som för fyra år
sedan flyttade från Älvdalen till Bagarmossen. Nu bor de allihop på samma gata, inklusive lillasyster vars födelsedatum Rojda har på insidan av högra armen.

– Pappa sa att jag måste sluta prata om dem i intervjuer. ’Skäms du för mig, eller?’ sa jag. Men på riktigt kan jag aldrig ge tillbaka det som de har gett mig, och det kan jag känna skuld för.
Som förälder undrar man ändå hur de har gjort, för att du ska bli både självständig och familjekär?
– De har varit öppna och har alltid tagit mina drömmar på allvar. När jag ville flytta hemifrån när jag var 15 satte vi oss ned och hade ett vuxet samtal där de kom med sina perspektiv. De har alltid haft fokus på att ta tillvara på möjligheter.

En dag ska Rojda Sekersöz också berätta föräldrarnas kurdiska historia, det är hon alldeles säker på. Kanske på film, kanske i något annat medium.

– Jag gillar inte att gå på mingel och premiärer. Jag får höra att det är ’bra för mig’. Men jag tycker om lägenheten i Bagarmossen, och helst skulle jag vilja ha ett hus långt ut i skogen. Långa promenader i Nackareservatet är bra för mig. Och så länge jag får berätta de historier jag vill är jag nöjd.

Min kompis och jag skulle sjunga en specialskriven låt på ett bröllop, men några dagar före kalaset fick han kalla fötter och ville dra sig ur.

– Det är för många pruttskämt, för mycket buskis och dessutom låter det för jävligt, säger han.

– Sluta gnäll, det är kul. Brudparet kommer bli jätteglada.

– Jag vill inte bli utskämd. Du har någon självutplånande filosofi – ju större skam man utsätter sig för, desto finare är gåvan.

– Absolut, så är det ju. Lite skamkänslor är bra för dig, det ruskar om din vadderade tillvaro. Vi kliver på vid efterrätten, folk kommer vara salongsberusade och bli tacksamma över att slippa ännu ett spontantal från en gammal faster.

– Men hur kan du inte skämmas för det här? Är du psykopat?

Jag tror inte det. Däremot kanske lite masochistisk.

Det är mycket skam nu. Flygskam, shoppingskam, köttskam. Därför är det viktigare än någonsin att kunna hantera denna sociala regleringsfunktion. Framför allt gäller det att inte bli uppäten av skammen.

I mina ögon finns ett slags skamlöshet som är nära besläktad med tapperhet. Man är rädd inför en viss situation eftersom den innebär kritiskt granskande blickar och kanske någon nedsättande kommentar. Men man gör det ändå. Och har man utsatt sig för situationen tillräckligt många gånger har man absorberat och accepterat känslan. Då kan ingen tränga igenom ens rustning.

Jag brukar tänka på det där när jag joggar genom Stockholm tidiga helgmorgnar. Då blir man nämligen vittne till mängder av walk of shames. Alltså, alla de killar och tjejer som tillbringat en stund i någon annans säng och nu smyger hem till sitt. Folk tacklar den där promenaden på olika sätt. Det finns de som hukar skamset längs husväggarna, påtagligt obekväma i gårdagens kläder. Sen finns det såna som håller huvudet högt och ler mot mig med sina högklackade skor i handen. De förstår att jag förstår, men de inser också att jag är djupt avundsjuk på deras femplus-natt eftersom jag troligtvis haft en Netflix-kväll som slutade vid halv elva.

De äger sin skam.

Joel Alme repar inför höstens turné, hamnar i bråk med vältränade killar i parken och dricker tokbillig öl i Björkhagen.

Jag vaknar fredag morgon hemma i Stockholm och väcker familjen, fullständigt förberedd på aggressiva utfall på grund av den tidiga timmen. Sedan sätter jag på kaffe utan att mäta pulvret och gör toast till barnen i en toastmaskin formad som en glad hundvalp. Efter att barnen gått till skolan dricker jag kaffe och spelar Runaround sue av amerikanska sångaren Dion på gitarren tills att koffeinkicken avtagit.

När tristessen sedan kommer börjar jag hetsa mina kompisar via sms. Jag har precis släppt min skiva Bort, bort, bort och vi ska ut på turné där vi inleder med tre kvällar på Slaktkyrkan i Stockholm den 25, 26 och 27 oktober. Den här helgen ska vi repetera och i planeringen av detta har jag kallat rephelgen för ”minisemester”, vilken har retat upp många. Så jag nämner ordet ”minisemester” så ofta och gärna jag kan i varje sms med överdriven positivitet. Deras irritation sänker min egen tristess och jag känner mig nöjd.
Jag går ut med min hund på en promenad till Hellasgården. Som ofta annars uppstår det tjafs med någon vältränad kille som tycker att min hund är för närgången. Min hund väger tre kilo och ser ut som en blandning av sockervadd och ännu mer sockervadd. Jag väser glåpord om deras konstiga springstil och för små vadmuskler tills den gräns att de blir förvirrade och springer vidare. På kvällen repar jag med bandet och får igen allt jag har hetsat om innan. De kommer med klagomål om låtkvalitén och att jag har för tätt mellan ögonen.

Lördagen läggs helt på repande och kaffepauser. Vi behandlar ämnen som tunnhårighet och orimliga scenkläder. Vi har pratat om att ha huvtröjor bak och fram så att vi inte ser någonting. Det lindrar nervositeten men försvårar rörelseförmågan på scen. Senare på kvällen går vi ut och äter på restaurangen Kryddan i Björkhagen och det är då den riktiga minisemestern börjar. Det är en fin lokal krog med väldigt snälla ägare och tokbillig öl. Vi drar vidare till Harvest Home på Bondegatan på Södermalm, det är det bästa gömstället inne i stan och ägs av Stockholms snällaste holländare. Kvällen fortsätter hemma hos mig med min favoritfilm, komedin Blades of Glory, 400 kilo chips och någon smygdricker ur snapsen från midsommar. Vi kollar även på klipp med ryska band som slåss på scen och har som inspiration inför Sverigeturnén.

På söndagen är alla trötta på mina låtar och det börjar komma förslag på covers. Det pratas om budget för pyroteknik och hur stor chans det är att vi kan få ha undulater i logen innan spelningarna. Sedan åker resten av bandmedlemmarna hem till Göteborg med kvällståget och jag åker hem till min familj i Björkhagen och gör potatisgratäng.

Joel Alme är aktuell med ny turné och spelar i Stockholm 25–27/10.

Sitter vid hörnbordet inne i det lilla caféet i hörnet Storgatan och Styrmansgatan. Min vän är uppriven, ännu en kärleksrelation har havererat.

– Jag blir helt tokig när människor inte är rationella. Allt var bara känslor, inget förnuft. Jag hann inte ringa henne när jag var med mina barn. So what? Hur kan det vara ett problem?

Han tar en tugga av surdegsfrallan och fortsätter:

– Det är bättre så här. Jag kan inte vara ihop med någon som håller på med tarotkort och sexual-astrologi. Vem tror på sånt? Det är ju helt sinnes.

En dam tittar nyfiket på honom, varpå min kompis sänker rösten.

– Det är synd att vi inte är bögar. Fattar du vad enkelt allt hade varit. Kolla fotboll, ligga, sova, kolla mer fotboll, äta, jobba, kolla fotboll. Aldrig något jidder.

Jag ler och tittar på honom.

– Du tror ju på fotboll. Är inte det lite … irrationellt? frågar jag.

– Varför skulle det vara irrationellt? Fotboll är ju högst verkligt. Alla kan se det. 22 människor som kämpar mot varandra på en gräsplätt i den vackraste sport som Gud uppfunnit. Vad skrattar du åt?

Det är roligt när fotbollsfanatiker anklagar andra för att sakna förnuft.

Är det verkligen rationellt att gråta eller jubla över något som 11 fullständiga främlingar presterar på en fotbollsplan? Är det förnuftigt att hata människor som råkar heja på 11 andra fotbollsspelande främlingar? Eller att samla på svettingrodda matchtröjor i grälla färger som signerats av 21-åriga Fifa-älskare. Låter det förståndigt att tacka nej till sex, Pedro Almódovars senaste eller en violinkonsert i Berwaldhallen för att istället lyssna på Erik Nivas outtröttliga malande om varför Manchester Uniteds lagbygge haltar? Att spendera tusentals kronor varje månad för att följa ett allsvenskt lag som vinner ungefär var tredje match och vars spel har ett synnerligen begränsat underhållningsvärde?

Människor är lyckligtvis inte rationella. Det hade ju varit fruktansvärt tråkigt. Jag tror vi är biologiskt oförmögna att fatta logiska beslut utan att blanda in känslor. Förmodligen är det något med amygdalan. Anders Hansen sitter inte vid sitt vanliga bord. Jag gör en mental notering om att fråga honom nästa gång.

Jill Johnson joggar med Bruce Springsteen, undviker vägkrogsmat och har ett kanongig för en lite skitnödig stockholmspublik.

Det är fredag eftermiddag och jag tar en paus i turnébussen i Linköping. Att få vila ett tag i bussen är den bästa stunden på dagen. För att komma igång igen ger jag mig ut på en trekilometare. Oftast har jag Bruce Springsteens Wrecking Ball i lurarna när jag springer. Sen blir det dusch, smink, mat och innan vi rullar vidare mot Stockholm och nästa gig.

På lördagskvällen ska jag nämligen spela på Vasateatern, det är min första spelning här. Det är ofta lite extra pirrigt i Stockholm, det kan vara lite skitnödigt, det är många kollegor och musiker som är här. Det är en annan sorts publik i Stockholm. Men idag är jag inte nervös, jag har haft ett vinevent på Grand Central innan som gått bra och jag känner mig avslappnad. Vasateatern är en dynamisk arena som passar min turné, det är lite teater, lite klubb, lite konserthus. Och publiken står otroligt nära, nästan käftsmällsnära. Före spelningen blir det en blygsam hutt innan för gemenskapens skull. Förr var det varm punsch, det lärde Björn Skifs mig 1996, men ikväll blir det rom.

Min låt We Can Sleep It Off som handlar om mitt alter-ego Jillan – en 35-årig Jill som hade en väldigt sen frigörelse och tonårsrevolt som varade i två dygn över lite tequila – river taket.

Efter spelningen blir det kindpussar och kramar backstage med branschfolk och vänner. När alla lämnat senare på kvällen sitter jag själv kvar och pustar ut med ett glas mörk rom innan jag åker hem och somnar gott.

Söndag morgon och jag sover ut med barnen i sängen, de är med mig i Stockholm den här helgen. Efter en lugn och mysig förmiddag åker vi ut till Mall of Scandinavia där barnens storasyster jobbar och äter lunch med henne. Sedan tar vi oss till flygplatsen för att ta oss till Borås.

Egentligen har jag tre hem – Borås, Ängelholm och övernattningslägenheten i Stockholm. Hemma är Borås där jag har barnen men hemma i hjärtat är Ängelholm. Jag har mycket kvar där, föräldrar, syskon, kompisar. Jag saknar det väldigt mycket.

Söndagar med ungarna är den bästa delen av tillvaron. När jag kommer hem från turnén och vi lagar mat ihop. Om det är någonting som verkligen får mig att landa så är det att laga mat. Jag äter inte på Rasta-krogar utan har med mig egen mat på gigen, eller så blir vi serverade. Men turnématen är inte optimal.

Vi lagar citronkyckling. Det är så himla enkelt att lägga in en kyckling med olivolja, vitlök, potatis och pressa otroligt mycket citron på.

Vid middagsbordet pratar vi om helgen och summerar det som hänt. Jag och min äldsta dotter, 14 år, sätter oss med hennes SO-uppsats. Hon skriver om andra världskriget så det har vi jobbat på lite till och från i helgen, deadline är söndag vid midnatt. Jag själv är inte speciellt allmänbildad och kan inte min historia så bra, så att det är roligt att få sitta med henne och lära sig nu.

Jag tänker tillbaka på helgens höjdpunkt som var spelningen på Vasateatern. Det var en speciell kväll, som en summering av så många olika turnédelar av mitt liv. Och sedan var ju barnen med i Stockholm och då blir det extra speciellt. Det blir ett fint minne att dela.

Foto: TT

Anders Hansen om nya tv-serien, våra sociala hjärnor och varför han inte vill kallas självhjälpsguru.

Det råder Anders Hansen-feber i Sverige. Vi läser hans böcker, lyssnar på hans Sommar i P1 och tittar på hans nya Svt-program Din hjärna. En grundpremiss för att förstå läkaren och psykiatrikern Anders Hansen är att den 1,3 kilo tunga klumpen vi kallar hjärna inte är helt kalibrerad efter vår samtid.

– Det stämmer, när det gäller våra hjärnor måste man hålla i tanken att människan levt under 200 000 år. Industrialism, internet och mobiltelefoner har bara funnits en liten, liten del av den tiden.

Ett av avsnitten handlar om den sociala hjärnan. 80 procent av tiden använder vi våra hjärnor till att tänka på oss själva eller andra människor. Många älskar att skvallra, och allra roligast är det när innehållet är komprometterande. Varför är det egentligen roligare att prata om att Anders blivit berusad på en firmafest än att han fått ett pris från Harvard?

– I grunden är det en överlevnadsinstinkt. Hjärnan vill förstå vilka personer som bör hållas på avstånd. Att bli ihjälslagen av en annan människa var en av de absolut vanligaste dödsorsakerna förr.

I programserien möter Hansen bland annat den brittiske antropologen Robin Dunbar.

– Dunbar kom fram till att ju tjockare neocortex – den yttersta delen av hjärnbarken – ett djur har, desto fler nära sociala relationer klarar det att upprätthålla. Schimpanser kan exempelvis hålla koll på 25–30 stycken, medan vi människor kan hantera ungefär 150 sociala relationer. Det kallas Dunbars tal. Det där ser man på allt från jägarsamhällen och medeltida byar till militära kompanier och det svenska skatteverket. Om grupperna växer sig större än 150 personer blir det svårhanterligt för oss människor.

Och de som inte har 150 relationer? 14 procent av alla svenskar känner sig ensamma.
– Ja, ensamhet är ett folkhälsoproblem. I Storbritannien har man en ensamhetsminister för att hantera det. När vi blir ofrivilligt isolerade aktiveras samma del av hjärnan som när vi drabbas av fysisk smärta. Själva poängen med smärta är att vi ska undvika att skada oss igen.

Så hjärnan signalerar att vi bör skaffa vänner?
– Exakt, den säger åt oss att undvika ensamhet eftersom det tidigare inneburit undergång. Vi kunde inte överleva utan hjälp från gruppen. Och att vara ensam under längre tid drar igång stressystemet och står det på för länge riskerar man att bli sjuk.

Kan det bli en bok om att bra sociala samkväm har samma mentala fördelar som ett löppass?
– Absolut inte, eftersom det saknas vetenskapliga belägg för det. Någon skrev att jag är en motionshysteriker, men jag har aldrig velat förklara hur människor bör leva sina liv. Jag pekar bara på forskning som finns. Hans Rosling pratade med mig om ansvaret som kommer av att ha mångas öron. Mitt sommarprogram har hörts av tre miljoner människor. 12 procent av alla vuxna svenskar äter antidepressiva. Om bara några av de lyssnarna får för sig att sluta med sina mediciner och börja jogga istället, utan att rådfråga läkare, skulle jag riskera människoliv. Det går inte. Därför vill jag aldrig kallas för självhjälpsguru.

Din hjärna sänds på måndagar och finns alltid på Svt play.

Några av min barndoms värsta trauman är när jag sitter i tv-soffan bredvid mamma och en sexscen dyker upp i filmen. Det hände vid upprepade tillfällen, i trevliga familjedramer där huvudrollsinnehavarna plötsligt blir intima med varandra: Kärleksbrev med Kevin Costner och Robin Wright Penn, den känslomässigt otillgängliga änkemannen skrapar färg från en segelbåt och hux flux ligger han naken under en pläd. Sex dagar sju nätter där Harrison Ford och Anne Heche, lämnade på en öde ö tillsammans, börjar ”fool around” framför en mysig strandbrasa. Eller Du har mail med Tom Hanks och Meg Ryan där de nyförälskade kysser varandra och till och med golden retrievern lägger generat tassen över nosen.

Jag lärde mig tidigt att tyda tecknen på när det ena skulle leda till det andra: ett sensuellt saxofonsolo, en dämpad vardagsrumsbelysning, två glas rödvin på en köksö i marmor. Hastigt gjorde jag mig ett ärende ut i köket, hällde skärrad upp en skål chokladpuffar samtidigt som jag räknade på hur länge ett samlag rimligtvis kunde vara i ett romantiskt drama. När kusten var klar återvände jag obesvärat till tv-soffan. 

Så kommer nyheten om att sexscenerna minskar i Hollywood. The Guardian skriver att ”sexscenen är på utdöende” och Washington Post fastslår att ”sex försvinner från vita duken, och det gör filmer mindre underhållande”. En rörelse som började med metoo, och fortsatte drivas av moralens väktare till både höger och vänster, har fått manusförfattare och regissörer att helt radera sexualitet som en del av den mänskliga naturen. Konstnärens längtan efter att skildra livet som det är upphörde. Sex var inte längre frigörelse, det var förtryck. Filmen som ett rum där alla sorters tankar och beteenden får prövas och ta plats, stängdes. Uppgiften var nu att dölja, inte blottlägga.

Hemma i Sverige har Riksteatern anlitat en intimitetskoordinator som ska övervaka sexscenerna. Det är lätt att föreställa sig en kommunanställd som sitter på huk bredvid Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie under repetitionerna av Fröken Julie: tillrättavisar en hand som vandrat för långt uppför lår, korrigerar en arm som trevar innanför en blus.

Samtidigt är det svårt att bortse från rapporterna om att unga människor har allt mindre sex, samtidigt som psykisk ohälsa kryper allt lägre ned i åldrarna. De tycks helt enkelt vara en spegling av samhället: ungdomar relaterar mer till en Lena Dunham som äter antidepressiva än Michael Douglas fastknuten vid en sänggavel i Malibu.

Kanske har konsten här en viktigare funktion än någonsin: att påminna människan om att livet inte bara är tentaplugg och deadlines, prestation och optimering, det är också oönskade begär och dåligt genomtänkta beslut, bortkastad längtan och tidiga morgnar i främmande sängar. Det är taffliga försök att komma någon annan nära.

Från familjedrama till Vasastans mest omtalade krog. SPG träffar Erik ”Jerka” Johansson som sätter ord på sin omåttliga kärlek till mackor, den påtagliga föräldraångesten och om att vägra vara svår skådis.

Förutom blänket i det buteljgröna kaklet vittnar de överstrukna rätterna på menytavlan och de slarvigt ställda second hand-stolarna om att det är måndag morgon efter en rekordhelg på Sandhäxan. Restaurangen som Erik ”Jerka” Johansson och hans två vänner öppnade för några månader sedan har blivit en Vasastansnackis. Kanske för att en av Sveriges mest omtyckta skådespelare har ett finger med i spelet, kanske för sin opretentiösa inredning, kanske för att den bara serverar mackor. Och en sorts öl.

– Vem älskar inte mackor? säger Jerka och rättar till menytavlan. Nu har vi anställt proffs till kockar som förädlar vår idé, men vi skulle aldrig öppna en fine dining-restaurang. Mackor kan vi äga och operera i på ett trovärdigt sätt. Att vi serverar en sorts öl handlar enbart om att befria folk från så många val. Jag hatar att komma in till ett ställe och ha 20 olika sorter att välja på, när man bara vill ha en bra bärs.

Glöm anspråkslösa cafésmörgåsar, här snackar vi premiummackor proppade med pålägg som utvalda ostar, långbakat fläsk och saltpicklade grönsaker.

– Påläggen är huvudsaken. På vissa mackor tar vi ut överflödigt bröd så att vi ska få plats med ännu mer pålägg. Grillade surdegsmackor som river upp i gommen kommer aldrig att hamna här.

Att Jerka, mest känd som Patrik i Svt:s serie Bonusfamiljen, skulle öppna en krog är inte oväntat för dem som känner honom. Men ändå.

– Matlagning är min största hobby. Och jag upptäckte att jag delade den med mina kompisar Mattias och Fredrik. Det blev alltid att vi, efter några flaskor vin, började snacka om ett eget ställe. Som man gör, säger han och sjunker ned i stolen invid fönstret.

– Absolut, tänkte jag. Jag är skådis, Mattias är designer – det kommer aldrig att hända. Vi vågar inte. Vi har två barn var och det här är risky business. Men så började Mattias kolla mer seriöst på lokaler…

Och så bar det av.

– Det var för kul för att inte vara med. Jag älskar matlagning för man har full kontroll. Man kan liksom inte kontrollera sina barn, inte sin partner eller sin karriär. När man lagar mat har man hela kontrollen. Det är så tydligt och konkret, maten ska bli klar. Det är terapeutiskt och tillfredställande.

Jerkas engagemang på Sandhäxan är villkorat. Han har allt annat än lämnat skådespelandet, som har varit levebrödet sedan han som 15-åring fick rollen som störig brorsa i Adam & Eva. I höst filmar han nya säsongen av Maria Wern på Gotland, ett av flera kommande projekt Jerka är inblandad i. Men de senaste åren har han också vidgat sina vyer: hoppat in som redaktör på Breaking news, medverkat i Filip och Fredriks tv-program Alla mot alla och ses snart som programledare för en dokumentärserie på Svt. Dessutom är han flitigt följd på sitt humoristiska och knivskarpa Instagramkonto. Han gör det han vill.

– Jag hörde nyligen att en skådiskollega hade sagt om mig att jag bara tramsar på Instagram och säljer ut mig i tv-program. Visst, jag är inte så mystisk och hemlighetsfull som en ’stor, seriös skådis’, men för mig är det viktigaste att det jag gör är lustfyllt. Jag struntar i vad andra tycker.

Denna oängsliga inställning slog rot i honom 2007, när han gjorde Peer Gynt på Stadsteatern.

– Jag hade då haft bilden av att jag skulle bli den där superseriösa skådisen som skulle jobba med Norén och Tommy Berggren. Göra tunga grejer. Så fick jag rollen i Peer Gynt och spelade 140 föreställningar, och det var så tråkigt. Skådisen som jag jobbade med var inte schysst och jag tappade lusten. Jag vill inte få spott i ansiktet på en mörk scen bara för att det är så det ska vara att vara en svår skådis. Jag ifrågasatte om det verkligen var här jag skulle vara.

Jerka lutar sig mot kakelväggen.

– Det var då jag insåg att jag måste fokusera på att ha roligt på jobbet. Då blir det bra och då mår jag bra.

Även om han de senaste åren gått under epitet som ”Hela Sveriges bonuspappa” är det här med föräldraskap inte något han tycker är helt enkelt. Tvärtom. Något som fått honom att testa rollen som programledare i kommande dokumentärserien En perfekt förälder på Svt.

– Jag nojar otroligt mycket över alla fel man kan göra som förälder. Varje gång jag skäller på mina barn på morgonen får jag ångest. När jag sedan lämnar dem på skolan har jag en klump i magen och ångrar att jag blivit arg. Man tänker att man inte ska ta en konflikt, att man ska krama sitt barn och säga: ’jag vet att du är arg’ för att man läst det i någon uppfostringsbok. Men det går ju inte när man är jättestressad över att komma försent till jobbet och någon bråkar om ett par byxor. Då måste man få tända till lite, men man straffar sig själv efteråt. Den där grejen har jag velat gå till botten med.

Så vad är nyckeln till att bli en perfekt förälder?
– Det går inte. Slutsatsen är att stressen i att försöka bli en perfekt förälder inte är bra för någon. Inte för barnet, inte för den vuxne. Att vara förälder har blivit en prestation, vi ska nå svart bälte i föräldraskap. Det där gör mig snurrig, och kan ge mig ångest.

Du upplevs nog som en ganska ångestfri person…
– Nja, inte när det gäller föräldraskap. Jag har gått in i en ny fas med mina barn, som är åtta och sex år. Det kräver så mycket mer av mig intellektuellt än när de var små. Då handlade det mest om att få dem att sova, äta och inte gå in i kanter. Nu kan min son komma hem från skolan och vara ledsen, eller någon ringa och säga att han varit taskig. Det är sådana saker jag grubblar över. Skolan är ibland ett laglöst land. När man lämnar den lilla åttaåringen på skolgården, på en skola där det finns 1 200 elever, kan jag få rejäl ångest över hur utsatta de kan vara där.

Vad gör du åt ångesten?
– Ja, du… Jag vet inte. Springer. Träning är självmedicinering för mig och något jag dessutom måste göra när jag äter som jag gör. Fem kilometer efter lämning varje morgon och lite styrka, då har jag betat av det på 45 minuter. Det är inte kul alltså. Men det är otroligt avstressande och ångestdämpande.

Liksom han själv vuxit upp lever han och sambon Lisa med hans barn, Rolf och Lena, varannan vecka sedan några år. Ett liv han nu anpassat sig till.

– Först var det jättesvårt, när man sa hej då på måndag morgon och såg barnen gå iväg med sina små ryggsäckar och man visste att det var början på en vecka man kommer missa i deras liv. Ser man i det långa loppet förlorar man halva deras uppväxt. Det blir jättesorgligt om man börjar tänka på det. Å andra sidan upplever jag att man får en lyxig balans. Ena veckan stressar jag inte från jobbet, åker till Sandhäxan och går ut med min tjej. Eller sträckkollar serier en hel lördag. Andra veckan har man allt förberett; fyllt kylen, tvättat kläder och är redo för att göra utflykter och sådant.

Kocken ställer fram Jerkas favoritmacka – Grilled cheese, som innehåller flera olika sorters ost och chips toppad med tunt hyvlad parmesan samt en dipp av egengjord ketchup.

– Folk har åkt från Gävle bara för att äta den här. Den är magisk. Mat kan verkligen förena människor. Och det är så otroligt tillfredställande när vi lagar mat till folk och vi ser att de älskar det.

Snart ses Jerka i den romantiska komedin Tills Frank skiljer oss åt på bio, en film om 40-årskrisande människor som ”tindrar” och inte hittar hem. Något han själv inte kan identifiera sig med längre.

– Jag klarade aldrig av att ha Tinder. Det blev för robotiserat. Det är inte min grej att inleda en trevande konversation online för att sedan sitta och stamma vid en bardisk och vilja teleportera sig därifrån. Nej, jag har varit en aktiv motståndare mot att dejta. Det är alldeles för krystat.

Men våren 2018, då Jerka gästade podcasten Schulman show och blev tillfrågad om att gå på dejt med en av medarbetarna på produktionsbolaget, gick han emot sin filosofi.

– Det var bara ödet, liksom. Det blev en väldigt bra grej av det. Hon visade sig vara det bästa som hänt mig.

Tiden rinner ut. Sandhäxetrion ska ha styrelsemöte. De har djärva planer och drömmar.

– Kanske är det tack vare åldern, eller att jag fått barn, som jag vill testa på mer i livet, vare sig det är programledare, skriva manus eller öppna krogar. Det kan vara en 40-årskris. Eller så är det 40-års-möjlighet, säger han innan han hugger in på desserten: Elvismackan med jordnötssmör och banan.

– Oj oj, det är hjärt- och lungräddning på den här. Du måste smaka!

Hon blev ertappad en söndagsmorgon när hon var som minst förberedd. Naken i ett hett bad med ansiktet täckt av en sheetmask, ögonen slutna och en true crime-podcast i öronen. När hennes man dundrade in i badrummet med sin mobil i högsta hugg och hon tvingades lämna sin meditativa sinnesstämning blev hon först irriterad. Komma in och störa på det där viset. Men när han gång på gång rev sig i skägget och stirrade ner i mobilen som om han knappt själv förstod vad displayen ville berätta, förstod hon att det var allvar. ”Det står här i Verisure-appen att du varken larmade av eller på huset förra torsdagen och fredagen.” Han tittade sorgset på henne. ”Var i helvete sov du då?”

Jag hör om den hela tiden. Otroheten. Den fula, ledsamma och livsavgörande otroheten.

I många fall är det bara lösa rykten och trummor på stan… I andra fall mer påfallande. En kär vän gråter mot min axel och frågar sig om det någonsin går att komma över sveket? En annan ringer uppspelt och fnittrande från en krogmiljö när jag sitter hemma och kvällsjobbar och ber mig täcka upp för henne. Om någon frågar så åt hon och jag middag ikväll… Med andra ord: det prasslas som aldrig förr i bekantskapskretsen.

Kanske är det inte så konstigt. Enligt Statistiska centralbyrån är snittåldern för skilsmässor för kvinnor i Sverige 42 år. Jag fyllde 42 häromdagen och de flesta av mina vänner är i samma ålder.

Och i nästan alla fall verkar otroheten komma fram. Men att bli ertappad som på film, med ett avlyssnat telefonsamtal eller i värsta fall, in action i sängen, verkar inte höra till vanligheterna. I stället är det nästan alltid tekniken som avslöjar sveket. De luttrade blir experter på att sopa undan bevis. Sms, mail, chattar och historik raderas på löpande band, medan vissa nästan undermedvetet verkar vilja bli påkomna, som alkoholisten som gömmer flaskorna skrattretande dåligt. En vän berättade att han hittade ett främmande hotellkvitto på hallmattan. Hallmattan! Då behöver man inte vara Freud för att konstatera att hans pojkvän någonstans ville bli påkommen.

Värre är det då med de många digitala spår som man inte ens känner till att man lämnar.

Reseloggen på Uber är ett exempel. Eller appen Tink som registrerar gemensamma inköp. Eller kanske det mest simpla: Hitta min mobil-funktionen.

Vi läcker hela tiden avslöjande metadata. Det kan vara information om var du befinner dig, vad du gör vid en viss tid, information om din fysiska aktivitet. I säkerhetsexperten Bruce Schneiers bok Data and Goliath fick ett gäng forskare under en tid tillgång till några människors metadata, och de mest personliga sakerna uppdagades: som att en av försökspersonerna hade ett allvarligt hjärtfel, en hade gjort en abort och en hade en hemlig cannabisodling hemma i källaren.

När jag var yngre minns jag att jag resonerade att det bara fanns en lösning på otrohet – och det var skilsmässa. På direkten. Idag förstår jag att det inte är så enkelt, och att det finns fler sätt att leva på. Ändå blir jag chockad när jag upptäcker att otrohetssajten Victoria Milan med payoffen ”Gör livet levande – ha en affär” har 500 483 svenska användare. I Storbritannien varnar den kända sociologen Catherine Hakim att samtidens omodernt rigida syn på otrohet kommer innebära slutet på parrelationer för gott. I sin bok The new rules: internet dating, playfairs and erotic power liknar hon gifta par vid djur i bur som måste slå sig fria innan det är för sent.

Och vad gäller paret i krönikans början så verkar de faktiskt vara lyckligare än på länge. Jag såg dem på håll på Djurgården häromdagen, tätt omslingrade i en höstpromenad. Men något larm på huset har de förmodligen inte längre.

Minns inte om det var mitt sätt att stoppa in tallrikar i diskmaskinen som återigen ifrågasatts, men jag vet att jag hade sovit dåligt och var stressad i största allmänhet. Plötsligt en morgon brast det och med lille Sigge intill mig i soffan kallade jag min fru för ”en jävla häxa”.

Inte mitt stoltaste ögonblick. Hon pratade inte med mig på flera dagar. Och stämningen blev inte bättre av att Sigge skapade en hejaklacksramsa som byggde på att hans mamma var en elak trollpacka.

Fram tills dess hade jag lyckats tämja mina känslor i hans närvaro. Kanske gjort en passivt aggressiv grimas bakom hans rygg någon gång, men ändå väntat med själva grälet tills han somnat.

En usel strategi, har jag förstått.

Ungar utvecklas, enligt många barnpsykologer, av att se sina föräldrar argumentera med varandra. Det lär dem att ifrågasätta och våga ta konflikter. Den amerikanska psykologen Adam Grant påstår att det även vässar barnens kreativitet.

Som exempel lyfter han fram Orville och Wilbur Wright, brödraparet som 1903 genomförde världens första framgångsrika motorflygning. Deras pappa var en notoriskt grälsjuk pastor. Han bråkade med kollegor, grannar, församlingsmedlemmar – och sin fru. Och framför allt fostrade han sina barn att ett gott gräl tillhör livets höjdpunkter.

Så bröderna tjafsade konstant. Om allt. Men främst om olika tekniska konstruktioner. Och ur deras hetsiga diskussioner växte nya fantastiska idéer fram.

Fördelarna för Sigge upphör inte där.

Par som bråkar håller ihop. Makar som aldrig tjafsar med varandra skiljer sig –statistiskt sett – betydligt oftare. När en, eller båda, slutat bry sig om relationen saknas energin till ett bra gräl. Att gräla med sin partner skapar visserligen kortsiktigt gnissel men i potten ligger spännande diskussioner och mellanmänsklig utveckling.

Sen finns ett litet, litet tillägg till psykologernas tes om de progressiva familjegrälen. Föräldrarna måste vara respektfulla mot varandra. De största felstegen är tydligen att gå därifrån, att ta upp gamla oförrätter som saknar koppling till det aktuella grälet – och att ge den andra partnern öknamn.

Highgate, London. Måndag lunchtid och Liam Gallagher ligger fortfarande nedbäddad i sängen. De två senaste dygnen har tagit ut sin rätt: i fredags släppte han sitt nya soloalbum och i lördags hölls turnépremiär och födelsedagsfirande i Manchester. Han är en aning skör, och det berömda självförtroendet tycks ha upphört.

– Största utmaningen med nya skivan har varit att inte lyssna på mitt massiva jävla ego, att inse att det inte bara handlar om mig, säger han över telefon. Att spela musik är en kollektiv insats, det råkar bara vara så att jag går ut och frontar det hela.

Han sträcker ut sig under duntäcket och resonerar kring självkänslan.

– Vissa dagar är jag nöjd, men idag känner jag mig inte så snygg, att festa i tre dagar har sitt pris. Jag försöker träna och äta nyttigt, men det är inte så att jag räknar kalorier. När jag festar så festar jag.

Har du utvecklat en andlig sida?

– Jag känner mig definitivt kopplad till en större kraft, en högre nivå, men jag går inte runt och bränner rökelser och skit. Jag äger ingen yogamatta och jag har inga drömfångare i huset.

47 år gammal upplever Liam Gallagher en renässans. Nya albumet Why me? Why not hyllas från Rolling Stone till The Times, NME kallar den för ”en klassiker” och Aftonbladet fastslår att ”Liam Gallagher är bättre än på 20 år”. Han har precis förlovat sig med pr-strategen Debbie Gwyther (”Jag gick ner på knä på Amalfikusten”), förenats med 21-åriga dottern Molly (”Vi träffades första gången på puben och det var tårar”) och ska nu ge sig ut på en världsturné som för honom från Hollywood Bowl i Los Angeles till 02 Arena i London.

– Jag är på en bra plats i livet: jag har en vacker kvinna som jag gifter mig med nästa år, min mamma lever fortfarande, mina bröder mår bra. Visst Oasis har lagt ner, men vi hade 20 år av kalabalik och det var storslaget, så fuck that.

Nya låten Now that I’ve found you handlar om den nyvunna dottern. One of us är en kärleksförklaring till storebror Noel som han inte talat med sedan Oasis splittrades efter ett gräl i Paris 2009.

– Det är jag som sträcker ut en hand till honom. Jag saknar att vara i ett band ihop, att skratta och ha roligt tillsammans. Jag har faktiskt bjudit in honom till bröllopet, men jag tror inte att han kommer. Det finns alltid ett ruttet äpple i varje familj.

Liam Gallagher har levt större delen av sitt vuxna liv som en internationell rockstjärna. När Oasis spelade inför 80 000 människor på Maine Road i Manchester bodde han fortfarande hemma i pojkrummet på andra sidan stan. Dagen efter flyttade han till ett townhouse i London med sin modellflickvän. De formativa universitetsåren tillbringade han på utsålda fotbollsarenor inför hundratusentals fans. Han visste inget annat. Pressuppbåd campade på daglig basis utanför hans hem. En hel generation imiterade inte bara hans klädstil – parkas och fiskehatt – utan även hans gångstil: en självsäker swag med öppna höfter och pendlade armar. Så det var med förvirring han vaknade upp 2014 och insåg att han förlorat allt: sin bror, sitt band, sin fru. Sig själv. Musikkarriären var över och han låg i skilsmässa med hustrun Nicole Appleton.

– Du har inte en gudomlig rätt till ett framgångsrikt liv. När du går igenom en tuff period måste du bara fortsätta, det är som en boxningsmatch, du måste kunna ta några smällar om du ska klara dig i tio ronder.

Kärleken blev vägen ut. Han blev kär i sin assistent och började skriva låtar. Tillsammans lade han och Debbie upp en comebackplan och 2017 släpptes solodebuten As You Were.

– Debbie är det bästa som hänt mig. Hon har fått ordning på mig och låter mig inte komma undan med vad som helst, vilket är vad jag behöver. Hon ruskade om mig och fick mig att återvända till musiken.

Han slutade festa och började motionera. Den nya hälsosamma livsstilen har försatt honom i en rad märkliga situationer. Under en löprunda i gryningen passerade han ett skogsrave där ungdomarna stannade upp: de trodde sig hallucinera när rockikonen från 90-talet joggade förbi i morgondiset. På promenad i Hampstead Heath med sonens lilla tax Sparkle drog han till sig manliga beundrarblickar när han kallade på hunden i buskagen.

– Haha, det är bra för min hjärna att motionera, säger han. Jag gör det för att få ordning på huvudet. Jag har som en mental önskelista jag brukar tänka på när jag är ute och joggar. Jag tränar inte för att få ett sexpack, jag gör det för att må bra.

Liam Gallagher växte upp i Manchesters arbetarkvarter med en ensamstående mamma och två bröder. I nya singeln Once – en storslagen ballad om hur enkelt livet var när han inte hade någonting alls – reflekterar han över ungdomsåren med storebror Noel, innan kändisskapet skulle hanteras, jetplanen tankas och trädgårdspoolerna rengöras: ”It was easier to have fun back when we had nothin'/ Nothin' much to manage/ Back when we were damaged”. Han minns en av höjdpunkterna: konserten på Hultsfredsfestivalen 1994. Det var Oasis första spelning utanför de brittiska öarna.

– Jag kommer ihåg det mycket väl. Vi spelade fotboll på backstageområdet och jag hade på mig en blå jeansskjorta. Jag skadade foten när jag hoppade ned från taket på en turnébuss och var tvungen att halta runt på scenen. Jag trodde att jag brutit den.

Några veckor senare släpptes debutalbumet Definitely maybe och Oasis kom att bli 1990-talets största rockband med 41 miljoner sålda skivor. Liam Gallagher blev – vid sidan om musiken – decenniets kanske främsta manliga stilikon. Den mest klassisk looken: Umbro-overallen han bar på Maine Road 1996.

– Jag såg den hänga i omklädningsrummet och tänkte ”Den där tar jag”. Eftersom jag kommer från Manchester och inte hade några pengar stal jag den. Jag tyckte den var riktigt cool så jag tog på mig byxorna också.

Du är en bra plats i livet – har du jobbat mycket med dig själv för att nå dit?

– Alla måste arbeta med sig själva, men jag behövde inte en total make over. Jag vet att jag snackar mycket skit, men jag är faktiskt en ganska bra person.

Thomas Bodström går på dubbel after work, besöker häktet och har biokväll med sig själv.

Det är fredag och vi har som vanligt en kort after work på advokatbyrån där jag arbetar. Man får inte prata om sina ärenden – advokater och jurister har alltid lite svårt att hålla sig borta från att snacka om sina rättegångar annars. Idag är det uppsluppet och vi pratar tv-serier, musik och fotboll. Dricker öl och mousserande. Den här fredagen är jag dubbelbokad och går vidare till en after work på Café Colette med mina gamla gymnasiekompisar. Eftersom jag ska köra bil till fotbollen dagen efter blir det alkoholfri öl. Men jag är så upprymd att jag inte märker någon skillnad.

Jag åker sedan hem och lagar middag med min fru och vår sextonåriga son Mattias. Det blir ugnsstekt lax med blomkålspuré och serranoskinka. Vi har haft en överenskommelse: jag har gått en matlagningskurs och min fru en golfkurs. Men hon är fortfarande master i köket, jag är mer kallskänka. Min fru spelar musik, Håkan Hellström. Jag har varit bannlyst från att bestämma musik i alla år – de vägrar lära mig att styra tekniken från mobiltelefonen. Efter middagen går vi en promenad på Kungsholmen där vi upptäcker att det öppnat en ny vinbar på Scheelegatan. Så där går vi in och tar ett glas vin.

På lördagsmorgnarna idrottar jag alltid. Idag spelar jag fotboll med ett gäng kompisar i Sickla. Jag har en cementerad roll i backlinjen, det har blivit en naturlig utveckling i takt med att jag har tappat snabbheten. När jag spelar i veterankorpen kan motståndarna vilja provocera lite extra om de känner igen mig, men här med kompisarna är det helt avdramatiserat.

Vid lunchtid stannar jag till och pratar med en klient på häktet. Under vardagar är det mycket kö och knöl för att hitta besökstid, men på helgerna är det lättare. Det är också den svåraste tiden att sitta häktad – man tänker på vad alla andra gör – så då sitter jag med dem en timme. Jag har klienter som är åtalade för allt från mord till narkotikabrott. Vi pratar om målet, men även sociala grejer som tv-serier. De ser allt på tv och brukar tipsa om vad jag ska kolla på.

Jag kan aldrig slita mig från tanken att vuxna människor låser in andra vuxna människor. Jag tycker att hela formen är konstig och onaturlig. På kvällen blir det pizza hemma hos min syster i stan. Vi pratar om partiledarnas festresa till Tel Aviv, Thomas Quick-filmen och Pridetåget i Sölvesborg.

Söndagsmorgnar umgås jag med min fru. Men just den här helgen är hon på konferens i Tyskland så det blir en golfrunda med en kompis. Sedan åker jag och Mattias och kollar AIK mot Hammarby på en pub i Mall of Scandinavia. Det är helgens sämsta stund. AIK förlorar och vi går hem när det står 2-0. Jag är en rätt dålig förlorare.

På söndagskvällarna brukar vi ha biokväll i familjen, men min son ska spela datorspel så jag får kolla på film alldeles själv. Sedan är det läggdags, men innan jag somnar måste jag varje kväll äta en macka. Annars vaknar jag mitt i natten och är dödshungrig.

Foto: Linus Sundahl-Djerf

Carsten Höller experimenterar med levande fåglar och renar, bygger rutschkanor, äter flugsvamp och hamnar i koma. Vi träffar den hyllade konstnären som tar ut svängarna för att förstå livet.

Det är början av september och i Carsten Höllers lägenhet sitter en fågel och sjunger en mänsklig melodi. Längst in i bostaden – i ett rum fullt av afrikanska sångfåglar – står konstnären och undersöker ett fågelbo. Han drar efter andan, vrider upp ansiktet i häpnad:

– Tomt!

Han har försökt lära en av fåglarna att vissla en kärleksserenad från 1800-talet. Något som kräver att de isoleras och handmatas i sex månader. Nu ska han lära en av dem att sjunga en poplåt.

– Jag vet inte om jag är intresserad av fåglar eller om de är intresserade av mig, men de utlöser något rent fysiskt i mig, säger han.

Det är en besatthet som präglar hans person. I rollen som konstnär har den resulterat i utställningar överallt från Tate Modern i London till Gagosian Gallery i New York. Han har installerat en rutschkana på Palazzo Strozzi i Florens, räknar modeskaparen Miuccia Prada till sina främsta samlare och har bjudit in skådespelerskan Chloë Sevigny att sova över i hans utställning på Guggenheim Museum.

Närmast väntar två utställningar i Danmark: Behaviour på Kunsten Museum of modern art i Ålborg och Reproduktion på Copenhagen contemporary. Den sistnämnda kretsar, som titeln antyder, kring fortplantning. Här ser vi allt från väldiga flugsvampar till enorma speltärningar.

– Jag delar upp svampen i mindre enheter och fogar sedan samman den med delar från andra svampar. Det handlar om division: Att dela upp sig är början till allt liv. Barnet är också resultatet av en divisionsprocess där mammans befruktade äggcell har delat upp sig. Det kan även vara asexuellt, som en bakterie som delar sig i två.

Carsten Höller föddes i Bryssel och läste lantbruksvetenskap i Kiel. Han studerade insekter, bladlöss och parasiter. 30 år gammal – i början av karriären – övergav han forskningen till förmån för konstnärskapet. Där vetenskapen föll kort har konsten tagit vid.

– Det är många saker vi inte kan förstå genom vetenskapen. Allt är inte linjärt och matematiskt. Det är mycket obegripligt som vi kan närma oss med konsten. Medvetandet till exempel. Man har forskat i över 30 år och har bara kommit fram till att neuronerna är aktiva på ett visst sätt. Det betyder inte att man förstår vad det är.

Med tysk brytning och dubbelbottnade glasögon framstår han mer som en vetenskapsman än en lidande konstnär.

– Vetenskapen och filosofin har misslyckats med alla sina försök att förklara livet. Det finns fortfarande ingen definition för vad liv är. Med konsten kan man åtminstone närma sig och uttrycka …

Han gnider fingertopparna mot varandra.

– Das Staunen.

Förundran.

– Exakt.

2000 bodde Carsten Höller över en motorväg i Köln och sökte en väg ut. Iaspis ringde och bjöd in honom till Stockholm i tre månader. Han tackade ja, blev kvar, skaffade familj. Idag bor han med sina två barn i ett vitt sekelskifteshus på Norrmalm.

Nu sitter han i ett zinkkök – det tycks hämtat från en svensk skolmatsal – och talar om barnets återkommande roll i sin konst. På Copenhagen contemporary ser vi både lekplatsen Gartenkinder och Killing children, den skandalösa installationen från 1994 där barn utsätts för dödsfara med bland annat strömförande elkontakter.

– Vi är tamdjur och lever i en kultur som tämjer oss, säger han. Men barn föds vilda. Det finns en anledning till att vi inte minns våra första år, vi skulle inte kunna anpassa oss till samhället om vi mindes hur det var att existera i värld med alla möjligheter öppna. För att skränkas in i vårt beteendemönster måste vissa saker kapas bort. Men det finns ju fortfarande kvar, någonstans inom oss.

Flugsvampen är också den central i Carsten Höllers konstnärskap. Mest omtalad är hans utställning Soma på Hamburger Bahnhof i Berlin 2010. Där medverkade en flock renar som ätit flugsvamp. Besökare som sov över fick dricka renurin: en destillerad form av den hallucinativa svampen.

– Renarna fungerar som ett slags filter. Konsumerar du deras urin får du en bättre upplevelse än om du äter ren flugsvamp. Jag testade själv flugsvamp och låste in mig i en lägenhet med videokamera. Jag hamnade i koma och när jag vaknade upp kunde jag sjunga i två stämmor samtidigt. Allt finns på band.

Närmast väntar The Brutalist kitchen dinner. Ett middagskoncept utvecklat efter Carsten Höllers egna manifest: Endast en ingrediens där de enda tillåtna tillsatserna är vatten och salt. Metoden påminner om konstnärskapet där han delar upp och fogar samman.

– Vi tar en råvara, delar upp den i olika delar, tillagar den på olika sätt och sätter sedan ihop den igen. Senast gjorde vi det med svamp: en del av svampen blir sås, en del stekt, en del kokt, en del är rå. Då kommer man in i svampens smakimperium.

Efter att ha arrangerats i Los Angeles med kockarna Stefan Eriksson och Johan Gottberg intar man Stockholm i oktober. På senaste middagen syntes vännen Chloë Sevigny bland gästerna. Har hon sagt att något av hans konstverk är dåligt?

– Nä, det vågar hon nog inte. De flesta har väldigt mycket respekt för konst.

Vore det inte befriande?

– Jo, absolut.

I vardagsrummet hörs fågelkvitter. Det finns något symboliskt i den fångade fågelns ensamma sång: tankarna vandrar till människan och behovet att uttrycka sig.

– Vi kämpar alla med den stora meningslösheten. Bara man tänker lite så dyker den upp.

Carsten Höller justerar glasögonen med båda händer.

– Människan har levt väldigt bra väldigt länge och många av oss har privilegier som aldrig tidigare funnits. Vad gör vi med det? Inte särskilt mycket. Vi vet inte vad vi ska ta oss till med all frihet. Vi sätter oss på stranden och försöker göra så lite som möjligt. Men hur mycket vi än försöker kan vi inte koppla bort oss från vad vi är.