Ricardo, min tränare, är upprörd. Han är ofta det. I dag gäller det Zlatan.

– Jag har alltid älskat honom men nu vet jag inte, han beter sig inte som en svartskalle längre.

– Hur menar du?

– I orten säger man alltid ’koderna gäller’.

– Jaha.

– Inte gola, vara lojal, allt sånt där. Man får inte sätta sig själv framför gruppen. 

– Men Zlatan har väl alltid satt sig själv före gruppen. 

Och så käbblar vi vidare mellan pull-ups, knäböj och armhävningar. 

Vädret, invandringen, bostadspriserna och Zlatan är svenskens favoritsamtalsämnen. Just nu är det populärt att ogilla Zlatan. Men hur mycket han än hånar, hur stora aktieposter han än köper i laget som firar brons på Gröne Jägaren, kommer jag aldrig sluta älska honom. 

På luciamorgonen för ett år sedan åt Sigge och jag som vanligt frukost på det lilla caféet i hörnet Storgatan och Styrmansgatan. Snön yrde utanför de immiga fönstren. Mitt i en tugga frös Sigge till, och stirrade mot kassan. 

– Pappa, det är Zlatan. 

– Va?

– Där, sa han och pekade. 

Framme vid kassan stod mycket riktigt Zlatan Ibrahimovic och småpratade med Chamon, ägaren. Zlatan hade shorts. Det såg kallt ut. Det femtontal personer som befann sig därinne gjorde sitt bästa för att spela oberörda. 

– Fråga om vi kan ta en bild, pappa.

– Aldrig i livet, väste jag.

Sigge såg besviken ut.

– Fråga du, sa jag och gav honom min Iphone.

Det gjorde han, Zlatan nickade, varpå Sigge – som då inte begripit hur konceptet selfie fungerar – började plåta den förvånade fotbollsstjärnan. Sedan gick han tillbaka till mig. Zlatan tittade frågande efter honom i några sekunder. Sen tog han sin frukostmacka och kom och satte sig intill Sigge.

– Men du, ska vi inte ta några bilder på dig och mig ihop också?

Jag inser att kombinationen juletid och föräldraskap skapar ett romantiskt filter som gör att jag förstorar denna bagatell en aning. Men ändå, att ta sig den tiden för ett okänt litet barn säger något om en människa.

Efter Sigges och Zlatans gemensamma fotosession vågade sig även de övriga, låtsascoola gästerna fram. Det tog säkert en kvart innan Zlatan fick hugga in på sin ostsmörgås.

Visst förstår ni mig? 

Inte ens om han lyckas med sin sjuka plan att göra Hammarby till Skandinaviens bästa lag kommer jag sluta älska honom.

Foto: TT

Författaren Magnus Västerbro – aktuell med nya boken Vålnadernas historia – gnager resterna av kycklingskrov, går på stadsmuseet och väntar på att helgen ska ta slut.

Strax efter klockan fyra på fredag eftermiddag kan jag inte undvika det längre – jag måste slå ihop datorn och låsa in böckerna i skåpet på Kungliga biblioteket. Jag gör det motvilligt, vilket fortfarande förvånar mig. Min självbild säger mig att jag är en lat person, men numera tycker jag uppenbarligen mer om att arbeta än om nästan något annat. Helgen som ett störande avbrott alltså. Men det är trots allt inte bara plågsamt: så fort jag lämnar KB känner jag hur trött jag är. Dessutom ska jag ju få vara med dem jag älskar. Så jag skyndar mot Rådmansgatans tunnelbana. På vägen stannar jag på Coop på Sveavägen för att handla mat, och sedan Systembolaget intill. Rustad med kyckling och en flaska Xavier tar jag mig hem till Thorildsplan. Sedan matlagning; det är min uppgift, med få undantag. Kycklingen grillas i ugn, och jag blir sjukt frustrerad för att den aldrig verkar bli klar. Men till sist är den det ändå. Den slukas, och efteråt slåss jag och äldsta dottern om att gnaga resterna från skrovet. Sedan ser vi på film, och innan vi släcker också några klipp med Stephen Colberts monologer.

Så är det lördag morgon. Jag stiger upp först och gör frukost. När allt är klart sätter jag på lugn musik och väcker de andra. Därefter går timmarna och inget blir gjort. Inte underligt att rullgardinerna vi köpte när vi flyttade in för sju år sedan ännu står ouppsatta i ett hörn. Men till sist tar vi oss i varje fall ut. Vi åker in till Hötorget; barnen går på Monki, H&M och Humana. Själv är jag fortfarande utmattad bara av att finnas till och vacklar därför upp på Akademibokhandeln på Kungsgatan, den som har ett litet kafé med bra utsikt. Där dricker jag en cortado och trivs med att ha människor på lagom avstånd, samtidigt som böckernas närhet fyller mig med lugn. Sedan måste vi hem, för på lördag kväll har vi gäster. Inspirerad av jag vet inte vad får jag för mig att göra min enda verkliga paradrätt – paella. Det tar flera timmar, men är värt allt besvär eftersom det är så satans roligt. Vännerna kommer, de är mysiga och alla blir småfulla. Lite nu och då brister jag ut i monologer om något historiskt. Det är oklart om gästerna lyssnar av intresse, artighet eller inte alls.

Söndag morgon betyder tvätt, för någon gång måste det ju göras. På eftermiddagen kommer vi äntligen ut igen. Återigen är jag svårt sömnig. Har jag alltid varit så här trött? Kanske är detta vad livet innebär, tänker jag ibland; som barn är man pigg, sedan blir man allt tröttare och till sist sover man för alltid. Hur som helst. Jag slinker in på Stockholms stadsmuseum för att se deras nya basutställning. Det tar ungefär sju minuter. Vad är det med dem, muttrar jag, är de allergiska mot det skrivna ordet?

På söndag kväll fuskar jag och köper hämtmat från det lokala haket, Thailändska ängeln vid tunnelbanan. Sedan försöker jag sova mig pigg, utan större hopp om att lyckas. Men helgen är i varje fall över, äntligen dags att arbeta igen.

Bianca Wahlgren Ingrossos utstrålning går rakt genom mobilskärmar och tv-rutor. SPG träffar drottningen av sociala medier och pratar pengar, magsår och ikoniska släktingar.

Bianca Ingrosso lutar sig tillbaka, spärrar upp ögonen, spretar med fingrarna i luften och skriker:

– Aaahhh!

Det är mitten av november och hon försöker sätta ord på hur det känns när den dagliga pressen blir för stor.

– Antingen blir jag lättirriterad och odräglig, eller så får jag ångest, går in i mig själv och börjar överanalysera allt. Jag tänker att jag har gjort fel fast jag kanske inte gjort det. Har jag varit snäll mot alla? Sa jag något dumt i den där videon?

Hon kryper upp i fåtöljen, viker in benen under kroppen och drar kappan omkring sig.

– Jag tar åt mig väldigt av vad folk tycker och undrar vad de ska tänka om mig när de går därifrån. Om de inte tyckte att jag var en bra person så får jag jättemycket ångest. Jag är väldigt mån om att bli omtyckt.

Många har utsetts till rösten för en generation. Få har tagit rollen lika självklart som Bianca Ingrosso. Hudlös och ocensurerad, driven av lust och självtvivel, konsumtion och längtan efter mening, uttrycker hon vad det är att vara ung 2019. En miljon människor följer henne på Instagram, 310 000 prenumererar på hennes Youtube-kanal. Wahlgrens värld, realityserien på Kanal 5, lockar runt 300 000 tittare per avsnitt. Sommarpratet i P1 – där hon 2018 öppet berättade om sina ätstörningar och föräldrarnas skilsmässa – slog rekord med över en miljon lyssnare första veckan. Dessutom har Bianca Ingrosso inlett en karriär som entreprenör med skönhetsmärket Caia cosmetics. Kärleken till smink föddes i mammans scenloge.

– Som liten satt jag backstage när mamma var på turné. Det var sminköserna som var i logen under hela kvällens gång. De hade alltid tid för mig och jag fick hjälpa till med att locka peruker och städa sminkbord. Där fick jag känna en tillhörighet och blev aldrig exkluderad. Jag fick alltid vara med.

Caia cosmetics hemsida kraschade vid lanseringen, lagret tog slut på två timmar och 2019 släpptes siffror om 100 000 sålda produkter. Men företaget har också fällts av reklamombudsmannen för sexistisk reklam.

Samtidigt har rollen som influencer gjort henne till mångmiljonär. Bolaget Bianca Ingrosso AB omsatte förra året 17 miljoner kronor. I samarbeten med företag på sociala medier kan hon ta upp till 200 000 kronor per bild. Hon beskriver konsumtion som största drivkraften.

– Jag måste spendera pengar för annars får jag ingen motivation att jobba. Min lägenhet var exempelvis ett spontanköp, jag kände bara att jag ville flytta, gick på en visning och köpte den. Det är bra, för nu måste jag jobba tillbaka de pengarna nästa år.

Hallwylska palatset, Stockholm. Bianca Ingrosso har svårt att sitta ner, ett magsår smärtar. Hösten har varit intensiv.

– Allting går så fort, samtidigt som många drar i mig från alla håll. Ibland vet jag inte själv vem jag är när jag kommer hem. Det finns ingenting kvar av mig.

Bianca Ingrosso föddes in i offentligheten. Efter en barndom som artist – hon deltog i Junior Eurovision song contest 2006 och medverkade i Sound of music 2007 – fann hon sig uttråkad i familjens soffa som tonåring. Föräldrarna Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso hade separerat, artistdrömmen hade slocknat. Pernilla Wahlgren startade en blogg åt dottern och satt själv uppe och spökskrev inlägg om nätterna. Följarskaran växte, Bianca Ingrossos intresse väcktes och efter medverkan i Let’s dance 2016 kom det folkliga genombrottet med Wahlgrens värld samma år.

– Jag hade inte haft något av detta om det inte vore för Wahlgrens värld. De första två åren var ett helvete, alla fick se en ung vuxen kvinna som inte mådde bra och var deprimerad. Men sedan känns det som om jag har blivit en syster till hela svenska folket. Jag tror de har gått igenom alla faser med mig och nu verkar det som om många har omfamnat mig.

Hon har byggt en hel industri runt sin egen person. Senaste året har hon lagt ner både blogg och podcast för att minska pressen. Hon beskriver kamerateamet som ett stöd.

– Det är stöttande att ha filmteamet med mig. De följer med mig hela dagen och sedan får jag sitta ner på en stol och svara på hur saker och ting har känts. ”Vad tänkte du när den personen sa det där?”. Det blir som att gå till psykologen där jag bearbetar allt som hänt.

När är det märkligaste tillfället du haft kamerateamet runtomkring dig?

– Jag har vaknat och så har kameran bara stått där. En gång, efter att Benjamin vunnit Melodifestivalen, hade vi haft efterfest och alla var fortfarande fulla när vi vaknade på morgonen. Då var det lite märkligt att ha ett filmteam i köket.

Hur pass vinklad är din person i Wahlgrens värld?

– De första två åren sa jag ’jag vinklas så fel, detta är ju inte jag’. Men det var jag, jag var ju så vidrig. Jag tycker att jag vinklas rättvist, men ibland klipps kanske min komiska sida på ett sätt som gör att man inte förstår sarkasmen.

Din mormor Christina Schollin kritiserade dig i en intervju med SvD där hon beskrev dig som gränslös i tv-serien.

– Jag känner ju mormor. Hon har inte en sarkastisk humor, allt är väldigt gulligull. Hennes man Hasse, min morfar, är tvärtom och har den sjukaste jävla humorn. Alla barn fick hans humoristiska sida. Mormor förstår inte riktigt när vi andra är sarkastiska.

Har du sett hennes filmer?

– Nej, jag har aldrig sett något som mormor eller morfar har gjort. Jag gick på releasefesten för hennes nya bok där de visade klipp och jag har inte förstått att hon varit en av Sveriges största skådespelare? Det hade jag ingen aning om. Hon har varit på Oscarsgalan och är ju tydligen en ikon. Jag hade helt missat det, det är inget vi pratar om i familjen. Nu skulle hon vara med i Skavlan. ’Ska mormor gästa Skavlan?’ tänkte jag.

Förgyllda keruber sträcker sig mot himlen, bistra generaler stirrar från oljemålningar. Bianca Ingrosso slår sig ner i salongen och berättar om relationen till sina följare. Sedan hon gått ut med sin bulimi är det på sociala medier hon finner största stödet.

– När det kommer till psykisk ohälsa och mina ätstörningar så pratar jag alltid först med mina följare. Det faller sig mer naturligt än att sitta ner med min familj och säga hur jag mår. Alla i min familj vill göra allting till ett skämt, så jag kan tycka att det är obekvämt att prata om djupa grejer med dem. Jag tycker överlag att det är jobbigt att prata face to face med någon som känner mig väl. Även min psykolog har jag svårt att prata med sådant om. Jag är bekvämare med mina följare och många har gått igenom samma sak.

Du har aldrig övervägt ett jobb utanför offentligheten?

– Vi har en person i familjen som jobbade på bank och nu är han brandman i Dalarna. Peter heter han. Vi skäms över honom, haha. Vi driver alltid om att vi tycker det är pinsamt att vi har en okänd människa i släkten.

Vem är den viktigaste personen i ditt liv?

– Min lillebror Benjamin. Om han slutar tro på mig, då tappar jag nog tron på mig själv också.

Vad skulle du ge dig själv för råd som tonåring?

– Så jävla mycket men ändå ingenting. Man måste gå igenom resan för att hamna där man är. Jag skulle inte göra något annorlunda: skitperioder, misstag, läxor, käftsmällar. Jag skulle inte vilja ha något ogjort. Även om jag inte är perfekt idag så älskar jag resan jag gjort.

Charmiga hamnar, spetsiga bergstoppar och mäktiga havsörnar. I över 125 år har passagerare ombord på Hurtigrutens fartyg kunnat njuta av det majestätiska kustlandskapet mellan Bergen och Kirkenes. Men i dag står Hurtigruten för så mycket mer än bara vacker natur. Det blir nämligen allt populärare att delta i utflykter och aktiviteter under färden.

2 juli 1893. Det är premiärtur för fartyget D/S Vesteraalen som ska avgå från hamnen i Trondheim. Ombord finns kapten Richard With, ett antal förväntansfulla passagerare samt mängder av post, gods och bagage. I hamnarna längs sträckan viftas det med flaggor och ropas ”hurra” när fartyget lägger till. Att en ny båtförbindelse just öppnats mellan Nordnorge och övriga delar av landet har knappast undgått någon.

Framgångssagan Hurtigruten har just börjat.

Ett av Norges populäraste turistmål

Hurtigruten brukar kallas för ”världens vackraste sjöresa”, och det är ingen överdrift. Den norska kuststräckan är något utöver det vanliga. Närmre än så här kommer du inte Norge. Sedan slutet av 1800-talet har tusentals passagerare färdats längs vattnet på den klassiska turen från Bergen i söder till Kirkenes i norr. De har fascinerats av det skiftande landskapet, skådat norrskenets skådespeleri på himlen, betraktat det unika kustlandskapets djurliv och häpnats över arkitektoniska mästerverk.

Från att ha varit ett smidigt sätt för norrmän att ta sig från norr till söder, och tvärtom, är i dag Hurtigruten ett av Norges populäraste turistmål, och det är inte enbart den storslagna naturen som lockar, även den läckra maten och de spännande aktiviteterna attraherar människor från hela världen.

Midnattssol och norrsken

En av Hurtigrutens absoluta höjdpunkter är den 80 meter smala och 2,5 kilometer djupa Trollfjorden förklarar Per Øyvind Dahl, hotellchef på ett av Hurtigrutens fartyg MS Polarlys. Trots att han arbetat på Hurtigruten i 21 år tröttnar han aldrig på den storslagna utsikten.

– Det finns alltid något nytt att upptäcka under varje resa. Med årstiderna förändras både naturen och utsikterna. Midnattssol och norrsken, stormar och solsken. Ännu har jag inte lärt känna alla holmar som finns, säger Per Øyvind Dahl.

Koppla av ombord – gör aktiviteter i land

För fyra år sedan startade Hurtigruten ett expeditionsteam på fyra av sina fartyg. Det skulle visa sig vara framgångsrikt. I dag har nämligen alla, utom två av fartygen, sitt eget expeditionsteam. Förutom att samordna utflykter och ta med gäster på landsturer i vissa hamnar håller de föreläsningar om intressanta och relevanta ämnen varje dag. Men det är inte bara i land det händer saker.

Ombord har gästerna till exempel möjlighet att se kocken filéa laxen och ta del av ett uppfriskande polcirkeldop när fartyget korsar polcirkeln. Dagtid är det frisk luft och äventyr som gäller medan kvällarna öppnar upp för sköna stunder i panoramaloungen – antingen för att njuta av något i glaset, läsa en bok eller spela schack. I den varma badtunnan kan gästerna njuta av synen av det ständigt föränderliga landskapet som glider förbi.

Havssafari

Havörnssafari vid Trollfjorden, den arktiska Ishavskatedralens midnattskonsert, snöskoterfärd i Kirkenes eller fartfylld kajakpaddling. I dagsläget erbjuder Hurtigruten över 90 olika utflykter – och det finns något för alla.

En snabbare, och mer krävande aktivitet är RIB-safari till Saltstraumen som gästerna kan uppleva när fartyget är i Bodø på väg norrut. Här är det på med flytväst, vantar, glasögon och flottördräkt som gäller. Med 250 hästkrafter bär det sedan av i båt mellan små öar och rev. På så sätt kommer deltagarna närmre djurlivet.

Marco Voigtländer, expeditionsledare på MS Polarys, vittnar om att Hurtigrutens gäster blivit allt mer äventyrslystna.

- Allt fler vill ha mer action. Gästerna har blivit yngre, och de vill ha aktiviteter som kajakpaddling, cykling, hundspann och snöskoter, säger han.

En av Hurtigrutens samarbetspartner, som erbjuder olika naturupplevelser, är Tromsø vildmarkscenter. I 15 år har de samarbetat med Hurtigruten. Till en början erbjöd man gästerna hundspannsturer men i takt med att deltagarna önskar mer fysiska aktiviteter har erbjudandet utökats med exempelvis kajakpaddling.

Smaka på Norges kustkök

God mat och dryck står i centrum ombord på Hurtigrutens fartyg. Enligt det nyutvecklade matkonceptet ska maten alltid vara färsk och bestå av lokala råvaror. I ”Norway’s Coastal Kitchen” kan gästerna njuta av till exempel ostar från Lofoten, lamm från Hellesylt i Geirangerfjorden och färsk fjällröding från Sigerfjord i Vesterålen. 40 olika leverantörer levererar varor från 15 olika hamnar där fartyget lägger till. I april lanserades de första trerättersmenyerna och sedan 2017 har man kunnat erbjuda gästerna en separat vegansk meny. Menyerna är noggrant utformade med rätter som baseras på det område gästerna seglar genom.

Gamla föremål på museum

I somras var det 126 år sedan det första kryssningsfartyget avgick från Trondheim till Hammerfest – en resa som tog sju dagar. Dessförinnan kunde det dröja fem månader innan ett brev som skickats från Oslo nådde en mottagare i Kirkesnes. Men efter år 1893 tog det bara ett par veckor.

– Det var lite av en revolution. Hurtigruten band samman hela Norge, säger 72-åriga Sten Magne Engen, som länge arbetat som kapten på Hurtigruten och som varit med och byggt upp Hurtigruten-museet vilket kan besökas när fartyget lägger till i Stormarknes.

På museet har gästerna möjlighet att lära sig mer om resekomfort genom tiderna och utvecklingen av norsk kustkultur. Här finns en intressant samling föremål med allt från fartygsinstrument till gamla fotografier. Men än är Sten Magne Engen inte färdig med sitt arbete. Just nu tillbringar han all sin tid med att återställa DS Finmark från 1912, som ska utgöra en del av museet.

– Hurtigruten spelar en betydande roll för Norges historia. Det är viktigt att visa, säger Sten Magne Engen.

Fakta: Den klassiska rundresan

• Upplev hela Norges kustlinje med 34 hamnar där vi passerar över 100 fjordar och 1 000 fjäll.
• Korsa polcirkeln och leta efter norrsken på vintern eller njut av 24 timmars dagsljus och midnattssol på sommaren.
• Under vår- och höstresorna upplever vi Arktis strålande färger, magiska ljus och fascinerande kultur.
• Kustguiderna arrangerar ett brett urval av utflykter och aktiviteter ombord och berättar om de kultur- och naturskatter vi möter på resan.

Fakta: Hållbarhet viktigt för Hurtigruten

Hurtigrutens ska vara ett ansvarsfullt rederi som tar hållbarhet på allvar. Efter ett framgångsrikt test av elektronisk mätning av matavfall på ett av fartygen vidtas nu åtgärder för att minska matavfallet på alla fartyg under hösten. Sommaren 2018 bytte Hurtigruten ut all onödig engångsplast som till exempel plastglas och sugrör och ersatte dessa med miljövänliga produkter. Som det stora reseförtag Hurtigruten är var de först i världen med att ta bort all engångsplast från alla fartyg och hotell. Du kan läsa mer om Hurtigrutens klimatarbete här

Fakta: Hurtigrutens fartyg

Flera av fartygen har också renoverats och har fått en skandinavisk och modern inredning. Hytterna och de allmänna utrymmena har uppgraderats och nya faciliteter har tillkommit, så som à la carte-restaurangen Kysten och kafeterian Multe, där du bland annat kan välja mellan färska bakverk och glass tillverkad i Lofoten. Mycket har hänt på Hurtigruten de senaste åren.

Sophie Stenbeck skulle egentligen inte behöva arbeta en enda dag till, men precis som pappa Jan älskar hon sitt jobb. För SPG berättar ”familjens Moder Teresa” om sitt liv i New York.

Det är inte svårt att lista ut vems kontor vi befinner oss på. Eller åtminstone inte vem som är far till kontorets innehavare. Några våningar upp i det långsmala huset på Spring Street i Soho pryds nämligen väggar och bord av satirmålningar, porträtt och privata inramade foton av Jan Stenbeck.

När jag väl sätter mig mittemot hans yngsta dotter, Sophie Stenbeck, så möts jag ändå av hans lika arroganta som charmiga – beroende på vem man frågar – blick från ett fotografi bakom gardinen. Han är överallt, påpekar jag. Sophie Stenbeck skrattar.

– Ja, pappa och Max. De är överallt här. Det här var Max kontor. Det är därför huset är så speciellt för mig. Dessutom ligger det i Soho så det håller mig ung, säger hon och öppnar en flaska bubbelvatten som dukats fram intill en skål svenskt smågodis.

Sophie Stenbeck syftar på Max Stenbeck, hennes bror som hastigt gick bort för fyra år sedan. Det är hans företag och kontor, Max Ventures, som Sophie nu tagit över.

– När Max dog ville jag förvalta och utveckla det han hade skapat, så vi döpte om företaget till Max Ventures. När jag flyttade hem från Los Angeles tog jag över Max roll här, säger hon och tillägger att hon flyttade hem till New York just för att vara närmare Max och familjen.

Max Ventures är idag ett investmentbolag med fokus på skandinaviska startups med vad Sophie kallar ”Nordic values” – det vill säga fokus på jämställdhet, klimat och med blicken vänd mot förändring.

Sophie och hennes bror Hugo var de två av syskonen som köpte ut sig från familjeföretaget Kinnevik efter Jan Stenbecks död, och koncernen drivs numera som bekant av Sophies syster Cristina.

Med de summorna som landade i Sophies ficka hade hon inte behövt jobba en dag till i sitt liv.

– Nej, instämmer hon och ler. Men det är det här jag älskar. Jag försökte vara ledig i sex månader när jag fick barn, men inte ens det funkade speciellt bra. Jag mår bra av att jobba. På det sättet är jag precis som pappa, säger hon.

Det är ingen slump att Hugo refererat till sin yngre syster som familjens Moder Theresa. Hela sitt vuxna liv har Sophie Stenbeck ägnat åt välgörenhetsarbete och socialt entreprenörskap. Redan som barn fanns ett stort engagemang för samhällets utsatta – både människor och djur.

– Jag minns att jag grät när vi körde genom Manhattan och jag såg hemlösa på gatan. Jag sträckte mig alltid efter mammas plånbok och försökte öppna bildörren för att ge dem pengar, men mamma stoppade mig såklart från att öppna dörren mitt i trafiken.

Just den här höstdagen osar Sophie Stenbeck New York-bizniz ända ut i fingerspetsarna: klackar, mörka solglasögon och en svart stram designerstass. Men oftast är hon mer ledigt klädd, säger hon, och framför allt när hon är med dottern på gården i Westchester norr om New York City. Sophie har separerat från sin exman och pendlar mellan lantlivet och en våning på Upper West Side och föreslår skämtsamt att hon kanske träffar en svensk man nu när vi tar så snygga bilder.

Gården bebos av, förutom Sophie och hennes femåriga dotter Grace, fem hundar, tjugo hästar, och ett antal getter och grisar.

Det var också så, i ett hus utanför stan, hon växte upp på Long Island med sina tre syskon. Där i den amerikanska övre medelklassens högborg fylldes dagarna av skola och vardag snarare än av den flärd och det mediebrus som hennes far associerades med. Men visst var hon medveten om att hennes pappa inte var vem som helst.

– Jag kan inte säga att jag visste att han var en kontroversiell person, för det syntes inte här i USA. Men jag kände det. Jag kände av hur saker förhöll sig runt honom, säger hon.

Jag frågar om de är lika, och Sophie tänker efter länge innan hon svarar. Medan hon funderar hinner hennes assistent nicka mot mig som för att poängtera att svaret är givet.

– Jo, det är vi, svarar Sophie till sist. Jag har samma driv som jag minns att han hade. Han hade ständigt nya idéer och var inte rädd för att misslyckas, det har jag tagit med mig.

Har du ärvt några av hans mindre smickrande drag?
– Han var otroligt lojal mot sina vänner, det är jag också. Men om någon svek honom så stängde han snabbt dörren för gott. Så kan jag också vara, tyvärr. Jag önskar att jag hade lättare att förlåta och ge andra en chans att förklara. Jag jobbar på det.

Inom loppet av några få år förlorade Sophie Stenbeck sin pappa, mamma, storebror – och fick veta att hon hade en dittills okänd halvbror. Hon säger att hon minns de åren som en mardrömslik dimma.

– Speciellt när Max dog. Han var så ung, och han var min närmaste person. Jag gråter fortfarande när jag pratar om honom, säger hon och torkar bort vad jag först tror är en tår i ögonvrån.

Men det är en ögonfrans som skaver, förklarar hon.

– Jag pratar ofta om morbror Max och pappa med min dotter för att hon ska lära känna dem. Jag vill att hon ska veta vilken fantastisk uppfinnare pappa var.

Under tiden då löpsedlarna präglades av Jan Stenbeck och i synnerhet av hans okända son och arvstvisterna som omgav affären befann sig Sophie mestadels i USA. Men till viss del tog hon ändå del av skriverierna i Sverige.

– Jag var 22 år när pappa dog. Just då kändes världen skrämmande och jag var ledsen och omtumlad. Men att förlora mina nära har också lärt mig att livet är för kort för att inte göra det man älskar, säger hon.

Idag har Sophie bra kontakt med sin halvbror och de träffas när hon är i Sverige. Hon har precis kommit tillbaka från en affärsresa med sin bror Hugo och relationen mellan de två har blivit närmre sedan Max gick bort, säger hon. Sin syster har hon inte så mycket kontakt med, mest för att Cristina bor i Sverige och numera är rotad där, förklarar hon.

Sophies wheaten terrier Winston, som fått följa med in till stan idag, gnyr och ser frågande på sin matte som för att föreslå att det är dags att åka hem nu. Och han har rätt, Sophie börjar packa ihop när hon plötsligt minns en grej som hon tycker säger något om Jan Stenbeck. Det är uppenbarligen viktigt för henne att göra sin pappa rättvisa och visa världen den man hon kände. Vi trycker på inspelningsknappen igen, och sätter oss till vovvens förtret.

– Jag minns att jag hjälpte honom att öppna post, och bland breven fanns en fin inbjudan till att tala på Världsekonomiskt forum. Jag förstod att det här var något smickrande och frågade om han inte skulle tacka ja, minns Sophie.

Men Jan Stenbeck tackade nej med förklaringen att avsändaren måste ha misstagit honom för någon som åstadkommit något stort. Han var, skrev han, ”bara en enkel svensk som bodde på en gård på Long Island”.

– Så såg han sig själv. Han visste nog att han gjorde bra grejer ibland, men han sökte aldrig omvärldens bekräftelse. Och nu när jag närmar mig 40 märker jag att jag också slutat söka andras bekräftelse.

Vems bekräftelse är det du har sökt?
– Pappas. Jag sökte vissa jobb när jag var yngre som pappa skulle bli stolt över och så vidare. Men även när han dog fortsatte jag söka bekräftelse på att jag var min egen, och inte bara någons dotter. Nu vet jag att jag är det, och kan samtidigt vara stolt över pappa.

Jan Stenbecks påtagliga närvaro i rummet berättar mer om en kvinna som behärskat konsten att balansera ett ofrånkomligt arv, än en dotter som fastnat i sin fars snåriga imperium.

– Vi måste byta ut nattduksborden, de är fula och förstör hela rummet.

Min fru ser gravallvarlig ut.

– Verkligen, svarar jag, man får ont i ögonen av dem.

– Jag skämtar inte, jag kommer köpa nya nästa månad.

Jag får en obehaglig känsla i kroppen.

– Är nattduksborden ett substitut för mig?

– Va?

– Är det jag som förstör hela stämningen i sovrummet?

Hon suckar.

– Nej, jag älskar dig, jag vill inte ändra på dig, jag vill absolut inte skilja mig – jag vill bara ha ett finare sovrum.

Hennes inredningsintresse väcker ofta min separationsångest. På goda grunder. Alla vet ju att en totalrenovering är privilegierade människors alternativ till skilsmässa.

Vi var hemma hos några bekanta på middag nyligen. Jag hade inte varit där på några år och det kändes som att kliva in i ett helt nytt hem. Färre danska fåtöljer, mindre skandinavisk minimalism. Mer guld, marmor och takrosetter. Venetiansk lyx i samtidstappning. Jättefint – men det väckte misstankar hos mig.

Hur olyckliga är de egentligen?

Iakttog hon sin make en lördagsmorgon där han låg och degade med SvD Näringsliv i Eilersen-soffan. Tänkte hon: ”Herregud vad trött han är. Vi har inte haft sex på ett halvår och han ligger där och är avtändande i största allmänhet i sina söndertvättade boxershorts med slapp resår. Jaja, det går ju inte att ändra på honom, men om han läste tidningen i en sprillans ny B&B Italia-soffa kanske livet i fall skulle vara uthärdligt …”

Och så drog hon igång en jätterenovering. Kallade in Woychek, Zbigniew och Marek för att riva ut hela skiten. Och fick på köpet ett potent relationsbalsam, eftersom hon kommande halvåret kunde projicera hatet mot honom på de stackars polackerna. Briljant.

När de nya nattduksborden var på plats såg min fru överdrivet glad ut. Vilket givetvis provocerade mig.

– Hade du fixat att leva med mig om det stod en nött gammal Ikea-soffa i vardagsrummet?

– Absolut. Men jag är glad att jag slipper.

– Och du och jag låg där varje kväll och tittade på en tjock-tv från Luxor?

– Inga problem, det hade ändå bara varit du som legat där och kollat på fotboll.

Den som minns tv-serien Vita huset, Aaron Sorkins sju säsonger och två mandatperioder långa kvalitetsdrama om en fiktiv demokratpresident och hans administration, minns i regel också ett mästerverk. Så när jag nyligen började se om den fick jag en chock. Min forna favoritserie hade blivit närmast otittbar. Konstlad. Smaklös. Odräglig.

Den som minns tidningen Pop, som jag var med om att starta och driva under 1990-talet, minns i regel också devisen vi kokade ihop som ett slags motto, formulerad i premiärnumret och återkommande genom sju års utgivning:

”Pophistorien måste ständigt skrivas om.”

Nå, varför måste den det? Och varför måste den revideras i fråga om en av de senaste tjugo årens mest epokgörande tv-serier?

Även om vi som gjorde tidningen Pop såg oss själva som rent akademiskt nedgrävda i popmusik – ja, vi var ett gäng extremt pompösa 25-plussare – så reflekterade jag aldrig över devisens faktiska vetenskapliga innebörd. Men den är grundläggande.

Så här förhåller det sig ju med historia: det är vinnarna som skriver den. Efter adelns statskupp mot Gustav IV Adolf 1809 började historieskrivningen stöpas om av den nya makteliten, full av revanschbegär, hatisk mot gustavianismen, besatt av att tysta ner både det gamla paradigmets perspektiv och egna felsteg. Och när vinnarnas perspektiv fått forma historien över 100, 150, 200 år, då är det inte längre så lätt att gräva fram de gamla motstridiga rönen igen och få syn på den mer komplexa bilden.

Vi var lite för segerrusiga redan från början, när vi tyckte oss skriva popjournalistisk historia genom att ”revidera pophistorien”. Vi älskade att gräva fram pophistoriska fynd men insåg inte hur fastvuxna vi blev i vår egen tid.

1999 gick tidningen Pop i graven, vårt paradigm var ute. Popmusiken tappade popkulturell status, tv-serier blev den nya popmusiken. Samma år hade Aaron Sorkins The West Wing premiär i en era där en skamfilad Bill Clinton var på väg ut och George W Bush skulle bli Sorkin-seriens nödvändiga kontrapunkt.

Då var allt nytt, i en tv-serie: djupet, intelligensen, nördigheten. Humorn tycktes självutlämnande.

I dag känns greppen i The West Wing gubbgrabbigt studentikosa, idealismen frustrerande dum, och bristen på en politisk cynism som liknar verklighetens är en avgörande brist på kvalitet.

Vår samtidshistoria har skrivits om sedan serien gick. En extrem politisk polarisering och faktaupplösning har belägrat samhället. Vi vet inte längre vilka vi hatar mest, dem längst bort på andra ytterkanten eller de självgoda jävlarna i mitten. Och när Vita huset är lika korrupt som Kreml funkar inte Aaron Sorkins tjugo år gamla pojkrumsfantasier längre.

I dag är politiken den nya popmusiken. Tv-serier måste förhålla sig till det. Och det lustiga är att den serie vars veckoavsnitt jag längtar mest till just nu är The Morning Show med Jennifer Aniston och Reese Witherspoon – lustigt, eftersom den påminner så mycket om Aaron Sorkin. Men med den avgörande skillnaden att den är ett slags Sorkin för och med normala människor (i stället för ett rollgalleri bestående av idealversioner av Sorkin själv), och att den till fullo graviterar mot en politisk realitet – komplex metoo-problematik – i stället för en idealistisk dröm.

Carola handlar på Coop i Märsta, leker charader och repar inför sina julkonserter

Jag och dottern åker med vänner till badhuset på fredagskvällen. Det är helt tomt då eftersom alla andra sitter hemma och kollar på Idol. Jag sitter med mobiltelefonen och röstar på Gottfrid Krantz hela kvällen, vid poolen och inne i bastun, till slut kommer badvakten och säger till att det är mobilförbud. Vi simmar, myser, leker med tjejerna. Det är skönt att känna ett lugn och hinna andas lite innan helgen börjar. Jag kommer från en simhopparfamilj, min syster var svensk mästare i simhopp och min svåger är europamästare, sedan har jag ett swim spa i trädgården hemma också. Så det är mycket simning i mitt liv. Därefter köper vi hem middag från delikatessen på Coop i Märsta. Det blir skaldjur, lax och potatisgratäng. Sedan kommer vänner på besök. Vi äter och leker charader, oftast imiterar vi någon i vår omgivning från veckan som passerat. Det kan vara Amadeus som spelar fotboll eller mamma som kör bil.

Jag vaknar tidigt lördag morgon och drar mig i sängen. Jag försöker att inte titta i mobilen utan bara ha en stilla stund. Tar fram min andaktsbok, sträcker på mig och tackar Gud för den här dagen. Sedan går jag ner och dukar fram brunch med allt från omelett och ägg till gröt och kaffe. En liten buffé. Därefter blir det repetitioner för mina julkonserter i Steninge slottslada. Jag står som producent, regissör, koreograf och artist. Sedan ska man hålla på och instagramma också! Det viktigaste är inställningen. Har man mycket att göra får man inte glömma bort att andas, få lite perspektiv, det är inte Eurovision, det är inte direktsändning, vi ska komma med ljus och glädje. Jag är tacksam för att jag har starka nerver och stark mage. Jag jobbar bra med press och blir skärpt i tanken.

Sedan har vi lunchpaus. Vi måste ta hand om oss, ande, kropp och själ. Jag äter stående medan jag gör en intervju och sköter Instagram. Hemma på lördagskvällen fortsätter jag tänka på allt som ska förberedas. Men jag behöver sitta och hålla om min dotter också. Middag blir torsk och broccoli eftersom jag vill gå ner i vikt. Mitt nyårslöfte är att jag ska komma i form och jag har en träningscykel hemma som jag tränar på. Men man behöver inte vara perfekt. Det går inte vänta på att allt är i ordning för att förverkliga sina drömmar. Då får man vänta länge. Det är inte fullkomligt här nere. Man får göra det bästa man kan med det man har för sina händer. På kvällen spelar vi kort och jag lägger mig sent, jag sover inte så mycket, 5-6 timmar, vilket är lite för lite.
Söndag morgon åker vi till kyrkan: Hillsong i Arlanda stad. Det är en kyrka som är relevant idag, de har uppdaterad musik och jättebra undervisning. Sedan tar vi en söndagslunch med syrran i Stenbruket, soppa och en massa vegetariskt. Jag åker hem och förbereder mig för kommande vecka medan reaktionerna trillar in i sociala medier för mitt program Carolas advent som sänds på söndagskvällar på Viaplay och TV3. Min mamma gjorde alltid iordning sig och filade naglar och tog ett långt bad på söndagar, så det brukar jag också göra. Man passar på att få lite sabbat.

Han har på några år blivit en av landets hetaste rappare. SPG träffar Mwuana och pratar både framtidsdrömmar och framgångens pris.

På dörren till studion, stillika bostaden, i Vasastan står ”Mwuana” skrivet med röda bokstäver. Att det är en plats för kreativt skapande går inte att ta miste på – på väggarna hänger egenmålade tavlor och en hemmastudio har tillåtits ta över ena hörnan av vardagsrummet.

– Min flickvän testade att bo här ett tag men hon fick nog, skrattar Robin Nyström, mer känd under artistnamnet Mwuana.

Sedan debutsingeln släpptes för fyra år sedan har det hänt mycket för Mwuana. 2017 kom det Grammisnominerade debutalbumet Triller, 2018 kammade han hem priset för Årets hiphop/r’n’b på P3 Guld och under 2019 kom singlarna Me so nice och Craftmanship, som strömmats av miljoner på Spotify.

Musikdrömmarna föddes hemma i pojkrummet i Bromsten när han som 14-åring hörde en låt som vännen Michel Dida själv hade producerat.

– Jag tyckte att det lät som när man hörde sina idoler på en riktig skiva. Så gick jag hem till honom och frågade hur man gjorde. Sedan dess kör vi ihop.

Men vägen till att bli en av Sveriges mest hyllade och uppmärksammade rappare har varit både omtumlande och inneburit uppoffringar.

– Vissa kan balansera en åttatimmars jobbdag för att sedan lägga två timmar av sin kväll på musiken. Inte jag. Det är allt eller inget. Men det är så när man brinner för något, man tappar det här med att träffa vänner och familj och blir socialt missanpassad.

Idag respekterar folk i hans närhet att han ibland försvinner in i den kreativa processen, mycket tack vare framgången. Men det de oftast inte förstår, berättar han, är den mentala pressen.

– Det här med att hela tiden förnya sig själv, att hitta på något som inte gjorts tidigare, det är skitjobbig. Vare sig det är en ny låt eller tavla. Det känns som om folk idag tror att popularitet är någon quick-fix till lycka. Så är det inte – popularitet är ofantligt stressande. I alla fall för mig.

Bryr du dig för mycket om vad andra tycker?
– Ja, det ärliga svaret är nog att jag håller mig borta från vad folk tycker just för att jag bryr mig för mycket. Jag vill inte höra om vad folk tycker om Mwuana.

– Man strävar alltid efter att bli bättre. Jag vill fortfarande bevisa att jag är någonting unikt för det här landet – jag menar, alla människor är unika, men alla utnyttjar inte den kraften eller hittar inte sin väg. Idag är det mycket som kan göra att man känner sig vilseledd och det är lätt att gå in i en karaktär och låtsas vara någon annan.

Har du hittat dig själv?
– Ja, bakom Mwuana som artist hittar jag mig själv varje dag, jag känner mig inte vilsen i det jag gör. Och så länge jag mår bra kommer Mwuana att frodas och utvecklas till det bättre. Det har helt vuxit fram ett alter ego med tiden. Det finns stunder då Mwuana är här och det finns stunder då Robin är här.

Hur skiljer de sig åt?
– Mwuana är ganska arg, han gillar inte hur saker rullar men presterar som bäst när han är i underläge. Medan Robin är mer fri. Han är en lugn, men lekfull naturmänniska.

Musikaliskt blandar Mwuana mjukare soul med hårdare trap och influeras av genrer som old school hip hop, reggae, dancehall och afrobeat. Men något fack vill han inte fastna i, speciellt inte förbli en ”mr. Craftmanship”. Han jobbar ständigt på att utmana sitt konstnärskap genom att korsa gränser och göra det oväntade. 

– Jag vill tro att min grej är internationell. Kraften, soundet och approachen är så mycket bredare än Sverige. Vem vet, jag kanske skjuter mig själv i foten... Men jag tror faktiskt inte det. Jag har gjort massor av bra musik nu och jag känner mig jävligt nöjd. Jag har lyckats förnya mig.

Vi har blivit med sommarstuga och jag är så peppad på att det ska bli juni att jag redan har köpt strandhanddukar – innan vi ens fått nycklarna. Jag har alltid drömt om att ha ett ställe på den svenska västkusten att åka till på somrarna och hittade efter ett fasligt letande äntligen en stuga. Efter några nervösa veckor och intensiva räntediskussioner med banken lade vi ett bud. Det var några av de stressigaste dagar jag varit med om. Först velandet fram och tillbaka: Ska vi eller ska vi inte? Hur mycket jobb är det egentligen att ha en stuga? Vem ska klippa gräset? Vad behöver renoveras? Har vi råd? Och sen paniken efter att vi väl lagt budet: VAD FAN HAR VI GJORT!? GALENSKAP!

Min amerikanska sambo var inte direkt drivande i sommarhusletandet men ändå positivt inställd – och skrev snabbt upp sig på dubbla svensklektioner för att acklimatisera sig till den nya situationen.

Och nu när det väl är vårt känner jag enbart lycka och tillbringar hela kvällarna – nätterna, till och med – med att leta efter cyklar på Blocket och kastruller på Ikea. Och handdukar, tydligen. Äntligen ska barnen få de där sommarminnena som man bara skapar när man tillbringar vartenda lov på samma ställe. De där minnena som jag själv har från mina föräldrars sommarstuga där jag byggde trädkojor och lärde mig att cykla. Där vi såg skogen växa upp och huggas ner och sen handlade en hel sommar om att beklaga sig över kalhygget. Jag badade i sjön och fiskade abborrar som pappa hjälpte till att rensa, bröda och steka i smör. Jag plockade smultron och trädde på grässtrån så att de blev så mosiga och äckliga att de inte gick att äta. Och cyklade ner till campingen, köpte glass och tittade på fyllisarna som dansade på bryggan när det var disco.

En lördagskväll när det regnat hade den bruna lädersadeln på min morbrors cykel färgat av sig på hans vita jeans och han dansade runt, ovetande om den stora fläcken. Det hade vi kul åt i flera år. Roligast av allt var när hela familjen spelade minigolf tillsammans. Långsamma, sävliga aktiviteter och inte ett enda ”måste” på horisonten.

Allt detta låter kanske extra lockande såhär 20 år senare och i den vuxna, stressiga vardagen. Att inte göra nånting. Men vad jag tycks ha trängt bort ur mitt minne är paniken jag också kunde känna över exakt samma sak.

Sommarlov är långa, speciellt när man är tonåring, och jag minns hur jag stod med mamma i köket och skrek att jag var uttråkad för att det inte fanns nåt att göra och hur hon svarade: ”Det finns MASSOR – gå ut i naturen och använd din fantasi”. Och hur jag kände för att kasta de där trädkottekossorna – som hon romantiserade från sin egen barndom och sedan också trugat på mig – all jävla världens väg. Det var tråkigt med sommarstuga och istället började jag åka till Varberg och hälsa på kompisar.

Men nu har tiden kommit för mig att lämna över trädkottekossorna till mina barn. I sommar ska de ut och fiska med morfar, cykla och köpa glass, spela minigolf, göra just ingenting. Det blir jag som säger att ”Det bara är att använda fantasin!” när de blir uttråkade.

Och hoppas att jag inte känner samma sak.

Foto: Alamy

Jag har svårt att släppa Jeffrey Epstein, den amerikanske affärsmannen och misstänkte sexbrottslingen som hängde sig i en fängelsecell på Manhattan i somras.

Framför allt kan jag inte sluta tänka på hans dröm om att skapa übermenschs. Tanken var att förvandla ranchen i New Mexico till en avelsgård där vackra och begåvade kvinnor skulle befruktas med Epsteins egen sperma. Han bjöd ofta in attraktiva kvinnliga akademiker till sina kalas, för att kunna bedöma vilka som var av rätta virket för att bära hans barn.

Epstein sade sig vara fascinerad av transhumanism – vetenskapen om att förbättra mänskligheten genom artificiell intelligens och kontrollerad avel. Jag är inte bombsäker på att Epsteins syfte var osjälviskt. Ytterst lite i hans personlighet tydde på att han var någon stor altruist. Han ljög om klienter, personliga prestationer och storleken på sin förmögenhet. Hyllade forskaren och författaren Steven Pinker var inte nådig i sin karaktärsbeskrivning – ”hans koncentrationsförmåga var obefintlig och han avbröt alla seriösa samtal med flåsiga skämt”. Epstein ville för övrigt frysa ner sin egen penis via kryonik så att eftervärlden skulle kunna få glädje av den.

Om vi nu ska ägna oss åt transhumanism i framtiden är Jeffrey Epstein-typerna knappast ett förstahandsval. Karismatiska finansstekare som förvandlas till sexuella rovdjur om natten är inte direkt någon bristvara i världen. Man hade hellre tankat Hans Rosling på spermier, om ni förstår vad jag menar.

Men jag fascineras ändå av Epsteins grandiosa självbild. Något jag inte är ensam om. Kabelkanalen HBO har kontrakterat Adam McKay – som bland annat ligger bakom tv-serien Succession och finansdramat The Big Short – till att regissera en miniserie om affärsmannens uppgång och fall.

Det är ännu inte bestämt vem som ska spela Epstein men på nätet spekuleras det flitigt. Tom Hanks och Gary Oldman är två förhandsfavoriter. Själv vill jag slå ett slag för Hugh Laurie – Doctor House – som dels bär på visuella likheter men också på ett mörker som skulle komma väl till pass.

Mattias Alexandrov Klum pustar ut efter Perus regnskog med yoga, roslagsfår och juice på egenodlade grönsaker.

På fredagseftermiddagen sitter vi i bilen på väg till Västerhaninge, min fru Iris och jag, för att hämta upp mina två bonusbarn, 8 och 10 år gamla, som bor hos oss under helgerna. Det är det moderna familjelivet.

Vi bor på landet utanför Uppsala och så fort vi kommer hem igen springer barnen ut för att leka. Vi har lånat hem tre roslagsfår som är oerhört omtyckta. Även katten Inzaghi, som min son döpt efter fotbollsspelaren Filippo Inzaghi, är högt älskad.

Ingen dag är den andra lik i våra liv, Iris och jag jobbar ihop och är bortresta mycket. Förra helgen tillbringades i Perus regnskog för jobb men nu väntar en hemmahelg i Uppsala. Det är de helgerna som vi uppskattar mest. Hela familjen är samlad, Iris två barn och mina två barn. De gillar varandra väldigt mycket, vilket inte alltid är en självklart när man för ihop två familjer. Vi lagar en hemmagjord vegetarisk lasagne och pratar igenom veckan, alla sex.

Lördagen startar med ett glas ingefära och citronvatten och yin yoga på USIF, Uppsala Studenters IF. Sedan blir det att agera taxi åt barnen – den yngsta spelar tennis, den näst yngsta rider och tonårssönerna, som är 14 och 17, låter vi sova ut. När alla är samlade hemma igen blir det gemensam lördagsbrunch. Vi använder våra egna frukter och grönsaker från landet för att göra juice, en helglyx vi inte hinner med på vardagarna. Under dagen måste jag hinna med lite jobb, eftersom vi har vår ateljé hemma är det lätt hänt att Iris och jag arbetar även under helgerna.

På kvällen samlas vi alla igen för middag. Idag lagar barnen mat, det blir mexikanskt, ett populärt kök i vår familj. Det är väldigt socialt vid köksbordet, vi pratar om allt från filmer och politik till natur och miljö. Med alla personligheter finns det olika intressen – Bianca pratar om hästar tills öronen ramlar av och Einar om brasiliansk jujutsu som han tränar. Vi pratar ofta minnen från resor och upplevelser barnen varit med på. Minnena är en färskvara och det är viktigt att hålla dem vid liv genom att prata och värdera dem. Den lugna lördagen avslutas i samma anda – med ett glas vin framför HBO-serien Euphoria.

På söndagen vaknar man när man vaknar. Iris, som har lite av en odlingsfetisch, och jag fixar i trädgården, fläckvis med hjälp av barnen. Det är alltid kul när de vill hjälpa till, dels för att det är ett härligt sätt att umgås på och dels för att det är viktigt för dem att veta var maten kommer ifrån.

På eftermiddagen blir de yngsta barnen upphämtade av sin pappa. Nu är vi istället fyra vid middagsbordet. Jag diskuterar läxorna med min son Einar medan de andra dukar fram. Tidigare, när jag jobbade för National Geographic, var jag bortrest sex, åtta månader om året. Det är tid jag tar igen nu – vi anpassar jobbet så mycket som möjligt för att slippa lämna barnen.

Kärnfamiljens fördel är ju tryggheten, men det fina med den uppdelade familjen är längtan efter varandra och att aldrig ta varandra för givet. Det är någonting jag är väldigt tacksam för. De här lugna helgerna med familjen betyder otroligt mycket.

Naturfotografen Mattias Alexandrov Klum är just nu aktuell med ett designsamarbete med Akademibokandeln.

Foto: Samuel Svensäter

Hanna Lindblom är en av landets starkast lysande advokatstjärnor. För SPG berättar hon om konsten att korsförhöra, hur man bemöter en mördare och livet som ensamstående tvillingmamma.

Hanna Lindblom låter tummen löpa över den tusen sidor tjocka förundersökningen. Sedan lutar hon sig tillbaka och förklarar:

– Ett bra korsförhör är som en riktigt bra dans: antingen har man det i sig eller så har man det inte. Du kan gå hundra buggkurser men du blir aldrig bra på att bugga om du inte har det i kroppen. Sedan gäller det att hålla ett öga på domstolen och kolla så att man inte går över gränsen, man ska aldrig få ett vittne att börja gråta, då har man gjort ett dåligt förhör. Man ska inte heller vara sarkastisk eller nedlåtande, men man ska ligga lite snyggt på gränsen.

Kan man ha en baktanke med sin fråga?
– Absolut. Ett vittne som förstärker mycket till exempel, kanske överdriver antal slag mot en person, säger ’Det var tio hårda slag’. Då säger jag ’Det kanske till och med var femton hårda slag?’. Personen fortsätter överdriva sin historia och sedan kan jag konfrontera med ett rättsintyg: ’Men här finns inte ett enda blåmärke?’

Det känns nästan som ett skådespel?
– Ja, det är som en scen där alla har sina olika roller. Retoriken är jätteviktig. Man använder rösten, pratar starkare ibland, tystare ibland, betonar vissa saker. Det kan ha en viss effekt att resa sig från sin plats, gå fram till vittnet och peka på protokollet. ’Men titta, här står det ju så här?’

Blå skymning, Skeppsbron. Djurgårdsfärjor löper över strömmen. Kastellholmens lyktor brinner på andra sidan sundet. Här – uppifrån ett kontor på tredje våningen – har några av de senaste årens mest uppmärksammade svenska brottsmål drivits: Martin Timells våldtäktsåtal och Anders Eklunds misshandelsmål. Nu står Hanna Lindblom vid fönstret och resonerar kring rättegången mot Martin Timell.

– Det kändes som att Metoo-rörelsen knackade på tingsrättens dörr. Den ville in i rättssalen och det var starka krafter. Det var skrämmande hur den rättegången utvecklades till en folkmobb som gav sig på en enskild person. Detta ville jag stoppa. Hamnar vi där är vi väldigt farligt ute, då är det vilda västern.

Hanna Lindblom är positiv till själva rörelsen.

– Metoo är jättebra, men hör inte hemma i en domstol. Då går man ifrån rättegångsbalkens principer. Det ska inte handla om plakat och banderoller utanför salen.

Martin Timell friades. Hanna Lindblom menar att man i vissa mediala fall kan använda sig av pressen.

– Man kan absolut utnyttja media. Jag kanske säger till en reporter att ’min klient är väldigt förtvivlad’. Nämndemännen kanske läser något och blir omedvetet påverkade. Sedan måste man tala väldigt enkelt och formulera sig i rubriker.

Det är ett stort kontor med utsikt mot Skeppsholmen och Saltsjön, men enkelt inrett: skrivbord i teak. Fåtöljer i svart läder. Oljemålning på advokatkollegor i krogmiljö. Hanna Lindblom befinner sig mitt uppe i ett spionmål där en 46-årig svensk medborgare står anklagad för spionage i en iransk attentatsserie. Hon har belagts med yppandeförbud, men minns när samtalet kom.

– Jag stod i skidbacken i Trysil när telefonen plötsligt ringde. Det var svinkallt och snoret rann, när jag till slut lyckades få upp telefonen var det Stockholms tingsrätt som frågade om jag ville ta mig an spionärendet. Jag och mina barn var på skidsemester tillsammans med vänner och det var med stor vånda som jag ringde min barnflicka. Hon flög upp, jag satte mig i bilen och körde ner till Stockholm och träffade min klient hos Säpo. Vi hade häktningsförhandlingar och sedan körde jag direkt upp igen. 24 timmar senare var jag tillbaka och vi fortsatte skidsemestern.

Rollen som ensamstående tvillingmamma har varit en utmaning.

– Jag har haft dem själv i sju år. Det har varit tufft, man har känt sig ensam i föräldrarollen. Samtidigt har vi blivit starka tillsammans, säger hon.

Hanna Lindblom föddes i Västervik, föräldrarna var lärare. Drömmen att bli försvarsadvokat föddes tidigt.

– När jag var tio år bestämde jag mig för att bli försvarare efter att en tjej i min parallellklass blivit utsatt av en lärare på skolan. Jag gick hem till honom och konfronterade honom. Där såddes fröet att föra en annan människas talan.

Hon studerade juridik vid Lunds universitet och anställdes på Advokatfirman Althin 1997. Idag är hon delägare och driver byrån tillsammans med kollegan Jonas Granfelt. Hon minns karriärens starkaste mål: en klient som stod åtalad för folkmord i Rwanda 1994. I landets försök att skipa rättvisa åtalades 2016 mannen som då hunnit fly till Sverige och bli svensk medborgare.

– Min klient stod åtalad för folkmord och förnekade gärningen. Det talades om flera tusentals mord. Jag reste ner till Rwanda flera gånger och pratade med vittnen. Det starkaste var en kvinna som hade stått på en åker och arbetat, hon hade fyra små barn. Så såg hon angriparna komma med knivar, macheter och yxor. Hon var tvungen att välja vilka två barn hon skulle ta med sig för hon hade bara två armar och skulle springa för livet. Så hon lyfte två av barnen och sprang. De klarade sig, barnen som lämnades kvar klarade sig inte.

Hanna Lindblom besökte också en brottsplats som kallades ”Kommunhuset”.

– Det var en 200 kvadratmeter stor inhägnad med murar där man spärrat in folk, lurat dem att de skulle få skydd, sedan låst dörren och skickat in män med yxor och macheter som högg ihjäl dem. De som högg blev så trötta att de blev utbytta, som en hockeymatch, till alla dessa tusentals människor var döda. Min klient stod åtalad som anstiftare och anförare.

Varför väljer man att försvara en mördare?
– Vi lever i en demokrati, i en rättsstat, alla personer som är misstänkta för brott måste få ha en försvarare. Och jag försvarar inte brottet. Jag tycker inte det är bra att begå folkmord eller våldta. Men varje person behöver ett försvar.

Hur är det att sitta ned med en mordåtalad?
– Ingen människa föds till mördare. Alla människor har sitt bagage som formar dem till vilka de är. När jag träffar personer som är åtalade för fullständigt bestialiska saker vill jag alltid behandla dem med respekt. När jag kliver in i ett rum med en man som gjort hemska saker är jag kanske den första som behandlar honom med respekt, eftersom han alltid har setts som en idiot. Mer än något annat ser man oftast en väldigt stor sorg hos dem.

Solen har gått ner över Gamla Stan. Hanna Lindbloms vita pärlhalsband lyser i mörkret.

– Jag tycker stil är viktigt för att visa respekt mot klient och domstol. Jag har alltid högklackat i rättssalen, det är ett sätt att ikläda sig pondus. Sedan dräkt, kostym eller klänning, det är min uniform.

Där andra mediala advokater bygger varumärke i sociala medier har Hanna Lindblom en mer lågmäld profil.

– Jag skulle aldrig ha ett offentligt Instagramkonto där jag lägger upp hela mitt liv. Jag betraktar det som helt meningslöst. Vi på den här byrån bygger inte våra varumärken via Instagram.

Kan du stänga av jobbet när du kommer hem?
– Eftersom jag lever ensam med mina två barn måste jag stänga av när jag kommer hem. Men sedan kopplar jag på senare på kvällen när de lagt sig. Då kan jag sitta vid köksbordet och läsa obduktionsprotokoll.

Påverkar det självbilden om du misslyckas i jobbet?
– Ja, man blir nog lite kantstött. Att processa i domstol mot en åklagare är en tävling. Jag kan ta det personligt när jag förlorar och klandrar mig själv väldigt mycket: Kunde jag gjort något annorlunda? Har jag läst tillräckligt? Jag är väldigt självkritisk och hård mot mig själv.

Har du haft kontakt med någon klient i efterhand?
– Ja, en klient som blev frikänd efter att ha suttit häktad för ett väldigt allvarligt brott ringde för några veckor sedan. Han hade ändrat kurs i livet, lämnat Stockholm, droger, kriminalitet och flyttat till Norrland. Han sade ”Hanna, du är en människoräddare” …

Rösten brister plötsligt, ögonen tåras.

– Alltså, nu blir jag rörd. Han hade skaffat tjej och de hade fått ett litet barn. Han hade lagt om sitt liv totalt. För mig är det ett kvitto på att jag ägnar mig åt bra saker.

Jag var nyligen på Gröna Lund, hela nöjesfältet hade klätts upp i Halloween-skrud. Det var förstås barnen, sex respektive åtta år gamla, som drog dit mig. Barn älskar som bekant Gröna Lund medan jag själv bävar för upplevelsen, men föräldraskapet kommer med uppoffringar och att besöka nöjesfältet på Djurgården är en av dem. Två gånger per år verkar oundvikligt och det är väl, i ärlighetens namn, helt okej. Nu verkar det dock som om lokalpolitikerna vill tvinga på mig och alla andra stockholmare ännu mera Gröna Lund. På deras bord ligger i skrivande stund ett förslag om en fullständigt vansinnig expansion av tivoliverksamheten. 

Situationen är följande: alldeles intill Gröna Lund i riktning mot Vasamuseet finns en strand remsa som inte ser mycket ut för världen. I dagsläget finns här en ruffig parkeringsplats och inte så mycket mer. Men givet platsens läge är potentialen enorm, mitt på attraktivaste Djurgården med utsikt över Söders höjder, Skepps- och Kastellholmen samt Strandvägen och Nybroviken. Gröna Lunds ägare Parks & resorts Scandinavia AB har lagt fram ett förslag om att köpa marken (för en spottstyver) för att bygga ännu fler berg- och dalbanor, slänggungor, fritt fall och andra åkattraktioner. Vissa så höga som 60 meter som gör att den nuvarande utsikten försvinner. Sett från andra sidan förändras hela Djurgårdssiluetten. Berg- och dalbanor kan vara kul att åka i, men de är inte särskilt kul att titta på. Dessutom för de oväsen. Mycket oväsen.

Idag är det staden som äger stranden och området runtomkring. Skulle ägandet hamna hos Parks & resorts medför det att kungen släpper sin dispositionsrätt över stranden. Den övergår alltså till en privat aktör som, i ärlighetens namn, är helt ointresserad av stadens och stockholmarnas bästa. Såvida det inte är just fler neonblinkande karuseller som stockholmarna önskar mest av allt. 

Personligen roas jag inte av tanken på ännu fler människor på Djurgården. Sommartid är trafiksituationen besvärlig och bullernivåerna från Gröna Lund överskrider redan nu alla riktlinjer för verksamhetsbuller i utomhusmiljö. Sedan har vi nerskräpningen. Och om sommaren för med sig folkvandring innebär vintern det motsatta. De sex månader som Gröna Lund håller stängt förvandlas nöjesfältet till en spökstad. Denna attraktiva plats mitt i Stockholm kommer alltså att vara nersläckt och otillgänglig halva året. I alla fall om Gröna Lunds ägare får som de vill.

Gröna Lunds expansionsplaner är också en – ja, här kommer det – demokratifråga. Att besöka Gröna Lund är dyrt. Platsen utestänger människor som inte har råd att besöka nöjesfältet eller äta deras överprisade korv och mjukglass. Betänk istället alternativen: en öppen samlingsplats, kultur i någon form och strandpromenad med caféer och restauranger. Vad är väl inte caféer om just moderna urbana symboler för demokrati? Nästan alla har råd med en kopp kaffe, ett billigt nöje som också för människor samman. Kaffedrickare är dessutom fredliga – till skillnad från öldrickare som kan bli högljudda och till med ilskna. Varje sommar rapporteras det om fylleri och till och med narkotika på Gröna Lund. Kvällstid, särskilt under helger, är detta definitivt ingen plats för barnfamiljer.

Min enkla fråga är: vilken klartänkt stockholmare, eller turist för den delen, kan stödja detta dåraktiga förslag? Missförstå mig inte. Vi gillar alla Gröna Lund, men i nuvarande storlek. Ingen människa – utöver barn – önskar mer av Gröna Lund.

Men barn är inte skickade att ta kritiska beslut av något slag. Stadsutveckling är barn särskilt dåliga på. Något som de har gemensamt med Stockholms lokalpolitiker.

Foto: TT

SPG:s krönikör Estelle Nordenfalk, från Yogayama och föreläsare inom hälsa och livsstil, ifrågasätter influencers marknadsföring i sociala medier.

Jag har en tanke som har legat och gnagt under lång tid och som jag nu vill lyfta.

Den kommer här: jag förstår inte helt fullt det här med influencers.

Tidigare när bara media kunde “prata” och hade en röst fick företagen kommunicera sina produkter och tjänster med sig själva som avsändare. Under mina år i tv-branschen minns jag när produktplacering började ta fart. Egna avdelningar skapades för att hitta nya intäktsmöjligheter direkt från företagen. Det man erbjöd var att produkterna skulle synas i det redaktionella innehållet, alltså inte i reklampauserna utan direkt i programmen. Nu var det inte längre företagen själva som var avsändarna och kommunicerade sina egna produkter, utan kanske en cool karaktär i en dramaserie och på så sätt skulle trovärdigheten öka.

När influencers kom uppfattade jag det som att den allmänna känslan kring fenomenet var att vi skulle sluta bli lurade, nu skulle riktiga människor som vi kände till sedan tidigare, människor vi litar på, uttala sig om saker de personligen gillade och själva använde. Det hade gått från påhitt till genuint och det var den personliga tilliten som var själva nyckeln och därmed tog vi ytterligare ett steg mot den eftertraktade trovärdigheten.

Grunden i allt detta handlar bevisligen om att vi ständigt söker nya sätt för att nå det trovärdiga, det vi kan lita på, som är genuint och har ett ärligt uppsåt. Vi längtar efter det stabila, det orubbliga och trygga eftersom vi idag har svårt att hitta det när mycket runt oss förefaller vara fejk eller åtminstone inte visar sig vara så som det förespeglades oss.

Men är det verkligen skillnad på en vara eller tjänst som marknadsförs via en influencer?

Hur ska jag då tolka det faktum att jag har sett fler kända influencers till exempel skriva på Instagram: ”Det här kaffet gillar jag verkligen på riktigt, jag lovar ... det är på riktigt”
Det som är än mer tänkvärt, tycker jag, är att influencer ofta är personer som har en känslomässig relation till sina följare. “Så kallad influencer marketing, marknadsföring som drar nytta av en influencers inflytande över sina följare, är en bransch som växer”, kan vi läsa i en artikel från Svenska Dagbladet.

Många influencer lättar på hjärtat och berättar om något jobbigt från uppväxten, ett förhållande som tar slut eller tillfällen i livet då de kanske känt sig utstötta. De släpper in oss och är transparenta kring det som man vanligtvis bara delar med människor man har stor tilltro till. Det gör ju att deras följare känner både sympatier och närhet till personen – de har ju blivit insläppta och inkluderade och ju mer personligt, desto fler följare. Det är här det blir lite rörigt tycker jag, minst sagt.

När den personen i nästa andetag smeker några kuddar i sin soffa och säger att man kan köpa kuddarna mycket enkelt med ett snabblån, blir det otydligt för mig. Det är här orden från SvD-artikeln “drar nytta av sina följare” blir extra tydliga.
Eller så är det så att cynism i dag anses vara smart?

Plötsligt känns i sådana fall en vanlig köpt annons ärlig. Den har en tydlig avsändare och ett tydligt uppsåt. Cirkeln är på något sätt sluten. Vi är tillbaka vid att annonsen från en tydlig avsändare känns mer ärlig än ett illa dolt affärsupplägg mellan företaget och en influencer med sina trogna följare.

Trots att det är så kommersiellt eftertraktat just nu verkar det svårt att vara trovärdig och stå för något äkta. Det kommersiella får helt enkelt söka vidare efter nya sätt som står för just det, när det visat sig att influencers inte heller var lösningen. Eller så är det kanske så att trovärdighet och kommersialism aldrig kommer att vara helt förenliga…

Kristoffer Appelquist förmedlar svenska nyheter med en arg glimt i ögat. SPG ställde femton frågor om skratt – och en om gråt.

Från Malmö till Stockholm – via två decennier i Värmland, då Kristoffer Appelquist som arbetslös skådis började göra succé på stand up-klubbar landet runt – och jobbet som gränslös fredagsunderhållare i Svt:s Svenska nyheter.

När fattade du att du är rolig?
– Jag tror att jag var tio, kanske, för min kompis Clara sa det till mig om och om igen. ’Du är den roligaste jag vet’. Men jag var också den jobbiga. ’Vi orkar inte med Kristoffer, det blir för mycket’ kunde mina kompisar säga. Så jag var redan som barn en clown till kaffet.

Underhöll du alltid på roliga timmen?
– Nä, jag var väldigt lite i skolan. Jag hade koncentrationssvårigheter. Man skulle gå upp mitt i natten, äta lunch klockan tio, man räckte upp handen och ställde en rimlig fråga och blev idiotförklarad… Jag kunde läsa och skriva när jag började, men sen kände jag mig bara dum. Jag gick inte ens ut nian.

Kan man skämta om allt?
– Ja, men man behöver inte göra det alltid. Skämta inte om den 11 september på Manhattan den 12 september. Det är någon sorts våld man håller på med och det gäller att ha en tydlig värdegrund själv – och kunna stå för vad man gör. Att ’sparka uppåt’ är en hederskodex, men det är ibland svårt att avgöra vad som är uppåt. Jag mäter det mot om jag hade jag tålt det själv.

Ett känt klipp är ’jag hatar alla blinda’ och även om det är skämt, och kommentarerna är av olika sort, hur känns det när någon blir ledsen?
– Då blir jag ledsen. Men till och med ordföranden för Synskadades riksförbund hörde av sig om det där klippet och tyckte att det var askul. Stand up comedy handlar om ett gemensamt kontrakt: ’välkomna in i det här rummet, här får man säga vad som helst’ och så fort man lägger ut det på Facebook som ett klipp kan jag inte ta ansvar för det. Det är likadant med Svenska nyheter, ju. Man måste fatta att det är på skoj. Tar man skämtet ur sitt sammanhang kan det missbrukas. Men jag är inte rädd för att bli en nyttig idiot, jag är mer rädd för att göra någon ledsen.

Som när ni driver med någons utseende?
– Men om man själv förstärker ett fyrkantigt drag, genom att raka fram det som Edvard Riedl, då vill man ju se fyrkantig ut!

Vem skrattar mest åt dina skämt?
– Inte mina barn i alla fall, de himlar bara med ögonen. ’Men googla mig då!’ säger jag. Min sambo är rolig, hon sjunger och dansar och gömmer sig och hoppar fram. Min son håller på med stand-up och är också mycket roligare än jag. Det har alltid varit åt honom vi skrattat vid köksbordet. Han verkar vara lite mer lustdriven dessutom, inte som jag som började med stand-up för att jag var dålig på allt annat.

Du blev pappa när du var bara drygt 20, har det påverkat din humor?
– Jag tror det. Åtminstone min syn på ansvar, det fick jag ta tidigt och det har påverkat vem jag är och därmed min humor. Och det har gjort mig mer samhällsintresserad.

Hur nervöst var det att ta över Svenska nyheter?
– Jättenervöst. Jesper hade gjort det till en succé. Det var hög fallhöjd.

Hur mycket rivalitet känner du med Jesper Rönndahl? Måste du också bli utsedd till årets skåning?
– Njae, men alltså han är ju mycket trevligare. Jag är en svårare typ. Han har legat vid Lund, jag gick inte ut nian. Jag är mycket mer av en underdog, trots att jag har gjort karriär och drivit företag kommer ’obs-klass-ilskan’ fram. Jesper har ingen ilska i sig, han har inget patos alls, faktiskt.

Hur är det att skämta om aktualiteter och politik?
– Som konsekvens är jag fruktansvärt dålig på utrikespolitik. Min äldsta dotter och jag gick förbi en demonstration med chilenare i lördags och jag fattade inte varför de demonstrerade. Jag spolar förbi allt som inte är inrikes. Jag kan inget om Brexit.

Hur jobbar ni på redaktionen?
– Mycket kommer från Aktuellt. Någon kollar alltid fyran, jag försöker kolla så mycket som möjligt av Svt:s lokala nyheter. Sedan diskuterar vi. Vi letar aldrig efter nyheter om ekorrar som fastnat i en melon, vi letar efter andra vinklar på allvarliga nyheter.

Vad tycker vanliga nyheterna om era nyheter?
– Ingen aning. Vi tar deras kaffe, för de har en dyrare maskin, men annars håller vi oss undan dem.

Ena dagen anklagas ni för att vara höger, nästa vänster. Hur påverkar dina och redaktionens politiska åsikter programmet?
– Vi inspireras av Last week tonight med John Oliver som har en tydlig demokratisk vinkling och slår från ett och samma håll. På public service kan vi inte, och vill inte, det. Vi slår mot höger och vänster, mot stad och land, vi bränner alla broar som går. Och sätter en ära i det. 

Kinasketchen väckte stort rabalder. Är du sugen på något liknande?
– Drömmen är att sätta avtryck. Vårt avsnitt om det kommunala utjämningsstödet och om det skulle vara landsbygdspopulism att slopa momsen på Sven-Ingvars har setts av 600 000 och delats lika många gånger. Jag har fått massor av vänförfrågningar från kommunalpolitiker i hela landet, för att vi plötsligt är relevanta för dem. Det är mer värt än att kineser skickar bajs i min brevlåda. Men, om de vill skicka bajs har jag inga regler mot det.

Drömnyhet att skämta om?
– Drömämnen är aldrig spektakulära och målet är Dirty dancing-effekten; jag dansade hem från bion 1987 och tvingade mamma att anmäla mig till jazzdans. Så vill jag att tittarna ska känna efter mitt specialavsnitt om Lagen om offentlig upphandling.

Vem är Sveriges roligaste person?
– Suzanne Reuter eller Ulla Skoog. De har den bästa komiska tajmingen, de har botten. Och är alltid bra skådisar.

När grät du senast?
– Förra veckan och det var ingen vacker gråt. Mer en ’jag är trött och räcker inte till’-gråt. Möjligtvis på tvärbanan, och möjligtvis hade det att göra med att Winnerbäck släppt nya låtar.

Efter Hedda Stiernstedts explosionsartade genombrott i tv-dramat Vår tid är nu har hon haft ett par galna år. Nu tar hon långsemester i Paris och berättar för SPG om sin proggiga uppväxt, film-manin och den stora kärleken.

Hedda Stiernstedt är sen och det är helt i sin ordning. Hon är omskriven för att vara en tidsoptimist, så när hon kliver in på vackra L’Avventura i Vasastan och skiner upp i sitt så välkända Nina Löwander-leende är hon ursäktad. Det råder trots allt högtryck kring Hedda just nu. Inte bara för att hon spelar huvudrollen i tredje säsongen av Svt-succén Vår tid är nu utan också för att hon snart syns på bio som Doris i Tomas Alfredssons Se upp för Jönssonligan. I vår spelar hon mot Rolf Lassgård i Min pappa Marianne, medverkar i en norsk ännu otitulerad storfilm innan den sista specialsäsongen av Vår tid är nu tar vid nästa jul.

– Det här året har varit väldigt, väldigt intensivt. Jag har inte varit hemma. Alls. Bara på helgerna. Tömt en resväska och fyllt den igen, säger hon och sätter sig i en av fåtöljerna som vetter mot Sveavägen.

Trots att Hedda hade gjort drygt ett dussin roller före Nina Löwander, existerar det helt klart ett före och efter Vår tid är nu. Nu är serien helt färdiginspelad. Och Hedda ska fly stan.

– För första gången på fyra år ska jag vara ledig. Hela december ska jag tillbringa i Paris. Röka Vogue, lajva parisienne och försöka se om jag kan skriva något, bara på uppdrag av mig själv.

Utanför fönstren pågår den dystra novembergrå verkligheten. Att möta Hedda är betydligt mer filmiskt. Det finns en gåtfullhet kring henne som påminner om legender som Greta Garbo och samtidigt en äkthet som känns lika skör som orubblig. Hon är allt annat än förutsägbar. För låt dig inte luras av att hennes efternamn presenteras i Adelskalendern.

– Ibland känner jag att jag måste förklara att jag inte är adlig, för att man kanske tror att jag har fått en massa fördelar. Jag har vuxit upp i ett progghem och sov i samma rum som min mamma i vår lilla lägenhet på Thorildsplan tills jag var tio.

I henne finns konstnärsblod från pappa Jöran Modéer och adelsblod från mamma Metta Stiernstedt. Båda föräldrarna valde att gå sin egen väg och har bland annat aldrig bott tillsammans, vilket inneburit att Heddas pappa bott i sin ateljé på Söder medan Hedda och hennes syster växt upp hos mamma.

– Idag låter det ju som en häftig uppväxt med proggföräldrar som var särbor och en pappa som var konstnär. Men i det området jag växte upp och på 90-talet ville man inget annat än att passa in. Jag tyckte att det var skämmigt att vi var lite annorlunda.

– Mitt namn var ovanligt, jag bar ärvda kläder, fick inte se Disneyfilmer och aldrig äta på McDonald’s. Pappa har aldrig satt sin fot på McDonald’s. Jo, en gång råkade han köpa en kaffe där, vilket han fortfarande förbannar sig själv för, säger hon och skrattar.

Hur har din uppväxt påverkat den du är idag?
– Jag har nog stor förståelse för många olika typer av människor. För jag har mött många olika typer av människor. Allt från min pappas hedonistiska konstnärsvänner, till de som lever i helt andra samhällsklasser. Min mormor gick alltid på Nobelmiddagen, medan jag som fjortis hängde i Hässelby med ett gäng kickers, innan jag började gymnasiet med några av Sveriges rikaste. Det är otroligt gynnsamt i mitt yrke.

Trots att hennes barndomshem var fyllt av konst och litteratur var yrkesvalet inte självklart.

– Eftersom pappa är konstnär fick jag tidigt en inblick i hur svårt det ibland kan vara att följa sin egen röst. Det gjorde snarare att jag inte ville ha det livet, jag ville göra något som gav mer vardag, mer pengar. Min tonårsrevolt var kanske att gå Östra Real och hänga med rika.

Det som är okänt lockar. I Heddas fall: flärden.

– Jag bestämde mig för att älska ostron och champagne innan jag ens hade varit i närheten av en restaurang. Jag ville ha flärd. Mamma var hippie så jag blev yuppie.

Lever du det livet idag?
– Ja, till viss del. Det finns något i mig som älskar flärd. Men det är inte skamlöst. Jag har ju fått med mig ett ’progg-dåligt samvete’ och känner ofta skam och skuld för att jag har många privilegier i mitt liv. 

Teaterdrömmarna föddes tidigt och vägrade överge henne. Trots det studerade hon på universitetet till att bli litteraturvetare, tills 2011, då hon fick en roll i ungdomskomedin Studentfesten. Och planen ändrade riktning.  

– Jag trodde då att skådespelaryrket var något man blev tilldelad. Att någon skulle säga till mig att jag var bra, tillräckligt talangfull eller att en dörr skulle öppnas som en skänk från ovan. Men jag såg att mina medspelare inte hade samma mentala spärrar som jag hade satt upp för mig själv. Det var självklart att de kunde göra det de gjorde. För första gången insåg jag att skådisyrket var något jag själv kunde välja att försöka utöva.

Insikten blev ett frö till en växande karriär, som inkluderar roller som såväl modeinfluencer i Portkod 1321 och kicksökande ungdom i Unga Sophie Bell som Monica Zetterlunds rival i Monica Z och mördare i Wallander. Med det sagt gör hon inte vad som helst. Att hon i vår ses i roller långt ifrån den i Vår tid är nu är exempelvis högst strategiskt. Hon vill inte bli förknippad med Nina Löwander för evigt. Och att hon har tackat nej till tre amerikanska roller för att ”engelskspråkigt är inte lika med bra”, hon skulle spela en ”jätteschablonig svensk flickvän i New York” och att ”manuset var riktigt dåligt” vittnar om att hon väljer sin väg noggrant.

– Jag älskar, älskar mitt jobb. Det är min bebis. Därför är min ambitionsnivå helt manisk. Hade det inte varit för min inneboende slacker hade jag haft jättehöga krav på mig själv även på fritiden, men jag är inte den som är på gymmet klockan sex på morgonen. När jag är ledig pillar jag mig själv i naveln, men så fort det handlar om jobbet är jag en arbetsnarkoman av rang. Jag vill prata film, konsumera film, äta film utan att tugga, säger hon och berättar att hon ser i stort sett allt som går på bio.  

– När jag träffade min kille Alexis var jag framför allt svältfödd på storfilm, sådana filmer som ’alla’ har sett. Så han var tvungen att uppfostra mig lite. En sommar tittade vi igenom barnfilmer jag missat, vilket var alla utom Astrid Lindgrens. Alexis är regissör, det enda vi pratar om är film och filmpoddar.

Hedda hasar ner ärmarna på sin Acnetröja och vilar hakan mot ena handen. Skrattet skiftas snabbt till allvar och i blicken finns den där äktheten som är så signifikant. På Hedda sitter känslorna utanpå.

– Jag är en känslomänniska och kan börja gråta varsomhelst. Jag är verkligen inte en ’det här tar vi när vi kommer hem’-person. Efter Vår tid är nu har jag försökt bli bättre på att vara lite mer privat bland folk, men jag vet inte… Jag och min kille kan absolut bråka mitt på gatan och det händer att jag gråter på tunnelbanan.

Närheten till känslorna har blivit bränslet när hur hon skildrar sina roller. 

– Jag har tidigare upplevt att känslighet är något som samhället generellt sett inte uppskattar. Men jag har vänt på det och insett att jag är ingenting utan min känslighet och mina känslor. Det som jag tidigare kunde tycka var en belastning är nu min styrka. Det är min inre röst som tagit mig någonstans. 

Hedda plockar fram en svagt rödrutig 60-talsklänning och funderar på om den skulle passa in i de gamla biosalongslokalerna på L’Avventura.

– Mitt modeintresse föddes ur att jag slutade klä mig för män. Killar gillar inte mode, de gillar sexiga kläder. Punkt. När jag slutade vara för självmedveten väcktes en lekfullhet i mig. Mode är ett konstnärligt uttrycksätt som jag är priviligierad nog att få pröva. Det är spännande att klä sig som man vill, utan några regler, säger hon och bestämmer sig för att byta om till klänningen.

Om det här blir Heddas sista intervju för ett tag återstår att se. Men en sak är säker: snart har hon lämnat sin hemstads gråa nyanser för ett stimmigt café någonstans i Paris.

– Antingen blir det något av mitt skrivande eller så kommer jag bara att sitta där på fiket och leka parisare. Och det kanske hjärnan också mår bra av.