Foto: Alamy
Resa

Här får du mest sol för pengarna i jul

I år ser det ljust ut för svenska semesterfirare som planerar att fly vintermörkret. Efter en snabb titt i kalendern kan man konstatera att det räcker med ett fåtal uttagna semesterdagar för att få ihop en långledighet. Men det senaste året har den svenska kronan fallit mot många större turistvalutor, något som resulterar i en högre prisbild för många destinationer som tidigare varit populära bland julfirande svenskar. Enligt Tickets senaste statistik handlar det nu om att få mest sol för pengarna.

Annons

– Många svenskar värderar en vintersemester med sol och värme högt. Vissa länder är mer fördelaktiga gentemot den svenska kronan. Men våga då gå utanför de mest besökta platserna, färre turister ger oftast både lägre priser och härliga upplevelser i en mer genuin miljö, säger Katarina Daniels, pr- och kommunikationsansvarig på Ticket.

Sydostasien är fortfarande ett säkert kort under julledigheten. Thailand fortsätter att locka svenska resenärer – även den thailändska bahten har stärkts men den generella prisbilden är fortfarande låg. För den som vill undvika de mest välbesökta platserna rekommenderas att söka sig till de mindre kända öarna i södra Thailand eller mot gränsen till Kambodja. Även Vietnam, Indien och Kambodja blir allt mer populära destinationer. Men för den som inte vill resa lika långt väntar Egypten och Kap Verde, som kan skryta med ungefär 350 soldagar om året.

Här får du mest sol för pengarna i jul:
1. Kambodja
2. Indien
3. Vietnam
4. Thailand
5. Egypten
6. Kap Verde

Foto: Therese Winberg
Perfect Guide

”Började med stand-up för att jag var dålig på allt annat”

Kristoffer Appelquist förmedlar svenska nyheter med en arg glimt i ögat. SPG ställde femton frågor om skratt – och en om gråt.

Från Malmö till Stockholm – via två decennier i Värmland, då Kristoffer Appelquist som arbetslös skådis började göra succé på stand up-klubbar landet runt – och jobbet som gränslös fredagsunderhållare i Svt:s Svenska nyheter.

Annons

När fattade du att du är rolig?
– Jag tror att jag var tio, kanske, för min kompis Clara sa det till mig om och om igen. ’Du är den roligaste jag vet’. Men jag var också den jobbiga. ’Vi orkar inte med Kristoffer, det blir för mycket’ kunde mina kompisar säga. Så jag var redan som barn en clown till kaffet.

Underhöll du alltid på roliga timmen?
– Nä, jag var väldigt lite i skolan. Jag hade koncentrationssvårigheter. Man skulle gå upp mitt i natten, äta lunch klockan tio, man räckte upp handen och ställde en rimlig fråga och blev idiotförklarad… Jag kunde läsa och skriva när jag började, men sen kände jag mig bara dum. Jag gick inte ens ut nian.

Kan man skämta om allt?
– Ja, men man behöver inte göra det alltid. Skämta inte om den 11 september på Manhattan den 12 september. Det är någon sorts våld man håller på med och det gäller att ha en tydlig värdegrund själv – och kunna stå för vad man gör. Att ’sparka uppåt’ är en hederskodex, men det är ibland svårt att avgöra vad som är uppåt. Jag mäter det mot om jag hade jag tålt det själv.

Ett känt klipp är ’jag hatar alla blinda’ och även om det är skämt, och kommentarerna är av olika sort, hur känns det när någon blir ledsen?
– Då blir jag ledsen. Men till och med ordföranden för Synskadades riksförbund hörde av sig om det där klippet och tyckte att det var askul. Stand up comedy handlar om ett gemensamt kontrakt: ’välkomna in i det här rummet, här får man säga vad som helst’ och så fort man lägger ut det på Facebook som ett klipp kan jag inte ta ansvar för det. Det är likadant med Svenska nyheter, ju. Man måste fatta att det är på skoj. Tar man skämtet ur sitt sammanhang kan det missbrukas. Men jag är inte rädd för att bli en nyttig idiot, jag är mer rädd för att göra någon ledsen.

Som när ni driver med någons utseende?
– Men om man själv förstärker ett fyrkantigt drag, genom att raka fram det som Edvard Riedl, då vill man ju se fyrkantig ut!

Vem skrattar mest åt dina skämt?
– Inte mina barn i alla fall, de himlar bara med ögonen. ’Men googla mig då!’ säger jag. Min sambo är rolig, hon sjunger och dansar och gömmer sig och hoppar fram. Min son håller på med stand-up och är också mycket roligare än jag. Det har alltid varit åt honom vi skrattat vid köksbordet. Han verkar vara lite mer lustdriven dessutom, inte som jag som började med stand-up för att jag var dålig på allt annat.

Du blev pappa när du var bara drygt 20, har det påverkat din humor?
– Jag tror det. Åtminstone min syn på ansvar, det fick jag ta tidigt och det har påverkat vem jag är och därmed min humor. Och det har gjort mig mer samhällsintresserad.

Hur nervöst var det att ta över Svenska nyheter?
– Jättenervöst. Jesper hade gjort det till en succé. Det var hög fallhöjd.

Hur mycket rivalitet känner du med Jesper Rönndahl? Måste du också bli utsedd till årets skåning?
– Njae, men alltså han är ju mycket trevligare. Jag är en svårare typ. Han har legat vid Lund, jag gick inte ut nian. Jag är mycket mer av en underdog, trots att jag har gjort karriär och drivit företag kommer ’obs-klass-ilskan’ fram. Jesper har ingen ilska i sig, han har inget patos alls, faktiskt.

Hur är det att skämta om aktualiteter och politik?
– Som konsekvens är jag fruktansvärt dålig på utrikespolitik. Min äldsta dotter och jag gick förbi en demonstration med chilenare i lördags och jag fattade inte varför de demonstrerade. Jag spolar förbi allt som inte är inrikes. Jag kan inget om Brexit.

Hur jobbar ni på redaktionen?
– Mycket kommer från Aktuellt. Någon kollar alltid fyran, jag försöker kolla så mycket som möjligt av Svt:s lokala nyheter. Sedan diskuterar vi. Vi letar aldrig efter nyheter om ekorrar som fastnat i en melon, vi letar efter andra vinklar på allvarliga nyheter.

Vad tycker vanliga nyheterna om era nyheter?
– Ingen aning. Vi tar deras kaffe, för de har en dyrare maskin, men annars håller vi oss undan dem.

Ena dagen anklagas ni för att vara höger, nästa vänster. Hur påverkar dina och redaktionens politiska åsikter programmet?
– Vi inspireras av Last week tonight med John Oliver som har en tydlig demokratisk vinkling och slår från ett och samma håll. På public service kan vi inte, och vill inte, det. Vi slår mot höger och vänster, mot stad och land, vi bränner alla broar som går. Och sätter en ära i det. 

Kinasketchen väckte stort rabalder. Är du sugen på något liknande?
– Drömmen är att sätta avtryck. Vårt avsnitt om det kommunala utjämningsstödet och om det skulle vara landsbygdspopulism att slopa momsen på Sven-Ingvars har setts av 600 000 och delats lika många gånger. Jag har fått massor av vänförfrågningar från kommunalpolitiker i hela landet, för att vi plötsligt är relevanta för dem. Det är mer värt än att kineser skickar bajs i min brevlåda. Men, om de vill skicka bajs har jag inga regler mot det.

Drömnyhet att skämta om?
– Drömämnen är aldrig spektakulära och målet är Dirty dancing-effekten; jag dansade hem från bion 1987 och tvingade mamma att anmäla mig till jazzdans. Så vill jag att tittarna ska känna efter mitt specialavsnitt om Lagen om offentlig upphandling.

Vem är Sveriges roligaste person?
– Suzanne Reuter eller Ulla Skoog. De har den bästa komiska tajmingen, de har botten. Och är alltid bra skådisar.

När grät du senast?
– Förra veckan och det var ingen vacker gråt. Mer en ’jag är trött och räcker inte till’-gråt. Möjligtvis på tvärbanan, och möjligtvis hade det att göra med att Winnerbäck släppt nya låtar.

Perfect Guide

Marcus Dunberg: Mer Gröna Lund? Nej tack.

Jag var nyligen på Gröna Lund, hela nöjesfältet hade klätts upp i Halloween-skrud. Det var förstås barnen, sex respektive åtta år gamla, som drog dit mig. Barn älskar som bekant Gröna Lund medan jag själv bävar för upplevelsen, men föräldraskapet kommer med uppoffringar och att besöka nöjesfältet på Djurgården är en av dem. Två gånger per år verkar oundvikligt och det är väl, i ärlighetens namn, helt okej. Nu verkar det dock som om lokalpolitikerna vill tvinga på mig och alla andra stockholmare ännu mera Gröna Lund. På deras bord ligger i skrivande stund ett förslag om en fullständigt vansinnig expansion av tivoliverksamheten. 

Annons

Situationen är följande: alldeles intill Gröna Lund i riktning mot Vasamuseet finns en strand remsa som inte ser mycket ut för världen. I dagsläget finns här en ruffig parkeringsplats och inte så mycket mer. Men givet platsens läge är potentialen enorm, mitt på attraktivaste Djurgården med utsikt över Söders höjder, Skepps- och Kastellholmen samt Strandvägen och Nybroviken. Gröna Lunds ägare Parks & resorts Scandinavia AB har lagt fram ett förslag om att köpa marken (för en spottstyver) för att bygga ännu fler berg- och dalbanor, slänggungor, fritt fall och andra åkattraktioner. Vissa så höga som 60 meter som gör att den nuvarande utsikten försvinner. Sett från andra sidan förändras hela Djurgårdssiluetten. Berg- och dalbanor kan vara kul att åka i, men de är inte särskilt kul att titta på. Dessutom för de oväsen. Mycket oväsen.

Idag är det staden som äger stranden och området runtomkring. Skulle ägandet hamna hos Parks & resorts medför det att kungen släpper sin dispositionsrätt över stranden. Den övergår alltså till en privat aktör som, i ärlighetens namn, är helt ointresserad av stadens och stockholmarnas bästa. Såvida det inte är just fler neonblinkande karuseller som stockholmarna önskar mest av allt. 

Personligen roas jag inte av tanken på ännu fler människor på Djurgården. Sommartid är trafiksituationen besvärlig och bullernivåerna från Gröna Lund överskrider redan nu alla riktlinjer för verksamhetsbuller i utomhusmiljö. Sedan har vi nerskräpningen. Och om sommaren för med sig folkvandring innebär vintern det motsatta. De sex månader som Gröna Lund håller stängt förvandlas nöjesfältet till en spökstad. Denna attraktiva plats mitt i Stockholm kommer alltså att vara nersläckt och otillgänglig halva året. I alla fall om Gröna Lunds ägare får som de vill.

Gröna Lunds expansionsplaner är också en – ja, här kommer det – demokratifråga. Att besöka Gröna Lund är dyrt. Platsen utestänger människor som inte har råd att besöka nöjesfältet eller äta deras överprisade korv och mjukglass. Betänk istället alternativen: en öppen samlingsplats, kultur i någon form och strandpromenad med caféer och restauranger. Vad är väl inte caféer om just moderna urbana symboler för demokrati? Nästan alla har råd med en kopp kaffe, ett billigt nöje som också för människor samman. Kaffedrickare är dessutom fredliga – till skillnad från öldrickare som kan bli högljudda och till med ilskna. Varje sommar rapporteras det om fylleri och till och med narkotika på Gröna Lund. Kvällstid, särskilt under helger, är detta definitivt ingen plats för barnfamiljer.

Min enkla fråga är: vilken klartänkt stockholmare, eller turist för den delen, kan stödja detta dåraktiga förslag? Missförstå mig inte. Vi gillar alla Gröna Lund, men i nuvarande storlek. Ingen människa – utöver barn – önskar mer av Gröna Lund.

Men barn är inte skickade att ta kritiska beslut av något slag. Stadsutveckling är barn särskilt dåliga på. Något som de har gemensamt med Stockholms lokalpolitiker.

Foto: TT

Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Hedda Stiernstedt:”Jag älskar flärd – och jag skäms för det”

Efter Hedda Stiernstedts explosionsartade genombrott i tv-dramat Vår tid är nu har hon haft ett par galna år. Nu tar hon långsemester i Paris och berättar för SPG om sin proggiga uppväxt, film-manin och den stora kärleken.

Hedda Stiernstedt är sen och det är helt i sin ordning. Hon är omskriven för att vara en tidsoptimist, så när hon kliver in på vackra L’Avventura i Vasastan och skiner upp i sitt så välkända Nina Löwander-leende är hon ursäktad. Det råder trots allt högtryck kring Hedda just nu. Inte bara för att hon spelar huvudrollen i tredje säsongen av Svt-succén Vår tid är nu utan också för att hon snart syns på bio som Doris i Tomas Alfredssons Se upp för Jönssonligan. I vår spelar hon mot Rolf Lassgård i Min pappa Marianne, medverkar i en norsk ännu otitulerad storfilm innan den sista specialsäsongen av Vår tid är nu tar vid nästa jul.

Annons

– Det här året har varit väldigt, väldigt intensivt. Jag har inte varit hemma. Alls. Bara på helgerna. Tömt en resväska och fyllt den igen, säger hon och sätter sig i en av fåtöljerna som vetter mot Sveavägen.

Trots att Hedda hade gjort drygt ett dussin roller före Nina Löwander, existerar det helt klart ett före och efter Vår tid är nu. Nu är serien helt färdiginspelad. Och Hedda ska fly stan.

– För första gången på fyra år ska jag vara ledig. Hela december ska jag tillbringa i Paris. Röka Vogue, lajva parisienne och försöka se om jag kan skriva något, bara på uppdrag av mig själv.

Foto: Rickard L Eriksson

Utanför fönstren pågår den dystra novembergrå verkligheten. Att möta Hedda är betydligt mer filmiskt. Det finns en gåtfullhet kring henne som påminner om legender som Greta Garbo och samtidigt en äkthet som känns lika skör som orubblig. Hon är allt annat än förutsägbar. För låt dig inte luras av att hennes efternamn presenteras i Adelskalendern.

– Ibland känner jag att jag måste förklara att jag inte är adlig, för att man kanske tror att jag har fått en massa fördelar. Jag har vuxit upp i ett progghem och sov i samma rum som min mamma i vår lilla lägenhet på Thorildsplan tills jag var tio.

I henne finns konstnärsblod från pappa Jöran Modéer och adelsblod från mamma Metta Stiernstedt. Båda föräldrarna valde att gå sin egen väg och har bland annat aldrig bott tillsammans, vilket inneburit att Heddas pappa bott i sin ateljé på Söder medan Hedda och hennes syster växt upp hos mamma.

– Idag låter det ju som en häftig uppväxt med proggföräldrar som var särbor och en pappa som var konstnär. Men i det området jag växte upp och på 90-talet ville man inget annat än att passa in. Jag tyckte att det var skämmigt att vi var lite annorlunda.

– Mitt namn var ovanligt, jag bar ärvda kläder, fick inte se Disneyfilmer och aldrig äta på McDonald’s. Pappa har aldrig satt sin fot på McDonald’s. Jo, en gång råkade han köpa en kaffe där, vilket han fortfarande förbannar sig själv för, säger hon och skrattar.

Hur har din uppväxt påverkat den du är idag?
– Jag har nog stor förståelse för många olika typer av människor. För jag har mött många olika typer av människor. Allt från min pappas hedonistiska konstnärsvänner, till de som lever i helt andra samhällsklasser. Min mormor gick alltid på Nobelmiddagen, medan jag som fjortis hängde i Hässelby med ett gäng kickers, innan jag började gymnasiet med några av Sveriges rikaste. Det är otroligt gynnsamt i mitt yrke.

Trots att hennes barndomshem var fyllt av konst och litteratur var yrkesvalet inte självklart.

– Eftersom pappa är konstnär fick jag tidigt en inblick i hur svårt det ibland kan vara att följa sin egen röst. Det gjorde snarare att jag inte ville ha det livet, jag ville göra något som gav mer vardag, mer pengar. Min tonårsrevolt var kanske att gå Östra Real och hänga med rika.

Det som är okänt lockar. I Heddas fall: flärden.

– Jag bestämde mig för att älska ostron och champagne innan jag ens hade varit i närheten av en restaurang. Jag ville ha flärd. Mamma var hippie så jag blev yuppie.

Lever du det livet idag?
– Ja, till viss del. Det finns något i mig som älskar flärd. Men det är inte skamlöst. Jag har ju fått med mig ett ’progg-dåligt samvete’ och känner ofta skam och skuld för att jag har många privilegier i mitt liv. 

Foto: Rickard L Eriksson

Teaterdrömmarna föddes tidigt och vägrade överge henne. Trots det studerade hon på universitetet till att bli litteraturvetare, tills 2011, då hon fick en roll i ungdomskomedin Studentfesten. Och planen ändrade riktning.  

– Jag trodde då att skådespelaryrket var något man blev tilldelad. Att någon skulle säga till mig att jag var bra, tillräckligt talangfull eller att en dörr skulle öppnas som en skänk från ovan. Men jag såg att mina medspelare inte hade samma mentala spärrar som jag hade satt upp för mig själv. Det var självklart att de kunde göra det de gjorde. För första gången insåg jag att skådisyrket var något jag själv kunde välja att försöka utöva.

Insikten blev ett frö till en växande karriär, som inkluderar roller som såväl modeinfluencer i Portkod 1321 och kicksökande ungdom i Unga Sophie Bell som Monica Zetterlunds rival i Monica Z och mördare i Wallander. Med det sagt gör hon inte vad som helst. Att hon i vår ses i roller långt ifrån den i Vår tid är nu är exempelvis högst strategiskt. Hon vill inte bli förknippad med Nina Löwander för evigt. Och att hon har tackat nej till tre amerikanska roller för att ”engelskspråkigt är inte lika med bra”, hon skulle spela en ”jätteschablonig svensk flickvän i New York” och att ”manuset var riktigt dåligt” vittnar om att hon väljer sin väg noggrant.

– Jag älskar, älskar mitt jobb. Det är min bebis. Därför är min ambitionsnivå helt manisk. Hade det inte varit för min inneboende slacker hade jag haft jättehöga krav på mig själv även på fritiden, men jag är inte den som är på gymmet klockan sex på morgonen. När jag är ledig pillar jag mig själv i naveln, men så fort det handlar om jobbet är jag en arbetsnarkoman av rang. Jag vill prata film, konsumera film, äta film utan att tugga, säger hon och berättar att hon ser i stort sett allt som går på bio.  

– När jag träffade min kille Alexis var jag framför allt svältfödd på storfilm, sådana filmer som ’alla’ har sett. Så han var tvungen att uppfostra mig lite. En sommar tittade vi igenom barnfilmer jag missat, vilket var alla utom Astrid Lindgrens. Alexis är regissör, det enda vi pratar om är film och filmpoddar.

Hedda hasar ner ärmarna på sin Acnetröja och vilar hakan mot ena handen. Skrattet skiftas snabbt till allvar och i blicken finns den där äktheten som är så signifikant. På Hedda sitter känslorna utanpå.

– Jag är en känslomänniska och kan börja gråta varsomhelst. Jag är verkligen inte en ’det här tar vi när vi kommer hem’-person. Efter Vår tid är nu har jag försökt bli bättre på att vara lite mer privat bland folk, men jag vet inte… Jag och min kille kan absolut bråka mitt på gatan och det händer att jag gråter på tunnelbanan.

Närheten till känslorna har blivit bränslet när hur hon skildrar sina roller. 

– Jag har tidigare upplevt att känslighet är något som samhället generellt sett inte uppskattar. Men jag har vänt på det och insett att jag är ingenting utan min känslighet och mina känslor. Det som jag tidigare kunde tycka var en belastning är nu min styrka. Det är min inre röst som tagit mig någonstans. 

Hedda plockar fram en svagt rödrutig 60-talsklänning och funderar på om den skulle passa in i de gamla biosalongslokalerna på L’Avventura.

– Mitt modeintresse föddes ur att jag slutade klä mig för män. Killar gillar inte mode, de gillar sexiga kläder. Punkt. När jag slutade vara för självmedveten väcktes en lekfullhet i mig. Mode är ett konstnärligt uttrycksätt som jag är priviligierad nog att få pröva. Det är spännande att klä sig som man vill, utan några regler, säger hon och bestämmer sig för att byta om till klänningen.

Om det här blir Heddas sista intervju för ett tag återstår att se. Men en sak är säker: snart har hon lämnat sin hemstads gråa nyanser för ett stimmigt café någonstans i Paris.

– Antingen blir det något av mitt skrivande eller så kommer jag bara att sitta där på fiket och leka parisare. Och det kanske hjärnan också mår bra av.  

Mat & dryck

Food Pharmacy: Blomkålsrisotto med timjan

SPG:s hälsoexperter, duon bakom Food Pharmacy, bjuder på en näringsrik blomkålsrisotto.

Som näringsjägare får vi ofta frågan varför man inte bara kan fortsätta att äta som vanligt. Det är självklart upp till var och en, men vi kan ändå inte låta bli att undra vilken mat de syftar på då?

Annons

När vi tittar på familjen Svensson (alltså en genomsnittsfamilj i Sverige) och vad de äter på en dag så ser vi att de får i sig för mycket av dåliga livsmedel och för lite av hälsosamma livsmedel, vilket ökar risken för livsstilsrelaterade sjukdomar. Genomsnittssvensken älskar klassisk bukfylla – det vill säga mat som är fattig på näring men rik på kalorier, och som i mångt och mycket beter sig som socker gör i kroppen. Ofta rör det sig om hårt processade livsmedel som är fattiga på fibrer och rika på tillsatser (ser du vit pasta, vitt ris och vitt bröd framför dig nu är du på helt rätt spår).

Eftersom den här typen av vanlig mat är rik på energi blir man snabbt proppmätt, men trots det fort hungrig igen eftersom maten bryts ner snabbt av kroppen. Bristen på fibrer är dessutom en party pooper för de goda bakterierna i tarmen, som livnär sig på just fibrerna i det vi stoppar i oss.

Av erfarenhet vet vi (mvh två fd bukfylleråttor) att det inte är så svårt som man kanske skulle kunna tro att ersätta bukfyllan med näringsrika alternativ. Om du tänker efter är ju bukfyllan ofta ganska smaklös i sig. Dessutom finns det gott om alternativ till både pasta och ris, som durrakorn, quinoa eller varför inte blomkål?

Blomkål är världsbäst på att ersätta näringsfattiga livsmedel och serveras med fördel både ugnsbakad, kokad, marinerad, mixad och istället för ris. Idag gör vi en blomkålsrisotto som är fullproppad med fibrer, vitaminer och mineraler. Våga prova!

Krämig blomkålsrisotto med timjan
(4 portioner)

1 stort blomkålshuvud
2 vitlöksklyftor
olivolja
1 buljongtärning (umami- eller grönsaksbuljong)
2,5 dl havregrädde
färsk timjan
3 msk näringsjäst
1 msk potatismjöl
salt och vitpeppar

Till servering:
mandelspån
färsk timjan
näringsjäst

Dela blomkålshuvudet i bitar. Lägg bitarna i din high speed blender eller matberedare och pulsa blomkålen till ett fint ris. Flytta riset till en kastrull och stek på låg värme i två minuter tillsammans med pressad vitlök och olivolja.

Häll över havregrädden och fyll på med vatten tills vätskan når någon centimeter ovanför blomkålsriset. Låt puttra tills blomkålen har mjuknat helt. Rör försiktigt ner hackad timjan och näringsjäst. Smaka av med salt och vitpeppar. För en tjockare konsistens förbereder du en redning av lite potatismjöl utblandat med vatten som du blandar ner i din risotto. Rör om och låt vila en stund före servering.

Servera risotton med rostade mandelspån, färsk timjan, näringsjäst och ringlad olivolja.

Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT / TT NYHETSBYRÅN
Perfect Guide

Min helg: ”Jag tycker synd om alla på Tehuset”

Linda Skugge tingar en bondkatt, ser Helene Billgren på Liljevalchs och äter två mazariner till middag.

Eftersom jag inte lämnar någon Aftonbladet-krönika på fredagar så kan man säga att jag har lite semester. Det firar jag med att åka till Ikea. Min dotter fick med sig en mängd möbler till lägenheten i Göteborg så jag måste skaffa lite nytt. Det blir fem lampor och två hyllor.

Annons

På vägen hem åker jag via Stockholms katthem för att besöka min tingade lilla katt, en liten gråvit bondkatt som ska heta Prinsen. Jag lämnar en filt som min bengalkatt brukar ligga på så att den lilla ska kunna vänja sig vid hennes doft.

Jag äter middag på ett drive through-McDonald’s och avslutar kvällen med att läsa en bok om Assia Wevill, kvinnan som Ted Hughes lämnade Sylvia Plath för, och som efter ett par år kopierade Plaths självmord genom att gasa ihjäl sig, men med det pikanta tillägget att hon tog med sig sin och Hughes lilla dotter Shura. Boken går detaljerat igenom den tragiska kärlekshistorien med dubbelt dödlig utgång. Hur Assia charmade Ted genom att skicka ett grässtrå till honom och hur hon tre dagar senare fick ett brev där hennes strå låg bredvid ett från hans trädgård i Devon. Ted förevigade senare denna romantik i dikten Chlorophyll, där han skriver att Assias grässtrå var dränkt i hennes Dior-parfym.

På lördagen tittar jag på Helene Billgrens utställning Faran är över och stör mig på att museichefen kallar hennes konst för ”egensinnig” och skriver en krönika om det medan jag äter en Hawaii på en pizzeria. Innan jag åker tillbaka till förorten tar jag lite fejkbilder i Humlegården där jag skrattande kastar upp löv i luften. Får massa lajks. På kvällen skriver jag en krönika om att besöka Ikea en löningsfredag och läser Cajsa von Zeipels Pro anatomy i ett försök att förstå vad konstnären vill säga med sina nya baglady-club-brudar.

På söndagen gör jag något som jag länge sett fram emot. Jag deltar i en teceremoni på Japanska tehuset. Jag garanteras ett eget universum avskilt från vardagens stressade värld, som om tiden hejdats för en stund. För trehundra spänn förväntas man äta någon jätteäcklig kaka och dricka en klargrön sörja som de vispat i med en odiskad rotborste. Vi får lära oss vad de fyra grundbegreppen med anor från 1500-talets zenbuddhism betyder: Wa – harmoni, Kei – respekt eller uppriktighet, Sei – renhet, Jaku – sinneslugn. Jag tycker lite synd om alla som är där och som verkar ta detta på allvar.

Jag äter två mazariner till middag innan jag åker till Mall of Scandinavia för att titta på nya Terminator-filmen. Innan jag går och lägger mig går jag igenom veckans alla krönikeidéer. Gillar mest de som handlar om hur man gör för att inte paperbagbyxornas tampar ska trilla ner i toan och om att jag vid fyrtiosex års ålder tappat allt könshår.

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Därför är män roligare än kvinnor

Killar är roligare än tjejer.

Annons

Innan du börjar hamra på den mörkröda djävuls-emojin eller formulerar ett mail till SvD:s chefredaktör om att jag borde arkebuseras, vill jag bara förtydliga: det är inte jag som påstår detta, utan forskning.

Studier vid Stanford-universitet har tidigare slagit fast att kvinnor är aningen sämre på att uppfatta skämt. Nu har det gjorts tester på 5 000 personer som visar att tjejer även är svagare på att formulera kvickheter. 36 olika experiment spridda över fyra decennier – ett test gick ut på att skriva roliga pratbubblor till tecknade serier, och bedömningsgrupperna bestod av lika delar män och kvinnor – visar att snubbar har lite, lite bättre humor.

Men Josephine Bornebusch är ju mycket roligare än Magnus Betnér, tänker du. Visst, och Babben Larsson är fyndigare än Lennie Norman, men detta handlar om män och kvinnor generellt.

Och jag tycker inte att det är förvånande. Tvärtom, det vore pinsamt om killar inte utvecklat ett starkare skämtlynne. Utan den är vi ju chanslösa. För de allra flesta män är komik vår bästa möjlighet till fortplantning. Om vi inte är stormrika eller modellsnygga förlitar vi oss på humor, och försöker till varje pris få kvinnor att skratta – eftersom det ger oss en öppning, en möjlighet. 

Jag kämpar varje dag för att få min fru att garva. Nästan tvångsmässigt. Hon gör inte alls samma uppoffring för att stimulera mina skrattmuskler. Inte för att hon saknar humor, verkligen inte, men hon brinner inte för mina flabb. Och varför skulle hon? Jag tilltalas av henne ändå.

Jag förmodar att du hört kvinnor beskriva en ny pojkvän ungefär såhär: ”Han är söt, jätterolig och mina kompisar älskar honom.” Däremot kan jag ta gift på att du aldrig hört en man säga: ”Min nya tjej är sexig, självständig och får mig att skratta flera gånger varje dag.”

En kvinnas högsta prioritet är sällan att dra roliga skämt på sin egen eller någon annans bekostnad. En dyster förklaring kan vara att tjejer tonar ner sina funny bones eftersom de fostrats till att inte utmana män. När brittiska komikern Sindhu Vee analyserar humorstudierna är hon inne på det spåret: “När du väl blivit den roliga tjejen vill inga killar dejta dig. De vill bara träffa tjejer som skrattar åt deras skämt.”

Deppigt.

Men roligare är vi hur som helst.

Perfect Guide

Bruce Springsteen besjunger Trumps Amerika

Det är inte bara i högerpolitiken som nostalgi och nationalromantik fått fäste, även den vänsterorienterade artisteliten har upptäckt folkets längtan efter en svunnen tid. Jag lyssnar på Bruce Springsteens nya skiva Western Stars – Songs From The Film och hör en arbetarsångare besjunga samma idealiserade Amerika som Donald Trump gick till val med. Ett land där man kan sätta tummen i vädret, få lift av en hygglig familjeman och ta farväl med ett pekfinger mot hattbrättet. I Bruce Springsteens Amerika lämnar man den tunna myggnätsdörren olåst, lunchservitriserna är frikostiga med påtår och horisonten förblir obruten. ”Our American brothers cross the wire and bring the old ways with them/Tonight the western stars are shining bright again”, sjunger han i titelspåret. Albumkonvolutet säljer samma dröm: Pickup, sandfärgad kanvasjacka, händerna om en ångande hästmule.

Annons

Femte spåret: Sleepy Joe’s Café. Med dansbandsmelodi, dragspelssolon och häftiga tonartshöjningar sjunger Bruce Springsteen om fiket vid San Bernardino Highway där lastbilschaufförer och motorcykelgäng umgås under avslappnade former. Här tyngs inte besökarna av sina vita privilegier. ”Sommartjejer spacklar sminket på parkeringsplatsen” och ”Den röda solen sjunker över Stilla havet”. En solnedgång man kan njuta av utan Greta Thunbergs anklagande stämma om att färgen antagligen beror på ökade koldioxidhalter.

Bruce Springsteen är inte ensam om att romantisera ett förflutet som kanske aldrig existerat. Tidigare i år släppte Lana Del Rey albumet Norman Fucking Rockwell. Skivan är döpt efter konstnären som gjorde sig känd för sina porträtt av amerikanska 50-talsfamiljer: de äter kalkon runt långbord, dricker milkshake på diners och delar samma stadiga värdegrund. Även här presenterar en vänsterprofilerad artist det konservativa Amerika i ett romantiskt skimmer. I singeln Looking for America skildras en okomplicerad tid långt innan masskjutningar och politisk splittring. Blues på jukeboxen och amerikanska fanor som ”fladdrar fritt i skyn”. En ballad för den tysta majoriteten.

Använder vi konsten som en slags kollektiv psykoanalys är det konservatism och nationalromantik som samtidsmänniskan längtar efter. När omoderna känslor tillåts kännas, förbjudna tankar tillåts tänkas, drömmer alla – oavsett politisk åskådning – om en kväll på Sleepy Joe´s Café.

Perfect Guide

”Skulle älska att göra film om mitt skandinaviska arv”

Matt Damon brukar beskrivas som den mest alldagliga Hollywoodstjärnan. SPG träffar fyrbarnspappan och Oscarsvinnaren i Paris för ett snack om hans svenska arv, karriärmissar och fumliga slagsmål.

Kanske är Matt Damons starkaste skådespelarinsats den i det privata: som en alldeles vanlig kille. Han har lärt sig rollen väl – förfinat handslaget, leendet, sättet han talar, sättet han för sig – ingenstans skymtar den Oscarbelönade manusförfattaren till Will Hunting, ingenstans syns den prisbelönta skådespelaren i The talented Mr. Ripley.

Annons

Det är en alldaglighetens mästare som nu slår sig ner i ett hotellrum i Paris, lägger armarna i kors och försöker blinka bort jetlagen.

– Jag tror att man är en bättre skådespelare om färre människor vet vem man egentligen är. Samtidigt är jag inte en särskilt spännande kille, jag är en familjefar med fru och fyra barn, det händer inte mycket man kan skriva om.

Mullvadsfärgade chinos, matchande murarskjorta. En bred mobiltelefon som avtecknar sig i byxfickan. Trots att han tillhör de senaste 25 årens mest inflytelserika Hollywoodskådespelare framstår han mer som en amerikansk semesterpappa i Paris. Det är någon att smita över och låna en slagborr av, att stå bredvid och småprata med över en brinnande gasolgrill.

Och han har skapat sig ett rykte som föregår honom. Christian Bale beskriver honom som ”hygglig”, Barack Obama kallar honom ”Buddy”, George Clooney summerar honom helt kort som ”a great guy”.

– Jag gjorde en intervju hos Larry King inför The good shepherd där han beskrev huvudrollsinnehavarna. Robert DeNiro kallades ’intensiv, Angelina Jolie ’hänförande’ och jag var ’trevlig’, haha.

Kanske är det förmågan att reducera sig själv – ansiktslöst försvinna in i varje karaktär – som gjort det möjligt att gestalta roller från yrkesmördaren Jason Bourne till bedragaren Tom Ripley. New York Times kritiker Manohla Dargis skrev en hel essä om hemligheten bakom Matt Damons amerikanska grannpojksleende. Slutsatsen: ”det är ett leende som ibland tycks dölja något cyniskt, något skrämmande, något dödligt”.

Höst i Paris. Matt Damon är här för att tala om nya filmen Le Mans 66. Tillsammans med Christian Bale skildrar han det verklighetsbaserade dramat när Ford ställdes mot Ferrari i ett 24 timmars-lopp i Frankrike 1966. Vad som kunde blivit en film om varvande motorer, snabba däckbyten och voltande bilkarosser blev istället ett drama om vad som händer när människan ställs inför sin egen dödlighet.

– Människan är aldrig mer levande än när hon är nära döden, säger Matt Damon. Vi sätter oss i bilen trots att vi är medvetna om faran. Man gör det för att få känna sig vid liv. Samtidigt handlar det om mer än fart, det handlar om kontroll över det här monstret, den här besten, det är som att rida en jäkla drake.

Med filmer som The Bourne identity, The departed och Ocean’s eleven är vi vana att se Matt Damon i slagsmålsscener: parera slag med telefonkataloger, knocka motståndare med tekittlar. Så det var något alldeles nytt att se honom fumligt tumla runt på en gräsmatta med Christian Bale.

– Den slagsmålsscenen var en riktig befrielse! Vi brukar båda gå igenom månader av koreografi för att det ska vara övertygande och se ut som om vi kan slåss. Det var roligt att göra en scen där vi spelade två totalt okunniga personer som patetiskt rumlande runt på marken.

Filmteamet viskade i kulisserna.

– Jag hörde någon bakom filmmonitorn besviket säga: ’Jag kan inte tro att det där är Batman och Jason Bourne som slåss, vad hände med dem?’.

Matt Damon föddes i Cambridge, Massachusetts. Mamma – en fjärdedel svensk – arbetar som lärare på universitetet, pappa jobbar som finansman. Matt Damon studerade på Harvard innan han som 22-åring hoppade av för att flytta till Los Angeles med barndomsvännen Ben Affleck. Tillsammans skrev de Will Hunting (1997) och den följdes av roller i filmer som Rädda menige Ryan, The talented Mr. Ripley och The departed. En klassiker tackade han nej till: Avatar. Regissören James Cameron erbjöd honom tio procent av filmens vinst – 250 miljoner dollar.

– Jag var uppbokad och tvingades lämna pengarna på bordet. Men det svåraste var att tacka nej till att arbeta med James Cameron, han har bara gjort sex filmer och alla har blivit väldigt stora. Jag förstår att det antagligen var min enda chans att få jobba med honom.

Samtidigt som vänner fallit offer för kändisskapet – Ben Affleck har kämpat med alkoholism, Heath Ledger dog av en överdos och Robin Williams tog sitt liv 2014 – har Matt Damon klarat sig väl. Han tackar sin stabila barndom.

– När en vän begått självmord är det som om han befunnit sig i ett brinnande hus och inte kunnat ta sig ut, berättar Matt Damon för The Guardian. Jag hoppas att Robin Williams död kan leda till en bredare diskussion kring mental ohälsa. Om en så otroligt talangfull och fin människa lider av det kan det kanske ge andra människor mod att öppna upp om det.

För Matt Damon har skådespeleriet varit ett sätt att blottlägga alla de mänskliga erfarenheter vi inte kan dela – som när man grälar med sin partner, gråter i duschen eller nattar barnen.

– Film är det enda sättet vi människor kan dela den sortens privata upplevelser, sådana som vi alla haft, men som ingen utomstående får se. De här intima ögonblicken kan vi återskapa som skådespelare. Där bidrar filmen och scenen med något väldigt grundläggande och mänskligt.

Foto: Tillsammans med hustrun Luciana på USA-premiären av nya bilfilmen Les mans 66, där han spelar mot Christian Bale.

2003, under en utekväll i Miami – där Matt Damon var för en filminspelning – träffade han sin fru Luciana Barroso. Hon var ensamstående med en dotter och arbetade som bartender, de förälskade sig, skaffade tre döttrar. Idag lever familjen – Matt adopterade Lucianas dotter Alexia – ett stilla lyxliv i Los Angeles och köpte i fjol dessutom en trippeletagevåning i Brooklyn Heights för 165 miljoner. Där har de utsikt över Hudsonfloden och Brooklynbron. Skulle han vilja utforska sin svenska härkomst?

– Jag skulle älska att göra en film om mitt skandinaviska arv. Jag har fortfarande inte varit i Sverige, men jag filmade Downsizing i Norge med Rolf Lassgård och det var otroligt. Jag skulle gärna utforska var jag kommer ifrån, vem jag faktiskt är.

Foto: Armando Gallo / TT, alamy m fl.

Design

Kika in hemma hos Fabrique-grundarna

Familjen Zetterström kan inte få nog av vackra eldstäder och byter matsal när vardag blir till helg.

Vi står i sekelskiftesvåningens naturliga mittpunkt, den ovala matsalen. Mellan rummets höga paneler bröstar en magnifik grön eldstad upp sig – med så stark karaktär att den nästan känns levande.
– Det var den som gjorde att vi föll för lägenheten. Matsalen är hela familjens happy place, berättar Charlotta Zetterström.

Annons
De vackra bröstpanelerna i matsalen är original från 1898. Tapeten har Charlotta hittat i London och taklampan är signerad Apparatus.
De vackra bröstpanelerna i matsalen är original från 1898. Tapeten har Charlotta hittat i London och taklampan är signerad Apparatus. Foto: Jesper Florbrant

Sexrummaren som varit familjen Zetterströms hem de senaste fem åren ligger ett stenkast från Narvavägen. Takhöjden är över tre meter och fem av rummen ligger i fil och har utsikt över Oscarskyrkan.

– Vi köpte våningen av ett äldre par som bott här i över 30 år. Många lägenheter är tyvärr helt sönderrenoverade i dag, men den här var välbevarad med både pigkammare och cigarrum intakt. Väldigt charmigt. Själva området har vi bott i länge, senast på Ulrikagatan. Närheten till Djurgården är oslagbar.

Fem av lägenhetens sex rum ligger i fil med varandra och har utsikt mot Oscarskyrkan. I vardagsrummet tronar två PK22-fåtöljer, signerade Poul Kjærholm för Fritz Hansen, jämte soffan Tufty-time från B&B Italia.
Fem av lägenhetens sex rum ligger i fil med varandra och har utsikt mot Oscarskyrkan. I vardagsrummet tronar två PK22-fåtöljer, signerade Poul Kjærholm för Fritz Hansen, jämte soffan Tufty-time från B&B Italia. Foto: Jesper Florbrant
Hallen är stor och rymlig, förvaringen har man löst med  utdragbara lådor under soffan. Bokhyllan är platsbyggd för att forma sig efter den rundade väggen. Golvlampan kommer från Dusty deco.
Hallen är stor och rymlig, förvaringen har man löst med utdragbara lådor under soffan. Bokhyllan är platsbyggd för att forma sig efter den rundade väggen. Golvlampan kommer från Dusty deco. Foto: Jesper Florbrant

Innan familjen flyttade in målade de om väggar, slipade golv och lappade skadad stuckatur. Samt satte in kakelugnar i de rum som inte hade någon. I dag har hemmet sex tidsenliga eldstäder.

– Vi gick till stadsbyggnadskontoret och letade upp gamla ritningar som vi utgick från. När det kommer till väggfärger har vi valt samma grönbeige färgton i både matsal, kök och serveringsgång. Det var viktigt för oss att rummen inte skulle kännas som ett lapptäcke, utan ha en röd tråd, säger Charlotta.

Matsalsbord och stolar är designade av Eero Saarinen för Knoll. Kakelugnen eldar familjen i varje morgon till frukosten.
Matsalsbord och stolar är designade av Eero Saarinen för Knoll. Kakelugnen eldar familjen i varje morgon till frukosten. Foto: Jesper Florbrant
I köket är både tak, väggar och eluttag målade i samma  nyans. Spisen kommer från Ilve och de svenska 20-talslamporna i taket är köpta i en antikvitetsbutik.
I köket är både tak, väggar och eluttag målade i samma nyans. Spisen kommer från Ilve och de svenska 20-talslamporna i taket är köpta i en antikvitetsbutik. Foto: Jesper Florbrant

I det stora köket har man målat tak och strömbrytare i samma färg som väggarna. I hörnet står Eero Saarinens Tulipbord med tillhörande stolar från Knoll. I taket sitter antika 20-talslampor. Här finns också en väl tilltagen vinkyl, platsbyggda hyllor och ett extra avlastningsbord. På den sistnämnda möbeln står en bastant italiensk skärmaskin från 30-talet.

– Det är min man Davids bebis. Skulle det börja brinna är det den han tar med sig. I går kväll när jag kom in i köket stod han och skar parmaskinka till kvällsmackan. Själva bordet är köpt i en fransk antikhandel, barnen brukar sitta där och göra läxor när vi vuxna lagar mat eller diskar.

Till höger om gasspisen från Ilve finns en inredningsdetalj Charlotta är särskilt nöjd med.

– Vi har satt in en extra vattenkran som är toppen att ha när man lagar mat. Och kakelugnen här inne eldar vi i varje dag, det är mysigt nu under hösten att äta frukost och höra elden spraka.

Arne Jacobsens fåtölj Svanen, som följt med familjen från hem till hem, står i den inre hallen. Framför spegeln på ett sidobord i stora hallen står Carina Seth Anderssons vas  Stubbe.
Arne Jacobsens fåtölj Svanen, som följt med familjen från hem till hem, står i den inre hallen. Framför spegeln på ett sidobord i stora hallen står Carina Seth Anderssons vas Stubbe. Foto: Jesper Florbrant

Vi slår oss ner vid det danska 30-talsbordet i matsalen. I taket hänger en pendel från Apparatus, tidigare satt där en kristallkrona som fick stryka på foten eftersom Charlotta kände att det blev för borgerligt. Hon ställer fram choklad- och rawfoodbollar från stenugnsbageriet Fabrique – företaget hon och maken grundade 2008 och som i dag är en framgångssaga med butiker i Stockholm, London, New York och på Gotland.

– Det är här i matsalen vi dukar upp under helgerna. Just nu är det Fabriques surdegsvåfflor som är frukostfavoriten. Det låter kanske töntigt, men vi har bestämt att vi äter i köket från måndag till torsdag och i matsalen fredag till söndag för att det ska kännas lite speciellt.

I rummet står en drinkvagn från 50-talet och på fönsterbänkar och spiselkrans står Erika Pekkaris krukor för Svenskt tenn och Josef Franks klassiska Hortus. Väggarna är klädda i en mörk tapet Charlotta köpt i London, med guldmönster som även plockas upp i eldstadens detaljer.

Taklampan kommer från amerikanska Apparatus och den snäckformade golvlampan från italienska Tomasso Barbi.
Taklampan kommer från amerikanska Apparatus och den snäckformade golvlampan från italienska Tomasso Barbi. Foto: Jesper Florbrant

Stora skjutdörrar i matsalen leder vidare ut i vardagsrummet. Här breder B&B Italias soffa Tufty-time ut sig och har gott sällskap av såväl Fritz Hansens PK22-fåtöljer som en snäckformad golvlampa från Tomasso Barbi. Lampan är vintage och stod under 70-talet på ett italienskt diskotek. Även de vita glaslamporna i fönstren osar italienskt 70-tal. En av familjens trotjänare, fåtöljen Ägget av Arne Jacobsen, ryms också här. Och en kakelugn av det ovanligare slaget.

– Det var väldigt modernt i slutet av 1800-talet att sätta in den här typen av halva kakelugnar. Jag tycker den gör rummet extra speciellt, sen gillar jag det blå mönstret.

Lägenheten har kakelugnar i varje rum. I dottern Biancas rum är det rosa toner som gäller. Mattan kommer från Layered och taklampa är köpt på Dusty deco.
Lägenheten har kakelugnar i varje rum. I dottern Biancas rum är det rosa toner som gäller. Mattan kommer från Layered och taklampa är köpt på Dusty deco. Foto: Jesper Florbrant

I barnens rum har väggarnas kulörer hämtats från färgdekorationerna på respektive kakelugn. Här trängs AIK-flaggor, pokaler och mysiga läshörnor. Men också utvalda designobjekt som Poul Henningsens Kotte-lampa och ryamattan Carrier of harmony från Layered. Charlotta och Davids eget sovrum, det som tidigare var ett cigarrum, är målat i en lugn blå färg och i mitten står en fransk gjutjärnssäng från 1910-talet, även den ett auktionsfynd.

Det är lugna, mörka toner som gäller i lägenhetens före detta cigarrum, i dag parets sovrum. Den franska gjutjärnssängen är ett auktionsfynd från 1910-talet.
Det är lugna, mörka toner som gäller i lägenhetens före detta cigarrum, i dag parets sovrum. Den franska gjutjärnssängen är ett auktionsfynd från 1910-talet. Foto: Jesper Florbrant
Charlotta och David Zetterström.
Charlotta och David Zetterström. Foto: Jesper Florbrant

Ni har också ett boende på Gotland?
– Ja, där tillbringar vi hela somrarna. Förutom att även det boendet innehåller flera eldstäder är det väldigt olikt lägenheten i Stockholm. Gotlandshuset består av en modern del och en lantlig del i en gammal kvarn. Jag tycker faktiskt vi får det bästa av två världar – både lantligt husliv i tofflor på Gotland och ett vibrerande vardagsliv i en lägenhet mitt i Stockholm.

Resa

Maria Forsblom: ”Jag jobbade på en båt för att ha råd att dyka”

Programledaren Maria Forsblom går över norrländska forsar, möter havsdjur i Australien och umgås med familjen på Åland.

Langham Hotel, London

Foto: Simon John Owen

För tre år sedan gav jag min sambo en weekend till London i födelsedagspresent. Det är alltid kul att ta seden dit man kommer och i tedrickarlandet England är afternoon tea ett måste. Eftersom jag promenerar mycket när jag är i London var det underbart att få sjunka ner i fåtöljerna i tesalongen Palm Court på The Langham Hotel, nära Buckingham Palace. Deras afternoon tea, med allt vad det innebär, var riktigt, riktigt gott.

Annons

Adress: Regent Street, London.

Smultronstället, Söderköping

Jag är mycket för det söta och i Söderköping finns ett glasställe som aldrig gör en glassälskare besviken. Till och med den som inte tycker om glass kan komma att ändra sin åsikt efter ett besök på Smultronstället. Här snackar vi stora, generösa glassar i alla möjliga smaker. More is more! Vilket förvisso kan resultera i en lång kö om man har otur, men det är väl värt väntan.

Adress: Kanalgatan, Söderköping.

Smart park, Åland

I somras tog vi med våra söner och deras kusin till upplevelselandet Smart Park och blev väldigt positivt överraskade. Jag kan ibland tycka att det blir så mycket kommers i liknande parker som ofta trängs ihop på en liten yta med långa köer. Här var det tvärtom: generösa ytor, ingen trängsel och fullt med elbilar, båtar, bumperballs, klätterställningar och karuseller. Vi var där i fem timmar och kände ändå att vi inte var riktigt klara när dagen tog slut.

Adress: Eckerö, Åland.

Wild River, Mårdseleforsen

Foto: Jesper Stenmark

I somras fick jag en häftig naturupplevelse när jag besökte Mårdseleforsen. Det dånar av forsens kraft när man går på gångbroarna över den tjugo meter breda forsen. Och där, mitt i skogen, ligger Wild River som är en av de bästa restaurangerna jag ätit på i Sverige. Jag valde piteregnbågen som var helt fantastisk. Restaurangen ligger dessutom precis ovanför forsen, vilket gör upplevelsen extra mäktig.

Adress: Vindeln, Lycksele.

Stora barriärrevet, Cairns

2005 var jag och fyra tjejkompisar ute och luffade. Vi tog dykarcertifikat i Thailand och när vi kom till Australien upptäckte vi att stora barriärrevet utanför Cairns är en av världens bästa dykplatser. Eftersom vi inte hade så mycket pengar lyckades vi få praktikplats på en båt i Cairns. I fem dagar hjälpte vi till i köket på båten mot att vi fick dyka i detta underbara vatten. Det är dagar jag aldrig kommer glömma.

Adress: Queensland, Australien.

Foto: Pär Bäckstrand/TV4

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Jag är född till folkpartist

Röstar du höger eller vänster? Och varför?

Annons

Behåll den tanken ett tag.

Den klassiska politiska skalan föddes 1789, under franska revolutionen. I nationalförsamlingen satte sig ledamöter som ville förändra samhället till vänster, medan de som hellre bevarade det gamla systemet bänkade sig till höger.

Stora delar av den politiska teorin – inte minst Karl Marx – utgår från att vi väljer ideologi efter egenintresse. Förmögna och mäktiga lutar åt höger för att de vill stanna kvar på toppen, medan de mindre bemedlade, knegarna, gärna förändrar sakernas tillstånd och följaktligen röstar vänster.

Denna generalisering är inte lika gångbar idag. Det går inte längre att lita på rika människors ideologiska hållning: industrialister är visserligen ofta mörkblå men både Jan Guillou och en mängd tech-miljardärer befinner sig någonstans längs den röda färgskalan. Även arbetarklassen är mer politiskt diversifierad: i storstäderna är man mer vänsterlutad än i landsorten.

Faktum är att egenintresse ligger ganska långt ner på listan över vad som avgör din politiska riktning. Inte heller vilka böcker du läst eller vilket slags hem du vuxit upp i når någon topp-placering.

På förstaplats ligger – dina gener.

På 80-talet genomfördes tvillingforskning – ofta den främsta metoden för att förstå sig på oss människor – som pekade på att genetik spelar betydligt större roll än vi tidigare trott. Gener avgör inte bara om du är blyg, hetlevrad, musikalisk, om du föredrar sushi framför hamburgare eller Basquiat framför Rembrandt – de påverkar också i högsta grad huruvida du gillar löntagarfonder eller rutavdrag.

Enligt evolutionsbiologen Richard Dawkins kan 30 till 50 procent av vår ideologiska hållning hänföras till genetik.

Genuppsättningen mellan höger- och vänstervridna skiljer sig – enligt forskning – nämligen åt. Det handlar främst om gener kopplade till signalsubstanser som exempelvis serotonin och dopamin. Detta stämmer väl överens med studier som visar att konservativa reagerar starkare på faror (serotonin), medan liberaler får större kickar av förändringar och nya upplevelser (dopamin).

Detta är både intressant och aningen kontroversiellt. Men framför allt: det innebär att varken jag själv eller mina föräldrar kan lastas för att jag blev folkpartist.

Perfect Guide

Min helg: ”Kolonilotten är det bästa jag köpt”

Michelle Meadows kollektiv-skäms över lera, äter massor av ost och går på hemmafest.

Arbetsdagen slutar på S:t Paul bageri där jag suttit med min laptop i någon timme. Jag får ett samtal från en dansk kund och i det stimmiga fiket är det svårt att hänga med. Så jag säger ”selvfølig” till allt, ber honom sammanfatta via mejl och hoppas på det bästa. Smiter in på Ica Aptiten och köper en halv matkasse med ost. Sedan lämnar jag grejerna hemma och skyndar till andra sidan Söder, där jag och ett gäng tjejer ska prova att dreja. Målbilden är tydlig – ett vackert grönblått serveringsfat. Men att dreja visar sig vara sjukt svårt och vi kollektivskäms i någon timme. När jag kommer hem har min sambo Christoph, som är från Berlin, gjort tacos. Han gör sig lustig över att det i svenska mataffärer finns hela rader med texmexartiklar och ändå är det han som lagat fredagstacos – just saying. Han har dock lagat allt från grunden så ingen är gladare än jag. Min bästis, som jag känt i 34 år, kommer förbi och vi bestämmer oss för att stanna hemma. Tur att jag köpte ost.

Annons

Lördag och helgfrukost. Nu får mitt sjukliga porslinshoardande mening. Dukningen, musiken, maten – allt lägger jag kärlek i. Fram till september intogs vår Instagramvänliga frukost på balkongen, nu dukar jag med tända ljus i köket. Efter maten cyklar jag och Christoph till vår kolonilott. Vi har varsin racer som vi lyckats långlåna i ett par år från våra pappor. Jag brukar säga att det tar 30 minuter till lotten men egentligen tar det 45 minuter. Så funkar det i huvudet på en tidsoptimist. Men det får gärna ta ännu längre tid för vägen via Kungsholms strand, Pampas marina och Huvudsta är sjukt vacker.

Lotten, på nära 300 kvm och med ett hus på 27 kvm, är det bästa jag köpt. Här får jag utlopp för mina intressen: inredning, odling, byggnadsvård, täljning och matlagning. Vi stänger ner för säsongen och jag ser det positivt – nu får jag tid över till att skaffa yogakort på Yoga shakti och rensa källaren. Tänk att bli zen, vig och ha plats för auktionsfyndade skatter om bara några månader! Kanske blir det mer after work och klubb också.

Innan det blir mörkt cyklar vi tillbaka och jag svidar om för fjärde gången idag (mys-, cykel- och trädgårdskläder har fyllt sina funktioner under dagen). Sen åker jag till en hemmafest i Gröndal. Det bjuds på hemlagad maafe och träningsvärk i kinderna-skratt.

Mitt kompisgäng har börjat skaffa barn och hus och flera söndagar i rad har vi därför träffats hemma hos någon i gänget och ätit pannkakor med en buffé av toppings. Vi pratar om livet, drömmar, inredning och dejtingappar. Jag ska göra en selftape för en roll och får bra feedback från de andra.

Efter pannkakorna tar några av oss en promenad från Enskede, hem via Årstaviken. När jag går längs Hornsgatan hinner jag in på några av second hand-ställena och skannar utbudet: inget den här veckan. Väl hemma lagar jag en gryta på de grönsaker vi fick med oss från kolonilotten och äter upp det sista av osten framför Babylon Berlin som vi kollar på för att jag ska träna på min tyska. Eller okej, jag äter osten, Christoph äter en påse med jordnötter. Till denna dag hans mest använda svenska ord.

Foto: Andy Liffner

Design

5 designstopp i New York

Har du koll på det senaste inom designvärlden i staden som aldrig sover? Om inte, här kommer tips att klippa ut och spara inför resan.

Central park tower

I september blev det officiellt: skyskrapan Central park tower blir världens högsta bostadshus. Cirka 472 meter högt byggs skyskrapan av fastighetsutvecklaren Extell, som tidigare ligger bakom New York-projekt som One57 och Brooklyn point. Byggnaden kommer innehålla 177 lyxlägenheter, en sju våningar stor Nordstrom-affär samt medlemsklubben Central park club. Beläget på 57:e gatan med utsikt över Central park, ja, hela Manhattan, kallas gatan för ”Billionaires’ row”.
– Jag skulle definiera Billionaires row som New York citys monopolbräda där de überförmögna industrimagnaterna kommer samman för att arbeta, roa sig och shoppa, säger fastighetsmäklaren Alexander Glibbery.

Annons

Hudson yards

När Hudson yards invigdes i våras var det New Yorks största designhändelse sedan The world financial center öppnades 1988. Beläget nere vid Hudsonfloden, där pråmar och fraktfartyg ligger förtöjda vid träpålar, rymmer hamnområdet
bostadshus, shoppinggallerior, restauranger, hotell och gym. Höjdpunkten: kulturcentret The shed. Framtaget av arkitektbyrån Diller Scofidio + Renfro påminner fasaden om ett fluffigt duntäcke. Här hålls allt från liveframträdanden till samtida konstinstallationer. Nyligen var bland annat amerikanska miljökonstnären Agnes Denes där, mest känd för konstverket Wheatfield – a confrontation (1982) där hon planterade ett vetefält på nedre Manhattan.

Crosby street hotel

Crosby street hotel klarar konststycket de flesta hotell försöker sig på men misslyckas med: känslan av ett hem i en främmande stad. Det är kändisdesignern Kit Kemp som ligger bakom de 86 unika rummen med handmålade tapeter, soffbord av drivved och blommiga soffgrupper som hämtade från mormors vardagsrum. Hotellet ligger på Crosby street i Soho: sinnebilden av New York med blanka kullerstenar, röda tegelfasader och brandtrappor i svart järn. För den som
endast passerar går det alldeles utmärkt att smita in på knasiga Crosby bar. Här matchas det vågat med senapsgult, mossgrönt och blodrött, svarta industrifönster, grå ekgolv och polerad tennbar. Crosby bar sträcker sig hela vägen från Crosby street till Lafayette street och serverar allt från amerikansk frukost till sydeuropeiska cocktails.

Cooper Hewitt, Smithsonian design museum

Du har besökt Moma, vandrat Metropolitan museum of art till leda. Nu är det dags för Cooper Hewitt Smithsonian design museum. Fyllt av 3 000 år av design har museet på Upper east side över 210 000 objekt som sträcker sig från smycken till möbler. Enbart huset – Carnegie mansion, ritat av Babb, Cook & Willard och färdigställt 1902 – är värt ett besök. Affärsmannen Andrew Carnegie bad om New Yorks ”enklaste, rymligaste och mest anspråkslösa hus”. Han fick ett brittiskt palats i georgiansk arkitektur. Under hösten kan man se bauhaus-utställningen Herbert Bayer: Bauhaus master och den samtida designinstallationen Nature – Cooper Hewitt design triennial.

Abc carpet & home

Lagret med handsydda mattor har blivit en modern vandringssägen bland New Yorks designintresserade. Men det finns fler anledningar att besöka Abc carpet & home, särskilt för oss som kanske inte vill bära in en ihoprullad orientalisk matta på flyget hem. Här finns allt från amerikansk keramik till turkiska handdukar. Missa heller inte antikvitetsavdelningen med indian-målade linneskåp, limegröna köksskänkar och betsade byrålådor. Ja, hela möblemang som kunde vara hämtade från Lilla huset på prärien. I närheten ligger också kändistäta restaurangen Abc kitchen. Med en meny sammansatt av prisbelönta kocken Jean-George serveras organisk lunch i en vitmålad restaurang som för tankarna till Fårö.

Perfect Guide

Elin af Klintberg: Lyxlivet ger en bitter eftersmak

Jag läser en intervju med en beklämd Michael Douglas som fortfarande, 32 år efter Oliver Stones film Wall Street, blir påhoppad av unga brats som vrålar ”Gordon – you’re the man!”. De menar så klart finanshajen Gordon Gekko, populärkulturens största stekare som trots sin girighet och total avsaknad av moralisk kompass, förblir älskad och beundrad. Man skulle ju kunna tro att det var tvärtom, att filmens sensmoral som skildrar fallet från lyxlivets piedestal till att skaka galler, skulle avskräcka, men icke.

Annons

Backslicken och livsstilen lever fortfarande vidare i ett romantiserat sken. 80-talets yuppie är ingen kvarleva från svunna tider: 2019 är stereotypen mer levande än någonsin. Gordon Gekkos mantra Greed is good är inte bara något som syns i backspegeln: gång på gång visar både bolag och businessprofiler att girighet är vårt nya rättesnöre. Redan 2015 hävdade Oliver Stone att Wall Street-kulturen idag är sju resor värre än den han skildrade på 80-talet.

Alla tror på att pengar är verkliga, det är den enda religionen, säger svenska karaktären Adam i norska Exit som är NRK:s stora tv-satsning den här hösten. Serien bygger på djupintervjuer med personer från Oslos finansvärld (i Norge rasar spekulationerna kring vilka männen är i verkligheten) och har resulterat i de mest vidriga karaktärer jag någonsin sett på en skärm. Här får vi möta fyra snorrika överklassmän som tillbringar mesta delen av sin tid med att snorta kokain, knapra viagra och festa med prostituerade medan deras fruar, barn och au pairer väntar hemma i tron att männen jobbar sent. Just det, svenska Adam är den enda som inte har barn, han är steriliserad. Men det är inget han berättat för sin fru som efter fem år av intensiva försök skuldbelägger sig själv.

Killarna ljuger, bedrar, slåss och förnedrar (mestadels kvinnor) med en sådan intensitet att Patrick Bateman framstår som en skön typ i jämförelse.

När Adam backar ut sin Porsche från den moderna trävillan i Oslos fina förort känns det som att se dubbelt. Precis samma scen har gått på repeat i svenska serien Fartblinda (baserad på Carolina Neuraths bok med samma namn om HQ-krashen). Då var det Peder Roth, vd för ST-banken, som satt bakom ratten. Båda serierna vilar tungt på fascinationen för bankmännens utsvävande och bitvis dekadenta lyxliv. Men något med de stiliserade bilderna av statussymboler – båtar, klockor, bilar, lyxhus – i motljus eller drönarperspektiv lämnar en bitter eftersmak.

Jag vet att det är tänkt att vi ska tycka synd om männen som har allt men som ändå saknar riktig mening i livet. Problemet uppstår då lyxlivet glorifieras så intensivt att tusentals unga ekonomistudenter och bankers kommer att uppleva serierna som en sann inspirationskälla för allt från stiltips till lifegoals.

I serien Fartblinda hyrdes Isabella Löwengrips lyxkåk på Lidingö för att gestalta Peder Roths exklusiva livsstil. Och medan kamerorna rullade i den nybyggda villan på Elfvik överöste Isabella Instagram med bilder från privatjeten, lyxhotell och den sanslöst dyra lägenheten på Manhattan för 150 000 i månaden. Men precis som i nämnda film och serier ovan rämnade fasaden. Idag är privatkocken kickad, bolaget på randen till konkurs och lyxvillan ute till försäljning. Så nu återstår bara frågan: när kommer tv-serien?

Mat & dryck

Food Pharmacy: Gazpacho för näringsjägare

SPG:s hälsoexperter, duon bakom Food Pharmacy, om hur man blir en näringsjägare.

I somras släppte vi vår tredje bok, Näringsjägaren, med en tydlig vision: att förbättra folkhälsan och samtidigt minska klimatavtrycket från maten vi äter.

Annons

Men räcker det inte att äta som vanligt? Det undrade vi också tills vi såg statistiken som visar att vi äter alldeles för lite av den mat som våra kroppar och planeten mår bra av. Vanlig mat är idag processade råvaror som är fattiga på näring och fibrer och rika på tillsatt socker. I Sverige riskerar hela 25 procent av oss (fatta – en av fyra!) att dö på grund av ohälsosamma matvanor.

Som näringsjägare ser vi till att få i oss så mycket näring och fibrer som möjligt vid varje måltid – och självklart jagar vi med stor respekt för naturen. Och du, det spelar ingen roll hur du äter idag. Alla kan bli näringsjägare och var och en sätter sina egna mål. Ta det i din egen takt och fokusera på vilka nyttigheter du kan lägga till istället för vad du bör utesluta.

Som hjälp på traven får du här ett smakprov på en riktig näringsjägarmåltid. En portion av vår makalösa gazpacho innehåller en hel dagsranson av grönsaker. Livsmedelsverket rekommenderar ett intag av 500 gram frukt och grönt per dag och här får du i dig hela rasket på en och samma gång. Soppan är dessutom ett praktexempel på klimatsmart mat! En portion gazpacho utan topping släpper ut så lite som 0,4 kg CO₂e. Jackpot!

Gazpacho på två kilo grönsaker
(4 portioner)

1 kg tomater
1 gurka
1 röd paprika
2 vitlöksklyftor
1 liten rödlök
2 msk färskpressad citronsaft
1 msk olivolja
½ kruka basilika
½ kruka gräslök
1 kruka persilja
salt och nymalen svartpeppar

Topping: halverade körsbärstomater, finhackad rödlök, basilika, persilja och solroskärnor

Lägg allt i din blender och mixa tills soppan är så slät som du vill ha den. Smaka av med salt och peppar. Låt gärna soppan stå en stund i kylskåpet före servering. Toppa med halverade körsbärstomater, finhackad rödlök, örter och solroskärnor.

Mat & dryck

Matcha drycken med tv-serien

Allt blir förstås inte bättre med alkohol, men rätt vin kan ge din favoritserie ytterligare en dimension. Här är höstens bästa tv-draman – och vad du ska dricka till, enligt SPG:s vinexpert Andreas Grube.

Arv, miljö och vodka

Foto: HBO Nordic

Succession – HBO Nordic
Räck upp handen om du också drabbats av ”Succession obsession” hösten 2019. För andra säsongen, som precis har avslutats, visade sig ju vara ännu mer rafflande än den första. Den vidriga – och vidrigt rika – mediefamiljen Roy med personer som man avskyr innerligt och, konstigt nog, ändå känner sympati för. Miljöerna är minst sagt drömmiga: semesterhus, monsteryachter, hörnkontor, etagevåningar. Och bara kläderna är värda ett eget kapitel. Särskilt alla stickade tröjor och Shivs businessbyxor.

Annons

Drick till: Här är det svårt att hitta ett direkt spår. En ”Hank Pierce’s break bumper” (från avsnitt fem, säsong två) är såklart kul, men lite väl många ingredienser för det här sammanhanget. Så, vi kör istället på en klassisk vodka martini – flärdfullt, starkt och snyggt. Spring och köp en Purity Vodka Ultra 34 Premium (nr 86519, 298 kr), häll upp i väl kylda martiniglas och garnera med antingen citron eller oliver efter smak. Några droppar vermouth ska det helst vara, men det funkar även att spä med en skvätt tonic om du så vill.

Drottningens rödtjut

Foto: Netflix

The Crown – Netflix
Åh, denna ljuva överdos av anglomania! ”Trailern är så brittisk att min dator blir koloniserad” kommenterar någon inför tredje säsongens premiär den 17 november och ja, det är bassethundar, Harry Potter-tåg, dimmiga hedar, arga arbetare och kronjuveler. Och en helt ny ensemble. Den äldre Queen E spelas av Olivia Colman och Margaret av Helena Bonham Carter. Camilla Parker-Bowles
hoppar också in i The Crown 3 som utspelar sig 1964–1977. Och har du inte sett
Claire Foy & co hinner du titta ikapp på dryga två veckor.

Drick till: Den riktiga drottningen lär föredra en GT, men det är något med kostymdramer som osar rödvin. Skvimpande rödtjut ner i kristall- och tennglas. Och kombinerar vi rödvin och kungligheter så poppar Bordeaux osökt upp i
huvudet – fortfarande världens mest kända och ikoniska vinregion. Bordeauxviner kostar ofta en rejäl slant, men det finns riktigt bra grejer till överkomliga priser, som till exempel Château Capbern (nr 3071, 299 kr). Svartvinbär, plommon, cederträ och kakao i typisk stil.

70-talsbubblor

Foto: Svt

Vår tid är nu – SVT
Alla älskar Sveriges eget Downton Abbey, även om den flotta krögarfamiljen Löwander och deras anställda bjuder mer på sill och nubbe än afternoon tea. I tredje och sista säsongen är Nina (Hedda Stiernstedt) nattklubbsdrottning à la Alexandra.

Drick till: Den här stänkaren har nu alltså nått fram till 1970-talet, och utspelas till viss del i nattklubbsmiljö. Det gör dryckesvalet hyfsat enkelt: mousserande! Dekadent, lyxigt och sjukt gott. I och med att det också är en av SVT:s största och dyraste satsningar någonsin bör vi dricka något som håller samma höjd, alltså rör vi oss mot champagnehyllan och plockar ner en Duménil Brut Millésimé 2008 (nr 7522, 389 kr) i korgen. Stram och syrlig med mogna toner av gula äpplen och rostat bröd. Clotilde Davenne Brut Extra Crémant de Bourgogne (nr 7725, 149 kr) är ett lysande budgetval.

Dejtvänligt rött

Foto: Viaplay

Älska mig – Viaplay
Drama och komedi, vardagsbestyr och starka känslor. Josephine Bornebuschs serie har hyllats av kritikerna och redan väckt intresse på andra sidan Atlanten. Trovärdiga karaktärer i tre generationer försöker hantera dejtingtrauman. Med vass dialog och smart humor blandas pinsamma Tinderträffar med hjärtesorg. Resultatet: hög igenkänningsfaktor. Utöver vinflaskan behövs en skämskudde och storpack näsdukar – för både glädje- och sorgetårar.

Drick till: Ett brett spektrum av känslor, men utan att ta i från tårna. Här är en bra pinot noir ett perfekt sällskap när du bänkar dig: mjuk rödbärig fruktighet, gott om kryddighet, några drag med svartpepparkvarnen och finfint sjung i syran. Tar inte för stor plats men har tillräcklig karaktär för att matcha dramatiken på skärmen. Punt Road Pinot Noir (nr 2955, 149 kr) från Yarra Valley i Australien sitter klockrent.

Hårdkokt värme

Foto: HBO Nordic

Mr Inbetween – HBO Nordic
Den australiska serien om Ray, spelad av Scott Ryan, som växlar mellan livet som småbarnspappa och yrkestorped. På förmiddagen letar han enhörningar med dottern, efter lunch skjuter han någon skuldsatt stackare och gräver ner honom i bushen. Med ungefär samma ansiktsuttryck. Sen sätter han sig i sin anger management-grupp och säljer in övervåld som både klokt och nödvändigt i vissa situationer. Och som tittare hejar man på honom nästan hela tiden. En riktig liten pärla som lyckas vara både hårdkokt, varm och rolig.

Drick till: Det är ju något väldigt oglamoröst och smutsigt med den här serien. För att hamna i rätt stämning behöver vi dryck som avspeglar den lite socialrealistiska känslan, så vi föreslår en simpel bärs. Serien är från Australien så helst hade man ju velat ha öl därifrån, men eftersom inte det går att hitta på bolaget kör vi på en jänkare som är enkel men riktigt bra: Sierra Nevada Pale Ale (nr 1525, 23,90 kr). Vill du komma i riktigt god stämning parar du det med att sänka några små shots bourbon, gärna Bulleit Bourbon (nr 570, 359 kr).

Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Beatrice Fihn: ”Allt startar i det lilla – så sker förändring”

Beatrice Fihn och hennes anti-kärnvapen-organisation ICAN fick Nobels fredspris för två år sedan. Hon träffar ministrar och påven, hatar att bli kallad naiv och tycker att man måste vara lite radikal mot makten.

Det har gått två år nu. Två år sedan Beatrice Fihn och hennes tre kollegor fick det där samtalet till sitt lilla kontor i Genève. Det som landade i stakande ord som ”Wow! Wow. Eh… I feel like I have to collect myself.” Att få Nobels fredspris skulle inte bara förändra organisationen Beatrice är chef för, ICAN, Internationella kampanjen för kärnvapenförbud, utan också hennes eget liv. Från att ha suttit i klassrummet i lilla Angered och drömt om fred på jorden och lyckas ta sig in längst bak i FN för att ihärdigt försöka göra sin röst hörd – till att (nästan över en natt) bli inbjuden till utrikesministrars och kändisars arenor, få motorvägar avstängda åt sig och vara hedersgäst hos påven.

Annons

Beatrices gräsrotsrörelse drev fram ett historiskt avtal som förbjuder kärnvapen, vilket 120 medlemsländer antog i FN i 2017. Det är anledningen till att ICAN fick fredspriset samma år och att vi nu, två år, fem dagar och sex timmar efter det där samtalet, är på Münchenbryggeriet i Stockholm och väntar på att Beatrice ska kommentera tillkännagivandet av årets fredspristagare till CNN samt gottgöra den kö av människor som vill ta selfies med henne.

– Det har varit en identitetsförändring som inte varit så lätt, säger Beatrice Fihn medan vi lämnar massan och försvinner in i ett mer avlägset rum. Jag tänker fortfarande att vi är underdogs. Ibland glömmer jag faktiskt att vi är nobelpristagare och kommer på att jag kanske borde tala med lite mer värdighet.

Hon skrattar medan hon sätter sig.

– Man ger sig inte in i kärnvapenaktivism för att få uppmärksamhet, men nu plötsligt kan jag förstå avdankade kändisar som desperat klamrar sig fast vid rampljuset. Efter ett tag blir man van och det känns konstigt att inte bli inbjuden till vissa möten, som vi blev precis efter att vi fått priset.

På galamiddag i Stockholm 2017 efter Nobelprisutdelningen i Oslo.
På galamiddag i Stockholm 2017 efter Nobelprisutdelningen i Oslo. Foto: TT

Hon talar intensivt, snabbt och passionerat, med en bred göteborgska som påminner om där allt började. Som dotter till politiskt intresserade och engagerade föräldrar var det en självklarhet att avhandla samhällsfrågor vid middagsbordet. Men det var det faktum att resultatet av krig fanns i hennes egna klassrum som öppnade ögonen och hjärtat.

– Min klass var full av barn som kom från olika konfliktsituationer. Jag förstod att alla hade kommit hit av en anledning. Det fick mig att tänka mycket på krig och konflikter och dess konsekvenser. Krig runtom i världen påverkar oss. Ja, ganska direkt faktiskt.

Studier i internationella relationer ledde till en praktikplats på Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) i Genève. Staden hon bor i än idag.

– Motivationen från början var inte så djup. Jag ville jobba med FN för att det verkade coolt.

Frågan om kärnvapen kändes tråkig och förlegad. Tills hon satte sig in i den.

– Jag insåg att den inkluderade jämställdhet, antirasism och rättvisa. Det är ingen tillfällighet att de testat kärnvapen på kolonier och ursprungsbefolkningar. Folk som inte betyder något, som inte räknas. Kärnvapen är det ultimata uttrycket för förtryck.

Snart fick hon ett ostoppbart hjärta för frågan. Och tillsammans med tre kollegor bestämde hon sig för att förändra världen med ICAN.

– Det är så lätt att man blir passiv, att man bara väntar på att makten ska sköta förändringen åt en. Men allt startar i det lilla. Det är så förändring sker. Du behöver inte vara en kändis för att göra skillnad.

Beatrice Fihn på Nobelprisutdelningen i Oslo.
Beatrice Fihn på Nobelprisutdelningen i Oslo. Foto: TT

Trots att hennes arbete har prisats hävdar en del att kampen mot kärnvapen är meningslös, typiskt kvinnlig och naiv. Beatrice suckar.

– Folk kan fortfarande säga att det är gulligt att jag jobbar med det här men ’det kommer aldrig att hända’. Det gör mig så arg! Många har förutfattade meningar som ’det är klart att du argumenterar för nedrustning av kärnvapen, du är ju kvinna’. Och jag märker att när någon av mina manliga kollegor säger samma sak som jag låter det så mycket mer rationellt och seriöst. Det kan man bli helt tokig på. Men man får bara fortsätta.

Om hjärtat är mjukt är pannan är hård. Att i sitt sommarprat kalla statsminister Stefan Löfvens agerande för ryggradslöst var inget hon tvekade på. Var kommer det där självförtroendet ifrån?

– Aktivism och engagemang föder självförtroende. Jag hade aldrig anat att jag skulle våga säga något sådant för tio år sedan, säger hon och lutar sig fram mot mig.

– Men ibland måste man vara lite respektlös. Det är inte vårt jobb att göra det bekvämt för dem med makt. Utmanar man inte kanske man heller inte förändrar någonting. Man måste känna en trygghet i att vara radikal. Det är också mitt råd till klimataktivisterna.

Det är oundvikligt att dra paralleller till Greta Thunberg. Förutom att de genom aktivism startat i det lilla och tilldelats, respektive varit favoritkandidat till, fredspriset har båda hyllats av påven.

– Han var lite… magisk, säger Beatrice och söker orden för att beskriva påve Franciskus. Väldigt närvarande. Så vänlig, fokuserad och tittade en i ögonen, trots att han precis hälsat på typ 120 människor före mig. Det kändes äkta. Fascinerande med en människa som har den statusen, inte utifrån vapen utan tro.

Hon säger att det inte är en tillfällighet att sju medlemmar i ICAN som väntar på rättegång i USA efter att ha brutit sig in på en kärnvapenbas är nunnor.

– Även om det finns olika sidor av religion, så ligger det något i det där: ha ett slags moral i det man gör och inte gör. Det tror jag att vi behöver som människor.

Foto: Rickard L Eriksson

När hon inte försöker rädda världen är hon tvåbarnsmamma, har en svaghet för skönhetsvideor på Youtube och åker gärna skidor.

– Tänk dig ett klassiskt småbarnsliv. Intensivt och härligt. Vi bor bara en dryg timme från Chamonix så om vinterhalvåret blir det mycket skidåkning.

Hur funkar ditt jobb med småbarn hemma?

– Det har varit tufft i perioder. Första halvåret efter nobelpriset jobbade min man heltid samtidigt som jag reste mycket. Det var kämpigt. Men vi förstod att det här var en chans jag inte skulle få tillbaka, det var svårt att prioritera annorlunda. Samtidigt vet man att det är den enda gången barnen är små... Min man har tagit ett enormt ansvar för barnen de här åren. Utan honom hade det inte gått. Överhuvudtaget.

Vet dina barn om vad du sysslar med?

– Jag försöker att inte prata för mycket om det. Min åttaåriga dotter vet att jag fått Nobelpriset och är väldigt stolt. Däremot kom hon hem från skolan häromdagen och berättade att de lekt coola tonåringar som rånat banker med kärnvapen. Kanske inte jättelämpligt! Så nu får jag nog ett telefonsamtal…

Det tidigare höstrusket har avtagit och vi avslutar samtalet på Münchenbryggeriets balkong.

– Jag hoppas att jag kommer flytta tillbaka någon dag, säger hon och blickar ut mot Riddarfjärden. Nu är barnen födda och uppväxta i Schweiz, de trivs och ju äldre de blir desto svårare att dra upp dem därifrån, antar jag. Genève är en speciell stad med en unik dynamik. Men jag saknar havet! Så en dag kanske det blir Stockholm eller Göteborg.

Om några timmar åker hon hem igen. Först för att förbereda sonens femårskalas, sedan för att återgå till kampen för världens nedrustning av kärnvapen. En strid som kan kännas omöjlig. Så vad är det egentligen som gör att en människa kan kämpa outtröttligt för något som är större än hon själv? Och utan att veta om hon får se frukten av det? För Beatrice är svaret tydligt:

– Det ger mening. Jag tror att folk längtar efter det, framför allt idag. Det är befriande att tänka på något annat än sig själv.

Med det sagt är det knappast förvånande att hon tror att hon alltid kommer att jobba med politik och aktivism av något slag.

– Men kanske med något lite mindre uppseendeväckande. Ah, ibland önskar jag att jag bara var rådgivare åt någon, bara hade en massa åsikter.

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Jag kan inte sluta vara mikroaggressiv

Min kollega och jag står i hissen efter ett kundmöte.
– Det där gick ju bra, säger jag.
– Nja. Du avbröt deras marknadschef lite för ofta, säger hon. Och det där Village People-skämtet när de berättade om Pride-satsningen var inte helt lyckat.
– Äh …
– Du borde lära dig att kontrollera dina mikroaggressioner.
– Mina vad?
– Jag orkar inte förklara. Googla.

Annons

Det gör jag. Enligt sajten Näthatshjälpen.se är ”mikroaggression” ett subtilt nedvärderande beteende i ord, handling eller förhållningssätt. Alexandra Pascalidou förtydligar i en krönika i Journalisten: ”Mikroaggressioner är rasismens och sexismens nya ansikte”. ”Skulle de (gärningsmännen) konfronteras kontrar de med att anklaga sina måltavlor för överkänslighet eller offermentalitet.”

Jag förstår. Mikroaggression är ännu en av samtidens många vattendelare. Avskytt av alla som anser att den politiska korrektheten skenat och att man snart inte vågar öppna käften i det här jävla landet. Avgudat av alla självutnämnda rättvisepoliser som lever för att nosa upp nya kränkningar. 

Helst vill man ju inte tillhöra något av lägren. 

”Nya ansikte” är ändå att ta i. Klunsighet uppfanns ju inte samtidigt som smartphonen. Människor har väl alltid – medvetet eller omedvetet – uttryckt sig taktlöst. Men att vi betett oss ociviliserat i årtusenden rättfärdigar förstås ingenting. Jag menar, vi brukade prygla barn, fängsla homosexuella och lägga bananer på pizzan också.

Men jag är inte säker på att känslosamhället behöver mer näring. Inte övertygad om att vi behöver nya ord som ytterligare sänker kränkningsribban.

I känslosamhället vinner känslan alltid över förnuftet. Är du kränkt så är du kränkt. Lita på den känslan och anta det värsta om alla. I känslosamhället är det viktigare att inte säga fel än att säga rätt. Och det som inte dödar dig gör dig svagare.

Det blir inte bra.

Nu har jag marinerat ämnet en hel förmiddag. Och jag lovar, det här är inget försvar för att jag gärna skämtar om min frus bilkörning och ständigt härmar min kollega Oskars västkustdialekt, men i frågan om mikroagressivitet ställer jag mig i högerklungan.

Perfect Guide

”Moderna manligheten renoveras för tillfället”

Alex Cameron hälsar genom att skaka vänster hand. Den högra armen hänger sargad utmed kroppen, ett sår löper längs handleden. De senaste månadernas världsturné – som tagit honom från New York till Stockholm – har satt sina spår. Nu slår han sig ner på Vasateaterns parkettgolv och minns en av konserterna med The Killers i Miami. Flickvännen Jemima Kirke, skådespelerskan som kanske är mest känd från HBO-serien Girls, hade flugit ner:

Annons

– Vi spelade med The Killers på en basketarena inför 30 000 människor. Halvvägs in i konserten skulle jag göra ett gästspel på låten Runnin’ outta luck, detta hade vi gjort hela turnén. Nu satt jag backstage med min flickvän, kastade M&Ms i hennes mun och filmade i slow motion. Plötsligt hörde jag en trumma slå på scen: Holy shit, jag ska upp och sjunga! Jag hade glömt bort tiden. Så jag sprang genom arenan, rusade upp på scen och hann fram till andra versen. Det var rätt pinsamt och jag fick be om ursäkt efteråt. Jag var bara så uppslukad av min tjej.

Med romantiska 80-talsmelodier, sensuella saxofonsolon och texter som kunde vara hämtade från desperata förlåt-sms slog Alex Cameron igenom med debutskivan Jumping the Shark. Australiensaren rosades av kritikerna, i allt från Vanity Fair till GQ. Pitchfork beskrev de humoristiska låtarna som ”lättsamt catchy och direkt creepy”. Samtidigt både hyllades och kritiserades han för sina skildringar av att vara en ung man på 2010-talet. Så hur mår den moderna mannen?

– Den moderna manligheten renoveras för tillfället. Det tycks vara viktigare att alliera sig med en politisk agenda än att lista ut vem man är som person, oavsett kön. Jag hoppas att framtida generationer kan bejaka ett hel spektra av kön snarare än en strikt organisation av manligt och kvinnligt.

På nya skivan Miami Memory släpper Alex Cameron alla poser, alla ironiska gester och uppblåsta känslor. Humorn är utbytt mot en brutal uppriktighet.

– Jag ville ta större risker och börja skriva om mig själv på ett ärligt sätt. Det är bättre om du inte gömmer saker, det gör livet lättare. Så nu delar jag med mig av mina känslor, oavsett om de är mörka eller kärleksfulla.

Titelspåret Miami Memory är väldigt naket.

– Låten är hypersexuell och extremt ömsint. Jag och min flickvän bodde i ett hus i Rockaway Beach i New York när jag skrev den. Jag spelade upp den första gången på en keyboard i vardagsrummet och när jag vände mig om för att fråga vad hon tyckte så grät hon.

Albumets sista spår Too far avslutas med ett känslosamt spoken word till henne.

– Det var viktigt för mig att säga att inget av detta har varit ett skämt för mig. Om din reaktion är att skratta är det helt okej, men jag skojade inte.

Till skillnad från många andra underhållare känns du inte särskilt neurotisk?

– Jag är inte nervös för att gå upp på scen, då är jag bara lycklig över att få arbeta. Men jag medicinerar för depression och ångest. Så jag har mina problem och jag behöver terapi. Skulle du intervjua mig under en tre månaders lång turnépaus hade det nog varit kämpigare. Men när jag är på turnén går det bra, då har jag ett jobb.

Du är en bra dansare – hur har du utvecklat den sidan?

– Jag tyckte alltid att jag var en dålig dansare tills jag insåg att jag befann mig på fel fest. Mina föräldrar dansar: pappa med axlarna, mamma med höfterna. Jag förde samman det och skapade mitt eget sätt att röra mig. När jag började spela live, uppträdda på småklubbar, var det ett sätt att visa publiken att jag var extremt seriös. Jag skojade inte, jag var här för att verkligen arbeta. Nu är det ett lika viktigt sätt för mig att uttrycka känslor som att sjunga.

Ni återvänder till Sverige varje turné – finns det ett särskilt band?

– Sverige har alltid visat stort stöd och jag älskar Max hamburgare. De gör ett glutenfritt bröd med vegetariskt pålägg. Det är enda snabbmatstället i hela världen där jag kan äta eftersom jag är allergisk. Jag åt där igår och jag kommer äta där ikväll igen.

Foto: tein
Perfect Guide

Djungelglamour i Sri Lanka

På nattduksbordet ligger Gamla Testamentet. I väggvalvet brinner ett ensamt talgljus, kastar ett sken över det dunkla rummet: en väldig himmelsäng i svarvad valnöt, en gungstol i rotting, en skalbagge som påbörjat sin mödosamma väg över parketten. Ute i korridoren ljudet av träsandaler mot stengolv, ett stearinsken passerar dörrspringan och försvinner. Vid den här tiden på dygnet, 04.00 just före gryning, framstår Amangalla mer som ett kloster än ett femstjärnigt lyxhotell.

Annons

Byggt 1684 på Sri Lankas södra udde, i ett crémefärgat kolonialhus innanför murarna av Galle Fort, var byggnaden från början bostad för holländska kommendörer stationerade i Asien. Det historiska arvet har förvaltats väl: mönstrade kakelgolv, sjömanskoffertar, takfläktar i trä. Solstolar bytta mot antika träbäddar. I den 200 år gamla trädgården för människan en kamp mot naturen. Djungeln har klättrat in över murarna och ned över taken. Murgröna täcker fasaden på poolhuset, tropiska palmer skuggar uteserveringen. I det gröna poolvattnet står Wang Lee – en kinesisk finansman som klätt både sig själv och sin treåriga dotter i heltäckande badkläder mot solen.

– Vi har semestrat nästan överallt i Asien och Sri Lanka är på något sätt sista utposten mot Europa och resten av världen. Landet är något mer städat än Indien, något vildare än Thailand. Det är häftigt att du får europeisk kolonialarkitektur i en asiatisk djungel, säger han, placerar simglasögonen över ansiktet och försvinner under ytan.

Dagen efter: vi beger oss nedför sydkusten. Här, längst ut på en udde med utsikt över Indiska oceanen, sprider systerhotellet Amanwella ut sig över klipporna. En tropisk industridesign väl integrerad i naturen: slipade stenhus, terrakottatak, rullande dörrar i teak. Kustlinjen bryts endast av en flock delfiner. Nere på stranden vilar pastellfärgade fiskebåtar på kölen i sanden. Här strosar amerikanska fastighetsmäklaren Sean Tinsley. Han har behövt komma undan flickvännen på hotellrummet och resonerar nu kring Sri Lanka som turistdestination.

– Det finns något som gör att turisterna alltid återvänder. Efter att inbördeskriget tog slut 2009 tog det bara några år innan landet blivit utsett till Asiens hetaste resemål. Samma sak efter terrordådet i våras, det dröjde bara några månader innan turisterna återvände.

Vad beror det på?

– Det finns mycket att göra på samma ö: surfing, historiska tågresor, teplantage och yogaretreats i bergen, storstadspuls i Colombo, sedan detta, vattnet och stränderna.

Han sitter på huk och kastar sten i havet.

– Jag kom hit för att fria till min tjej, men nu vet jag inte hur det blir med det.

Emirates flyger till Colombo från Stockholm från 6 900 kr.
Emirates flyger till Colombo från Stockholm från 6 900 kr. Foto: MLSpencer

Bengaliska bukten, Tangalla. Djungeln sträcker sig ned till stranden. Vågor slår in och dröjer sig i ett ångande dis över havet. I vattenbrynet tumlar kokosnötter och drivved, palmblad och bambu. Kanske är det detta vi söker när vi drömmer om Asien: en orörd strandremsa utan barer, smyckesförsäljaren och svenska par med swingersbrännor. Vi följer en stig upp i undervegetation, mellan träden skymtar ett orangefärgat skynke – en munk på väg till meditation – längre upp i buskagen hörs prasslet av ett större kattdjur. Efter tio minuters promenad, där djungelstigen möter en dammig jordväg, hittar vi Sea Breeze Garden. Ett kombinerat hotell och restaurang. Uteserveringen består av ihopsnickrade bambupinnar och vagnshjul. Toaletten ett snett skjul utan dörr. Entrén vaktas av två huvuden: skallen av en oxe och ansiktet av en målad voodoodocka. Det är en familjeverksamhet: Mamman serverar, pappan arbetar i köket, barnen tappar upp öl. Här äter vi resans godaste middag: lokalt fångade räkor, sallad, en bit bröd. Bredvid oss, vid ett campingbord med två plaststolar, sitter ytterligare några gäster från lyxhotellet neråt vägen.

– Vi har smugit hit varje kväll, säger Vicky Longstaff, en 30-årig amerikanska på resa med några väninnor. Trots att vi betalat ganska stora pengar för vårt hotell med Michelinkockar och evighetspool slår inget det här lokala värdshuset med hemlagad mat. Detta är nog det starkaste minnet som vi kommer bära med oss från Sri Lanka.

Förbluffade över djungelrestaurangen undersöker vi recensionerna på nätet: 5 stjärnor, endast positiva kommentarer. Bara en negativ recension och kanske summerar den upp tillvaron i Sri Lanka allra bäst: ” Tyvärr en mycket sluttande strand med alldeles för mjuk korallsand vilket gör det svårt att gå”.

Vi återvänder till Amanwella. Mörkret har lagt sig. Kinesiska papperslyktor brinner i natten. I restaurangen sitter det bråkande kärleksparet och håller händer över bordet. En liveorkester spelar kvällens sista bit. Allt är väl djungeln.

Foto: Magnus Skoglof
Mat & dryck

Viggo Cavling: Sibiriens nya italienare

En ny finitalienare har öppnat i Vasastans tätaste krogkvarter. Men Santo levererar inte riktigt när SPG:s krogrecensent Viggo Cavling är på besök.

Häromdagen hörde jag på en föreläsning med smakforskaren Johan Swahn. Han undersöker vad som smakar bra och hjälper matskribenter att hitta andra ord än ”gott” när vi ska beskriva en maträtt. Att sätta ord på olika smaker har de som tillverkar vin lyckats bra med. Termer som tjära, läder och syra är bekväma när vi ska beskriva ett vin. Men om jag skrev att en maträtt smakade läder skulle inte många bli så sugna på att öppna munnen. Swahn har även gjort andra undersökningar. Det visar sig att musiken i matsalen och färgen på tallriken gör att identiska maträtter smakar olika.

Annons

Jag är helt klart med på att vi behöver fler ord för att verbalisera det vi känner i munnen. Eller ännu mer korrekt, det vi upplever i hjärnan. Munnen och näsan är ju i grunden bara två dammsugare av intryck som processas i hjärnan och ger oss smakintryck. 

Övning i att sätta ord på smaker ger färdighet. Genom att prata om det vi har i munnen förstår vi smak bättre. Jag brukar drilla mina barn i att hitta rätt smaker i det jag serverar. Exempelvis är det citron i den färskpressade juicen vi dricker varje morgon? Svar sällan, oftast blandar jag bara en apelsin och en halv grape, men ibland smyger jag med en halv citron och så har vi något att prata om. 

Pricka smak är svårt, men när man lyckas känner man sig smart. Men viktiga frågan är om man blir lyckligare av detta? 

Låt mig lägga på ett lager till i denna inledning. 

I Liv Strömquist senaste seriebok dissekeras den moderna kärleken. Tesen är att allt var bättre förr, före Tinder och hyperkapitalismen. På antiken och fram till 1800-talet blev folk förälskade och lät känslorna översvämma dem. Idag är alla möten med en framtida partner en enda lång benchmark och när man väger miljoner och plus och minus mot varandra uppstår ingen eldig passion. 

Samma utmaning uppstår vid ett middagsbord på en restaurang. Om varje tugga ska analyseras mot vinet, förväntningarna, musiken i högtalarna och vad alla andra gäster gör i matsalen? Hur ska då något någonsin smaka, förlåt ett banalt ord, gott?

Foto: Magnus Skoglof

Jag försöker följaktligen att närma mig varje ny restaurang som när Romeo får syn på Julia första gången på balkongen. Jag bryr mig alltså inte när jag kommer in på nyöppnade restaurang Santo en dag mitt i veckan och möts av en nästan tom lokal. Det är nymålade grå väggar, kritvitt tak och skinande svarta plattor på golvet. Lite sterilt som det ofta är på finare krogar i Italien. Det är
manglade vita dukar på borden och besticken är perfekt putsade. 

Menyn ser ut precis som den ska se ut på en lite finare italiensk krog. Det är antipasti, primi, secondi och dolce och självfallet INGEN PIZZA. Det sista serveras bara på syltor.

Jag tar ett glas av husets tre röda viner. Ett utmärkt vin för svindlande 175 kronor. Börjar med en bläckfisk (179 kronor). Den har förstås varit fryst och är följaktligen ganska seg i sin textur. Gummi. De små runda armarna ligger på en bädd av kikärtor som är smaklös. Jag ber om salt och får även in en elegant flaska olivolja. Nu lyfter rätten från ett till två i betyg.

På Santos hemsida finns en bild av rätten med basilika på toppen, den kryddan är nu ersatt med en kvist rosmarin. Bilden och min tallrik är två olika planeter.

Mitt sällskap äter långkokt nötkött med rivna morötter. Även här känns upplägget som på en lunchkrog i rusningstid. Vi går vidare till tortellini med pumpa med riven pecorino-ost på toppen (219 kronor). Brytningen mellan pastan och den för söta pumpan funkar inte. Köttrulladerna med stekt potatis, rödbetor och ett lass grönkål (259 kronor) känns som en måltid för lastbilschaufförer. Inget du vill se på en romantisk middag med levande ljus.

Nu är det i och för sig inga levande ljus på Santo – belysningen är alldeles för hård – men det uppstår ingen passion i denna huvudrätt. Köttet smakar läder. Potatisen stomp. Och rödbetorna är smaklösa. Vi avrundar med en skrikig (både färg och smak) semifreddo och en fadd Tiramisu.

Notan landar på 1 500 kronor.

Foto: Magnus Skoglof
Foto: Magnus Skoglof

Som ni förstår kommer det att bli tufft för Santo på ett av Stockholms mest populära krogstråk, Roslagsgatan. De boende i Vasastan har mängder av krogar i grannskapet som är av högsta klass. Jag är övertygad om att Santo vid mitt besök inte spelade sin första femma i köket, men att bara leverera självmål funkar inte. Santo lever farligt i Stockholms krog-universum. I Sveriges huvudstads stadskärna finns nämligen bara högsta klass eller ingenting alls. Att maten ska smaka riktigt, riktigt gott är nämligen bara en hygienfaktor vid ett restaurangbesök. De övriga parametrarna som forskarna analyserar fram är det som verkligen lyfter ett krogbesök från good till great. Santo är med god vilja okej.

Foto: Björn Lundvall
Perfect Guide

Min helg: ”Jag nöjer mig med att stänga baren”

Lars Wallin låter bartendern överraska med drinkar, njuter av djupa middagssamtal och har hemmaspa framför Idol.

Jag sitter i baren på At six hotel tillsammans med min nyfunna vän Joy M’Batha. Vi summerar jobbveckan och vårt samarbete för min nya ready to wear-kollektion Lars Wallin V. Joy har gjort en musikvideo där hela kollektionen finns med. Jag gillar stämningen på At six, det är en privat atmosfär. Bartendrarna här är så duktiga att jag brukar låta dem improvisera, men jag börjar med att beställa min favoritdrink Pastell. Efter några glas och en intensiv vecka börjar jag känna mig trött och rundar av. Det blir en taxi hem.

Annons

På lördagen sover jag ut, har ingen telefon som väcker mig. Men jag hinner upp i tid till Nyhetsmorgon. Jag äter min helgfrukost – sallad, två stekta ägg, två knäckemackor, grönt te och en juice på morot, ingefära och apelsin. Det är en helglyx som jag inte hinner med på vardagar. Frukosten ger mig energi och jag beger mig ut på stan för att möta upp min kompis Joel Engstrand för lite inredningsshopping. Dis inredning och Posh living är två favoriter. Sedan blir det lite av en lördagsklassiker – lunch på Sturehof med ytterligare en klassiker: jag tar sillbrickan. Vi avslutar eftermiddagen med en drink på Hillenberg på Humlegårdsgatan.

Jag åker hem och byter om inför middagen på L’Avventura på Sveavägen med ett gäng vänner. Deras tryffelpasta är fantastisk, så det får blir en sådan och vitt vin. Vi pratar om livet och bara umgås, jag älskar när man inte vet vart samtalet ska ta vägen eller hur kvällen ska sluta. Jag jobbar så mycket att jag inte alltid har tid att träffa vänner, därför möts vi ofta över mat. Det är så vi umgås, även på vardagar äter jag ute väldigt ofta.

Vi blir drinksugna och går vidare till Tak, utsikten över Stockholm här är magisk. Jag är ingen nattklubbsmänniska utan jag nöjer mig med att stänga baren. Beroende på väder brukar jag gå hem till Vasastan. Ikväll är det definitivt promenadväder.

Jag äter samma helgfrukost söndag morgon, och ingen väckarklocka idag heller. Jag skrotar runt i lägenheten, tvättar och städar. Ofta går jag inte utanför dörren före sen eftermiddag på söndagar. Numera försöker jag alltid hålla mina helger fria och oplanerade. Tidigare har jag alltid jobbat och ofta skjutit upp alla måsten till söndagen vilket gett mig söndagsångest och dåligt samvete hela helgen. Det tog flera år innan jag kunde vara ledig med gott samvete, men nu är helgerna heliga.

Den här söndagseftermiddagen tillbringar jag på Nationalmuseum på Blasieholmen, sedan det renoverats och öppnat på nytt älskar jag det. På vägen hem svänger jag förbi min favoritrestaurang Guru och köper med mig mat. Det är en helt underbar indisk kvarterskrog vid Odenplan som ägs av ett par som verkligen lagar mat med kärlek, jag älskar det!

Väl hemma blir det vitlöksmarinerad kyckling i tv-soffan framför reprisen av Idol. För att ladda batterierna inför måndagen blir det spakväll med ansiktsmask, klassisk musik och senaste numret av Vogue.

Foto: Björn Lundvall

Resa

Övernatta i ett av Sveriges mest kända spökhus

Prästgården i Borgvattnet är känt som ett av världens mest hemsökta hus. Hyr spökjägarutrustning och ge dig ut på jakt, lagom till Halloweenhelgen.

Prästgården i jämtländska byn Borgvattnet har länge omnämnts som ett av världens mest hemsökta hus. Trähuset uppfördes 1876 och den första prästen flyttade in samma år som huset stod klart, men det var först den femtonde prästen som öppet berättade att gården var hemsökt. För byborna var det dock ingen hemlighet att de oförklarliga fenomenen i huset hade gjort det svårt att anställa tjänstefolk. Det var prästen Erik Lindgren som flyttade in i prästgården 1945 och redan första kvällen hörde han ljud av tunga föremål som släpades över golvet, problemet var bara att hans bohag ännu inte anlänt och övervåningen var helt tom på möbler. Vid ett annat tillfälle satt han och läste i sin gungstol, när han plötsligt kastades ur den av okända krafter och landade på golvet. Han stod bara ut med spökeriet i två år innan han flyttade ut och berättade för en journalist om sina övernaturliga upplevelser.

Annons

Efter Lindgrens uttalanden följde även vittnesmål från präster som tidigare bott i prästgården, de berättade bland annat om mystiska ljud, gråklädda kvinnofigurer och tre gråtande damer.

Sedan 1970-talet har prästgården fungerat som vandrarhem och lockat spökfantaster från hela världen. Spökjägarutrustning går givetvis att hyra på plats.

Res hit: Ta tåg till Östersund och fortsätt sedan med buss till Borgvattnet. Byn ligger ungefär tio mil från Östersund.

När: Öppet för övernattning mellan den 1 maj och 17 november.

Foto: Spökprästgården i Borgvattnet/TT.

Perfect Guide

Sarah Klang: ”Allt handlar om hjärtesorg”

Sarah Klang är öppen på sociala medier och följarna – och publiken – älskar henne för det. Men det är inte okomplicerat. SPG träffar sångerskan för att prata om genombrott och psykisk press.

I en rabatt på Djurgården ligger en trädgårdsmästare på knä. I närheten breder jättelika rabarberblad ut sig. En förskoleklass leker under de stora trädens kronor och en rad solrosor kämpar för att inte knäckas av vinden. Platsen är Rosendals trädgård en tisdag i slutet av september, himlen är klarblå och luften sådär krispig att man inbillar sig att hösten kanske är okej ändå.

Annons

Sångerskan Sarah Klang sitter utomhus under en pergola med vinrankor och ska precis börja berätta om sitt nya album när en ung tjej kliver fram.

– Ursäkta, förlåt. Men jag har lyssnat på din musik så mycket, låtarna är som mitt inre på något sätt, säger hon nervöst och drar upp tröjärmen för att blotta en tatuering som visar sig föreställa Sarahs ansikte.

– Fy fan vad sjukt. Jävlar vad mäktigt! ropar hennes uppenbara idol och tar en bild på tjejen som hon sedan lägger upp på sitt Instagramkonto.

När tjejen går därifrån frågar jag Sarah hur det där kändes.

– Konstigt och fett på samma gång. Jag fattar ingenting när sånt händer. Man bara ’jaha, där har hon mitt ansikte på armen’. Och så är det en pisscool och snygg tjej dessutom. Det känns riggat.

Vi förflyttar oss till ett bord i solen. Sarahs vita cowboyboots krasar mot gruset. Framför mig, i mönstrad klänning och himmelsblå kappa, har jag tjugosjuåringen från Göteborg som tog musiksverige med storm förra året. 2016 släppte hon debutalbumet The milky way som gjorde att några av Sveriges mest meriterade musikkritiker gick upp i falsett. Men det var 2018 som blev det stora genombrottsåret, där hennes musik – pop med influenser från americana och country – gav henne en nominering som Årets nykomling vid Grammisgalan. I år var hon tillbaka och vann kategorin Årets alternativa pop. Hon har också hunnit agera förband åt folkpopduon First aid kit, uppträtt i På spåret, gjort musik till reklamfilmer och turnerat. I somras gjorde hon masssor av gig. Jag frågar om det varit intensivt, att på kort tid gå från att vara i princip okänd till att stå mitt i rampljuset:

– Det tog ett tag att fatta att jag slagit igenom. Liksom, hur vet man ens att man gjort det? Kanske var det när jag började få bioinbjudningar från Micael Bindefeld där det står typ ’du får gå på Lejonkungen med en person’, säger hon med förställd röst och himlar med ögonen.

– Tänker jag för mycket på att jag blivit känd blir jag extremt självmedveten och får ångest. Jag är nog en typiskt hysterisk kvinna med mycket katastroftankar, hade jag levt på 50-talet skulle jag blivit inlåst.

Vad är det du oroar dig för?
– Att allt det roliga ska ta slut. Sen nojar jag över att jag inte ska vara en respekterad musiker för att jag är så babblig. Egentligen vill jag ju vara en mystisk Nina Persson.

Foto: Jesper Florbrant

Sarah Klang är till största del uppvuxen i Göteborg, med skilda föräldrar och tre syskon. Musiken hittade hon som trettonåring när pappan gav henne en gitarr.

– Efter det började jag i gitarrskola. Mest för att jag var killtokig, jag var kär i min gitarrlärare. Sedan gjorde jag som tonåring en klassisk svensk musikresa – gick musikgymnasium, startade band och var med i olika tävlingar. Jag kommer inte från en musikfamilj. Men det fanns absolut kultur i min uppväxt, mest fulkultur – gillade man rock gillade man Metallica, gillade man USA gillade man Bruce Springsteen. Min familj är nog lättad över att det gått bra för mig, fram tills nu har jag varit rätt stökig och utan framtidsplaner. Det kunde lika gärna gått åt helvete.

Efter studenten lade hon musiken på hyllan och tog jobb på pappans smörrebrödsrestaurang. Ett arbete hon så sent som förra året sa upp sig från.

– Det är så intensivt att turnera, man är hela tiden på spänn i psyket. Det blev för mycket att jonglera med restaurangen. När jag gjorde reklamjobb för Volvo och Telia fick jag pengar för första gången, då vågade jag satsa fullt ut på musiken.

Nej, så mycket tid över för att servera den danska matklassikern finns inte längre. I samband med släppet av nya plattan Creamy blue ger sig Sarah och hennes band ut på Europaturné i höst. Även hennes pappa följer med.

– Han ska vara chaufför. Det passar perfekt för hans passion är typ att köra bil och bära saker. Och så går han upp fem på morgonen och gör kaffe till alla.

Din förra skiva blev tokhyllad – känner du press att följa upp med något lika bra?
– Ja, för alla påpekar det hela tiden. Men det är klart, jag vill ju inte få en överstruken korv-emoji i Aftonbladet. Men får jag det, så får jag det.

Hur skiljer sig Creamy blue från förra skivan?
– Den är mer ordentligt gjord produktionsmässigt. Och mer 60-70-talspoppig. Jag har vågat skriva poplåtar på ett mer gammaldags sätt. Men låtarna handlar om samma gamla saker som innan.

Brustna hjärtan?
Ja. Alla mina låtar handlar om hjärtesorg. Jag är ju en rätt deppig person, och sen skrev jag de nya låtarna innan och efter ett uppbrott. Det var inte meningen att texterna skulle bli självbiografiska, men nu i efterhand har flera saker hänt som jag skrev om, kanske är jag synsk?

Foto: Jesper Florbrant

Sarah skrattar och fingrar på sin snusdosa, försiktigt pillar hon bort bitar av etiketten. I närheten av oss läggs äpplen i plastbackar som sedan ska bli Rosendals egna cider.

– Jag skriver ju om rätt basala saker som att bli dumpad och vara ledsen. Det är ingen skräll att det inträffar i ens liv. Jag processar säkert mitt undermedvetna i texterna. Men jag har ganska dåligt självförtroende när jag skriver dem, jag är inte så bra på engelska och måste googla hur allt stavas hela tiden.

Låttexterna skriver Sarah helst på mobilen, genom den har hon också kontakt med sina över 23 000 följare på Instagram, där hon rätt filterlöst delar med sig om allt från att bli dumpad, till ångest och selfies. Och mycket humor – ironi verkar vara hennes paradgren.

– Tyvärr är mitt artist-jag och mitt privat-jag samma person. Jag får lätt ångest över sociala medier, jag är så ocool. Och så stör jag mig på att jag måste vara så himla rolig hela tiden. I början försökte jag vara mer privat, men det fallerade snabbt – när jag är full lägger jag alltid ut massa grejer.

Hon tystnar. Tänker en stund.

– Sedan har jag väl ett lika stort behov som alla andra av att lägga ut selfies. Jag är inte övermänsklig! Utan född 1992 och besatt av sociala medier. Det sjukaste är att jag tänker på mitt framtida bröllop i en Instagram-bild. Det måste väl vara det mest samtida någonsin? Jag tror många gör det, folk vågar bara inte erkänna det.

Foto: Jesper Florbrant

Förutom sin sångröst har Sarah också fått mycket uppmärksamhet för sin klädstil. Böljande, blommiga hippieklänningar, vita knähöga 60-talsstövlar i lack och tuggummirosa cowboyjackor med fransar är typiska val.

– Jag gillar att se lite kitschig ut. Det är väl någon sorts hitte-på-cowboy-estetik som jag kör. Det känns som en bra motpol till musiken som är så seriös. Jag har alltid varit intresserad av teaterrekvisita och har som intresse att klä upp hela mitt band. Vi ser ut som en liten orkester.

Var är du om tio år?
– Då har jag släppt den tredje skivan jag har i mitt huvud. Turnerat massor utomlands och spelat på roliga festivaler. Sen drömmer jag om en liten gård och familj, men då måste jag nog göra mer reklamjobb. Jag skulle väldigt gärna vilja att Kronfågel hörde av sig, jag gör gärna en ny version av den där fredagskyckling-låten.

Perfect Guide

Häglund: Kvinnor gör mansdramat bättre

Netflix har inte bara gjort sig till världsledande leverantör och producent av tv-serier med oslagbar internationell top of mind awareness, utan även omformat vår syn på vad tv-serier är och varför vi vill konsumera dem. Och inte minst är streamingtjänstens expansiva tv-dramaproduktion målinriktat idébaserad i stället för kändispopulistisk. När exempelvis 40 miljoner konton strömmade den brittiska serien Sex education så skedde det i stort sett oberoende av (några få) hyfsat kända skådisar (och desto fler helt okända), i stället var det den rena idékreativa kvaliteten (med bland annat HBTQ-fokus) som drog.

Annons

Den största Netflix-succén just nu är den verklighetsbaserade dramaserien Unbelievable, en fundamentalt feministisk serie om misogyna samhällsstrukturer kring våldtäkt, som under sina fyra första veckor strömmades av 32 miljoner konton (vilket innebär ännu många fler faktiska tittare).

En ny Netflix-serie som världen över lanseras med autospelad trailer direkt efter inloggning får inflytande. Ett värde som blir närmast dramatiskt högt när det gäller just en serie som Unbelievable, i en värld som oroligt skruvar sig alltmer mot nationalkonservatism och antiliberalism, i en konstant stormflod av hatisk anti-feminism-propaganda.

En bärande del i de världssvepande påverkanskampanjerna mot ”globalismen” är att det är feminismen som är hatisk och exkluderande. Därför är det så skönt att se hur Unbelievable, trots att den skildrar extremt destruktiva patriarkala strukturer, tvärtom har en positivistisk grundton som spirar i det mörka och poppar upp som ett korkflöte ovanpå en havsdjup förtvivlan.

Serien handlar om kvinnor på arbetsmarknaden som tvingas vara starkare än män för att få sin rättmätiga del, men den är också en skildring av ömsesidigt stöttande heterosexuella parrelationer. Den må domineras av kvinnor och kvinnovinklar, men de eftersträvade lösningarna på samhällsproblemen är allmänmänskliga.

”Kvinnodramat” är inte nödvändigtvis bättre än ”mansdramat”, men jag tror att kvinnor gör även mansdramat bättre. Männen i Unbelievable är mer mångfacetterat trovärdiga än männen i, säg, Billions. Och även om jag älskar The Handmaid’s tale – inte minst för att det är ett kvinnodrama med Margaret Atwood och Elisabeth Moss som främsta företrädare – så misstänker jag att det hade blivit ännu starkare om, säg, Veena Sud eller Jane Campion tv-dramatiserat storyn i stället för Bruce Miller.

När jag går igenom vilka dramaserier jag tyckt mest om de senaste åren, och varför (det vill säga funderat över graden av unicitet och autenticitet), så blir även manliga giganter som Jed Mercurio och Vince Gilligan slagna av kvinnliga serieskapare som Jill Soloway, Maya Ilsøe, Sarah Wainwright och Lisa Rubin.

Kvinnliga respektive manliga egenskaper är givetvis inte begränsade till kvinnor respektive män, men jag tror inte vi behöver analysera tv-dramabranschens genotyper och fenotyper för att konstatera att det Netflix är med om att korrigera är ett långvarigt underskott av riktigt bra vuxendrama på tv – relationspsykologisk vardagsfiktion i kontrast till mansmytologi, inklusive flera av mina egna favoritserier. Det är talande att man (det vill säga även jag) ofta benämner en Vince Gilligan (Breaking bad) som ”auteur” men aldrig en Laurie Nunn (Sex education) eller Susannah Grant (Unbelivable). Vi borde åtminstone lära oss deras namn nu.

Foto: Alamy

Perfect Guide

Victor Johansson: Folk som tappat vikt ser olyckliga ut

Häromdagen ställdes jag inför hälsoartikeln ”Så fick Anders Limpar drömkroppen”. Med avmagrad överkropp, definierade magmuskler och deffade överarmar lyste förtvivlan i VM-hjältens blick. Det var som om han gjort allt som krävts – svultit, tränat, späkts och piskats – och lyckan hade ändå inte infunnit sig.

Annons

Nästan varje gång en kändis eller någon i bekantskapskretsen hastigt rasat i vikt ser de ut att ha drabbats av sorg. Den tidigare utfyllda huden hänger i ledsna rynkor, överflödigt skinn bildar dystra veck. I Hollywood har vi sett från alla från Jonah Hill till Melissa McCarthy träna sig till kroppar som inte är deras egna. Stora huvuden på förtvinade axlar, blickar matta av brist på näring och glädje. Kläderna slappa utmed kroppen, byxorna åtsnörpta med en livrem om midjan. I nästan varje före och efter-collage är det något som framträder tydligare än den minskade kroppsvolymen: en slocknad livsglädje.

I en tid när träning inte bara anses vara vägen till välmående och lycka, frälsning och förlösning – utan också lösningen på all form av själslig förtvivlan – tycks någon form av desillusionering infinna sig hos den som lyckats få sin drömkropp. Allt känns fortfarande ungefär likadant. Att förneka sig själv livets glädjeämnen, svälta sig bortom igenkänning, visade sig vara fel väg till sinnesro.

I jakt på svar besöker jag den amerikanska hälsosajten Healthline som skriver om den allmänna missuppfattningen att en smalare kropp ska göra oss lyckligare, attraktivare och självsäkrare. Här presenterar man istället data över att individer som tappat fem procent av sin kroppsvikt över fyra års tid löper större risk att bli deprimerade än andra.
– Jakten på att gå ner i vikt kan vara mer skadlig än själva övervikten, säger Linda Bacon, professor vid University of California och författare av boken Health at Every Size.

Det hela speglar en rådande samhällstrend där vi ska bli de bästa versionerna av oss själva. Oönskade tankar ska tigas, oönskade känslor medicineras. Kroppar formas och tarmfloror justeras. Allt som motverkar den egna nyttan regleras. Cigarettförbud införs på uteserveringar och konsertlokaler stängs i innerstan. Denna strävan efter att leva länge och hälsosamt har lämnat oss med ett liv tömt på mening.

Ingenstans talar man om att människan kan må bra av att göra något som är direkt onyttigt för henne. En bunke glass i tv-soffan, en cigarett utanför krogen med armen om någon du håller av. Skadliga vanor som jag tror förlänger livet mer än 10 burpees på ett gymgolv.

En titt på den svenska kändisfloran och tendenserna är desamma som i Hollywood. Niclas Wahlgren – en sorglös underhållare känd från bland annat Nicke & Mojje och programledarjobbet på Rix FM – har funnit wellness som religion. På Instagramkontot ser vi en 54-årig man hänga solbränd och barbröstad från en stång på gymmet. Samma hopplöshetens blick: var detta allt?

Foto: Jesper Florbrant
Mat & dryck

Villa Brännugnen bjuder hem på middag

Till Villa Brännugnens avsmakningsmeny får vi både inredningsinspiration och nya bekantskaper. Är hemma hos-krogen det bästa sättet att gå ut och äta?

En ny krog som beskrivs som ett stort, härligt vardagsrum. Har du hört det förut? Förmodligen. Formuleringen har varit given för nyöppnade krogar länge. Men, handen på hjärtat, rätt sällan känns en restaurang som ett vardagsrum och ännu mer sällan påminner krogmiljön om våra vänners middagsbord.

Annons

Men, om det faktiskt är så att restaurangen är ett vardagsrum? Ett vardagsrum i en Gert Wingårdh-ritad villa strax utanför Stockholm? Och om kocken i villan dessutom är Johan Lindqvist som har krogklassiker som Berns asiatiska, Spring, Sturehof och Gyldene freden på sitt samvete? Plötsligt känns det där vardagsrummet intressant igen.

Vi möts av en idyll när vi kör upp till Villa Brännugnen, tillika familjen Lindqvists hem. Det vackra huset är beläget på en höjd och omfamnar en ståtlig ek med altanens golv. På verandan, omgiven av vilda björnbär, äpplen, plommon och tomatplantor, står kocken själv. Johan Lindqvist har familjens döva och till åren komne hund Beatles vid sin sida.

– Jag hade en tanke om att jag skulle öppna en restaurang hemma när jag gick i pension. Men nu blev det tidigare. Varför ska man egentligen vänta? Inspirationen kommer framför allt från den japanska ryokan, säger Johan Lindqvist och plockar ut en kanellängd ur ugnen.

Huset fylls av en ljuvlig doft av kanel, dova jazztoner och ljudet från den sprakande brasan. I köket lyser den klassiska stjärnlampan av Jonas Bohlin – som inrett flera av Svenska brasseriers krogar – upp köket. Kocken själv är varm och välkomnande och det är omöjligt att inte trivas. Och då har vi inte ens smakat maten ännu.

Foto: Jesper Florbrant

Det är tre veckor sedan Villa Brännugnen blev krog tre vardagar i veckan och hittills har gästerna – tvärt-emot vad Johan var orolig för – inte velat gå hem.

– Jag var rädd att gästerna skulle känna att de tränger sig på och åka hem tidigt. Men de har tvärtom stannat och häromkvällen undrade en gäst om jag inte kunde fixa frukost till dem också, säger Johan och skrattar.

Men tänk om de inte vill gå hem på riktigt, det blir ju ännu jobbigare?
– Jo, jag har sagt att vi stänger 22. Men skulle det inte bli exakt i tid så gör det ingenting, säger han och sjunker ned i en av rummets designfåtöljer.

Han smakar på sitt kaffe och tillägger att den största utmaningen har varit familjens bekvämlighet.

Att hela nedervåningen blir restaurang och fylls av 12 gäster tre kvällar i veckan kräver att fru, tre barn och en hund håller sig på övervåningen till förmån för gästerna. Det är rätt mycket begärt, medger Johan Lindqvist, men hittills har familjen varit med på noterna.

Äldsta dottern Smilla som är hemma idag rycker på axlarna. Hon är van. Det är en social familj och det har alltid varit mycket folk hemma, så inget är egentligen nytt, säger hon. Dessutom fylls ju köket av hennes favoritdessert flera kvällar i veckan – thai crème brûlée med limeblad, citronzest och citrongräs. Det är en favorit signerad Johan Lindqvist som följt med från Spring, vidare till nästa projekt, Berns asiatiska, och nu till Brännugnen.

– När jag var liten var jag med pappa i krogköket och visste i vilken låda det fanns crème brûlée. Jag kunde äta fem sex stycken per kväll, minns hon.

Foto: Jesper Florbrant

Johan Lindqvist har lämnat älskade spår efter sig i Stockholms krogvärld. Till exempel thaiköttbullarna som fortfarande serveras på bland annat Berns, och den populära haricot verts-rätten som jag trots idoga försök inte lyckas lirka fram receptet på.

– Nej du, skrattar han. Det säger jag inte. Men jag blev väldigt imponerad av en äldre kvinna på ett galleri en gång som plötsligt sa ’Jag tror att ni gör såhär!’ och gissade nästan helt rätt på receptet.

Jag är lockad att fråga vad hon gissade, men låter bli.

Just den klassikern finns inte med på Villa Brännugnens meny den här veckan, men man vet aldrig om de dyker upp. Menyn ändras varje vecka helt utifrån gäster, säsong och vad kocken har lust att servera. Middagen på Villa Brännugnen består av 8–10 rätter, varav två desserter och en gedigen vinlista. Middagen tillagas, anordnas och regisseras av Johan Lindqvist själv – ingen personal, ingen kypare och tills nyligen ingen diskmaskin. Efter första middagen tog det två dagar att få undan de över 100 tallrikarna och med den erfarenheten i åtanke beställde familjen en diskmaskin av restaurangstuk.

Kanske kan det avslappnade och opretentiösa i allt utom maten vara nyckeln till att avdramatisera fine dining-konceptet – ett uttryck som Johan Lindqvist liksom många samtida toppkrögare tycks ogilla.

– Jag gillar inte uttrycket. Men det är tio rätter vi serverar så det är ju fine dining. Jag brukar ställa fram vinet på bordet så att gästerna får servera sig själva och när en rätt är avslutad ber jag dem samla ihop tallrikarna för att lämna plats för nästa rätt. Alla får hjälpa till och det gör att stämningen blir rätt avslappnad, säger han.

Foto: Jesper Florbrant

Johan Lindqvist började sin bana som diskare i Sevilla under världsutställningen av svenska paviljongen i början av 1990-talet och blev sedermera köksmästare på Sturehof, vice vd på Berns asiatiska och Gyldene freden och grundare till numera nedlagda Risnudel och senare Spring på Karlavägen (nu i ny ägo). Däremellan hann han med en vända hos den berömde kocken Charlie Trotter på krogen med samma namn i Chicago, där intresset för det asiatiska fusionköket föddes.

– Jag tycker om smakerna i det asiatiska köket, men inte alltid tillagningssättet. Ibland vill man ha smaken från det japanska köket men hellre tillaga det enligt fransk bistro-teknik. Det är inte alltid man vill göra något fullt ut, säger Johan Lindqvist.

Han var egentligen inte alls trött på att jobba med mat, och uppskattade jobbet som vd på Gyldene freden och Cultur när han sa upp sig för ett år sedan. Men han saknade tid och plats för det han kallar hands on – det vill säga maten, hantverket och mötet med
gästerna.

Foto: Jesper Florbrant

Med tolv gäster per kväll hinner kocken hälsa på varje gäst, och den intima stämningen gör också att gästerna hälsar på varandra. Därefter följer en meny som till exempel kan bestå av pilgrimsmussla glaserad i rödbetsteryaki, ramen med gravat ägg, råbiff blandad med yunanesisk chilipasta och ostron, rökt kalvbräss, konfiterad piggvar med grillad papayasallad och så givetvis – thai crème brûlée.

När vi tar adjö dröjer sig känslan av att ha fått en glimt av framtiden kvar. Att en av Stockholms främsta kockar kan samla smaker från hela världen i ett kök i Farsta är kanske något av det mest sällsynta – nytt och unikt.

Villa Brännugnens kock vinkar av oss och ropar efter Beatles som ändå går åt motsatt håll, och vi konstaterar att det här kändes ju precis som att vara hemma i någons vardagsrum.

Resa

Liv Mjönes: ”Nordingrå betyder väldigt mycket”

Skådespelerskan Liv Mjönes hänger med familjen på Höga kusten, bilar till Milano och filmar på toppen av Åreskutan.

Nordingrå, Höga kusten

Foto: Alamy

Jag har varit i Nordingrå varje sommar sedan jag föddes, mina föräldrar har ett sommarställe där och det är en plats som betyder väldigt mycket för mig. Nu för tiden när jag och mina syskon har egna barn blir vi ett stort gäng på femton personer varje år, det är så härligt! Om sommaren är det bad och vandringsturer, på vintern är det längdåkning i Skuleberget som gäller.

Annons

Praia do Amado, Algarvekusten

Foto: Alamy

Jag upptäckte Algarvekusten när jag och en kompis åkte dit på surfresa. Vi körde hela paketet och bodde på ett litet b&b tillsammans med en massa andra surfaspiranter. Man yogade på morgonen och sen drog alla iväg efter frukost för att surfa resten av dagen. Vi åkte till olika surfställen varje dag, men Praia do Amado var helt klart en favorit.

Åre Fjällsätra, Åre

Jag var i Åre första gången i vintras när vi filmade Tills Frank skiljer oss åt och blev jätteförtjust på en gång. Vi spelade in scenen där jag friar på toppen av Åreskutan och det var fantastiskt att bara stå där och blicka ut över byn. Under inspelningen bodde vi på mysiga hotellet Åre Fjällsätra som var en riktig fjälldröm.

Adress: Byvägen 86, Undersåker.

Restaurant Cap de Creus, Katalonien

Foto: Alamy

En ascool restaurang som jag besökte med ett gäng kompisar när vi bilade från Barcelona till Milano. En i gänget är väldigt matintresserad och hade planerat att vi skulle besöka Restaurant Cap de Creus, något jag är väldigt glad över. Det blev en fantastisk kväll där vi satt lutade över tapastallrikar och blickade ut över havet.

Nidarosdomen, Trondheim

Foto: Alamy

Ett kort tag var jag med i en dansgrupp som åkte på turné och då var vi i Trondheim och hade föreställning. Hela Trondheim är ju en väldigt vacker stad och vägen dit är otrolig, längs norska kusten och fjordarna. När man är där får man absolut inte missa Nidarosdomen, en oerhört vacker kyrka från 1100-talet. Den är helt enorm och väldigt utsmyckad. Man fattar knappt hur de lyckades bygga den för så länge sedan.

Adress: Kongsgårdsgata 2, Trondheim.

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Elsparkcykeln är vår tids Fight Club

Mannens blåtira är så färsk att det gör ont bara av att titta på honom. Samtliga i det lilla konferensrummet tänker samma sak. Han inser att ingen kan fokusera på workshop-uppgiften om inte skadan kommenteras.

Annons

– Jag har inte varit i slagsmål. Jag sladdade på elsparkcykeln i förrgår. Förrädiska höstlöv mitt i en kurva.

– Oj då.

– Ja, det blev helt svart. Jag var avsvimmad i säkert tio sekunder.

– Men du kom ju hit på en elsparkcykel?

– Ja, ja. Jag tänker inte sluta åka, jag måste bara bli lite försiktigare.

Mannen är det tredje olycksoffret jag träffar den här hösten. Samtliga har varit rejält tillknycklade men ingen av dem tillräckligt avskräckta för att sluta åka.

Själv avskydde jag länge elsparkcyklarna. Tyckte att de förfulade stadsbilden och framför allt att de saboterade min bilkörning. Utanför Tele2 Arena i våras var jag hundradelar från att köra över en man på Voi.

Sedan förlorade jag oskulden. Det var en sensommardag i Vasaparken och jag hann inte ens korsa Sveavägen innan var jag såld. Numera åker jag elsparkcykel tre, fyra gånger per dag. Fördelarna är uppenbara: jag slipper svetten från cyklandet och nys-duscharna från kollektivtrafiken. Jag kan fortsätta leva tidsoptimistiskt eftersom det numera tar fyra minuter att transportera sig från Riche till Svenska Dagbladet.

Men det är inte det som är grejen.

Grejen – det som gör mig tjackpundar-stissig av att tvingas gå mer än några kvarter utan att hitta en elsparkcykel – är faran. Elsparkcyklarna är mitt eget Fight Club, filmen där uttråkade kontorsslavar pucklar på varandra för att känna sig mer levande.

Det sägs ju att livskänslan är som starkast i dödens närhet. Och sällan är jag så nära döden som när jag susar ner för Sturegatan i 30 knyck.

Elsparkcyklarna går alldeles för fort med tanke på de små hjulen, den svajiga styrningen och innerstads-asfaltens många håligheter. Det lär inte dröja många månader innan hastigheten regleras ner med 5-10 km/h.

Men tills den dagen står jag kvar bakom styret i jakt på nya vardagskickar.

Foto: Alamy

Till Toppen