Ekotänk, välbalanserat arbetsliv, fika och jämställdhet. Så beskriver Conde Nast Traveler Sverige i artikeln The World’s Best Country for Women. Enligt U.S. News & World Reports årliga Best Countries-index är Sverige nämligen det bästa landet för kvinnor att bo i. Bland topp tio hamnar även Danmark, Norge, Holland, Kanada, Finland, Schweiz, Australien, Österrike och Nya Zeeland.

Så, hur kommer det sig att Sverige hamnar högst upp på listan? Utöver att jämställdhet är en grundsten i det svenska samhället så läggs även statliga pengar på frågor som rör kvinnor. Som betald föräldraledighet och subventionerade eller gratis kurser för gravida.

Arbetet mot könstereotyper i skolan, införandet av ordet hen och andelen universitetsutbildade kvinnor står också med som exempel. Dessutom ligger Sverige i topp när det kommer till kvinnlig representation i riksdagen.

Ytterligare kuriosa är att kung Birger Jarl redan 1250 införde en lag som förbjöd våld mot kvinnor. Andra viktiga milstolpar var rösträtten 1921 och införande av lika folkpension 1935.

Men låt oss inte klappa oss själva allt för mycket på axeln, vi har fortfarande en lång väg att gå.

Foto: IBL Bildbyrå

Att fysisk träning stärker både kropp och själ är väl etablerat. Nu hävdar överläkare Simon Kyaga att vår mentala hälsa är minst lika beroende av att vi har roligt.
– Det blir väldigt mycket fokus på fysisk aktivitet, men att ha kul och uppleva kultur är lika viktigt, säger han i en intervju. Man triggar tillväxten av nya hjärnceller med fysisk aktivitet, men sedan försvinner de tillbaka om man inte utsätts för en rolig och intressant miljö. Med träning får man fler hjärnceller, men genom att ha kul stannar de kvar.

Fenomenet – som i forskning kallas miljömässig optimering – kan härledas till människans tid på savannen.
– Vi som art har evolutionärt utsatt oss för nya miljöer, och hur vi kommit dit? Jo, genom att rört oss, gå till nya miljöer, menar Simon Kyaga. Och i nya situationer behöver vi lära oss och uppleva nytt.

Kanske värt att skippa gympasset för en utekväll?

Det finns flera fördelar med att ha bra vänner på jobbet: de finns där när du behöver ta en kaffe, bolla idéer eller gnälla på chefen. Men visste du att dina kollegor också gör dig mer framgångsrik?

Enligt en ny studie från Harvard – där man undersökte anställda på ett försäkringsbolag – kom man fram till att de som hade en jobb-bästis förbättrade sin prestation avsevärt.

"Kontorsfruar" tros vara så fördelaktiga att de ökar jobblyckan lika mycket som en löneförhöjning på 100 000 dollar.

Föga förvånande visade studien att en kontorsbästis kan påverka produktiviteten något …

Terräng, storlek, avstånd eller militär styrka. Vad gör egentligen ett land svårt att erövra? Här är tre länder som är militära mardrömmar.

Schweiz

Även om landets militära styrka kanske inte är så imponerande i antal soldater och vapensystem, är landet ändå oerhört svårintaget. Med sitt unika läge, omgivet av alpberg, har landet undvikit invasioner i århundraden.

Den schweiziska armén har apterat berg, vägar och broar för att kunna spränga dem vid en invasion. Dessutom finns det gott om bunkrar och försvarsanläggningar insprängda i bergen, där militären kan omgruppera och ta skydd.

Även om militären bara består av 150 000 personer, står mer än fyra miljoner civila schweizare tränade och beredda att ansluta om det behövs.

Nya Zeeland

Önation ligger mer än 160 mil från närmsta större landmassa, Australien, och ännu längre från Asien och resten av världen. En invasion skulle vara en logistisk mardröm.

Att få dit trupper, och förse dem med förnödenheter, ter sig nästan som en omöjlighet. Av samma skäl är också Australien en tuff utmaning att invadera, dessutom med enorma landmassor att bevaka. Även Island, som saknar större hamnar för att härbärgera större krigsfartyg, och som har en rejält oländig terräng, är en annan svårintagen ö.

Ryssland

Karga bergskedjor, oländiga träskmarker, frusna tundror, kraftfulla floder och djupa, mörka skogar. Den som ens tänker tanken på att invadera Ryssland måste vara beredd på att kunna hantera alla slags terränger. Liksom stekheta somrar och smällkalla vintrar.

Och sedan har vi ryssarna själva, som i årtusenden deltagit i både storskaliga krig och mindre gerillakrigsföring, och skaffat sig rejält med rutin.

Han säger sig ha ett patologiskt behov av att provocera och göra affärer. Jan Emanuel Johansson är dokusåpavinnaren som blev riksdagsledamot och därefter ifrågasatt välfärdsentreprenör.

Jan Emanuel Johansson beklagar uppkopplingen på den spanska solkusten.
– Jag står i poolen, ursäkta om det bryts.

Han tackar ja till en intervju. Fem dagar senare sitter han solbränd på en östermalmsk kvarterskrog tapetserad med foton av lättklädda kvinnor. Jan Emanuel Johansson beställer kyckling med sallad utan dressing. Han går på strikt diet och tränar två till tre timmar om dagen. Utanför har han parkerat sin Rolls-Royce "Mona", döpt efter Socialdemokraternas tidigare partiordförande.

– Jag är medveten om att det är lite patetiskt att köpa Rolls-Royce och Lamborghini. Det är något nyrika gör. Men om man inte kan skämta om sina egna svagheter är man förtjänt av att andra gör det – och den individen har jag inte lust att vara.

I nästa andetag upphöjer han sin provokationslust till konst.

– På samma sätt som jag har ett patologiskt behov att göra affärer, har jag också ett behov av att retas. Jag tror på provokationen som konstform, den får människor att reflektera.

"Konstformen" består i att ignorera normer. Under sin personvalskampanj abonnerade han nattklubben Sturecompagniet och lät krogen stå för notan. Som socialdemokratisk riksledamot trotsade han synen på marknadshyror och begärde 40 000 kronor i månaden för sin tvårummare. När han var klar med politiken räckte han långfingret åt partilinjen och blev välfärdsentreprenör.

Det finns en tydlig kurva i medierapporteringen om Jan Emanuel Johansson. Från Robinsonvinnaren som skänkte pengar till Djurens rätt och tog sig in i politikens finrum, till behandlingshemskapitalisten som kammade hem skattemiljoner åt sig själv.

2012 utredde Ekobrottsmyndigheten honom för skattebrott och bokföringsbrott. Han friades för det förstnämnda men dömdes, mot sitt nekande, för det senare.

Den tidigare S-ledamoten tycker inte det är moraliskt klandervärt att skattepengar går till privata vinster.

– Om du upphandlar sängar till ett sjukhus är det ganska få som säger ’men vad fan, du har ju marginal på sängarna’. Men om du är läkare på samma sjukhus och hyr ut dina polare, säger folk ’hur kan du göra såhär för skattepengar?’. Jag kommer aldrig lägga någon värdering i det. Frågor om vinster i välfärden? Prata med politikerna. Jag är bara en utförare.

Jan Emanuel Johansson växte upp i miljonprogramområdet Gottsunda i Uppsala. Pappan var "hippie", en lumpenvägrare som ett tag bodde i Christiania. Mamman var djurvårdare på bland annat biomedicinska centret.

Han följde med till mammas jobb ibland – och fick se hundar med hopsydda magar, råttor som utsatts för experiment, apor i källaren. Upplevelserna satte spår. Efter vinsten i dokusåpan Robinson "skänktes mer än hälften" av prispengarna "mot min vilja" till svenska staten. Av den skattade återstoden gav han hälften till Djurens Rätt.

Uppväxten var enkel. Sonen lade märke till klassmarkörerna omkring honom. Det var stor skillnad på en Gottsundacykel och en Sunnerstacykel. Iakttagelsen var karaktärsdanande på två sätt. Den triggade såväl hans politiska analys som hans materiella begär.

– I det här sökandet efter en social position, kapital, bekräftelse ... så är det sinnesron du vill ha. När du köpt ny bil får du den i ungefär tjugo minuter. ’Yes, jag ska aldrig mer köpa bil, det här är den bästa jag haft någonsin’. Sedan bara: ’Vad fan, han har en röd ratt på sin. En modell nyare. Nu jävlar’.

Det är åtta år sedan han lämnade politiken. Jan Emanuel Johansson vill inte avslöja om han fortfarande är socialdemokrat.
– Som tur är har vi fortfarande rösthemlighet. Jag är av uppfattningen att vissa saker behåller man för sig själv. I det här fallet låter jag frågan hänga i luften.

I dag är politiken mest närvarande som kuriosa. Som i "Mona", med 12 cylindrar, 600 hästkrafter och en artificiell stjärnhimmel. Förebilden, Sahlin, känner han inte mer än som ex-kollega. Men han blir upprörd av kritiken hon fått utstå.
– Mona Sahlin har blivit någon form av accepterad spottkopp. Man har degraderat henne till någon som bara fuskar.

Han tar servitören intill som exempel.

– Säg att du hugger ihjäl honom? Har alla katter du klappat, alla kärringar du varit snäll mot, allt det positiva du gjort raderats för att du högg ihjäl honom? Eller kan en människa vara mångfacetterad? Både ond och god? Både slarvig och jävligt bra? Det man tagit från Mona Sahlin, det är allt det här jävligt bra som hon är också. Det är så snuskigt av människan att göra på det sättet.

Själv beskriver han sig som en nyansernas man.
– När det gäller människor är jag långt ifrån svart och vit. Jag kan vara dig lojal på ett löjligt sätt trots att jag vet att du gjort sjukt dåliga saker. Du är min vän, du kanske har haft ihjäl ett par stycken? Ja, det var ju inte så bra. Du högg ihjäl en snubbe, men hade kanske dina skäl till det. Är du min vän på riktigt, så är jag dig lojal till döden, även när du ställer till det. Jag dömer inte, för vem är jag att döma?

Politiskt är han kategorisk. Som välfärdsentreprenör har han tjänat miljoner på att arbeta med utsatta människor. Narkomaner, ensamkommande och unga som hamnat på glid. Han säger sig stå på de svagas sida men hans politiska ton är hård.

– Vi har en darwinistisk politik. De med bäst skor, pengar och kapacitet kommer hit. De våldtagna, könsstympade och svältande, de med bomber över huvudet, var fan är de någonstans? Inte är de här. Vad hände med könskvoteringen? Hur kommer det sig att någon ska berätta för mig att i min styrelse ska det sitta såhär många brudar, men där det verkligen behövs ... Vilka är det som verkligen råkar illa ut? Kvinnor och barn. Vilka kommer till Sverige? Unga eller medelålders karlar. Stå till svars för den politiken, så slipper ni kasta skit på Sverigedemokraterna. Han föreslår en militär insats.

– Det är ingen svåranalyserad värld. Ta de största jävla flygplanen vi har. Ta de kristna syrierna: kvinnor och barn, hämta dem. Gå dit med soldater! Tredubbla invandringen! Men se till att få hit kvinnor och barn.

Du och andra entreprenörer har tjänat miljoner på den politik du kritiserar.
– Ja, vad fan ska jag säga om det? De kan ju försöka hitta någon sakkunnig som vet mer. Som har jobbat mer med migrationsfrågor. Det är en kompetens man inte kan läsa sig till.

Det är valår och en stor fråga är hur Sverigedemokraterna ska hanteras politiskt. Hur ser du på det?
– Jag tror om Sverigedemokraterna som vilket riksdagsparti som helst. Det är de stora partiernas fel för att de haft en dålig politik. De målar upp dem som demokratihot och rasister. Egentligen är de såhär. Egentligen är de nazister. Så kan man inte göra. Det är som att köra kommunistprylen på Vänsterpartiet. Eller att säga till sossarna: ’men ni då, som håller på att sterilisera barn’. Det finns partier jag tycker mycket sämre om än Sverigedemokraterna.

Skulle du kunna rösta på Sverigedemokraterna?
– Nej. Fan, nu lyckas du dra ur mig en röstningsgrej ändå. Det är lätt att ironisera över sverigedemokrater som lite efterblivna typer med smutsig keps och silverhalsband. Men de som förringar dem får sin egen saliv i ansiktet när de spottar. Det är det historien kommer att visa: man spottar inte på småfolket.

Den tidigare riksdagsledamoten är likgiltig inför det politiska etablissemanget. Han identifierar sig med "trasproletärerna". I riksdagen hade Jan Emanuel svårt att identifiera sig med beslutsfattarna, han drogs istället till de som delade hans egen bakgrund.

– Jag bär upp min bakgrund. När jag satt i riksdagen hängde jag med vakterna. Jag kände mig mer ’tjena, tjena’ med de som städade än de som tog besluten. Så är det fortfarande. Jag har bytt bil och bostad men inte vänner. Men det har också betytt att jag umgås med fel folk.

"Fel folk"?
– Människor som är engagerade i mc-kulturen eller sitter fast i missbruk. Som sitter på kåken. Som uppenbart inte är den traditionella svennen. Jag är sådan. Jag kommer därifrån. Vad är man för jävla människa om man bygger kompisar efter livssituation?

En stund senare sitter vi i "Mona". Det mattsvarta bakhjulsdrivna skeppet sicksackar fram genom stadstrafiken. Jan Emanuel reflekterar över framtiden, förklarar att han vill göra mer än fastighetsaffärer.

– Jag skulle vilja jobba med att få bort tjuvskyttet på elefanter, noshörningar, ja, alla betdjur. Men hur ska man motverka det? Politiskt? Nej, det kommer inte ske. Med vapen? Ja, det finns inga andra sätt.

Hur då?
– Tungt beväpnade vakter som försvarar djuren mot tjuvjägare.

Du vill finansiera de beväpnade vakterna?

– Ja, precis. Det är ett pågående projekt.

Han svänger vänster vid Gallerian och inleder en dialog med sig själv.

– Då kommer det hända att vakterna skjuter tjuvjägarna?

– Ja, exakt så kommer det vara. Och det är också det enda sättet att rädda de här arterna från utrotning.

- Ska då de stackars fattiga tjuvjägarna bli skjuta av vakter som du är med och finansierar? Menar du att ett djur är värt mer än mer än en människa?

– Tolka det hur du vill, jag kan inte se några andra lösningar på problemet.

Han fruktar inga följder av sin frispråkighet. Bankkontot ger honom trygghet.

– Även om du skulle köra massa ’Expressen-rubriker’ till texten, kan ingen ta från mig det jag har.

Alla möter vi hen ibland. Den där personen vid middagsbordet som inte drar på munnen när vi försöker bryta isen genom att säga något avväpnande. Som sitter tyst genom kallpratet och varvar upp först när samtalet engagerar på riktigt.

Jag kan – som alla andra, antar jag – bli skrämd av det och helst undvika kontakt.

Men påtagligt ofta, när jag ändå hamnat i ett sådant sällskap, blir det ett möte att minnas. Det må vara knöligt och knaggligt i början. Men sedan kommer man in på vårdköer, kafferostning, vintagekläder eller Elon Musk och så försvinner och förgylls tiden. Jag behöver inte ens vara intresserad av samtalsämnet från början – kanske är det den gamla journalisten i mig som går i gång. Men mest tror jag att det bara är fascinationen inför mänsklig särart och passion.

En gång på Gotlandsfärjan förlorade jag mig i en två timmar lång berättelse om ett hemmagrävt avlopp.

En annan gång på en pendeltågsperrong fick jag fantastisk exklusiv information om vilka "svin" det fanns bland Stockholms boupptecknare i början av 1800-talet, filtrerat via en bitter släktforskare jag först försökt undvika.

Och på Nyhetsmorgon i TV4 ser jag Lena Andersson sitta och dra obekvämt i sina skjortmanschetter bredvid DN-kulturchefen Björn Wiman. Hon är där för att kommentera Svenska Akademien-härvan, och det är exakt samma känsla: min första ingivelse är att gå därifrån, stänga av tv:n. Och när Lena väl börjar prata är hon så olustigt avig i sin hållning ("det är ju inte Akademien som begått några övergrepp") att Björn Wiman förbluffat bara upprepar hennes ord. "Har vi kulturjournalister byggt en kult kring de 18 kvinnliga offren?". Varpå Lena fortsätter: "Och hade det varit 19 kvinnor hade ni tagit bort en av estetiska skäl."

Sociala medier var inte nådiga mot Lena Andersson efteråt. Jag retweetade säkert själv något av alla medhåll Björn Wiman fick. Hade jag sett Wiman vid ett drinkbord någonstans, och Andersson vid ett annat bord, så hade jag ställt mig hos Wiman.

Men ändå: Det mest spännande samtalet hade onekligen varit med Lena Andersson. Precis som jag har haft stora läsupplevelser i hennes sällskap. Det är något märkligt besvärande med de där båda problematiska kärleksromanerna som benade ut (eller ytterligare trasslade till) de extremt ojämlika relationerna mellan berättarjaget Ester Nilsson och två Stora Kulturmän. Relationerna är lättidentifierat verkliga och så förhäxande starkt skildrade att jag hade undvikit bordssällskapet om de berättats under en middag – men ändå ställt mig nära och tjuvlyssnat.

I vintras såg jag henne i Daniel Sjölins SVT-pratprogram Idévärlden, och hon var likadan där som i Nyhetsmorgon; egensinnigt obekväm, inte på samma sociala våglängd som övriga. Men jag kunde inte ta ögonen ifrån henne. De andra avslappnade samtalsgästerna sa smarta saker men jag hörde dem inte. Jag väntade bara på nästa replik från Lena.

Jag borde sluta att så reflexmässigt söka mig till mina likar, socialt.

Mitt allra bästa samtal under det senaste året var med en fake news-lysten Putin-dyrkande historiker som var min totala motsats men ändå så otroligt mycket mer spännande än om han hatat Trump som alla andra. De bästa insikterna är ofta hybrider av era sinnesintryck, och ju mer friktion desto bättre blir upptagningsförmågan.

Foto: IBL Bildbyrå

Skådespelaren Johan Ulveson går långpromenader, ser Netflix- dokumentärer och lagar köttragu under en vanlig helg.

På fredag eftermiddag firar jag in helgen genom att ta en öl med en polare på Bishops Arms på Bellmansgatan. Vi tjatar med varandra ett par timmar och går därefter vidare till Bistro Süd för en bit mat. Jag beställer in min eviga favorit – deras råraka med löjrom. Vi avslutar middagen i tid och jag går hem och tittar på dokumentärserien Wild Wild Country på Netflix som handlar om Bhagwanrörelsen på 1980-talet.

Efter ett par avsnitt somnar jag tidigt, trött efter en hård arbetsvecka. Det är otroligt lyxigt att vara ledig på fredagar igen, under en längre period har jag jobbat varenda fredagskväll. Det är en lyckosam slump och därför går jag och lägger mig i tid.

Jag vaknar tidigt på lördagsmorgonen, jag är ju i den åldern nu. Nästan direkt släpar jag mig bort till Saga-gymmet vid Mariatorget och kör ett pass.

På lördagarna brukar jag göra det som faller mig in. Jag är inget stort shoppingfan, men ibland behöver man ju handla kläder. Som vanligt går jag till mina två favoritbutiker – Paul & Friends på NK eller Jupiter på Norrlandsgatan. Trots att jag inte älskar att shoppa är det trevligt att ha schysta kläder.

På vägen hem går jag förbi Söderhallarna för att handla mat och vin till kvällens middag. Stannar även till vid Mariatorget och köper lite snittblom- mor. På eftermiddagen parkerar jag mig framför tv:n och ser Premier League, man kan ju inte missa när Manchester United spelar.

Till kvällen har vi bjudit över några vänner på middag och vid sextiden börjar min sambo och jag att laga maten. Det blir laxtartar till förrätt, och till och med skumpa som fördrink. Vi snackar skit med gästerna samtidigt som jag förbereder varmrätten, en god kyckling med svamprisotto. Jag korkar upp ett riktigt bra rödpang till. Avrundar kvällen med en krämig tiramisu innan det är dags för gästerna att gå hem.

Känner mig väldigt trött när jag vaknar på söndagen. Min sambo och jag äter långfrukost med nybakat bröd med helgens alla tidningar som sällskap.

På förmiddagen går vi en långpromenad till Långholmen och vidare längs Söder Mälarstrand, det är en så fin sträcka. Avslutar söndagspromenaden med att glufsa i mig i ett par goda korvar på Göstas Korvar i Tantolunden.

På eftermiddagen ser jag Greta Gerwig-filmen Lady Bird på biograf Victoria på Götgatan innan jag går hem och lagar en köttragu. Den hinner puttra i flera timmar innan barnen kommer över på familjemiddag. Vi äter tillsammans och sen avslutar vi helgen med att se Mästarnas Mästare ihop.

När Gucci nu lanserar en ny smyckekampanj är det varken Kaia Gerber, Bella Hadid eller Kendall Jenner som frontar modemärket. Istället har valet fallit på den 88-åriga skådespelerskan Tippi Hedren.

Innan amerikanskan blev Hollywoodstjärna och musa till Alfred Hitchcock arbetade hon som fotomodell under 1950-talet. Över 50 år senare återvänder hon nu till modellyrket som ansiktet för italienska modehuset Guccis nya reklamkampanj.
– Jag är generellt sett bekväm i det mesta som jag har på mig till ett event, säger hon. Jag ser till att kläderna är mina egna val, att de passar min kropp väl och att det finns fina accessoarer. Jag är väldigt bortskämd.

Seniora modeller är en trend som växer sig allt starkare i modebranschen. 73-åriga Lauren Hutton frontade förra året en underklädeskampanj för Calvin Klein och 78-åriga modellen Veruschka von Lehndorff medverkade i Acnes reklam för kollektionen 2018.

När får vi se den första svenska seniormodellen?

Ritualer har länge varit förknippade med religion. Det är därifrån vi fått de flesta ceremonier som ska manifestera något viktigt eller kanske lösa ett problem.

Vill du få ett intelligent barn? Kasta bebben från ett tempeltorn och hoppas på att någon lyckas fånga den i ett lakan. Praktiseras av både muslimer och hinduer. Har du ägnat dig åt ett förtappat leverne senaste året? Judendomen har en rit där man svingar en kyckling över huvudet tre gånger och därigenom överför sina synder till den lilla hönsfågeln. Eller, gör som miljontals katoliker och piska dig själv blodig i en plågsam reningsprocess.

Men vi lever i sekulära tider. Allt fler känner ett intellektuellt och känslomässigt avstånd till religionerna. Dessutom innebär den moderna tillvaron allt fler nya utmaningar som saknar ritual-manual. Hur hanterar man tomheten efter att ha slösat bort en timme på Instagram? Hur dämpar man ilskan när laptopen lägger av strax före årets viktigaste presentation?

I Silicon Valley har ett gäng framåtlutade techmänniskor försökt lösa detta.

Företaget heter Ritual Design Lab och affärsidén är att skapa små andliga ceremonier som passar nutidsmänniskan. Intresset har, enligt en artikel i The Atlantic, varit enormt.

Ett av ledorden är att riten ska vara snabb och lättillgänglig. Vi är stressade – måste hinna både gympass och nattning av barn innan den där kundmiddagen – och har inte tid att ta oss till något gudshus för att lyssna på en malande farbror. Nutidsmänniskan älskar ordet skräddarsytt, vi vill i varje läge känna oss unika, därför erbjuder företaget "customized"-lösningar åt sina kunder. Dessutom bör riterna vara lekfulla, eftersom nutidsmänniskan får ångest av allvar.

Deras förslag till hur man tyglar vreden efter att ha fått en p-bot: sautera den lilla pappersbiten ihop med lite smör och ät därefter upp den.

Och här upptäcker man svagheterna. Religionerna har haft tusentals år på sig att publiktesta och kalibrera sina ritualer. Så där usla idéer sorterades bort redan på 300-talet. De religiösa riterna är helt enkelt vassare.

Man får nog ge det lite tid. Tills vidare håller jag fast vid ritualen jag delar med bland andra Ulf Kristersson. När allt i livet känns scheisse, snör jag på mig löparskorna och ger mig ut i spåret. Det brukar skingra de flesta regnmoln.

Sommar, sol och glatt humör … Eller? Nu visar en ny studie att sommarvärmen gör folk mindre hjälpsamma och på sämre humör.

I tidigare studier har man sett att varma temperaturer kan leda till våldsamma och aggressiva beteenden – så pass att brottsstatistiken går upp under sommaren. Experter tror att dessa negativa beteenden grundar sig i trötthet och uttorkning.

I den nya studien – utfärdad av forskare på Northwestern University i Illinois och Lehigh University i Pennsylvania – var syftet att undersöka hur hettan påverkade folks hjälpsamhet.

I den första delen av studien, som var uppdelad i tre delar, undersökte forskare data från en rysk klädkedja som visade hur omständigheterna påverkade arbetet. Man såg då att de som arbetade i varma temperaturer var hälften så villiga att hjälpa kunder, lyssna ordentligt när någon annan talade och komma med förslag.

I den andra delen av studien använde sig forskarna av en nätbaserad undersökning där deltagarna fick betalt. Hälften av gruppen ombads att tänka på ett tillfälle när de kände sig obekvämt varma. Efter att ha svarat på frågorna ombads båda grupperna att hjälpa till med en annan undersökning, men då utan att få betalt. Det visade sig att endast 34 procent av gruppen som hade tänkt på ett tillfälle de kände sig varma var villiga att göra den andra undersökningen, jämfört med 74 procent av den andra gruppen.

I den sista delen av studien fann man att bland de som befann sig i ett varmt rum var endast 64 procent villiga att fylla i ett frågeformulär. I det kalla rummet ställde hela 95 procent av deltagarna upp.

De i det varma rummet visade sig även vara mindre hjälpsamma när kom till svarens kvalitet och kvantitet.

Vågar vi säga att vi hoppas på en kall sommar?

Glada nyheter! Som en del i nya satsningen McSelection – en meny med premiumprodukter av högre kvalité – lanserar McDonalds pommes frites av sötpotatis. Staffan Ekstam, Head of Food Strategy på McDonalds, är stolt.
– Att äntligen kunna servera sötpotatispommes är något vi är väldigt glada över, säger han. Vi har ofta fått frågan från våra gäster när de ska komma till Sverige, och då är det extra kul att kunna avslöja att det nu blir verklighet.

Samtidigt lanseras också McDonalds nya Clubhouse-burgare – som även går att beställa med kyckling eller som vegetarisk. Henrik Nerell, miljöchef på McDonalds, förklarar:
– En stor del av vårt fokus just nu är att göra det enklare för våra gäster att göra medvetna val. Och därför känns det bra att kunna lansera nya Clubhouse, där gästerna kan välja vegetariskt, kyckling eller nötkött.

En pulserande musikscen, imponerande arkitektur och bryggerier i världsklass – så beskrivs Sveriges näst största stad av The New York Times.

Göteborg har inte alltid varit en favorit hos svenskarna, skriver den amerikanska tidningen. Men invånarna såg stadens potential och i dag har den kommit att bli en centrum för kreativa projekt.
"Blåvita spårvagnar åker än i dag upp och ned för gatorna i staden där besökare kan ta del av en stor musikscen, inspirerande konstprojekt, bryggerier i världsklass, trendiga butiker och glada invånare som bestämt sig för att övertyga alla om att västkusten är bästkusten", står det i artikeln.

I artikeln följer sedan en guide med tips på weekend-aktiviteter i staden. De tipsar bland annat om att besöka Bengans Skivbutik i Majorna, dricka lokalproducerad öl på Brewers bar, promenera i Slottskogen, kolla inredning på Artilleriet, ta en kaffe på Da Matteo och besöka Jubileumsparken i Frihamnen. När det kommer till boende tipsar de om Hotel Pigalle – nära centralstationen med en parisisk interiör – och Hotell Vanilla, en budgetfavorit med stilren inredning och färgstark konst.

Foto: IBL

Framtidsspanaren John Mellkvist om en synnerligen cool domare och varför vi blivit bättre på att idolisera våra äldre stjärnor.

Förr var det korta, intensiva livsöden som inspirerade och gav upphov till mytbildning. Live fast, die young. Tänk James Dean.

Tiderna förändras. Nu är det allt oftare raka motsatsen som känns mest spännande – långt liv, uthållighet och gärna också ett stänk av comeback, revansch eller excentricitet.

När jag skriver detta har RBG – filmen om Ruth Bader Ginsburg – precis gått upp på biograferna i USA. The Notorious RBG, som hon ibland kallas, är ett typiskt exempel på en modern förebild.

Ginsburg, idag 85 år, är domaren i USA:s högsta domstol som fått rockstjärne-status. Hon är den andra kvinnan i historien att inneha denna post och har kämpat hårt, länge och framgångsrikt för kvinnors rättigheter och tänker fortsätta med det så länge hon går för full maskin. Ginsburg är en stark karaktär på många sätt. Känd för att alltid bära en jabot, en speciell halsprydnad, till sin domarkåpa och variera denna beroende på tillfälle. Exempelvis en "dissent collar" som används när hon vill markera ett avståndstagande. Hon har också uppmärksammats för sin järnhårda träning två gånger i veckan och har kallat sin PT den viktigaste människan i hennes liv.

Intressant med personer som Ginsburg, 96-åriga stilikonen Iris Apfel eller varför inte vår egen Dagny Carlsson – sannolikt världens äldsta bloggare som fyllde 106 alldeles nyligen – är att unga människor så tydligt inspireras av dem.

Dagens unga har växt upp med stor frihet, men också en hel del oro – och söker förutom tydliga sammanhang också genuin trygghet och fasta punkter. Undersökningar visar att unga idag har lättare jämfört med tidigare att umgås med och därigenom relatera till äldre generationer.

Efter lång tids ungdomsfixering kommer nu en ny våg av vuxna ideal och förebilder, där en viktig legitimerande kraft är de unga själva.

Ett tydligt tecken var det amerikanska presidentvalet 2008, där den äldsta presidentkandidaten, då 74-årige Bernie Sanders, fick flest ungdomsröster. Hela 71 procent under 30 år röstade på Sanders, vilket med god marginal passerade Barack Obamas 61 procent 2008.

I Storbritannien har en annan senior politiker de unga på sin sida. "I’m a millennial and I don’t love Jeremy Corbyn. What’s wrong with me", som någon skrev om den 68-årige Labourledaren. Corbyn har precis som Bernie Sanders en jordnära ledarstil som gjort honom till en ung generations "Daddy Cool", med kraft att vinna sympati hos väljare som ideologiskt befinner sig en bit bort.

"Unga dras till allt som är äkta, har svårt för ironi och föraktar falskhet", som analysföretaget Kairos Futures grundare Mats Lindgren skrev i en analys av Z-generationen för något år sedan.

Trendanalytikern Li Edelkoort förklarade i en intervju hur efterfrågan på hennes kunskaper ökat de senaste åren, genom att hon blivit bättre och mer precis i sin förmåga att se mönster och kommande förändringar. Bättre på sitt jobb, helt enkelt. Intuitionen, som är en konsekvens av samlad erfarenhet, har blivit starkare ju äldre hon blivit och vid 67 känner hon sig nu på topp.

Dragningskraft sker ofta mot sådant som upplevs svåruppnåeligt. Och även om vartannat nyfött barn idag spås bli 104 år, är ett långt liv något som känns ganska långt bort i vår snabbrörliga tillvaro. Vi har börjat rikta blickarna mot personer som vet hur man förvaltar andra halvan av sitt liv på ett meningsfullt och inspirerande sätt. Mot de som växer med uppgiften hela livet.

John Mellkvist är PR-konsult och framtidsspanare på Mindmakers PR, och har fått stor uppmärksamhet för sitt arbete med att minska ålderismen.

Foto: IBL Bildbyrå

Jag scrollar igenom Facebook-flödet och slås återigen över hur homogent det är. Alla tycks resa till samma destinationer, läsa samma böcker, besöka samma restauranger och tipsa om samma tv-serier. Vi är goda medborgare som bryr oss om jämställdhet, klimat, politik och framförallt om varandra. Vi förfasas över Trumps dumheter, knyter blusar för Sara Danius och höjer ett varnande finger för sexistiska spel i gamingvärlden.

Här är världen inkluderande, eftertänksam och … väldigt långt ifrån den verklighet som pågår utanför denna digitaliserade chimär.

Den falska idyllen har jag skapat helt själv. För så funkar det. När jag nu rannsakar min digitala närvaro märker jag att jag under tio års tid kategoriskt plockat bort oliktänkande på Facebook. När en gammal klasskompis börjar posta invandrarfientliga inlägg är steget till unfriend inte långt borta. En granne i kvarteret skriver nedsättande om romer och tiggeri och vips så har hon förvunnit från mitt flöde. En avlägsen släkting tycker #metoo är trams – hej då, vi hörs aldrig mer! Varför ska jag ödsla min energi på trångsynthet, rasism och enfald, har jag intalat mig och sakta och ganska omedvetet skapat ett universum som passar mig.

Sociala medier får oss att komma närmare varandra och dela allt från middagsmat och semestrar – men de tillåter oss också att undvika alla som inte tänker och känner som vi. Den information som passerar i våra flöden beror helt och hållet på vilka vi valt att vara vänner med och vilka inlägg som vi gillar. Vi står på ett stort torg fyllt av gigantiska såpbubblor. Jag och alla mina vänner och bekanta trängs i samma bubbla, helt övertygade om att det är vi som har rätt. I en annan bubbla befinner sig min gamla klasskompis och kan du tänka dig, hon tycker också att hon har rätt, i en tredje min granne, i en fjärde min avlägsna släkting. Eftersom vi alla är omringade på nätet av människor som tycker precis som vi själva normaliseras våra ideologier och synsätt. En person som fick mig att uppmärksamma detta är samtalsaktivisten Navid Modiri. Ni vet han som vann en auktion på Musikhjälpen för 47 600 kronor där första priset var en golfrunda med Jimmie Åkesson. Syftet var att försöka se världen ur en annan människas perspektiv.

Det var Navid som fick mig att inse att samtal inte måste handla om vem som har rätt och fel, utan snarare om att lyssna och dela med sig. Vi måste helt enkelt våga sticka hål på våra bubblor och ta oss utanför dem. Annars fortsätter vi att cementera en polariserad värld där några är onda och några är goda, och det är inte vägen framåt. För hur kan något förändras eller för den delen förbättras om vi inte börjar prata med varandra? En snabb grej som du kan starta med är att testa hur det känns att vara i en annan bubbla än din egen. På Filterbubblan.se kan du via en mängd Twitter-konton befinna dig i tre helt olika ideologiska filterbubblor, från vänster till höger. För i samma stund som jag tänker "hur tusan kan Sverigedemokraterna ha så mycket som 17 procent" tänker någon annan "hur tusan kan Sverigedemokraterna bara ha 17 procent?".

Det är den världen vi måste förhålla oss till. Först då kan allt bli bättre.

Har du tröttnat på att skrikande barn stör middagsupplevelsen? Då bör du besöka den amerikanska restaurangen Old Fisherman’s Grotto i Kalifornien. De har nyligen beslutat sig för att förbjuda högljudda barn.

– För oss är det viktigt att gästerna njuter av måltiden och inte blir distraherade av barn som gråter, säger restaurangägaren till Insider.

Redan 2009 förbjöd restaurangen barnvagnar och barnstolar – med anledningen att det försvårar åtkomsten runt borden.

Enligt restaurangägaren har de aldrig avvisat en barnfamilj som besöker restaurangen, men han berättar också att regeln är avskräckande och att det oftast inte kommer in familjer med barn. Skulle en familj komma in blir de utskickade om barnen är för högljudda.

Ägaren påpekar också att deras nya riktlinje är fullt laglig.
– Vi har sett till att regeln är rättsligt godkänd av vår jurist och inte är diskriminerande mot någon, säger han.

Kränkande eller rimligt?

Akupressur är en del av den kinesiska medicinkonst som använts i över 2 500 år. Genom att massera dig själv och stimulera särskilda punkter kan du förbättra blodcirkulationen, lindra ångest och motverka trötthet. I en guide av Akupunkturum – publicerad hos Måbra – presenteras fem enkla knep för att genast må lite bättre.
1. Förbättra blodcirkulation och syretillförsel
Punkten finns på armens insida, vid armbågens nedre kant när armen är böjd.

2. Upprörd mage och huvudvärk
Punkten är placerad i mitten av underarmen, två och en halv fingerbredd från handleden.
3. Ångest och illamående
Punkten finns på armens insida, vid armbågens nedre kant när armen är böjd.
4. PMS
Punkten finns på fotens överkant, i bandet mellan stortån och de andra tårna.

5. Motverka trötthet
Punkten ligger under nyckelbenet i det ihåliga intill bröstbenet.

Vi är många som fyller tvättmaskinen och trycker på 40 grader av ren vana. I en studie publicerad av Expressen Hälsoliv framgår det att maskintvätt i för låg temperatur kan vara direkt skadligt. Särskilt om du bor i lägenhetshus och tvättar i gemensam tvättstuga.

Det är Åsa Melhus – professor och överläkare i klinisk mikrobiologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala – som varnar för de bakterier och smittor som sprids i gemensamma tvättstugor. Gula stafylokocker (MRSA), bakterier som kan ge bölder, hårsäcksinflammationer och sårinfektioner, sprids lätt i maskintrumman. Även svamp kan få fäste om man tvättar i för låg temperatur. Det är först vid 60 grader som bakterier och smittor dör.
– Delar du tvättstuga kan du rengöra maskinen genom att köra en tom tvätt i 90 grader och därefter tvätta, säger Åsa Melhus. I gummiringarna finns ofta gammalt vatten som bakterierna frodas i. Det är viktigt att rengöra gummiringarna och ta bort vattnet som samlats där.

Födelsedagsfirande, scenshower och Gröna Lund-besök är några av ingredienserna i artisten Martin Stenmarcks helg.

På fredag eftermiddag sitter jag i bilen med min kompanjon Frans. Artistlivet innebär mycket helgjobb och idag är vi på väg till min gamla hemstad Örebro för att köra föreställningen Syskonkärlek – räkna med bråk. Rutinerna ser i princip likadana ut i vilken stad vi än är. När vi kommer fram soundcheckar vi och går igenom all teknik. Sen äter vi en tidig middag innan föreställningen drar igång vid halv åtta.

Jag stannar kvar efter showen och snackar med besökare, och sen går vi vidare till restaurangen Makeriet där jag dricker en gin & tonic och provar lokalbryggd öl.

När vi känner oss färdiga åker vi tillbaka till Stockholm igen. Väl hemma på Lidingö pustar jag ut i soffan med ett glas pinot noir. Familjen har redan gått och lagt sig och jag varvar ner i 20 minuter innan läggdags.

På lördagen fyller min dotter år. Min fru och jag smyger upp tidigt och stökar i köket med paket och tårta.

Efter frukost sitter jag en stund på baksidan av huset och njuter av vårsolen. En jobblördag hade jag suttit i bilen på väg mot någon spelning, men idag är hela familjen ledig.

Vi tar båten till Gröna Lund och hoppar av nere vid karusellen Bläckfisken. Jag gillar att ta båten, trots att jag bott i Stockholm många år känns det som att man upplever staden på ett nytt sätt. Väl inne på Gröna Lund gör vi det mesta ihop, och jag åker alla karuseller förutom Fritt fall.

Det finns två matställen jag gillar på Gröna Lund som är lite undangömda: ett mexikanskt ställe bakom lilla scenen som har grymt käk och sushistället nere vid bryggan. Den här gången äter vi sushi innan vi hoppar på båten hem igen.

På kvällen äter vi en tidig middag på Berns. De har alltid fantastiskt bra mat och trevlig stämning – det är härligt att känna lite storstadspuls också. Vi försöker gå ut och äta så ofta vi kan när vi är lediga, men som småbarnsförälder blir det sällan några sena krogkvällar längre. Däremot brukar vi ta med hela familjen på bio eller teater när vi kan. Mina barn älskade musikalen The book of mormon.

På söndagen får vi en efterlängtad sovmorgon. När vi lämnat barnen åker min fru och jag till Yasuragi för att ladda batterierna. Vi varvar japanskt bad med ett yogapass innan vi äter en god lunch på terrassen. Att gå på dagspa mellan 10 och 16 är perfekt – det känns som att man får en hel semester.

På eftermiddagen åker vi och hämtar barnen igen och sedan är resten av söndagen avsatt för familjetid – det är heligt för oss. På kvällen lagar vi extra god mat och njuter av varandras sällskap, innan helgen avslutas i soffan.

Vi uppmanas ständigt att dela våra härligaste stunder på sociala medier, för att sedan låta våra följare avgöra hur spännande dessa ögonblick var genom att trycka på gilla.

Att jaga likes på Instagram och Facebook kan verka nog stressande. Men det har visat sig att sociala medier har fler nackdelar. I en ny studie har man kommit fram till att sociala medie-användare har svårt att återkalla minnen.
Anledningen? När vi upplever härliga ögonblick genom ett filter påverkar det hur vi sedan tänker tillbaka på dessa händelser.

– Den nya forskningen visar hur bristfälligt vårt minne är och att användandet av sociala medier bidrar till falska minnesbilder, säger Martin Conway, chef över psykologiavdelningen på City University London.

– Folk tenderar att ge vika åt online-pressen och bara visa upp sina härligaste stunder. När de sedan ser tillbaka på sina bilder kan de konstruera falska, lyckliga minnen av vad bilden visar, förklarar han.

Han menar att det leder till att man framställer sig själv på ett felaktigt sätt och att man då skapar minnen för att understödja bilden.

Föga förvånande visade studien att personer i åldrarna 25-34 år var de som hade svårast att återskapa verkliga barndomsminnen.

För att undvika detta tipsar Conway om att spara minnesvärda prylar som kan hålla minnet i schack. Eller så kanske vi bara ska logga ut? Men …