Design

Här är framtidens flygplatser

En israelisk hägring, en turkisk tulpan och en transporthub med vattenfall – här är fem fantastiska flygplatser skapade av arkitekturens största stjärnor.

Changi airport, Singapore

Singapores flygplats är redan en av världens trevligaste. De fyra befintliga terminalerna rymmer exempelvis en fjärilsträdgård, världens längsta rutschkana, orkidé- och kaktuslundar och förstklassig konst. Så när Moshe Safdie, som bland annat ritat landmärket Marina Bay Sands i samma stad, fick i uppdrag att skapa en ny transporthub mellan de olika terminalerna gick han loss med en trädgård i fem våningar och ett 40 meter högt vattenfall. För att bara nämna en bråkdel av vad som gör flygplatsen till lika mycket en destination i sig som bara ett ställe man ska resa vidare från.

Annons

Daxing international airport, Peking, Kina

Stjärnarkitekten Zaha Hadid gick bort 2016, men hade före sin död redan påbörjat arbetet med den här sjöstjärneformade flygplatsen i Kinas huvudstad. Byrån som bär hennes namn finns fortfar-ande kvar, och har slutfört arbetet med det kinesiska mästerverket. Böljande, svepande former och generöst med ljusinsläpp skapar en närmast rofylld miljö. Åtminstone så rofylld som en hårt trafikerad flygplats kan vara. Den kompakta strukturen medför att man som resenär aldrig har mer än åtta minuters promenad till någon gate oavsett var i terminalen man befinner sig – trots att flygplatsen är en av världens största med sina 700 000 kvadratmeter.

Ramon international airport, Eilat, Israel

Det må vara en smula klyschigt att beskriva en byggnad mitt i öknen som en ”hägring”, men när det gäller denna nyöppnade flygplats nästan mitt ute i ingenstans är faktiskt liknelsen ganska adekvat. Det är arkitektbyrån Mann-Shinar, som tidigare ritat Israels nationalbibliotek, som slagit sig samman med Moshe Tzur architects och skapat den 45 000 kvadratmeter stora terminalbyggnaden. Arkitekterna har själva sagt att de velat skapa en kombination av flygets framtidsanda och ökenlandskapets orörda tidlöshet. Flygplatsen är namngiven efter Israels första astronaut, Ilan Ramon – som omkom när rymdfarkosten Columbia brann upp 2003 – och hans son Assaf Ramon, en stridspilot som dog sex år efter sin pappa.

Istanbul airport, Istanbul, Turkiet

Den nyöppnade jätteflygplatsen i Istanbul är ett samarbete mellan de brittiska arkitektbyråerna Grimshaw och Haptic samt norska Nordic office of architecture. Byggnadens välvda tak är genombrutet av runda takfönster som bidrar med rymd och luftighet. Till ytan kommer flygplatsen bli större än Manhattan när den står helt färdig 2025, och flera av dess arkitektoniska drag är hämtade från den turkiska historien. Kontrolltornet är format som en tulpan, landets nationalblomma, och huvudbyggnaden har fått sin form efter sundet Bosporen.

Chicago O’Hare international airport, USA

Amerikanska Jeanne Gang och hennes byrå Studio Gang, som bland annat ritat skyskrapan Aqua i Chicago, lyckades slå några av världens främsta arkitektbyråer i kampen om att få rita en helt ny terminalbyggnad till O’Hare. Studio Gangs vinnande förslag är en luftig elegant byggnad som delvis hämtat sin form från Chicagofloden. Det första spadtaget förväntas tas 2023 och projektet kommer kosta ungefär 85 miljarder kronor.

Foto: Alamy

Foto: TT
Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Jag kommer aldrig sluta älska Zlatan

Ricardo, min tränare, är upprörd. Han är ofta det. I dag gäller det Zlatan.

Annons

– Jag har alltid älskat honom men nu vet jag inte, han beter sig inte som en svartskalle längre.

– Hur menar du?

– I orten säger man alltid ’koderna gäller’.

– Jaha.

– Inte gola, vara lojal, allt sånt där. Man får inte sätta sig själv framför gruppen. 

– Men Zlatan har väl alltid satt sig själv före gruppen. 

Och så käbblar vi vidare mellan pull-ups, knäböj och armhävningar. 

Vädret, invandringen, bostadspriserna och Zlatan är svenskens favoritsamtalsämnen. Just nu är det populärt att ogilla Zlatan. Men hur mycket han än hånar, hur stora aktieposter han än köper i laget som firar brons på Gröne Jägaren, kommer jag aldrig sluta älska honom. 

På luciamorgonen för ett år sedan åt Sigge och jag som vanligt frukost på det lilla caféet i hörnet Storgatan och Styrmansgatan. Snön yrde utanför de immiga fönstren. Mitt i en tugga frös Sigge till, och stirrade mot kassan. 

– Pappa, det är Zlatan. 

– Va?

– Där, sa han och pekade. 

Framme vid kassan stod mycket riktigt Zlatan Ibrahimovic och småpratade med Chamon, ägaren. Zlatan hade shorts. Det såg kallt ut. Det femtontal personer som befann sig därinne gjorde sitt bästa för att spela oberörda. 

– Fråga om vi kan ta en bild, pappa.

– Aldrig i livet, väste jag.

Sigge såg besviken ut.

– Fråga du, sa jag och gav honom min Iphone.

Det gjorde han, Zlatan nickade, varpå Sigge – som då inte begripit hur konceptet selfie fungerar – började plåta den förvånade fotbollsstjärnan. Sedan gick han tillbaka till mig. Zlatan tittade frågande efter honom i några sekunder. Sen tog han sin frukostmacka och kom och satte sig intill Sigge.

– Men du, ska vi inte ta några bilder på dig och mig ihop också?

Jag inser att kombinationen juletid och föräldraskap skapar ett romantiskt filter som gör att jag förstorar denna bagatell en aning. Men ändå, att ta sig den tiden för ett okänt litet barn säger något om en människa.

Efter Sigges och Zlatans gemensamma fotosession vågade sig även de övriga, låtsascoola gästerna fram. Det tog säkert en kvart innan Zlatan fick hugga in på sin ostsmörgås.

Visst förstår ni mig? 

Inte ens om han lyckas med sin sjuka plan att göra Hammarby till Skandinaviens bästa lag kommer jag sluta älska honom.

Foto: TT

Perfect Guide

Min helg: ”Paella är så satans roligt”

Författaren Magnus Västerbro – aktuell med nya boken Vålnadernas historia – gnager resterna av kycklingskrov, går på stadsmuseet och väntar på att helgen ska ta slut.

Strax efter klockan fyra på fredag eftermiddag kan jag inte undvika det längre – jag måste slå ihop datorn och låsa in böckerna i skåpet på Kungliga biblioteket. Jag gör det motvilligt, vilket fortfarande förvånar mig. Min självbild säger mig att jag är en lat person, men numera tycker jag uppenbarligen mer om att arbeta än om nästan något annat. Helgen som ett störande avbrott alltså. Men det är trots allt inte bara plågsamt: så fort jag lämnar KB känner jag hur trött jag är. Dessutom ska jag ju få vara med dem jag älskar. Så jag skyndar mot Rådmansgatans tunnelbana. På vägen stannar jag på Coop på Sveavägen för att handla mat, och sedan Systembolaget intill. Rustad med kyckling och en flaska Xavier tar jag mig hem till Thorildsplan. Sedan matlagning; det är min uppgift, med få undantag. Kycklingen grillas i ugn, och jag blir sjukt frustrerad för att den aldrig verkar bli klar. Men till sist är den det ändå. Den slukas, och efteråt slåss jag och äldsta dottern om att gnaga resterna från skrovet. Sedan ser vi på film, och innan vi släcker också några klipp med Stephen Colberts monologer.

Annons

Så är det lördag morgon. Jag stiger upp först och gör frukost. När allt är klart sätter jag på lugn musik och väcker de andra. Därefter går timmarna och inget blir gjort. Inte underligt att rullgardinerna vi köpte när vi flyttade in för sju år sedan ännu står ouppsatta i ett hörn. Men till sist tar vi oss i varje fall ut. Vi åker in till Hötorget; barnen går på Monki, H&M och Humana. Själv är jag fortfarande utmattad bara av att finnas till och vacklar därför upp på Akademibokhandeln på Kungsgatan, den som har ett litet kafé med bra utsikt. Där dricker jag en cortado och trivs med att ha människor på lagom avstånd, samtidigt som böckernas närhet fyller mig med lugn. Sedan måste vi hem, för på lördag kväll har vi gäster. Inspirerad av jag vet inte vad får jag för mig att göra min enda verkliga paradrätt – paella. Det tar flera timmar, men är värt allt besvär eftersom det är så satans roligt. Vännerna kommer, de är mysiga och alla blir småfulla. Lite nu och då brister jag ut i monologer om något historiskt. Det är oklart om gästerna lyssnar av intresse, artighet eller inte alls.

Söndag morgon betyder tvätt, för någon gång måste det ju göras. På eftermiddagen kommer vi äntligen ut igen. Återigen är jag svårt sömnig. Har jag alltid varit så här trött? Kanske är detta vad livet innebär, tänker jag ibland; som barn är man pigg, sedan blir man allt tröttare och till sist sover man för alltid. Hur som helst. Jag slinker in på Stockholms stadsmuseum för att se deras nya basutställning. Det tar ungefär sju minuter. Vad är det med dem, muttrar jag, är de allergiska mot det skrivna ordet?

På söndag kväll fuskar jag och köper hämtmat från det lokala haket, Thailändska ängeln vid tunnelbanan. Sedan försöker jag sova mig pigg, utan större hopp om att lyckas. Men helgen är i varje fall över, äntligen dags att arbeta igen.

Hälsa

10 orsaker att ses på riktigt

Varför ses fysiskt när det oftast är smidigare digitalt? Det undersöker SPG:s Elin Liljero Eriksson i en ny bok. Här är hennes upptäckter.

Det var efter att jag skrivit min förra bok om vikten av vänskap som jag insåg att ekvationen inte går ihop: varför känner sig så många ensamma, brottas med psykisk ohälsa och har svårt att känna förtroende för andra när vi mer än någonsin kan omges av människor digitalt? Min vän Linda Johansson och jag började undersöka om det ligger något i att vi möter människor mindre i ”det verkliga livet” och vad det i så fall innebär. Upptäckterna samlade vi i boken Låt oss prata om att ses IRL.

Annons

1. Du får ett mer äkta möte
I en tid där allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras är det mänskliga en hårdvaluta. Därför har det fysiska mötet blivit något av en exklusivitet idag, eftersom det erbjuder det där unika som bara kan ske mellan oss människor när vi ses. Räkna med rosiga kinder, risk för grodor och kanske en och annan tår eller spontant skratt. Mänskligt, genuint och oerhört befriande.

2. Du frigör ditt må bra-hormon
När vi ses IRL finns det en stor potential att du får en dos av hormonet oxytocin. Det frigörs nämligen vid vänlig beröring (om det så är ett handslag eller en kram) mellan människor och resulterar i underbara effekter som välbehag, tillit och minskad stress. Ovärderliga nyckelspelare för vår tid, inte minst när det kommer till relationsskapande.

3. Du stärker din empati
Spontat samtal med någon på tåget, ett par meningar med grannen eller ett hej till kassörskan på Ica. De små interaktionerna är utrotningshotade i en tid då vi självscannar fredagsmyset, låter dödtid bli surftid och navigerar med Google maps istället för att fråga någon på gatan. Studier visar att vi minskat vår empatiska förmåga med 40 procent de senaste 20 åren. Psykologen Sherry Turkle, som forskar om relationen mellan människor och teknik, förklarar det med att vi inte konverserar med människor omkring oss längre. Både när du träffar en god vän eller hejar på busschauffören tränar du din förståelse för andra människor.

4. Du lär dig tyda andras känslor
Psykologer och studier signalerar att unga, som har vuxit upp i en digital verklighet, mår allt sämre utan att veta varför. Man tror att en anledning är att många har svårt för att sätta ord på sina känslor, vilket i sin tur förklaras med att unga i mindre utsträckning verkligen möts, utan gör det mer via skärmar. Mimik, tonfall och gester är minst lika viktigt som orden i en kommunikation. Ja, de kan ofta säga mer än ord. Genom att ses IRL övar du på använda ditt eget kroppsspråk, uttrycka dina känslor och läsa av andra.

5. Du stretchar din koncentrationsförmåga
Att vårt digitala liv har gjort oss mer otåliga och okoncentrerade är ingen nyhet. Vi är vana vid att omedelbara upplevelser finns bara en knapptryckning bort och det triggar så klart den där rastlösheten. När vi ses IRL får hjärnan en paus och vi får öva på att fokusera på någon en längre tid än några sekunder. Bättre fokus i samtal leder till ökad närvaro i samtal, vilket i sin tur landar i starkare relationer.

6. Du får mer förtroende för människor
Att få använda hela kommunikationsregistret, som omedelbar respons i kroppsspråket och tonläget hos den du precis berättat något för, stärker inte bara nuet-känslan i samtalet utan också förtroendet mellan er. Har du dessutom på något sätt rört vid den du möter (självklart förutsatt att du velat det) har oxytocinet hjälpt dig att förstå att det här är en person att lita på.

7. Du underhåller dina spegel-neuroner
Brukar du gäspa om din kollega precis gjort det eller börjar fnissa när ett kompisgäng på tunnelbanan skrattar utan att du har någon aning om vad som är så roligt? Det är de så kallade spegel-neuronerna som agerar för att vi ska kunna förstå känslor, avsikter och beteenden hos varandra. Denna typ av empati är inbyggd i oss och gör att vi kan knyta an till andra människor. Så skäms inte om du råkar härma den du träffar IRL – du tränar bara din medkänsla!

8. Du blir mer nöjd
Till skillnad från att interagera via sociala medier, som frigör signalsubstansen dopamin, som har för avsikt att skapa förväntan och en törst att omedelbart ha mer, gör hormonet oxytocin, som ofta frigörs när vi ses IRL, att vi känner oss trygga, lugna och tillfreds. Vi vill helt enkelt dröja kvar i det tillståndet.

9. Du motverkar känslan av ensamhet
Man kan tro att den ocean av interaktionsmöjligheter som sociala medier erbjuder motverkar ensamhet, men det är en illusion eftersom man saknar hela samtalsregistret och flera faktorer som skapar kittet människor emellan. Ett IRL-möte bäddar för starkare band och en mer sanningsenlig känsla av att man verkligen inte är ensam.

10. Du lever längre
Att leva i gemenskap och att ha nära vänskapsrelationer har visat sig ha en positiv inverkan på såväl vår psykiska som fysiska hälsa. Andra studier visar att social isolering kan ha samma negativa hälsoeffekter som rökning. I de områden i världen där människor lever längst, de blå zonerna, är sammanhållningen mellan invånarna en av de gemensamma anledningarna. De tittar sällan på tv, utan umgås dagligen, fyller varandras kylskåp och stöttar varandra när livet är svårt. De ses IRL, helt enkelt!

Foto: Rickard L Eriksson

Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Bianca Ingrosso: ”Ibland känner jag att det inte finns något kvar av mig”

Bianca Wahlgren Ingrossos utstrålning går rakt genom mobilskärmar och tv-rutor. SPG träffar drottningen av sociala medier och pratar pengar, magsår och ikoniska släktingar.

Bianca Ingrosso lutar sig tillbaka, spärrar upp ögonen, spretar med fingrarna i luften och skriker:

Annons

– Aaahhh!

Det är mitten av november och hon försöker sätta ord på hur det känns när den dagliga pressen blir för stor.

– Antingen blir jag lättirriterad och odräglig, eller så får jag ångest, går in i mig själv och börjar överanalysera allt. Jag tänker att jag har gjort fel fast jag kanske inte gjort det. Har jag varit snäll mot alla? Sa jag något dumt i den där videon?

Hon kryper upp i fåtöljen, viker in benen under kroppen och drar kappan omkring sig.

– Jag tar åt mig väldigt av vad folk tycker och undrar vad de ska tänka om mig när de går därifrån. Om de inte tyckte att jag var en bra person så får jag jättemycket ångest. Jag är väldigt mån om att bli omtyckt.

Många har utsetts till rösten för en generation. Få har tagit rollen lika självklart som Bianca Ingrosso. Hudlös och ocensurerad, driven av lust och självtvivel, konsumtion och längtan efter mening, uttrycker hon vad det är att vara ung 2019. En miljon människor följer henne på Instagram, 310 000 prenumererar på hennes Youtube-kanal. Wahlgrens värld, realityserien på Kanal 5, lockar runt 300 000 tittare per avsnitt. Sommarpratet i P1 – där hon 2018 öppet berättade om sina ätstörningar och föräldrarnas skilsmässa – slog rekord med över en miljon lyssnare första veckan. Dessutom har Bianca Ingrosso inlett en karriär som entreprenör med skönhetsmärket Caia cosmetics. Kärleken till smink föddes i mammans scenloge.

– Som liten satt jag backstage när mamma var på turné. Det var sminköserna som var i logen under hela kvällens gång. De hade alltid tid för mig och jag fick hjälpa till med att locka peruker och städa sminkbord. Där fick jag känna en tillhörighet och blev aldrig exkluderad. Jag fick alltid vara med.

Caia cosmetics hemsida kraschade vid lanseringen, lagret tog slut på två timmar och 2019 släpptes siffror om 100 000 sålda produkter. Men företaget har också fällts av reklamombudsmannen för sexistisk reklam.

Samtidigt har rollen som influencer gjort henne till mångmiljonär. Bolaget Bianca Ingrosso AB omsatte förra året 17 miljoner kronor. I samarbeten med företag på sociala medier kan hon ta upp till 200 000 kronor per bild. Hon beskriver konsumtion som största drivkraften.

– Jag måste spendera pengar för annars får jag ingen motivation att jobba. Min lägenhet var exempelvis ett spontanköp, jag kände bara att jag ville flytta, gick på en visning och köpte den. Det är bra, för nu måste jag jobba tillbaka de pengarna nästa år.

Bianca Wahlgren Ingrosso var känd redan som bebis, men i realitysåpan Wahlgrens värld är hon den största stjärnan.
Bianca Wahlgren Ingrosso var känd redan som bebis, men i realitysåpan Wahlgrens värld är hon den största stjärnan. Foto: Rickard L Eriksson

Hallwylska palatset, Stockholm. Bianca Ingrosso har svårt att sitta ner, ett magsår smärtar. Hösten har varit intensiv.

– Allting går så fort, samtidigt som många drar i mig från alla håll. Ibland vet jag inte själv vem jag är när jag kommer hem. Det finns ingenting kvar av mig.

Bianca Ingrosso föddes in i offentligheten. Efter en barndom som artist – hon deltog i Junior Eurovision song contest 2006 och medverkade i Sound of music 2007 – fann hon sig uttråkad i familjens soffa som tonåring. Föräldrarna Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso hade separerat, artistdrömmen hade slocknat. Pernilla Wahlgren startade en blogg åt dottern och satt själv uppe och spökskrev inlägg om nätterna. Följarskaran växte, Bianca Ingrossos intresse väcktes och efter medverkan i Let’s dance 2016 kom det folkliga genombrottet med Wahlgrens värld samma år.

– Jag hade inte haft något av detta om det inte vore för Wahlgrens värld. De första två åren var ett helvete, alla fick se en ung vuxen kvinna som inte mådde bra och var deprimerad. Men sedan känns det som om jag har blivit en syster till hela svenska folket. Jag tror de har gått igenom alla faser med mig och nu verkar det som om många har omfamnat mig.

Hon har byggt en hel industri runt sin egen person. Senaste året har hon lagt ner både blogg och podcast för att minska pressen. Hon beskriver kamerateamet som ett stöd.

– Det är stöttande att ha filmteamet med mig. De följer med mig hela dagen och sedan får jag sitta ner på en stol och svara på hur saker och ting har känts. ”Vad tänkte du när den personen sa det där?”. Det blir som att gå till psykologen där jag bearbetar allt som hänt.

När är det märkligaste tillfället du haft kamerateamet runtomkring dig?

– Jag har vaknat och så har kameran bara stått där. En gång, efter att Benjamin vunnit Melodifestivalen, hade vi haft efterfest och alla var fortfarande fulla när vi vaknade på morgonen. Då var det lite märkligt att ha ett filmteam i köket.

Hur pass vinklad är din person i Wahlgrens värld?

– De första två åren sa jag ’jag vinklas så fel, detta är ju inte jag’. Men det var jag, jag var ju så vidrig. Jag tycker att jag vinklas rättvist, men ibland klipps kanske min komiska sida på ett sätt som gör att man inte förstår sarkasmen.

Din mormor Christina Schollin kritiserade dig i en intervju med SvD där hon beskrev dig som gränslös i tv-serien.

– Jag känner ju mormor. Hon har inte en sarkastisk humor, allt är väldigt gulligull. Hennes man Hasse, min morfar, är tvärtom och har den sjukaste jävla humorn. Alla barn fick hans humoristiska sida. Mormor förstår inte riktigt när vi andra är sarkastiska.

Har du sett hennes filmer?

– Nej, jag har aldrig sett något som mormor eller morfar har gjort. Jag gick på releasefesten för hennes nya bok där de visade klipp och jag har inte förstått att hon varit en av Sveriges största skådespelare? Det hade jag ingen aning om. Hon har varit på Oscarsgalan och är ju tydligen en ikon. Jag hade helt missat det, det är inget vi pratar om i familjen. Nu skulle hon vara med i Skavlan. ’Ska mormor gästa Skavlan?’ tänkte jag.

Foto: Rickard L Eriksson

Förgyllda keruber sträcker sig mot himlen, bistra generaler stirrar från oljemålningar. Bianca Ingrosso slår sig ner i salongen och berättar om relationen till sina följare. Sedan hon gått ut med sin bulimi är det på sociala medier hon finner största stödet.

– När det kommer till psykisk ohälsa och mina ätstörningar så pratar jag alltid först med mina följare. Det faller sig mer naturligt än att sitta ner med min familj och säga hur jag mår. Alla i min familj vill göra allting till ett skämt, så jag kan tycka att det är obekvämt att prata om djupa grejer med dem. Jag tycker överlag att det är jobbigt att prata face to face med någon som känner mig väl. Även min psykolog har jag svårt att prata med sådant om. Jag är bekvämare med mina följare och många har gått igenom samma sak.

Du har aldrig övervägt ett jobb utanför offentligheten?

– Vi har en person i familjen som jobbade på bank och nu är han brandman i Dalarna. Peter heter han. Vi skäms över honom, haha. Vi driver alltid om att vi tycker det är pinsamt att vi har en okänd människa i släkten.

Vem är den viktigaste personen i ditt liv?

– Min lillebror Benjamin. Om han slutar tro på mig, då tappar jag nog tron på mig själv också.

Vad skulle du ge dig själv för råd som tonåring?

– Så jävla mycket men ändå ingenting. Man måste gå igenom resan för att hamna där man är. Jag skulle inte göra något annorlunda: skitperioder, misstag, läxor, käftsmällar. Jag skulle inte vilja ha något ogjort. Även om jag inte är perfekt idag så älskar jag resan jag gjort.

Foto: Hurtigruten / Rune Kongsro
Perfect Guide

Är det här världens vackraste sjöresa?

Charmiga hamnar, spetsiga bergstoppar och mäktiga havsörnar. I över 125 år har passagerare ombord på Hurtigrutens fartyg kunnat njuta av det majestätiska kustlandskapet mellan Bergen och Kirkenes. Men i dag står Hurtigruten för så mycket mer än bara vacker natur. Det blir nämligen allt populärare att delta i utflykter och aktiviteter under färden.

2 juli 1893. Det är premiärtur för fartyget D/S Vesteraalen som ska avgå från hamnen i Trondheim. Ombord finns kapten Richard With, ett antal förväntansfulla passagerare samt mängder av post, gods och bagage. I hamnarna längs sträckan viftas det med flaggor och ropas ”hurra” när fartyget lägger till. Att en ny båtförbindelse just öppnats mellan Nordnorge och övriga delar av landet har knappast undgått någon.

Annons

Framgångssagan Hurtigruten har just börjat.

Ett av Norges populäraste turistmål

Havsörn i sikte.
Havsörn i sikte. Foto: Hurtigruten

Hurtigruten brukar kallas för ”världens vackraste sjöresa”, och det är ingen överdrift. Den norska kuststräckan är något utöver det vanliga. Närmre än så här kommer du inte Norge. Sedan slutet av 1800-talet har tusentals passagerare färdats längs vattnet på den klassiska turen från Bergen i söder till Kirkenes i norr. De har fascinerats av det skiftande landskapet, skådat norrskenets skådespeleri på himlen, betraktat det unika kustlandskapets djurliv och häpnats över arkitektoniska mästerverk.

Från att ha varit ett smidigt sätt för norrmän att ta sig från norr till söder, och tvärtom, är i dag Hurtigruten ett av Norges populäraste turistmål, och det är inte enbart den storslagna naturen som lockar, även den läckra maten och de spännande aktiviteterna attraherar människor från hela världen.

EXTERN LÄNK: Just nu får du rabatt på den klassiska rundresan – läs mer här hurtigruten.se

Midnattssol och norrsken

Passagerare ombord på Hurtigruten passerar genom Trollfjorden.
Passagerare ombord på Hurtigruten passerar genom Trollfjorden. Foto: Hurtigruten / Agurtxane Concellon

En av Hurtigrutens absoluta höjdpunkter är den 80 meter smala och 2,5 kilometer djupa Trollfjorden förklarar Per Øyvind Dahl, hotellchef på ett av Hurtigrutens fartyg MS Polarlys. Trots att han arbetat på Hurtigruten i 21 år tröttnar han aldrig på den storslagna utsikten.

Det finns alltid något nytt att upptäcka under varje resa.

– Det finns alltid något nytt att upptäcka under varje resa. Med årstiderna förändras både naturen och utsikterna. Midnattssol och norrsken, stormar och solsken. Ännu har jag inte lärt känna alla holmar som finns, säger Per Øyvind Dahl.

Koppla av ombord – gör aktiviteter i land

Foto: Hurtigruten / Agurtxane Concellon

För fyra år sedan startade Hurtigruten ett expeditionsteam på fyra av sina fartyg. Det skulle visa sig vara framgångsrikt. I dag har nämligen alla, utom två av fartygen, sitt eget expeditionsteam. Förutom att samordna utflykter och ta med gäster på landsturer i vissa hamnar håller de föreläsningar om intressanta och relevanta ämnen varje dag. Men det är inte bara i land det händer saker.

Ombord har gästerna till exempel möjlighet att se kocken filéa laxen och ta del av ett uppfriskande polcirkeldop när fartyget korsar polcirkeln. Dagtid är det frisk luft och äventyr som gäller medan kvällarna öppnar upp för sköna stunder i panoramaloungen – antingen för att njuta av något i glaset, läsa en bok eller spela schack. I den varma badtunnan kan gästerna njuta av synen av det ständigt föränderliga landskapet som glider förbi.

EXTERN LÄNK: Just nu får du rabatt på Hurtigruten – läs mer här hurtigruten.se

Havssafari

Allt fler gäster vill ha action när de åker med Hurtigruten.
Allt fler gäster vill ha action när de åker med Hurtigruten. Foto: Hurtigruten / Jakob Kasl

Havörnssafari vid Trollfjorden, den arktiska Ishavskatedralens midnattskonsert, snöskoterfärd i Kirkenes eller fartfylld kajakpaddling. I dagsläget erbjuder Hurtigruten över 90 olika utflykter – och det finns något för alla.

En snabbare, och mer krävande aktivitet är RIB-safari till Saltstraumen som gästerna kan uppleva när fartyget är i Bodø på väg norrut. Här är det på med flytväst, vantar, glasögon och flottördräkt som gäller. Med 250 hästkrafter bär det sedan av i båt mellan små öar och rev. På så sätt kommer deltagarna närmre djurlivet.

Marco Voigtländer, expeditionsledare på MS Polarys, vittnar om att Hurtigrutens gäster blivit allt mer äventyrslystna.

- Allt fler vill ha mer action. Gästerna har blivit yngre, och de vill ha aktiviteter som kajakpaddling, cykling, hundspann och snöskoter, säger han.

En av Hurtigrutens samarbetspartner, som erbjuder olika naturupplevelser, är Tromsø vildmarkscenter. I 15 år har de samarbetat med Hurtigruten. Till en början erbjöd man gästerna hundspannsturer men i takt med att deltagarna önskar mer fysiska aktiviteter har erbjudandet utökats med exempelvis kajakpaddling.

Smaka på Norges kustkök

Bebyggelse på vackra Svinøya.
Bebyggelse på vackra Svinøya. Foto: Hurtigruten / Aslak Tronrud

God mat och dryck står i centrum ombord på Hurtigrutens fartyg. Enligt det nyutvecklade matkonceptet ska maten alltid vara färsk och bestå av lokala råvaror. I ”Norway’s Coastal Kitchen” kan gästerna njuta av till exempel ostar från Lofoten, lamm från Hellesylt i Geirangerfjorden och färsk fjällröding från Sigerfjord i Vesterålen. 40 olika leverantörer levererar varor från 15 olika hamnar där fartyget lägger till. I april lanserades de första trerättersmenyerna och sedan 2017 har man kunnat erbjuda gästerna en separat vegansk meny. Menyerna är noggrant utformade med rätter som baseras på det område gästerna seglar genom.

EXTERN LÄNK: Just nu – boka hela rundresan men betala bara för halva hurtigruten.se

Gamla föremål på museum

Torghatten.
Torghatten. Foto: Hurtigruten / Livia Bonitz

I somras var det 126 år sedan det första kryssningsfartyget avgick från Trondheim till Hammerfest – en resa som tog sju dagar. Dessförinnan kunde det dröja fem månader innan ett brev som skickats från Oslo nådde en mottagare i Kirkesnes. Men efter år 1893 tog det bara ett par veckor.

– Det var lite av en revolution. Hurtigruten band samman hela Norge, säger 72-åriga Sten Magne Engen, som länge arbetat som kapten på Hurtigruten och som varit med och byggt upp Hurtigruten-museet vilket kan besökas när fartyget lägger till i Stormarknes.

På museet har gästerna möjlighet att lära sig mer om resekomfort genom tiderna och utvecklingen av norsk kustkultur. Här finns en intressant samling föremål med allt från fartygsinstrument till gamla fotografier. Men än är Sten Magne Engen inte färdig med sitt arbete. Just nu tillbringar han all sin tid med att återställa DS Finmark från 1912, som ska utgöra en del av museet.

– Hurtigruten spelar en betydande roll för Norges historia. Det är viktigt att visa, säger Sten Magne Engen.

EXTERN LÄNK: Följ med på ett tolv dagar långt äventyr - boka Hurtigruten till specialpris nu hurtigruten.se

Fakta: Den klassiska rundresan

Trollfjorden
Trollfjorden Foto: Hurtigruten / Oscar Farrera
  • Upplev hela Norges kustlinje med 34 hamnar där vi passerar över 100 fjordar och 1 000 fjäll.
  • Korsa polcirkeln och leta efter norrsken på vintern eller njut av 24 timmars dagsljus och midnattssol på sommaren.
  • Under vår- och höstresorna upplever vi Arktis strålande färger, magiska ljus och fascinerande kultur.
  • Kustguiderna arrangerar ett brett urval av utflykter och aktiviteter ombord och berättar om de kultur- och naturskatter vi möter på resan.
Lofoten till häst. På himlen syns ett norrsken.
Lofoten till häst. På himlen syns ett norrsken. Foto: Hurtigruten / Vegard Aasen
Att åka hundspann  är ett äventyr.
Att åka hundspann är ett äventyr. Foto: Hurtigruten / Agurtxane Concellon
Expedition kungskrabba.
Expedition kungskrabba. Foto: Hurtigruten / Ørjan Bertelsen
Paddlingstur på sommaren
Paddlingstur på sommaren Foto: Hurtigruten / Rune Kongsro

Fakta: Hållbarhet viktigt för Hurtigruten

Hurtigrutens ska vara ett ansvarsfullt rederi som tar hållbarhet på allvar. Efter ett framgångsrikt test av elektronisk mätning av matavfall på ett av fartygen vidtas nu åtgärder för att minska matavfallet på alla fartyg under hösten. Sommaren 2018 bytte Hurtigruten ut all onödig engångsplast som till exempel plastglas och sugrör och ersatte dessa med miljövänliga produkter. Som det stora reseförtag Hurtigruten är var de först i världen med att ta bort all engångsplast från alla fartyg och hotell. Du kan läsa mer om Hurtigrutens klimatarbete här

Fakta: Hurtigrutens fartyg

Flera av fartygen har också renoverats och har fått en skandinavisk och modern inredning. Hytterna och de allmänna utrymmena har uppgraderats och nya faciliteter har tillkommit, så som à la carte-restaurangen Kysten och kafeterian Multe, där du bland annat kan välja mellan färska bakverk och glass tillverkad i Lofoten. Mycket har hänt på Hurtigruten de senaste åren.

Foto: David Thunander
Mode

Götrich – ett kostymdrama

Skrädderiet Götrich börjar med ready-to-wear och går ihop med väskmärket Baron. Företagen har mycket gemensamt – trots en åldersskillnad på 250 år.

Den skräddade kostymen är ett beroende lika vanebildande som något annat.

Annons

– Den gör flera saker med sinnet, det är en fysisk upplevelse, säger Joakim Hartzell, vd på Baron Götrich. Alla skavanker och obekvämligheter i hur plaggen sitter på ens kropp försvinner när man har en kostym efter sitt eget personliga mönster. Det finns forskning som pekar på att det direkt påverkar sinnesstämningen och hur man uppfattas.

Det är därför det är beroendeframkallande?
– Precis.

När skrädderiet Götrich nu slår sig samman med väskmärket Baron är detta känslan som förvaltats. Sedan 2019 ingår de i samma bolag och delar både verksamhet och lokaler.

– Vi satt och åt lunch på Berns när idén om ett samarbete föddes. Båda företagen kommer från klassisk svensk hantverksbakgrund med hög omsorg om råmaterial och tillverkning. Målgrupperna ligger nära varandra och vi delar både estetisk syn och värderingar.

Det anrika Stockholmsskrädderiet grundades 1730 och är Nordens äldsta. Bland kunderna syns alla från Ingmar Bergman till kung Carl Gustaf. Familjeföretaget Baron grundades 1978 och fick en renässans under 2010-talet när det förvärvades av bröderna Jan Carl och Gustaf Adelswärd. Den största nyheten: Götrich börjar sälja färdiga produkter.

– Det blir så kallad ’casual tailoring’: byxor, rockar, sådant som inte kräver lika mycket passform som kostymer och högtidsplagg. Vi har jobbat enbart med skräddat sedan starten, så vi har en utvecklingscykel på nästan 300 år, haha. I vår gemensamma lokal blir det butik för konfektion, skrädderi och en kunddel.

Får man en personlig relation med sin skräddare?
– Ja, min skräddare i London blev en av mina bästa vänner och är numera delägare i Götrich. Man får mycket tid tillsammans och lär känna varandra. Man reflekterar i lugn och ro, talar om vilka behov man har i livet.

Cad & the Dandy, som är delägare i Götrich Baron, ligger på berömda Savile Row i London. En parallellgata till Regent Street som är känd för sina många skrädderier.
Cad & the Dandy, som är delägare i Götrich Baron, ligger på berömda Savile Row i London. En parallellgata till Regent Street som är känd för sina många skrädderier. Foto: David Thunander

Ni samarbetar även med Cad & the Dandy på Savile Row i London?
– Ja, vi äger firman tillsammans med Englands största skrädderi. De har två stora ateljéer och vi delar bland annat system för mönsterkonstruktion och tyginköp. Det som tidigare gjordes på brun- papper kan nu göras digitalt och vi kan därför dela arbete mellan olika ateljéer. Den betydligt större kapaciteten gör att vi kan få ner priset på en handsydd kostym från 36 000 till 13 000 kronor.

Ett vanligt fel är att välja svart kostym?
– Ja, det ska man helst undvika. Traditionellt har endast högtidskläder som smoking och frack varit svarta, den vanliga kostymen har istället gjorts i grått eller mörkblått. Sedan började modeskaparna under 80- och 90-talen göra den svarta kostymen populär. Den är inte så smickrande eftersom man oftast ser väldigt blek ut i den.

Vem är Sveriges bäst klädda offentliga person?
– Prins Daniel. Jag har en känsla av att han förstår sig på skrädderi och vad det gör för passformen och intrycket man ger.

Foto: David Thunander
Foto: Paul Brissman
Perfect Guide

Sophie Stenbeck: ”Jag sökte länge pappas bekräftelse”

Sophie Stenbeck skulle egentligen inte behöva arbeta en enda dag till, men precis som pappa Jan älskar hon sitt jobb. För SPG berättar ”familjens Moder Teresa” om sitt liv i New York.

Det är inte svårt att lista ut vems kontor vi befinner oss på. Eller åtminstone inte vem som är far till kontorets innehavare. Några våningar upp i det långsmala huset på Spring Street i Soho pryds nämligen väggar och bord av satirmålningar, porträtt och privata inramade foton av Jan Stenbeck.

Annons

När jag väl sätter mig mittemot hans yngsta dotter, Sophie Stenbeck, så möts jag ändå av hans lika arroganta som charmiga – beroende på vem man frågar – blick från ett fotografi bakom gardinen. Han är överallt, påpekar jag. Sophie Stenbeck skrattar.

– Ja, pappa och Max. De är överallt här. Det här var Max kontor. Det är därför huset är så speciellt för mig. Dessutom ligger det i Soho så det håller mig ung, säger hon och öppnar en flaska bubbelvatten som dukats fram intill en skål svenskt smågodis.

Sophie Stenbeck syftar på Max Stenbeck, hennes bror som hastigt gick bort för fyra år sedan. Det är hans företag och kontor, Max Ventures, som Sophie nu tagit över.

– När Max dog ville jag förvalta och utveckla det han hade skapat, så vi döpte om företaget till Max Ventures. När jag flyttade hem från Los Angeles tog jag över Max roll här, säger hon och tillägger att hon flyttade hem till New York just för att vara närmare Max och familjen.

Max Ventures är idag ett investmentbolag med fokus på skandinaviska startups med vad Sophie kallar ”Nordic values” – det vill säga fokus på jämställdhet, klimat och med blicken vänd mot förändring.

Sophie och hennes bror Hugo var de två av syskonen som köpte ut sig från familjeföretaget Kinnevik efter Jan Stenbecks död, och koncernen drivs numera som bekant av Sophies syster Cristina.

Med de summorna som landade i Sophies ficka hade hon inte behövt jobba en dag till i sitt liv.

– Nej, instämmer hon och ler. Men det är det här jag älskar. Jag försökte vara ledig i sex månader när jag fick barn, men inte ens det funkade speciellt bra. Jag mår bra av att jobba. På det sättet är jag precis som pappa, säger hon.

Det är ingen slump att Hugo refererat till sin yngre syster som familjens Moder Theresa. Hela sitt vuxna liv har Sophie Stenbeck ägnat åt välgörenhetsarbete och socialt entreprenörskap. Redan som barn fanns ett stort engagemang för samhällets utsatta – både människor och djur.

– Jag minns att jag grät när vi körde genom Manhattan och jag såg hemlösa på gatan. Jag sträckte mig alltid efter mammas plånbok och försökte öppna bildörren för att ge dem pengar, men mamma stoppade mig såklart från att öppna dörren mitt i trafiken.

Foto: Paul Brissman

Just den här höstdagen osar Sophie Stenbeck New York-bizniz ända ut i fingerspetsarna: klackar, mörka solglasögon och en svart stram designerstass. Men oftast är hon mer ledigt klädd, säger hon, och framför allt när hon är med dottern på gården i Westchester norr om New York City. Sophie har separerat från sin exman och pendlar mellan lantlivet och en våning på Upper West Side och föreslår skämtsamt att hon kanske träffar en svensk man nu när vi tar så snygga bilder.

Gården bebos av, förutom Sophie och hennes femåriga dotter Grace, fem hundar, tjugo hästar, och ett antal getter och grisar.

Det var också så, i ett hus utanför stan, hon växte upp på Long Island med sina tre syskon. Där i den amerikanska övre medelklassens högborg fylldes dagarna av skola och vardag snarare än av den flärd och det mediebrus som hennes far associerades med. Men visst var hon medveten om att hennes pappa inte var vem som helst.

– Jag kan inte säga att jag visste att han var en kontroversiell person, för det syntes inte här i USA. Men jag kände det. Jag kände av hur saker förhöll sig runt honom, säger hon.

Jag frågar om de är lika, och Sophie tänker efter länge innan hon svarar. Medan hon funderar hinner hennes assistent nicka mot mig som för att poängtera att svaret är givet.

– Jo, det är vi, svarar Sophie till sist. Jag har samma driv som jag minns att han hade. Han hade ständigt nya idéer och var inte rädd för att misslyckas, det har jag tagit med mig.

Har du ärvt några av hans mindre smickrande drag?
– Han var otroligt lojal mot sina vänner, det är jag också. Men om någon svek honom så stängde han snabbt dörren för gott. Så kan jag också vara, tyvärr. Jag önskar att jag hade lättare att förlåta och ge andra en chans att förklara. Jag jobbar på det.

Inom loppet av några få år förlorade Sophie Stenbeck sin pappa, mamma, storebror – och fick veta att hon hade en dittills okänd halvbror. Hon säger att hon minns de åren som en mardrömslik dimma.

– Speciellt när Max dog. Han var så ung, och han var min närmaste person. Jag gråter fortfarande när jag pratar om honom, säger hon och torkar bort vad jag först tror är en tår i ögonvrån.

Men det är en ögonfrans som skaver, förklarar hon.

– Jag pratar ofta om morbror Max och pappa med min dotter för att hon ska lära känna dem. Jag vill att hon ska veta vilken fantastisk uppfinnare pappa var.

Under tiden då löpsedlarna präglades av Jan Stenbeck och i synnerhet av hans okända son och arvstvisterna som omgav affären befann sig Sophie mestadels i USA. Men till viss del tog hon ändå del av skriverierna i Sverige.

– Jag var 22 år när pappa dog. Just då kändes världen skrämmande och jag var ledsen och omtumlad. Men att förlora mina nära har också lärt mig att livet är för kort för att inte göra det man älskar, säger hon.

Sophie Stenbeck med storasyster Cristina på Inviks årsstämma 2004.
Sophie Stenbeck med storasyster Cristina på Inviks årsstämma 2004. Foto: TT

Idag har Sophie bra kontakt med sin halvbror och de träffas när hon är i Sverige. Hon har precis kommit tillbaka från en affärsresa med sin bror Hugo och relationen mellan de två har blivit närmre sedan Max gick bort, säger hon. Sin syster har hon inte så mycket kontakt med, mest för att Cristina bor i Sverige och numera är rotad där, förklarar hon.

Sophies wheaten terrier Winston, som fått följa med in till stan idag, gnyr och ser frågande på sin matte som för att föreslå att det är dags att åka hem nu. Och han har rätt, Sophie börjar packa ihop när hon plötsligt minns en grej som hon tycker säger något om Jan Stenbeck. Det är uppenbarligen viktigt för henne att göra sin pappa rättvisa och visa världen den man hon kände. Vi trycker på inspelningsknappen igen, och sätter oss till vovvens förtret.

– Jag minns att jag hjälpte honom att öppna post, och bland breven fanns en fin inbjudan till att tala på Världsekonomiskt forum. Jag förstod att det här var något smickrande och frågade om han inte skulle tacka ja, minns Sophie.

Men Jan Stenbeck tackade nej med förklaringen att avsändaren måste ha misstagit honom för någon som åstadkommit något stort. Han var, skrev han, ”bara en enkel svensk som bodde på en gård på Long Island”.

– Så såg han sig själv. Han visste nog att han gjorde bra grejer ibland, men han sökte aldrig omvärldens bekräftelse. Och nu när jag närmar mig 40 märker jag att jag också slutat söka andras bekräftelse.

Vems bekräftelse är det du har sökt?
– Pappas. Jag sökte vissa jobb när jag var yngre som pappa skulle bli stolt över och så vidare. Men även när han dog fortsatte jag söka bekräftelse på att jag var min egen, och inte bara någons dotter. Nu vet jag att jag är det, och kan samtidigt vara stolt över pappa.

Jan Stenbecks påtagliga närvaro i rummet berättar mer om en kvinna som behärskat konsten att balansera ett ofrånkomligt arv, än en dotter som fastnat i sin fars snåriga imperium.

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Behåll din man, men byt ut soffan

– Vi måste byta ut nattduksborden, de är fula och förstör hela rummet.

Annons

Min fru ser gravallvarlig ut.

– Verkligen, svarar jag, man får ont i ögonen av dem.

– Jag skämtar inte, jag kommer köpa nya nästa månad.

Jag får en obehaglig känsla i kroppen.

– Är nattduksborden ett substitut för mig?

– Va?

– Är det jag som förstör hela stämningen i sovrummet?

Hon suckar.

– Nej, jag älskar dig, jag vill inte ändra på dig, jag vill absolut inte skilja mig – jag vill bara ha ett finare sovrum.

Hennes inredningsintresse väcker ofta min separationsångest. På goda grunder. Alla vet ju att en totalrenovering är privilegierade människors alternativ till skilsmässa.

Vi var hemma hos några bekanta på middag nyligen. Jag hade inte varit där på några år och det kändes som att kliva in i ett helt nytt hem. Färre danska fåtöljer, mindre skandinavisk minimalism. Mer guld, marmor och takrosetter. Venetiansk lyx i samtidstappning. Jättefint – men det väckte misstankar hos mig.

Hur olyckliga är de egentligen?

Iakttog hon sin make en lördagsmorgon där han låg och degade med SvD Näringsliv i Eilersen-soffan. Tänkte hon: ”Herregud vad trött han är. Vi har inte haft sex på ett halvår och han ligger där och är avtändande i största allmänhet i sina söndertvättade boxershorts med slapp resår. Jaja, det går ju inte att ändra på honom, men om han läste tidningen i en sprillans ny B&B Italia-soffa kanske livet i fall skulle vara uthärdligt …”

Och så drog hon igång en jätterenovering. Kallade in Woychek, Zbigniew och Marek för att riva ut hela skiten. Och fick på köpet ett potent relationsbalsam, eftersom hon kommande halvåret kunde projicera hatet mot honom på de stackars polackerna. Briljant.

När de nya nattduksborden var på plats såg min fru överdrivet glad ut. Vilket givetvis provocerade mig.

– Hade du fixat att leva med mig om det stod en nött gammal Ikea-soffa i vardagsrummet?

– Absolut. Men jag är glad att jag slipper.

– Och du och jag låg där varje kväll och tittade på en tjock-tv från Luxor?

– Inga problem, det hade ändå bara varit du som legat där och kollat på fotboll.

Perfect Guide

Kjell Häglund: Politiken är den nya popmusiken

Den som minns tv-serien Vita huset, Aaron Sorkins sju säsonger och två mandatperioder långa kvalitetsdrama om en fiktiv demokratpresident och hans administration, minns i regel också ett mästerverk. Så när jag nyligen började se om den fick jag en chock. Min forna favoritserie hade blivit närmast otittbar. Konstlad. Smaklös. Odräglig.

Annons

Den som minns tidningen Pop, som jag var med om att starta och driva under 1990-talet, minns i regel också devisen vi kokade ihop som ett slags motto, formulerad i premiärnumret och återkommande genom sju års utgivning:

”Pophistorien måste ständigt skrivas om.”

Nå, varför måste den det? Och varför måste den revideras i fråga om en av de senaste tjugo årens mest epokgörande tv-serier?

Även om vi som gjorde tidningen Pop såg oss själva som rent akademiskt nedgrävda i popmusik – ja, vi var ett gäng extremt pompösa 25-plussare – så reflekterade jag aldrig över devisens faktiska vetenskapliga innebörd. Men den är grundläggande.

Så här förhåller det sig ju med historia: det är vinnarna som skriver den. Efter adelns statskupp mot Gustav IV Adolf 1809 började historieskrivningen stöpas om av den nya makteliten, full av revanschbegär, hatisk mot gustavianismen, besatt av att tysta ner både det gamla paradigmets perspektiv och egna felsteg. Och när vinnarnas perspektiv fått forma historien över 100, 150, 200 år, då är det inte längre så lätt att gräva fram de gamla motstridiga rönen igen och få syn på den mer komplexa bilden.

Vi var lite för segerrusiga redan från början, när vi tyckte oss skriva popjournalistisk historia genom att ”revidera pophistorien”. Vi älskade att gräva fram pophistoriska fynd men insåg inte hur fastvuxna vi blev i vår egen tid.

1999 gick tidningen Pop i graven, vårt paradigm var ute. Popmusiken tappade popkulturell status, tv-serier blev den nya popmusiken. Samma år hade Aaron Sorkins The West Wing premiär i en era där en skamfilad Bill Clinton var på väg ut och George W Bush skulle bli Sorkin-seriens nödvändiga kontrapunkt.

Då var allt nytt, i en tv-serie: djupet, intelligensen, nördigheten. Humorn tycktes självutlämnande.

I dag känns greppen i The West Wing gubbgrabbigt studentikosa, idealismen frustrerande dum, och bristen på en politisk cynism som liknar verklighetens är en avgörande brist på kvalitet.

Vår samtidshistoria har skrivits om sedan serien gick. En extrem politisk polarisering och faktaupplösning har belägrat samhället. Vi vet inte längre vilka vi hatar mest, dem längst bort på andra ytterkanten eller de självgoda jävlarna i mitten. Och när Vita huset är lika korrupt som Kreml funkar inte Aaron Sorkins tjugo år gamla pojkrumsfantasier längre.

I dag är politiken den nya popmusiken. Tv-serier måste förhålla sig till det. Och det lustiga är att den serie vars veckoavsnitt jag längtar mest till just nu är The Morning Show med Jennifer Aniston och Reese Witherspoon – lustigt, eftersom den påminner så mycket om Aaron Sorkin. Men med den avgörande skillnaden att den är ett slags Sorkin för och med normala människor (i stället för ett rollgalleri bestående av idealversioner av Sorkin själv), och att den till fullo graviterar mot en politisk realitet – komplex metoo-problematik – i stället för en idealistisk dröm.

Resa

Alexander Pärleros: ”Härligt att se vilda djur i sitt rätta element”

Poddaren Alexander Pärleros äter meze i Marbella, går upp tidigt för att se giraffer i Tanzania och reser till Ödeshög för att läka.

Ngorongoro Crater National Park, Tanzania

Foto: Alamy

För några år sedan besökte jag Ngorongoro Crater i Tanzania. En tidig morgon såg jag både lejon, noshörningar och giraffer vakna till liv. Jag är en stor djurvän oavsett var jag är i världen, och att se de vilda djuren i sitt rätta element var härligt. Nationalparken är en galen naturupplevelse med riktigt vackra vyer vart man än vänder sig.

Annons

Adress: ngorongorocrater.org

Occo, Marbella

Foto: Alamy

Sedan jag och min fru köpte hus i Marbella har vi frekvent käkat på Occo. Ett supermysigt ställe med skön atmosfär där det serveras libanesisk meze. Förstklassig mat, bra service och hemtrevliga lokaler gör det till en av mina absoluta favoritrestauranger. Hemma har jag sällan ro att sitta ner i timmar och umgås över en middag, men här känner jag ro att göra det. Det är ett säkert kort när man vill käka en trevlig middag helt enkelt.

Adress: Av de Manolete, Local 7, occorestaurant.es

Shark Bay, Koh Tao

Som gammal röjdykare har thailändska paradisön Koh Tao alltid stått högt upp på min bucket list. Koh Tao kallas för “dykar-ön” och är det någonstans i världen man ska testa dykning så är det här. När tanken slår mig att “det där vågar jag inte testa” brukar jag i stället göra tvärtom för att utvecklas som människa, och därför har jag provat fridykning vid Shark Bay. Det blev en oförglömlig och mäktig upplevelse där vi bland annat såg svartfenade revhajar.

Adress: Siambukten, Thailand

Dhamma Sobhana Vipassanacenter, Ödeshög

Foto: Alamy

Vipassana är en meditationsteknik som handlar om att läka sig själv genom själviakttagelse. Min kloka vän, den buddhistiske skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad, har lärt mig att man inte ska tro på allt man tänker. På Vipassanacenter finns en tiodagarskurs som ger möjlighet att observera sina egna tankar och lära sig skapa ett inre lugn. Känslan här står i stark kontrast till tempot hemma i Stockholm. Jag är övertygad om att alla behöver det för att vara närvarande och uppskatta små saker i vardagen.

Adress: Holmen 1, dhamma.org

Teresa Carles Healthy Foods, Barcelona

Foto: Alamy

När jag och min fru firade midsommar i Barcelona för ett par år sedan upptäckte vi Teresa Carles Healthy Foods. Eftersom vi båda äter en växtbaserad kost blev vi väldigt glada över att äntligen hitta ett ställe som serverar hälsosamma och vegetariska alternativ. Dessutom i en väldigt mysig lokal med Instagramvänliga rätter!

Adress: Carrer de Jovellanos, 2, teresacarles.com

Carola Häggkvist umgås med barnen på badhuset och förbereder julkonserter.
Carola Häggkvist umgås med barnen på badhuset och förbereder julkonserter. Foto: Andreas Lind/Viaplay
Perfect Guide

Min helg: ”Badvakten säger till att det är mobilförbud”

Carola handlar på Coop i Märsta, leker charader och repar inför sina julkonserter

Jag och dottern åker med vänner till badhuset på fredagskvällen. Det är helt tomt då eftersom alla andra sitter hemma och kollar på Idol. Jag sitter med mobiltelefonen och röstar på Gottfrid Krantz hela kvällen, vid poolen och inne i bastun, till slut kommer badvakten och säger till att det är mobilförbud. Vi simmar, myser, leker med tjejerna. Det är skönt att känna ett lugn och hinna andas lite innan helgen börjar. Jag kommer från en simhopparfamilj, min syster var svensk mästare i simhopp och min svåger är europamästare, sedan har jag ett swim spa i trädgården hemma också. Så det är mycket simning i mitt liv. Därefter köper vi hem middag från delikatessen på Coop i Märsta. Det blir skaldjur, lax och potatisgratäng. Sedan kommer vänner på besök. Vi äter och leker charader, oftast imiterar vi någon i vår omgivning från veckan som passerat. Det kan vara Amadeus som spelar fotboll eller mamma som kör bil.

Annons

Jag vaknar tidigt lördag morgon och drar mig i sängen. Jag försöker att inte titta i mobilen utan bara ha en stilla stund. Tar fram min andaktsbok, sträcker på mig och tackar Gud för den här dagen. Sedan går jag ner och dukar fram brunch med allt från omelett och ägg till gröt och kaffe. En liten buffé. Därefter blir det repetitioner för mina julkonserter i Steninge slottslada. Jag står som producent, regissör, koreograf och artist. Sedan ska man hålla på och instagramma också! Det viktigaste är inställningen. Har man mycket att göra får man inte glömma bort att andas, få lite perspektiv, det är inte Eurovision, det är inte direktsändning, vi ska komma med ljus och glädje. Jag är tacksam för att jag har starka nerver och stark mage. Jag jobbar bra med press och blir skärpt i tanken.

Sedan har vi lunchpaus. Vi måste ta hand om oss, ande, kropp och själ. Jag äter stående medan jag gör en intervju och sköter Instagram. Hemma på lördagskvällen fortsätter jag tänka på allt som ska förberedas. Men jag behöver sitta och hålla om min dotter också. Middag blir torsk och broccoli eftersom jag vill gå ner i vikt. Mitt nyårslöfte är att jag ska komma i form och jag har en träningscykel hemma som jag tränar på. Men man behöver inte vara perfekt. Det går inte vänta på att allt är i ordning för att förverkliga sina drömmar. Då får man vänta länge. Det är inte fullkomligt här nere. Man får göra det bästa man kan med det man har för sina händer. På kvällen spelar vi kort och jag lägger mig sent, jag sover inte så mycket, 5-6 timmar, vilket är lite för lite.
Söndag morgon åker vi till kyrkan: Hillsong i Arlanda stad. Det är en kyrka som är relevant idag, de har uppdaterad musik och jättebra undervisning. Sedan tar vi en söndagslunch med syrran i Stenbruket, soppa och en massa vegetariskt. Jag åker hem och förbereder mig för kommande vecka medan reaktionerna trillar in i sociala medier för mitt program Carolas advent som sänds på söndagskvällar på Viaplay och TV3. Min mamma gjorde alltid iordning sig och filade naglar och tog ett långt bad på söndagar, så det brukar jag också göra. Man passar på att få lite sabbat.

Resa

8 svenska vinteräventyr (bortom pisten!)

Norrskenssafari och snöskovandring i världsarv. SvD Resor listar åtta anledningar att fara till fjälls utan att uppsöka pisten.

Samiskt spa i Tänndalen

Foto: Roland Persson

Mii Gullo betyder ”hur mår du” på samiska. Svaret är ”utmärkt” när du sjunker ner i det exklusiva spats 38-gradiga varmkarbad på anrika Fjällnäs, Sveriges äldsta fjällhotell. Badet ligger mitt i snön, precis i höjd med sjön Malmagens klara vatten. Det finns även en isvak för uppfriskande dopp, men värmen är förstås mer fridfull, inte minst när kvällningens vinterljus förskönar utsikten över Rutfjället i sällsamma kulörer. Inomhus erbjuds sju olika behandlingar, baserade på en kombination av välmåendetraditioner från hela världen som förenats i syfte att ge kraften tillbaka efter hårda pass på fjället. Vi rekommenderar Långnästjärnen, en helkroppsupplevelse som börjar med bodyscrub, fortsätter med massage och avrundas med en ansiktskur med krämer anpassade efter just dig.

Annons

Adress: Mii Gullo Spa, Härjedalen, fjallnas.se

Heliskiing i Riksgränsen

Foto: Martin Soderqvist

Vanliga dödliga skidåkare undviker ibland Riksgränsen på grund av ringa nedfarter, snälla fallhöjder och brist på solsken. Desto bättre för mer styva puderentusiaster som får Sveriges främsta offpistlandskap för sig själva. Här gick man redan 1983 i bräschen med heliskiing och den luftburna jakten på orörd snö har fortsatt sedan dess. Bland arrangörerna sticker Arctic Elements ut, störst i Europa och kanske också bäst med sina all inclusive-resor med guide på upp till sju dagar. För den som antar utmaningen utlovas en skandi-exotisk upplevelse i till synes oändligt vinterlandskap. Det är lyxen med 5 000 kvadratkilometer terräng och hundratalet krökta bergstoppar där hisnande couloirs och ospårade vidder får magens fjärilar att nå halsgropen.

Adress: Arctic Elements, Lappland, arcticelements.com

Snöskovandring i Skuleskogen

Foto: Alamy

Uppe på Skuleberget breder Skuleskogens nationalpark ut sig som om man såg den från en molnkant: ett väglöst och hjärtknipande vackert världsarv. Alla väderstreck är snöklädda, inget av den för området så karakteristiska röda rapakivigraniten syns till. Ullångerfjärden täcks av is, något mindre imposant sådan än den inlandsis som för tio tusen år sedan släppte sin omfamning från vilken Höga kusten fortfarande reser sig. Det monumentala landskapet som ständigt framträder pyttebit för pyttebit – skrevor, kalottberg, klapperfält och skärgård – är underbart för snöskovandringar. Önskas sällskap genomförs gemensamma sådana i regi av Friluftsbyn. Men spåren ligger redo i en värld förvandlad till en snövit och himmelsblå vintersaga att sugas in i. Lugn, skön och tidlös.

Adress: Docksta, Ångermanland, sverigesnationalparker.se/skuleskogen

Längdåkning i Järvsö

Foto: Alamy

Utpräglat skandinaviskt friluftsliv. Eller: som att kliva rakt in i ett svenskt vykort skickat till en äkta längdåkningsnjutare. Runt pastorala Harsasjön, under snötyngda grenar i Sveriges skogtätaste landskap mitt i en levande kulturbygd, breder de väl preparerade lederna ut sig. Från en och en halv kilometer
till två mil klassiska, samt en mil skejt bland gran och myrmarker, vilka dagligen spåras med bandvagn eller skoter. Skötseln rår Harsagården om, som även ser efter trötta muskler vid dagens slut. Egendomen kombinerar nämligen gamla traditioner med modern komfort i form av restaurang och timrade övernattningsstugor, samt tillgång till valla-bod, vallaservice och butik.

Adress: Harsagården, Hälsingland, harsa.se

Hundspann i Sälen

Glatt viftande svansar byts snabbt mot höga skall och ylanden när hundarna spänns i sele framför slädar. De fyrfota vännerna vet att det ska bli åka av och de vill ut – nu! Snart kan glädjeskutten övergå i det arbete som blandrasen alaskan husky är så förtjusta i att utföra; turer med två övernattningar i Fulufjällets nationalpark, en av Skandinaviens vidsträckta höglandsplatåer. På arrangören Fjälläventyrs hundspannturer är man max åtta deltagare som leds av certifierade guider med god lokal kännedom. Du kommer bland annat att se Sveriges högsta vattenfall Njupeskär, världens äldsta träd El Tjikko, liksom historiska platser som Altarringen och gamla lämningar, vilka inte skulle kunna nås utan hundspann eftersom ni rör er i ett naturreservat.

Adress: Dalarna, fjallaventyr.com

Norrskensspaning i Abisko

Norrskenet kan vara skyggt, men bättre förutsättningar för att lyckas se det än under ett nattligt besök på STF Aurora Sky Station mitt i Auroraovalen är svåra att hitta. Enligt statistiken är rymdskådespelet synligt hela 70 procent av den tiden som stationen är öppen, med mer eller mindre aktiva norrsken så gott som varje natt från oktober till slutet av mars. Ty uppe på fjället Nuolja är det mörkt, kallt och praktiskt taget molnfritt: perfekta förhållanden att från utomhusterrassen och utkikstornet blicka mot stjärnhimlen för att se den vetenskapliga magi som uppstår när solpartiklar krockar med partiklar från de yttre delarna av vår atmosfär. Antalet platser är begränsat, så glöm inte boka biljett.

Adress: STF Aurora Sky Station, Lappland, auroraskystation.se

Nya smaker i Klövsjö

”Sveriges hemligaste bryggeri” är knappast okänt längre utan snarare en succé. Självklart tack vare humledryckerna, men dessa dagar minst lika mycket tack vare restaurangen där den mexikanske kockens nyfikenhet möter svenska ingredienser. Tänk till exempel syrligt smakrik gryta på råvaror från Nybå gård i Vemhån ihop med tomatillo, koriander, jalapeño, bönor, rostad lök och tortillas. Och missa för all del inte den vitt omtalade messmörsglassen! Humleliret ligger i en gammal timrad ladugård där borden pryds av linneservetter och levande ljus. Det är rustikt och sofistikerat på en och samma gång, vällagat och mycket gott. Humleliret öppnar för säsongen den 26 december och populariteten växer för varje år, så bordsbokning i god tid rekommenderas.

Adress: Humleliret, Blybergsvägen 9, Jämtland, oppistuggu.se

Isfiske i Saltoluokta

Foto: Alamy

Isborr, pimpelspö, ett par blänken och några krokar. Något att sitta på och varma kläder. Det är allt som behövs för isfiske. En syssla som till sin natur inte är speciellt komplicerad eller pulshöjande. Ska man tro de invigda, är det snarare allt det andra som kommer på köpet som gör det fängslande: Tystnaden. Stunderna av meditativ besinning. Miljön man befinner sig i.

Isfiske, närmare bestämt att pimpla fjällröding, tillhör de aktiviteter som erbjuds under familjefjällsveckorna vid STF Saltoluokta Fjällstation. Sedan 1912 belägen mitt på Kungsleden i väglöst land intill världsarvet Laponia och de mäktiga nationalparkerna Stora Sjöfallet och Sarek. För att ens nå hit om vintern krävs färd längs utstakad isled över frusna sjön Langas, månne inspirerande startskott på stundande fiske.

Adress: STF Saltoluokta Fjällstation, Lappland, svenskaturistforeningen.se

Foto: Rami Hanna
Perfect Guide

Mwuana: ”Jag vill vara något unikt för Sverige”

Han har på några år blivit en av landets hetaste rappare. SPG träffar Mwuana och pratar både framtidsdrömmar och framgångens pris.

På dörren till studion, stillika bostaden, i Vasastan står ”Mwuana” skrivet med röda bokstäver. Att det är en plats för kreativt skapande går inte att ta miste på – på väggarna hänger egenmålade tavlor och en hemmastudio har tillåtits ta över ena hörnan av vardagsrummet.

Annons

– Min flickvän testade att bo här ett tag men hon fick nog, skrattar Robin Nyström, mer känd under artistnamnet Mwuana.

Sedan debutsingeln släpptes för fyra år sedan har det hänt mycket för Mwuana. 2017 kom det Grammisnominerade debutalbumet Triller, 2018 kammade han hem priset för Årets hiphop/r’n’b på P3 Guld och under 2019 kom singlarna Me so nice och Craftmanship, som strömmats av miljoner på Spotify.

Musikdrömmarna föddes hemma i pojkrummet i Bromsten när han som 14-åring hörde en låt som vännen Michel Dida själv hade producerat.

– Jag tyckte att det lät som när man hörde sina idoler på en riktig skiva. Så gick jag hem till honom och frågade hur man gjorde. Sedan dess kör vi ihop.

Men vägen till att bli en av Sveriges mest hyllade och uppmärksammade rappare har varit både omtumlande och inneburit uppoffringar.

– Vissa kan balansera en åttatimmars jobbdag för att sedan lägga två timmar av sin kväll på musiken. Inte jag. Det är allt eller inget. Men det är så när man brinner för något, man tappar det här med att träffa vänner och familj och blir socialt missanpassad.

Foto: Rami Hanna

Idag respekterar folk i hans närhet att han ibland försvinner in i den kreativa processen, mycket tack vare framgången. Men det de oftast inte förstår, berättar han, är den mentala pressen.

– Det här med att hela tiden förnya sig själv, att hitta på något som inte gjorts tidigare, det är skitjobbig. Vare sig det är en ny låt eller tavla. Det känns som om folk idag tror att popularitet är någon quick-fix till lycka. Så är det inte – popularitet är ofantligt stressande. I alla fall för mig.

Bryr du dig för mycket om vad andra tycker?
– Ja, det ärliga svaret är nog att jag håller mig borta från vad folk tycker just för att jag bryr mig för mycket. Jag vill inte höra om vad folk tycker om Mwuana.

– Man strävar alltid efter att bli bättre. Jag vill fortfarande bevisa att jag är någonting unikt för det här landet – jag menar, alla människor är unika, men alla utnyttjar inte den kraften eller hittar inte sin väg. Idag är det mycket som kan göra att man känner sig vilseledd och det är lätt att gå in i en karaktär och låtsas vara någon annan.

Har du hittat dig själv?
– Ja, bakom Mwuana som artist hittar jag mig själv varje dag, jag känner mig inte vilsen i det jag gör. Och så länge jag mår bra kommer Mwuana att frodas och utvecklas till det bättre. Det har helt vuxit fram ett alter ego med tiden. Det finns stunder då Mwuana är här och det finns stunder då Robin är här.

Hur skiljer de sig åt?
– Mwuana är ganska arg, han gillar inte hur saker rullar men presterar som bäst när han är i underläge. Medan Robin är mer fri. Han är en lugn, men lekfull naturmänniska.

Foto: Rami Hanna

Musikaliskt blandar Mwuana mjukare soul med hårdare trap och influeras av genrer som old school hip hop, reggae, dancehall och afrobeat. Men något fack vill han inte fastna i, speciellt inte förbli en ”mr. Craftmanship”. Han jobbar ständigt på att utmana sitt konstnärskap genom att korsa gränser och göra det oväntade. 

– Jag vill tro att min grej är internationell. Kraften, soundet och approachen är så mycket bredare än Sverige. Vem vet, jag kanske skjuter mig själv i foten... Men jag tror faktiskt inte det. Jag har gjort massor av bra musik nu och jag känner mig jävligt nöjd. Jag har lyckats förnya mig.

Mode

Butiken bojkottar Black Friday: ”Vill bidra till något bra och hållbart”

Klädbutiken Ströms avstår från Black Friday. Istället väljer de att upplysa om hållbarhet i samband med en välgörenhetsauktion där pengarna skänks till välgörenhet.

Black Friday närmar sig. Den 29 november infaller den amerikanska shoppinghögtiden som under de senaste åren blivit stor även i Sverige. Flera företag har sålt för rekordsummor, exempelvis omsatte Elgiganten 617 miljoner kronor under förra årets Black Friday, en ökning med 21 procent jämfört med fjolåret.

Annons

Som motreaktion till den ökande konsumtionen väljer nu flera företag att bojkotta Black Friday och istället delta i White Monday – ett initiativ där man informerar om de negativa konsekvenser den ökande konsumtionen för med sig och uppmanar till cirkulär konsumtion.

Ett av företagen som nu väljer bort shoppingdagen är klädbutiken Ströms som valt att ta det steget längre och ha en välgörenhetsauktion, kallad White Friday, där företagets leverantörer fått skänka unika produkter från sina arkiv.

– Idén kommer ifrån att vi vill vara med och bidra till något bra och hållbart, säger man i ett pressmeddelande.

Klänning från svenska Ida Sjöstedt som först visades på catwalken under fashion week i Stockholm 2016 och senare bars av Nikki Amini på Elle-galan. Värde cirka 25 000–35 000 kronor.
Klänning från svenska Ida Sjöstedt som först visades på catwalken under fashion week i Stockholm 2016 och senare bars av Nikki Amini på Elle-galan. Värde cirka 25 000–35 000 kronor. Foto: Dan Sjunnesson

I auktionen ingår bland annat en klassisk kappa från Max Mara, en coutureklänning från Ida Sjöstedt och en väska i kalvmocka från italienska Moreschi. Omsättningen från auktionen går till Zelmerlöw & Björkman Foundation, som hjälper utsatta ungdomar i utvalda delar av Afrika.

Väska från italienska sko- och läderspecialisten Moreschi. Tillverkad på 80-talet och har sparats i Moreschis arkiv. Värde cirka 10 000–15 000 kronor.
Väska från italienska sko- och läderspecialisten Moreschi. Tillverkad på 80-talet och har sparats i Moreschis arkiv. Värde cirka 10 000–15 000 kronor. Foto: Dan Sjunnesson
Mat & dryck

”Ska du bara äta en middag i Stockholm i år är det hit du ska gå”

Södermalms coolaste kroggäng har tagit över klassikern Coco & Carmen – där det blir mindre punk och mer royale.

Vi närmar oss en fastighetskris i Stockholm. Eller förlåt, den är redan här. Shoppar gör vi som bekant på nätet, följaktligen håller butikerna i city på att slå igen. Förr skulle alla ha ett eget rum på sitt kneg, idag är det öppna landskap och kontorshotell som gäller. De senare har fantasifulla namn som Epicenter, Norrsken, SUP46 och Wework, men i grunden handlar det om att sitta trångt med människor du inte känner.

Annons

De större företagen har flyttat ut till förorten. De sitter i hermetiskt tillslutna borgar utan kontakt med stadens röra. Kista, Solna och Sundbyberg tävlar om de stora börsbolagens HQ.

Vad ska hända med alla hus i stadens hjärta? Svar: de bygger om.

Sturegallerian lär förvandlas till en gigantisk food court. Krögaren PG Nilsson har lagt ner sitt krig mot fastighetsfonden i Dubai och vill flytta Sturehof till SEB:s gamla lokaler vägg i vägg med dagens krog. Sergels torg ska byggas om och 24 nya krogar ska öppna här. Ursäkta, men vem vill äta i närheten av Plattan och T-centralen?

Hur det kommer att gå? Ja, titta på nyöppnade Eataly på Biblioteksgatan som redan nu släcker ner avdelningar, sparkar mellanchefer och blöder X miljoner i månaden.

En krog mår nämligen bäst av att ligga i ett bostadsområde. Detta ger ett gäng stamgäster som lockar till sig vänner och bekanta. Och om maten är god och hovmästaren är vänlig så kan det bli en riktig succé.

Och nu är vi framme vid Coco & Carmen på Banérgatan på Östermalm. Ett krypin som haft tänt i skyltfönstren i 41 år. Och som precis har tagits över av Punk Royale-gänget.

Min fru och jag kommer förbi en regnig tisdag. Det är fullsatt och vi får det sista (läs sämsta) bordet mitt i gången mellan köket, matsalen, disken, toaletten och jag vet inte vad. Men jag sitter hellre mitt i ett kaos, än utkastad i en jättekrog med utsikt mot ett öde kontorshus.

Det enda som serveras hos Coco är en avsmakningsmeny med fem rätter för 595 kronor. Den tar vi förstås. Jag kan inte tacka nej till att inleda med en Punk Royale-special: en fyra vodka och en rejäl klick rysk kaviar serverad direkt på handflatan. Slurp. Fem plus för denna ”rätt”.

Sedan rasar tallrikarna in i hög takt, men utan att vi blir stressade för allt smakar suveränt.

Det är elegant sälta i piggvaren, det är en rolig gubbe på gåslevern och det är mustig smak i såsen till hjortsteken. Vi hoppar vinpaket och kör en flaska vitt från Österrike som funkar till både kött och fisk. (Vinpaket är en tramsig trend som gör det svårt att fokusera på maten.) Vi njuter också ett fluffigt ostron med en sås från Sydamerika, en modern Croque Monsieur med rikligt med tryffel och endiver med fint tuggmotstånd. De sista kan lätt bli sega och sura, men inte hos Coco.

Detta är utan konkurrens den härligaste måltid jag ätit i år.

Det är inte lika mycket punk som på storebror Punk Royale på Södermalm. Gamla Coco-stamgäster kommer att uppskatta de nya ägarna på samma sätt som de gillar botox och tabata-träning. Och som de uppskattade kokain på 1980-talet.

Personalen är vänlig, snabb och kunnig, men behovet av att läxa upp sina gäster om det som finns på tallriken är obefintligt. Personalen har för mycket att göra för att hinna med en lång föreläsning om hur rädisan fått sin syra.

Notan landar på 2 000 kronor och det är att betrakta som ett fynd på Östermalm. Upplägget påminner om Lilla Ego i Vasastan, men nya Coco känns som en krog för vuxna människor. Jag tänker mig att Banérgatans mest kända par – Jan Guillou och Ann-Marie Skarp – kan bli stamgäster här. Alla människor i världen vill vara stamgäster här.

Ska du bara äta en middag i år i Stockholm är det hit du ska gå. Jag förstår att när jag skriver detta kommer kön utanför Coco & Carmen att bli riktigt lång. Och står du i denna kö och ser stamgästerna glida förbi så är det bara att acceptera faktum. För alla kroggäster är inte lika mycket värda. De som bor närmast är mest värda.

Det är därför som de 24 krogarna vid Sergels torg aldrig kommer att bli mysiga och roliga. De kommer inte att att få några stamgäster eftersom ingen bor i närheten och slinker ner på Plattan för en sen middag.

Vad ska då fastighetsägarna i city göra för att överleva? Bygga billiga bostäder och sänka hyran.

Design

Kika in hemma hos Daniel Lindström

Hemma hos modejournalisten Daniel Lindström, i ett radhus på Gärdet, blandas italiensk keramik och dansk möbelkonst med monokroma färglösningar.

Utanför fönstret breder Gärdets väldiga fält ut sig, uppklätt till tänderna i sin allra vackraste rostbruna höstskrud. Lunchjoggare, förskoleklasser och hunddagis rör sig som myror på de slingrande lederna. Modejournalisten Daniel Lindström och jag befinner oss på taket till ett bostadshus, där ett radhus i två våningar varit Daniels hem de senaste nio åren.

Annons

– Jag har bott på Gärdet i tretton år och sett de här nya kvarteren växa fram. Från början var det mer som ett industriområde, berättar han. Sedan sex år lever jag här ensam med barnen varannan vecka och jag kan verkligen se mig själv bo här resten av livet. Det kanske låter tråkigt, men jag känner det i hela kroppen. Jag får ro här.

Han har ett speciellt boende. Ett radhus uppe på ett tak, med terrass istället för gräsmatta.

– Att bo så här högt upp, med ett fält utanför och ljus som strålar in genom fönstren påverkar en mer än man tror. Det är fint att se årstiderna komma och gå. När jag cyklar längs Valhallavägen vet jag exakt på vilken plats luften plötsligt blir annorlunda, det är som att den blir renare och en grad kallare när man kommer till Gärdet.

Foto: Mike Karlsson Lundgren

Sedan slutet av 90-talet har Daniel jobbat som modechef på tidningen Café. I dag frilansar han åt samma magasin och ägnar sig även åt kommersiella uppdrag vid sidan av. Mode och design går som bekant ofta hand i hand och Daniels intresse för bådadera går tydligt att avläsa i hemmet.

– Många modedesigners refererar till arkitekter eller inredningsdesigners i sina kollektioner, så mitt designintresse kom på köpet kan man säga. I jobbet som modechef har jag rest över hela världen. Ofta till Köpenhamn, och det var där, i början av min karriär, mitt intresse för danska designers som Arne Jacobsen, Poul Kjærholm, Hans J. Wegner och Børge Mogensen väcktes. Nu när konsumtionen bromsat in och folk talar mer om hållbarhet så blir gamla tiders design än mer intressant. Det som är hantverksmässigt gjort håller länge.

Daniel pekar på en stol i det kombinerade kök- och vardagsrummet, en PK22 i rotting av Poul Kjærholm, och fortsätter:

– Han började göra den där stolen på 60-talet, men den hade lika gärna kunnat vara designad i går. Det är så många saker som blir daterade snabbt, men bra design är tidlös. Precis som de där Alvar Aalto-pallarna från 50-talet vid fönstret.

Köket är radhusets mittpunkt. Både bordet och  stolarna i teak är designade av Børge Mogensen. Marmorskulpturerna kommer från Lee Broom och ljusstakarna från Asplund. Lampan Bee-hive är ritad av Aalvar Alto för Artek.
Köket är radhusets mittpunkt. Både bordet och stolarna i teak är designade av Børge Mogensen. Marmorskulpturerna kommer från Lee Broom och ljusstakarna från Asplund. Lampan Bee-hive är ritad av Aalvar Alto för Artek. Foto: Mike Karlsson Lundgren
 1936 formgav Alvar Aalto denna serveringsvagn för finländska Artek. Ovanpå står vasen Surrea av Wilhelm Kåge.
1936 formgav Alvar Aalto denna serveringsvagn för finländska Artek. Ovanpå står vasen Surrea av Wilhelm Kåge. Foto: Mike Karlsson Lundgren

En grå färg sätter tonen för hemmet – den pryder väggarna på hela nedervåningen, trappen och övervåningens hall.

– Efter en jobbig skilsmässa målade jag om. Det är nog en ganska klassisk grej att göra. Jag tycker den gråa färgen är mysig, när man håller ihop saker med färg blir det ofta fint. Jag tänker samma sak med kläder som med inredning och
håller mig till det monokroma.

Nästan all inredning är köpt på auktion eller i antikaffärer. Köksbordet med stolar är designat av Børge Mogensen och inköpt på Bukowskis. Som frilansare jobbar Daniel mycket hemifrån, och det är just vid köksbordet eller i sin kontorshörna han helst sitter.

– Jag är väldigt nöjd med den platsbyggda bokhyllan på kontoret. Det är främst böcker och kataloger från utställningar jag sett som står i hyllorna. Och modefotografi. Jag är sjukt intresserad av modedesigners, jag har ju haft förmånen att gå på visningar världen över så det är en stor del av mitt liv. Jag är nästan besatt av Miuccia Prada, hur hon tänker kring sina kollektioner och hur Prada inreder sina butiker. Jag har varit på Pradas visningar i Milano varje år sedan 1999.

I bokhyllan står även Ettore Sottsass penis-formade Shiva vase, parfymer från svenska Byredo och Alvar Aaltos klassiska vas i tranbärsrött. Daniel plockar fram två japanska kataloger med arkivbilder över plagg från modeskaparen Helmut Lang.

– Jag letade länge innan jag fick tag på dem, de var svindyra men helt klart värda varenda krona.

Den platsbyggda bokhyllan i husets kontorsdel är skapad av Thomas Eriksson arkitekter. Skrivbordsstol, Arne Jacobsen. Matta, Ogeborg.
Den platsbyggda bokhyllan i husets kontorsdel är skapad av Thomas Eriksson arkitekter. Skrivbordsstol, Arne Jacobsen. Matta, Ogeborg. Foto: Mike Karlsson Lundgren
En del av  Daniel Lindströms stora samling av mode- och  designböcker.
En del av Daniel Lindströms stora samling av mode- och designböcker. Foto: Mike Karlsson Lundgren

När det kommer till favoritmöbler i hemmet ligger soffbordet, designat av Poul Kjærholm, högt i kurs hos Daniel.

– Jag gillar att det känns asymmetriskt fast det inte är det, och att man ser själva benställningen under glaset.

Bredvid står fåtöljen Karin, formgiven av Bruno Mathsson för Dux 1969 och på väggen hänger fotokonst.

– I mitt jobb har jag lärt känna många fotografer. De flesta bilder jag har här hemma är tagna av dem. Fotografiet du ser vid matsalsbordet är taget av
Andreas Ackerup.

I Daniel Lindströms vardagsrum trängs designobjekten med varandra. Soffa från Eilersen.Fåtöljen Karin, ritad av Bruno Mathsson. Soffbordet PK61, designad av Poul Kjærholm. Bruna pallar, Charles och Ray Eames. Både matta och kudde kommer från Kasthall.
I Daniel Lindströms vardagsrum trängs designobjekten med varandra. Soffa från Eilersen.Fåtöljen Karin, ritad av Bruno Mathsson. Soffbordet PK61, designad av Poul Kjærholm. Bruna pallar, Charles och Ray Eames. Både matta och kudde kommer från Kasthall. Foto: Mike Karlsson Lundgren

På övervåningen ligger Daniels sovrum och barnen Klara, Anna och Johns rum.

– Att bo på två våningar är fantastiskt. Övervåningen blir som en sovavdelning med två tonårsrum, ett barnrum och så mitt rum. Sen ligger det också två terrasser här, men dem använder vi knappt.

– I takt med att barnen blir äldre märker jag att hemmet plötsligt behöver uppfylla nya behov. I går stod det plötsligt sex gymnasietjejer i hallen och ville ha mat och då blev det rätt trångt. För mig har det alltid varit viktigt att barnen ska känna att
hemmet är mysigt, och inte bara innehåller massa konstiga möbler som inte går att sitta i. Livet går i cykler, och hemmet förändras i takt med dem.

Dubbelt upp italienskt. Lampan Parentesi är skapad av Achille Castiglioni och keramiken av Ettore Sottsass.
Dubbelt upp italienskt. Lampan Parentesi är skapad av Achille Castiglioni och keramiken av Ettore Sottsass. Foto: Mike Karlsson Lundgren
På övervåningen ligger både Daniel Lindströms och barnens sovrum. Säng och sänggavel från Dux. Lampa, Maison Martin Margiela. Sängbordet Moon är skapat av Claesson Koivisto Rune.
På övervåningen ligger både Daniel Lindströms och barnens sovrum. Säng och sänggavel från Dux. Lampa, Maison Martin Margiela. Sängbordet Moon är skapat av Claesson Koivisto Rune. Foto: Mike Karlsson Lundgren
Resa

5 hotell för svensk vinterlyx

Trött på gråväder, regn och november? Sugen på vita vidder, fjäll och vinterromantik? Vänd blicken norrut och njut av snö och svenskt hotellmys i toppklass.

Niekhu mountain villa, Riksgränsen

Pistören som blev bergsguide och puckelåkaren som blev sommelier har startat ett magiskt vinterhotell ihop: Niekhu mountain villa. Det helt nya och lyxiga lilla hotellet är byggt i och kring den gamla lokstallsruinen i Riksgränsen och vann tidigare i höstas Unescos pris för världens bästa hotelldesign, Prix Versailles.

Annons

Tänk att sitta här inne när vinterns snöstormar drar in över fjället – och när det sedan klarnat upp njuta av norrskenets himlaspel. Som en dröm, och dröm är precis vad ”niekhu” betyder på nordsamiska.

Åregården

Ett av den svenska fjällvärldens boutiquehotell. Åregården kan skryta med att vara Åres äldsta hotell, med anor från 1895, och lockar med rustikt finstämd elegans. Med sitt promenadvänliga läge mitt i den levande byn, och med stimmiga Vinbaren, ambitiösa italienaren Capo och mötesplatsen Lobbybaren i samma hus behöver man inte ens kunna stå på ett par skidor för att i fulla drag njuta av en vintrig weekend här.

Gammelgården, Sälen

Fantasin om den klassiska timmerstugan förverkligar du bäst på vykortslika Gammelgården i Sälen. Här är det mesta sig likt sedan gården byggdes på 1600-talet med höga trösklar, små dörrar, brunbetsade timmerväggar och en ständigt värmande eld i spisen. De 37 hotellrummen är utspridda på ett antal mindre stugor och hus, men alla med samma grovhuggna charm, om än uppdaterade med lyxiga detaljer. Även restaurangen håller hög klass och frestar med måltider baserade på fågel, fisk och vilt från norra Sverige. Se bara till att inte försova dig så att du missar den maffiga frukostbuffén.

Storhogna högfjällshotell

Nästintill själva sinnebilden av ett klassiskt högfjällshotell, där man bara vill mysa omkring i en stickad kofta och värma sig framför brasan. Med sitt läge 755 meter över havet är det bara att kliva ut genom dörren och efter några få meter befinna sig vid både slalombacke och längdspår. Hotellet, som öppnade 1966, är känt inte minst för sin vackra och lummiga vinterträdgård med en fjällbäck, komplett med simmande bäcköring som given konversationsstartare. Vill du skämma bort dig själv lite extra är det kanske på sin plats att veta att Storhogna högfjällshotell & spa två gånger har utnämnts till Sveriges ledande spa-hotell av World travel awards. Bubbelbad är nåt extra i minusgrader.

Låktatjåkko fjällstation, Björkliden

Väldigt långt från lyx i traditionell mening. Men här, 1 228 meter över havet på Sveriges högst belägna fjällstation kan man njuta av sällsam stillhet och vidunderliga vyer över vinterlandskapet. För lyx behöver ju inte alltid betyda marmor och guld. Här finns 18 sängplatser och en restaurang som serverar närproducerad norrländsk gastronomi i form av trerättersmiddag. Eller så tar du bara ett bastubad och njuter av Sveriges högst belägna bar. Missa inte heller de med all rätt de berömda Låktavåfflorna med hjortron.

Perfect Guide

Jennie Hammar: Äntligen ska barnen få ärva mina sommarminnen

Vi har blivit med sommarstuga och jag är så peppad på att det ska bli juni att jag redan har köpt strandhanddukar – innan vi ens fått nycklarna. Jag har alltid drömt om att ha ett ställe på den svenska västkusten att åka till på somrarna och hittade efter ett fasligt letande äntligen en stuga. Efter några nervösa veckor och intensiva räntediskussioner med banken lade vi ett bud. Det var några av de stressigaste dagar jag varit med om. Först velandet fram och tillbaka: Ska vi eller ska vi inte? Hur mycket jobb är det egentligen att ha en stuga? Vem ska klippa gräset? Vad behöver renoveras? Har vi råd? Och sen paniken efter att vi väl lagt budet: VAD FAN HAR VI GJORT!? GALENSKAP!

Annons

Min amerikanska sambo var inte direkt drivande i sommarhusletandet men ändå positivt inställd – och skrev snabbt upp sig på dubbla svensklektioner för att acklimatisera sig till den nya situationen.

Och nu när det väl är vårt känner jag enbart lycka och tillbringar hela kvällarna – nätterna, till och med – med att leta efter cyklar på Blocket och kastruller på Ikea. Och handdukar, tydligen. Äntligen ska barnen få de där sommarminnena som man bara skapar när man tillbringar vartenda lov på samma ställe. De där minnena som jag själv har från mina föräldrars sommarstuga där jag byggde trädkojor och lärde mig att cykla. Där vi såg skogen växa upp och huggas ner och sen handlade en hel sommar om att beklaga sig över kalhygget. Jag badade i sjön och fiskade abborrar som pappa hjälpte till att rensa, bröda och steka i smör. Jag plockade smultron och trädde på grässtrån så att de blev så mosiga och äckliga att de inte gick att äta. Och cyklade ner till campingen, köpte glass och tittade på fyllisarna som dansade på bryggan när det var disco.

En lördagskväll när det regnat hade den bruna lädersadeln på min morbrors cykel färgat av sig på hans vita jeans och han dansade runt, ovetande om den stora fläcken. Det hade vi kul åt i flera år. Roligast av allt var när hela familjen spelade minigolf tillsammans. Långsamma, sävliga aktiviteter och inte ett enda ”måste” på horisonten.

Allt detta låter kanske extra lockande såhär 20 år senare och i den vuxna, stressiga vardagen. Att inte göra nånting. Men vad jag tycks ha trängt bort ur mitt minne är paniken jag också kunde känna över exakt samma sak.

Sommarlov är långa, speciellt när man är tonåring, och jag minns hur jag stod med mamma i köket och skrek att jag var uttråkad för att det inte fanns nåt att göra och hur hon svarade: ”Det finns MASSOR – gå ut i naturen och använd din fantasi”. Och hur jag kände för att kasta de där trädkottekossorna – som hon romantiserade från sin egen barndom och sedan också trugat på mig – all jävla världens väg. Det var tråkigt med sommarstuga och istället började jag åka till Varberg och hälsa på kompisar.

Men nu har tiden kommit för mig att lämna över trädkottekossorna till mina barn. I sommar ska de ut och fiska med morfar, cykla och köpa glass, spela minigolf, göra just ingenting. Det blir jag som säger att ”Det bara är att använda fantasin!” när de blir uttråkade.

Och hoppas att jag inte känner samma sak.

Foto: Alamy

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Självgoda stekare är ingen bristvara

Jag har svårt att släppa Jeffrey Epstein, den amerikanske affärsmannen och misstänkte sexbrottslingen som hängde sig i en fängelsecell på Manhattan i somras.

Annons

Framför allt kan jag inte sluta tänka på hans dröm om att skapa übermenschs. Tanken var att förvandla ranchen i New Mexico till en avelsgård där vackra och begåvade kvinnor skulle befruktas med Epsteins egen sperma. Han bjöd ofta in attraktiva kvinnliga akademiker till sina kalas, för att kunna bedöma vilka som var av rätta virket för att bära hans barn.

Epstein sade sig vara fascinerad av transhumanism – vetenskapen om att förbättra mänskligheten genom artificiell intelligens och kontrollerad avel. Jag är inte bombsäker på att Epsteins syfte var osjälviskt. Ytterst lite i hans personlighet tydde på att han var någon stor altruist. Han ljög om klienter, personliga prestationer och storleken på sin förmögenhet. Hyllade forskaren och författaren Steven Pinker var inte nådig i sin karaktärsbeskrivning – ”hans koncentrationsförmåga var obefintlig och han avbröt alla seriösa samtal med flåsiga skämt”. Epstein ville för övrigt frysa ner sin egen penis via kryonik så att eftervärlden skulle kunna få glädje av den.

Om vi nu ska ägna oss åt transhumanism i framtiden är Jeffrey Epstein-typerna knappast ett förstahandsval. Karismatiska finansstekare som förvandlas till sexuella rovdjur om natten är inte direkt någon bristvara i världen. Man hade hellre tankat Hans Rosling på spermier, om ni förstår vad jag menar.

Men jag fascineras ändå av Epsteins grandiosa självbild. Något jag inte är ensam om. Kabelkanalen HBO har kontrakterat Adam McKay – som bland annat ligger bakom tv-serien Succession och finansdramat The Big Short – till att regissera en miniserie om affärsmannens uppgång och fall.

Det är ännu inte bestämt vem som ska spela Epstein men på nätet spekuleras det flitigt. Tom Hanks och Gary Oldman är två förhandsfavoriter. Själv vill jag slå ett slag för Hugh Laurie – Doctor House – som dels bär på visuella likheter men också på ett mörker som skulle komma väl till pass.

Design

Jonathan Adler: ”Svensk design är bättre än amerikansk”

SvD Magasinet har varit i London och pratat med designern Jonathan Adler om svensk formgivning, sin förkärlek för glamour och rådet han som ung student vägrade följa.

Tidig morgon i London. Den annars så livliga Regent street har inte riktigt vaknat till liv ännu. Utanför H&M homes flaggskeppsbutik, som generöst sträcker sig över två våningsplan, ringlar sig en kö med förväntansfulla inredningsfantaster. Den amerikanska keramikern och inredningsdesignern Jonathan Adler slår sig ner i en sammetsgrön soffa och ser sig nyfiket omkring, han är här på blixtvisit från New York för att närvara vid lanseringen av hans kollektion för H&M home. Efter flera lyckade samarbeten med några av världens främsta modedesigners, som Isabel Marant, Versace och nu senast Giambattista Valli, var det dags för klädjättens inredningslinje att lansera sitt första designsamarbete. Valet föll på Jonathan Adler som skapat en kollektion fylld av mönstrade vaser, broderade kuddar och prydnadsskulpturer i mässing som knappt hann landa i butik innan det sålde slut.
– När jag är i London svänger jag alltid förbi H&M home och förundras över hur duktiga de är på att kombinera bra design med låga priser. En av anledningarna till att jag kan leva på det jag älskar att göra är att jag tar till vara på möjligheterna som kommer min väg, och att få göra ett samarbete med H&M home var en otrolig möjlighet, berättar Jonathan Adler.

Annons

I grunden är Adler keramiker, ett intresse han fick upp ögonen för redan vid 12 års ålder.

– Jag var på läger och fick prova på att arbeta med lera – och fastnade direkt. Sedan ägnade jag hela sommaren åt att skapa keramik. Mina stackars föräldrar hade förväntat sig en solbränd atlet vid slutet av sommaren, men fick istället hem en blek keramiker, säger han och skrattar.

Trots att han tidigt förstod att han hade en fallenhet för yrket fanns det ändå tvivel kring karriärsvalet. När han studerade vid anrika Brown University föreslog hans keramiklärare att han skulle följa i sin pappans fotspår och bli advokat.
– Det är det bästa råd jag aldrig följt, säger han beslutsamt.

1994 beställde lyxvaruhuset Barneys i New York in en stor mängd av hans verk, vilket blev starten på en lång och framgångsrik karriär. I dag skapar han inte bara keramik, utan allt för hemmet – från inredningsdetaljer till möbler. Han gör även uppdrag som inredningsdesigner åt både hotell och Hollywoodkändisar. Parker Palm Springs hotel, Givenchy spa i Palm Springs och bostadshuset 225 Rector place i New York är bara några exempel. Namnen på kändisarna som är hans klienter är hemligt.
– När jag började göra annat än keramik framstod jag plötsligt som en lyxdesigner, men jag är fortfarande en keramiker till hundra procent och det är också det jag är mest intresserad av.
Adler är mest känd för sin färgsprakande och anti-minimalistiska estetik. Själv beskriver han stilen ”modern amerikansk glamour”.  

– Modernt för att jag alltid vill förnya mig. Amerikanskt för att mina verk fångar den amerikanska optimismen. Och glamour för att jag gillar saker som glittrar lite. Glamour är svårt att beskriva, men du vet vad det är när du ser det. Man avundas det, förklarar han.

Foto: Ur Jonathan Adlers kollektion för H&M home, som är fotad i hemmet i Greenwich Village.

Hur skiljer sig svensk och amerikansk design?
– Det är egentligen ganska enkelt. Svensk design är bättre. Sverige och Skandinavien är, generellt sett, hem åt nedtonad och genomtänkt design. Lyxigt med ett stort fokus på hållbarhet. Det är också de sakerna jag försöker fånga i mina egna verk, men med en touch av amerikansk optimism. Skulle svensk design få in lite mer ”galet” i sig så tror jag stilen skulle bli ännu mer uppskattad. Det finns några skandinaviska designers som jag tycker lyckas med det, danske konstnären Bjørn Wiinblad till exempel. Han är en av mina förebilder.

Den nya H&M home-kollektionen är fotad i Jonathan Adlers eget hem i Greenwich Village i New York, där han bor tillsammans med maken Simon Doonan.

Hur har du inrett ditt eget hem?
– Jag producerar mycket, så det är överfyllt med mina grejer. Man skulle kunna säga att det är ett organiserat kaos. Vi har även ett lantställe på Shelter Island som är mer rustikt, varmt och modernt i stilen.
Vad har du för framtidsplaner?
– Min enda plan är att producera mer. Livet är kort och jag vill göra så mycket som möjligt!

Perfect Guide

Min helg: ”Tar igen tid med familjen”

Mattias Alexandrov Klum pustar ut efter Perus regnskog med yoga, roslagsfår och juice på egenodlade grönsaker.

På fredagseftermiddagen sitter vi i bilen på väg till Västerhaninge, min fru Iris och jag, för att hämta upp mina två bonusbarn, 8 och 10 år gamla, som bor hos oss under helgerna. Det är det moderna familjelivet.

Annons

Vi bor på landet utanför Uppsala och så fort vi kommer hem igen springer barnen ut för att leka. Vi har lånat hem tre roslagsfår som är oerhört omtyckta. Även katten Inzaghi, som min son döpt efter fotbollsspelaren Filippo Inzaghi, är högt älskad.

Ingen dag är den andra lik i våra liv, Iris och jag jobbar ihop och är bortresta mycket. Förra helgen tillbringades i Perus regnskog för jobb men nu väntar en hemmahelg i Uppsala. Det är de helgerna som vi uppskattar mest. Hela familjen är samlad, Iris två barn och mina två barn. De gillar varandra väldigt mycket, vilket inte alltid är en självklart när man för ihop två familjer. Vi lagar en hemmagjord vegetarisk lasagne och pratar igenom veckan, alla sex.

Lördagen startar med ett glas ingefära och citronvatten och yin yoga på USIF, Uppsala Studenters IF. Sedan blir det att agera taxi åt barnen – den yngsta spelar tennis, den näst yngsta rider och tonårssönerna, som är 14 och 17, låter vi sova ut. När alla är samlade hemma igen blir det gemensam lördagsbrunch. Vi använder våra egna frukter och grönsaker från landet för att göra juice, en helglyx vi inte hinner med på vardagarna. Under dagen måste jag hinna med lite jobb, eftersom vi har vår ateljé hemma är det lätt hänt att Iris och jag arbetar även under helgerna.

På kvällen samlas vi alla igen för middag. Idag lagar barnen mat, det blir mexikanskt, ett populärt kök i vår familj. Det är väldigt socialt vid köksbordet, vi pratar om allt från filmer och politik till natur och miljö. Med alla personligheter finns det olika intressen – Bianca pratar om hästar tills öronen ramlar av och Einar om brasiliansk jujutsu som han tränar. Vi pratar ofta minnen från resor och upplevelser barnen varit med på. Minnena är en färskvara och det är viktigt att hålla dem vid liv genom att prata och värdera dem. Den lugna lördagen avslutas i samma anda – med ett glas vin framför HBO-serien Euphoria.

På söndagen vaknar man när man vaknar. Iris, som har lite av en odlingsfetisch, och jag fixar i trädgården, fläckvis med hjälp av barnen. Det är alltid kul när de vill hjälpa till, dels för att det är ett härligt sätt att umgås på och dels för att det är viktigt för dem att veta var maten kommer ifrån.

På eftermiddagen blir de yngsta barnen upphämtade av sin pappa. Nu är vi istället fyra vid middagsbordet. Jag diskuterar läxorna med min son Einar medan de andra dukar fram. Tidigare, när jag jobbade för National Geographic, var jag bortrest sex, åtta månader om året. Det är tid jag tar igen nu – vi anpassar jobbet så mycket som möjligt för att slippa lämna barnen.

Kärnfamiljens fördel är ju tryggheten, men det fina med den uppdelade familjen är längtan efter varandra och att aldrig ta varandra för givet. Det är någonting jag är väldigt tacksam för. De här lugna helgerna med familjen betyder otroligt mycket.

Naturfotografen Mattias Alexandrov Klum är just nu aktuell med ett designsamarbete med Akademibokandeln.

Foto: Samuel Svensäter

Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Hanna Lindblom: ”Metoo hör ej hemma i en domstol”

Hanna Lindblom är en av landets starkast lysande advokatstjärnor. För SPG berättar hon om konsten att korsförhöra, hur man bemöter en mördare och livet som ensamstående tvillingmamma.

Hanna Lindblom låter tummen löpa över den tusen sidor tjocka förundersökningen. Sedan lutar hon sig tillbaka och förklarar:

Annons

– Ett bra korsförhör är som en riktigt bra dans: antingen har man det i sig eller så har man det inte. Du kan gå hundra buggkurser men du blir aldrig bra på att bugga om du inte har det i kroppen. Sedan gäller det att hålla ett öga på domstolen och kolla så att man inte går över gränsen, man ska aldrig få ett vittne att börja gråta, då har man gjort ett dåligt förhör. Man ska inte heller vara sarkastisk eller nedlåtande, men man ska ligga lite snyggt på gränsen.

Kan man ha en baktanke med sin fråga?
– Absolut. Ett vittne som förstärker mycket till exempel, kanske överdriver antal slag mot en person, säger ’Det var tio hårda slag’. Då säger jag ’Det kanske till och med var femton hårda slag?’. Personen fortsätter överdriva sin historia och sedan kan jag konfrontera med ett rättsintyg: ’Men här finns inte ett enda blåmärke?’

Det känns nästan som ett skådespel?
– Ja, det är som en scen där alla har sina olika roller. Retoriken är jätteviktig. Man använder rösten, pratar starkare ibland, tystare ibland, betonar vissa saker. Det kan ha en viss effekt att resa sig från sin plats, gå fram till vittnet och peka på protokollet. ’Men titta, här står det ju så här?’

Blå skymning, Skeppsbron. Djurgårdsfärjor löper över strömmen. Kastellholmens lyktor brinner på andra sidan sundet. Här – uppifrån ett kontor på tredje våningen – har några av de senaste årens mest uppmärksammade svenska brottsmål drivits: Martin Timells våldtäktsåtal och Anders Eklunds misshandelsmål. Nu står Hanna Lindblom vid fönstret och resonerar kring rättegången mot Martin Timell.

– Det kändes som att Metoo-rörelsen knackade på tingsrättens dörr. Den ville in i rättssalen och det var starka krafter. Det var skrämmande hur den rättegången utvecklades till en folkmobb som gav sig på en enskild person. Detta ville jag stoppa. Hamnar vi där är vi väldigt farligt ute, då är det vilda västern.

Hanna Lindblom är positiv till själva rörelsen.

– Metoo är jättebra, men hör inte hemma i en domstol. Då går man ifrån rättegångsbalkens principer. Det ska inte handla om plakat och banderoller utanför salen.

Martin Timell friades. Hanna Lindblom menar att man i vissa mediala fall kan använda sig av pressen.

– Man kan absolut utnyttja media. Jag kanske säger till en reporter att ’min klient är väldigt förtvivlad’. Nämndemännen kanske läser något och blir omedvetet påverkade. Sedan måste man tala väldigt enkelt och formulera sig i rubriker.

Hanna Lindbloms kontor i Schönska huset på Skeppsbron har en imponerande utsikt över Saltsjön. Men hon tillbringar mer tid i rätten än här.
Hanna Lindbloms kontor i Schönska huset på Skeppsbron har en imponerande utsikt över Saltsjön. Men hon tillbringar mer tid i rätten än här. Foto: Rickard L Eriksson

Det är ett stort kontor med utsikt mot Skeppsholmen och Saltsjön, men enkelt inrett: skrivbord i teak. Fåtöljer i svart läder. Oljemålning på advokatkollegor i krogmiljö. Hanna Lindblom befinner sig mitt uppe i ett spionmål där en 46-årig svensk medborgare står anklagad för spionage i en iransk attentatsserie. Hon har belagts med yppandeförbud, men minns när samtalet kom.

– Jag stod i skidbacken i Trysil när telefonen plötsligt ringde. Det var svinkallt och snoret rann, när jag till slut lyckades få upp telefonen var det Stockholms tingsrätt som frågade om jag ville ta mig an spionärendet. Jag och mina barn var på skidsemester tillsammans med vänner och det var med stor vånda som jag ringde min barnflicka. Hon flög upp, jag satte mig i bilen och körde ner till Stockholm och träffade min klient hos Säpo. Vi hade häktningsförhandlingar och sedan körde jag direkt upp igen. 24 timmar senare var jag tillbaka och vi fortsatte skidsemestern.

Rollen som ensamstående tvillingmamma har varit en utmaning.

– Jag har haft dem själv i sju år. Det har varit tufft, man har känt sig ensam i föräldrarollen. Samtidigt har vi blivit starka tillsammans, säger hon.

Hanna Lindblom föddes i Västervik, föräldrarna var lärare. Drömmen att bli försvarsadvokat föddes tidigt.

– När jag var tio år bestämde jag mig för att bli försvarare efter att en tjej i min parallellklass blivit utsatt av en lärare på skolan. Jag gick hem till honom och konfronterade honom. Där såddes fröet att föra en annan människas talan.

Hon studerade juridik vid Lunds universitet och anställdes på Advokatfirman Althin 1997. Idag är hon delägare och driver byrån tillsammans med kollegan Jonas Granfelt. Hon minns karriärens starkaste mål: en klient som stod åtalad för folkmord i Rwanda 1994. I landets försök att skipa rättvisa åtalades 2016 mannen som då hunnit fly till Sverige och bli svensk medborgare.

– Min klient stod åtalad för folkmord och förnekade gärningen. Det talades om flera tusentals mord. Jag reste ner till Rwanda flera gånger och pratade med vittnen. Det starkaste var en kvinna som hade stått på en åker och arbetat, hon hade fyra små barn. Så såg hon angriparna komma med knivar, macheter och yxor. Hon var tvungen att välja vilka två barn hon skulle ta med sig för hon hade bara två armar och skulle springa för livet. Så hon lyfte två av barnen och sprang. De klarade sig, barnen som lämnades kvar klarade sig inte.

Hanna Lindblom besökte också en brottsplats som kallades ”Kommunhuset”.

– Det var en 200 kvadratmeter stor inhägnad med murar där man spärrat in folk, lurat dem att de skulle få skydd, sedan låst dörren och skickat in män med yxor och macheter som högg ihjäl dem. De som högg blev så trötta att de blev utbytta, som en hockeymatch, till alla dessa tusentals människor var döda. Min klient stod åtalad som anstiftare och anförare.

Varför väljer man att försvara en mördare?
– Vi lever i en demokrati, i en rättsstat, alla personer som är misstänkta för brott måste få ha en försvarare. Och jag försvarar inte brottet. Jag tycker inte det är bra att begå folkmord eller våldta. Men varje person behöver ett försvar.

Hur är det att sitta ned med en mordåtalad?
– Ingen människa föds till mördare. Alla människor har sitt bagage som formar dem till vilka de är. När jag träffar personer som är åtalade för fullständigt bestialiska saker vill jag alltid behandla dem med respekt. När jag kliver in i ett rum med en man som gjort hemska saker är jag kanske den första som behandlar honom med respekt, eftersom han alltid har setts som en idiot. Mer än något annat ser man oftast en väldigt stor sorg hos dem.

Foto: Rickard L Eriksson

Solen har gått ner över Gamla Stan. Hanna Lindbloms vita pärlhalsband lyser i mörkret.

– Jag tycker stil är viktigt för att visa respekt mot klient och domstol. Jag har alltid högklackat i rättssalen, det är ett sätt att ikläda sig pondus. Sedan dräkt, kostym eller klänning, det är min uniform.

Där andra mediala advokater bygger varumärke i sociala medier har Hanna Lindblom en mer lågmäld profil.

– Jag skulle aldrig ha ett offentligt Instagramkonto där jag lägger upp hela mitt liv. Jag betraktar det som helt meningslöst. Vi på den här byrån bygger inte våra varumärken via Instagram.

Kan du stänga av jobbet när du kommer hem?
– Eftersom jag lever ensam med mina två barn måste jag stänga av när jag kommer hem. Men sedan kopplar jag på senare på kvällen när de lagt sig. Då kan jag sitta vid köksbordet och läsa obduktionsprotokoll.

Påverkar det självbilden om du misslyckas i jobbet?
– Ja, man blir nog lite kantstött. Att processa i domstol mot en åklagare är en tävling. Jag kan ta det personligt när jag förlorar och klandrar mig själv väldigt mycket: Kunde jag gjort något annorlunda? Har jag läst tillräckligt? Jag är väldigt självkritisk och hård mot mig själv.

Har du haft kontakt med någon klient i efterhand?
– Ja, en klient som blev frikänd efter att ha suttit häktad för ett väldigt allvarligt brott ringde för några veckor sedan. Han hade ändrat kurs i livet, lämnat Stockholm, droger, kriminalitet och flyttat till Norrland. Han sade ”Hanna, du är en människoräddare” …

Rösten brister plötsligt, ögonen tåras.

– Alltså, nu blir jag rörd. Han hade skaffat tjej och de hade fått ett litet barn. Han hade lagt om sitt liv totalt. För mig är det ett kvitto på att jag ägnar mig åt bra saker.

Perfect Guide

Marcus Dunberg: Mer Gröna Lund? Nej tack.

Jag var nyligen på Gröna Lund, hela nöjesfältet hade klätts upp i Halloween-skrud. Det var förstås barnen, sex respektive åtta år gamla, som drog dit mig. Barn älskar som bekant Gröna Lund medan jag själv bävar för upplevelsen, men föräldraskapet kommer med uppoffringar och att besöka nöjesfältet på Djurgården är en av dem. Två gånger per år verkar oundvikligt och det är väl, i ärlighetens namn, helt okej. Nu verkar det dock som om lokalpolitikerna vill tvinga på mig och alla andra stockholmare ännu mera Gröna Lund. På deras bord ligger i skrivande stund ett förslag om en fullständigt vansinnig expansion av tivoliverksamheten. 

Annons

Situationen är följande: alldeles intill Gröna Lund i riktning mot Vasamuseet finns en strand remsa som inte ser mycket ut för världen. I dagsläget finns här en ruffig parkeringsplats och inte så mycket mer. Men givet platsens läge är potentialen enorm, mitt på attraktivaste Djurgården med utsikt över Söders höjder, Skepps- och Kastellholmen samt Strandvägen och Nybroviken. Gröna Lunds ägare Parks & resorts Scandinavia AB har lagt fram ett förslag om att köpa marken (för en spottstyver) för att bygga ännu fler berg- och dalbanor, slänggungor, fritt fall och andra åkattraktioner. Vissa så höga som 60 meter som gör att den nuvarande utsikten försvinner. Sett från andra sidan förändras hela Djurgårdssiluetten. Berg- och dalbanor kan vara kul att åka i, men de är inte särskilt kul att titta på. Dessutom för de oväsen. Mycket oväsen.

Idag är det staden som äger stranden och området runtomkring. Skulle ägandet hamna hos Parks & resorts medför det att kungen släpper sin dispositionsrätt över stranden. Den övergår alltså till en privat aktör som, i ärlighetens namn, är helt ointresserad av stadens och stockholmarnas bästa. Såvida det inte är just fler neonblinkande karuseller som stockholmarna önskar mest av allt. 

Personligen roas jag inte av tanken på ännu fler människor på Djurgården. Sommartid är trafiksituationen besvärlig och bullernivåerna från Gröna Lund överskrider redan nu alla riktlinjer för verksamhetsbuller i utomhusmiljö. Sedan har vi nerskräpningen. Och om sommaren för med sig folkvandring innebär vintern det motsatta. De sex månader som Gröna Lund håller stängt förvandlas nöjesfältet till en spökstad. Denna attraktiva plats mitt i Stockholm kommer alltså att vara nersläckt och otillgänglig halva året. I alla fall om Gröna Lunds ägare får som de vill.

Gröna Lunds expansionsplaner är också en – ja, här kommer det – demokratifråga. Att besöka Gröna Lund är dyrt. Platsen utestänger människor som inte har råd att besöka nöjesfältet eller äta deras överprisade korv och mjukglass. Betänk istället alternativen: en öppen samlingsplats, kultur i någon form och strandpromenad med caféer och restauranger. Vad är väl inte caféer om just moderna urbana symboler för demokrati? Nästan alla har råd med en kopp kaffe, ett billigt nöje som också för människor samman. Kaffedrickare är dessutom fredliga – till skillnad från öldrickare som kan bli högljudda och till med ilskna. Varje sommar rapporteras det om fylleri och till och med narkotika på Gröna Lund. Kvällstid, särskilt under helger, är detta definitivt ingen plats för barnfamiljer.

Min enkla fråga är: vilken klartänkt stockholmare, eller turist för den delen, kan stödja detta dåraktiga förslag? Missförstå mig inte. Vi gillar alla Gröna Lund, men i nuvarande storlek. Ingen människa – utöver barn – önskar mer av Gröna Lund.

Men barn är inte skickade att ta kritiska beslut av något slag. Stadsutveckling är barn särskilt dåliga på. Något som de har gemensamt med Stockholms lokalpolitiker.

Foto: TT

Perfect Guide

Nordenfalk: I huvudet på en influencer

SPG:s krönikör Estelle Nordenfalk, från Yogayama och föreläsare inom hälsa och livsstil, ifrågasätter influencers marknadsföring i sociala medier.

Jag har en tanke som har legat och gnagt under lång tid och som jag nu vill lyfta.

Annons

Den kommer här: jag förstår inte helt fullt det här med influencers.

Tidigare när bara media kunde “prata” och hade en röst fick företagen kommunicera sina produkter och tjänster med sig själva som avsändare. Under mina år i tv-branschen minns jag när produktplacering började ta fart. Egna avdelningar skapades för att hitta nya intäktsmöjligheter direkt från företagen. Det man erbjöd var att produkterna skulle synas i det redaktionella innehållet, alltså inte i reklampauserna utan direkt i programmen. Nu var det inte längre företagen själva som var avsändarna och kommunicerade sina egna produkter, utan kanske en cool karaktär i en dramaserie och på så sätt skulle trovärdigheten öka.

När influencers kom uppfattade jag det som att den allmänna känslan kring fenomenet var att vi skulle sluta bli lurade, nu skulle riktiga människor som vi kände till sedan tidigare, människor vi litar på, uttala sig om saker de personligen gillade och själva använde. Det hade gått från påhitt till genuint och det var den personliga tilliten som var själva nyckeln och därmed tog vi ytterligare ett steg mot den eftertraktade trovärdigheten.

Grunden i allt detta handlar bevisligen om att vi ständigt söker nya sätt för att nå det trovärdiga, det vi kan lita på, som är genuint och har ett ärligt uppsåt. Vi längtar efter det stabila, det orubbliga och trygga eftersom vi idag har svårt att hitta det när mycket runt oss förefaller vara fejk eller åtminstone inte visar sig vara så som det förespeglades oss.

Men är det verkligen skillnad på en vara eller tjänst som marknadsförs via en influencer?

Hur ska jag då tolka det faktum att jag har sett fler kända influencers till exempel skriva på Instagram: ”Det här kaffet gillar jag verkligen på riktigt, jag lovar ... det är på riktigt”
Det som är än mer tänkvärt, tycker jag, är att influencer ofta är personer som har en känslomässig relation till sina följare. “Så kallad influencer marketing, marknadsföring som drar nytta av en influencers inflytande över sina följare, är en bransch som växer”, kan vi läsa i en artikel från Svenska Dagbladet.

Många influencer lättar på hjärtat och berättar om något jobbigt från uppväxten, ett förhållande som tar slut eller tillfällen i livet då de kanske känt sig utstötta. De släpper in oss och är transparenta kring det som man vanligtvis bara delar med människor man har stor tilltro till. Det gör ju att deras följare känner både sympatier och närhet till personen – de har ju blivit insläppta och inkluderade och ju mer personligt, desto fler följare. Det är här det blir lite rörigt tycker jag, minst sagt.

När den personen i nästa andetag smeker några kuddar i sin soffa och säger att man kan köpa kuddarna mycket enkelt med ett snabblån, blir det otydligt för mig. Det är här orden från SvD-artikeln “drar nytta av sina följare” blir extra tydliga.
Eller så är det så att cynism i dag anses vara smart?

Plötsligt känns i sådana fall en vanlig köpt annons ärlig. Den har en tydlig avsändare och ett tydligt uppsåt. Cirkeln är på något sätt sluten. Vi är tillbaka vid att annonsen från en tydlig avsändare känns mer ärlig än ett illa dolt affärsupplägg mellan företaget och en influencer med sina trogna följare.

Trots att det är så kommersiellt eftertraktat just nu verkar det svårt att vara trovärdig och stå för något äkta. Det kommersiella får helt enkelt söka vidare efter nya sätt som står för just det, när det visat sig att influencers inte heller var lösningen. Eller så är det kanske så att trovärdighet och kommersialism aldrig kommer att vara helt förenliga…

Resa

Viveca Sten: ”Staden Petra är så vacker att man saknar ord”

Författaren Viveca Sten äter räktacos i Åre, njuter av Sandhamns solnedgång och lunchar på Berlins mest klassiska varuhus.

Kvarnberget, Sandhamn

Foto: Alamy

Från Kvarnberget kan man njuta av skärgårdens mest magnifika solnedgångar under sommaren. Utsikten därifrån är också densamma som min litterära karaktär Nora Linde har från sin glasveranda. Huset hon bor i är påhittat, men många kommer hit och letar efter det ändå. De knackar ofta på i huset som ligger strax intill berget, det är vänner till mig som bor där så jag får ofta höra om deras oväntade besök.

Annons

Petra, Jordanien

Foto: Alamy

En av de resor jag gjort som lämnat störst intryck. Man går till fots i en och en halv timme genom en lång ravin för att komma till ingången, ibland är ravinen så smal att du kan sträcka ut armarna och nudda båda bergsväggarna. Det gäller att gå upp tidigt så att du når porten samtidigt som solens första strålar. Det är en syn som gör dig stum. Man fylls av respekt för det enorma arbetet som utfördes här för flera tusen år sedan. Det finns nästan inte ord för hur vackert det är.

Adress: Wadi Musa, Ma’an.

KaDeWe, Berlin

Foto: Alamy

Varuhuset KaDeWe är Berlins svar på Harrod’s. Längst upp i huset väntar ett fantastisk matmecka med restauranger, delikatessdiskar och en helt magnifik chokladavdelning. Här strosar jag bara runt med ett glas sekt och provsmakar godsaker. När jag var liten gick jag hit med min mormor och nu gör jag det med mina egna barn. På lördagseftermiddagar är det extra härlig stämning.

Adress: Tauentzienstraße 21-24.

Supper, Åre

Foto: Alamy

Jag har ett ställe i Åre och är där ganska mycket. En stor fördel med mitt yrke är att jag kan skriva var som helst, på vintern byter jag gärna skärgård mot fjäll och sitter där i stället. Då är restaurangen Supper en favorit med sitt sydamerikanska kök och härliga stämning. De har en väldigt bra cocktaillista och fantastiska räktacos och sötpotatis fries som man kan äta hur många som helst av.

Adress: Parkvägen 3.

Gibbs beach, Barbados

Foto: Alamy

En helt fantastiskt vacker strand. När man går i vattnet här är upplevelsen nästan sömlös, eftersom temperaturen i luften och vattnet i princip är densamma känner man knappt någon skillnad. Det låter kanske konstigt, men att inte ha en tydlig känsla av att man faktiskt byter element är väldigt speciell. Väl i vattnet är det bara att ligga kvar så länge man vill och plaska runt helt bekymmerslöst.

Adress: Norr om Holetown

Foto: Alamy
Resa

Här får du mest sol för pengarna i jul

I år ser det ljust ut för svenska semesterfirare som planerar att fly vintermörkret. Efter en snabb titt i kalendern kan man konstatera att det räcker med ett fåtal uttagna semesterdagar för att få ihop en långledighet. Men det senaste året har den svenska kronan fallit mot många större turistvalutor, något som resulterar i en högre prisbild för många destinationer som tidigare varit populära bland julfirande svenskar. Enligt Tickets senaste statistik handlar det nu om att få mest sol för pengarna.

Annons

– Många svenskar värderar en vintersemester med sol och värme högt. Vissa länder är mer fördelaktiga gentemot den svenska kronan. Men våga då gå utanför de mest besökta platserna, färre turister ger oftast både lägre priser och härliga upplevelser i en mer genuin miljö, säger Katarina Daniels, pr- och kommunikationsansvarig på Ticket.

Sydostasien är fortfarande ett säkert kort under julledigheten. Thailand fortsätter att locka svenska resenärer – även den thailändska bahten har stärkts men den generella prisbilden är fortfarande låg. För den som vill undvika de mest välbesökta platserna rekommenderas att söka sig till de mindre kända öarna i södra Thailand eller mot gränsen till Kambodja. Även Vietnam, Indien och Kambodja blir allt mer populära destinationer. Men för den som inte vill resa lika långt väntar Egypten och Kap Verde, som kan skryta med ungefär 350 soldagar om året.

Här får du mest sol för pengarna i jul:
1. Kambodja
2. Indien
3. Vietnam
4. Thailand
5. Egypten
6. Kap Verde

Foto: Therese Winberg
Perfect Guide

”Började med stand-up för att jag var dålig på allt annat”

Kristoffer Appelquist förmedlar svenska nyheter med en arg glimt i ögat. SPG ställde femton frågor om skratt – och en om gråt.

Från Malmö till Stockholm – via två decennier i Värmland, då Kristoffer Appelquist som arbetslös skådis började göra succé på stand up-klubbar landet runt – och jobbet som gränslös fredagsunderhållare i Svt:s Svenska nyheter.

Annons

När fattade du att du är rolig?
– Jag tror att jag var tio, kanske, för min kompis Clara sa det till mig om och om igen. ’Du är den roligaste jag vet’. Men jag var också den jobbiga. ’Vi orkar inte med Kristoffer, det blir för mycket’ kunde mina kompisar säga. Så jag var redan som barn en clown till kaffet.

Underhöll du alltid på roliga timmen?
– Nä, jag var väldigt lite i skolan. Jag hade koncentrationssvårigheter. Man skulle gå upp mitt i natten, äta lunch klockan tio, man räckte upp handen och ställde en rimlig fråga och blev idiotförklarad… Jag kunde läsa och skriva när jag började, men sen kände jag mig bara dum. Jag gick inte ens ut nian.

Kan man skämta om allt?
– Ja, men man behöver inte göra det alltid. Skämta inte om den 11 september på Manhattan den 12 september. Det är någon sorts våld man håller på med och det gäller att ha en tydlig värdegrund själv – och kunna stå för vad man gör. Att ’sparka uppåt’ är en hederskodex, men det är ibland svårt att avgöra vad som är uppåt. Jag mäter det mot om jag hade jag tålt det själv.

Ett känt klipp är ’jag hatar alla blinda’ och även om det är skämt, och kommentarerna är av olika sort, hur känns det när någon blir ledsen?
– Då blir jag ledsen. Men till och med ordföranden för Synskadades riksförbund hörde av sig om det där klippet och tyckte att det var askul. Stand up comedy handlar om ett gemensamt kontrakt: ’välkomna in i det här rummet, här får man säga vad som helst’ och så fort man lägger ut det på Facebook som ett klipp kan jag inte ta ansvar för det. Det är likadant med Svenska nyheter, ju. Man måste fatta att det är på skoj. Tar man skämtet ur sitt sammanhang kan det missbrukas. Men jag är inte rädd för att bli en nyttig idiot, jag är mer rädd för att göra någon ledsen.

Som när ni driver med någons utseende?
– Men om man själv förstärker ett fyrkantigt drag, genom att raka fram det som Edvard Riedl, då vill man ju se fyrkantig ut!

Vem skrattar mest åt dina skämt?
– Inte mina barn i alla fall, de himlar bara med ögonen. ’Men googla mig då!’ säger jag. Min sambo är rolig, hon sjunger och dansar och gömmer sig och hoppar fram. Min son håller på med stand-up och är också mycket roligare än jag. Det har alltid varit åt honom vi skrattat vid köksbordet. Han verkar vara lite mer lustdriven dessutom, inte som jag som började med stand-up för att jag var dålig på allt annat.

Du blev pappa när du var bara drygt 20, har det påverkat din humor?
– Jag tror det. Åtminstone min syn på ansvar, det fick jag ta tidigt och det har påverkat vem jag är och därmed min humor. Och det har gjort mig mer samhällsintresserad.

Hur nervöst var det att ta över Svenska nyheter?
– Jättenervöst. Jesper hade gjort det till en succé. Det var hög fallhöjd.

Hur mycket rivalitet känner du med Jesper Rönndahl? Måste du också bli utsedd till årets skåning?
– Njae, men alltså han är ju mycket trevligare. Jag är en svårare typ. Han har legat vid Lund, jag gick inte ut nian. Jag är mycket mer av en underdog, trots att jag har gjort karriär och drivit företag kommer ’obs-klass-ilskan’ fram. Jesper har ingen ilska i sig, han har inget patos alls, faktiskt.

Hur är det att skämta om aktualiteter och politik?
– Som konsekvens är jag fruktansvärt dålig på utrikespolitik. Min äldsta dotter och jag gick förbi en demonstration med chilenare i lördags och jag fattade inte varför de demonstrerade. Jag spolar förbi allt som inte är inrikes. Jag kan inget om Brexit.

Hur jobbar ni på redaktionen?
– Mycket kommer från Aktuellt. Någon kollar alltid fyran, jag försöker kolla så mycket som möjligt av Svt:s lokala nyheter. Sedan diskuterar vi. Vi letar aldrig efter nyheter om ekorrar som fastnat i en melon, vi letar efter andra vinklar på allvarliga nyheter.

Vad tycker vanliga nyheterna om era nyheter?
– Ingen aning. Vi tar deras kaffe, för de har en dyrare maskin, men annars håller vi oss undan dem.

Ena dagen anklagas ni för att vara höger, nästa vänster. Hur påverkar dina och redaktionens politiska åsikter programmet?
– Vi inspireras av Last week tonight med John Oliver som har en tydlig demokratisk vinkling och slår från ett och samma håll. På public service kan vi inte, och vill inte, det. Vi slår mot höger och vänster, mot stad och land, vi bränner alla broar som går. Och sätter en ära i det. 

Kinasketchen väckte stort rabalder. Är du sugen på något liknande?
– Drömmen är att sätta avtryck. Vårt avsnitt om det kommunala utjämningsstödet och om det skulle vara landsbygdspopulism att slopa momsen på Sven-Ingvars har setts av 600 000 och delats lika många gånger. Jag har fått massor av vänförfrågningar från kommunalpolitiker i hela landet, för att vi plötsligt är relevanta för dem. Det är mer värt än att kineser skickar bajs i min brevlåda. Men, om de vill skicka bajs har jag inga regler mot det.

Drömnyhet att skämta om?
– Drömämnen är aldrig spektakulära och målet är Dirty dancing-effekten; jag dansade hem från bion 1987 och tvingade mamma att anmäla mig till jazzdans. Så vill jag att tittarna ska känna efter mitt specialavsnitt om Lagen om offentlig upphandling.

Vem är Sveriges roligaste person?
– Suzanne Reuter eller Ulla Skoog. De har den bästa komiska tajmingen, de har botten. Och är alltid bra skådisar.

När grät du senast?
– Förra veckan och det var ingen vacker gråt. Mer en ’jag är trött och räcker inte till’-gråt. Möjligtvis på tvärbanan, och möjligtvis hade det att göra med att Winnerbäck släppt nya låtar.

Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Hedda Stiernstedt:”Jag älskar flärd – och jag skäms för det”

Efter Hedda Stiernstedts explosionsartade genombrott i tv-dramat Vår tid är nu har hon haft ett par galna år. Nu tar hon långsemester i Paris och berättar för SPG om sin proggiga uppväxt, film-manin och den stora kärleken.

Hedda Stiernstedt är sen och det är helt i sin ordning. Hon är omskriven för att vara en tidsoptimist, så när hon kliver in på vackra L’Avventura i Vasastan och skiner upp i sitt så välkända Nina Löwander-leende är hon ursäktad. Det råder trots allt högtryck kring Hedda just nu. Inte bara för att hon spelar huvudrollen i tredje säsongen av Svt-succén Vår tid är nu utan också för att hon snart syns på bio som Doris i Tomas Alfredssons Se upp för Jönssonligan. I vår spelar hon mot Rolf Lassgård i Min pappa Marianne, medverkar i en norsk ännu otitulerad storfilm innan den sista specialsäsongen av Vår tid är nu tar vid nästa jul.

Annons

– Det här året har varit väldigt, väldigt intensivt. Jag har inte varit hemma. Alls. Bara på helgerna. Tömt en resväska och fyllt den igen, säger hon och sätter sig i en av fåtöljerna som vetter mot Sveavägen.

Trots att Hedda hade gjort drygt ett dussin roller före Nina Löwander, existerar det helt klart ett före och efter Vår tid är nu. Nu är serien helt färdiginspelad. Och Hedda ska fly stan.

– För första gången på fyra år ska jag vara ledig. Hela december ska jag tillbringa i Paris. Röka Vogue, lajva parisienne och försöka se om jag kan skriva något, bara på uppdrag av mig själv.

Foto: Rickard L Eriksson

Utanför fönstren pågår den dystra novembergrå verkligheten. Att möta Hedda är betydligt mer filmiskt. Det finns en gåtfullhet kring henne som påminner om legender som Greta Garbo och samtidigt en äkthet som känns lika skör som orubblig. Hon är allt annat än förutsägbar. För låt dig inte luras av att hennes efternamn presenteras i Adelskalendern.

– Ibland känner jag att jag måste förklara att jag inte är adlig, för att man kanske tror att jag har fått en massa fördelar. Jag har vuxit upp i ett progghem och sov i samma rum som min mamma i vår lilla lägenhet på Thorildsplan tills jag var tio.

I henne finns konstnärsblod från pappa Jöran Modéer och adelsblod från mamma Metta Stiernstedt. Båda föräldrarna valde att gå sin egen väg och har bland annat aldrig bott tillsammans, vilket inneburit att Heddas pappa bott i sin ateljé på Söder medan Hedda och hennes syster växt upp hos mamma.

– Idag låter det ju som en häftig uppväxt med proggföräldrar som var särbor och en pappa som var konstnär. Men i det området jag växte upp och på 90-talet ville man inget annat än att passa in. Jag tyckte att det var skämmigt att vi var lite annorlunda.

– Mitt namn var ovanligt, jag bar ärvda kläder, fick inte se Disneyfilmer och aldrig äta på McDonald’s. Pappa har aldrig satt sin fot på McDonald’s. Jo, en gång råkade han köpa en kaffe där, vilket han fortfarande förbannar sig själv för, säger hon och skrattar.

Hur har din uppväxt påverkat den du är idag?
– Jag har nog stor förståelse för många olika typer av människor. För jag har mött många olika typer av människor. Allt från min pappas hedonistiska konstnärsvänner, till de som lever i helt andra samhällsklasser. Min mormor gick alltid på Nobelmiddagen, medan jag som fjortis hängde i Hässelby med ett gäng kickers, innan jag började gymnasiet med några av Sveriges rikaste. Det är otroligt gynnsamt i mitt yrke.

Trots att hennes barndomshem var fyllt av konst och litteratur var yrkesvalet inte självklart.

– Eftersom pappa är konstnär fick jag tidigt en inblick i hur svårt det ibland kan vara att följa sin egen röst. Det gjorde snarare att jag inte ville ha det livet, jag ville göra något som gav mer vardag, mer pengar. Min tonårsrevolt var kanske att gå Östra Real och hänga med rika.

Det som är okänt lockar. I Heddas fall: flärden.

– Jag bestämde mig för att älska ostron och champagne innan jag ens hade varit i närheten av en restaurang. Jag ville ha flärd. Mamma var hippie så jag blev yuppie.

Lever du det livet idag?
– Ja, till viss del. Det finns något i mig som älskar flärd. Men det är inte skamlöst. Jag har ju fått med mig ett ’progg-dåligt samvete’ och känner ofta skam och skuld för att jag har många privilegier i mitt liv. 

Foto: Rickard L Eriksson

Teaterdrömmarna föddes tidigt och vägrade överge henne. Trots det studerade hon på universitetet till att bli litteraturvetare, tills 2011, då hon fick en roll i ungdomskomedin Studentfesten. Och planen ändrade riktning.  

– Jag trodde då att skådespelaryrket var något man blev tilldelad. Att någon skulle säga till mig att jag var bra, tillräckligt talangfull eller att en dörr skulle öppnas som en skänk från ovan. Men jag såg att mina medspelare inte hade samma mentala spärrar som jag hade satt upp för mig själv. Det var självklart att de kunde göra det de gjorde. För första gången insåg jag att skådisyrket var något jag själv kunde välja att försöka utöva.

Insikten blev ett frö till en växande karriär, som inkluderar roller som såväl modeinfluencer i Portkod 1321 och kicksökande ungdom i Unga Sophie Bell som Monica Zetterlunds rival i Monica Z och mördare i Wallander. Med det sagt gör hon inte vad som helst. Att hon i vår ses i roller långt ifrån den i Vår tid är nu är exempelvis högst strategiskt. Hon vill inte bli förknippad med Nina Löwander för evigt. Och att hon har tackat nej till tre amerikanska roller för att ”engelskspråkigt är inte lika med bra”, hon skulle spela en ”jätteschablonig svensk flickvän i New York” och att ”manuset var riktigt dåligt” vittnar om att hon väljer sin väg noggrant.

– Jag älskar, älskar mitt jobb. Det är min bebis. Därför är min ambitionsnivå helt manisk. Hade det inte varit för min inneboende slacker hade jag haft jättehöga krav på mig själv även på fritiden, men jag är inte den som är på gymmet klockan sex på morgonen. När jag är ledig pillar jag mig själv i naveln, men så fort det handlar om jobbet är jag en arbetsnarkoman av rang. Jag vill prata film, konsumera film, äta film utan att tugga, säger hon och berättar att hon ser i stort sett allt som går på bio.  

– När jag träffade min kille Alexis var jag framför allt svältfödd på storfilm, sådana filmer som ’alla’ har sett. Så han var tvungen att uppfostra mig lite. En sommar tittade vi igenom barnfilmer jag missat, vilket var alla utom Astrid Lindgrens. Alexis är regissör, det enda vi pratar om är film och filmpoddar.

Hedda hasar ner ärmarna på sin Acnetröja och vilar hakan mot ena handen. Skrattet skiftas snabbt till allvar och i blicken finns den där äktheten som är så signifikant. På Hedda sitter känslorna utanpå.

– Jag är en känslomänniska och kan börja gråta varsomhelst. Jag är verkligen inte en ’det här tar vi när vi kommer hem’-person. Efter Vår tid är nu har jag försökt bli bättre på att vara lite mer privat bland folk, men jag vet inte… Jag och min kille kan absolut bråka mitt på gatan och det händer att jag gråter på tunnelbanan.

Närheten till känslorna har blivit bränslet när hur hon skildrar sina roller. 

– Jag har tidigare upplevt att känslighet är något som samhället generellt sett inte uppskattar. Men jag har vänt på det och insett att jag är ingenting utan min känslighet och mina känslor. Det som jag tidigare kunde tycka var en belastning är nu min styrka. Det är min inre röst som tagit mig någonstans. 

Hedda plockar fram en svagt rödrutig 60-talsklänning och funderar på om den skulle passa in i de gamla biosalongslokalerna på L’Avventura.

– Mitt modeintresse föddes ur att jag slutade klä mig för män. Killar gillar inte mode, de gillar sexiga kläder. Punkt. När jag slutade vara för självmedveten väcktes en lekfullhet i mig. Mode är ett konstnärligt uttrycksätt som jag är priviligierad nog att få pröva. Det är spännande att klä sig som man vill, utan några regler, säger hon och bestämmer sig för att byta om till klänningen.

Om det här blir Heddas sista intervju för ett tag återstår att se. Men en sak är säker: snart har hon lämnat sin hemstads gråa nyanser för ett stimmigt café någonstans i Paris.

– Antingen blir det något av mitt skrivande eller så kommer jag bara att sitta där på fiket och leka parisare. Och det kanske hjärnan också mår bra av.  

Mat & dryck

Food Pharmacy: Blomkålsrisotto med timjan

SPG:s hälsoexperter, duon bakom Food Pharmacy, bjuder på en näringsrik blomkålsrisotto.

Som näringsjägare får vi ofta frågan varför man inte bara kan fortsätta att äta som vanligt. Det är självklart upp till var och en, men vi kan ändå inte låta bli att undra vilken mat de syftar på då?

Annons