När jag efter ett livslångt samlande på fadersgestalter nu når fram till Ingmar Bergman slår det mig med häpnad: här kretsar det kring kvinnan. Där Ulf Lundell låtit berättandet röra sig runt det egna rumlandet, Bob Dylan fokuserat på den öppna landsvägen och Karl-Ove Knausgård på sin alldeles egna skam, har Ingmar Bergman ställt kvinnan i centrum. Jag ser slutscenen i Fanny & Alexander. Efter ett fem timmar långt drama, där alla försök till manlig dominans slutligen slagits ned, vänder sig Ewa Fröling till Gunn Wållgren, greppar förtroligt hennes arm med båda med händer och säger "Nu är det vi två som bestämmer, inte sant?"

Vidare ser jag Viskningar och rop. Även där: den symboliska slutscenen. Tre priviligerade kvinnor som skvallrar under sina solparaplyer. En slags sekelskiftets Della Q. Kvinnan som den starka och den frispråkiga. En svartklädd Ingrid Thulin vänder sig mot systern vid middagsbordet: "Förstår du vad jag hatar dig? Förstår du vad jag tycker du är löjlig med din behagsjuka och dina våta leenden? Hur jag har uthärdat dig. Kan du fatta hur en människa kan leva med så mycket hat jag måste bära?"

Tankarna vandrar till pressbilderna på podcasttrion Della Q. Ansiktena – självlysande av hudvård och förakt – stirrar med samma stränghet som Ingrid Thulin vid matsalsbordet. Kanske var Ingmar Bergman först med att porträttera kvinnan, inte som någon vän, hjälplös, följsam, angelägen att vara till lags, men som någon handlingskraftig och kompromisslös, stundtals ond.

Samma sak i Kvinnors väntan (1952). Där fyra svägerskor anförtror sig om sina bristfälliga makar, haltande äktenskap. Detta 50 år innan Mia Skäringer klädde av sig och sprejade "No more fucks to give" på skinnjackan.
– Han intresserade sig för den kvinnliga själen, han var genuint intresserad av kvinnan och det tyckte jag man märkte när han valde ämnen, säger skådespelerskan Gunnel Lindblom i SVT-dokumentären Bergman – Ett liv i fyra akter.

Det är ett konstnärens självporträtt: mannen som en drummel, utelämnad till sina egna svagheter, känslor och impulser. Kvinnan stark och orädd. Ingmar Bergman var inte bara först med att krossa myten om den goda kvinnan – han var också först med att fånga den modern medelåldersmannens mest ädla känsla: självföraktet.

AI-teknik har kommit att revolutionera vår tillvaro. Nu appliceras den på ett nytt område: streamingtjänster. På CES-mässan för ny teknik i Las Vegas lanserades nyheten om AI som ska ta sig an delade konton på streamingtjänster som Netflix, HBO och Amazon.

Bakom uppfinningen står Synamedia. Deras produkt ska spåra och analysera användare som är inloggade på flera olika platser samtidigt.

Under mässan presenterade företaget siffror som ligger till grund för tjänsten: 26 procent av unga vuxna delar sina Netflix-konton. Nu är tanken att man ska kunna betala extra för en premiumtjänst med delade konton. Tidningen Café – som rapporterar nyheten – citerar en högt uppsatt person på Synamedia.
– Många användare betalar gärna en extra avgift för en premium, delad tjänst med möjlighet större antal användare samtidigt. Det är ett bra sätt att hålla ärliga människor ärliga, samtidigt som man drar fördel av en inkrementell inkomstström."

Är detta sista gången vi använder våra kompisars barndomsmailadresser?

Vi är många som lever med tron att vi har en liten mästerfotograf inom oss. Men nu kan även du som inte riktigt håller måttet på ställa ut på Fotografiska i Stockholm. I vår kommer utställningen Sveriges mest misslyckade mobilbilder som består just av Sveriges uslaste hobbyfotografer. Hörnet av en tumme över slutaren, oskarpa panoramabilder, skeva perspektiv och bländande motljus. Idén föddes under Fotografiskas fotokurs Plåta med mobilen.

– Det är av misstagen man lär sig och vi har väl alla försökt fånga ett ögonblick där resultatet blivit något helt annat än vi tänkt oss. Misslyckanden, som kan bli hur kul som helst, berättar en historia och visar vägen framåt hur en bättre bild skulle kunna tas, säger Anna Hasselström, utbildningsansvarig på Fotografiska, till Femina.

Vi känner igen det: man orkar inte springa ner en extra vända till tvättstugan och hänger istället upp de sista blöta kläderna i hemmet. Enligt ett husmorstips från Professor David Denning bör vi sluta med det omedelbart. Det finns nämligen en hälsorisk med att hänga tvätt på element och tvättställningar: nytvättade kläder kan innehåll upp till två liter vatten och ökar luftfuktigheten med upp till 30 procent i hemmet. Detta medför mögel, bakterier och kvalster – som kan vara en fara för hälsan.
– Hos personer med astma, försvagat immunsystem som cancerpatienter, AIDS-sjuka eller personer med autoimmuna sjukdomar kan möglet orsaka kronisk skada på lungor och bihålor, säger professorn David Denning på nationella Aspergillosis-centret.

Alltså läge att använda torkskåp och torktumlare eller tvättställning utomhus.

Källa: MåBra.

Tidigare i januari spreds den virala utmaningen "Bird box challenge" på sociala medier. Det hela går ut på att – precis som huvudpersonerna i Netflix-filmen Birdbox – bära ögonbindel och sedan utföra vardagssysslor. Sociala medier-trenden kom att kritiseras och förra veckan gick streamingjätten ut och vädjade till sina följare att ta det lugnt med ögonbindlarna.

Nu visar det sig att Netflixserien själva ligger bakom den virala rörelsen, skriver Sveriges Radio. Spel-influencern Jessie James berättar i en intervju om hur Netflix veckor tidigare betalat henne för att sprida kampanjen.
– Två veckor innan filmen släpptes kom Netflix till mig och några andra spelinfluencers och ville göra en kampanj. De ville att vi skulle välja ett spel och spela det med ögonbindel. Det var en sponsrad stream.

Kollat Bergman-dokumentärer under julen och ett klipp etsade sig fast. Ingmar Bergmans hushållerska Anita Haglöf råkar krydda hans köttfärssås med vitlökssalt. Det skulle hon inte ha gjort. Topplocket går och demonregissören anklagar henne för att vara infernaliskt dum.

Det är fascinerande med upphöjda individer som tillåter sig att leva ut sina ilskor. Supermodellen Naomi Campbell sulade BlackBerrys på lata assistenter. Sean Penn nitade närgångna paparazzi-fotografer. Steve Jobs hotade obegåvade Apple-undersåtar med livslång arbetslöshet.

Vid en första anblick tänker man "bortskämda idioter som inte kan hantera ett bakslag". Och ur ett psykologiskt perspektiv stämmer det förstås. Men socialdynamiskt handlar det om att utbrottets eventuella konsekvenser är fullt hanterbara för de superrika och superkända. De blir inte avskedade. Deras livskamrater packar inte väskorna. Risken för att de ska hamna på gatan är inte ens mikroskopiska. För oss andra är ett bryt helt enkelt en lyx vi inte har råd med. Kostnaderna är för höga. 

Många hävdar att de mår psykiskt dåligt efter en rejäl urladdning. Jag misstänker att det de egentligen har ångest över är utbrottets potentiella följder. Relationerna som måste lappas ihop, porslinet som behöver sopas upp. Att påstå att man avskyr att få raserianfall är som att säga att man hatar att dricka rödtjut, eftersom det leder till baksmälla. Ett rejält utbrott är ju nästan ett orgasmliknande tillstånd. Primitivt, kraftfullt, självrättfärdigande. Där och då – när saliven sprutar och kinderna glöder – är man den rödhåriga Orm Tostesson som svingar sitt svärd mot kelter och patzinaker. Hjälten som står upp för sig själv och rätten att bete sig som en rabulist. Myggbettet kliar, alltså river jag sönder det. Oavsett konsekvenser. 

Varför tror ni folk bråkar så förbannat med sina föräldrar? För att de kan. För att relationen till dem är lika elastisk som en gummisnodd. Det går att trycka mamma och pappa häpnadsväckande långt ifrån sig utan att bandet slits itu. Och för att många gillar att känna sig som en supermodell eller en demonregissör för en kort stund. 

18 min – Maja Nilsson Lindelöf shoppar barnkläder, motarbetar mörkrädsla och handlar kossor.

Avantgardets sångare Rasmus Arvidsson Grammisnomineras, drabbas av andningsuppehåll och håller för långa mellansnack.

Torsdag natt mot fredag. Mitt alarm går av 04.10 och påminner om något som installerats på Das Boot. Min sömnapné gör att jag aldrig känner mig utvilad, men även att jag alltid somnar på max två minuter. Kanske är det för att jag ser fördelarna med mina andningsuppehåll som jag inte vill åtgärda dem. Men förmodligen har det mer att göra med att jag är osäker på hur min självbild skulle tackla det faktum att jag var tvungen att sova med en sån där eldriven snabel varje natt.

Röker en cigg och tar ett glas läsk. Morgonciggen får mig att vilja somna, men läsken, i kombination med att jag sätter i linserna, gör mig skarp. Jag ska åka till Stockholm där Grammis håller pressträff. Vi är nominerade för andra året i rad och chocken har därför lagt sig lite från förra året – då vi blev nominerade trots att vi inte har något skivbolag och jag sköter det mesta själv från ett köksbord i Glömminge på Öland.

Vad som däremot inte har lagt sig är känslan från gårdagen då jag satte upp hemmagjorda A3-affischer i Nybro. Det är en vecka kvar till turnéavslutning i Kalmar och tillsammans med bandmedlemmarna Patrik och Johan har jag varit ute hela kvällen. Vandrat genom Nybro där jag växte upp bekymmerslös, dit jag kom tillbaka och skakade i rehabklinikernas väntrum med sår i handlederna. Dit jag åker varje månad och lämnar blodprov för att bevisa min renhet från alkohol och droger. Tillbaka där Patrik och jag startade Avantgardet i hans tvättstuga. I Nybro blir jag aldrig Grammisnominerad. Åtminstone inte i mitt inre. Här ber jag om ursäkt och är nervös när jag går in och frågar en frisör om jag får sätta upp en affisch.

I presscentret för Grammis ser jag Sarah " El Perro del Mar" Assbring och Hurula vilket ingjuter hopp. Dels för att de är nominerade men också för att timmar av potentiell ensamhet byts ut mot skratt, kramar och trygghet.

Vi kör hem till Öland samma kväll och på lördag morgon spelar vi på Larmtorget i Kalmar för några studenter som bidrar till Musikhjälpen. Ämnet är allas rätt att fungera olika och jag känner för att prata lika mycket som att spela. Ungefär som Alf Robertson som en gång gjorde ett gig där närmare två timmars konsert innehöll en och en halv låt. Resten var tjöt.

På söndagen har den första snön fallit för säsongen, således den första snö som min 1,5-årige son leker i. Har inga preferenser kring huruvida snön ligger kvar eller inte. Vad jag däremot hoppas är att min son inte fått ärva en enda av mina aldrig sovande missbruksgener. Jag själv somnar dock på två minuter och drömmer om tegelbyggnader i östra London. Andningsuppehåll blir det gott om även denna natt, till skillnad från när jag är vaken.

Yogaexperten Estelle Nordenfalk om att yoga visat sig vara ett framgångsrikt ord på dejtingappen Tinder.

Om du som man skriver i din Tinder-beskrivning att du är intresserad av yoga är sannolikheten hög att du får många matchningar.

Det har nämligen visat sig att yoga är en av de mest framgångsrika orden på dejtingappen, det ord som får toppnoteringar i ranking.

Otroligt intressant, tycker jag, men vad läser vi in i det? Vad är det vi är ute efter egentligen?

Naturligtvis handlar det inte om att vi särskilt ser fram emot att dejta en vig kille, även om det kan vara äventyrligt i sig. Nej, jag tror att det handlar om helt andra saker.

Jag tror att vi ser framför oss en man som har tröttnat på sitt egna ego. En man som inte längre orkar prata och mala om sig själv.

En som inte längre finner någon mening i att låtsas vara intresserad när andra pratar, för att egentligen bara vänta på att de ska tystna så att han får ordet igen och kan mässa vidare.

Vi orkar helt enkelt inte med det längre!

Kan det också vara så att vi läser in att detta är en man som inte har pengar som sitt främsta mål och mening i allt han gör.

En man som förstår att racet aldrig tar slut, som har insett att det alltid kommer att finnas någon annan som har mer och att tävlingen till slut bara leder till en känsla av tomhet.

Är det därför vi blir nyfikna?

Någon som därför har börjat intressera sig för och ifrågasätter sin värdegrund och är beredd att omvärdera saker. Det är modigt att titta inåt och våga omvärdera.

Är det modet och sårbarheten i kombination som vi finner attraktivt?

Det kan ju nämligen till slut bli ganska långtråkigt med någon som står still och är fast i sina uppfattningar. Fast i sina jargonger och storys, som i värsta fall går ut på den egna förträffligheten. Är det längtan bort ifrån det som vi uppmärksammat?

Hur som helst är det positivt om toppnoteringarna beror på attraktionskraften i det mer empatiska och utforskande förhållningssättet till livet.

Den ger oss nämligen ytterligare en fingervisning om att den egocentrerade mannen inte längre är den mest framgångsrika!

Romantiska Hollywoodfilmer, bästsäljande romaner, globetrottande influencerpar. Källorna till vår tro på en själsfrände är många. Enligt Gary W. Lewandowski Jr. – professor i psykologi vid Monmouth University poll – finns det en fara i att leta efter den perfekta partnern. Istället hamnar man ofta på en livslång jakt utan att hitta fram.
– De som tror på en själsfrände är mindre troliga att arbeta igenom problem som uppstår eftersom partnern ska vara perfekt och allt ska vara lätt, säger han till Time. Att kunna konfrontera konflikter som par gör förhållandet starkare.

Istället finns det några enkla knep för att underlätta sökandet efter kärlek: Skapa en lista över de egenskaper som du önskar i en framtida parter. Exempelvis lojalitet, värme eller humor. Ett annat knep är att observera paren runtomkring dig. Iaktta vänners och syskons relationer och fundera över vad du beundrar hos dem.

Avslutningsvis – en relation ska inte fullborda ditt liv. Det ska vara något som gör en redan bra tillvaro bättre. Så i väntan på den rätta: fokusera på dig själv och det som gör dig lycklig.

Januari och många som återvänder till jobbet ställer sig den existentiella frågan: är det detta jag ska syssla med? Enligt en undersökning av Jobbhälsoindex – publicerad av Dagens Nyheter – känner knappt hälften av alla anställda att deras arbete är meningsfullt.

Mest missnöjd är man inom transport, hotell och restaurang, handel och tillverkningsindustri. De som finner mest mening i jobbet är vård- och omsorgspersonal samt anställda inom kulturen. Där känner sju av tio att arbetet är betydelsefullt utöver lönen.

Vad är då viktigt för att trivas på jobbet? Vara en del av ett sammanhang samt förstå och finna mening i sitt uppdrag. Det är också viktigt att känna att man kan hantera sina uppgifter både kompetensmässigt och tidsmässigt.

Gymkedjorna tycks allt mer bredda sig från fria vikter till wellness för kropp och själ. Nu lanserar Sats både skrattklasser och sömnmeditation.
– Det bästa sättet att starta dagen på är genom att få sig ett gott skratt. Därför lanserar vi nu online-klassen Happy New Laughter – en 10 minuters-klass med skrattgaranti, säger Tonje Kristenstuen, concept Manager på Sats, till Elle.

Skrattets positiva hälsoeffekter är välkända. Endorfiner frigörs, stressnivåer sänks. Sömnens betydelse för vårt fysiska och psykiska välbefinnande är kanske än mer etablerat. Sats onlineklass Happy New Sleep ska försöka tackla sömnproblem.
– Detta passar för alla som vill få hjälp att slappna av – oavsett om det är en paus mitt på dagen eller innan läggdags. Du behöver egentligen bara hitta en bekväm position, blunda och lyssna till det som sägs.

Sats är inte ensamma om att förnya sig. Friskis & Svettis har fyra olika sorters yoga i sitt utbud och i USA är getyoga – där man yogar med getter – blivit ett av senaste årets hetaste träningstrender.

När får vi se killingar inne på Sats?

I höstas avslöjades nyheten om mannen som i 14 år fick lön från Falu kommun utan att jobba. Sonen till en chef på kommunen anställdes 2004 och fick inte bara lön utan att arbeta – när kommunen varslade anställda 2009 fick han vara kvar. Dessutom fick han löneförhöjning från 15 100 till 24 300 kronor.

Nu avslöjar SVT Dalarna hur det misstänkta bedrägeriet uppdagades: genom en mobiltelefon. När personalen på enheten där mannen skulle ha jobbat som handläggare fick nya telefoner var det en som aldrig hämtades ut. När man försökte hitta personen visade sig att ingen av kollegorna kände till honom.
SVT Dalarna skriver: "Om det inte varit dags att ge de anställda nya telefoner hade mannen, enligt den information SVT kommit över, antagligen varit avlönad fortfarande".

Mannen fick sparken i september och misstänks för bedrägeri och medhjälp till trolöshet mot huvudman, uppger Dagens Industri. Föräldern misstänks för trolöshet mot huvudman.

17 min – Petra Tungården blir bjuden på hotshots, vaskar pengar och somnar på Sturebadet.

Mahershala Ali om True Detective, att släppa taget om sina rollkaraktärer och gå långsamt genom livet.

– Om jag lyssnar på podcasts? Nej, det är en värld som jag inte riktigt har klivit in i ännu. Jag skaffade min första mailadress 2005. Jag låter saker komma till mig långsamt.

Mahershala Ali skulle lika gärna ha kunnat syfta på sin skådespelarkarriär där han sitter sobert klädd i grå designkostym på ett hotell i Los Angeles. Trots att 44-åringen fick sina första superlativ av The New York Times och Variety redan år 2000 – efter sin roll i en teateruppsättning av Det stora vita hoppet – är det först på sistone som han verkligen slagit igenom i Hollywood. Genombrottet kom som den sluge Washington DC-lobbyisten Remy Danton i House of Cards och 2017 tilldelades Mahershala Ali en Oscarstatyett för rollen som den knarklangande fadersfiguren Juan i det prisbelönta dramat Moonlight.

Frågan han just svarat på handlar om kriminaldokumentärer som blivit allt populärare i både tv- och podcastformat. En eskalerande trend under de senaste åren där True Detective – HBO:s hyllade neo-noir-serie – tangerar både ton och dramatiskt upplägg. Bekymrade kriminalare lyfter på brottsplatstejp, dystra detektiver vänder på bevismaterial med pincett. Det är också just en kriminaldokumentärinspelning (med det meta-lustiga namnet True Criminal) som är tredje säsongens berättarmässiga verktyg. Mahershala Ali spelar huvudrollen som kommissarie Wayne Hayes. Tillsammans med kollegan Roland West, spelad av Stephen Dorff, blickar han tillbaka på ett 35 år gammalt barnamordsfall. Det är ett berättargrepp som Ali gillar, liksom att få spela i tre tidsperioder; 80-, 90-talet och 2015.

– Metaspåret med en kriminaldokumentär som spelas in under berättelsens gång berikar verkligen serien. Det blir ytterligare en dimension som drar tittare till den här genren. Att på ett tryggt och säkert vis kunna ta del av en verklighet som ingen i publiken frivilligt skulle vilja uppleva på egen hand.
Detsamma kan sägas om den verklighet som skildras i nya Hollywoodfilmen Green Book. Mahershala Ali porträtterar där den svarte pianisten Don Shirley som anlitar den italiensk-amerikanske bouncern och chauffören Tony Vallelonga (Viggo Mortensen) för att åka på turné genom 60-talets rasistiska och våldsamma amerikanska söder. En roll som gjorde att Ali kammade hem priset för bästa manliga biroll vid årets Golden Globe-gala.

Mahershala Ali har med sin distinkta, stolta och kraftfulla karisma – omslutande av rummet där vi sitter, och stunden vi delar – betydligt mer gemensamt med Don Shirley, än med den flegmatiskt kärve Wayne Hayes. Han studerade pianistens manér och beteenden med minutiös noggrannhet. Dessutom lärde han sig spela piano.
– Jag är ju betydligt större fysiskt än vad Don Shirley var, så jag valde att fokusera mer på själva tonen i hans fysik. Jag tittade på inspelningar med honom och försökte att kopiera hur han använde sina händer. Alla hans gester verkade ha formats av att han var pianist. Väldigt specifika, precisa och medvetna rörelser.

Att Green Book – som hämtat sin titel från en reseguidebok för afroamerikaner som gavs ut i USA mellan 1930- och 60-talet – rent genremässigt är en drama-komedi, skär sig inte med ämnet, anser Ali.

– Självklart ska vi kunna diskutera allvarliga ämnen i filmer som samtidigt kan få oss att skratta. Enligt mig är de mest effektiva komikerna på det området Chris Rock och Dave Chappelle, för de tar sig an komplicerade ämnen. Peter Farrelly är inte en svart regissör, men berättelsen har ändå en stark svart närvaro i sig. Och om en viss del av befolkningen inte väljer att se filmer av exempelvis Moonlight-regissören Barry Jenkins eller Spike Lee så kanske de ser denna, vilket förhoppningsvis ger dem nya perspektiv.
Mahershala Alis fullständiga förnamn är Mahershalalhashbaz. Ett bibliskt uttryck som betyder "snart rov, strax byte". När han föddes var hans mamma bara 16 år och pappa 17. Föräldrarna separerade tidigt och pappan flyttade från Kalifornien till New York för att skådespela på Broadway. Mahershala Ali – en lovande basketstjärna – bodde hos sina morföräldrar, började medverka i lokala skolpjäser och slutade med idrotten för att utbilda sig till skådespelare på New York University. Hans pappa, som avled 1994, visade sig ändå vara vägledande.
"För många föräldrar är barnet i fokus, jag var i periferin. Men när jag blickar tillbaka känner jag att jag fick vad jag behövde från pappa. Det finns ingen ilska. Han gjorde mer för mig genom att satsa på sina drömmar. Jag känner att jag bara plockat upp stafettpinnen", har Mahershala Ali berättat för Rolling Stone.

True Detectives andra säsong var en besvikelse för många. Efter att publiken hade förlorat sig i Woody Harrelsons och Matthew McConaugheys diaboliska bråddjup, föll Colin Farrel och Vince Vaughn platt i sitt försök att uppnå detsamma. När det så avslöjades att Mahershala Ali rekryterats som huvudrollsinnehavare i tredje säsongen drogs det en lättnadens suck bland kritiker och fans. Mahershala Ali gav sin själ till rollen. I sju månader gick han i Wayne Hayes kläder.
– All kärlek till min karaktär Wayne Hayes, men vid slutet av inspelningen var jag tvungen att skaka av mig honom. Vi hade en sista scen som såg ut att behöva spelas in separat en månad efter huvudinspelningen, och jag bönade och bad att vi skulle klara av den utan uppehållet. Jag var så ivrig att att gå vidare. Jag behövde släppa taget om honom.

Sannolikt var Mahershala Ali ivrig att få komma hem till sin familj – den snart tvååriga dottern och frun Amatus Karim-Ali, som var den som inspirerade Maharshala att bli praktiserande muslim. Tillsammans driver paret produktionsbolaget Know Wonder, med kontoret hemma i familjen Alis nyrenoverade Los Angeles-villa. Och fler HBO-produktioner av och med Mahershala Ali blir det. När vi träffas har han just skrivit på ett kontrakt med tv-jätten för att producera och spela i sina egna serier.

– Jag älskar individer och har stor respekt för det individuella och unika. Jag vill att publiken ska kunna känna med alla de karaktärer jag spelat och möta sin egen själ.

Marina Abramovic om kärlek, sina egna begravningsplaner och att kunna betala elräkningen först vid 50 år

Grand Hotel, Stockholm. I ett hörnrum på tredje våningen sitter Marina Abramovic och planerar sin egen begravning.
– Tre olika Marina kommer begravas samtidigt på de tre platser där jag bott längst: Belgrad, Amsterdam och Amerika. Två kommer vara fejk, en kommer vara äkta, ingen vet vem som är den riktiga.
Varje gång Marina Abramovic brister ut i skratt föregås det av ett uppdämt fnissande. Hon roas själv av tanken innan hon delar med sig av minnet.
– Min farmor dog när hon var 103 år, hon bestämde sig för att hon hade fått nog. Hon skulle dö på helgen, när alla var hemma, lagade en stor lunch till hela familjen, gick och lade sig i sovrummet, tände ljus, sade sina sista ord och somnade. Allt var fantastiskt. Två timmar senare vaknade hon upp och var hungrig. Hon dog inte på hela helgen! En vecka senare dog hon i sömnen, en naturlig död.

Det är slutet av 2018 och Marina Abramovic befinner sig i Stockholm för att framföra en klimatföreläsning under Nobelveckan. Med en 50 år lång karriär som sträcker sig från perfomancekonstverket Rhythm 0, där besökarna, försedda med allt från skalpell till en laddad pistol, uppmanades göra vad de ville med hennes kropp och också gjorde så, till maratonverket The Artist is Present där hon under tre månader satt på en stol inne på MoMa, har Marina Abramovic alltid placerat sin egen kropp centrum. I nya konstprojektet Rising – som anspelar på stigande havsnivåer och höjt medvetande kring klimatkrisen – är konstnärinnan för första gången fysiskt frånvarande. Istället möter vi här Marina Abramovic som en avatar i en vattentank. Deltagarna får själva välja om hon ska leva eller drunkna.
– För mig är det viktigt att vara i symbios med tiden, säger hon. Det är inget fel med teknologi i sig. Problemet är att allt är fel med hur vi använder den. Vi är beroendebenägna av naturen, vi kan inte hantera tekniken och överanvänder den.
Virtuell verklighet har fångat hennes intresse.
– Det intressanta med VR är att din fysiska upplevelse är verklig. Man har gjort undersökningar på skadade afganska soldater som har så mycket smärta att varken morfin eller smärtstillande hjälper. När de placeras i virtuell verklighet är det enda gången de inte känner smärta. Kan du föreställa dig kraften i detta?
Marina Abramovic slaviska brytning, där varje överflödigt ord utelämnas, gör hennes rappa repliker än mer slagkraftiga.
– Naturen talar till oss men vi lyssnar inte. Höj temperaturen med fyra grader och livet som vi känner det är slut på planeten. Det håller inte att vara en bohemisk konstnär som skapar en massa irrelevanta konstverk. Vi måste agera.
Hon menar att konstnärer och vetenskapsmän har en sak gemensamt.
– Vi har båda en magkänsla som vi vill utforska och sedan bevisa för omvärlden. Det fanns en stam i södra Afrika som tillbad och avgudade planeten Pluto innan vi visste att den existerar. Först när vi utvecklade satelliter kunde vi se att planeten faktiskt finns: "Wow, Pluto existerar, de har inte dansat i onödan". Vissa av oss är födda med en intuition.

Marina Abramovic rör sig som en upplyst: helt utan kroppsspråk, armarna fixerade utmed kroppen, axlarna tillbakaskjutna. Ansiktet – orörligt av kemisk peeling och inre lugn – förblir stilla. Hur håller hon sig ung?
– Jag reser hela tiden mot tidzonerna! Haha. Men jag gillar inte att blicka tillbaka, det får mig att känna mig gammal och trött. Jag befinner mig i tredje akten. Vi har alla ett utgångsdatum och måste konfrontera oss själva med att vi kommer dö.
Hon berättar att det finns tre Marina Abramovic: den ena, krigaren, dottern till två serbiska partisaner och krigshjältar, den andra, det sårade och försummade barnet som växte upp utan en moders kärlek, och den tredje – livsnjuterskan – som älskar mode och choklad.
– Den ena är krigarinnan, när jag släktforskade upptäckte jag att jag kom från en tusen år gammal krigarfamilj, jag hoppades att det var Djingis Khan, men det var pappas släkt på Balkan. Sedan är det min spirituella sida, den känsliga och sköra, och den tredje Marina gillar att ligga i sängen och äta choklad och kolla på film. De tre måste leva i harmoni.
Hon resonerar vidare:
– Man vill alltid presentera en person för omvärlden, men vi har alla tre-fyra versioner av oss själva och det är viktigt att visa allihop. Bara då kan vi vara sårbara och känna sammankoppling med andra människor.
Den tredje Marina Abramovic, som är vän med modeskaparen Riccardo Tisci och modell för Givenchy, har blommat ut först på senare år.
– Jag kunde inte betala mina elräkningar förrän jag var 50 år. Pengarna och kändisskapet är bara en biprodukt. Konsten är målet. Men jag älskar biprodukten. Så fort intervjun är över ska jag åka till Acne Archive och shoppa.

Marina Abramovic föddes i Belgrad. Föräldrarna fostrade henne utan närhet, utan kärlek. Hon kunde väckas mitt i natten om sängen hon sov i var i oreda. Det var de spirituella morföräldrarna som kramade det lilla barnet.
– Marinas förmåga att känna en koppling till publiken kommer från en brist på kärlek som barn, säger MoMa:s chefskurator Klaus Biesenbach. Hon längtar efter att bli älskad och behövd. Hon behöver publiken som hon behöver syre att andas.
Marina Abramovic upptäckte tidigt att det krävdes disciplin för att ta sig ur sin egen misär. Med en militärs stränga regi tog hon sig an konsten. Hon studerade måleri på Academy of Fine Arts i Belgrad och Zagreb och debuterade som performancekonstnär i Edinburgh 1973.
– Om du inte får kärlek från din familj vänder du dig till andra saker. Jag får kärleken jag behöver från publiken. Jag har försökt att leva i äktenskap men det fungerade inte. Jag ville inte skaffa barn eftersom jag inte ville att de skulle lida. Jag har inte ens några djur eller fiskar. Jag har ökenväxter som behöver vattnas en gång om året, det är så mycket jag kan ge.
Marina Abramovic lever ett enkelt liv på landsbygden, Malden Bridge, New York. Närmast väntar karriärens kanske mest känslosamma konstprojekt: The Cleaner på Museum of Contemporary Art i Belgrad.
– Serbien, min kära, har inte visat mitt arbete på 50 år. Jag ansågs vara skandalös och borde placeras på mentalsjukhus. Serbiens kulturminister bodde två kvarter från MoMa, där mitt största performanceverk visades, och han kom inte dit. Han sade att det var för att han har en hund och hundar är förbjudna där. Jag tyckte det var en rolig ursäkt.
The Cleaner följs av operauppsättningen om Maria Callas: Seven Deaths. Sju operor där Marina Abramovic – som både regisserar och spelar huvudrollen – kommer gestalta sju klassiska operadödsfall. Från Madame Butterfly som begick harakiri till Carmen som mötte slutet mot ett knivblad. Marina Abramovic återkommer till sin egen jordsättning.
– Att dö är en sådan viktigt akt, det är det sista vi kan kontrollera, jag vill inte att någon släkting ska ordna en skitbegravning, jag vill ha det precis på mitt sätt. Men det allra viktigaste är att jag vill dö utan ilska och utan rädsla.

Samtidigt som The Sopranos firar 20-årsjubileum planeras en långfilm från skaparna: The Many Saints of Newark. Filmen utspelar sig under 1960-talet, flera år innan händelserna i tv-serien. Skaparen David Chase skriver manus och Alan Taylor, som regisserade nio avsnitt, står som regissör.

Nu kommer dessutom uppgifter om att Tony Soprano återvänder – den här gången som barn. Vem som spelar honom är inte klart. Däremot har man offentliggjort att Alessandro Nivola kommer spela Christopher Moltisantis pappa Dickie Moltisanti.

David Chase berättar att vi kan räkna med många guldsmycken och skräddade kostymer.
– Maffian var väldigt polerad på den tiden, i hur de klädde sig och vad de gjorde. Traditionerna följdes lösare i serien. Det här var inte killar som bar träningsoveraller på den tiden, säger han till Deadline.

The Many Saints of Newark saknar fortfarande premiärdatum.

Svensken brukade investera i andelslägenheter på Malaga. Kanske är Manhattan nästa ö för utlandsboende? I en enkät av fastighetsvärderarbolaget Miller Samuel och mäklarfirman Douglas Elliman – publicerad hos Dagens Industri – framgår det att bostadspriserna på Manhattan sjönk med 14 procent under fjolårets sista kvartal.

Nu ligger medianpriset på strax under 1 miljon dollar, cirka 9 miljoner kronor. Precis som i Sverige är det nybyggnationer som går sämst. Där föll medianpriset med drygt 20 procent samtidigt som äldre bostäder visade en mindre uppgång.

Politisk oro, höga räntor och orolig finansmarknad sägs vara anledningen till att köpare väljer att sitta still i båten. Antalet försäljningar var i fjol de lägsta sedan 2009, uppger DI.

Ett område där det rör på sig är Queens – där e-handelsjätten Amazon har valt att öppna lokaler. Andra New York-kommuner som fortfarande går bra är Upper East Side, Upper East Side och Brooklyn.

För den som gillar ensamhet och pengar kan detta vara drömjobbet. East Brother Light Station söker en fyrvaktare för året runt-arbete. Fyren ligger på en ö i San Pablo-bukten utanför San Francisco och i arbetsbeskrivningen ingår – förutom att vakta fyren – att driva öns bed and breakfast. Dessutom städa, svara i telefon, laga mat och sitta i receptionen. Lönen: över en miljon kronor om året.

För att kunna sköta jobbet krävs det att man är ett par och kan köra båt, då man även ska köra gäster mellan ön och fastlandet. Wifi och tv saknas.
– Det finns ingen täckning för wifi här, och innan vi flyttade ut hit var det kanske något som var lite skrämmande. Men vi har absolut inte blivit avskärmade eller uttråkade, tvärtom. Uttråkad är det svårt att bli här, säger tidigare ägaren Jill Meeker.

Tjänsten börjar i april. Mer info hittar ni här.

Chefsegenskaper kan visa sig redan i tidig i ålder. I en artikel från den amerikanska sajten Inc. har man med hjälp av tidigare forskning listat fem tecken på att man är född en ledare.

1. Du kommer bra överens med andra människor
Starka ledare kommer överens med andra genom att visa sig mänskliga. De accepterar att de inte är perfekta och att de kan göra misstag. Är chefen tillförlitlig vågar även anställda öppna upp sig om sina misslyckanden.

2. Du får andra att känna sig trygga
För att utföra ett bra arbete måste man känna sig trygg. En bra ledare strävar efter att ha olika personlighetstyper på arbetsplatsen – det skapar en kreativ och innovativ miljö där det är okej att misslyckas.

3. Du är empatisk
Är det naturligt för dig att vilja hjälpa andra? En bra ledare visar och känner medkänsla för sina medarbetare – vilket i sin tur gör att de slappnar av och känner större tillit.

4. Du är transparent
Det har visat sig att när en arbetsplats delar information, så sjunker stressnivåerna och de anställda känner sig mer delaktiga.

5. Du kan motivera andra
Har du fått höra att du är bra på att peppa? De allra bästa ledarna vet hur man ska inspirera och motivera andra människor.

Kanske är det årets resa: en 11 dagar lång expedition till RMS Titanic. Det är Lonely Planet som rapporterar om resan ner till det mytomspunna vraket. Sammanlagt utgår sex expeditioner från St. Johns i Newfoundland. Väl ute på vrakplatsen möter resenärerna ett dykteam som med en undervattenfarkost kommer följa med dem på den sju timmar långa resan ner i havets djup.

Både forskare och civila personer kommer ges möjlighet att följa med. Som en del i expeditionerna kommer Titanic filmas och fotas för framtida 3D-modeller.
Kravet: du måste vara över 18 år och kunna hantera att vara på en liten gummibåt på stormig sjö. Dessutom behöver du genomgå tester för att klara balans och rörlighet.
Priset? Cirka 950 000 kronor, vilket motsvarar vad en först klass-biljett på Titanic skulle ha kostat i dag.

Foto: IBL