X
Annons
X

Mats Gellerfelt: Perec skriver lekens och karnevalens litteratur

Läs mer om Streckare från 100 år

Georges Perec var en av de sista stora förnyarna av den moderna romanen. Hans viktigaste verk, "Livet en bruksanvisning", finns nu i en fantastisk översättning. Alla intresserade av romankonstens utveckling har en härlig sommarläsning att se fram mot.

Georges Perec debuterade med ”Tingen” 1965.
Georges Perec debuterade med ”Tingen” 1965. Foto: IBL

Hur svår är den "svåra" litteraturen – egentligen? Folkets kärlek har väl knappast i någon större utsträckning blivit det moderna avantgardets belöning. Många ser säkert åtminstone vissa romaner av en Joyce, en Faulkner eller en Simon som obegripliga – svårighetsgraden reser oöverstigliga hinder. Å andra sidan vet en van läsare av modernistiska romaner och andra texter, att det faktiskt, hur konstigt det än kan låta, existerar en sorts "mall" för hur man tränger igenom den till synes mest komplicerade text. Modernismen har ju samtidigt som den brutit ned "hävdvunna" former, skapat nya formspråk som bollas mellan författare och länder och gör deras verk igenkännliga och jämförbara.

Inte ens "Finnegans Wake" är egentligen en svår text. I grund och botten är det betydligt "svårare" att läsa en filosofiskt reflekterande författare, som skriver på ett traditionellt, linjärt sätt. Det svåra i Joyces sista verk ligger inte i tankeflykten eller i berättelsen, utan i den gigantiska språkrebus som författaren skapade och som får läsarens möda att likna korsordsläsarens – man måste tänka i olika riktningar och på flera nivåer samtidigt. Att läsa moderna romaner av det mest avancerade slaget blir därför en medskapande reflexionskonst. Många finner nog Claude Simons "Vägen till Flandern" obegriplig – den som har lärt sig hur den är gjord, inser dock att obegripligheten är skenbar. Samtidigt finns det, som jag ser det, en produktiv faktor i den modernistiska oläsligheten, som förhindrar en slutgiltig läsning, en sista instans av tolkning, och inbjuder till det gåtfullas mångfald; språkets materia omformas ständigt inför läsarens blick.

Från Gide, Joyce och Proust fram till den nya franska romanen och de "totala" latinamerikanerna har vårt sekel bevittnat hur man utvunnit allt det som rimligen kan utvinnas av experimenterande stil, form och teknik. Frågan är om så mycket nytt kan uppfinnas efter de stora pionjärerna, vars sista generation utgörs av Simon, Fuentes, Pynchon, Gaddis, Fernando del Paso, för att bara nämna några nyskapande trollkarlar. Det är möjligt att romanen som virtuos uppvisning nu verkligen nått vägs ände, att det som återstår är upprepningar av givna former. Därmed är avantgardets uppgift avslutad. Fast man vet ju aldrig. Det är som i friidrott – hur många gånger har man inte påstått att det ena eller andra rekordet inte kommer att slås. När vi ses där nere, skall jag passa på att fråga Joyce vad han hade tänkt att hitta på efter "Finnegans Wake".

Annons
X

EN AV DE SISTA stora förnyarna av den moderna romanen var Georges Perec (1936-1983). Han var en av dem som drev förnyelsen och dekonstruktionen så långt att romanen till slut hotar att upplösa sig själv; mening och sammanhang förloras i ett intrikat organiserat teknik- och språkspel. Det är en stor glädje att konstatera, att femtioårsjubilerande Bonnier Panache nu ger ut Perecs i alla avseenden största verk, Livet en bruksanvisning (La Vie mode d'emploi, 600 s) från 1978 i en fabulös översättning, ja, helt fantastisk, av Sture Pyk. Ty Perec, med alla sina stilnivåer, inskjutna vitsar, medvetna fel och insmugna gåtor, borde egentligen vara fullständigt omöjlig att översätta. Men här finns romanen nu, på levande och snillrikt problemlösande svenska. Alla som intresserar sig för romankonstens utveckling har en härlig sommarläsning att se fram emot!

Den som har reserverat extratid i hängmattan kan också ägna sig åt att studera Perecs liv i David Bellos magnifika, åttahundrasidiga biografi, "Georges Perec. A Life in Words" (som nu finns i pocket). Det är en utomordentlig levnadsteckning, inkännande och varm utan sensationslystnad och pikanterier, som dessutom briljant analyserar verket och vägleder oss i det. Vilket kan behövas. Perecs öde var märkligt. Hans polsk-judiska familj emigrerade till Paris på 20-talet. Fadern dog 1940, samma dag som vapenstilleståndet med tyskarna undertecknades. Modern fördes till förintelsen och lille Georges växte upp hos släktingar i Villard-de-Lans. Under hela sitt liv skulle han plågas av en djup känsla av identitetslöshet, av en sorts inre tomhet, ett slags övergripande språklöshet i den bemärkelsen att han i språket inte kunde finna en rationell väg till sitt eget jag, en förklaring till sitt eget öde och föräldrarnas. Den som läser Perec uppfattar honom lätt som ett busigt och humoristiskt litteraturens söndagsbarn, men i hans skrift, i hans besatthet av orden, av att beskriva ting, att katalogisera och räkna upp, att skapa matematiskt ordnade strukturer i sina böcker, märks en tragisk dimension, en stor ensamhet som bara kan fyllas med ord, ord, ord.

Denna artikel var införd i SvD den 24 maj 1996.

Men i all sin geometriska stränghet är Perecs litteratur en lekens och karnevalens litteratur. Alla meningssammanhang är flytande, flyktiga och utbytbara. Han var medlem av den litterära gruppen Oulipo ( Ouvroir de Littérature Potentielle), där de mest bemärkta medlemmarna var Raymond Queneau och Italo Calvino, också de besatta av stilen, orden och inte minst av leken med redan existerande litteratur. Man behöver bara nämna Queneaus "Stilövningar", där han varierar en trivial historia på 99 olika vis, eller den underbart bisarra "hundra tusen miljarder dikter", som det skall – om man följer instruktionerna rätt – ta tio miljoner sekler att läsa.

Liksom Marcel Proust var Perec besatt av minnet och dess funktioner, men på ett mycket lekfullare och till synes – fast bara till synes – mindre melankoliskt sätt. Ändå sade Perec i "W eller minnet av barndomen" att han bara minns tre saker från barndomen och kring dessa kretsar den självbiografiska skildringen; minnesprocessen interfolieras av en roman, som egentligen är samma process sedd liksom i en spegel. En annan av hans böcker heter "Jag minns" och består av 480 nedtecknade minnen utan kronologi, i vilken minnesfelen är många och aldrig rättade – ty så fungerar ju minnet. En rad av Perecs böcker består av sådana uppräkningar, ibland fullständigt triviala – som "Tvåhundrafyrtiotre vykort i samma färger", en bok som utgörs just av de banala vykortshälsningar vi skickar från semestern. I en annan skrift noterar han närmast maniskt allt det som sker och inte sker på några platser i Paris. Särskilt rolig läsning är det inte – ungefär som att se Andy Warhols film om människor som går in i och ut ur Empire State Building. Metoden säger ändå mycket om Perecs trauma, hur han genom registrerandet, uppräknandet, försöker skapa en ordning som i sin tur skall ge honom en provisorisk identitet, en inre ordning.

Perecs stora avantgardistiska glansnummer innan han publicerade "Livet en bruksanvisning" var "La Disparition" ("Försvinnandet"), som kom 1969. Det som försvinner är bokstaven e – och föreställ er att skriva en roman på franska om 320 sidor utan att använda denna bokstav och dessutom förklara att den är just försvunnen! Det är en dråpligt rolig text, helt i Oulipogruppens anda, där man försökte tänja språket till dess yttersta gränser. Till Perecs stora besvikelse ignoerades "romanen" av Roland Barthes, märkligt nog.

MEN DET STORA glansnumret är alltså "Livet en bruksanvisning", en makalöst komplicerad romankonstruktion, som liksom Joyces verk kommer att ge litteraturforskarna sysselsättning och huvudvärk i ett par århundraden. Samtidigt bör det genast understrykas, att den inte alls är svårläst. Tvärtom. Den innehåller en lång rad stilnivåer och en mängd abstrus lärdom, men kan ändå läsas som en tämligen "normal roman".

Perec arbetade som neurofysiologisk forskningsbibliotekarie och han konstruerade samtidigt korsord för en tidning. Allt detta hade han stor nytta av under romanens ofattbart korta skapelseprocess. "Livet en brukanvisning" handlar om en välbeställd bostadsrättsfastighet i ett bra distrikt i Paris – om dess invånare och om minsta prång i huset. Berättaren plockar liksom på dockskåpsvis bort fasaden och vägleder oss genom huset. Steg för steg, ofta med framåtsyftande hänvisningar, rullas husets och människornas öden upp, tills det slutligen uppstår en sorts "total" effekt: den gedigna kåken är en Envars värld, fylld av värme, intriger, hat, kärlek, passioner, sorg och enkla glädjeämnen. Med sagolik komik tecknar Perec en lång rad minst sagt bisarra och udda gestalter, som alla liksom sin skapare tycks var besatta av någonting. Tag miljardären Bartlebooth, som är besatt av pussel. Han lär sig måla, reser med sin betjänt runt i tio år och målar marinakvareller som klipps sönder och skickas till en i huset boende lövsågare vilken gör dem till pussel. När odyssén är avslutad skall dukfragmenten avlägsnas från pusselbitarna och till sist skall färgen även den avlägsnas och bara det ursprungliga vita papperet bli kvar. En konst således som upplöser sig själv för att allting skall kunna börja om på nytt. Bartlebooths meningslösa estetiska program är en spegel av Perecs eget. Eller som det heter: "Låt oss föreställa oss en man vars rikedom bara kunde mäta sig med hans ointresse för allt vad rikedom vanligen medger och vars åstundan gällde något så förmätet som att få grepp om och uttömmande beskriva, inte världen i sin helhet – blotta tanken vore fatal – utan en bråkdel av den: ställd inför världens outredbara brist på sammanhang gällde det att helt ut följa ett program, begränsat visserligen, men obeskuret, oinskränkt, oreducerbart."

I Bartlebooths program ingår att projektets enda syfte är dess egen fullbordan och att fullbordandet skall bli ett kretslopp. När cirkeln sluts har ordning stått mot kaos och kvar är tystnaden, det rena vita papperet. För att genomföra sitt projekt med största möjliga symmetri, för att inte säga geometri, bygger Perec hela romanen som ett pussel, eller som ett schackspel, där vi passerar genom huset i en given ordning. Kalenderbitarna har ägnat mycken möda åt sådana subtiliteter, men den som inte är fullt lika intresserad läser häpen och uppsluppen vidare ändå om husets alla underbart festliga karaktärer. Här finnns doktorn som drömmer om att få en maträtt uppkallad efter sig, kvinnan som lockar fram hin håle mot ersättning, målaren Valène som tänker sig att måla en detaljrik tavla föreställande huset och invånarna – ytterligare ett subtilt metaplan, eftersom det givetvis anspelar på den roman vi läser – mannen som samlar på uttjänta ord, betjänter, antikvitetshandlare, societetsfolk, bedragare... Det myllrar i trappuppgången och i våningar och vindskammare.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Texten bågnar emellanåt av exklusiv lärdom, fiktiv eller verklig, bara den som är välförsedd med lexikon kan försöka avgöra vilket, stilparodier, lekfulla typografiska arrangemang, inströdda notiser, visitkort, annonser och menyer, en hel katalog över gör-det-själv-grejor för hemmafixaren. Orden sköljer över läsaren och ibland kan man bli litet matt; oftast är det fabulöst roligt. Uppfinningsrikedomen tycks outtömlig (även hos översättaren). Ett spex som liknar det i "Försvinnandet" finns i kapitel LI. Det är en lista på 179 händelser som pekar både framåt och bakåt i romanen. Här flyttas bokstaven e hela tiden enligt ett givet mönster, där det emellertid också på Perecs typiska vis insmyger sig ett fel. Det är som om han ibland vill kasta grus i sitt eget väloljade maskineri, blinka åt kaos och åt den mörka punkten bortom ordningen.

DETTA ÄR GIVETVIS en i högsta grad litterär roman, gjord inte minst av litteratur – här anas Queneau, Roussel, Jules Verne, Poe och många, många andra. Hur originell är då "Livet en bruksanvisning"? Den är märkligt nog på samma gång mycket originell och tidstypisk, fast den kom ett eller ett par decennier senare än den litteratur den mest av allt påminner om. Romanen skulle knappast vara tänkbar utan Joyces banbrytande verk, och spelteorierna och byggnadsställningarna återfinns på ett ibland slående likt sätt hos Perecs vän Julio Cortázar, som i "Hoppa hage" presenterar en spelplan med olika alternativ och som inte mindre typiskt fortsatte med "62:modelo para armar", byggnadsritning ungefär. I konkretismen – även i Sverige – fanns språkexperimenten och nyttjandet av ordens beståndsdelar som byggnadsmaterial.

Perec ogillade den nya franska romanen men frågan är om det inte rörde sig om ett slags revirstrid. Ty är det någon i den franska litteraturen som Perec erinrar om, så är det Alain Butor. Också denne skrev en ohyggligt raffinerad och komplicerad roman med ritningar och byggnadsställningar och allt, "Tidsschema" (1956, lägg märke till den franska titeln "L'Emploi du temps"). Och det är att märka, att den i dag ganska bortglömde Butor också han var djupt fascinerad av montage, fragment och uppräkningar, inte minst i "6 810 000 litres d'eau par seconde" där han månadsvis följer turisterna vid Niagarafallen och där fragment, högtalarmeddelanden, reklam och textavsnitt från Chateaubriand lagras på varandra. Också leken med tal och talmystik – som förekommer överallt i "Livet en bruksanvisning" – finns i många av modernismens storverk, inte minst hos den i Paris bosatte Cortázar.

Dock, mest av allt för Perecs storverk mina tankar till Proust. Liksom i "På spaning efter den tid som flytt" finns det ett så att säga ekfrasiskt drag hos Perec – alltså att han beskriver målningar eller bilder, eller beskriver tingen och världen som om de vore målningar eller texter, och där tingen får en alldeles magisk lyster. Detta ingår i en insmugen estetisk diskurs om konstens villkor och dess möjligheter att avbilda verkligheten. Vad är äkta och vad är falskt, vilken är den slutgiltiga bilden? Bartlebooth utplånar sina målningar och gång på gång beskriver Perec målningar som är reproduktioner. Är reproduktionen sann eller falsk? Avbildar den verkligheten eller en avbildning av en avbildning (jo, här finns en fransk variant av Tomteskurs berömda etikett). Ordning mot slump, regelsystemet mot fel i maskineriet, kanske symboliserat av den gamla hissen som ständigt krånglar?

Man kan leta subtiliteter och dolda sammanhang i det oändliga och sätta in Perec i olika kontexter. Det viktiga är ändå att han är en litterär magiker som inte bara skojar å det fräckaste med sina läsare, utan med sina obetalbara skrönor som aldrig tycks ta slut visar på vilka möjligheter den lekfulla litteraturen har. Många har för övrigt följt i Perecs fotspår – vännen Calvino självfallet, men också Eco och engelsmannen Lawrence Norfolk. Det är samma pastischkänsla och ordglädje, samma lek med falska/autentiska historiska händelser och dokument. Intet nytt under solen. Men vad gör det, bara det gamla klotet skiner varje dag. Och som en sol skiner "Livet en bruksanvisning" i denna kalla vårs svenska bokutgivning.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Georges Perec debuterade med ”Tingen” 1965.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 24 maj 1996.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X