”Per Gessle, hur är det att vara så oerhört gammal?”
För första gången har Per Gessle släppt en journalist över tröskeln till etagevåningen på Strandvägen. Genom rockhistoriska ombud som Tom Jones, David Bowie och Engelbert Humperdinck pratar Andres Lokko och den nyblivna 60-åringen om sig själva och åldrandets faser.
Jag är djupt försjunken i tankar medan jag pulsar genom slasket på en av Stockholms dyraste gator. Det är lika brungrått på Östermalm som vid Gullmarsplan.
Skälet är att jag är på väg hem till Per Gessle och en insikt jag fick bara häromdagen. Insikt kanske är att ta i men jag hade bara inte tänkt på det förrän just innan jag ska träffa Per Gessle: i år har jag skrivit professionellt om popmusik i trettio år. Själva jubiléet infaller inte idag, men tveklöst den här månaden, kanske faktiskt just den här veckan.
Läs även
Familjen Gessle bor i en stor etagevåning på Strandvägen med utsikt mot Nordiska muséet.
”Om vi alla ska rätta in oss i algoritm-samhället får vi ju också en popmusik som gör det. Väldigt effektiv är den förstås, men också ofta könlös. Vi får ju det vi förtjänar, skulle man kunna säga”, säger Per Gessle.
”Man har ju en estetik som man vill – eller inte ens kan låta bli att – försöka bibehålla, ett ideal som följer med en”, menar Per Gessle.
Vid flygeln i våningens arbetsdel.
I Per Gessles trapphus på Strandvägen.
SvD:s Andres Lokko och Per Gessle vid brasan i familjens våning.