Recension

RitarenPennstreck som skydd mot världen

Under strecket
Publicerad
Annons

”Nulla dies sine linea” lyder mottot till Curt Wests femte diktsamling Ritaren. Det är en maning som jag för egen del brukar översätta till ”Inte en dag utan en rad”, men Curt West har naturligtvis rätt i att det helt enkelt bör vara ”linje”, i betydelsen ”streck”.
Enligt Plinius tillskrivs ju denna levnadsregel den grekiske målaren Apelles.
Curt West är läkare och poet, jägare, biodlare och naturförälskad vardagsfilosof i Thoreaus anda, bosatt i Ekenäs. Hans nya poesibok består av en enda lång diktsvit, som verkar dubbelprojicera två människor, en pojke och en gammal man, som båda är maniskt hemfallna åt behovet att rita, att med ritstiftet i hand försöka fånga världen i bilder.
Möjligen rör det sig om en och samma person i olika åldrar. Det är inte så viktigt.
Det viktiga är att den lille pojken använder sig av pennan som ett känselspröt för att lära känna världen. Först i puberteten börjar det bli något lurt med hans tecknande. Kanske hänger han sig åt det för att hålla verkligheten på avstånd, som om ingenting i den egentligen borde angå honom, försåvitt det inte går att rita av.
Den gamle mannen är hemfallen åt galopperande konstnärsgalenskap och terroriserar hela sin omgivning för att få vara i fred med sina ritpapper, vilka han ändå inte lyckas fylla med något, lamslagen som han är av sin bristande kreativitet. När han dör lämnar han efter sig blott tomma blad.
Uppslaget väcker intresse, men West har bekymmer med formen, som hamnar någonstans mitt emellan diktsvit och långdikt, med besvärande många repetitiva inslag och dessutom ganska onödiga växlingar mellan kursiv och vanlig skrift, växlingar som inte fyller någon riktig funktion. En annan brist synes vara att det blir för lite gestaltning och reflexion, för mycket exklamation och vånda över ett ångestladdat ritbehov vars grund man bara får gissa sig till. Ännu mer gissningar måste man ägna Kent Danielsson, kyrkoherde i Kumlinge på Åland, som ger ut sin tredje diktsamling, I minnet av en kyss; Iliana Olgakova. För det första vet jag inte vem Iliana Olgakova är. Hon förekommer flitigt i dikterna. Med tanke på den erotiserat religiösa, för att inte säga närmast brudmystiska tematiken, som varvar gudsnådelig kallelsekänsla med glödande kyssar och smekningar, kunde man tro att det gällde det ryska helgonet Olga, hon som till Ryssland hämtade kristendomen från Bysans på 900-talet. Den not som finns i slutet av boken anger blott en referens till Angelus Silesius, en barockdiktare som var påverkad av Mäster Eckhart och Jakob Böhme. Men om Olgakova inget besked.

Trots sin uppjagade hängivenhet är Kent Danielssons dikter så abstrakta att Iliana Olgakova lika gärna skulle kunna vara en donna hämtad från ett register i någon nutida rysk partneragentur, men jag lutar ändå åt att det i första hand är det gamla helgonet som gäller, ty att det är en helig värld som Danielsson vill besjunga står i varje fall klart, med en tunga som ”smakar Olgakova”. Något slags tungomålspoesi är det i varje fall:
å andetagens långa sjögräs
sköljer stjärnvalven

Annons
Annons
Annons