X
Annons
X
Recension

Tillsammans är man mindre ensam | Pekoral för ynkryggar

Det var kanske ett misstag att läsa Amos Oz nya självbiografiska roman ”En historia om kärlek och mörker” precis före Anna Gavaldas nya roman Tillsammans är man mindre ensam. Jämfört med Oz övertygande och osentimentala uppväxtskildring känns Gavaldas hittepå som raka motsatsen, förljugen och sentimental.
Den handlar om 26-åriga Camille, ett magert och känsligt offer för Paris tuffa verklighet. Hon jobbar som städerska på nätterna men är egentligen en konstnärssjäl, hon tecknar som en gudinna. I sitt kalla vindsskyffe håller hon på att självsvälta ihjäl innan den excentriske och människoskygge luffaren Philibert räddar henne.
Han bor i samma fastighet, i en enorm våning som han förvaltar i väntan på att släkten ska sälja den – han tillhör den gamla franska adeln och uppvisar ett monomant intresse för franska fältslag och historiska gestalter.
I hans våning bor också Franck, en rufsig buse till mästerkock med ett hjärta av guld. Den enda lediga dagen i veckan sätter han sig på motorcykeln och kör ut i 220 till sin gamla mormor på ålderdomshemmet, gamla Paulette, ”så söt med sina klara ögon och sitt spetsiga ansikte... En liten mus...”.

Det har gått väldigt bra för Gavalda. Både läsare och franska kritiker älskar henne. Hon säljer enorma upplagor alltsedan debuten med novellsamlingen "Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans". Den är ett knippe uppfriskande men långt ifrån sensationella noveller, med lustiga, mänskliga typfigurer i originella situationer. Att den uppföljande romanen "Jag älskade honom" också blev en framgång var oroväckande. Den är en märklig historia med ett lömskt budskap om mannens rätt att lämna kvinnan. Hennes tredje bok, föreliggande tegelstensmelodram, sålde efter "Da Vinci-koden" mest av alla böcker i Frankrike i fjol. Den är ett närmast katastrofalt pekoral, med en psykologisk trovärdighet i nivå med Fem-böckerna – och en lika hög kvot äppelkäcka tanter. Det är förutsägbar feel good-litteratur för ynkryggar som inte orkar se livet annat än som en töntig romantisk komedi.
Det går inte att förstå varför hjältinnan Camille anser sig ha nått botten i sitt liv, varför hon jobbar som städerska och varför hon klipper av sig allt hår. För hon verkar vara en munter, närmast glättig, typ. Inte heller de andra ger något äkta liv ifrån sig, de är så stereotypa att de helt enkelt inte skulle kunna finnas.
Kanske är Gavalda bara dålig på att teckna människor. Hennes verkningsmedel är snarare karikatyren och den tillspetsade situationen. Det kan förföra i novellform, men i en tegelstensroman håller det inte. Den som påstår något annat gör åtskillnad mellan litteraturens värld och verkligheten, när litteraturen i stället borde utgöra verklighetens skådeplats. Romanens alldeles för många sidor vidgar min förståelsehorisont ungefär lika mycket som titelns truism: "Tillsammans är man mindre ensam".

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X