Recension

Peer GyntPeer Gynts egotripp i storslagen enkelhet

Ännu en gång faller jag pladask för Berättarladan som byggnad, denna förunderliga blandning av träkyrka, gammalt fartygsskrov och Drottningholmsteater. Den har en närmast sakral rymd, en magnifik enkelhet och en resonansbotten som är unik.

Publicerad
Jakob Hultcrantz Hansson som den unge Peer Gynt hos trollen i Dovrefjället.

Jakob Hultcrantz Hansson som den unge Peer Gynt hos trollen i Dovrefjället.

Annons

Att sitta där är som att vara inuti ett musikinstrument, en enorm fela fylld av toner och självklara rytmer.
Detta Ibsenår iscensätter regissören Leif Stinnerbom Peer Gynt och han gör det som en ekvation av medeltida mysteriespel och symbolisk folksaga. Han skalar modigt bort allt publikfrieri och visar publiken ett vemodigt och avskalat vandringsdrama som med jämna mellanrum samlar sig till makalöst vackra bilder. Musiken är som alltid en absolut grund av hjärtslag, en tretakt som skapar det egna universum som är Västanå Teater.

Peer Gynt är ett drama om en mor och en son – en yngling som balanserar mellan att ljuga sig en vacker värld och att dikta. Alla han möter är symbolgestalter: trollflickan, magdansösen Anitra, mentalpatienter, Knappstöparen som ska smälta om honom till en annan – och särskilt flickan som väntar på att Peer ska komma hem, till sig själv och till hennes kärlek. Stinnerbom gör Solveig till en tyst, abstrakt roll, en luftakrobat som först går på lina ovanför publiken och sedan verkligen lever upp till sitt namn. Hon blir en sol-väg och en cirkel av blont ljus på en gunga. Regin använder denna gång ständigt ladans rymd som extra dimension, särskilt som symbol för kärlek, komplett med magpirr och tyngdlöshet.
Peer Gynt innehåller en kvinnosyn som kan vara problematisk. Ibsen liksom Wagner skildrar ofta hur män ser det feminina som antingen lust eller madonnor, kött eller frälsning. Här blir Solveig en romantisk tankefigur, en dröm – ingen som uppoffrat sig själv.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons