Annons

Anders Burman:Pedagogen Kant såg frihet i disciplin

Uppfostran ska resultera i ett gott sinnelag och förmågan att formulera sina egna handlingsregler. Och vägen till sådan intellektuell frihet går genom disciplin, menade Immanuel Kant i sin ”Om pedagogik”, som nu för första gången givits ut på svenska.

Under strecket
Publicerad

Genom historien har många förslag lagts fram på vilket eller vilka sätt människan särskiljer sig från (de övriga) djuren. Ofta har språket eller förnuftet lyfts fram som det avgörande kriteriet – som när Aristoteles definierade människan som ett djur med logos, vilket på grekiska betyder både förnuft och ord. Andra drag som sagts vara typiska för människan är det målmedvetna, framtidsinriktade arbetet och hennes frihet att skapa sig själv, det Jean-Paul Sartre slagordsmässigt uttryckte som att existensen föregår essensen. Ett annat särskiljande kännetecken är, hur konstigt det än kan låta, uppfostran, åtminstone om man skall tro Immanuel Kant. I inledningen till sin ”Über Pädagogik” slår han nämligen fast att människan är den enda varelse som måste uppfostras och att det är uppfostran som gör henne till vad hon är. ”Människan kan bara bli människa genom uppfostran.”

Om pedagogik (Daidalos, 83 s) har nu för första gången i sin helhet gjorts tillgänglig på svenska av Jim Jakobsson, som under de senaste åren etablerat sig som en av de flitigaste och mest tonsäkra översättarna av filosofisk och allmänhumanistisk litteratur. I den svenska utgåvan ingår också en efterskrift av Lars Løvlie, professor i pedagogisk filosofi i Oslo och Örebro. Här relateras Kants pedagogiska idéer till hans tänkande i övrigt samtidigt som Løvlie påtalar vissa inkonsekvenser i skriften. Detta är nu inte svårt eftersom Kant vid ett flertal ställen i ”Om pedagogik” uppenbarligen säger emot sig själv. Även på andra sätt ger skriften ett något skissartat och fragmentariskt intryck. Den är inte alls lika systematisk och genomarbetad som de tre stora kritiker med vilka Kant revolutionerade filosofin i slutet av 1700-talet: ”Kritik av det rena förnuftet”, ”Kritik av det praktiska förnuftet” och ”Kritik av omdömeskraften”. Men så var det inte heller Kant själv som sammanställde den här boken. Istället var det en av hans vänner, Theodor Rink, som redigerade hans föreläsningsanteckningar och lät publicera skriften 1803, året innan Kant dog och då han troligtvis led av det som vi idag kallar ­Alzheimers sjukdom.

Annons
Annons
Annons