X
Annons
X
Recension

Astragal Sarrazin förstod det Sartre aldrig begrep

"Astragal" av Albertine Sarrazin kan läsas som en kvinnlig revolt mot existentialismen, skriver Margit Richert.

Albertine Sarrazin. Foto: Paul Almasy / AOP

Vi är dömda till frihet jämrade sig Jean-Paul Sartre i ”Varat och intet” (1943) apropå alla de val en människa ställs inför. Drygt 20 år senare utmanades hans tanke i den franska författaren Albertine Sarrazins delvis självbiografiska roman ”Astragal” (1965). Bokens kultstatus förnyades då en nyutgåva av Patsy Southgates engelska översättning, med ett förord av Patti Smith, lanserades i USA 2014, och nu kommer den alltså till Sverige i helt ny, mycket elegant översättning och paketering.

Albertine Sarrazin föddes i Algeriet och lämnades som barn hos socialtjänsten. Så småningom hamnade hon hos en adoptivfamilj i Aix-en-Provence. Hennes liv kantades av såväl kriminalitet och prostitution som en stor hunger på kunskap, litteratur och konst. Om frihet och de bristsjukdomar som uppstår därförutan visste Sarrazin och hennes litterära alter ego Anne mer än de flesta. Romanen inleds med ett hopp ned i den svarta avgrunden. Från en fängelsemur flyger Anne mot friheten... bara för att landa olyckligt och krossa språngbenet (astragale i äldre fransk medicinsk terminologi). Trots den stjärnskottssmällande, tysta smärtan konstaterar hon att himlen i friheten "höjt sig minst tio meter".

Albertine Sarrazin.

Foto: Paul Almasy / AOP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X