Recension

DundertågetPatosfylld rock med tajt komp

Under strecket
Publicerad
Annons

Robert Dahlqvist är mer förbannad än vanligt. Han ger den stereotypa, stela stockholmaren en gliring, och dedicerar i nästa ögonblick Slut som artist till den tv-glada Mustasch-mannen Ralf Gyllenhammar. Innan konserten är slut har den sittande regeringen hunnit få sig en känga också. Det klär honom som frontman, och framförallt så förkroppsligar det Stefan Sundströms ofta svidande texter på ett naturligt vasst vis. Att bitande, existentialistisk samhällssatir och stånkande rock kan fungera bra tillsammans är ingen nyhet, men Dahlqvist ger ett obarmhärtigt genuint intryck utan att bli onödigt stöddig eller obstinat.

Faktum är att han tar en sådan sats, nästan spricker av jävlar-anamma, att sången då och då blir lidande – och då talar jag inte bara om de textrader som glöms bort lite här och var. Det är nästan som att energin är omtumlande även för honom själv, och att tonerna därför sprutas ut lite på en höft. Det blir extra tydligt när frontmannen väl lugnar ned sig en smula i titelspåret till senaste albumet Dom feta åren är förbi, där sången sitter lika klockrent och tajt som resten av bandet. Gitarrspelet däremot, det tar ingen skada av lite punk, och Dahlqvists solon är både aggressiva och offensiva. Gitarren skelar, skaver, gnager och rivs. Det är en utmärkt försäkring så att kvartettens traditionella rock aldrig går över gränsen till att bli mossigt gubbig eller dansbandsrockig.

Annons
Annons
Annons