X
Annons
X

Håkan Arvidsson: Passion mötte förnuft under upplysningen

Finns det en motsättning mellan förnuft och känsla, ett slags grundläggande olikhet som gör att människor antingen styrs eller tänker rationellt och kalkylerande eller gör det känslomässigt och hänsynslöst, utan en tanke på konsekvenserna? Den svenska titeln på Julie de Lespinasses berömda brevväxling, som nu för första gången utkommit i en briljant översättning och med en lika utmärkt inledning av Margareta Melen, antyder det: Passion i förnuftets århundrade. En brevväxling från den sena upplysningstidens Paris (Carlsson, 503 s). På sätt och vis är titeln både förståelig och träffande. Brevväxlingen är från åren 1773 – 76, mitt under upplysningsfilosofins sista blomstring, innan den förliser genom romantikens stormanlopp mot dess försvagade bastioner.

Trots det är jag benägen att hävda motsatsen, åtminstone när det gäller det personliga livet och dess drömmar, vänskaper och kärlekar. På det området är människan ett offer för känslostormar bortom all sans, hon må sedan till sin filosofiska läggning vara hur rationell som helst. En av den tidens stora författare, engelskan Jane Austen, insåg till fullo denna problematik och pläderade i alla sina böcker att en lycklig livshållning måste bygga på en kombination av "förnuft och känsla", även om en sådan förening var oändligt svår att åstadkomma. Inget konstigt alltså att även upplysningstidens stora tänkare kunde skakas av känslor som drev dem bort från vad som kunde ses som förnuftets välordnade livsföring och in på passionens okända och outforskade stigar.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X