X
Annons
X

Winston Churchill: Parlamentarisk demokrati

Winston Churchill håller tal under en valkampanj.
Winston Churchill håller tal under en valkampanj. Foto: IBL

Ingenting är sannare än talesättet: "Varje folk har det styre det förtjänar". Men medan det tar många århundraden att bygga upp en god styrelseform, som vilar på och är symbol för en hygglig mänsklig samlevnad, så kunna några få ödesdigra månader vara nog för att kasta både styrelseformen och den hyggliga samlevnaden över ända.

De engelska öbornas liv och tradition ha skapat parlamentariska institutioner, som i växlande former spritts över hela världen och alltjämt betraktas som det bästa värnet för vanliga enkla medborgare och den bästa vägen till social stabilitet och ekonomiskt välstånd. Men nu för tiden är en hord ytliga pratmakare så benägen att lättsinnigt tala om att sopa bort de gammalmodiga parlamenten och i deras ställe bygga upp något stort, ståtligt, vagt, en "ny ordning", under vilken alla skola få det bättre och allt arbete skall uträtta sig självt. Runt om i Europa finns det folk, som gått med på att förstöra hela strukturen i det styre de levat under och gripa till helt nya metoder, utan att göra det ringaste försök vare sig att rätt värdera det de göra sig av med eller att sätta sig in i vad framtiden bjuder. Även i England finns det många människor, som tala om att lägga sig till med en ny styrelseform utan mera allvar än de skulle ägna åt valet av en ny kostym. "Vi ha haft nog av underhuset och allt det där – låt oss pröva något annat. N. N. verkar som om han vore en bra karl. Låt oss ha honom att styra landet och göra det mäktigt och rikt."

Och ändå ha dessa skilda styrelseformer alltsedan civilisationens gryning med korta mellanrum sysselsatt de ledande folkens tankar och lidelser. Upplyst eller grym despotism, monarki på ärftlighetens eller valets grund, republiker och oligarkier av alla slag, med mellanspel av demokrati eller pöbelvälde, detta har fyllt varje framåtsträvande folks historia. Alltid har författningen betraktats såsom av yttersta vikt, och försök att plötsligt eller drastiskt ändra den ha vanligen åtföljts av mycken blodsspillan. Man får sannerligen icke känslan av att något folk skulle kunna gå långt, eller leva länge, om det vårdslösade eller ignorerade sina medborgares förhållande till staten.

Annons
X

Den första fråga vi måste ställa oss är denna: Hur önska vi egentligen leva det korta liv som är oss tillmätt? När vi bestämt oss för detta, blir det mycket lättare att bedöma förtjänsterna hos olika styrelsesystem. Man bör lägga märke till, att fram till det kaotiska 1900-talet har den främsta önskan hos alla de bästa och framgångsrikaste folken varit att trygga och bevara den enskilde medborgarens rättigheter och ställning och att skydda honom från hans härskares ärelystnad, girighet, ovilja eller godtycke.

Ett stort mått av personlig frihet och en känsla av lagligt oberoende har förvisso varit det mest utpräglade draget icke blott hos den engelska nationen utan bos alla de engelsktalande folken över hela världen. Religionsfrihet, tankefrihet, rörelsefrihet, frihet att välja eller byta sysselsättning; okränkbarheten till och med av det anspråkslösaste hem; den enskildes rätt och möjlighet att vädja till opartiska domstolar mot staten själv och mot dagens styrande; förenings- och församlingsfrihet inom de gränser som uppdragits av hävdvunna lagar; rätten till opposition mot regeringen; befogenheten att störta en regering och sätta en annan grupp av personer i dess ställe på laglig, konstitutionell väg; och slutligen alla medborgares känsla av samhörighet med staten och ansvar för dess handlingar och uppträdande. Allt detta är huvudparten av den förkunnelse det engelska folket spritt bland mänskligheten.

Denna artikel var införd i SvD den 24 mars 1939.

I sin ursprungliga form föddes dessa förmåner, eller åtminstone en del av dem, i forntidens Grekland. De åtnjötos i antikens Rom. De trampades under fötterna under det råa barbariets mörka århundraden. I mer än tusen år suckade all världen under diktaturer och tyrannvälden, ledda av enväldiga monarker, härförare och prelater. Men om frihetstanken slumrade, så levde den likväl. Den vaknade åter på britternas lilla ö i norr.

Ledare kommo upp, som kämpade och ledo. Medborgares eller undersåtars fri- och rättigheter hävdades, om också i primitiv form, mot godtycklig maktfullkomlighet. Parlamentet kom i verksamhet på allvar. Krig utkämpades, drabbningar vunnos. Tyranner, eller de som representerade tyranniet, miste huvudet. Mycket sakta, tum för tum, år för år, släktled för släktled, fingo de härskande lära sig att en ny makt kommit med i spelet.

I England nåddes maktens tinnar av män som Oliver Cromwell, William III, Marlborough, vilkas svärd gjorde de europeiska diktaturerna och deras förtrampade, olyckliga folk bekanta med det fria folkstyrets system. Lyckan, eller kanske var det Gud, stod de framstegsivrande öborna bi. En lång tid framåt strömmade den nya världens och framtidens skatter i det brittiska folkets sköte. Ett världsvälde föddes, och rikedom och storhet beskärdes landet, som styrdes med lag och under fria meningsbyten, i vilka allt fler togo del.

Det lilla landet med sina fyra eller fem millioner invånare, som visat från sig den träldom Spaniens makt tillämnat dem, som bröt Ludvig XIV:s militära och religiösa tyranni, som växte och betvang den fruktansvärde Napoleon, gled in i den soliga viktorianska eran som en triumfator. Och, större än någonsin, var det i vår egen tid med om att krossa försöket att bringa Europa och den övriga världen under Tysklands ok. Men allt detta uppnåddes tack vare en kraftfull, verksam, lagstiftande medborgaranda som fann sitt uttryck i parlamentet, och särskilt i underhuset, och i det förhållandet att engelsmännen hatade och avskydde envåldshärskare och tyranner av vad slag de vara månde.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Under 1900-talet kom den stora utvidgningen av rösträtten. Engelsmännen uppmanades att anförtro sin frihet åt demokratien. Om varje man och varje kvinna hade rösträtt, skulle friheten bli större. Landet skulle bli bättre styrt. Uppfostran – allmän, obligatorisk, konfessionslös, kostnadsfri – skulle ge dessa väldiga massor möjlighet att bedöma de politiska problemen. Det var en stor uppgift. England fick inte låta den förfelas. England måste ta effektiva mått och steg för att lösa den.

Men hur sorgligt skulle det inte varit om nu, när alla hade rösträtt i England, det enda de gjort med den hade varit att kasta bort de fri- och rättigheter, som de med sådan smärta och sådan heder förvärvat under loppet av tre eller fyra hundra år! En blick ut över den europeiska kontinenten ger inte England någon ledning. Bortsett från de beslutsamma och tappra fransmännen, vilkas fruktansvärda revolution givit England så mycket, ha dessa arma folk knappast någonsin känt annat än godtyckets välde. Under 1800-talet strävade de alla efter parlament av engelsk modell. De stredo och dödade varandra för att skapa dem. Men när de fått dem, kastade de bort dem. Ryssland förstörde sin duma och blev ett slags myrstack, vars invånare voro undernärda statstjänstemän. Italien, hotat av samma öde, fann en dyrköpt trygghet genom att återuppliva det gamla romerska diktatorsämbetet, avsett blott för tider av överhängande fara, och har under en stor mans ledning nått fram till det samhällsskick, mot vilket England reste sig för trehundra år sedan. De nya länderna eller de små, sönderslagna länderna, nu i färd att repa sig, kämpa alltjämt i födslovåndor. Hotade av faror utifrån och inifrån ha de icke hunnit förbi den halvmilitära despotismens utvecklingsfas.

Det värsta sammanbrottet har skett i Tyskland. Detta mäktiga folk, västerlandets kraftfullaste och farligaste, har återgått till medeltida förhållanden, förvärrade genom nutidens nya möjligheter. Vi stå inför den vidunderlighet, som heter den totalitära staten. Alla skola tycka likadant. Ingen får ha annan mening. Att påpeka ett uppenbart misstag eller en felberäkning är att vara förvunnen till kätteri och bedrägeri. Varje länk med det förflutna, t.o.m. med dess ärofullaste traditioner, har brutits av. En despotism har upprättats, som överträffas i fruktansvärdhet blott av den ryska. Dess mål äro andra, dess former motsatta, men dess karaktär densamma. Religionen skall studeras i exercisreglementet. Judar skola förföljas därför att de fötts till judar. Judiska småbarn skola förolämpas enligt särskilda regler och på inövat sätt vissa dagar i veckan eller i månaden, angivna på skolornas schema, så att dessa barn skola få känna vanäran i den tillvaro till vilken Skaparen kallat dem.

Vördnadsvärda själasörjare, rakryggade domare, världsberömda vetenskapsmän och filosofer, dugande statsmän, självständiga manliga medborgare, svaga gamla kvinnor med omoderna åsikter – alla dessa överfallas, hotas och misshandlas. Att anses illojal eller ens likgiltig inför den regim, som i går var okänd, är nog för att på obestämd tid bli placerad i ett fångläger under hemsökelser, som om de också kunna krossa sitt offer samtidigt nedsätta människans värdighet. Vilket öde för Europas starkaste, flitigaste, lärdaste söner!

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Winston Churchill håller tal under en valkampanj.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 24 mars 1939.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X