Annons
Krönika

Per Wästberg:Paris lät sig inte fångas i text förrän efter ett halvsekel

Parisbor vid cafébord på Champs-Élysées, 29 april 1951.
Parisbor vid cafébord på Champs-Élysées, 29 april 1951. Foto: TT

Min 17-årssommar i Paris förflöt i en dimma av litteratur, erotiska drömmar, försök att bli ett med stadens aura och skriva något som inte tidigare sagts.

Publicerad

Sex år efter kriget kom jag till Paris. Husen var ännu inte ursprungligt ljusgrå. André Malraux drev igenom en stortvätt. De var översållade med kulgropar, ärren påminde om tyskarna liksom husen där judiska familjer plundrats och släpats till Hôtel Lutetia, Gestapos högkvarter och tortyrcentrum, och vidare till Auschwitz. Trehundra skyltar påminner om dem och om skolorna som tömdes på judiska barn. Minns Louis Malles mästerliga film ”Au revoir les enfants”.

På Boulevard Saint-Martin 20 märks en skylt över filmpionjären Georges Méliès, ”uppfinnare av talrika illusioner”. En av dessa var en film från rättegången mot den judiske, falskt anklagade kaptenen Dreyfus 1894; att hans oskuld inte var en illusion, därom var Méliès övertygad. Så förbjöds också hans film i många år.

Gula västarna-protester i Paris den 31 augusti.

Foto: Alfonso Jimenez/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons