Annons

EnsamvargarParet som var två ensamvargar

Ulrika Milles. Till höger: Stig Ahlgren och Birgit Tengroth. Paret porträtteras i Milles bok ”Ensamvargar”.
Ulrika Milles. Till höger: Stig Ahlgren och Birgit Tengroth. Paret porträtteras i Milles bok ”Ensamvargar”. Foto: TT

De var paret som inte var ett par – tidningsmannen Stig Ahlgren och skådespelaren och författaren Birgit Tengroth. Ulrika Milles bok om dem och vad som ledde till deras isolering är bitvis lysande. Men mängden redovisning av biografiska detaljer tynger berättelsen om människorna Birgit och Stig.

Under strecket
Publicerad

April månad, kall–varm–kall. En promenad över den stora kyrkogården, indigoblå av scilla. Erinrar mig en situation i Birgit Tengroths memoar. Hon stöter av en slump ihop med sin ex-man, den danske toppolitikern Jens Otto Kragh. Ser hans ”scillablå” ögon och förnekar honom genom att förneka sig själv när han hälsar. Nej! avfärdar hon. Hon är inte hon. En reaktion som kanske förbryllar honom, men definierar henne: mer självskada än skada, och samtidigt högmod. Hon ska inte finnas för honom, alltså inte finnas. Vid vilken tidpunkt i Tengroth/Kraghs korta äktenskap och betydligt längre förbindelse denna episod ska ha ägt rum minns jag inte. Hon beskriver samlivet som hett, hemskt, kort, slut. Men i Ulrika Milles bok står att de umgicks intimt flera år efter det att de skilts, parallellt med att hon återgått till sin exman Stig Ahlgren.

Tengroth är tyngdpunkt i andra hälften av ”Ensamvargar”, den del där Ulrika Milles gör en lojal, ja korrekt genuspräglad genomgång av ett liv utan mognadspaus. Från flickårens balettskola direkt till filmen vid 18, snart älskarinna till skådespelaren Edvin Adolphson, som inte skulle skilja sig. En serie aborter. I svensk 30- och 40-talsfilm var hon lantlig, sund och tjänande, men hon hade redan då ögon som sår. Filmkarriären var slut 1950. Då hade hon redan debuterat som författare, med novellsamlingen ”Törst”, som väckte förutsägbara reaktioner i skiftande läger, med öppna skildringar av ogift sexualitet och aborter. Hon fortsatte gestalta, skrämmas med det osedda och bortvalda i nya böcker. Milles gör inte helt lyckade jämförelser med Colette och även Duras, som framför allt har en annan stil än den dramatiska, ibland melodramatiska Tengroth.

Annons
Annons
Annons