Annons

Kristoffer Leandoer:Papporna som formade Joyce, Yeats och Wilde

James Joyces far var en våldsam alkoholist, W B Yeats far var ­alltid hånfull mot sonens diktande, medan Oscar Wildes far gav sonen en nästan lika förgiftad gåva: en övertro på den egna charmen och begåvningen. I en ny essä skildrar Colm Tóibín tre mycket irländska far-och-son-relationer.

Under strecket
Publicerad

Irländska fäder: John Stanislaus Joyce, John B Yeats och William Wilde.

Bild 1 av 1

Irländska fäder: John Stanislaus Joyce, John B Yeats och William Wilde.

Bild 1 av 1
Irländska fäder: John Stanislaus Joyce, John B Yeats och William Wilde.
Irländska fäder: John Stanislaus Joyce, John B Yeats och William Wilde.

Irländaren Colm Tóibíns senaste romanNamnens hus” (2017, på svenska i höstas) utgår från vad som måste vara historiens sämsta pappa, Agamemnon som offrar sin dotter Ifigenia för att få vind i seglen till sin flotta – ”en vessla bland män” kallas han av hustrun Klytaimnestra, som inte vilar förrän hon fått sin blodiga hämnd. Om Tóibín i sin tidigare roman ”Marias testamente” (2012) vinnlade sig om att ur kvinno­perspektiv återberätta den främsta berättelsen vår kultur vilar på, Nya Testamentets, så är ”Namnens hus” åter­berättelsen ur kvinnornas och barnens perspektiv av ”Orestien”, den andra historien som vår kultur vilar på. Det är en historia om hämnd i stället för förlåtelse, självhävdelse i stället för självuppoffring. Men i bägge romanerna, liksom i så många av hans tidigare, står relationen föräldrar/barn i fokus: hur mycket kan och bör man ­uppoffra sig för varandra, och vem är det egentligen som uppoffrar sig för vem? Både ”Brooklyn” (2009) och ”Nora ­Webster” (2014) är lätta att läsa som rena stridsskrifter mot självupp­offring inom familjens ramar.

Annons
Annons
Annons